Ida Karkiainen

Fru talman! År 2001 beslutade riksdagen att införa den automatiska balanseringen i pensionssystemet, det vill säga det som i dagligt tal har kommit att kallas bromsen. Syftet var att säkra systemets långsiktiga hållbarhet när ekonomin utvecklas svagare än väntat. Det har varit klokt. Men det finns också en fråga som många pensionärer med rätta har ställt: Om det finns en broms när tiderna är sämre, varför finns det då ingen gas när tiderna är bättre?

Fru talman! Den här frågan har diskuterats länge. I dag röstar vi i enighet om att inrätta just en gas i pensionssystemet. Det är bra. De människor som har arbetat ett helt liv ska kunna känna förtroende för att pensionssystemet fungerar åt båda håll. När ekonomin försämras tar systemet ansvar. När ekonomin stärks ska också pensionärerna märka av det. Det stärker legitimiteten för hela pensionssystemet.

Fru talman! Den som lovar att gasen ska ge ett gott tillskott i pensionskuvertet lovar nog för mycket. Det är en försiktig gas. Det är mer epatraktorfart än Ferrarifart. Enligt kritikerna kommer gasen inte att ge tillräckligt märkbara tillskott, och det är korrekt. Det måste till andra åtgärder för att förbättra pensionerna på sikt.

Fru talman! För många äldre är pensionen inte en siffra i det orangea kuvertet. Det är en möjlighet att betala hyran, köpa mediciner, hjälpa barnbarnen eller få ekonomin att gå ihop när priserna stiger.

Jag får en hel del samtal om pensionerna. Jag minns särskilt en kvinna som ringde för några veckor sedan. Hon arbetade som specialistsjuksköterska i 49 år och får ut drygt 40 procent av sin slutlön. Det är inte värdigt, fru talman. Hon avslutade samtalet i tårar när hon berättade att det enda hon begär är att kunna handla rimlig mat till midsommar.

Förra veckan träffade jag Tantpatrullen här utanför riksdagen. De påpekar en annan stor brist med pensionssystemet, nämligen att vi har ojämställda pensioner. Många kvinnliga pensionärer lever under fattigdomsgränsen. Det är inte heller värdigt, fru talman.

Det är många som känner sig oroliga för pensionen. Många inom arbetaryrken har inte möjlighet att arbeta fram till riktåldern. Kroppen orkar inte det när man har börjat arbeta i unga år. Därför måste ett långt arbetsliv synas mer och tydligare i plånboken.

Vi socialdemokrater vill därför se en arbetarpension för dem som jobbat i mer än 40 år men ändå bara får marginellt mer än vad som betalas ut till dem som endast har garantipension. Det handlar om dem som slitit längst och hårdast – i vården, i industrin, i transportsektorn. De har gått upp tidigt, jobbat på helger och ofta burit väldigt tunga arbetsuppgifter genom hela livet. Det är dags att deras arbete också syns i pensionen.

Fru talman! Det svenska pensionssystemet kan bli bättre. Vi i Pensionsgruppen är glada att Pensionsavgiftsutredningens betänkande nu äntligen skickats på remiss. Ska vi göra pensionssystemet mer robust och höja pensionerna hjälper som sagt inte gasen, utan då måste pensionsavgifterna också höjas till den nivå det var tänkt att de skulle ligga på från början. Det skulle skapa en ekonomisk hållbarhet både för dagens pensionärer och för morgondagens pensionärer.

Det här är några av de frågor som vi socialdemokrater kommer att bära in i det fortsatta arbetet i Pensionsgruppen. Det är dags att ta Sveriges pensionärer på allvar.

Fru talman! Jag vill passa på att tacka för ett konstruktivt arbete under den korta tid jag hunnit vara med i Pensionsgruppen samt önska Pensionsgruppen, kollegorna i socialförsäkringsutskottet, utskottets kansli samt alla riksdagens medarbetare en riktigt trevlig midsommar.

(Applåder)

Fru talman! När regeringspartierna skrev under Tidöavtalet i oktober 2022 fanns det i avsnittet om migration en punkt om att införa en omfattande anmälningsplikt. Alla kommuner och myndigheter i Sverige skulle bli tvungna att anmäla papperslösa migranter. Kritiken lät inte vänta på sig. Med rätta tog offentliga tjänstemän till orda och pekade på Tidöavtalets långtgående förslag. Lärare skulle tvingas ange elever, och sjukvårdspersonal skulle tvingas ange patienter. Protesterna var många och omfattande.

Kanske var det därför Tidöpartierna backade rejält när det kom till vad som till slut presenterades. Kanske var det en klok utredare som pekade på långtgående konsekvenser om regeringens förslag skulle gå igenom. Kanske var det remissinstanser och experter som gav välargumenterad kritik. Kanske var det liberaler som tog sig an det där uppdraget att vara vakthund mot Tidöregeringens mest långtgående förslag. Kanske var det en sammanvägning av alltihop.

Det förslag som vi debatterar här i dag är i varje fall kraftigt förändrat jämfört med Tidöpartiernas ursprungliga idé, vilket vi Socialdemokrater tycker är bra. Men förslaget är inte tillräckligt bra, varför vi också har ett antal reservationer.

Fru talman! Sverige ska ha en migrationspolitik som bygger på ordning och reda. Den som har fått sin sak prövad och fått avslag på sin asylansökan ska återvända. Det är en grundläggande förutsättning för att migrationssystemet ska vara legitimt och för att människor ska känna förtroende för de lagar och regler som gäller.

För oss socialdemokrater finns det ingen motsättning. En human och stram migrationspolitik förutsätter att beslut faktiskt gäller. Därför är en fungerande återvändandeverksamhet en viktig del av en reglerad migration.

En icke-fungerande återvändandeverksamhet riskerar att spä på skuggsamhället, fru talman. Vi vill inte ha några skuggsamhällen i Sverige, inga utsatta områden och inga samhällen där andra regler än lagbokens gäller. Men tyvärr ser det inte ut så. Hur stort skuggsamhället är vet ingen riktigt. Det förekommer lite olika siffor och antaganden, som vi har hört här i dag. Men att det finns vet vi, och när vi vet det har vi ett ansvar att också göra något åt det. Det är Socialdemokraternas bestämda uppfattning.

Fru talman! Mycket av det arbete som nu ligger till grund för regeringens proposition påbörjades under den tidigare, socialdemokratiska regeringen. Vi gav myndigheterna bättre verktyg, ökade antalet förvarsplatser, stärkte arbetet mot folkbokföringsbrott och tillsatte utredningar för att förbättra återvändandeverksamheten. Det arbetet var nödvändigt för att minska framväxten av skuggsamhällen där människor riskerar att utnyttjas av oseriösa arbetsgivare och kriminella nätverk.

Personer som vistas i Sverige utan tillstånd kan vara utsatta för grova brott. Det kan till exempel röra sig om människohandel, människoexploatering, tvångsäktenskap, hedersrelaterat våld och förtryck, våld i nära relation eller våldsutsatta barn.

Vi ser därför att flera delar av regeringens förslag är godtagbara, men vi ser – trots regeringens kraftigt reducerade förslag – risker som måste hanteras för att lagstiftningen ska vara förenlig med de principer som vårt samhälle bygger på och för att det inte ska bli en angiverilag. Det finns också risk att skuggsamhället späs på och att människor håller sig undan ännu mer än i dag om bestämmelserna inte utformas noggrant.

Fru talman! Låt mig vara tydlig med en sak: Informationsutbyte mellan myndigheter är inte något nytt i Sverige. Tvärtom bygger en fungerande välfärdsstat på att myndigheter kan samarbeta när det behövs. Skolor gör orosanmälningar när barn far illa. Socialtjänst, polis och andra myndigheter samverkar för att bekämpa brott och skydda utsatta människor. Skatteverket, Försäkringskassan och andra myndigheter delar redan i dag information för att motverka bidragsbrott och för att upprätthålla förtroendet för våra gemensamma system.

Vidare pekar Lagrådet på omständigheten att den som vistas i Sverige utan att ha rätt att göra det redan i dag kan göra sig skyldig till brott genom vistelsen. Vissa myndigheter har redan i dag uppgiftsskyldighet i förhållande till de brottsbekämpande myndigheterna när det gäller uppgifter som behövs i den brottsbekämpande verksamheten. I de fall en utlänning saknar rätt att vistas i Sverige och därigenom gör sig skyldig till ett brott har de nämnda myndigheterna alltså redan uppgiftsskyldighet i förhållande till Polismyndigheten.

Det är därför inte principen om informationsutbyte som är den avgörande frågan i den här debatten. Det har länge påpekats av myndigheter att deras behov av att utbyta information med varandra är stort och försvåras genom sekretessregler. Den avgörande frågan är hur det görs.

För oss socialdemokrater måste all utökad uppgiftsskyldighet vila på rättssäkra grunder. Den ska vara proportionerlig och tydligt avgränsad. Staten ska vara stark nog att upprätthålla fattade beslut men också klok nog att förstå att tilliten till myndigheterna är en av Sveriges viktigaste tillgångar. När människor söker vård, när barn går i skolan och när människor kommer i kontakt med sociala myndigheter måste de känna förtroende för samhällets institutioner. Om den tilliten urholkas riskerar vi att skapa större problem än dem vi försöker lösa.

Det är därför vi socialdemokrater står upp för både ordning och reda och rättssäkerhet. Det är därför vi säger ja till ett effektivare återvändandearbete men nej till otydliga regler som riskerar att leda till godtycke eller undergräva förtroendet för välfärdens verksamheter.

Fru talman! Sverige är starkt därför att vi har en hög tillit. Människor litar generellt på myndigheter, på välfärden och på varandra. Den tilliten kan dock inte tas för given. Den har byggts upp under generationer genom rättssäkerhet, likabehandling och professionella myndigheter. Den kan raseras snabbt, inte minst genom politiska påståenden om myndighetsaktivism och annat.

Därför är vi kritiska till att regeringen vill införa en uppgiftsskyldighet som ska aktiveras när det bara finns anledning att anta att en person saknar rätt att vistas i Sverige. Ett så lågt beviskrav riskerar att skapa osäkerhet och godtycke. Offentligt anställda ska fatta beslut utifrån kunskap och sakliga bedömningar och inte utifrån lösa misstankar.

Det är inte vilka som helst som anför de här perspektiven i regeringens proposition och i regeringens remiss av propositionen, utan det är bland annat Advokatsamfundet och Lunds universitet som påpekar att det är väldigt lågt ställda beviskrav. Vi menar därför att lagstiftningen bör utformas så att det krävs starka skäl att anta att en person saknar rätt att vistas i landet innan uppgifter lämnas vidare. Det skulle stärka både rättssäkerheten och legitimiteten.

Fru talman! Det måste också vara tydligt att ansvaret för informationsutbyte ligger på myndigheten och inte på den enskilda tjänstepersonen. Visst är det så att det alltid finns en tjänsteperson som kommer i kontakt med ett ärende. Så är det. Men ingen enskild anställd ska lämnas ensam med ansvaret för svåra rättsliga bedömningar och dessutom med risken att få en utökad hotbild mot sig. Detta pekar också ett flertal remissinstanser på.

Fru talman! Vi ser också risker för att information sprids längre än vad lagstiftaren avser. Det är därför vi reagerar så kraftigt mot regeringens lösa skrivningar om sidoinformation. Det måste vara tydligt och reglerat vilken information som omfattas av uppgiftsskyldigheten. Regeringen är också till viss del tydlig i propositionen. Hade man bara stannat vid de uppgifter som regeringen räknar upp och inte gått in på sidoinformationen hade lagförslaget varit betydligt bättre.

Detta påpekar även Lagrådet, som i sitt yttrande skriver följande: ”Det är därmed viktigt att myndigheterna när de fullgör sina uppgiftsskyldigheter är medvetna om vilka regler som de ska tillämpa för att bland annat undvika att sekretessbelagda uppgifter lämnas ut eller behandlas felaktigt. Enligt Lagrådet behöver förhållandet mellan den nu aktuella uppgiftsskyldigheten och annan uppgiftsskyldighet klargöras för att underlätta en korrekt tillämpning hos myndigheterna.”

Vidare är det inte alltid bättre med mer information. Det är kanske till och med mer effektivt med mindre information och mer begränsad information. Vi vill ju inte att myndigheter ska översvämmas av information som de egentligen inte behöver.

Fru talman! När människor upplever att kontakt med myndigheter kan få oförutsedda konsekvenser minskar viljan att söka vård, kontakta myndigheter eller ta del av samhällets stöd.

Särskilt allvarligt är detta när barn berörs. Barnkonventionen är svensk lag. Barn ska aldrig hamna i kläm i myndigheternas informationsutbyte. Regeringen måste säkerställa att barnets bästa väger tungt och att informationsdelningen inte blir mer omfattande än vad som är absolut nödvändigt. Ingen gravid kvinna ska av rädsla avstå från att söka vård. Inget barn ska riskera att stå utan skydd därför att människor förlorar förtroendet för samhällets institutioner. Därför måste sidoinformationen begränsas tydligare.

Fru talman! Vi ställer oss bakom att myndigheterna får bättre möjligheter att fastställa identitet. För att återvändandearbetet ska fungera krävs att identitet kan klarläggas så att myndigheter har effektiva verktyg. Men även här måste proportionaliteten värnas. Mobiltelefoner innehåller i dag stora delar av människors privatliv – familjekontakter, fotografier, meddelanden och personlig information. Därför måste staten använda sådana tvångsmedel med stor försiktighet.

Vi delar Lagrådets bedömning att regeringens förslag om att kunna behålla en mobiltelefon i upp till tre månader riskerar att gå längre än vad som är proportionerligt. Staten ska ha de verktyg som krävs, men den ska inte ingripa mer än vad som är nödvändigt.

Fru talman! Socialdemokratins uppgift har alltid varit att bygga ett samhälle där människor kan känna både tillit till varandra och förtroende för staten. Vi vill ha ordning och reda i migrationspolitiken. Vi vill motverka skuggsamhällen. Vi vill att återvändandebeslut ska verkställas. Men vi vill också värna rättssäkerheten, skydda den personliga integriteten och försvara den tillit som gjort Sverige starkt. Det är genom den balansen, mellan ansvar och solidaritet och mellan effektivitet och rättssäkerhet, som vi bygger ett starkare samhälle för alla.

Jag står bakom samtliga av våra motioner men yrkar bifall till reservation 1.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Viktor Wärnick, för svaret!

Det gläder mig att Moderaterna nu har hemfallit åt samma synpunkter som vi hade under den förra mandatperioden, det vill säga att det är bättre att Skatteverket får preciserade uppdrag att jobba gentemot kommuner som upptäcker exempelvis ökad vattenförbrukning i en lägenhet, så att man kan göra den typen av punktinsatser. Det är betydligt effektivare för skattebetalarna och betydligt bättre för hela Sverige, så det gläder mig.

Jag hakar upp mig på Viktor Wärnicks farhåga att myndighetssamverkan skulle försvåras med vårt förslag. Låt mig prata lite om förvaltningspolitik, fru talman. Det är otroligt intressant och spännande.

Myndigheter har den senaste tiden flaggat för att sekretesshinder behöver rivas. Det har inte alltid varit så, och det tvistas också om det verkligen är så, att sekretessreglerna sätter upp hinder för myndighetssamverkan. Ibland har man övertolkat sekretessreglerna, och kanske kan man redan i dag samarbeta och samverka utan att vi behöver göra lagändringar.

Man har efterfrågat tydligare begränsningar, tydligare avgränsningar och tydligare regelverk för hur detta ska kunna ske, så att man som myndighet kan känna sig trygg med att man inte bryter mot några sekretessbestämmelser när man samverkar. Det är precis detta vårt förslag går ut på, det vill säga att göra det extra tydligt vilken typ av information som ska utbytas, när den ska utbytas och på vilket sätt den ska utbytas.

Det är beklagligt att regeringen inte vill göra det här, utan man vill gå vidare med förslag som är lite för långtgående och som gör att man återigen får kritik om en angiverilag på halsen. Detta skulle regeringen kunna motverka betydligt bättre än vad man gör i propositionen.

Fru talman! Jag får börja med att tacka Viktor Wärnick för att han i det sista replikskiftet förtydligade precis varför vi har problem med sidoinformationen. Det finns ganska luddiga skrivningar från regeringens sida om vad den egentligen ska innebära och innefatta. Ska den omfatta det som man ser på en inspektion och så vidare? Det kan ibland vara uppgifter som myndigheten inte behöver för att hantera sitt ärende. Det är precis därför som vi också vill gå fram med begränsningar av sidoinformationen.

Men det var inte därför som jag begärde replik. Jag har som vanligt roat mig, fru talman, med att granska gamla KU-betänkanden. Så kan man roa sig. Jag noterade en konflikt angående skuggsamhället. Vi vet att det finns, men vi tvistar om hur stort det är. Det gör även forskare, som pekar på lite olika siffror. Från regeringssidan vill man gärna ta i och peka på att det finns 185 000 personer i skuggsamhället. Andra siffror visar däremot på ungefär 35 000. Min fråga till Viktor Wärnick är helt enkelt: Vad baserar han de här siffrorna på?

Som en följd av detta minns jag väldigt tydligt att det under förra mandatperioden kom otaliga interpellationer och skriftliga frågor om när man skulle inrätta den där storskaliga folkräkningen i Sverige. Den har ännu inte blivit av, trots att Tidöregeringen har haft fyra år på sig att genomföra en sådan storskalig folkräkning. Min fråga till Viktor Wärnick är: När får vi en sådan storskalig folkräkning?

Fru talman! När världsekonomin är orolig och arbetsmarknaden gungar drabbar det vanligt folk hårt. För en barnfamilj som lever på marginalen krävs det inte mycket för att familjeekonomin inte ska gå ihop i slutet av månaden.

Vi behöver trygga välfärdssystem som människor kan lita på. Den tidigare, socialdemokratiskt ledda regeringen höjde inkomstgränserna i bostadsbidraget till barnfamiljer och införde ett särskilt tilläggsbidrag med anledning av den kraftiga kostnadsutvecklingen åren efter pandemin.

Förstärkningarna av bostadsbidraget innebar en direkt ekonomisk förbättring för många av de mest utsatta barnfamiljerna. De satsningar som den socialdemokratiska regeringen gjorde för barnfamiljer med låg ekonomisk standard var av stor betydelse för att bekämpa barnfattigdom, men ytterligare insatser behövs.

Den nuvarande utformningen av regelverket för bostadsbidrag leder till betydande problem med skuldsättning. Det beror i hög grad på att bidraget betalas ut som ett preliminärt bidrag, baserat på inkomsterna, och att bostadsbidraget bestäms slutgiltigt först när Skatteverket har beslutat om slutlig skatt. Många familjer blir därför återbetalningsskyldiga. Skulder på grund av bostadsbidragets utformning är sammanlagt de största skulder som enskilda har till Försäkringskassan.

Betalningsskyldigheten i reglerna för underhållsstöd bygger i stället på inkomster som hämtas från en två år gammal inkomst enligt beslut om slutlig skatt. Inkomsterna som den bidragsskyldiga har när underhållsstödet ska betalas kan vara betydligt lägre. För en del bidragsskyldiga leder det till att deras nuvarande inkomst inte räcker till för att betala de krav som riktas mot dem, och ofta uppstår därför en skuld.

Bidragsskyldiga som har inkomster som inte har sänkts betydligt jämfört med två år tidigare betalar inte heller alltid de belopp som räknats fram. Mindre än 60 procent av det som Försäkringskassan kräver in blir betalt till myndigheten. Många skulder lämnas över till Kronofogden. Genom införandet av arbetsgivardeklarationer på individnivå för hela arbetsmarknaden år 2019 finns nu goda möjligheter att få tillförlitlig information om de allra flesta personers inkomst av tjänst månad för månad i nära anslutning till att lönen betalats ut.

Den utredning vi tillsatte, som i folkmun kallas BUMS, lämnade i december 2021 över betänkandet Träffsäkert – Införande av månadsuppgifter i bostadsbidraget och underhållsstödet. Mot bakgrund av problemen med skuldsättning och träffsäkerhet föreslog utredningen att den bidragsgrundande inkomsten i bostadsbidraget och den betalningsgrundande inkomsten i underhållsstödet som huvudregel ska baseras på aktuella historiska inkomster som hämtas från uppgifter ur arbetsgivardeklarationerna när detta är möjligt.

Utredningens förslag lämnades alltså för ett antal år sedan. Förslagen borde kanske ha kunnat genomföras lite tidigare, vilket vi har påpekat exempelvis i ett flertal interpellationer. Vi beklagar förseningen men är glada över att äntligen stå här i dag med en förändring som gör skillnad på riktigt. Människor ska våga nyttja bostadsbidraget utan att vara rädda för skuldsättning. Det är viktigt.

Eftersom vi socialdemokrater tror att bostadsbidraget skulle kunna reformeras ytterligare har vi ett särskilt yttrande i betänkandet. Man skulle behöva se över bostadsbidraget i dess helhet för att få ökad träffsäkerhet. Man skulle även kunna använda månadsuppgifter vid beräkning av underhållsstöd. Vi står dock självklart bakom denna proposition, som förhoppningsvis kommer att göra stor skillnad och minska skuldsättningen för redan utsatta barnfamiljer.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Caroline Högström, för svaret!

När det gäller det danska exemplet finns det verkligen en varningsflagg för det här förslaget. Jag delar helt regeringens uppfattning att aktivitetskrav är en viktig del i att öka incitamenten till arbete. Jag delar inte regeringens uppfattning att fattigdom ökar incitamenten till arbete. Tvärtom har forskning snarare visat på att människor som hamnar ännu längre bort från etablering och integration kommer att få en ännu svårare resa till jobb och insatser.

Det är också ett stort problem att arbetslösheten är så hög som den är numera, inte bara i vissa grupper utan väldigt brett bland många. Det är 100 000 fler som är arbetslösa nu än tidigare. Det beror på avsaknaden av konkreta arbetsmarknadspolitiska förslag.

Arbetslösheten runt om i landet ser olika ut. Det är väldigt låg arbetslöshet i norra Sverige. Det är väldigt hög arbetslöshet i södra Sverige. Här skulle alltså en aktiv arbetsmarknadspolitik verkligen kunna göra skillnad, men i stället väljer regeringen att gå på det klassiska högerspåret med att fattiga och hungriga magar jagar lite bättre. Jag tror inte på den politiken, och jag delar inte den uppfattningen. Jag tror snarare att grundtrygghet och möjligheter att få språkträning, utbildningar och arbetsmarknadsinsatser leder till jobb.

Jag har en till fråga till Moderaterna och Caroline Högström. Den gäller framför allt vad detta får för effekter på kommunerna. Vill vi värna välfärden och vill vi se till att alla unga klarar skolan och inte hamnar i utanförskap och kriminalitet måste skolan också ha resurser. Det här förslaget riskerar att skjuta betalningsansvaret från staten till kommunerna. Staten sparar pengar; kommunerna betalar. Hur tänker regeringen kompensera för kommunernas kostnader när det gäller detta förslag?

Fru talman! Svenska folket ger just nu inte något gott betyg till sittande regering. Det är såklart en bit kvar till valdagen, men det säger någonting om vad man hittills har ansett om regeringens förmåga och politik.

Jag är också väldigt intresserad av det forskningsbaserade spåret i utredningen och propositionen. Därför undrar jag hur regeringen och ledamoten Caroline Högström från Moderaterna resonerar när det gäller de danska erfarenheterna av liknande förslag. Danmark fick rulla tillbaka de här delarna, eftersom man såg sådana enorma konsekvenser bland annat när det gällde brottsutvecklingen. Man rullade tillbaka förslagen och konstaterade att det inte var en klok politik.

Jag undrar därför vilka slutsatser Moderaterna drar av det danska exemplet.

Fru talman! Nima Gholam Ali Pour svarar inte på mina frågor om vad han anser om den kraftiga remisskritik som har kommit mot detta förslag. Jag vill bara återupprepa det. Det leder till ökad kriminalitet, ökat skuggsamhälle, ökad utslagning bland människor och ökad barnfattigdom.

Vi har också hört regeringsföreträdare som har sagt att de inte kommer att lägga fram förslag som ökar barnfattigdomen. Detta är ett sådant förslag. Det står svart på vitt i bland annat remisskritiken.

Varför ska man ha ett snabbspår när man är högavlönad? Varför ska busschaufförens barn inte få barnbidrag medan chefens barn ska få det? Det är vad förslaget i praktiken går ut på, och det är vad förslaget kommer att leda till.

Det blir en splittring bland grupper i samhället. Det handlar inte om att människor som jobbar hårt ska få möjlighet att få del av försäkringarna på en gång. Det handlar om att människor kommer att slås ut. Så är det. Det står svart på vitt.

Jag tror inte att det går att undgå att se vad det kommer att leda till om man läser kritiken. Kommer Sverigedemokraterna att hantera dessa konsekvenser, och hur kommer de att hantera dessa konsekvenser?

När Nima Gholam Ali Pour talar om rättvisa undrar jag hur man egentligen definierar rättvisa. När människor kommer som nyanlända till Sverige har de det inte så gott ställt som Sverigedemokraterna vill påskina, fru talman.

Sverigedemokraterna vill påskina att förmånerna är en stor tilldragningsfaktor för människor att komma till Sverige. Det stämmer inte om man läser forskningen och inte heller om man läser remisskritiken. Det finns ett mycket svagt stöd för regeringens proposition. Det är därför som vi socialdemokrater har landat där vi har landat.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar Nima Gholam Ali Pour för frågan.

När det gäller vissa försäkringar finns det ju redan en kvalificering – till viss del har vi en kvalificering till de arbetsrelaterade socialförsäkringarna. Det är därför svårt att generellt vara emot all form av kvalificering. Men man måste ändå fråga sig vad den här propositionen egentligen kommer att leda till.

Vi tycker att det är viktigt med aktivitetskrav. Den som har kommit till Sverige ska arbeta, komma in i samhället och försörja sig. Det är därför vi har drivit frågan om aktivitetskrav. Att regeringen nu tar detta vidare och inför aktivitetskrav tycker vi är bra. Mer av sådana stimulanser!

Däremot vill jag fråga Nima Gholam Ali Pour vad han egentligen anser om den omfattande, massiva kritiken mot regeringens förslag. Vad säger han om att det saknar vetenskapligt stöd? Regeringens förslag kommer att riskera att driva på ett skuggsamhälle med fler i utsatthet, och fattigdom leder inte till arbete. Vad säger Nima Gholam Ali Pour om detta?

Fru talman! Syftet med denna rätt stora principiella förändring för vissa socialförsäkringar är enligt Tidöregeringen att stärka arbetslinjen och minska risken för att Sverige ska vara ett attraktivt land för bidragsmigration. Förslaget innebär att den som bosätter sig i Sverige från och med 2027 inte längre får tillgång till alla bosättningsbaserade socialförsäkringsförmåner utan måste kvalificera sig till dem.

Det rör sig om totalt åtta olika stöd, däribland barnbidrag, föräldrapenning på lägstanivå och sjukersättning. Det är stöd som riktar sig till dig när du får barn, när du är sjuk, när du blivit gammal eller om du har fått ett barn som har en funktionsnedsättning. Gemensamt för de bosättningsbaserade förmånerna är att de utgör ett grundskydd. Det innebär att även den som inte förvärvsarbetar eller har förvärvsarbetat omfattas av skyddet, eftersom det är just ett grundskydd.

Fru talman! Vad säger då den samlade expertisen om detta förslag? Återigen presenterar regeringen ett förslag som möter massiv kritik. Flera remissinstanser varnar för vad detta kommer att leda till.

Vi kan börja med vad regeringens egen utredning säger. Man säger att det med det här förslaget finns ”en betydande risk för ökad brottslighet”. Det är allvarlig kritik, fru talman. Det är definitivt inte något som Sverige behöver mer inslag av.

Utredningen lyfter även upp att det finns en risk att kriminella aktörer och den organiserade brottsligheten kommer att flytta fram sina positioner ytterligare. Också det går helt emot ambitionerna att stoppa den kriminella ekonomin.

Utredningen bedömer att förslagen kan leda till att fler kommer att tvingas till svartarbete och då begå brott för att klara sin försörjning. Det kan i sin tur försämra för både integration och etablering.

Regeringens egen expertmyndighet, Inspektionen för socialförsäkringen, ISF, anser att det saknas stöd för att förslaget om fem års bosättning för att få ta del av socialförsäkringarna ska leda till positiva effekter. De avstyrker utredningens huvudförslag.

De säger: ”Vi bedömer att det underlag som den föreslagna reformen grundas på inte ger stöd för att de förväntade positiva effekterna uppnås. Däremot riskerar den föreslagna reformen att medföra stora negativa konsekvenser, framför allt för grupper som redan är utsatta och i förlängningen för samhället i stort. Vidare skulle reformen innebära en omfattande förändring av det svenska välfärdssystemet, något som ISF anser borde genomföras endast under förutsättning att det finns goda belägg för positiva samhällsekonomiska effekter, en god rättssäkerhet för den enskilde och utan risk för att Sverige inte uppfyller sina internationella åtaganden.” Det är alltså skarp kritik.

Vi går vidare i listan med kritik och ser att Företagarna i sitt remissvar anser att ”konsekvensanalysen är delvis bristfällig och sammantaget kan effekterna bli mer skadliga än nyttiga för både företag och samhälle”. De skriver vidare: ”De skulle kunna skapa en skillnad i rättigheter mellan människor, försvåra rekrytering, motverka jämställdhet och minska Sveriges attraktionskraft.”

Röda Korsets Ungdomsförbund och Svenska Röda Korset varnar för ökade sociala och ekonomiska konsekvenser, särskilt för barn, samt för att det finns risk att förslagen strider mot barnens rättigheter.

Sveriges Stadsmissioner menar att detta är ”ett principiellt steg bort från den svenska välfärds- och samhällsmodellen”.

Sveriges Kommuner och Regioner samt ett flertal kommuner pekar på att detta förslag vältrar över kostnader från staten till kommunerna.

Barnombudsmannen noterar att förslagen kan få negativa konsekvenser för många barn som redan lever i utsatta situationer.

Göteborgs universitet anför: ”Genom att skapa en ordning där tillgången till sociala rättigheter varierar beroende på uppehållsstatus, medborgarskap och tid i landet, riskerar reformerna att skapa ett skiktat medborgarskap. … En sådan differentierad tillgång till trygghetssystem riskerar att cementera utanförskap, försvåra integration och bidra till en samhällelig splittring snarare än sammanhållning.”

Polismyndigheten delar utredningens bedömning att ett antal barn kommer att påverkas negativt av de aktuella förslagen. Som utredningen pekar på riskerar barn i familjer som inte kommer att ha rätt till exempelvis barnbidrag, flerbarnstillägg och bostadsbidrag att hamna i social och ekonomisk utsatthet. Detta ökar i sin tur risken för att barnen själva dras in i brottslighet. Enligt Polismyndigheten riskerar social och ekonomisk utsatthet dessutom att slå särskilt hårt mot barn som redan befinner sig i en utsatt situation, till exempel barn som är offer för brott i nära relationer. Myndigheten ser dessutom en ökad risk för att barn utsätts för sexuell exploatering.

Enligt Svenska kyrkans bedömning utgör förslagen ett principiellt steg bort från den struktur för välfärden som präglat det moderna Sverige, samtidigt som förslagen väntas öka de ekonomiska och sociala klyftorna mellan inrikes och utrikes födda. Svenska kyrkan pekar på att utredningen konstaterar att högkvalificerad arbetskraft bör kunna kvalificera sig till socialförsäkring efter sex månader i stället för fem år. Men enligt Svenska kyrkans människosyn har inte den med svagare förankring på arbetsmarknaden mindre rätt till skydd vid sjukdom, skada, barns utsatthet eller annan sårbarhet än den som är högkvalificerad på arbetsmarknaden. Svenska kyrkan säger att förslagen ger uttryck för en nyttobaserad människosyn och medför en väsentlig reformering av den svenska välfärds- och samhällsmodellen.

Fru talman! Vad är det då som gör att regeringen trots detta går vidare med förslaget? Jo, Tidöregeringens främsta argument för att införa en kvalificering till dessa socialförsäkringar är framför allt att lägre bidrag leder till ökade incitament att arbeta, att mindre generösa system leder till minskat bidragsberoende, att det är rättvist att man kvalificerar sig till socialförsäkringarna och att det minskar tilldragningseffekten vad gäller migration till Sverige. Det är de huvudargument som regeringen anför.

Fru talman! Vad anser då vi socialdemokrater om dessa argument? Jo, vi menar att en ordentlig arbetslinje kräver jobb, utbildning, etablering och tydliga krav. Sverige har legat lågt vad gäller tillväxt de senaste åren. Det är 100 000 fler arbetslösa nu än för fyra år sedan. Samtidigt har fattigdomen ökat. Det borde säga regeringen något. Ökad fattigdom leder inte till vare sig arbete eller tillväxt. Fattigdom försvårar etablering. Premisserna om att ökad fattigdom driver människor till arbete saknar vetenskapligt stöd, vilket också framgår av den omfattande kritik som förslaget får.

Fru talman! I stället för att lägga fram den här propositionen skulle regeringen kunna lägga fram propositioner som handlar om arbetsmarknadsutbildningar, om att ge människor rätt kunskaper för att ta de lediga jobb som finns och om en arbetsförmedling som får ägna sig åt arbetsmarknadsmatchning i stället för att som i dag ägna sig åt byråkrati och administration. Här har Tidöregeringen underpresterat – man har bytt arbetsmarknadsminister fler gånger än vad det presenterats propositioner på Arbetsmarknadsdepartementet.

Vidare menar vi att förslaget flyttar kostnader och problem och inte löser någonting i praktiken. Staten sparar – kommunerna betalar. Detta kommer därför inte att minska bidragen. Det väntas också slå direkt mot välfärden. Ökade kostnader för försörjningsstöd för kommunerna innebär de facto mindre pengar till skola, vård och omsorg.

Vi socialdemokrater tycker inte heller att det finns någon direkt rättvisa i att man ger höginkomsttagare snabbspår. Det slår mot låginkomsttagare och deltidsarbetare. Det är inte rättvist – det är ren klasspolitik. Varför ska chefens barn få barnbidrag men inte busschaufförens? Regeringens förslag kommer i praktiken att innebära att kollegor på samma arbetsplats har helt olika skyddsnät trots att de utför samma arbete och betalar lika mycket i skatt. Vilka grupper står näst på tur? Det kan man fråga sig.

Fru talman! När det gäller tilldragningsfaktorer i fråga om migrationen måste man framför allt se till det svaga forskningsstöd som regeringen presenterar, vilket också flera remissinstanser påpekar. Det är andra tilldragningsfaktorer, exempelvis stora diasporagrupper och möjligheten att få uppehållstillstånd, som är centrala för migrationen. Vem skulle i verkligheten välja land utifrån om stöd betalas ut av staten eller kommunen? Det kan man fråga sig.

Något som både utredningen och remissinstanserna varnar för är riskerna för ökad brottslighet och fusk. Förslaget riskerar att skapa incitament för skenanställningar, svartarbete och arbetslivsexploatering. De riskerar också att öka kriminaliteten bland unga, med brott som stölder och så vidare. Det här hörde vi också på nyheterna i morse gällande regeringens förslag om bidragstak. De danska erfarenheterna visar samma sak – det var därför man backade från motsvarande förslag.

Fru talman! Frågan kokar ned till en central aspekt: Når regeringen sina syften med propositionen? Svaret – för att tolka remissinstansernas häftiga kritik – är alltså nej. Det här förslaget har ingen påverkan på Sveriges tilldragningsstyrka vad gäller migration. Regeringen har heller inte kunnat påvisa hur det ska öka drivkrafterna till arbete. Forskningen visar snarare motsatt effekt.

Att upprätthålla ett förtroende för våra socialförsäkringar är av yttersta vikt. Därför måste fusk och fel bekämpas. Det är vi helt eniga om. Där finns det en hel del att göra. Man borde ägna sig åt det snarare än att ägna tid och kraft åt att dra åt svångremmen för de människor som kämpar för att få sin vardag att gå ihop.

Fru talman! Att det ska krävas laglig vistelse i Sverige för att få tillgång till bosättningsbaserade förmåner tycker vi är rimligt. Har man inte tillstånd att vistas i Sverige bör man inte heller få del av socialförsäkringarna. Därför yrkar jag bifall till reservation 1, som innebär just detta. I övrigt yrkar jag avslag på propositionen.

Fru talman! Idén att välfärden ska vara till för några, inte för alla, är en klassisk högertanke. I kontrast till den står socialdemokratins tanke att välfärden ska vara generell och tillgänglig för alla som behöver den. Det är grundläggande i vårt välfärdssamhälle. Vi skapar inga A- och B-lag. Som Per Albin Hansson sa i sitt berömda folkhemstal, som för övrigt nu ingår i Sveriges kulturkanon: ”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.”

(Applåder)

Fru talman! Tack, Annika Hirvonen, för följdfrågan!

Jag har också blivit uppvaktad om precis detta problem och har uppmärksammats på hur det kan ställa till det för de här människorna. Det är såklart en grupp som man behöver titta på. Man behöver se om myndigheterna kan göra något för dem, i och med att det är myndighetsbeslut som ligger till grund för bedömningen.

Det är klart – det säger vi också – att det är viktigt att människor som ska bo varaktigt i Sverige och leva här resten av sitt liv också har möjlighet att bli svenska medborgare.

Fru talman! Tack, Annika Hirvonen, för frågan!

Det är verkligen en viktig aspekt. Det är därför det i regeringens proposition bland annat beskrivs hur viktigt det är att kunna göra undantag för människor som har exempelvis en funktionsnedsättning och att göra bedömningar utifrån varje persons enskilda situation. Det är mycket viktigt.

Det är klart att vi inte kan lagstifta för situationer som rör varenda individ fullt ut och träffa rätt, utan det behövs undantagsbestämmelser. Detta finns formulerat i regeringens proposition, vilket vi är mycket glada för och välkomnar.

Fru talman! För oss socialdemokrater är utgångspunkten att den som har flyttat till Sverige och är stadigvarande bosatt i vårt land också ska vilja bli svensk medborgare och fullt ut ingå i den svenska samhällsgemenskapen och därmed också dela de skyldigheter och rättigheter som ingår i att vara svensk medborgare.

Fru talman! Jag har många gånger reflekterat över min egen svenskhet. Som tornedaling är jag inte ensam om att känna mig mer svensk när jag är i Finland och mer finsk när jag är i Sverige. Är jag inte helsvensk? Är jag halv? Vad är jag? Många som invandrat till Sverige känner likadant. Du är tjejen från Irak när du är i Sverige, och tjejen från Sverige när du är i Irak. Det är en universell känsla som delas av många människor med rötter i olika länder och platser i världen. Det är lätt att inte känna sig som helt av något – eller kanske lite av allt.

Medborgarskapet är en viktig del i känslan av att tillhöra något, vara svensk, få Sveriges beskydd och få kalla Sverige sitt hem. Medborgarskapet är inte hela ens identitet, men det är en viktig del av ens identitet. Jag är svensk medborgare från födseln, och jag känner stolthet när jag reser runt i världen och håller mitt svenska pass i handen med vetskapen om att det är en av världens kraftfullaste resehandlingar – något som också vittnar om synen på Sverige som ett uppskattat land i världen.

Fru talman! Sedan några decennier tillbaka har frågan om svenskt medborgarskap utretts i flera omgångar av flera regeringar, ofta kopplat till migration, integration och statens syn på medborgarskapets betydelse. År 1997 gjordes en total översyn av 1950 års medborgarlagstiftning, vilket ledde till den lag som stiftades 2001 och som än i dag utgör grunden för vår lagstiftning. År 2013 kom den utredning som Gunnar Strömmer, numera justitieminister, var ansvarig för. Där fastslogs bland annat att det svenska medborgarskapet står för en samhörighet med Sverige och att medborgarskapsceremonier ska genomföras i varje kommun. År 2021 tillsatte den dåvarande socialdemokratiskt ledda regeringen en utredning om språk- och samhällskrav. Syftet var att stärka medborgarskapets status och främja ett inkluderande samhälle. Detta har tagits vidare av den här regeringen, bland annat i det förslag vi nu behandlar.

Fru talman! Det är inte kravlöst att bli svensk medborgare i dag, vilket det ibland ges sken av. Man ska kunna styrka sin identitet, ha permanent uppehållstillstånd eller liknande uppehållsstatus, ha bott i Sverige ett visst antal år, normalt fem år, och ha haft och förväntas komma att ha ett hederligt levnadssätt.

Fru talman! I propositionen Skärpta krav på svenskt medborgarskap görs bedömningen att det svenska medborgarskapet behöver värnas och respekteras bättre. Vi delar den bedömningen men håller inte med om alla delar i regeringens proposition.

Vi håller med om att som svensk medborgare och varaktigt bosatt i Sverige är det rimligt att man kan förstå och göra sig förstådd på en grundläggande nivå av det svenska språket och ha grundläggande kunskaper om det svenska samhället.

Har man tidigare begått brott bör det dröja längre tid innan man kan bli svensk medborgare, om man ens ska komma i fråga.

Vidare är det också rimligt att höja hemvisttiden från fem år till åtta år. Sedan hemvisttiden senast sågs över har inte minst det försämrade säkerhetsläget och komplexiteten i arbetet med att upptäcka potentiella säkerhetshot förändrat behovet av en skarpare lagstiftning och längre hemvisttid.

Detta gör att vi inte heller sticker ut bland våra nordiska grannländer, som har upp till nio år som minsta bosättningstid för att kunna få medborgarskap. Mot denna bakgrund är det rimligt att även de svenska reglerna skärps och harmoniseras med lagstiftningen i de övriga nordiska länderna.

Men, fru talman, vi har som sagt några invändningar. För det första: När det gäller att fasa ut anmälningsförfarandet, det vill säga det lite enklare sättet att ansöka om och prövas för medborgarskap, anser vi att det bör följas upp noggrant, särskilt med hänsyn till barnkonventionen – något som också förts fram av Barnombudsmannen.

För det andra: När det gäller försörjningskravet låter det som att det är något nytt, men sanningen är att det redan ställs krav på försörjning i och med att man behöver ha permanent uppehållstillstånd för att få svenskt medborgarskap. Vi har inget emot att detta förtydligas. Däremot har vi synpunkter på hur det är utformat. Vi vill, i linje med vad Arbetsförmedlingen anför, inkludera exempelvis arbetslöshetsersättning men även stöd för nyföretagande.

För det tredje: Svenska språket är en nyckel till integration och till att fullt ut kunna dela gemenskapen i det svenska samhällslivet. Det är rimligt att införa ett krav på tillräckliga kunskaper i svenska och om det svenska samhället, men när det gäller åldersgränsen är vi tveksamma till förslaget om 16 år och att det är en bra gräns för kunskapskraven. Precis som för inkomstkraven menar vi att det är mer rimligt att myndighetsåldern 18 år utgör gränsen för kunskapskraven.

Fru talman! Den fjärde invändningen handlar om att vi har fått väldigt många mejl med personliga berättelser om vägen till svenskt medborgarskap och framför allt hur länge man har väntat på att få sin sak prövad.

Lagrådet anser att det är olämpligt att införa den föreslagna regleringen utan övergångsbestämmelser och avråder från det. I linje med synpunkterna från Lagrådet ställer vi oss frågande till regeringens rätt enkla avfärdande av behovet av övergångsbestämmelser, när till och med regeringens egen utredare förordade sådana.

Ytterst handlar det om tilltro till rättsstaten och att den reglering som låg till grund för en ansökan eller ett överklagande av ett beslut inte undergrävs genom att man under handläggningstiden avsevärt förändrar reglerna till nackdel för den enskilde. Det är en viktig förvaltningsrättslig princip, fru talman. Jag yrkar därför bifall till reservation 2. Vi anser att det är angeläget att införa övergångsbestämmelser i enlighet med de förslag som lämnats av regeringens egen utredare.

Fru talman! Ikraftträdandet sker den 6 juni, på nationaldagen. Det är kort framförhållning av regeringen, förmodligen för att göra slagkraftig symbolik av det hela. Det börjar närma sig den 6 juni, den dag då de allra flesta kommuner inte bara anordnar nationaldagsfiranden utan också välkomnar nya medborgare vid dessa festligheter. Det är även den dag då vi uppmärksammar gamla kungar och lagar. För egen del tycker jag att lagarna är lite mer intressanta.

Den 6 juni 1809 skrev riksdagen under den regeringsform som lade grunden för det moderna Sverige. Den innebar mer makt till folket och mer demokrati efter en tid då kungamakten kunnat bestämma i princip allt själv.

Den regeringsform från 1974 som Sverige har i dag och som ersatte 1809 års regeringsform utfärdades också den 6 juni. I första kapitlet om statsskickets grunder finns såklart 1 §: ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket.” Den kan vi i sömnen, förhoppningsvis. Men sedan följer bestämmelser om fri åsiktsbildning, allmän och lika rösträtt, respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet, allas rätt till arbete, bostad och utbildning, en god miljö för nuvarande och kommande generationer, allas likhet inför lagen, saklighet och opartiskhet, yttrandefrihet, mötesfrihet, demonstrationsfrihet och religionsfrihet, rätt till kostnadsfri grundläggande utbildning i allmän skola, forskningens frihet och allemansrätten.

Det är inte bara fina ord utan betydelse, utan det är ord som formar vårt Sverige. Det är de värderingar som präglar vårt land och som gör att vi som bor och lever här tillhör de 7 procent människor i världen som får leva i fullvärdiga demokratier. Det är sorgligt nog få förunnat.

Färska mätningar av demokratins utveckling visar att det går åt fel håll. Tillbakagången för demokratin fortsätter, och auktoritära krafter växer. Över 120 miljoner människor är på flykt från sina hem. Det ska vi påminna oss om den 6 juni, samtidigt som vi också ska glädjas åt alla som får sitt medborgarskap bekräftat och välkomnat och som en gång för alla får kalla Sverige sitt, vårt hem.

(Applåder)

Fru talman! Det är intressant att Magnus Resare nämner 2015, för det var det året vi gemensamt – brett över partigränserna i Sveriges riksdag – lade om migrationspolitiken. I rapporterna från Delmi, alltså Delegationen för migrationsstudier, som är regeringens särskilda myndighet, konstateras att detta tillsammans med Tidöregeringens politik har varit de två stora skiftena i svensk migrationspolitik.

År 2015 genomfördes alltså ett stort skifte. Det gjordes av flera partier därför att man insåg att konsekvenserna av den dåvarande alliansregeringens politik inte funkade givet läget och den migrationskris vi stod inför.

Jag tror att det finns en realism i migrationspolitiken som är betydande bland dagens partier. Jag tror också att det finns en stor insikt om att vi har svåra integrationsproblem i Sverige som vi behöver lösa. Då behöver vi också ha en aktiv integrationspolitik som innefattar att människor får ett arbete. Vi har 500 000 arbetslösa i Sverige i dag, men det saknas initiativ i arbetsmarknadspolitiken. Det kommer inte att förbättra integrationen.

Jag hoppas, fru talman, att vi kommer att få tillfälle att ha många migrationspolitiska debatter här i kammaren framöver. Det ser jag verkligen fram emot.

Fru talman! Jag älskar att moderater vill prata om socialdemokratisk regeringsbildning. Det bekräftar att Socialdemokraterna är det parti som jorden kretsar runt i den moderata världen.

Jag tror att Magnus Resare, precis som jag, vet att vi tycker att svenska folket ska gå till val och säga sitt innan en regeringsbildning sker. Vi har haft erfarenheter under svensk politisk historia som visat att det inte är så framgångsrikt att berätta före ett val exakt hur man tänker samarbeta med andra partier. Det är inte att respektera utfallet av väljarnas röster i de allmänna valen.

Vi hade en väldigt långdragen regeringsbildning 2018; den tog 134 dagar. Det var ett resultat av en blockpolitik som låste fast partier i olika ställningstaganden och som sedan gjorde det svårt att bryta sig loss från blockpolitiken och samarbetena. Detta tror jag inte är bra för svensk politik.

Jag tror att svensk politik behöver mer samarbete över blockgränsen, jag tror att svensk politik behöver fler överenskommelser över partigränserna och jag tror att svensk politik behöver färre spelteorier om regeringsbildningen.

Fru talman! Retoriken är bedrövlig när vi debatterar denna viktiga fråga.

Nima Gholam Ali Pour anklagar alltså den socialdemokratiskt ledda regeringen för en alltför snabb handläggning samtidigt som debatten handlar om att handläggningen har gått för långsamt. Det blir en knepig metadiskussion.

Hur länge anser Nima Gholam Ali Pour att det är rimligt att man ska vänta på att ens medborgarskapsärende avgörs hos Migrationsverket? Är det rimligt att behöva vänta i fyra år? Eller finns det fördelar med att ha en effektiv och rättssäker handläggning som tar betydligt kortare tid?

Låt mig åter betona att det är viktigt med en rättssäker process. Det är viktigt att handläggningen inte går för snabbt, men det är också viktigt att den inte går för långsamt. Jag är helt övertygad om att handläggarna på Migrationsverket gör allt de kan för att få denna process att fungera så effektivt och rättssäkert som möjligt.

Fru talman! Jag tackar Nima Gholam Ali Pour för hans fråga.

Jag vet inte om ledamoten lyssnade på mitt anförande, men jag sa att det är viktigt att dessa ärenden handläggs noggrant och att det måste få ta tid. Det är svåra och komplexa ärenden, och det måste vi ha all respekt för.

Fru talman! Det är just de långa handläggningstiderna på Migrationsverket vi nu debatterar. Det är inte så att en socialdemokratiskt ledd regering har snabbat på dessa ärenden, utan granskningen visar att det snarare har gått lite för långsamt, vilket ger konsekvenser för enskilda.

Givetvis ska handläggningen vara noggrann. Det ska vara ordning och reda i migrationsprocessen och i medborgarskapsfrågorna. Det måste få ta tid och granskas ordentligt. Därför behöver Migrationsverket mannas upp med fler handläggare så att processen kan kortas där den är onödigt lång. Människor i en medborgarskapsprocess ska inte behöva vänta för länge på det viktiga beskedet, för det är en svår situation för den enskilde.

Vi är villiga att titta på denna fråga, och vi är också villiga att ge Migrationsverket de resurser man behöver framöver för att kunna hantera dessa processer på ett bra, effektivt och rättssäkert sätt.

Fru talman! Först och främst vill jag tacka Riksrevisionen för en gedigen och bra granskning. Att Riksrevisionen har valt att se över frågan om handläggningen av medborgarskapsärenden är välkommet och bra. Rekommendationerna är också rimliga och väl avvägda.

Riksrevisionens granskning av medborgarskapsärenden visar att handläggningen har varit ineffektiv, detta utifrån en kombination av faktorer. Det har dels handlat om myndighetens interna styrning, dels om den nya förvaltningslagen som trädde i kraft 2018 och dels om besparingar och ryckighet i medlen. Ytterst är det ett politiskt ansvar; så är det absolut.

Den interna styrningen har brustit på ett antal punkter. Interna produktionsmål har lett fel. New public management har oftast den effekten. Brist på stöd och enhetlighet har lett till osäkerhet och felaktigheter. Det är inte första gången som myndigheten får kritik för detta. Förutsättningarna har rent finansiellt varit osäkra. Den låga uppräkningen mitt i kostnadskrisen 2024 gjorde inte saken bättre, precis som inte heller de låga prognostiserade uppräkningarna vid denna tidpunkt gjorde det. Migrationsverket fick kritik för detta även 2024 och 2025, bland annat av Justitieombudsmannen och Justitiekanslern.

Rent generellt kan man säga att myndigheten har gått igenom enorma förändringar under de senaste tio åren. Migrationskrisen, pandemin, Rysslands ytterligare invasion av Ukraina, en enorm arbetsbelastning i form av migrationspaktens införande och nya lagar på löpande band skapar helt enkelt en oerhört tuff situation under väldigt lång tid. Att styra i en så växlande omvärld är såklart inte lätt, fru talman.

Genom den nya förvaltningslagens införande skapades en märklig situation där styrmodellen krockade med lagens intentioner. Att ett stort antal ärenden därför blev liggande, trots att de skulle kunna avgöras ganska snabbt, är problematiskt.

För individen är det såklart påfrestande att behöva leva i den osäkerhet det innebär att inte få sitt ärende avgjort. Att staten kan handlägga ärenden skyndsamt och på ett rättssäkert sätt är grundläggande i en rättsstat. Oavsett om det blir bifall eller avslag är ett besked alltid bättre än ett icke-besked. Men det är också viktigt att det blir rätt, inte minst när det gäller ett så viktigt beslut som medborgarskap. Det ska vara noggrann handläggning, och då måste det också få ta tid.

Att Migrationsverket har varit osäkra på sin finansiering under en period med enormt många utredningar, med nya lagar och när asyl- och migrationspakten dessutom ska införas har skapat en svårhanterlig situation för myndigheten. Prognoserna om kraftigt minskade anslag till myndigheten bara något år framåt i tiden har inte heller skapat förutsättningar för att styra effektivt mot kortare köer. I kombination med ökade pålagor för handläggningen av medborgarskapsärenden har det lett till att tämligen okomplicerade ärenden har hamnat långt bak i kön. Enskilda har helt enkelt hamnat i kläm. Detta problematiska läge har gjort att folk har fått pausa livet i väntan på ett avgörande.

Fru talman! Jag står bakom Socialdemokraternas särskilda yttrande. I övrigt yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Fru talman! Jag avslutar med att återigen tacka Riksrevisionen för deras granskning och medskick.

Fru talman! Vi befinner oss i januari månad, som brukar beskrivas som den fattigaste månaden på året. Föregående månads julmat, julklappar och annat som hör Jesu födelse till är ansträngande för ekonomin. Lägg därtill de stora prisökningar vi har levt med i ett par år. Julbordet och julbaket blev extra dyrt eftersom smöret nu är 62 procent dyrare än det var 2020. Extra ansträngande har det varit för dem som lever med små marginaler. Inte alla pensionärer men många tillhör just dem som lever med små marginaler.

Enligt en rapport från Folksam från maj 2025 har pensionen som andel av slutlönen aldrig varit lägre än vad den är nu. Den allmänna pensionen fortsätter att sjunka och är nu i genomsnitt nere på 43 procent av slutlönen. För att konkretisera vad det faktiskt innebär kan man ta en annan vinkel. Nyblivna kvinnliga pensionärer har i genomsnitt 53 kronor per dag kvar av sin pension när allt är betalt medan motsvarande siffra för nyblivna manliga pensionärer är 157 kronor.

Fru talman! Pension handlar i grunden om respekt – respekt för ett långt arbetsliv, respekt för dem som byggt Sverige starkt och respekt för principen att ingen efter ett helt arbetsliv ska behöva räkna varje krona för att få månadens ekonomi att gå ihop.

Jag ska nämna två viktiga frågor för oss socialdemokrater när det gäller pensioner. Det ena är jämställda pensioner, och det andra är arbetarepension.

Fru talman! Före juluppehållet hade vi en budgetdebatt om ekonomisk trygghet vid ålderdom. Jag berättade då om min mormor Ritva. Hon började arbeta i tidiga tonåren och arbetade hårt genom hela livet men gick i pension några år tidigare än det var tänkt för att ta hand om min sjuka morfar. Jag såg hennes kontoutdrag när pensionsutbetalningen kommit in på bankkontot, och det var något av en chock. Jag har många gånger tänkt hur svårt det måste vara för henne att få månadens ekonomi att gå ihop efter att alla räkningar är betalda. Mormor är inte ensam. Så här ser det ut för många kvinnor som har slitit ett långt arbetsliv, ofta inom vård och omsorg.

Fru talman! Det finns ungefär 2,3 miljoner pensionärer i Sverige i dag. Den genomsnittliga totala pensionen före skatt är enligt 2023 års siffror 22 700 kronor per månad. För kvinnor är pensionen 19 400 kronor per månad medan den för män är 26 500 kronor. Kvinnor får alltså i genomsnitt 20–30 procent mindre i pension än män. I sex av tio kommuner har många kvinnor en pension efter skatt som understiger 60 procent av medianinkomsten i Sverige. Det betyder att de enligt EU:s riktlinjer lever under gränsen för relativ fattigdom.

Fru talman! Ett ojämställt arbetsliv återspeglas senare i en ojämställd pension. En ojämställd arbetsmarknad med lägre löner och mer deltidsarbete under kvinnors arbetsliv leder till betydligt lägre livsinkomster för kvinnor än för män.

Regeringen framhåller att man har ett särskilt fokus på att följa och analysera hur skillnaden i kvinnors och mäns pension utvecklas långsiktigt, och regeringen har aviserat att man kommer att arbeta vidare för mer jämställda pensioner. Det tycker vi är bra, men detta måste också omsättas i konkreta åtgärder. Vi tycker därför att det är dags att regeringen tar ett krafttag för jämställda pensioner.

Fru talman! Vi socialdemokrater har presenterat ett förslag om arbetarepension. Det är ett riktat pensionslyft för dem som har jobbat i mer än de 40 år som krävs för att få full inkomstpension men som ändå bara får marginellt mer än vad som betalas ut till den som bara har garantipension. Det handlar om dem som har slitit längst och hårdast i vården, i industrin och i transportsektorn och som har gått upp tidigt, jobbat helger och ofta haft tunga arbetsuppgifter genom hela livet. Det är dags att deras arbete också syns i pensionen.

Vi vill dessutom göra det möjligt att trappa ned i slutet av arbetslivet, särskilt för dem med tunga jobb, utan att det straffar sig med lägre pension. Det är inte värdigt att människor ska tvingas arbeta sig sjuka för att orka fram till pensionsdagen.

Apropå sjukdom vore det intressant att titta på hur karensavdraget påverkar pensionen. Vi driver på för att avskaffa karensavdraget eftersom vi tycker att det är djupt orättvist och ojämlikt att Sverige har karensavdrag för dem som måste göra jobbet på jobbet. Detta påverkar även pensionen, och det vore som sagt intressant att ta del av en analys av hur mycket det påverkar.

Fru talman! Vi står bakom våra förslag i kommittémotionerna men har valt att inte reservera oss med hänsyn till Pensionsgruppens arbete. Vi socialdemokrater inser behovet och vikten av en bred politisk samsyn om de grundläggande trygghetssystemen. Pensionerna är inget undantag, snarare tvärtom. Samsyn får dock inte bli en ursäkt för att blunda för verkliga sociala klyftor eller låta orättvisor bestå. Vi kommer därför att driva på för att Pensionsgruppens fortsatta arbete ska präglas av just dessa perspektiv.

(Applåder)

Fru talman! Min mormor Ritva föddes 1945 i finska Torneå några månader efter att Lapplandskriget tagit slut och nazisterna retirerat men på vägen bränt ned allt i sin väg.

De finska familjerna stod längs älvkanten hos grannar i svenska Tornedalen och bevittnade hur deras gårdar på andra sidan älven blev vandaliserade och brändes ned till grunden. 100 000 finländare, 75 procent av befolkningen i finska Lappland, hade dessförinnan evakuerats till Sverige.

Många återvände sedan till norra Finland vid den tid när mormor föddes. Men många blev kvar i Sverige. Det var kärva tider i Finland med minnen av förluster av nära och kära och förluster av gårdar och bostäder, och det var en tung ekonomisk tid som stundade.

Fru talman! Min mormor började jobba tidigt. Som 14-åring började hon arbeta på restaurang i Torneå. Hon skalade potatis nere i källaren. Hon skulle egentligen ha arbetat sex timmar om dagen, men det blev ofta längre dagar trots hennes unga ålder. Hon arbetade samtidigt som barnpiga och städerska. Några år senare arbetade hon också som assistent och hembiträde hos en tandläkare.

17 år gammal träffade hon min morfar från Kärrbäck. Strax därefter flyttade hon till Haparanda. Där började hon arbeta som städerska på Domus, och hon städade extrapass på Nordisk transport på morgnarna. Det var tidiga morgnar och sena kvällar.

År 1979 började hon i stället arbeta som lokalvårdare på Demografiska databasen, efter att hennes barn – min mamma och min morbror – uttryckt: Mamma, vi vill att du ska vara hemma på kvällarna. På Demografiska databasen arbetade hon sedan i 30 år, tills min morfar fick en stroke. Hon beslutade sig för att gå i pension lite tidigare än hon från början tänkt för att vårda min morfar i hemmet. I somras firade vi min mormor. Hon fyllde 80 år.

Fru talman! Jag hade mer än något annat önskat att hennes hårda slit genom hela livet kunde återspeglas i pensionskuvertet. Men det gör det inte. Hon har i stället tvingats leva på marginalerna.

Fru talman! Pension handlar inte om siffror på ett papper. Det handlar om människor – om min mormor Ritva, om undersköterskan som burit äldre genom pandemin, om byggnadsarbetaren som slitit ut sina knän och om kvinnan som arbetat deltid för att ta ansvar för familjen och som nu riskerar att bli fattigpensionär.

Pension handlar i grunden om respekt – respekt för ett långt arbetsliv, respekt för dem som byggt Sverige starkt och respekt för principen om att ingen efter ett helt arbetsliv ska behöva räkna varje krona för att få månaden att gå ihop.

Fru talman! Det svenska pensionssystemet var en gång ett internationellt föredöme. Men verkligheten förändras. Fler lever längre. Arbetslivet ser annorlunda ut, och allt fler – framför allt kvinnor – riskerar låga pensioner trots ett helt liv av arbete.

Det duger inte. Därför har Socialdemokraterna under de senaste åren tagit viktiga steg. Vi har höjt garantipensionen. Vi har ökat tryggheten för dem med lägst pension, och vi har sett till att det lönar sig bättre att ha arbetat. Men vi är inte färdiga. Fortfarande möter vi nämligen människor som säger: Jag har jobbat i 40 år – är det här allt jag får?

Fru talman! Vi socialdemokrater vill att den sammanlagda pensionen för vanliga löntagare ska vara minst 70 procent av lönen. Så ser en pension ut som det går att leva på. För att nå dit vill vi höja inbetalningarna till pensionssystemet. Det är ett ansvarstagande beslut – ett långsiktigt beslut – och ett beslut som gör skillnad för kommande generationer.

Vi har i samarbete genom Pensionsgruppen infört en gas i pensionssystemet, en möjlighet att höja pensionerna när systemet går med överskott. Det är logiskt eftersom det sedan flera år tillbaka finns en broms.

Fru talman! Vi har också presenterat ett förslag om arbetarepension. Det är ett riktat pensionslyft för dem som jobbat i mer än de 40 år som krävs för att få full inkomstpension men som ändå bara får marginellt mer än vad som betalas ut till den som bara har garantipension. Det är de som har slitit längst och hårdast – i vården, i industrin och i transportsektorn. Det är de som har gått upp tidigt, jobbat helger och ofta burit tunga arbetsuppgifter genom livet. Det är dags att deras arbete också syns i pensionen.

Vi vill dessutom, fru talman, göra det möjligt att trappa ned i slutet av arbetslivet – särskilt för dem med tunga jobb – utan att det straffar sig med en lägre pension. Det är inte värdigt att människor ska tvingas arbeta sig sjuka för att orka fram till pensionsdagen.

Fru talman! Det finns en del röster i den här kammaren som säger att pension framför allt ska handla om arbetslinjen. Vi håller med – arbete ska löna sig. Men pension är mer än så. Det är också en välfärdsfråga, en jämlikhetsfråga och en jämställdhetsfråga. Vad som framför allt är viktigt för pensionerna är att vi får tillväxt i ekonomin och att man har ett arbete att gå till.

Sveriges tillväxt har nu legat i EU:s bottenliga i några år. Arbetslösheten har stuckit iväg rejält och uppgår nu till över en halv miljon människor. Här behövs krafttag. För den samhällsekonomiska förlusten är och kommer att bli stor, och det kommer också att påverka pensionerna på sikt.

Fru talman! Det är klokt att vi partier tillsammans vårdar pensionernas stabilitet och långsiktighet i det samarbete vi kallar för Pensionsgruppen. Men det bygger också på att vi orkar genomföra förändringar.

Ett pensionssystem som inte klarar av att ge anständig pension till dem som burit välfärden på sina axlar är ett system som måste utvecklas och förbättras. Därför kommer vi att driva frågan om höjda pensioner, en stärkt allmän pension, rättvisa för dem med låga löner och tunga jobb samt en pension som det går att leva på.

Låt oss se till att den som har byggt Sverige starkt också får ett starkt avslut på sitt arbetsliv. Låt oss se till att pensionerna blir värdiga och rättvisare för alla, inklusive min mormor Ritva.

(Applåder)