Anna Vikström

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Allvarliga bristningar vid förlossning kan och ska förebyggas. Om de uppstår ska det ställas en snabb och korrekt diagnos, och det ska ges adekvat behandling samt långsiktig uppföljning av läkning och funktion.

Mycket har gjorts för att förbättra vården inom detta område, till exempel genom tillämpning av ny forskning. Mer behöver dock göras, inte minst när det gäller eftervården. En pressad bemanningssituation för barnmorskor och ekonomiska utmaningar i vården kan påverka vården negativt. I den sjukvårdskris som nu råder finns det risk för personalneddragningar och minskad kompetensutveckling, något som är väldigt viktigt i detta sammanhang. Därmed finns risk för att kvalitetsförbättringar stannar upp. Det vore mycket olyckligt då antalet allvarliga bristningar riskerar att öka igen och konsekvenserna för de kvinnor som drabbas kan vara allvarliga.

Ministern talar om nya riktlinjer och planer. Det är verkligen positivt med mer kunskapsstöd och så vidare, men det finns också en risk för att ökade statliga krav som inte åtföljs av resurser blir svåra att genomföra för regioner och personal i den sjukvårdskris som råder. Det krävs både kunskap och en budget för att förbättra och upprätthålla den vård som behövs på det här området.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret på Sanne Lennströms interpellation!

Sanne Lennström lyfter fram ett perspektiv på den här frågan som inte debatteras så ofta, vilket är bra. Jag inriktar mig mer på vården och vårdens förutsättningar.

Vi har sett framsteg i att förebygga och åtgärda förlossningsbristningar, men det finns mer att göra. Allvarliga bristningar i bäckenbotten i samband med förlossning är inte bara fysiskt och psykiskt traumatiska för den födande kvinnan, utan de utgör även en betydande kostnad för vården och samhället som helhet.

Sjukvårdsministern talar om satsningar på förlossningsvården och kvinnors hälsa. Ja, både tidigare och nuvarande regeringar har investerat i förlossningsvården och kvinnors hälsa.

Redan 2015 gjordes stora satsningar av den S-ledda regeringen för att förbättra kvinnors hälsa i samband med förlossning. Mellan 2015 och 2022 tilldelades regionerna 8,3 miljarder kronor för att stärka förlossningsvården, och viktiga uppdrag att undersöka hur komplikationer och skador kan minskas gavs till Statens beredning för medicinsk och social utvärdering.

Enligt data från Socialstyrelsen har andelen allvarliga bristningar, grad 3 och 4, minskat i hela landet fram till 2018 och därefter legat stabil på 2,6 procent. Detta är ett tecken på att de förebyggande insatserna har gett resultat.

Det är dock viktigt att notera att det fortfarande finns omotiverade skillnader i vården före, under och efter graviditet och att detta även omfattar allvarliga bristningar. Dessa skillnader, som framför allt påverkar lågutbildade kvinnor och kvinnor födda utanför Europa, måste adresseras genom riktade åtgärder för att säkerställa en jämlik vård för alla kvinnor oavsett bakgrund.

Det är positivt att den nuvarande regeringen har fortsatt satsningarna på kvinnohälsa och förlossningsvård, om än med något lägre statsbidrag som inte räknats upp för inflation. Dessvärre påverkas vården generellt av en pressad bemanningssituation och en alltmer ansträngd ekonomisk situation, i den nuvarande sjukvårdskrisens spår. Detta gäller även kvinnovården.

Inspektionen för vård och omsorg lyfter att en pressad bemanningssituation kan medföra en högre arbetsbelastning för den personal som tjänstgör, vilket kan öka risken för patientskador. Det är ganska självklart.

Risken för personalneddragningar och brist på tid för kompetensutveckling är reella hot även mot kvaliteten på förlossningsvården. De allra flesta regioner har stora underskott. Vi ser redan exempel på konsekvenser inom förlossningsvården i olika regioner, med personalneddragningar.

Ministern kan inte bara förlita sig på de riktade statsbidragen till förlossningsvården i denna situation. Här behövs betydligt större insatser från regeringen, utöver de 6 miljarder som har aviserats.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Jag vill också tacka Louise Thunström för interpellationen och för att hon tar upp den här viktiga frågan och är så öppen med hur hon själv har upplevt detta.

Det är bra att Folkhälsomyndigheten har fått ett uppdrag om detta, men det riktar sig ju inte direkt till vården. Överenskommelsen med Sveriges Kommuner och Regioner är också bra, men den innehåller ingen tydlig riktning framåt när det gäller hur klimakterievården ska bli mer jämlik över landet och få högre kvalitet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Nu finns det oaser av utvecklad primärvård för kvinnor i klimakteriet runt om i regionerna, men jag uppfattar inte att det kan vara tillräckligt heller för regeringen att det ser så olika ut. Det är ju viktigt att vården blir mer jämlik och kunskapsbaserad på det här området.

Socialstyrelsen ansåg att hälso- och sjukvården behöver ha likartade rutiner och att primärvården bör kunna spela en mycket mer central roll. Man såg därför att det som behövdes var det nationella kunskapsstöd med en helhetssyn på klimakteriebesvär som togs fram utifrån bästa möjliga kunskap om olika insatsers effektivitet. Detta skulle leda till att kvinnor i hela landet kan få mer likvärdiga vårdinsatser. Det framgick också att det var vårdcentraler och barnmorskemottagningar i primärvården som i högre grad tyckte att dessa riktlinjer behövs. Jag tycker att det borde vara väldigt viktigt att tillgodose detta.

Kort sagt tycker vi från Socialdemokraterna att detta, som Socialstyrelsen skrev i sin rapport, visar på ett behov av ett nationellt kunskapsstöd som riktas till berörda vårdverksamheter och som kan användas till kunskapsutbyggnad i hela vårdkedjan.

Ministern sa att Socialstyrelsen ska - eller bör - ta fram relevanta kunskapsstöd, och det tycker vi är väldigt bra. Det låter som att man har fått ett uppdrag. Vi undrar förstås när detta kommer, för det kan inte utläsas ur handlingarna.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Det är många kvinnor som önskar mer information från vården om klimakteriebesvär. Den förra regeringen uppmärksammade denna fråga och gav i mars 2020 Socialstyrelsen i uppdrag att beskriva vilka insatser som ges vid klimakteriebesvär i primärvården och i den gynekologiska specialistvården ur ett verksamhets-, professions- och patientperspektiv. Uppdraget innefattade också att bedöma behovet av åtgärder för att förbättra råd, stöd och behandling.

Resultatet visade på behov av förbättrad information och vägledning till kvinnor om klimakteriebesvär samt på stora regionala variationer när det gäller råd, stöd och behandling. Det visade sig att en majoritet av kvinnorna önskar riktad information från hälso- och sjukvården om klimakteriebesvär och om vad de själva kan göra för att lindra besvären. Både kvinnor och vårdpersonal vittnade om att kvinnor hänvisas mellan olika verksamheter och upplever att det är svårt att få en adekvat insats.

I rapporten föreslogs att ett nationellt kunskapsstöd om råd, stöd och behandling borde tas fram utifrån en helhetssyn på klimakteriebesvär. Och det är angeläget att ett sådant nationellt kunskapsstöd tas fram och att användningen följs upp.

Information, rådgivning och utbildning efter den reproduktiva tiden är ett område som inte har varit tillräckligt utvecklat, och många kvinnor har inte vetat vart de ska vända sig. Men det finns flera goda exempel runt om i landet på hur klimakterievård har utvecklats även i primärvården på senare år. Att dessa verksamheter också får många besökare visar att det finns ett behov. Men det finns stora lokala och regionala variationer.

Det är också viktigt att klimakterievården bygger på bästa möjliga kunskap. Det finns goda exempel på forskning som bedrivits i lokal verksamhet - även i primärvården - och vars resultat tillämpas lokalt, men det behövs i hela landet.

Därför tycker vi socialdemokrater att ett nationellt kunskapsstöd för klimakterievård enligt Socialstyrelsens rekommendationer bör tas fram för att säkerställa en enhetlig klimakterievård av hög kvalitet i hela landet. Statsrådet nämner att Socialstyrelsen har ett uppdrag, men det är oklart om det konkret innefattar att ta fram ett nationellt kunskapsstöd eller inte. Det vore mycket intressant att få höra sjukvårdsministerns kommentar om det.

(Applåder)

Fru talman! Det vi ser är att regeringen har låtit inflationskrisen bli en nationell sjukvårdskris. Det går inte att avsäga sig ansvaret för detta. Annat än vården har prioriterats; så är det. Till exempel har man prioriterat snus, plastpåsar och höjd rut och rot, som enligt Riksrevisionen inte används effektivt eller når sina mål.

Region Stockholm har för avsikt att inte varsla personal. Man vill i stället freda vården så långt som möjligt. Det är bra, för det riskerar att bli mycket negativt för den långsiktiga kompetensförsörjningen att varsla vårdpersonalen. Den här krisen ska ridas ut, men det måste göras med mer stöd från den nationella nivån. Dessutom väcks nu många röster om att sjukvården i dag har för små marginaler för den civila beredskapen. Det vi ser i vården just nu är en neddragning i stället för en upprustning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

En annan aspekt av beredskap som jag vill nämna är att marknadiseringen av vården åtminstone i Stockholm har lett till bristande rådighet över resurserna, vilket kunde ses i pandemin när sjukhusen kämpade för patienternas överlevnad under mycket ansträngda förhållanden samtidigt som privata vårdmottagningar i lugn och ro opererade enklare åkommor med resurser som hade behövts på annat håll. Även i kris behöver principen om vård efter behov prioriteras.

Det ser ut som att Region Stockholm och andra regioner använder vartenda verktyg i lådan för att klara denna kris men att regeringen inte gör sin del. Det görs nämligen inte tillräckligt. Konsekvenserna drabbar patienter och närstående.

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Välfärden står inför den svåraste ekonomiska situationen sedan 90-talet. En prognos från SKR säger att kommuner och regioner väntas gå med 31 miljarder i underskott nästa år. Det är den värsta svenska ekonomiska krisen på 30 år - i stort sett alla regioner har svårt att finansiera sina verksamheter.

Det vi ser är att regeringen och Sverigedemokraterna låter inflationskrisen bli en nationell sjukvårdskris. På kort tid har inflationen grävt ett hål i Region Stockholms budget på 10 miljarder kronor. Det handlar om tillfälliga kostnadsökningar, såsom stora pensionskostnader, men det handlar också om varaktiga kostnadsökningar, såsom löner och läkemedel. Den hjälp regionen får på 700 miljoner för att täcka 10 miljarder är såklart välkommen men långt ifrån tillräcklig. Regionens styre beskriver den som "ett litet plåster på ett gapande sår".

Är allt temporära pensionskostnader? Nej, för att täcka pensionskostnaderna tvingas regionen att budgetera med underskott på drygt 4 miljarder. För detta åberopas synnerliga skäl. Trots detta kvarstår ett budgethål på 6 miljarder kronor nästa år. Det motsvarar hela Södersjukhuset med sina nästan 5 000 vårdanställda. Detta är löpande kostnader som regionen inte kan täcka genom engångsfinansiering, såsom synnerliga skäl eller resultatutjämningsreserven.

Fru talman! Detta innebär en mycket stram budget med hårda prioriteringar. För att undvika dramatiska nedskärningar och för att skydda sjukvården har regionen därför också behövt genomföra intäktsförstärkningar i form av skatt och höjda taxor på kollektivtrafiken samt tvingats lägga tuffa men hanterbara sparkrav på 2 miljarder. Regionen gör effektiviseringar och besparingsåtgärder med minskning av administration och hyrpersonal. Det är dock en mycket tuff situation. Men eftersom det är ett styre där Socialdemokraterna ingår prioriteras vård efter behov. En förändringsresa har påbörjats mot en mer jämlik sjukvård där vårdens pengar går till vården.

Regionens politiska ledning beskriver nuvarande situation som en inflationskris där Kristerssons regering har lämnat sjukvården åt sitt öde, vilket innebär att Region Stockholm och andra regioner inte får någon draghjälp utan lämnas helt ensamma i att hantera den här krisen. Dessutom finns det fortfarande en vårdskuld efter pandemin. Detta kommer givetvis att påverka vården i Stockholm.

Effekterna av inflationen för invånare och patienter i Region Stockholm hade kunnat mildras. Det är fortfarande en gåta att regeringen bidrar till att försätta patienter och anhöriga i den här allvarliga situationen.

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Herr talman! Min fråga går till statsrådet Jakob Forssmed.

Varje år dör minst 1 200 personer i Sverige av självmord. Män utgör 70 procent av de drabbade, och äldre män över 85 år är överrepresenterade. Det är också känt att risken för suicid är högre i grupper med sämre socioekonomisk status.

Att minska ekonomiska riskfaktorer som fattigdom och överskuldsättning ingår i det suicidpreventiva arbetet.

Tyvärr blir skuldbeloppen hos kronofogden allt högre, och de har också accelererat i år.

Min fråga är: Vad gör regeringen för att minska förekomsten av ekonomiska riskfaktorer i syfte att minska risken för suicid?

Fru talman! Min fråga går till statsrådet Jakob Forssmed.

Den 1 september presenterades ett förslag på en tioårig strategi för psykisk hälsa och suicidprevention. 13 berörda organisationer har därefter skrivit i en debattartikel att det är oroande att varken socialministern eller de 26 myndigheter som har tagit fram förslaget kan svara på vilka resurser som behövs och hur den konkreta planen ser ut framöver. Nu görs också besparingar i både kommuner och regioner inom de områden som är väsentliga för suicidprevention och psykisk hälsa, till exempel skolan och vården.

Hur ser planen ut för att genomföra strategin och höja ambitionen för suicidprevention och psykisk hälsa med de resurser som krävs?

Herr talman! God tandhälsa är en viktig del av människors välbefinnande och hälsa. Dålig tandhälsa kan inte bara upplevas som stigmatiserande utan även leda till allvarliga följdsjukdomar. Tack vare den fria barn- och ungdomstandvården och tandvårdsförsäkringen har tandhälsan blivit allt bättre jämfört med tidigare generationer.

Samtidigt som tandhälsan på befolkningsnivå fortsätter att förbättras kvarstår dock skillnader i tandhälsa mellan olika socioekonomiska grupper. Besöksfrekvensen skiljer sig stort mellan olika grupper i befolkningen. Personer med hög utbildningsnivå och de med hög inkomst besöker tandvården oftare än personer med lägre utbildningsnivå och låg inkomst. Alldeles nyligen har det kommit två nya myndighetsrapporter som visar på ganska allvarliga brister i informationen om priser till patienter, vilket också kan bidra.

Det råder brist på tandläkare och tandhygienister. År 2022 rapporterade 17 respektive 19 regioner att de hade sådan brist. Det finns fortfarande stora regionala skillnader. Tandvården har rekryteringsproblem som visar sig i hela landet, men särskilt i de norra delarna av Sverige. Regeringen hänvisar gärna till Nationella vårdkompetensrådet när de får frågor om kompetensförsörjningen i tandvården, men vad jag kan se har rådet inte fått något särskilt regeringsuppdrag att arbeta med den här frågan. Ett sådant kanske behövs.

Vi socialdemokrater tycker att den utredning som vår förra regering tillsatte och som presenterade sitt mycket utförliga förslag 2021 bör vara en grund för att ta fram ett nytt högkostnadsskydd. Men regeringen och SD vill i stället tillsätta en ny utredning för att se över tandvårdens högkostnadsskydd, enligt Tidöavtalet. Vi tycker att det är onödigt och att regeringen borde ta arbetet vidare utifrån det redan lämnade förslaget och remissvaren.

Herr talman! Det förekommer också olika utsagor av Sverigedemokraterna och regeringen om införande av ett nytt högkostnadsskydd. I Tidöavtalet finns som jag nämnt bara en punkt om en ny utredning. Men under våren har representanter för Sverigedemokraterna uttalat i medier att ett införande av högkostnadsskyddet redan är förhandlat och att det till 99 procent ska införas under mandatperioden. Detsamma sades här i talarstolen av Sverigedemokraternas representant. Om regeringen och Sverigedemokraterna är överens om det, varför står det då inte i Tidöavtalet? Det blir väldigt oklart vad som egentligen gäller. Om det skulle vara så att ett införande kommer att bli aktuellt under mandatperioden blir frågan också varför en ny utredning ska tillsättas när det redan finns en väldigt utförlig utredning. Det ser ut som att syftet med den nya utredningen är att begrava frågan.

Mot bakgrund av det folkhälsopolitiska målet att sluta de påverkbara hälsoklyftorna inom en generation är det viktigt att även inkludera tandhälsan i arbetet. Ett viktigt sätt att öka tillgängligheten till god tandvård för alla och därmed bidra till förbättrad tandhälsa i befolkningen är att sänka de ekonomiska trösklarna till tandvården. Det var därför den förra regeringen tillsatte tandvårdsutredningen, vars förslag ligger remitterade, redo att användas.

Läkemedel och tandvård

Vi står bakom alla våra reservationer men yrkar bifall endast till reservation 20.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 21 juni.)

Herr talman! Efter att ha tagit del av Huvudmannaskapsutredningens förslag för den personliga assistansen har vi socialdemokrater landat i att ställa oss bakom utredningens huvudsakliga slutsatser och förslag. Det innebär att vi vill att ansvaret för assistansen samlas i sin helhet med staten som ensam huvudman.

Det innebär att det med våra 107 riksdagsmandat finns en bred majoritet i riksdagen för ett helstatligt huvudmannaskap. I valrörelsen uttalade Camilla Waltersson Grönvall att också Moderaterna var för ett statligt huvudmannaskap. Mina frågor till statsrådet är därför: När kan vi få se en tidsplan för arbetet med propositionen? Och kommer man att klara ett genomförande av förslaget till den 1 januari 2026?

Fru talman! Tack, ledamoten, för svaret!

Vi kan förstå av de uttalanden som gjordes från Utredningen om sekundäranvändning av hälsodata, som ska lämna sitt betänkande i september, där de listar förslag på de här tre områdena som behöver adresseras omgående, att det behövs besked snarast i viktiga frågor runt den nationella samordningen, den nationella styrningen och byggstenarna för en infrastruktur för hälsodata. Detta har också koppling till någonting som heter EHDS, det europeiska hälsodataområdet, en förordning som innebär att hälsodata ska kunna delas både effektivare och säkrare till nytta för individen, vård och omsorg, akademi och näringsliv liksom för Sverige som kunskapsnation.

Arbetet med att nationellt försöka ensa den digitala infrastrukturen har pågått en längre tid, och då menar jag att man från statlig nivå har jobbat med detta länge. Det förefaller i stor utsträckning som om en av utmaningarna är att det är frivilligt för utförare, och då pratar jag mer vårdhuvudmän av olika slag, att välja att använda standarder, verktyg, produkter och tjänster inom den digitala infrastrukturen.

Därför vore det intressant att få veta om regeringen har kommit vidare i frågan om vilka aktörer - inte titlar utan huvudmän - som ska ingå i den digitala nationella infrastrukturen och hur det ska gå till att få med allihop, vilket är min fråga till ledamoten. Om man inte har tänkt sig det, vilka är det då som ska lämnas utanför den här infrastrukturen?

Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag håller med Dan Hovskär om att det är bra att det har blivit en skyddad yrkestitel för undersköterska, något som vår regering drev fram.

Nu är nästa steg på gång. Parterna, alltså fack och arbetsgivare, har kommit fram till en utbildningsstege. För att den ska kunna förverkligas behöver Äldreomsorgslyftet vara kvar, så jag hoppas innerligt att regeringen kommer att fortsätta med det.

Min fråga handlar om detta: I Tidöavtalet framgår att det ska genomföras en enhetlig och gemensam digital infrastruktur för den svenska sjukvården. I intervjuer har ansvarig minister talat om vägar, trafikregler och vägskyltar som gör att data hamnar rätt och att vi inte har lyckats med detta fullt ut.

I denna fråga har regeringen och Socialdemokraterna lite likartade intressen. Som jag nämnde tidigare pågår flera olika utredningar som vi har tillsatt, däribland en utredning om sekundäranvändning av hälsodata. Den ska lämna sitt slutbetänkande i september men har redan nu skickat in en promemoria till regeringen där de listar förslag på tre områden som behöver adresseras omgående. Det saknas nationell samordning, nationell styrning och byggstenar för infrastruktur för hälsodata. Det pågår många andra utredningar, men med anledning av det som nu pågår inom sekundär och digital infrastruktur är min fråga: För vilka aktörer ska den digitala infrastrukturen på detta område vara enhetlig och gemensam när det gäller regioner, kommuner och privata utförare?

Fru talman! Det som inte fungerade med de pengar som kom i riktade statsbidrag bland annat till förlossningsvården var att man inte satsade på bemanningen trots att det fanns med i överenskommelsen mellan Sveriges Kommuner och Regioner och staten.

Jag uppfattade det som att den förra majoriteten och även oppositionen i utskottet hade ganska mycket synpunkter på detta, hur statsbidraget användes. Då kan jag inte annat än konstatera att i 17 av 21 regioner var vårt parti inte med och styrde. Vi kan väl kanske säga att vi inte tycker att de majoriteter som fanns i regionerna under förra mandatperioden riktigt använde pengarna till bemanning och kompetensförsörjning som man skulle ha kunnat göra.

Jag konstaterar också att nuvarande regering förlänger en del andra statsbidrag. Vi behöver inte bara prata om förlossningsvård, utan även det till psykisk ohälsa är något som ni förlänger som vi startade. Ni fortsätter också med statsbidrag för god och nära vård, även om det är halverade medel jämfört med vad vi lämnade. Men i det stora hela, och med den kris vi är inne i med alla kostnadsökningar, är vård och omsorg nu underfinansierade. Jag behöver inte räkna ut detta själv, utan Sveriges Kommuner och Regioner säger nu att de behöver ganska många miljarder bara för att hålla verksamheten på nuvarande nivå.

Jag vill också hålla med om en sak som Thomas Ragnarsson säger: att man också måste jobba med arbetsmiljö på lokal nivå och att det finns mycket att göra när det gäller lokalt ledarskap, administration och så vidare. Men det behövs också mer pengar.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för frågan. Jag kan börja med att beskriva hur jag kände mig 2015 när dåvarande regeringen satsade på förlossningsvården - första gången som en regering någonsin har satsat på förlossningsvården med statsbidrag. Jag tyckte att det var fantastiskt!

Jag har följt användningen av dessa statsbidrag. Även nuvarande regering har fortsatt med dem, så ni måste ju tycka att de har haft något slags effekt eller att det finns anledning att ge dem. Jag har följt detta väldigt noga. Jag kan inte gå in på det i detalj, men jag kan säga att den vård som man har kunnat ge har blivit betydligt bättre. När det gäller förlossningsskador till exempel har man påvisat att medlen har haft effekt. Och det finns ett antal uppföljningar - tre stycken på Myndigheten för vård- och omsorgsanalys - som i detalj visar vilka förbättringar som har skett.

På något område har man inte lyckats när det gäller förlossningsvården: eftervården, till exempel. Den behöver man göra betydligt mer av. Där kan jag hålla med ledamoten. En satsning för att förbättra eftervården - som är ett eftersatt område som jag också hoppas att nuvarande regering kommer att titta på - kommer heller inte att kosta något särskilt. Det kommer tvärtom att innebära att man kan flytta pengar från akut verksamhet till lite mer tidiga insatser utan att det har någon negativ effekt på ekonomin.

Fru talman! Jag står bakom alla våra reservationer men yrkar bifall endast till reservation 1.

Grunden för vårt lands säkra och högkvalitativa hälso- och sjukvård är dess personal. Hälso- och sjukvårdens svårigheter att behålla och rekrytera personal leder till färre vårdplatser, längre väntetider och en rad andra konsekvenser i vården. På det sättet är kompetensförsörjningsfrågorna hälso och sjukvårdens viktigaste och högst prioriterade frågor de kommande åren.

Men jag ska börja i en annan ände och berätta hur fascinerad jag som ung blev av vården när jag började utbilda mig och jobba inom området. Att få möta så många olika patienter, att uppleva att ingen dag är den andra lik, att få utvecklas och lära nytt i en dynamisk och föränderlig miljö, att utmanas, att få arbeta nära kollegor med olika kompetenser och att få jobba i en samhällsviktig verksamhet är viktigt, svårt, roligt och krävande.

Det fanns brister då som nu. Att som ungt, nyblivet skyddsombud påtala problemen med överbeläggningar på medicinkliniken för verksamhetscheferna som ogillande tornade upp sig framför mig var inte helt lätt.

Det är inte lätt i dag heller. Det finns brister i kapaciteten. Men frågan är om vi inte nu har nått en helt ny nivå av kompetensbrist på bred front. Vi vet att dagens svenska hälso- och sjukvård är underdimensionerad och att det inte är hållbart. Det råder brist på personal med rätt kompetens inom stora delar av hälso- och sjukvården, vilket i sin tur påverkar kvaliteten i vården.

Dessa brister har också beskrivits inom den vetenskapliga forskningen liksom i en rad myndighetsrapporter. Det behövs en kombination av åtgärder på såväl statlig som regional och kommunal nivå som omfattar frågor av systemkaraktär liksom rena arbetsgivarfrågor om villkor och arbetsmiljö.

Den förra S-ledda regeringen beslöt inom ramen för januariavtalet att inrätta ett nationellt vårdkompetensråd som långsiktigt skulle samordna, kartlägga och verka för att effektivisera kompetensförsörjning av personal inom hälso- och sjukvården. Det är positivt att den nuvarande regeringen fortsätter att ge uppdrag till Nationella vårdkompetensrådet.

Men mot bakgrund av frågans storlek och betydelse anser vi socialdemokrater att regeringen bör gå vidare och ta initiativ till en nationell beredning för välfärdens kompetensförsörjning. Förebilder för liknande samverkansstrukturer finns till exempel på försvarsområdet och trygghetsområdet.

Genom en beredning skapas forum för konsultationer mellan regeringen och representanter för de politiska partierna i riksdagen. Då öppnas också möjligheter för en samlad dialog med intressenter och aktörer på området.

Om vi ska vi vända utvecklingen vad gäller attraktionskraften i välfärdsyrkena krävs en bred samsyn och ett gemensamt nationellt initiativ. Som beskrivits ovan är det just långsiktiga satsningar på personal- och kompetensförsörjning som är nödvändiga för att adressera alla stora problem inom hälso- och sjukvården.

Den förra regeringen satsade på vården inom flera olika områden, till exempel förlossningsvård och god och nära vård, och genom många generella statsbidrag.

Ett exempel på en satsning som borde vara långsiktig är det så kallade Äldreomsorgslyftet, som finansierar kompetensutveckling inom äldreomsorgen. Det är ett område som har stora utmaningar framöver. Äldreomsorgslyftet kan användas till olika yrkeskategorier och är i stora drag väldigt användbart. Vi hoppas att regeringen fortsätter satsningen för att möjliggöra att bemanning och kompetens inom äldreomsorgen kan lyftas.

Det krävs ett långsiktigt arbete för att komma till rätta med de frågor som handlar om bemanning, arbetsvillkor och arbetsmiljö.

Fru talman! Frågorna om hälso- och sjukvårdens digitalisering respektive effektiv tillgång till hälsodata är av central betydelse för framtidens hälso- och sjukvård.

Den socialdemokratiskt ledda regeringen prioriterade därför under tidigare mandatperioder dessa frågor genom ett stort antal utredningar och myndighetsuppdrag. Man tillsatte till exempel två större utredningar och gav ett antal myndighetsuppdrag om användningen av hälsodata, till exempel om sekundäranvändning av hälsodata för patientändamål och om nationell digital infrastruktur. Vision e-hälsa 2025 pågår, där statliga aktörer och hälso- och sjukvårdens huvudmän samverkar i digitaliseringsfrågor av nationellt intresse. Det har också funnits ett regeringsuppdrag för en grunddatadomän för hälsa, vård och omsorg - för att nämna några av uppdragen.

En ny lag om sammanhållen vård- och omsorgsdokumentation trädde i kraft i år, vilket möjliggör ett effektivt och säkert informationsutbyte mellan vård- och omsorgsgivare.

Regeringen aviserade i budgetpropositionen att en nationell och enhetlig digital infrastruktur som sätter patienten i fokus kommer att möjliggöra att hälsodata blir tillgängliga i hela vårdkedjan oavsett vårdform eller huvudman. Det är en utfästelse som vi socialdemokrater noga kommer att bevaka under mandatperioden.

När det gäller 1177 anser vi att det av kvalitets- och informationssäkerhetsskäl bör drivas i offentlig regi. Jag kommer ifrån Region Stockholm där Integritetsskyddsmyndigheten utfärdade sanktionsavgifter mot privata underleverantörer och regionen på grund av bristande personuppgiftshantering efter att uppgifter legat oskyddade hos underleverantörer i Thailand.

Nya digitala vårdgivare har på ett helt nytt sätt använt sig av marknadsföring i sitt arbete. Marknadsföringen syftar till att driva konsumtion av företagens tjänster. I juni 2022 gav den dåvarande S-regeringen en utredare i uppdrag att se över hur digitala vårdgivare ska kunna bli en del av en mer sammanhållen primärvård där alla aktörer arbetar tillsammans för att tillgodose patienternas behov av vård.

Fru talman! Jag är lika fångad nu som då av hälso- och sjukvården efter ett långt yrkesliv i olika roller. Men jag är också frustrerad över att satsningarna på välfärden nu ser ut att göra halt. Det är uppenbart i den situation som råder att det behövs tillskott till regioner och kommuner, till och med för att upprätthålla vård och omsorg på nuvarande nivå. Annars kommer de i kläm som alltid kommer i kläm: patienterna, de äldre inom äldreomsorgen och vårdens och omsorgens kvinnor som oftast drar det kortaste strået när resurserna är för små, trängda mellan sin vilja att ge bästa möjliga vård och omsorg och de resurser som står till buds.

Fru talman! Tack, Thomas Ragnarsson, för svaret!

På det senaste utskottsmötet fick vi en rapport om primärvården och bland annat dess kompetensförsörjning. Rapporten visade att det går åt helt fel håll när det gäller personalförsörjningen inom flera olika yrkeskategorier. Det rimmar inte alls med de mål som är uppställda. Detta hindrar också den omställning i vården som ledamoten talade om, som gör att patienter - inte minst de mest sjuka äldre - med en fast läkare får kontinuitet i vården och som kan förebygga onödiga akutbesök och onödiga inskrivningar på sjukhus.

När det gäller kompetensförsörjningen får vi ofta höra hänvisningar från regeringen till Nationella vårdkompetensrådet, som har fått ett uppdrag som ska slutredovisas om ungefär ett år. På primärvårdens område har de dock redan lämnat en rapport - för över ett halvår sedan - som det går att använda. Detta är lite av min poäng; kartläggningen är redan gjord när det gäller primärvården.

Det är ju väldigt handfasta rekommendationer som visar att en del måste göras av regioner, lokalt och annat, men en del rekommendationer är också riktade till staten och den nationella nivån. Därför undrar jag om ledamoten kan svara lite mer konkret på när det kommer åtgärder för att förbättra kompetensförsörjningen i primärvården. Vilka åtgärder är på gång för att lösa den här problematiken?

Fru talman! Jag vill ta upp en viktig grundförutsättning för möjligheten att öka andelen invånare i befolkningen med en fast läkarkontakt i primärvården med rätt kompetens och förutsättningar för uppdraget.

Den föregående regeringen gav ju Socialstyrelsen i uppdrag att, tillsammans med Nationella vårdkompetensrådet och i dialog med övriga berörda parter, ta fram förslag som syftar till att stärka medarbetarna och säkra den framtida kompetensförsörjningen i primärvården. Nationella vårdkompetensrådet har redan lämnat sin rapport om detta. Jämfört med behovet saknas det i dagsläget många läkare i allmänmedicin.

I slutrapporten framgår att bristen på allmänläkare ger sämre tillgänglighet för patienterna och påverkar arbetsmiljön för medarbetarna i primärvården negativt. Man föreslår i rapporten en rad åtgärder, bland annat att modeller för handledning av studenter under verksamhetsförlagd utbildning ska utvecklas och att klinisk praktik inom kommunal hälso- och sjukvård ska läggas till. Man föreslår också ett nationellt ledarskapsprogram.

Man skriver också att riktvärdet på 1 100 invånare per specialistläkare i primärvården är en viktig åtgärd för en förbättrad kompetensförsörjning. Man ger även fler förslag.

Därför är min fråga till ledamoten: Kommer regeringen att vidta åtgärder utifrån Nationella vårdkompetensrådets förslag så att tillgången till läkare med rätt kompetens och förutsättningarna i primärvården kan säkras?

Herr talman! Min fråga går till statsrådet Acko Ankarberg Johansson.

I måndags kunde vi ta del av Läkarförbundets nyhet att två av tio läkare inte hinner med det direkta patientarbetet inom ramen för sin normala arbetstid. Ivos granskning av sjukhusvården publicerades också nyss och visar på stora brister. Enligt Vårdförbundet lämnar fler sjuksköterskor yrket nu. De vill inte jobba i en arbetsmiljö där det sker allt fler vårdskador eller där de själva riskerar att bli sjuka.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Svensk sjukvård är konstant underbemannad, och arbetsförhållandena är under all kritik. Det drabbar patienterna, och det drabbar patientsäkerheten. Situationen är allvarlig.

Den socialdemokratiska regeringen tillsatte det nationella vårdkompetensrådet vid Socialstyrelsen. Regeringen har nyligen gett rådet ett nytt uppdrag. Min fråga är hur regeringen tänker att rådet ska få tydligare möjligheter att styra utvecklingen. Tänker sig statsrådet lagändringar?