Sofia Amloh

Herr talman! De svar vi får av statsrådet i dag är att detta är svår materia och att det krävs noggranna överväganden. Absolut – det krävs för varje produkt, proposition och lag som tas fram av både regering och riksdag.

Men att man inte har kunnat förmå sig att göra dessa avvägningar och sortera i denna komplexa materia under hela mandatperioden är anmärkningsvärt med tanke på att det finns andra produkter som också är mycket komplexa, som har tagits fram och lagts på riksdagens bord. Det handlar om produkter som, skulle jag säga, kan vara ännu mer kontroversiella, framför allt om man tittar på remissvaren. Det finns andra produkter som man har lyckats ta fram trots detta.

När det gäller den här frågan finns inte den typen av kritik i remissvaren på betänkandet. Den här regeringen har inte tagit fram någon lagrådsremiss, så det är alltså inte där det har stannat – för att man har sett att avvägningarna har landat fel eller att det skulle bli något annat. Det har man inte heller gjort. Man har inte skapat någon produkt. Det har inte kommit någonting, på ren svenska, från regeringen i den här frågan. Då tycker jag att man skulle kunna skicka ett pressmeddelande och säga att man inte kommer att göra någonting i den här frågan, som man har sagt att man ska.

Jag kan konstatera att den här regeringen inte har förmått sig att göra den utvidgning av diskrimineringslagen som var så fullständigt nödvändig, framför allt med tanke på andra lagändringar som den här regeringen har gjort, som har gjort att behovet blivit ännu större. Den läxan får en ny regering ta med sig.

Fru talman! Nu tog statsrådet även upp lönetransparensdirektivet som en del av regeringens arbete på detta område. Det finns säkert mer där, absolut. Vi kommer att få anledning att återkomma angående lönetransparensdirektivet.

Men den här debatten i kammaren i dag handlar om utvidgningen av diskrimineringslagen, vilket är något som har pågått i flera år, som jag sa i mitt tidigare inlägg. Utredningen tillsattes, och betänkandet kom under våren 2022 – och det har redan varit på remiss. Regeringen stod själv för två år sedan och sa att lagen ska utvidgas.

När man kallar till pressträff och skickar pressmeddelanden för att påkalla uppmärksamhet för sin politik och det som ska genomföras är det angeläget att man i stort sett har berett klart i Regeringskansliet, så att politiken kan genomföras och förslag läggas på riksdagens bord. Men den här regeringen har kallat till pressträff och annonserat sin politik gällande förändringen av den här lagstiftningen utan att ha berett frågan klart. Ingenting händer ju; det kommer inget till riksdagens bord.

Ni tillkännagav er politik för över två år sedan, och sedan händer det inte mer. Det blir ingen förändring av den här lagstiftningen, som ni har sagt att ni ska göra. Det krävs ändå mer uttömmande svar än att frågan bereds i Regeringskansliet eller att ni i svepande ordalag beskriver hur viktigt arbetet mot diskriminering är och hur det ter sig. När det ställs på sin spets och det gäller att komma fram med en produkt, lagstiftning, som faktiskt skulle förändra detta har den här regeringen inte förmågan att göra det. Då blir orden väldigt tomma.

Vi stod här senast i december och hade den här debatten. Då sa statsrådet klart och tydligt: ”Vi fortsätter naturligtvis vårt oerhört tuffa arbete i högt tempo. Vi kommer att återkomma inom en rad olika områden. Det gäller inte minst diskrimineringsområdet.” I debatten om att utvidga diskrimineringslagen är då min fråga: Var är det här höga, tuffa arbetstempot när det gäller reformer som kommer att landa på riksdagens bord? När jag tittar på det som läggs fram nu ser jag att detta inte finns med.

Jag tänker fortsätta att ställa den frågan, för jag tycker att det är på sin plats när man har hållit på i snart fyra år – framför allt när man själv i pressmeddelanden för två år sedan har annonserat att det här kommer att hända. Så varför, herr talman, har det inte kommit fram en produkt när det gäller det man har lovat svenska folket att man ska göra?

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret och för att vi får möjlighet att stå här igen och föra denna debatt om den viktiga frågan om diskrimineringslagen.

Jag håller såklart helt med statsrådets svar om att skyddet mot diskriminering i offentlig verksamhet ser olika ut i dag. Så kan vi inte ha det. Det kan inte se olika ut beroende på vilken myndighet man kommer i kontakt med och att lagen därmed skulle tillämpas på olika sätt.

Låt mig ta detta från början, fru talman. Det tillsattes en utredning som lade fram sitt betänkande 2021. Det skickades ut på remiss våren 2022. När den här regeringen tillträdde kom man till ett väl förberett bord. Både utredningen och remissrundan var klara, och regeringen kunde ta vid. Vi kan konstatera att 2026, i slutet av den här mandatperioden, har den här regeringen inte tagit vid. Trots det har många deltagit i debatten om behovet av att utöka diskrimineringslagen, så att det inte ska vara någon skillnad i var man befinner sig i den offentliga verksamheten.

Diskrimineringsombudsmannen och representanter för andra byråer som driver diskrimineringsfrågor skrev en debattartikel 2023. Regeringen själv skickade ut ett pressmeddelande i april 2024 om att utöka diskrimineringslagen och se till att dessa skillnader försvinner. Det är snart två år sedan. Det fanns ett ökat behov av samordning i samband med att visitationszonerna inrättades så att hanteringen skulle bli rättsligt riktig från fler perspektiv. Jag vet att statsrådet och hennes parti har uttryckt detta.

Då blir svaret tomt. Det räcker inte att i debatten i mars 2026 säga att frågan bereds i Regeringskansliet. Vad det är som tar så lång tid att bereda behöver beskrivas närmare. Varför går arbetet inte framåt? Det kommer ju inte att hända något den här mandatperioden.

Fru talman! Man har berett frågan, det kommer ut pressmeddelanden och regeringen har sagt att man ska verka för en utvidgning, men man gör det inte.

Tänker statsrådet göra något mer under återstående månader av mandatperioden av det som har utlovats? Eller tänker man låta frågan rinna ut i sanden och inte göra mer på diskrimineringsområdet under mandatperioden?

Fru talman! Nu var det väldigt många saker som behövde bemötas här. Vi får se hur långt jag kommer. Men när det gäller just straffskärpningarna var mitt svar att vi delar uppfattningen. Vi har drivit flera av de frågorna, och vi är inte emot det som föreslås nu.

När det gäller det ekonomiska våldet, som Riksrevisionens rapport tar upp och som min kritik handlar om, tycker jag att det är ett problem att man väljer att inte reglera detta i regleringsbreven. Kritiken handlar ju om att just styrningen när det gäller detta med ekonomiskt våld är ett problem. Man måste kunna bemöta det i ett tidigt skede.

Vi har sagt att vi också vill ha ett flyttstöd, vilket jag redogjorde för i mitt anförande. Kvinnor som har blivit utsatta för det här våldet ska också ha möjlighet att lämna relationen. Detta har Moderaterna inte heller lagt in i sin budget. De har inte genomfört det.

Hur ska en kvinna kunna lämna en relation om hon har varit ekonomiskt kontrollerad på detaljnivå under många år om hon inte kan få stöd? Det är ett av våra förslag. Det får Moderaterna gärna svara på.

När det kommer till kriminaliseringen vill jag gärna veta vilka utredningar som handlar just om att kriminalisera ekonomiskt våld och eftervåld. Ledamoten påstår att det finns sådana utredningar. Varför har man då inte tagit upp detta i skrivelsen?

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det krävs konkreta åtgärder utöver de kunskapshöjande insatserna. Kunskapshöjande insatser är viktiga, men vi behöver gå bortom det. Kunskapen är på många ställen hög, och vi vet vad vi borde göra. Förslagen ligger på bordet. Det är upp till Moderaterna att göra något åt detta. Upp till bevis, för det är ni som sitter i regeringen!

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att tydliggöra att den här debatten handlar om just ekonomiskt våld. Jag tänker hålla fast vid det, för det är en viktig debatt, och dessa frågor förtjänar tid i kammaren.

Det har varit flera debatter i den här kammaren, både före och efter jul, om de frågor ledamoten tar upp, och de kommer att fortsätta under hela våren. Från Socialdemokraternas sida har vi här och i justitieutskottet varit noga med att framhålla att vi också är för straffskärpningarna.

Men den här debatten handlar om ekonomiskt våld, som är omfattande. Kritiken från Riksrevisionen är svidande. Det är detta som regeringen har svarat på i den här skrivelsen. Man saknar faktiskt de ambitioner som krävs. Varför väljer ledamoten att inte diskutera ekonomiskt våld i den här debatten och tala om alla de åtgärder som faktiskt krävs?

Det är jättemånga kvinnor som drabbas av otroligt allvarliga konsekvenser och får leva med skulder långt efter att en relation tagit slut. De får begränsade liv och får leva under förtryck och kontroll, precis som jag har beskrivit.

Mitt svar är att det inte finns några större konflikter när det gäller det som ledamoten tog upp. Men mina frågor handlar fortfarande om ekonomiskt våld. Varför vill man inte kriminalisera ekonomiskt våld om det är så viktigt? Vi anser att det är viktigt – varför anser inte Moderaterna det?

(Applåder)

Fru talman! Ekonomiskt våld handlar om att någon kontrollerar, begränsar eller utnyttjar din ekonomi för att utöva makt. Det är en vanlig men ofta osynlig form av våld i nära relation och kan pågå länge utan att omgivningen ser eller märker det.

När din partner tar kontroll över din ekonomi kan det innebära flera saker. Du får inte bestämma över dina egna pengar, du tvingas lämna ifrån dig bank-id eller lösenord eller du hindras från att arbeta eller studera. Det kan också innebära att du tvingas ta lån eller dra på dig skulder utan att förstå villkoren eller att din inkomst helt används av någon annan.

Tar någon kontroll över din ekonomi handlar det inte bara om pengar utan om makt och frihet. Ingen har rätt att styra över någon annans pengar eller begränsa någons möjlighet att försörja sig själv. Ekonomiskt våld handlar i grunden om att utöva makt och kontroll. Det får vi aldrig glömma.

Ekonomiskt våld kan drabba vem som helst, men statistiken visar att det är särskilt vanligt att det drabbar kvinnor. En av åtta kvinnor har blivit utsatt för ekonomiskt våld av en nuvarande partner och en av fyra av en tidigare partner. Risken att utsättas fördubblas när kvinnor blir mammor. Konsekvenserna kan bli långvariga, med skulder, problem att få bostad eller arbete och ekonomisk otrygghet som kvarstår även långt efter det att relationen har upphört.

Ett vanligt vittnesmål handlar om att den man som varit en kvinnas stora kärlek tog ifrån henne all ära och redbarhet, och hon tilläts inte ens ta hand om sin egen lön. Tyvärr kan ett vittnesmål låta så här:

Han tog hela min lön och gav mig ett par tusenlappar i fickpengar. Han kontrollerade mig in i minsta detalj, och så fort jag hade köpt något, oavsett om det var matvaror eller plagg till barnen, var jag tvungen att redovisa kvittot för honom. Jag var livrädd för att ha tappat bort något kvitto. Då skulle han bli helt galen.

Fru talman! Ekonomisk självständighet är fundamentalt för att nå jämställdhet. Men det ekonomiska våldet är den direkta motsatsen på alla sätt, och det är av största vikt att vi motverkar ekonomiskt våld för att uppnå ett jämställt samhälle.

Riksrevisionen har gjort en omfattande och gedigen granskning som visar att det finns väsentliga brister i statens arbete. Regeringen och myndigheterna har inte vidtagit tillräckliga åtgärder för att motverka ekonomiskt våld eller för den delen i tillräcklig utsträckning uppmärksammat problemen med ekonomiskt våld i nära relationer. Regeringen har inte heller systematiskt följt upp behovet av lagstiftningsåtgärder trots att det finns regelverk som till och med underlättar utövande av ekonomiskt våld och som inte ger tillräckligt skydd för den utsatta.

Detta är omfattande kritik som ska tas på absolut största allvar. Regeringens skrivning som svar på Riksrevisionens granskning saknar ändå ambitioner och ger ingen antydan om att man tar de omfattande bristerna på allvar för att uppnå reell skillnad.

Fru talman! För oss socialdemokrater är kampen mot mäns våld mot kvinnor en högt prioriterad fråga. I Riksrevisionens granskningsrapport framkommer omfattande brister i statens arbete, som vi anser bör tas på största allvar. Vi bedömer exempelvis att ekonomiskt våld bör kriminaliseras och att det bör tillsättas en utredning med syftet att kriminalisera eftervåldets alla former och uttryck samt att ett särskilt flyttstöd bör inrättas för dem som har blivit utsatta för ekonomiskt våld, just för att de ska ha möjlighet att lämna den destruktiva relationen.

Det behövs konkreta åtgärder här och nu. Vi anser att regeringen skyndsamt bör återkomma med en förnyad åtgärdsplan som tydliggör hur man avser att agera för att minska det ekonomiska våldet i nära relationer. Därför yrkar jag bifall till Socialdemokraternas reservation 8.

(Applåder)

Fru talman! Det är ändå en väsentlig skillnad mellan att ge uppdrag till myndigheter och att styra myndigheter. Det är i regleringsbreven som man styr myndigheterna och verkligen kan få den här styrningen just när det gäller ekonomiskt våld.

När vi tittar på regleringsbreven för Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten, Brottsoffermyndigheten och andra myndigheter inom rättsväsendet ser vi att frågan om det förebyggande arbetet mot våld i nära relationer och hedersrelaterat våld lyfts fram. Allt detta är bra, men fokus ligger i stort sett bara på det fysiska våldet och de traditionella brottstyperna.

Riksrevisionen är oerhört kritisk till styrningen av myndigheter. Kritiken är omfattande, och då handlar det om regleringsbreven. Varför väljer regeringen inte att styra myndigheterna för att få effekt i dessa frågor? Varför väljer regeringen att gå runt detta för att få den faktiska styrningen? Varför har man inte skrivit in i regleringsbreven för 2026 att fokus behöver läggas på ekonomiskt våld för att man ska nå framgång och få effekt? Varför väljer man att inte skriva in detta i regleringsbreven för berörda myndigheter?

Min fråga kvarstår. Jag tycker, fru talman, att det borde vara hyfsat svårt för regeringen och Moderaterna att vara nöjda när man inte väljer att styra myndigheterna i regleringsbreven. Varför har detta inte skrivits in?

(Applåder)

Fru talman! Ledamoten har precis talat väldigt engagerat om vad som görs på området och hur man svarar på Riksrevisionens granskning. Jag hörde dock väldigt lite om en viss del, som jag tänker ställa frågor om.

Ledamoten är inne på att Riksrevisionens granskning visar på bristen på styrning av myndigheter, något som är väldigt viktigt för att man ska kunna komma framåt i dessa frågor, vilket behövs. Jag vill därför fråga varför man inte genom de regleringsbrev som alla myndigheter får varje år ger myndigheterna i uppdrag att arbeta med ekonomiskt våld. Detta är ju regeringens möjlighet att styra myndigheterna.

I de regleringsbrev för 2026 som nu kommer till myndigheterna ser vi att ekonomiskt våld inte finns med, och vi undrar varför om man nu tar detta på största allvar, vill få framgång och vill komma till rätta med problemet. När regeringen nu lyssnar till vad Riksrevisionen har att säga i sin granskning väljer man ändå att inte styra myndigheterna genom regleringsbrev. Varför väljer regeringen att inte göra det?

(Applåder)

Fru talman! Jämställdhetsministern talar om den verklighet som vi i dag lever i. Ja, i den verklighet som vi i dag lever i har de här skattesänkningarna bara grävt jättestora hål, exempelvis i välfärden. Det finns inga skattesänkningar i världen för välfärdens kvinnor som gör att de får en bättre arbetsmiljö, fler kollegor eller andra arbetsvillkor. Priset för skattesänkningarna är en försämrad arbetsmiljö och sämre arbetsvillkor.

Arbetsmiljöverket har nu gjort inspektioner inom sjukvården. Tre av fyra arbetsplatser håller inte måttet över huvud taget. Det är en skarp kritik. Vilka skattesänkningar hjälper till att förbättra arbetsmiljön och villkoren för de kvinnor som jobbar där? Det är väldigt många som gör det.

Skattesänkningar kommer inte att leda till bättre arbetsmiljö och bättre villkor. De leder till en utökad fattigdom.

Jag frågar jämställdhetsministern vad svaret är till den mamma som säger: Jag har inte råd att köpa några julklappar nu. Vad säger statsrådet till mamman som faktiskt inte har fått något jobb? Hon är ensamstående med två barn och är mest en belastning i arbetsintervjuer eftersom man ser henne som att hon hela tiden kommer att vabba. Vad säger statsrådet till den mamma som inte har de ekonomiska resurserna, som lever med de minsta ekonomiska marginalerna och som ni inte har gjort någonting för? Vad är svaret till alla de mammor där ute som nu inte har råd och som inte har haft det under hela er tid? Vad är svaret, statsrådet?

(Applåder)

Fru talman! Tack, jämställdhetsministern, för ditt anförande!

Lönetransparensdirektivet nämndes, vilket vi ser fram emot att få behandla här i riksdagen. Då får vi också se vilken ansats regeringen har där. Jag tror absolut att det kommer att spela en stor roll, men den stora roll som regeringen vill göra det till är jag skeptisk till. Vi ska också vara noga med att det här är någonting som den svenska regeringen är tvingad att göra. Man har ju inte tagit något eget initiativ, utan det är ett direktiv från EU. Detta ska vi vara noga med, tänker jag.

När det kommer till människohandel, som också tas upp i anförandet, är det bra med handlingsplaner. Men jag tänker på att vi har problem när det gäller lagstiftning. Inte minst har det kommit kritik från Jämställdhetsmyndigheten, och även andra statliga utredningar visar att det finns brister i lagstiftningen. Jag har en ganska liten tilltro till att handlingsplanerna skulle få väldigt stora effekter på det här området när man inte har en lagstiftning som straffar människohandel och organiserad brottslighet.

Jämställdhetsministern pratar mycket och väl om hedersrelaterat förtryck. Men jag vill korrigera där. Att oppositionen inte skulle ha gjort någonting på det här området stämmer inte. Ett exempel är att vi införde ett särskilt brott för hedersförtryck, alltså en straffskärpningsgrund för brott med hedersmotiv. Jag tänker att vi är flera som bedriver arbetet mot hedersförtryck.

Jag vill komma till frågan om hur man ska få rätsida på här typen av frågor och handlingsplaner. Jämställdhet handlar ju om att människor ska bli fria, om att kvinnor ska uppnå den frihet som anförandet inleddes med. Men den här regeringen har gjort människor och kvinnor fattigare. Hur ska man då uppnå den här frigörelsen?

Fru talman! Då vill jag bara passa tillbaka den frågan till Stockholms fullmäktigesammanträde. Ledamoten kan ta debatten där i stället. Här diskuterar och debatterar vi utgiftsområde 13, som handlar om de jämställdhetsmål vi har i Sverige. Det handlar bland annat om den ekonomiska jämställdheten, som inte lyser speciellt klart på det här området. Helt fundamentalt om vi ska komma någonstans med att uppnå jämställdhet är om kvinnor är ekonomiskt ofria eller om de är ekonomiskt fria och kan ha en självständighet och styra över sina egna liv.

Den här regeringen väljer i alla sina budgetar att skära ned på sjukvården och på välfärden, där otroligt många av dessa kvinnor jobbar varje dag, med otrygga anställningar och dåliga arbetsvillkor. Min fråga kvarstår alltså: Vad säger ledamoten till alla de välfärdskvinnor som sliter varje dag, 24:7, när ni har valt att prioritera bort dem och att inte lägga pengar på att de ska kunna få en förbättrad arbetssituation, tryggare anställningar och en bättre lön? Vad är ledamotens svar till dem? Är svaret att vi behövde sänka skatten för väldigt rika män ännu en gång, eller har ledamoten ett annat svar att ge dem?

Fru talman! Kvinnors löner står stilla eller backar till och med en aning, vilket är fruktansvärt. Det hörde jag inte ledamoten säga någonting om i sitt anförande. Deltidsjobben ökar, och otrygga anställningar blir allt vanligare. Som enda grupp i Sverige backar arbetarkvinnor i fråga om både livslängd och arbetsinkomst. Vi ser hur en ny kvinnofälla växer fram, styrd av marknadslogik, med nedskärningar i de kvinnodominerade sektorerna.

Jag undrar, fru talman: Varför har inte välfärdens kvinnor varit viktiga för Moderaterna? Ni har under mandatperioden kastat miljard efter miljard på att stärka rika män – de var redan rika, men ni ville stärka dem ännu mer – i stället för välfärdens kvinnor. Varför har ledamoten ingenting att säga om det? Varför väljer ni att skära ned på välfärden? Som jag sa i mitt anförande är 72 procent av alla som arbetar i offentlig sektor kvinnor. Varför väljer ni att försämra deras arbetsmiljö för att lägga pengarna på skattesänkningar?

Om ni ska vara en garant för att positionerna för jämställdheten flyttas fram kan ni inte försätta så många kvinnor i den ekonomiska sitsen, med försämrad arbetsmiljö och försämrade levnadsvillkor. Varför har ni inte prioriterat välfärdens kvinnor en enda gång?

(Applåder)

Fru talman! Jag tänker att det handlar mycket om att regeringen har väldigt dåligt med förslag. Skattesänkningar har ni gjort nu, i flera budgetar. Ska ni fortsätta på det spåret? Är det så ni ska utveckla det här landet till att bli starkare och mer jämställt? Vi ser hur det ser ut. Det blir inte så.

Vi socialdemokrater har ambitioner på det här området när det kommer till karensavdraget och när det kommer till att stärka välfärden. Det handlar om att förbättra arbetsmiljön och villkoren. Det handlar om att se till att tillväxten kommer igång i det här landet efter era år. Det är så vi skapar jobb, och människor behöver ha jobb.

Den arbetslinje som regeringen bedriver knäcker bara de arbetslösa och inte arbetslösheten. Det är otroligt dåligt med förslag från regeringen, så jag förstår att det är bekymmersamt för ledamoten och ledamotens parti att vi har förslag.

(Applåder)

Fru talman! Det är inte så himla svårt, men det ska sägas att det absolut handlar om prioriteringar. Regeringen har prioriterat att sänka skatt efter skatt med gigantiska reformutrymmen utan att göra något åt det jag sa i mitt anförande om välfärden och de kvinnor som betalar ett väldigt högt pris för skattesänkningarna.

Vi kommer att behöva göra ännu fler saker för att förbättra arbetsvillkoren. Det handlar bland annat om karensavdraget. Vi kan ta finansiering från ganska många ställen. Vi skulle kunna beskatta bankernas övervinster – det är många miljarder. Det är så många miljarder att det är svårt att hinna räkna dem under talartiden, och de skulle räcka till mycket.

Vi tror att vi både kan finansiera välfärden långt mycket bättre än vad den här regeringen har gjort och finansiera ett borttagande av karensavdraget.

Fru talman! Ingen har missat att mandatperioden har präglats av ekonomisk kris, inflation, höjda levnadskostnader och löner som släpar efter. Det är främst hushåll med små marginaler som behöver hjälp från staten för att klara sig igenom den här typen av ekonomiska kriser.

De som har det absolut tuffast är ensamstående mammor. Det handlar om tusentals och åter tusentals hårt arbetande kvinnor som inte längre klarar sig ekonomiskt. Det är mammor som är vårdbiträden, undersköterskor eller butiksanställda. De gör allt som står i deras makt för att klara av sina mest basala utgifter, men de står maktlösa och ensamma kvar när regeringen väljer att prioritera dem som redan klarar sig väldigt bra.

Föreställ er stressen om någon i familjen behöver mediciner eller glasögon när det inte finns några ekonomiska marginaler kvar, när det redan saknas tusenlappar varje månad. Då kan ni bara tänka er paniken som en ensamstående får när den blir sjuk och kanske inte kan gå till jobbet. Så kan vi inte ha det. Det är inte anständigt i ett rikt land som Sverige, och det gör Sverige inte bara fattigt utan också till ett mer ojämställt land.

Regeringen har under mandatperioden varit helt ointresserad av att skydda vanliga hushåll från inflationens konsekvenser. De som drabbas allra hårdast är Sveriges arbetarkvinnor.

Som enda grupp har kvinnor i arbetaryrken nämligen halkat efter ekonomiskt över tid. De har samhällets lägsta löner och sämsta arbetsvillkor. De blir mest sjuka av jobbet, de håller ofta inte ett helt arbetsliv, de får de lägsta pensionerna och de backar till och med i livslängd. Det här är inte en liten grupp, utan här ingår hälften av landets alla kvinnor.

Fru talman! 72 procent av alla som arbetar i offentlig sektor är kvinnor, och det är de som förlorar jobben när budgetarna ska krympas. Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, uppskattar att antalet anställda i regionerna kommer att minska med mellan 5 000 och 6 000 personer de närmaste åren. När personalstyrkan minskas leder det till ökad belastning och sämre arbetsvillkor för dem som arbetar kvar, och andra kvinnor ökar sitt obetalda arbete för att täcka upp för välfärdens brister.

Vi vill att välfärden ska ha resurser nog att skapa bättre villkor och en hållbar arbetsmiljö för alla som arbetar där.

Vi vet att stress och hög arbetsbelastning tillhör de största arbetsmiljöutmaningarna i dag. Sjukskrivningarna för psykisk ohälsa har fördubblats på tio år.

Arbetsmiljöverkets granskning av sjukvården visar att tre av fyra arbetsplatser inte lever upp till arbetsmiljölagens krav. Arbetsbelastningen är ohållbar, och åtgärderna är som bortblåsta.

De som ska ta hand om oss när vi ska föda barn, när mamma fått en hjärtinfarkt, när tonåringen har brutit benet på fotbollen eller när dottern ska få hjälp med sin ångest – de som finns där vid livets olika händelser och när vi är som mest sårbara – ska inte behöva betala med sin hälsa och med förkortat liv. Det är ovärdigt.

Fru talman! När SD och regeringen har lagt sitt engagemang på att sänka skatten för dem som har mest får Sveriges tillväxt stå tillbaka, och vi får en arbetslöshet som är bland Europas högsta och som har bitit sig fast på 9 procent. Då väljer regeringen att försämra akassan och aktivitetsstödet. Stödet trappas ned var hundrade dag för att slutligen hamna på 8 030 kronor i månaden före skatt.

Det är en hård spark nedåt som inte underlättar för någon att komma i arbete. Många drabbas hårt, till exempel tvåbarnsmamman och högskoleingenjören Lovisa, som intervjuades i Agenda förra söndagen. Hon har sökt över 400 jobb utan resultat. Nu lever hon på aktivitetsstöd, som ger drygt 7 000 kronor i månaden. Hon säger själv att om hon inte hade haft en partner skulle hon nog i princip varit hemlös.

Så ser det ser ut när Sverigedemokraterna och regeringen får styra Sverige. Deras ekonomiska politik drar isär samhället, ökar klyftorna och gör kvinnor ekonomiskt ofria. Den ekonomiska jämställdheten handlar om kvinnors ekonomiska frihet, och den är fundamental för att uppnå målet om ett jämställt Sverige.

Det går inte att säga att jämställdhet är viktigt och sedan bedriva en ekonomisk politik som gör kvinnor, framför allt arbetarkvinnor, fattigare. Det är helt oförenligt.

Om vi ska få kraft i arbetet med den yttersta konsekvensen av ett ojämställt samhälle – mäns våld mot kvinnor – kan kvinnor inte vara arbetslösa, bli sjuka av sitt arbete, ha för låg inkomst att leva på eller vara ekonomiskt beroende av sin man eller någon annan.

Regeringen säger att de står på brottsoffrens sida, men då kan jag inte förstå varför de bedriver en politik som gör att skyddade boenden läggs ned och blir färre i landet. Då kan man inte skära ned med miljoner på Brottsofferjouren.

Vi kan inte säga till en kvinna att hon ska lämna sin våldsamma man utan att det finns ett skyddsnät, en polis eller en socialtjänst som hjälper henne och tar henne på allvar, en lagstiftning som skyddar henne eller en kvinnojour med förutsättningar att hjälpa. Hon kan inte lämna sin man om hon inte har någonstans att ta vägen eller några pengar kvar på kontot.

Fru talman! Det behöver inte vara på det här viset. Sverige kan ta en helt annan, ny riktning. Vi socialdemokrater vill bland annat höja barnbidraget och slopa karensen. Vi har lagt otaliga miljarder mer i våra budgetar till sjukvården. Vi har lagt 2 miljarder mer till äldreomsorgen nästa år för att förbättra arbetsvillkoren och vården. Vi har lagt miljarder mer än regeringen på arbetsmarknadsinsatser, utbildningar och subventionerade anställningar, allt för att människor ska komma i arbete. Vi vill både utöka och individualisera etableringsprogrammet för utrikesföda kvinnor, som ska kunna bryta sitt utanförskap och komma i arbete.

Vi vill införa ett särskilt flyttstöd som ska ge våldsutsatta möjlighet att snabbt lämna en farlig relation, som en viktig del i samhällets skydd och kvinnofridsarbetet. Samhället måste finnas där när kvinnor och barn behöver fly sin förövare.

Detta var bara några exempel på en annan politik som skulle stärka Sverige och landets ekonomi och välstånd, och det görs genom ökat jämställdhetsarbete, för alla kvinnor. Målet för Sveriges jämställdhetspolitik är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma sina egna liv och samhället.

Tidöpartierna har lämnat kvinnor och vanliga familjer efter sig när det har varit tuffa ekonomiska tider, därför att skattesänkningar varit absolut viktigast. Målet för svensk jämställdhetspolitik tynar bort. Det blir mer en dröm än en gemensam vision. Detta är inget som överraskar, även om det är påfallande olyckligt när det blir ett faktum.

(Applåder)

Fru talman! 15 miljoner drar man ned på just Brottsofferjouren, som har en otroligt viktig verksamhet och i många lägen utgör den första insatsen för offren. Precis som jag redogjorde för handlar det om över 60 000 brottsoffer, vittnen och anhöriga varje år. Sedan skär man ned med 15 miljoner. Där är ledamoten fortfarande svaret skyldig.

Jag vill komma tillbaka till vad som behöver göras, nämligen att sätta människor i arbete. De utrikes födda kvinnornas möjligheter att komma in på arbetsmarknaden innebär att komma ut i trygghet till arbete; inte att befinna sig i utanförskap eller bli kvar hemma om dagarna.

Varför har ni inte utökat och individualiserat etableringsprogrammet, och varför har ni tagit bort extratjänsterna? De skulle innebära stora insatser som spelar en stor roll. Var är insatserna som skulle göra skillnad för många av dessa kvinnor? När kvinnor får utbildning, jobb och trygghet minskar hedersvåldet och det patriarkala våldet. Var är de insatserna?

Fru talman! Kvinnors frihet får aldrig användas som ett vapen för en rasistisk politik. Det är något som Sverigedemokraterna står för varje dag i kammaren – tyvärr.

Fru talman! Jag hör ledamoten prata om att regeringen tar stora steg för att stärka brottsoffrens situation. Det är bra. Men jag undrar varför man skär ned på Brottsofferjouren och deras otroligt viktiga arbete. Brottsofferjouren spelar en helt avgörande roll genom att ge stöd till över 60 000 brottsoffer, vittnen och anhöriga, och man driver den nationella stödlinjen. Man har över 100 anställda och mer än tusen volontärer.

Det är faktiskt svårt att uppskatta värdet av Brottsofferjouren, men den här regeringen väljer att skära ned stödet med 15 miljoner, vilket innebär att Brottsofferjouren måste skära ned på verksamheten. För mig blir det motsägelsefullt. Ledamoten får gärna förklara varför man skär ned med 15 miljoner.

Ledamoten tog även upp hedersrelaterat våld och förtryck i sitt anförande, och hon var generellt sett nöjd i sitt anförande över vad regeringen och SD gör på området. Jag ska absolut vara tydlig. Hedersrelaterat våld och förtryck är farligt och fruktansvärt, men det går inte att lösa detta med hat och hot mot svenskar och personer med utländsk bakgrund. Varför väljer man inte i stället att satsa på utbildning, jobb och trygghet för att bryta det hedersrelaterade våldet och förtrycket?

Herr talman! Det har blivit tydligt utifrån de här två debatterna att vi i arbetsmarknadsutskottet kommer att ha väldigt mycket mer att göra när vi kommer tillbaka i januari. Det har annonserats här i kammaren i dag en rad saker som ska läggas på vårt bord. Jag ser fram emot det. Det har varit eftersökt under lång tid. Att det kommer nu, i slutet av mandatperioden, är väl bättre sent än aldrig. Jag ser verkligen fram emot det och hoppas att det står sig, för det är ett arbete som vi kommer att behöva ha debatter om och ta ställning till i den här kammaren. Det handlar ju inte bara om dokument och handlingsplaner. Det handlar om viktiga styrande dokument som ska få starkt genomslag för att dra många i det här samhället i rätt riktning, och sådant tar tid.

Det behöver kraftsamlas mot våldet. Oavsett var förtrycket kommer ifrån och hur det ser ut ska det finnas ett enträget arbete där vi också stannar upp, fångar upp, utvärderar och har en ansats, där vi håller den här linjen utan att hitta på nya saker hela tiden och där vi också märker att det händer något. Uppenbarligen ska våren handla om det, och det tackar vi för.

Jag vill avsluta med att säga att jag kommer att fortsätta peka på den ekonomiska politiken i det här. Även om jag inte tycker att den ambitionen finns hos statsrådet skulle det behövas både en och två och kanske tre ansatser från regeringens sida för att uppnå bättre resultat under det delmålet, som förutsätter att man når de andra resultaten. Där kommer vi socialdemokrater att ha en liten extra tumme i ögat på den här regeringen.

Herr talman! Nu talar statsrådet i svaret om en ny lydelse för det sjätte jämställdhetsdelmålet, men vi kan inte få veta hur det lyder. Då blir det ju lite svårt att hantera ett helt delmål, ett av de högst prioriterade. Nu kommer alltså det sjunde.

Jag ser och hör vad statsrådet säger. Det ska komma en skrivelse till riksdagen om hur man tänker jobba med detta utifrån handlingsplanen. Kommer vi i riksdagen att få den under den här mandatperioden? Frågan kräver ett ja eller ett nej till svar – inte mer än så.

Vi pratar om handlingsplanerna. Jag säger samma sak här: De är väldigt bra. Det är jättebra med handlingsplaner, framför allt om de blir långsiktiga, om det finns styrning, om det finns en stor enighet och om man inkluderar många delar av samhället som känner sig delaktiga i detta och märker att man jobbar med det. Då kan man få styrning i dessa frågor.

Jag vet att det är många som känner sig lite osäkra om vilken roll man har i civilsamhället eller hos myndigheter just utifrån dessa handlingsplaner. Det gäller att få stor delaktighet, så att alla vet vad det handlar om och vilken riktning man ska gå i för att få progression.

Låt mig återkomma till detta med handlingsplanerna. Alla delmål – vi får träna på att säga ”alla sju delmålen” – är odelbara med varandra. De är helt avhängiga av varandra. Den ekonomiska jämställdhetspolitiken, som också är ett av delmålen, är helt avgörande om man ska lyckas med det sjätte delmålet, om mäns våld mot kvinnor, eller det sjunde, om hedersrelaterat våld och förtryck. För en kvinna som inte har jobb utan är förpassad till att vara hemma – det kan vara av många skäl, men hon har alltså inget annat sammanhang, ett arbete, att gå till – och inte har en egen försörjning är det oerhört svårt att komma bort från förtrycket, oavsett var det kommer ifrån eller hur det ser ut.

Min fråga är: Finns det ambitioner att ha andra handlingsplaner för att uppnå progression i delmålen 1–5? Finns det en plan för att även göra skrivelser till Sveriges riksdag om hur man ska uppnå resultat även gällande dessa delmål? Delmålen är ju inte delbara med varandra utan avhängiga av varandra. Kommer vi att få en sådan redovisning?

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Det har varit lite olika turer kring det här, först och främst det sjunde delmålet. Regeringen har beslutat om detta, och sedan ska det komma skrivelser tillbaka till riksdagen. Det är lite oklart, och det har det faktiskt varit även från statsrådet själv i kammaren, vid frågestunder och vid andra interpellationsdebatter.

Jag tänkte därför att vi kanske en gång för alla skulle göra detta tydligt för alla. Det är rätt många som är engagerade i den här frågan, inte minst civilsamhällesorganisationer och många andra. Den här otydligheten har inte, tycker jag, varit bra för det arbetet.

Kommer Sveriges riksdag att få besluta om ett sjunde delmål, vad det ska innehålla och på vilket sätt det ska styra mot att få progression i de här frågorna? Jag läser och ser att man håller på med en handlingsplan, och jag tycker att det är bra. Det är ett svar som har getts i andra sammanhang, framför allt när det gäller en rad andra frågor på jämställdhetsområdet.

Men det behöver tydliggöras hur det är tänkt när det gäller det sjunde delmålet. Var fattas besluten? Vilken ställning har det jämfört med de andra delmålen? Hur ska det styras? När får vi se det? Om det nu ska komma något till riksdagen, när är det tänkt att ske? Det borde man kunna svara på. Om man jobbar målmedvetet med en strategi eller för att få fram en handlingsplan tänker jag att man jobbar enligt någon typ av tidsaxel och inte bara helt planlöst tills man eventuellt är klar. Jag tänker att statsrådet nog kan svara på detta, och då blir det här mycket tydligare för alla berörda.

Det andra jag tänkte på var att statsrådet svarar att det ska finnas en ny lydelse för det redan befintliga sjätte delmålet om mäns våld mot kvinnor. Då undrar jag: Hur lyder den? Det har jag inte sett någonstans.

Det kan vara så att jag har missat det, och då får jag be så mycket om ursäkt. Men vi måste få veta tydligt vad den nya lydelsen är.

När utredningen tillsattes framkom det en rad uppgifter, och man har dividerat fram och tillbaka. Jag är nyfiken på den nya lydelsen just eftersom det har diskuterats ganska mycket fram och tillbaka. Om man har tänkt göra det mindre tydligt att det handlar om mäns våld mot kvinnor, som vi har nationella åtaganden om, är det viktigt att det framkommer, så att vi inte får ett försvagat delmål när man ändrar lydelsen.

Låt mig sammanfatta för min tydlighets skull: Var och när beslutar vi om det sjunde delmålet, och vad ska det innehålla? Jag vill också ha reda på vad den nya lydelsen för det sjätte delmålet är. Det är ganska många frågor, och det är ganska spretigt. Det ser jag som ganska allvarligt, för det handlar om styrning och om vart vi vill komma. Det måste göras strategiskt, långsiktigt och enträget. Denna otydlighet gynnar inte progression i dessa frågor. Det är väldigt olyckligt.