Ida Karkiainen

Fru talman! Jag älskar att moderater vill prata om socialdemokratisk regeringsbildning. Det bekräftar att Socialdemokraterna är det parti som jorden kretsar runt i den moderata världen.

Jag tror att Magnus Resare, precis som jag, vet att vi tycker att svenska folket ska gå till val och säga sitt innan en regeringsbildning sker. Vi har haft erfarenheter under svensk politisk historia som visat att det inte är så framgångsrikt att berätta före ett val exakt hur man tänker samarbeta med andra partier. Det är inte att respektera utfallet av väljarnas röster i de allmänna valen.

Vi hade en väldigt långdragen regeringsbildning 2018; den tog 134 dagar. Det var ett resultat av en blockpolitik som låste fast partier i olika ställningstaganden och som sedan gjorde det svårt att bryta sig loss från blockpolitiken och samarbetena. Detta tror jag inte är bra för svensk politik.

Jag tror att svensk politik behöver mer samarbete över blockgränsen, jag tror att svensk politik behöver fler överenskommelser över partigränserna och jag tror att svensk politik behöver färre spelteorier om regeringsbildningen.

Fru talman! Retoriken är bedrövlig när vi debatterar denna viktiga fråga.

Nima Gholam Ali Pour anklagar alltså den socialdemokratiskt ledda regeringen för en alltför snabb handläggning samtidigt som debatten handlar om att handläggningen har gått för långsamt. Det blir en knepig metadiskussion.

Hur länge anser Nima Gholam Ali Pour att det är rimligt att man ska vänta på att ens medborgarskapsärende avgörs hos Migrationsverket? Är det rimligt att behöva vänta i fyra år? Eller finns det fördelar med att ha en effektiv och rättssäker handläggning som tar betydligt kortare tid?

Låt mig åter betona att det är viktigt med en rättssäker process. Det är viktigt att handläggningen inte går för snabbt, men det är också viktigt att den inte går för långsamt. Jag är helt övertygad om att handläggarna på Migrationsverket gör allt de kan för att få denna process att fungera så effektivt och rättssäkert som möjligt.

Fru talman! Jag tackar Nima Gholam Ali Pour för hans fråga.

Jag vet inte om ledamoten lyssnade på mitt anförande, men jag sa att det är viktigt att dessa ärenden handläggs noggrant och att det måste få ta tid. Det är svåra och komplexa ärenden, och det måste vi ha all respekt för.

Fru talman! Det är just de långa handläggningstiderna på Migrationsverket vi nu debatterar. Det är inte så att en socialdemokratiskt ledd regering har snabbat på dessa ärenden, utan granskningen visar att det snarare har gått lite för långsamt, vilket ger konsekvenser för enskilda.

Givetvis ska handläggningen vara noggrann. Det ska vara ordning och reda i migrationsprocessen och i medborgarskapsfrågorna. Det måste få ta tid och granskas ordentligt. Därför behöver Migrationsverket mannas upp med fler handläggare så att processen kan kortas där den är onödigt lång. Människor i en medborgarskapsprocess ska inte behöva vänta för länge på det viktiga beskedet, för det är en svår situation för den enskilde.

Vi är villiga att titta på denna fråga, och vi är också villiga att ge Migrationsverket de resurser man behöver framöver för att kunna hantera dessa processer på ett bra, effektivt och rättssäkert sätt.

Fru talman! Först och främst vill jag tacka Riksrevisionen för en gedigen och bra granskning. Att Riksrevisionen har valt att se över frågan om handläggningen av medborgarskapsärenden är välkommet och bra. Rekommendationerna är också rimliga och väl avvägda.

Riksrevisionens granskning av medborgarskapsärenden visar att handläggningen har varit ineffektiv, detta utifrån en kombination av faktorer. Det har dels handlat om myndighetens interna styrning, dels om den nya förvaltningslagen som trädde i kraft 2018 och dels om besparingar och ryckighet i medlen. Ytterst är det ett politiskt ansvar; så är det absolut.

Den interna styrningen har brustit på ett antal punkter. Interna produktionsmål har lett fel. New public management har oftast den effekten. Brist på stöd och enhetlighet har lett till osäkerhet och felaktigheter. Det är inte första gången som myndigheten får kritik för detta. Förutsättningarna har rent finansiellt varit osäkra. Den låga uppräkningen mitt i kostnadskrisen 2024 gjorde inte saken bättre, precis som inte heller de låga prognostiserade uppräkningarna vid denna tidpunkt gjorde det. Migrationsverket fick kritik för detta även 2024 och 2025, bland annat av Justitieombudsmannen och Justitiekanslern.

Rent generellt kan man säga att myndigheten har gått igenom enorma förändringar under de senaste tio åren. Migrationskrisen, pandemin, Rysslands ytterligare invasion av Ukraina, en enorm arbetsbelastning i form av migrationspaktens införande och nya lagar på löpande band skapar helt enkelt en oerhört tuff situation under väldigt lång tid. Att styra i en så växlande omvärld är såklart inte lätt, fru talman.

Genom den nya förvaltningslagens införande skapades en märklig situation där styrmodellen krockade med lagens intentioner. Att ett stort antal ärenden därför blev liggande, trots att de skulle kunna avgöras ganska snabbt, är problematiskt.

För individen är det såklart påfrestande att behöva leva i den osäkerhet det innebär att inte få sitt ärende avgjort. Att staten kan handlägga ärenden skyndsamt och på ett rättssäkert sätt är grundläggande i en rättsstat. Oavsett om det blir bifall eller avslag är ett besked alltid bättre än ett icke-besked. Men det är också viktigt att det blir rätt, inte minst när det gäller ett så viktigt beslut som medborgarskap. Det ska vara noggrann handläggning, och då måste det också få ta tid.

Att Migrationsverket har varit osäkra på sin finansiering under en period med enormt många utredningar, med nya lagar och när asyl- och migrationspakten dessutom ska införas har skapat en svårhanterlig situation för myndigheten. Prognoserna om kraftigt minskade anslag till myndigheten bara något år framåt i tiden har inte heller skapat förutsättningar för att styra effektivt mot kortare köer. I kombination med ökade pålagor för handläggningen av medborgarskapsärenden har det lett till att tämligen okomplicerade ärenden har hamnat långt bak i kön. Enskilda har helt enkelt hamnat i kläm. Detta problematiska läge har gjort att folk har fått pausa livet i väntan på ett avgörande.

Fru talman! Jag står bakom Socialdemokraternas särskilda yttrande. I övrigt yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Fru talman! Jag avslutar med att återigen tacka Riksrevisionen för deras granskning och medskick.

Fru talman! Vi befinner oss i januari månad, som brukar beskrivas som den fattigaste månaden på året. Föregående månads julmat, julklappar och annat som hör Jesu födelse till är ansträngande för ekonomin. Lägg därtill de stora prisökningar vi har levt med i ett par år. Julbordet och julbaket blev extra dyrt eftersom smöret nu är 62 procent dyrare än det var 2020. Extra ansträngande har det varit för dem som lever med små marginaler. Inte alla pensionärer men många tillhör just dem som lever med små marginaler.

Enligt en rapport från Folksam från maj 2025 har pensionen som andel av slutlönen aldrig varit lägre än vad den är nu. Den allmänna pensionen fortsätter att sjunka och är nu i genomsnitt nere på 43 procent av slutlönen. För att konkretisera vad det faktiskt innebär kan man ta en annan vinkel. Nyblivna kvinnliga pensionärer har i genomsnitt 53 kronor per dag kvar av sin pension när allt är betalt medan motsvarande siffra för nyblivna manliga pensionärer är 157 kronor.

Fru talman! Pension handlar i grunden om respekt – respekt för ett långt arbetsliv, respekt för dem som byggt Sverige starkt och respekt för principen att ingen efter ett helt arbetsliv ska behöva räkna varje krona för att få månadens ekonomi att gå ihop.

Jag ska nämna två viktiga frågor för oss socialdemokrater när det gäller pensioner. Det ena är jämställda pensioner, och det andra är arbetarepension.

Fru talman! Före juluppehållet hade vi en budgetdebatt om ekonomisk trygghet vid ålderdom. Jag berättade då om min mormor Ritva. Hon började arbeta i tidiga tonåren och arbetade hårt genom hela livet men gick i pension några år tidigare än det var tänkt för att ta hand om min sjuka morfar. Jag såg hennes kontoutdrag när pensionsutbetalningen kommit in på bankkontot, och det var något av en chock. Jag har många gånger tänkt hur svårt det måste vara för henne att få månadens ekonomi att gå ihop efter att alla räkningar är betalda. Mormor är inte ensam. Så här ser det ut för många kvinnor som har slitit ett långt arbetsliv, ofta inom vård och omsorg.

Fru talman! Det finns ungefär 2,3 miljoner pensionärer i Sverige i dag. Den genomsnittliga totala pensionen före skatt är enligt 2023 års siffror 22 700 kronor per månad. För kvinnor är pensionen 19 400 kronor per månad medan den för män är 26 500 kronor. Kvinnor får alltså i genomsnitt 20–30 procent mindre i pension än män. I sex av tio kommuner har många kvinnor en pension efter skatt som understiger 60 procent av medianinkomsten i Sverige. Det betyder att de enligt EU:s riktlinjer lever under gränsen för relativ fattigdom.

Fru talman! Ett ojämställt arbetsliv återspeglas senare i en ojämställd pension. En ojämställd arbetsmarknad med lägre löner och mer deltidsarbete under kvinnors arbetsliv leder till betydligt lägre livsinkomster för kvinnor än för män.

Regeringen framhåller att man har ett särskilt fokus på att följa och analysera hur skillnaden i kvinnors och mäns pension utvecklas långsiktigt, och regeringen har aviserat att man kommer att arbeta vidare för mer jämställda pensioner. Det tycker vi är bra, men detta måste också omsättas i konkreta åtgärder. Vi tycker därför att det är dags att regeringen tar ett krafttag för jämställda pensioner.

Fru talman! Vi socialdemokrater har presenterat ett förslag om arbetarepension. Det är ett riktat pensionslyft för dem som har jobbat i mer än de 40 år som krävs för att få full inkomstpension men som ändå bara får marginellt mer än vad som betalas ut till den som bara har garantipension. Det handlar om dem som har slitit längst och hårdast i vården, i industrin och i transportsektorn och som har gått upp tidigt, jobbat helger och ofta haft tunga arbetsuppgifter genom hela livet. Det är dags att deras arbete också syns i pensionen.

Vi vill dessutom göra det möjligt att trappa ned i slutet av arbetslivet, särskilt för dem med tunga jobb, utan att det straffar sig med lägre pension. Det är inte värdigt att människor ska tvingas arbeta sig sjuka för att orka fram till pensionsdagen.

Apropå sjukdom vore det intressant att titta på hur karensavdraget påverkar pensionen. Vi driver på för att avskaffa karensavdraget eftersom vi tycker att det är djupt orättvist och ojämlikt att Sverige har karensavdrag för dem som måste göra jobbet på jobbet. Detta påverkar även pensionen, och det vore som sagt intressant att ta del av en analys av hur mycket det påverkar.

Fru talman! Vi står bakom våra förslag i kommittémotionerna men har valt att inte reservera oss med hänsyn till Pensionsgruppens arbete. Vi socialdemokrater inser behovet och vikten av en bred politisk samsyn om de grundläggande trygghetssystemen. Pensionerna är inget undantag, snarare tvärtom. Samsyn får dock inte bli en ursäkt för att blunda för verkliga sociala klyftor eller låta orättvisor bestå. Vi kommer därför att driva på för att Pensionsgruppens fortsatta arbete ska präglas av just dessa perspektiv.

(Applåder)

Fru talman! Min mormor Ritva föddes 1945 i finska Torneå några månader efter att Lapplandskriget tagit slut och nazisterna retirerat men på vägen bränt ned allt i sin väg.

De finska familjerna stod längs älvkanten hos grannar i svenska Tornedalen och bevittnade hur deras gårdar på andra sidan älven blev vandaliserade och brändes ned till grunden. 100 000 finländare, 75 procent av befolkningen i finska Lappland, hade dessförinnan evakuerats till Sverige.

Många återvände sedan till norra Finland vid den tid när mormor föddes. Men många blev kvar i Sverige. Det var kärva tider i Finland med minnen av förluster av nära och kära och förluster av gårdar och bostäder, och det var en tung ekonomisk tid som stundade.

Fru talman! Min mormor började jobba tidigt. Som 14-åring började hon arbeta på restaurang i Torneå. Hon skalade potatis nere i källaren. Hon skulle egentligen ha arbetat sex timmar om dagen, men det blev ofta längre dagar trots hennes unga ålder. Hon arbetade samtidigt som barnpiga och städerska. Några år senare arbetade hon också som assistent och hembiträde hos en tandläkare.

17 år gammal träffade hon min morfar från Kärrbäck. Strax därefter flyttade hon till Haparanda. Där började hon arbeta som städerska på Domus, och hon städade extrapass på Nordisk transport på morgnarna. Det var tidiga morgnar och sena kvällar.

År 1979 började hon i stället arbeta som lokalvårdare på Demografiska databasen, efter att hennes barn – min mamma och min morbror – uttryckt: Mamma, vi vill att du ska vara hemma på kvällarna. På Demografiska databasen arbetade hon sedan i 30 år, tills min morfar fick en stroke. Hon beslutade sig för att gå i pension lite tidigare än hon från början tänkt för att vårda min morfar i hemmet. I somras firade vi min mormor. Hon fyllde 80 år.

Fru talman! Jag hade mer än något annat önskat att hennes hårda slit genom hela livet kunde återspeglas i pensionskuvertet. Men det gör det inte. Hon har i stället tvingats leva på marginalerna.

Fru talman! Pension handlar inte om siffror på ett papper. Det handlar om människor – om min mormor Ritva, om undersköterskan som burit äldre genom pandemin, om byggnadsarbetaren som slitit ut sina knän och om kvinnan som arbetat deltid för att ta ansvar för familjen och som nu riskerar att bli fattigpensionär.

Pension handlar i grunden om respekt – respekt för ett långt arbetsliv, respekt för dem som byggt Sverige starkt och respekt för principen om att ingen efter ett helt arbetsliv ska behöva räkna varje krona för att få månaden att gå ihop.

Fru talman! Det svenska pensionssystemet var en gång ett internationellt föredöme. Men verkligheten förändras. Fler lever längre. Arbetslivet ser annorlunda ut, och allt fler – framför allt kvinnor – riskerar låga pensioner trots ett helt liv av arbete.

Det duger inte. Därför har Socialdemokraterna under de senaste åren tagit viktiga steg. Vi har höjt garantipensionen. Vi har ökat tryggheten för dem med lägst pension, och vi har sett till att det lönar sig bättre att ha arbetat. Men vi är inte färdiga. Fortfarande möter vi nämligen människor som säger: Jag har jobbat i 40 år – är det här allt jag får?

Fru talman! Vi socialdemokrater vill att den sammanlagda pensionen för vanliga löntagare ska vara minst 70 procent av lönen. Så ser en pension ut som det går att leva på. För att nå dit vill vi höja inbetalningarna till pensionssystemet. Det är ett ansvarstagande beslut – ett långsiktigt beslut – och ett beslut som gör skillnad för kommande generationer.

Vi har i samarbete genom Pensionsgruppen infört en gas i pensionssystemet, en möjlighet att höja pensionerna när systemet går med överskott. Det är logiskt eftersom det sedan flera år tillbaka finns en broms.

Fru talman! Vi har också presenterat ett förslag om arbetarepension. Det är ett riktat pensionslyft för dem som jobbat i mer än de 40 år som krävs för att få full inkomstpension men som ändå bara får marginellt mer än vad som betalas ut till den som bara har garantipension. Det är de som har slitit längst och hårdast – i vården, i industrin och i transportsektorn. Det är de som har gått upp tidigt, jobbat helger och ofta burit tunga arbetsuppgifter genom livet. Det är dags att deras arbete också syns i pensionen.

Vi vill dessutom, fru talman, göra det möjligt att trappa ned i slutet av arbetslivet – särskilt för dem med tunga jobb – utan att det straffar sig med en lägre pension. Det är inte värdigt att människor ska tvingas arbeta sig sjuka för att orka fram till pensionsdagen.

Fru talman! Det finns en del röster i den här kammaren som säger att pension framför allt ska handla om arbetslinjen. Vi håller med – arbete ska löna sig. Men pension är mer än så. Det är också en välfärdsfråga, en jämlikhetsfråga och en jämställdhetsfråga. Vad som framför allt är viktigt för pensionerna är att vi får tillväxt i ekonomin och att man har ett arbete att gå till.

Sveriges tillväxt har nu legat i EU:s bottenliga i några år. Arbetslösheten har stuckit iväg rejält och uppgår nu till över en halv miljon människor. Här behövs krafttag. För den samhällsekonomiska förlusten är och kommer att bli stor, och det kommer också att påverka pensionerna på sikt.

Fru talman! Det är klokt att vi partier tillsammans vårdar pensionernas stabilitet och långsiktighet i det samarbete vi kallar för Pensionsgruppen. Men det bygger också på att vi orkar genomföra förändringar.

Ett pensionssystem som inte klarar av att ge anständig pension till dem som burit välfärden på sina axlar är ett system som måste utvecklas och förbättras. Därför kommer vi att driva frågan om höjda pensioner, en stärkt allmän pension, rättvisa för dem med låga löner och tunga jobb samt en pension som det går att leva på.

Låt oss se till att den som har byggt Sverige starkt också får ett starkt avslut på sitt arbetsliv. Låt oss se till att pensionerna blir värdiga och rättvisare för alla, inklusive min mormor Ritva.

(Applåder)

Fru talman! Den här veckan uppmärksammas internationellt och i Sverige som Orange Week, en vecka fri från våld. Vi måste göra mer för att upptäcka och förebygga våld i nära relationer och framför allt mäns våld mot kvinnor.

Försäkringskassan har i flera år haft i uppdrag av regeringen att verka för förbättrad upptäckt av våld, bland annat genom att ställa frågor i handläggningsprocessen. Vi har dock nu nåtts av oroande signaler om att Försäkringskassan som konsekvens av ett JO-beslut väljer att inte längre ställa frågor om huruvida våld förekommer i nära relationer. Det finns också signaler om att de ändrade rutinerna har påverkats av de besparingar som Försäkringskassan tvingats genomgå de senaste åren.

Min fråga till statsrådet Anna Tenje är om hon kan garantera att Försäkringskassan framgent kan fullgöra sitt uppdrag att upptäcka våld i nära relationer.

Herr talman! Estonia, stormen Gudrun, tsunamin, skogsbränder, plötsliga finanskriser och pandemiutbrott – vi har våra erfarenheter av när samhället behöver möta stora påfrestningar.

Är då Sverige rustat för att hantera svåra samhällskriser? Har vår författning beredskap för det? Är vi redo att fatta snabba, svåra och samtidigt rättssäkra beslut vid sådana tillfällen? Klarar vi av att leva upp till vår grundlags krav på beslutsfattande?

Det här är viktiga konstitutionella aspekter på svensk krishantering i fredstid. Det är en mycket intressant fråga, men den är inte ny. Frågan har diskuterats i omgångar åtminstone sedan 1960-talet. Författningsutredningen från 1963, Civilförsvarslagstiftningsutredningen från 1989 och Grundlagsutredningen från 2008 är utredningar som har berört ämnet och konstaterat att det finns ett hål i vår grundlag vad gäller beslutsfattande i fredstida kris.

Här finns nämligen inte någon särskild reglering i regeringsformen, till skillnad från förhållandena vid krig och krigsfara. I stället gäller vanliga regler om beslutsprocesser, normgivning och styrning. Det kan man komma ganska långt med men inte tillräckligt. Många har därför ställt sig frågan: Är det efter över 50 år med regeringsformen och med de nya hot och risker som vi möter i samhället i dag dags att tänka nytt om vår grundlag?

Frågan aktualiserades på nytt när den svåra coronapandemin spreds över världen och i Sverige. Det ledde till att ett enigt konstitutionsutskott uttalade att regeringen skulle överväga en översyn av förutsättningarna för legalt handlande vid fredstida kriser. Även Coronakommissionen, Riksrevisionen och Justitieombudsmannen har påtalat vikten av att se över beslutsfattandet vid just fredstida kriser.

En utredning tillsattes därför av regeringen Löfven i september 2021. Den fick fyra deluppdrag med ett starkt samband: en översyn av riksdagens krigsdelegation, tillämpningsområdet för bestämmelserna om krig och krigsfara, riksdagens sammanträden och sammanträdesort samt regeringens möjligheter att meddela föreskrifter vid allvarlig fredstida kris, den så kallade normgivningsmakten. Även en internationell jämförelse ingick i uppdraget.

Herr talman! Jag hade själv förmånen att få sitta i den här utredningen. Slutbetänkandet presenterades i november 2023, och den moderatledda regeringen lämnade över en proposition till riksdagen i juni 2025.

Innan jag fortsätter mitt anförande vill jag passa på att tacka ordföranden Johan Hirschfeldt med sekretariat för en gedigen och väl genomförd utredning. Jag vill faktiskt också passa på att särskilt tacka justitieminister Gunnar Strömmer för gott samarbete i frågan. Det här visar att vi brett över partigränser kan hitta samsyn i svåra och grundläggande frågor, och jag tror att det är just vad svenska folket förväntar sig av oss.

Jag kommer nu att fokusera på förslaget om regeringens möjligheter att meddela föreskrifter vid allvarliga fredstida kriser, eftersom det förslaget är det som har varit mest diskuterat och omdebatterat.

Förslaget, som är ett förslag i flera steg, innebär stärkta möjligheter att styra Sverige i kriser. Till att börja med understryker vi att god författningsberedskap är grunden. Med det menar vi att lagstiftning för kriser helst ska vara på plats i förväg, innan en kris inträffar. Det är ett drömscenario och en god ambition i teorin, men i praktiken kommer våra lagar aldrig att vara skrivna på ett sådant sätt att de är rustade för att möta helt olika samhällskriser.

I sådana situationer, det vill säga om det inträffar en allvarlig fredstida krissituation, ska riksdagen kunna ge regeringen särskilda befogenheter att utfärda föreskrifter, så kallade normer, om det behövs för att hantera krisen. För att regeringen ska få denna normgivningsmakt av oss i riksdagen krävs ett aktiveringsbeslut där minst tre fjärdedelar av de röstande i riksdagen ska godkänna det, medan en enkel majoritet kan dra tillbaka aktiveringsbeslutet.

I undantagsfall ska regeringen själv kunna fatta aktiveringsbeslut, till exempel om det är uppenbart att man inte kan avvakta riksdagens beslut. Det kan vara så att det är svårt att samlas, exempelvis vid en stor katastrof som gör att riksdagen helt enkelt inte kan sammanträda, och då måste regeringen kliva in. I ett sådant fall måste regeringen så snart som möjligt underrätta riksdagen, som måste godkänna föreskrifterna med tre fjärdedelars majoritet.

De föreslagna föreskrifterna innehåller många begränsningar. För det första ska de vara tidsbegränsade till högst tre månader – sedan upphör de att gälla. För det andra måste de underställas riksdagen så snart som möjligt. Om detta inte görs inom en vecka från den dag de beslutades upphör de att gälla. Föreskrifterna upphör också att gälla om riksdagen inte prövar dem inom en månad från det att de underställdes riksdagen.

Riksdagen kan när som helst återkalla regeringens normgivningsmakt. Vi i riksdagen förlorar alltså inte vår normgivande kompetens. Vi behåller alltid möjligheten att stifta lagar som ändrar eller upphäver regeringens beslut.

Förslaget innebär alltså, kort sagt, att det byggs in en konstitutionell möjlighet att snabbt och flexibelt införa normgivning genom regeringen i fredstida kriser men med stark demokratisk kontroll och begränsningar genom riksdagen och genom den nyss nämnda tidsbegränsningen.

Dessa särskilda grundlagsregler för normgivning kommer att skrivas in i ett nytt kapitel i regeringsformen just efter kapitlet om krig och krigsfara.

Herr talman! Det har spridits många narrativ om förslaget. Jag skulle vilja passa på att bemöta kritiken och några av de kritiska rösterna.

Är detta egentligen en alltför långtgående lagstiftning? Det har många funderat kring. Låt mig blicka tillbaka till hur vi resonerade i utredningen. Under dess gång slogs vi i stället av frågan om förslaget snarare inte innefattar väldigt många hängslen och livremmar och att beslutsfattandet därigenom inte kan ske tillräckligt snabbt och effektivt vid fredstida kriser.

En annan fråga som har lyfts fram i kritiken handlar om att riksdagens inflytande begränsas. Precis som jag nyss redogjorde för har riksdagen ett avgörande inflytande även när regeringen agerar utifrån riksdagens bemyndigande. Som jag också nämnde tidigare kan riksdagen alltid meddela en lag som upphäver det regeringen har beslutat om.

Regeringen ska inte få stifta, ändra eller upphäva grundlag i denna befogenhet och inte heller ändra i riksdagsordningen eller lag om val till riksdagen. Det är också viktigt att understryka.

Annan kritik som har kommit fram handlar om varför vi inte lutar oss mot den konstitutionella nödrätten i stället. Det är en intressant tanke, men det skulle innebära att en regering inte har ett legalt ramverk att luta sig mot utan att den kan ta sig friheter och befogenheter som inte har en legal bas.

Är det här är ett undantagstillstånd? Det är kanske den vanligaste fråga vi har fått om förslaget. Nej, det är inte ett undantagstillstånd, herr talman.

Mina huvudargument för detta förslag är tre.

För det första: Regeringen styr riket och är ansvarig för att styra om det inträffar en allvarlig kris i Sverige. I regeringens styrfunktion måste det anses ingå att hantera konsekvenserna av en stor katastrof som drabbar riket och dess befolkning. Det är knappast en uppgift för riksdagen. Det är inte heller en uppgift för enskilda kommuner eller för domstolarna.

Även om regeringen har sina förvaltningsmyndigheter, som kan jobba med och genomföra många förslag, att luta sig mot är det till syvende och sist regeringen som är ansvarig för hur kriser hanteras. Därmed behöver regeringen också ha dessa befogenheter.

För det andra: Det behövs legala ramar för beslutsfattande vid fredstida kriser. Genom förslaget får vi en grund och ett ramverk som man kan luta sig mot. Man behöver inte förlita sig på den konstitutionella nödrätten, som i sig innebär problem.

För det tredje: När vi inte har systemet på plats innebär det att regeringen ibland, för att kunna agera snabbt, behöver agera via riksdagen genom att ett utskott tar ett utskottsinitiativ eller genom att en fråga väcks här. Då ska man komma ihåg att riksdagen inte har samma utredningskapacitet som regeringen. Det är regeringens ansvar, och det ingår i regeringens styrfunktion, att ta fram ett så fullgott beslutsunderlag att vi i riksdagen kan agera på det. Det ska inte vara tvärtom; det är inte vi i riksdagen som bär detta ansvar.

När regeringen lägger över detta ansvar på riksdagen innebär det också att vi inte kan kontrollera och granska besluten i efterhand. Kontrollmakten sätts ur spel.

Herr talman! Till slut: Vi vet inte vilka fredstida kriser vi står inför i framtiden. Vi lever i en orolig omvärld där kriser kan inträffa snabbt och oförutsägbart. Vad vi däremot vet är att vi kommer att möta kriser i framtiden. Då ska också vårt beslutsfattande vila på en trygg och legal grund. Det är precis vad det här förslaget handlar om.

(Applåder)

Fru talman! Jag lyssnade till Jan Eliassons vinterprat i december. Han talade om ordens betydelse och citerade ur Dag Hammarskjölds Vägmärken. Ett av vägmärkena hade etsat sig fast hos Jan Eliasson. Det lyder som följer:

”Respekt för ordet är ett första krav i den disciplin genom vilken en människa kan fostras till mognad – intellektuellt, emotionellt och moraliskt. Respekt för ordet – dess bruk med strängaste omsorg och i omutlig inre sanningskärlek – är också för samhället och släktet ett villkor för växt. Att missbruka ordet är att visa förakt för människan. Det underminerar broarna och förgiftar källorna. Så för det oss bakåt på människoblivandets långa väg.”

Jan Eliasson menade att detta är en sträng maning från Dag Hammarskjöld, men kanske mer motiverad än någonsin. I en värld med flytande gränser mellan lögn och sanning och, inte minst, i en tid av polarisering och frånvaro av dialog och vilja till samtal och samförstånd har orden en stark betydelse.

Ord är precis det vi håller på med i konstitutionsutskottet. Det är också det som vår granskning, som vi härmed överlämnar till riksdagens kammare, består av. Det är ord som är balanserade, sammanvägda, diskuterade och argumenterade. Vi har vänt och vridit på deras betydelse. Vi har ibland diskuterat ”ska” eller ”bör” i många minuter, men det är för att orden betyder något. De har en vikt, framför allt i granskningsarbetet.

Vad gör då konstitutionsutskottet? Vad syftar vår granskning till? Jo, vi befästes 1809 för att vara en del av kontrollmakten och bedriva granskning av regeringen. En klok regering läser våra ställningstaganden och tar till sig det vi säger. Vi finns ju till för att företräda folket i riksdagen, och riksdagen har till uppgift att granska regeringen. Den uppgiften har vi som sagt haft i över 200 år.

Fru talman! Det fanns en tid när konstitutionsutskottets granskningar var lite mer präglade av blockpolitikens olika läger. Vi är ju faktiskt eniga även i år, men det fanns en tid då det fanns reservationer från antingen den ena eller den andra sidan.

Fru talman! Oisín Cantwell skrev en dräpande ledare i juni 2013. Jag citerar: ”Konstitutionsutskottets presskonferens om årets granskningar av ministrarnas tjänsteutövning blev närmast parodisk. Nio grälsjuka figurer utan egentlig makt gjorde vad de kunde för att vinna politiska poänger.”

Fru talman! Detta var en tid som Andreas Norlén från Moderaterna och Björn von Sydow ville göra upp med när de tillträdde sina presidieposter i konstitutionsutskottet. De kom snart fram till slutsatsen att situationen med ett flertal blockreservationer i granskningen inte var en god ordning. Det såg inte seriöst ut för ett utskott som sedan 1809 har haft den grundlagsfästa uppgiften att å parlamentets vägnar granska hur regeringsarbetet bedrivs.

Fru talman! Vi i utskottet kan ju inte säga att något är fel när det är en moderatledd regering för att sedan säga att samma sak är rätt när det är en socialdemokratiskt ledd regering. Vi har hållit på traditionen att försöka nå enighet och en välbalanserad slutsats, just för att understryka att konstitutionsutskottets granskning inte är en partipolitisk granskning utan en granskning som handlar om hur regeringen och dess ministrar har följt de regler som finns för hur regeringsarbetet ska bedrivas enligt bland annat våra grundlagar.

Det finns därför inga blockreservationer sedan tio år tillbaka. Det finns heller inga garantier för att det kommer att fortsätta på det viset, utan det är upp till konstitutionsutskottets ledamöter och våra partier att landa i den slutsatsen.

Jag kan konstatera att så länge vi i den här konstellationen har suttit i utskottet har vi vidhållit att det är en viktig ordning att hålla fast vid. Jag kan också konstatera att vi socialdemokrater mäktade med att enigt kritisera regeringen när vi satt i regeringsställning. Frågan är om nuvarande regeringspartier mäktar med samma sak. Svaret är hittills ja.

Fru talman! Hur har det då gått med årets granskning? Till denna vårgranskning har vi fått in 40 KU-anmälningar av riksdagsledamöterna. Av dessa har vi granskat 32 ärenden. Som vi tidigare meddelat har vi behövt bordlägga dem som rör den nationella säkerhetsrådgivaren med hänsyn till pågående rättsprocess. Det gäller också ärendena om agerandet av ministern för civilt försvar och hans kontakter med Energimyndigheten i samband med en anställning. Där har fackförbundet ST stämt staten, och vi inväntar rättsprocessen.

Vidare har vi bordlagt ärendet om den dåvarande regeringens styrning av AP-fonderna samt nuvarande regerings hantering av Lantmäteriets säkerhetsbrister för att få mer tid att slutföra granskningarna. Därutöver beslutade vi att inte gå vidare med 4 KU-anmälningar med hänsyn till att dessa mer haft karaktären av inlägg i den politiska debatten och varit svåra att granska konstitutionellt.

Av de 32 anmälningar vi har granskat har vi funnit brister i sex av ärendena, och i ytterligare sex ärenden gör vi uttalanden som innehåller påpekanden eller medskick mer i en god revisorsanda. Ledamöterna i utskottet kommer att redogöra för dessa närmare, så för att undvika upprepningar går jag som ordförande i utskottet inte in på dem.

Jag vill ändå kommentera frågan om regeringen är bättre eller sämre än vanligt. Hur långt är ett snöre? Det går inte att säga. Inget granskningsår är det andra likt. Antalet anmälningar liksom innehållet varierar. Vad gäller antalet har konstitutionsutskottet de senaste tolv åren haft mellan 18 och 48 granskningar varje år. Vad gäller brister har även det varierat.

Fru talman! Jag ska avrunda. I en starkt polariserad värld där brutala krig och konflikter rasar och där populism, auktoritära ledare och propaganda sprids i en omfattning vi ej tidigare skådat visar vi att det faktiskt går att samarbeta politiskt och värna våra demokratiska institutioner, inte minst i en tid när vi ser hur hatet mot politiker eskalerar. Det gäller de fruktansvärda skjutningarna i USA men också de otillbörliga intrång som har skett i ministrars bostäder här i Sverige.

I den här kontexten har konstitutionsutskottets ledamöter i konstruktiv anda orkat landa i gemensamma slutsatser om hur regeringen har skött regeringsarbetet.

Fru talman! Det finns ett välkänt tv-program som inte är helt olikt konstitutionsutskottets arbete när vi sitter där runt det långa utskottsbordet och tittar misstänksamt på varandra och funderar på om någon är förrädare eller trogen. Litar vi på varandra, och kommer vi att stå fast vid våra ord?

Det ligger många timmars arbete bakom våra ställningstaganden, och det beror just på att vi är varsamma med orden. Vi vet att ord har betydelse, särskilt när våra ord blir vägledande och praxisskapande för framtiden. Vi visar därmed på fortsatt ansvarstagande för konstitutionsutskottets betydelse. Vi värnar förtroendet för riksdagens kontrollmakt och ytterst för riksdagen, den parlamentariska demokratin.

För detta vill jag verkligen tacka ledamöterna i utskottet för ett konstruktivt samarbete. Vi har stundvis haft en intensiv, men respektfull, debatt. Jag vill också passa på att tacka vårt kansli som bistår oss ledamöter i arbetet på ett oerhört förtjänstfullt sätt.

Fru talman! Med detta inledningsanförande i debatten vill jag härmed överlämna konstitutionsutskottets granskningsbetänkande till riksdagen och föreslår att det läggs till handlingarna.

Herr talman! Jag vill berätta historien om Tyra, 85 år, i Norrbotten. Sensommaren 2019 väntade hon i matsalen på ett sjukhus medan hennes man blev undersökt. Tyra råkade ramla i matsalen, och det gick så illa att hon bröt lårbenet. I stället för att föra henne till akuten 50 meter bort i byggnaden larmade man ambulans. Den var en bit bort – det är ändå Norrbotten vi talar om – och hämtade Tyra efter 56 minuter. I stället för att med bår föras innervägen 50 meter till akutmottagningen kördes hon, efter 56 minuter, i ambulansen runt byggnaden för att kunna skrivas in i datorn på akutmottagningen. Tyras man sa så här: Jag förstår att personalen måste följa regelverket, men regelverket saknar förnuft och empati.

Herr talman! Berättelsen om Tyra säger något större om vilka styrmodeller som har fått prägla den offentliga förvaltningen de senaste decennierna. Jag kommer att komma tillbaka till det.

Jag vill beröra frågan om servicekontoren, som behandlas i detta betänkande. De senaste decennierna har det skett en omfattande nedläggning av myndigheters lokalkontor. Människor har sett hur myndighetsskyltarna i kommuner har skruvats ned och hur arbetstillfällena har försvunnit. De lokala bankkontoren har stängt, vilket har lett till att människor – särskilt i glest befolkade kommuner – fått svårare att låna pengar till sin renovering eller företagsinvestering.

De lokala myndighetskontoren har stängt ned. Det handlar om myndigheter som Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten, Arbetsförmedlingen och Skatteverket. Deras kontor har med personlig service hjälpt människor med deras livsviktiga ärenden. I vissa delar av Sverige skojas det rätt friskt om att den enda statliga närvaro som finns kvar är Systembolaget. Det är inte ens ett skämt, utan det är verkligheten i vissa kommuner.

Herr talman! Jag kommer från Haparanda kommun. Det är en gränskommun med många som pendlar över gränsen till sina arbeten. Det är ju precis det vi vill: Människor ska kunna pendla över nationsgränser i Norden. Norden ska vara den mest integrerade regionen i världen. Men som gränsgångare möts du av många utmaningar. En av dem är SINK:en, alltså den särskilda inkomstskatten, som tar lång tid att handlägga. En annan är att försäkringssystemen inte är utformade för gränsgångare och inte pratar med varandra över gränsen. Det finns även andra gränshinder som skapar en stor mängd administration för den enskilde.

För att man på ett effektivt sätt ska kunna hantera dessa – kanske lokala – problem, som är specifika för vissa regioner i Sverige krävs närvarande myndigheter med lokal specialistkompetens. Den har dock centraliserats, och myndighetskontoren har lagt ned.

Den socialdemokratiskt ledda regeringen såg detta när den fick axla regeringsmakten 2014 och bestämde att den statliga servicen över hela landet åter skulle byggas ut kraftigt. När år 2025 började fanns det 148 servicekontor runt om i hela landet. Tyvärr har regeringen gått fram med en anslagsminskning till Statens servicecenter på 150 miljoner kronor över tre år. Denna minskning innebär att vart fjärde servicekontor riskerar att avvecklas under de kommande åren.

Vi skruvade upp skyltarna, herr talman. Nu skruvar regeringen ned skyltarna, och det är djupt beklagligt. Jag vill därför yrka bifall till reservation 6. Vi säger nej till regeringens avveckling av statliga servicekontor.

Herr talman! Jag har många gånger i den här talarstolen nämnt länsstyrelsernas viktiga roll. Vi tycker att det är viktigt att regeringen använder sig av den styrka som finns i form av 21 ytterst kompetenta myndigheter med stark lokalkännedom, inte minst när det gäller att bygga upp totalförsvaret och när det gäller beredskapsfrågorna. Många av de uppdrag som regeringen nu lägger på sina sektorsmyndigheter hade det dock varit mer effektivt att i stället lägga på länsstyrelserna. Vi tycker att regeringen behöver se över detta.

Vidare behövs ett stärkt förvaltningsanslag till länsstyrelserna så att de kan klara av att vara flexibla vid behov. Vi tycker också, herr talman, att andra myndigheter borde ges i uppdrag att låta sig samordnas. Länsstyrelserna har ju i uppdrag att vara en aktör som ska samverka med andra aktörer i länen och dra ihop de myndigheter som finns på plats. Det krävs dock att myndigheterna får ett liknande uppdrag att låta sig samordnas.

Jag är mycket tveksam till den politik som innebär centralisering av vissa uppgifter till vissa länsstyrelser, exempelvis när det gäller jordbruksstödet. Det kommer att leda till att en fråga som är viktig att ha i den geografiska närheten flyttas ännu längre bort från dem som faktiskt utövar sin verksamhet inom jordbrukssektorn. Jag tror inte att detta är gynnsamt.

Herr talman! Grunden i vår svenska statsförvaltning, med anor som sträcker sig tillbaka till Axel Oxenstiernas tid, är självständiga myndigheter och myndighetschefer som är tillsatta på sakliga grunder såsom förtjänst och skicklighet. Denna ordning har gjort att Sverige är ett land med låg grad av korruption och hög grad av rättssäkerhet och således ett land där medborgarna i stor utsträckning litar på myndigheternas arbete. Detta brukar beskrivas som det svenska guldet och är ett av de starkaste skydd vi har i vårt samhälle mot auktoritära krafter och maktmissbruk.

Självständiga myndigheter handlar också om att vi värnar tjänstemännens integritet och har tjänstepersoner som vågar säga ifrån när något är fel. Jag vill därför, herr talman, säga några ord om det som en del partier kallar myndighetsaktivism.

Inte sällan är det så att människor som arbetar inom offentlig sektor är engagerade i olika frågor eller i föreningslivet. Vi har ju en stark föreningsfrihet i Sverige, vilket innebär att man ska kunna engagera sig i civilsamhället även om man har en statlig anställning. De allra flesta klarar också av att skilja på sitt personliga engagemang och det man utför i sin tjänst.

Den senaste tiden har det förts en diskussion där man har försökt att peka ut många tjänstepersoner för att de otillbörligt skulle engagera sig i klimatrörelsen eller jämställdhetsrörelsen. Detta urholkar på sikt förtroendet för den statliga och offentliga världen och för vår förvaltning.

Som tjänsteperson måste man absolut skilja på sitt privata engagemang och det man gör i tjänsten, och jag är övertygad om att de allra flesta klarar av det. Vi måste dock även ha en politik som orkar backa upp förvaltningarna och som inte ägnar sig åt åsiktsregistrering eller försöker kartlägga vilka politiska engagemang en del tjänstepersoner har.

När jag var civilminister jobbade jag på Finansdepartementet och mötte där många medarbetare – opolitiska tjänstemän – som hade olika politiska uppfattningar och hade en bakgrund i att engagera sig politiskt i andra partier än det parti jag själv företräder. Det var inget problem; så måste vi kunna ha det i vår förvaltning. Jag tycker snarare att det stärker vår förvaltning.

Herr talman! Det går inte att tala om en väl fungerande offentlig förvaltning som åtnjuter ett högt förtroende och står fri från korruption utan att nämna journalistikens viktiga roll. Genom grävande reportage ges medborgare insyn i hur den offentliga makten utövas. Därför måste vi kraftfullt fördöma gripandet av journalister. Regeringen måste lägga sitt ämbetes fulla kraft på att jobba med detta. Turkiet måste frige den svenske journalisten Joakim Medin.

Herr talman! Vi socialdemokrater vill stå upp för den svenska förvaltningsmodellen, som tjänat Sverige väl. I denna modell vågar myndighetschefer ta upp problem och bidra med sin kunskap såväl till regeringen som i samhällsdebatten.

Jag vill återvända till Tyra, 85 år gammal. Hon fick uppleva det som präglat styrmodellerna för offentlig förvaltning de senaste decennierna. Rutiner, regelverk och manualer har ersatt det egna tänkandet hos de kompetenta medarbetare som varje dag jobbar och sliter i den offentliga förvaltningen. Det är nu dags för en era av förnuft och empati.

Herr talman! Det är lätt att känna en viss politisk depression just nu. I måndags svors Donald Trump in som president i USA. Ett av hans första beslut var att benåda de 1 500 personer som deltog i stormningen av Capitolium. Därmed skickar han signalen att det är okej att attackera demokratin, blåljuspersonal och politisk "opposition", så länge det ligger i presidentens intressen. Han gav också uttryck för att USA:s territorium ska expandera. Detta är oerhört.

Men jag inser själv att vi inte ska sätta oss på höga hästar och häpna över vad som händer på andra sidan Atlanten. Valet av Donald Trump till president säger något om vår samtid. Det är kanske ett uttryck för en frustration och ett tappat hopp om att politik kan lösa svåra samhällsproblem. Det är kanske ett uttryck för att politiker förväntas lyssna och agera när människor kämpar med att betala sina räkningar i slutet av månaden.

Herr talman! Onekligen är det just nu inte diplomatins tid. Just nu är det inte samarbetenas tid. Just nu är det inte fredens tid. Men det kommer en tid för det. Det är jag övertygad om. Svängningarna i historiens Newtonvagga talar för det. Det föds alltid motreaktioner. Men den här debatten handlar inte om USA eller om världsläget, herr talman, utan om konstitutionsutskottets granskning av vår regeringsmakt här i Sverige.

Konstitutionsutskottet har riksdagens uppgift att två gånger per år lämna en rapport om hur regeringen har skött sina uppgifter. Regeringen behöver, som ni alla känner till, riksdagens tolerans, och regeringsmakten vilar ytterst på riksdagens mandat. Därför åligger det oss att granska regeringen.

På våren granskar vi regeringen specifikt utifrån de KU-anmälningar som alla riksdagsledamöter kan göra gentemot enskilda ministrar. På hösten granskar vi mer generellt regeringens arbete. Det är höstens granskning som vi nu presenterar.

Det kan låta torrt och tråkigt, men det är roligare och mer intressant än vad man kan tro. Vi blir lite som en god revisor som hittar brister och kan peka på förbättringspotential i regeringsarbetet, och även om vi tillhör olika partier är vi alla måna om att regeringsarbetet ska fungera väl och att regeringens samarbete med riksdagen är tillfredsställande.

Herr talman! Den här hösten har vi granskat nio områden. Ämnen för höstgranskning bestämmer vi gemensamt i utskottet. Det är dels vissa frågor som vi med några års mellanrum brukar följa upp och återkomma till, dels frågor som utskottet på ett eller annat sätt har uppmärksammat under vårt löpande arbete under året.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Granskning av stats-rådens tjänsteutövning och regeringsärende-nas handläggning

Herr talman! En återkommande granskning gäller Regeringskansliets organisation. Regeringskansliet måste vara dimensionerat efter de krav som vårt moderna demokratiska samhälle ställer, men samtidigt måste det vara en rimlig dimensionering. Vi följer särskilt upp så att de politiska anställningarna håller sig på en rimlig nivå.

Utskottet gör inte något ställningstagande om detta, men vi Socialdemokrater konstaterade under budgetdebatten tidigare i höstas att Regeringskansliets kostnader har ökat med 27 procent sedan 2022, i tider när alla andra behöver spara. Det är värt att fundera över framgent.

Utskottet ställde också specifikt en fråga om organisationen för arbetet med nationell säkerhet inom Statsrådsberedningen. Regeringen säger till oss att organisationen inte har inneburit att ansvar för sakområden eller myndigheter har flyttats till Statsrådsberedningen, men något som har dryftats i den offentliga debatten och gjorts gällande är att det som syftar till strategisk samordning riskerar att skapa dubbelkommando och dubbelarbete. Det finns anledning att fortsätta att följa upp denna fråga, inte minst när en ny funktion inrättas inom Statsrådsberedningen.

Herr talman! Det ska i normalfallet gå minst fyra veckor från att en författning trycks tills den träder i kraft. Fyra veckor är i snävaste laget, ska sägas. Det är ganska många författningar som har kungjorts mindre än fyra veckor före ikraftträdandet.

KU har vid upprepade tillfällen påpekat att det inte är lämpligt med alltför kort tid mellan beslut och ikraftträdande. Även om tekniken har gått framåt och vi kan jobba med elektroniska kungörelser behöver enskilda men också myndigheter förhålla sig till nya bestämmelser och lagar. Det är inte bra för förtroendet för lagstiftningsprocessen om man inte får god tid på sig att införa nya lagar och regler.

Vi har också granskat hur lång tid det tar att handlägga överklaganden till regeringen av länsstyrelsens beslut att bilda eller utvidga naturreservat. Regeringen är ingen förvaltningsmyndighet i förvaltningslagens mening, men man ska ändå följa förvaltningslagen och handlägga ärenden så snabbt, effektivt och rättssäkert som möjligt och driva handläggningen framåt. Det blir problem när ärenden får ligga utan att vi kan se vilka åtgärder som har vidtagits. Här säger Regeringskansliet självt att handläggningstiderna hade kunnat vara kortare i några av ärendena.

Herr talman! Ett annat ärende handlar om propositionsavlämnandet. Det sätter fokus på egentligen hela lagstiftningsprocessen, från utredning tills lagen omsätts i verkligheten, och på hur viktigt det är att vi har exempelvis parlamentariska utredningar. Konstitutionsutskottet har inte gjort någon notering om detta, men om vi inte längre kan sitta i utredningar tillsammans och lägger ett värde i bred parlamentarisk förankring kommer långsiktigheten och hållbarheten hos våra lagar att försämras.

Snabbare takt i lagstiftningsarbetet är också något som vi måste höja ett varningens finger för. Utskottet har förståelse för att det i vissa fall kan finnas skäl för brådskande beredning, men detta bör kunna undvikas genom en god omvärldsbevakning, beredskap och framförhållning. Att snabba på för att visa politisk handlingskraft kan vara trevligt, men det är inte ett acceptabelt skäl.

Herr talman! Ett ärende som utskottet har plockat upp är statsrådens användning av sociala medier. Här kan man konstatera att det råder oklarheter om användningen av sociala medier, något som har fått många riksdagsledamöter att lämna in anmälningar mot statsråd efter att ha reagerat på något som skrivits eller sagts.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Granskning av stats-rådens tjänsteutövning och regeringsärende-nas handläggning

Regeringen borde se över hur statsråden använder sina sociala medier. Det får inte råda oklarhet om vad som är rikets hållning i frågor och vad som är partipolitisk opinionsbildning. Därmed inte sagt att vi i konstitutionsutskottet vill införa onödiga regler för arbetet, för vi tycker att det är viktigt att politiker kan finnas med på dessa plattformar och debattera politik i samhället.

När man talar om sociala medier är det viktigt att man värnar yttrandefriheten och upprätthåller principen om vad som ska vara allmänna handlingar. Det är regler som gäller också på sociala medier.

Herr talman! Avslutningsvis använder vi sällan överord i vår granskning, och ej heller försöker vi partipolitisera vår granskning. Detta gör att det vi säger må vara tråkigt och lågmält, men det gör också att vi när vi uttalar oss gör det med en gedigen och seriös ansats. Detta betyder något.

Jag nämnde orden torrt och tråkigt tidigare. När den politiska världen nu svänger snabbt kanske en höstgranskning kan skapa lite trygghet. Där finns inga politiska överord, men där finns små förslag på hur regeringsarbetet kan förbättras så att tilltron till vår demokrati håller sig stark. Det är kanske just vad vi behöver just nu.

Som utskottets ordförande ber jag härmed att få överlämna och anmäla för riksdagen resultatet av konstitutionsutskottets årliga höstgranskning.

Fru talman! Socialdemokraterna lägger fram ett eget budgetalternativ som ska ses som en helhet. Därför avstår vi nu från ställningstagande och lägger i stället fram ett särskilt yttrande när det gäller det utgiftsområde som vi nu debatterar. Det gäller alltså utgiftsområde 1 Rikets styrelse.

Innan vi går in på det vill jag säga några övergripande ord om var vi befinner oss.

Det är halvtid i mandatperioden. Från regeringspartierna lyfter man fram hur det ljusnar vid horisonten, hur inflationen bekämpats, hur arbetslinjen stärks och hur tillväxten ska ta fart. Från oss i opposition kommer ni att höra hur gängvåldet kryper ned i åldrarna, hur regeringen har skapat en nationell sjukvårdskris, hur arbetslösheten är rekordhög, hur Sveriges tillväxt är bland de sämsta i hela Europa och hur oansvarigt det är att i en svår kostnadskris för vanligt folk satsa på ofinansierade skattesänkningar för de mest välbeställda.

Från partipolitiken är det alltså inget nytt. Ibland kan det vara tryggt med en hederlig höger-vänster-konflikt i svensk politik, särskilt när omvärlden skakar.

Om vi lyfter blicken något kan vi konstatera att 120 miljoner människor är på flykt undan krig, väpnade strider och förföljelse. Vart femte barn i världen lever i eller flyr från konflikt. Pandemins ekonomiska konsekvenser tynger många människor än i dag. Demokratin har backat tillbaka i världen, och auktoritära krafter breder ut sig.

I denna kontext kan en budgetdebatt inom utgiftsområde 1 te sig futtig. Statens budget omfattar totalt cirka 1 400 miljarder, och just det område vi nu diskuterar omfattar strax över 20 miljarder. Det är litet men grundläggande. Därför är vi också, brett över partigränserna, överens om många saker i budgeten. Det ger en stabilitet i vår demokratis kanske mest grundläggande institutioner. Men på några punkter är vi inte överens, och dem vill jag redogöra för.

Fru talman! Jag återgår till det ekonomiska läget i Sverige. Det är som sagt fortsatt ekonomiskt tuffa tider. Finansminister Elisabeth Svantesson sa i en debatt förra veckan här i talarstolen: "Ett hushåll måste planera sina utgifter och kan inte använda mer pengar än det har, och i svåra tider behöver många vända på varje krona för att ekonomin ska gå ihop. Även staten måste göra det, och därför gör vi tuffa prioriteringar, som att minska biståndet." Hon sa vidare: "Vi effektiviserar också statens verksamheter och minskar antalet myndigheter. Denna förmåga att prioritera saknar den andra sidan i politiken, vilket jag beklagar."

Låt mig då, fru talman, berätta att besparingar inte gäller för regeringens egen verksamhet. I budgeten finns stora anslagsökningar till Regeringskansliet. Budgeten för 2025 är nästan 700 miljoner kronor högre än den för 2024. Man kan se på detta över mandatperioden. Anslagsökningen som aviserats för 2025 är jämfört med budgetanslaget för 2022 2,3 miljarder högre. Det är en ökning med nästan 30 procent. Även om ett ökat anslag kan vara motiverat, inte minst som en följd av ökade krav på säkerhet och av den allmänna löne- och kostnadsuppräkningen, framstår en 30-procentig ökning över en mandatperiod som för stor mot bakgrund av det ekonomiska läget, som ställer stora sparkrav på välfärden när det kommer till kommuner och regioner, som pressas hårt ekonomiskt.

Fru talman! En annan punkt där vi inte är helt överens gäller minoritetspolitiken. Minoritetspolitiken har länge fått stå tillbaka och blivit utan ökad resurstilldelning. Vi ser, till skillnad från regeringen, ett behov av stärkta resurser. En början är en ökning med 10 miljoner kronor i grundanslag för 2025, så att minoritetsorganisationerna åtminstone kan ha anställd personal. Det är det ena.

Det andra, som är riktigt allvarligt, är att regeringen drastiskt minskar anslagen för språkcentrum för minoritetsspråken. Ovissheten inför framtiden är stor.

Fru talman! Jag är född i Tornedalen. Här bor människor som fortfarande bär på en skam över att ha finska eller meänkieli som modersmål - på grund av den dåvarande försvenskningspolitiken. Den förbjöd människor att tala finska eller meänkieli på exempelvis skolrasterna, och i sina yttersta former bestraffade den barn med våld. Vi är många i min generation som tappat språket till följd av den. Det är en stor sorg.

Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset har bedrivit ett gediget arbete med att samla in berättelser och bekräfta den tornedalska historien, men nu måste staten visa att man är beredd att göra upp med historien. Det räcker inte med att trycka upp sanningskommissionens arbete i en populärversion som broschyr. Det måste till mer åtgärder.

Fru talman! Många civilsamhällesorganisationer upplever en ökad hotbild mot verksamheten, mot lokaler och mot företrädare. Inte minst religiösa samfund är utsatta för hot och våld. Det finns uppgifter om församlingar som lägger så mycket som 25 procent av sin budget på säkerhetsåtgärder. Omvärldshändelser och pågående konflikter har också påverkat säkerheten för religiösa grupper i Sverige. Att skydda civilsamhällets organisationer är självklart i huvudsak polisens uppgift, men det finns många enklare säkerhetshöjande åtgärder som kan vidtas för att göra verksamheterna tryggare. Här har organisationerna själva många goda förslag. Vi vill därför stärka dem i det arbetet genom att ge mer stöd till just det säkerhetshöjande arbetet.

Fru talman! Förra veckan besökte konstitutionsutskottet Judiska Centralrådet och den judiska församlingen här i Stockholm. Vi berörde frågan om religionsfrihet men också vilka insatser som behövs för att främja judiskt liv i Sverige. Religionsfriheten är en absolut rättighet och har ett starkt skydd av vår grundlag. När den hotas i form av dem som till exempel vill störa en högtid eller hota människor på väg till en synagoga måste staten göra allt den kan för att stärka verksamheten och säkerheten.

Att antisemitismen år 2024 fortfarande förekommer och dessutom ökar i samhället är fullständigt oacceptabelt. Vi föreslår därför som sagt att ytterligare medel läggs på säkerhetshöjande insatser men också på det förebyggande. För att fler ska kunna skapa sig en förståelse för historien, så att den aldrig mer upprepar sig, vill vi att fler ska kunna delta i hågkomstresorna till Förintelsens minnesplatser.

Fru talman! Vi motsätter oss den neddragning av mediestödet som regeringen föreslår i budgetpropositionen för 2025 och föreslår i stället att ytterligare 50 miljoner kronor läggs på mediestöd. På många håll i landet är de ekonomiska förutsättningarna för att driva journalistik framåt utmanande. Därför var det bra att ett nytt mediestöd kom på plats för ett tag sedan. Samtidigt ser vi att de risker vi varnade för när stödet infördes nu ser ut att ha blivit verklighet. Betoningen på den geografiska spridningen har lett till att mediemångfalden på nationell nivå prioriterats ned och att flera medier som tidigare fått stöd nu blivit utan. Kvartal, Hemmets vän och Altinget är bara några exempel på medier som bidragit till den journalistiska mångfalden med olika samhällspolitiska perspektiv, infallsvinklar och nyhetsvärderingar. Vi ser också hur en stor del av lokaltidningarna, som var det centrala att värna när det nya stödet tillkom, har fattat beslut om att lägga ned sin verksamhet. Vi ser därför ett behov av att den utvärdering som ska ske i samband med budgetpropositionen för 2027 tidigareläggs, så att inte medier som hade kunnat överleva försvinner i onödan.

Fru talman! I vårt budgetalternativ finns också förslag för att finansiera upp Institutet för mänskliga rättigheter till den nivå som var tänkt för institutet. Regeringen saknar 18 miljoner för detta ändamål. Att stärka mänskliga rättigheter borde vara en prioritering för regeringen, särskilt då vi ser en negativ utveckling inom flera områden, bland annat när det gäller rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Fru talman! Korruptionen äter mänskliga rättigheter till frukost, brukar det heta. Sverige tillhör världstoppen över länder med minst korruption när jämförelser görs, men vi är inte förskonade. Arbetet mot korruption måste ständigt fortgå, och det finns oroande tendenser, inte minst kopplade till organiserad brottslighet som ger sig in i välfärdssystemen. Den senaste tiden har vi kunnat läsa hur kriminella driver HVB-hem, hur kontrakt i offentliga upphandlingar tilldelas oseriösa företag och hur den personliga assistansen utnyttjas som pengakran till den kriminella ekonomin. Att släppa in marknaden i den offentligt skattefinansierade verksamheten har inneburit stora risker, och vi ser nu hur våra pengar göder den organiserade brottsligheten. Vi måste få ett slut på den misslyckade marknadspolitiken.

Fru talman! Jag har en sista sak jag vill säga, och jag ber om ursäkt för att jag dragit över talartiden. Trots våra meningsskiljaktigheter i politiken, vilka ofta framställs som stora, vill jag understryka att konstitutionsutskottet är ett utskott där vi pratar med varandra på ett respektfullt sätt och till och med försöker överbrygga meningsskiljaktigheterna. I en stark demokrati visar vi på skiljelinjer men klarar också av att kompromissa. Än så länge gör vi det, och det vill jag passa på att tacka mina utskottskollegor och utskottskansliet för.

Herr talman! Tack för debatten hittills! Om Moderaterna på riktigt hade varit intresserade av att lämna de ideologiska diskussionerna om vindkraften bakom sig hade man inte stått här och bara pratat om kärnkraft när man de facto vill prata om vindkraft. Det är det första.

Det andra är att en utsträckt hand på riktigt när det gäller energipolitiken handlar om förhandling. Det handlar inte om att komma till ett möte och på sittande möte ta ställning till ett färdigt förslag. Det handlar om att diskutera med varandra och om att ta in forskning. Det handlar om att sätta sig ned och på riktigt försöka förhandla och komma överens politiskt. Det är det en politisk överenskommelse ska gynna och sträva efter.

Någon sådan inbjudan har de facto inte kommit. Det behöver vi, tycker jag, få till i Sverige. Om vi ska nå målet om 100 procent fossilfri el till 2040 måste vi sätta oss ned och diskutera detta. Det finns ingen som tjänar på ryckigheten i den politiska debatten om energi och energislagen.

Jag tror att vi kan klara av det här politiskt, även om det ter sig svårt just nu. Vi behöver göra detta för framtiden, och det tror jag att vi är helt överens om på många håll, brett över partigränserna.

Min fråga är: När planerar regeringen att bjuda in till en riktig förhandling om en riktig energiöverenskommelse så att Sverige kan byggas starkt och hållbart och så att vi kan se till att vi får den el och den energi som vi behöver fram till 2040?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

(Applåder)

Herr talman! Jag vill tacka både interpellanten Linus Sköld och statsrådet Ebba Busch för denna viktiga debatt.

Jag tycker att det är symtomatiskt. Vi väcker en debatt om vindkraften och specifikt om Markbygden, som är ett accepterat ställe att etablera vindkraft på. Här finns potential, men regeringen drar ut på beslutsprocessen. Detta område skulle kunna byggas ut väldigt snabbt, och det skulle bidra till Sveriges energisystem på ett mycket gott sätt.

När vi vill prata om den här frågan, och om varför det tar tid, vill Moderaterna bara prata om kärnkraft. Kan inte Moderaterna prata om vindkraft? Kan Moderaterna säga någonting om vindkraften? Kan ledamoten Kjell Jansson visa kurvorna som visar på vindkraftens effektivitet även vid kallt väder? Det finns fakta och statistik om detta, men uppenbarligen vill inte Moderaterna ta till sig det.

Jag återgår till själva frågan. När det gäller Markbygden finns det stor social acceptans för utbyggnad av vindkraften. Försvaret har sina synpunkter på höjd när det gäller de nya vindkraftverken. Detta är en viktig fråga. Samarbetet med Försvarsmakten i att bygga ut våra energisystem är någonting vi måste ta på allvar. Detta måste samplaneras, och det måste finnas en god dialog.

Här är det viktigt att regeringen sätter sig ned med försvaret. Varför kan man inte, energiminister Ebba Busch, sätta sig ned med försvaret för att i förväg peka ut platser som är lämpliga för etablering? Genom att vända på den kuttingen skulle man kunna få tillståndsprocesser som går mycket snabbare än nu, då försvaret i ett sent skede kommer och säger nej med hänvisning till att det inte är lämpligt.

Det finns massor av projekt, som de regeringen i går gick ut med att man var tvungen att säga nej till, som man hade kunnat hantera på ett annat sätt. Då hade regeringen inte behövt säga nej till den stora mängd terawatttimmar som dessa vindkraftsparker till havs nu inte kan leverera.

En annan fråga jag vill ställa till statsrådet gäller incitamentsutredningen för vindkraften. Om vi ska klara energibehovet till 2045 behöver vi bygga ut vindkraften. Det är nog alla överens om, inte minst näringslivet, som var väldigt besvikna efter gårdagens besked. Om vi ska lyckas med detta krävs incitament. Lokalsamhällena och människorna som bor där behöver känna att de får något för det och att det är värt det. Det är ändå ett markintrång, och det påverkar lokalsamhällena.

Regeringen har lagt fram ett förslag, men det verkar ganska knepigt att man ska återsöka belopp för fastighetsskatten hos regeringen. Vore det inte lämpligare med Socialdemokraternas modell, där man helt enkelt får 250 000 per snurra att återinvestera i lokalsamhällena? Kan man inte titta på en lite enklare lösning än den regeringen har presenterat?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Men framför allt, finns det fortfarande ingen möjlighet att vi kan komma överens politiskt i denna fråga? Är det inte dags att vi slutar föra ett partipolitiskt kulturkrig om Sveriges framtida energi och lugnt och sansat sätter oss ned och förhandlar politiskt, diskuterar och tar i hand på en överenskommelse i en av de viktigaste frågorna för Sveriges framtid?

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar kultur- och demokratiministern för inlägget.

Låt mig återgå till frågan om hur vi ska skydda yttrandefriheten och demokratin mot otillbörlig påverkan från hat, hot och desinformation från bland annat anonyma konton och, framför allt, hur vi ska bekämpa hat och hot mot journalister. De två åtgärder regeringen har presenterat är bra, men det är ingen stark programförklaring från regeringen. Hat och hot mot journalister är oerhört allvarligt. När regeringens samarbetsparti inte tål att bli granskat blir det också en fråga för regeringen. Jag hade önskat lite kraftfullare respons eller yttringar från regeringen när det gäller hur man ser på detta.

De svar som kulturministern ger matchar inte riktigt problemet. Vi har föreslagit flera saker, bland annat att plattformarna ska ha bättre koll på vilka som står bakom konton. Det skulle göra det mycket svårare för trollarméerna, oavsett om de kommer från främmande makt eller från regeringsunderlaget.

Fru talman! Jag är orolig för demokratins utveckling i världen, och jag är orolig för demokratins utveckling i Sverige. Jag är orolig för hur enkelt det är för främmande makt att se svagheter i vår gemenskap, i vårt land, och så splittring, elda på främlingsfientlighet och sprida hat. Jag är också orolig för alla dem som hjälper till och går i fällan och sprider desinformation och propaganda utan vetskap om vem eller vilket syfte som egentligen ligger bakom.

Jag är orolig för vår motståndskraft. Jag är också orolig för regeringens samlade politik när det gäller demokratin. Jag menar angreppet mot föreningslivet med indragna och slopade stöd och angreppet mot oppositionen när det gäller lotterier. Jag menar också strypta anslag till folkbildningen och begränsningar mot fackföreningsrörelsen. Det är inte en politik som främjar demokratin och demokratins utveckling.

Min sista fråga till kulturministern är: Vad ska vi göra för att stärka demokratin i Sverige?

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret även om det inte var så tydligt vad gäller just regleringen av plattformar. Jag tolkar det ändå som att det finns en vilja och ambition hos regeringen att titta vidare på många av de förslag som diskuteras, vilket är positivt.

Något som är mindre positivt är de förslag om anslagen till public service som utredningen om förutsättningarna för public service de kommande åren har lagt fram. Man föreslår visserligen en treprocentig höjning det första året men därefter små anslag, vilket i praktiken blir anslagsminskningar. Det kommer inte att bygga ett starkare och robustare public service i en tid då vi mer än någonsin behöver oberoende journalistik och medier.

Detsamma gäller mediestödet. Vi fick svart på vitt vad det blev för utfall av mediestödet, och det blev inte som regeringen hade sagt - att man skulle värna mångfalden av medier. I stället såg vi att 19 av de 23 tidningar som står för en nationell opinionsbildning inte fick något anslag. Mediemyndigheten skickade dessutom tillbaka pengar till regeringen eftersom man inte betalade ut allt stöd. Detta innebär att ännu en mediesektor i Sverige är lite mindre präglad av mångfald och alltså mer ensidig.

Socialdemokraterna varnade för att det nya mediestödet skulle kunna få just sådana konsekvenser. Jag hoppas därför att vi tillsammans kan följa utvecklingen och utvärdera om detta är en utveckling vi vill se på sikt eller om vi kan göra något åt det. Det är ju inte bra att fler röster tystas och att Sverige får en mer ensidig rapportering och journalistik. Sverige behöver nu tvärtom mer journalistik än någonsin, och just journalister går ju i bräschen för att motverka desinformation.

Att Sverigedemokraterna ertappades med att ha en trollfabrik var kanske inte så förvånande för många eftersom många redan har sett det i sina liv och sin vardag. Dock var efterspelet förvånande, framför allt den stora hatvåg som drabbade journalister, i synnerhet de grävande journalister som granskade Sverigedemokraternas trollkonton. Denna granskning visade att vi mer än någonsin behöver oberoende journalistik och journalister som vågar granska alla partier, inklusive Sverigedemokraterna - trots att hat och hot följer som ett brev på posten, vilket vi såg att det också gjorde.

Jag frågade statsminister Ulf Kristersson i våras vad regeringen gör för att journalister även i fortsättningen ska våga granska politiker från alla läger. Det handlar inte bara om att ha en strategi eller en handlingsplan utan om att regeringen ger tydliga svar om att hat och hot mot journalister, denna viktiga yrkesgrupp för demokratin, är oacceptabelt.

Kan kultur- och demokratiministern tydliggöra vad regeringen gör för att motverka hat och hot mot journalister så att vi kan ha en stark grävande journalistik som vågar titta på och granska samtliga partier i Sveriges riksdag och deras maktutövning?

Fru talman! Tack till kultur- och demokratiministern för svaret!

I somras läste jag boken Marionetterna av den prisbelönta författaren Ingrid Carlberg, som handlar om hur Lenin byggde upp den sovjetiska propagandamaskinen i början av 1900-talet. I Sverige började man ana oråd kring detta, och det var faktiskt Hjalmar Branting som först ställde frågan när han såg att tidningen Pravda spreds i en stor omfattning. Han tyckte att det var konstigt att tidningen fanns överallt trots att bolsjevikerna var så få och så fattiga, och han formulerade sig på ett sätt som vore klokt än i dag, nämligen: Man frågar sig på vissa håll vem som betalar. Vem står bakom de budskap som sprids, och vilka intressen är det som sprider en viss typ av information?

Dagens propagandamaskineri är inte helt olik den som fanns i början av 1900-talet. I dag finns en hybridkrigföring som riktar in sig på att sprida intolerans, rasism och en nationalistisk extremism, allting kryddat med en rejäl nypa auktoritetstro. Det här är någonting som vi också har sett exempel på kring händelser i vår omvärld; Storbritannien är ett exempel nyligen.

Vi kan inte heller vara helt säkra på att inte ryska intressen och ryska trollfabriker påverkar hur vi har det i Sverige. Vi ser plattformar med den typen av tendenser, och vi såg under vårens diskussion, när Sverigedemokraterna ertappats med att ha en trollfabrik, hur man också kunde koppla an till vissa intressen från ryska kretsar som i och med detta hade sett en möjlighet att sprida splittring.

Min fråga till kultur- och demokratiministern är därför: Med tanke på hur klimatet ser ut på sociala medier och på dessa nätverk och plattformar, finns det någonting som regeringen vill göra för att begränsa och se till att den här typen av trollfabriker inte kan verka, även med avseende på att detta är en del i en hybridkrigföring mot oss som land och som nation för att försvaga och splittra oss?

Fru talman! Tack för ordet! "Tack för ordet" är faktiskt ett fint begrepp. Det är inte alla som får ordet. Faktum är att rätten att uttrycka sin mening förtrycks och begränsas i allt fler länder.

Det är heller inte alla som vågar ta ordet. Journalister gör det, men självcensuren ökar och de fria, oberoende medierna minskar.

Det är inte heller alla som är varsamma med orden. Vi i konstitutionsutskottet är det. Jag ska återkomma till detta.

Fru talman! För några dagar sedan firade vi Sveriges nationaldag. Varför det är just den 6 juni brukar vara en ständigt återkommande fråga. Det är av två skäl. Den 6 juni för 501 år sedan valdes Gustav Vasa till kung i Sverige. Det medförde att Sverige bröt sig ur Kalmarunionen med Danmark och Norge och åter blev ett självständigt land med en egen kung och en ny kunglig dynasti, Vasaätten.

Det andra skälet, som kanske intresserar oss i konstitutionsutskottet mer, är att riksdagen den 6 juni 1809 skrev under den regeringsform som lade grunden för det moderna Sverige. Den innebar mer makt till folket - mer demokrati efter en tid då kungamakten hade kunnat bestämma i stort sett allt själv. Och, kära åhörare, det var ett nyinrättat konstitutionsutskott som arbetade fram den regeringsformen. Utskottet fick en permanent plats i riksdagens arbete och gavs också uppdraget att granska hur regeringen lever upp till de lagar och regler som reglerar regeringsarbetet.

Vi har utfört detta uppdrag i över 200 år. När vi står här nu är det både ett historiskt arv som vi förvaltar och för vidare och en demokratisk tradition som vi bär vidare.

Låt mig komma in på årets granskning. Vi lämnar som ni vet två granskningsbetänkanden varje år - ett på hösten som är mer administrativt inriktat och ett på våren om statsrådens tjänsteutövning utgående från de KU-anmälningar som riksdagsledamöter har gjort angående detta.

Det är viktigt att poängtera att ingen av dessa granskningar handlar om hur regeringen har agerat ur politisk synpunkt. Det är inte detta vi granskar, utan det är den formella sidan av regeringsarbetet som granskas.

I utskottet har vi en särskild uppgift. Det handlar om att både ha en stor integritet när det gäller att granska hur regeringspartierna sköter sig och om att också höja sig över den dagsaktuella partipolitiken.

Fru talman! Inget granskningsår är det andra likt. Antalet anmälningar liksom innehåll varierar. Vad gäller antalet kan vi säga att konstitutionsutskottet de senaste tolv åren haft mellan 18 och 48 anmälningar varje år.

Detta år och denna vår har vi granskat totalt 29 ärenden. Vi har funnit brister - det är ju detta som brukar vara intressant att ta reda på - i fem av ärendena. I tolv ärenden gör vi uttalanden som inte pekar på brister men väl på mer konstitutionella fynd.

Ärendena i årets granskning är olika, men några större penseldrag kan ändå urskiljas.

Många ärenden berör klimatpolitiken och handläggningen av den. Det speglar möjligtvis var den politiska debatten har legat någonstans under förra året. Utskottet har funnit brister i tre ärenden där klimat- och miljöministern är ansvarig. Två av dem handlar om uttalanden, bland annat det felaktiga uttalandet om när klimathandlingsplanen skulle lämnas till riksdagen.

Fru talman! Korta beredningstider är också något som konstitutionsutskottet och årets granskning belyser. För konstitutionsutskottet, som är en vakthund när det gäller kvaliteten i lagstiftningen och de parlamentariska processernas integritet, är detta en väldigt intressant fråga. Vi har inte funnit några brister i årets granskning men vill återigen påminna om att vi förstår att politik ibland behöver gå fort, men tidsfrister ska frångås bara när det är absolut nödvändigt. Lagstiftningen ska hålla en hög standard, och korta beredningstider kan påverka kvaliteten.

Fru talman! Det är också en av regeringens huvuduppgifter att styra förvaltningen. Det ska göras noggrant, ansvarsfullt och med respekt för det regelverk som gäller. Några ärenden vi granskat handlar om just detta.

Ett ärende rör förflyttningen av en generaldirektör. Där pekar utskottet på det viktiga i att dokumentation förs så att inte meningsskiljaktigheter uppstår om vad som gäller. Utskottet konstaterar också att det i slutändan är ministerns ansvar att säkerställa att frivillighet för en förflyttning råder och om inte överväga en formell förflyttning enligt lagen om offentlig anställning, något som inte har skett i detta fall.

Vi har också tidigare granskat ett liknande ärende, 2019, där utskottet också konstaterade att det är olyckligt att man inte har en liknande bild av frivilligheten.

Fru talman! Ett ärende som också rör förvaltningsfrågor och fick mycket medial uppmärksamhet gäller de så kallade Tidölönerna. Där kan utskottet konstatera att det är av stor vikt att det finns en välfungerande regeringsmakt. Den gynnas av att det finns ett regeringskansli vars medarbetare är anställda på sakliga grunder som förtjänst och skicklighet och bidrar med kompetens oavsett vilken politisk inriktning regeringen har. Detta är också något som statsanställda sätter ett stort värde på - att inte bli politiserade. Det skapar också den integritet som behövs gentemot politiken och det respektavstånd mellan politik och förvaltning som behöver finnas.

Vi konstaterar att införandet av Tidölönerna var en sak som hade kunnat innebär att man partipolitiserade förvaltningen, och som många konstaterade var införandet olyckligt. Vi kan dock inte lasta regeringen för detta. Vi har haft utfrågningar där förvaltningschefen har redogjort för hur detta har gått till. Flera av dessa företrädare har också konstaterat att det var olyckligt.

Högskolestyrelserna är en annan sak som vi har granskat. Det är viktigt att värna den akademiska friheten. Det är viktigt att högskolestyrelserna har en väldigt självständig roll - en mer självständig roll än exempelvis styrelserna i många andra myndigheter. Den akademiska friheten måste värnas genom detta. Därför har vi också funnit en brist i utbildningsministerns hantering av de förkortade förordnandena i högskolestyrelserna. Beskedet om detta kom enligt utskottet i ett onödigt sent skede.

Fru talman! Om ni åhörare till denna debatt tycker att vi i kammaren verkar lite trötta i dag gör ni nog en helt korrekt betraktelse. Vi är många som i flera månader arbetat intensivt med EU-valrörelsen samtidigt som vi burit upp riksdagsarbetet. Och vi i konstitutionsutskottet har arbetat länge och väl med det betänkande som vi i dag debatterar och redovisar här i kammaren.

Avslutningsvis skulle jag vilja säga att vår granskning bidrar till att göra regeringsarbetet bättre. Det är min och, tror jag, utskottets ledamöters fasta övertygelse. Vi är också medvetna om att en gedigen och seriös granskning som landar i enighet gör att vi i större utsträckning blir praxisskapande, vilket vi har stor vördnad inför.

Detta betänkande innehåller som sagt inga reservationer. Det ligger många timmars arbete bakom våra ställningstaganden, och det är för att vi är varsamma med orden. Vi vet nämligen att ord har betydelse, särskilt när våra ord blir vägledande och praxisskapande för framtiden.

Jag vill å hela utskottets vägnar rikta ett stort tack till kansliet för professionellt och sakligt stöd. Tack också till alla ledamöter för konstruktivt, seriöst och engagerat arbete!

Med detta inledningsanförande i denna debatt vill jag härmed överlämna KU:s granskningsbetänkande till riksdagen. Jag föreslår att det läggs till handlingarna.

Herr talman! Statsministern glömde säga att den 3-procentiga höjningen till public service bara gäller för ett år. Därefter ser finansieringsmodellen något annorlunda ut.

Han var också lite väl spetsig, till och med vilseledande, när han påstod att vi socialdemokrater jämförde public service med rysk statstelevision. Vi pekade på länder där regeringen vill styra och skära ned på public service och att vi inte vill låta Sverige bli ett av de länderna.

Vi behöver oberoende journalistik kanske mer än någonsin. Vi behöver journalister som vågar granska alla partier, inklusive Sverigedemokraterna, trots att hat och hot följer som ett brev på posten - vilket det nu också har gjort. Så sent som i morse kom nyheten att TV4 mottagit hot efter Kalla faktas granskning.

Min fråga till statsministern är: Vad gör regeringen för att se till att journalister även i fortsättningen ska kunna och våga granska politiker från alla läger?

Herr talman, riksdagsledamöter och åhörare! I egenskap av konstitutionsutskottets ordförande vill jag härmed föredra ett förslag till val inför kammaren.

Riksrevisor väljs av riksdagen på ett förordnande som är sju år utan möjlighet till omval. Helena Lindberg har varit riksrevisor sedan mars 2017, och således är det tid för en ny riksrevisor att tillträda. Innan jag går in på själva förslaget vill jag säga några ord om Riksrevisionen och revision överlag. Jag inser att det inte är ett ämne kanske alla går igång på, men det är ett viktigt ämne.

Revision bidrar till att göra verksamheter bättre. Revision ställer de kritiska uppföljningsfrågorna: Ledde verkligen våra beslut till det som var avsikten? Satte vi upp realistiska mål? Vad blev konsekvenserna? Får vi största möjliga nytta för våra skattepengar? Här bidrar revisionen med ytterst värdefull kunskap.

Men det handlar också om de värderingar som vi i Sverige vill ska prägla den offentliga förvaltningen, statsförvaltningen och ytterst också demokratin: offentlighet, rättssäkerhet, tillit, nit och redlighet. Bara det att vi har en oberoende revision gör att riskerna för korruption reduceras. Och korruption eller otillbörlig påverkan är något som akut hotar vårt samhälle och skadar förtroendet för det allmänna. Sverige är på intet sätt befriat från detta, även om vi tillhör de länder som har allra minst korruption i världen.

Riksrevisionen är därmed en av Sveriges viktigaste myndigheter och utgör en betydelsefull del av kontrollmakten. Den bidrar till att vi kan utöva ett parlamentariskt ansvarsutkrävande. Den bidrar också till utvecklingen av den statliga verksamheten och demokratin såväl i Sverige som i länder där vi har ett utvecklingssamarbete. Vi kan känna oss stolta över att vi har en riksrevision som är med och stärker, utvecklar och bygger upp andra länders riksrevisioner.

Att vara riksrevisor innebär därmed att man innehar ett av statens viktigaste ämbeten. Det ska också sägas att det är riksrevisorn som självständigt beslutar vad som ska granskas, hur granskningen ska bedrivas och vad som blir slutsatserna av granskningen. Oberoende och integritet är två i sammanhanget betydelsefulla ord.

Herr talman! Oberoende och integritet är något som har präglat Riksrevisionens ledarskap under Helena Lindbergs tid.

Jag vill å hela riksdagens vägnar tacka Helena Lindberg, som förtjänstfullt utfört sitt ämbete som riksrevisor sedan mars 2017. Hon har inte bara bidragit till att utveckla myndigheten - hon har också bidragit till att lyfta Riksrevisionen ur en svår kris och återupprätta förtroendet för Riksrevisionen. Hon har också genomfört en verksamhetsflytt i tillägg till detta.

En sak som Helena Lindberg har bidragit till är att öka riksdagsledamöternas intresse för Riksrevisionens rapporter. Jag tror inte minst att det handlar om det nära samarbete som Riksrevisionen har utvecklat gentemot riksdagens utskott, där man från Riksrevisionen kommer och berättar om rapporterna inför utskotten och därigenom bidrar till en ökad kunskap bland utskottens ledamöter.

Herr talman! Efter ett gediget arbete under hösten och början av detta år har ett enigt konstitutionsutskott vid sammanträdet den 16 maj beslutat att föreslå att riksdagen väljer Christina Gellerbrant Hagberg till ny riksrevisor. Vi har med oss Christina på läktaren i dag. Hon föreslås tillträda sitt uppdrag den 16 september 2024.

Christina Gellerbrant Hagberg har en gedigen erfarenhet bakom sig. Christina Gellerbrant Hagberg är generaldirektör för Arbetsgivarverket sedan april 2022. Dessförinnan var hon rikskronofogde och generaldirektör för CSN.

Hon har även varit vid Skatteverket, bland annat som regionchef för Stockholm, Gävle och Örebro. År 2022 blev hon styrelseordförande för Trygghetsstiftelsen och styrelseordförande för Kåpan pensioner, som förvaltar tjänstepensionen för statligt anställda. Hon är ledamot i styrelsen för Stockholms universitet sedan 2023. Christina Gellerbrant Hagberg är jurist.

Herr talman! Samhället förändras, vilket ställer krav på att den offentliga förvaltningen också måste förändras. Både pandemin och Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina visar på att förändring ibland måste ske väldigt snabbt. Här bidrar Riksrevisionen med avgörande kunskap om hur vi kan dra lärdom av tidigare arbetssätt, styrning och initiativ som kan utvecklas för framtidens behov.

Riksrevisionen har just fyllt 20 år. Min förhoppning är att vi tillsammans ska värna denna viktiga institution i många år framöver.

Konstitutionsutskottet föreslår alltså enhälligt att riksdagen till riksrevisor väljer Christina Gellerbrant Hagberg.

(Applåder)

Följande skrivelse hade kommit in från konstitutionsutskottet:

Konstitutionsutskottet har berett frågan om val av ny riksrevisor efter Helena Lindberg.

Konstitutionsutskottet föreslår enhälligt att riksdagen för tiden från och med den 16 september 2024 till dess ett nytt val har genomförts under sjunde året därefter till riksrevisor väljer nuvarande generaldirektören Christina Gellerbrant Hagberg.

Stockholm den 16 maj 2024

På konstitutionsutskottets vägnar

Ida Karkiainen

Kammaren biföll konstitutionsutskottets förslag och valde därmed för tiden från och med den 16 september 2024 till dess nytt val genomförts under sjunde året därefter till

riksrevisor

Christina Gellerbrant Hagberg