Fru talman! Sanne Lennström har frågat mig vilka politiska åtgärder jag avser att vidta för att minska risken för förlossningsskador.

Uppföljningar visar att vården har blivit mer kontinuerlig och kunskapsbaserad. De allra flesta kvinnor anger dessutom att de är nöjda med sin förlossning och den vård de har fått i samband med förlossningen.

Det finns samtidigt fortsatta utmaningar i förlossningsvården när det gäller tillgänglig, jämlik och personcentrerad vård. Ett exempel är de väsentliga skillnader i fråga om processer och resultat som finns mellan regioner och förlossningskliniker.

Hälsofrämjande, kunskapsbaserade och metodiska arbetssätt bör stödjas i arbetet för att stärka eftervården och vid förlossningsskador. Det är i nuläget alldeles för många kvinnor som går med komplikationer som kunde ha åtgärdats i ett tidigt skede. Det bör finnas tydliga remissvägar för fysiska och psykiska besvär efter förlossningen och goda förutsättningar för rehabilitering som förebygger fysiska besvär senare i livet.

Socialstyrelsen redovisade nyligen ett förslag till en nationell plan för förlossningsvården. Den föreslagna planen fokuserar på vården vid graviditet och förlossning och under tiden efter. En nationell plan för förlossningsvården är en del av regeringens ambition att skapa en mer jämlik, nära och patientsäker vård i hela landet. Förslaget bereds nu vidare inom Regeringskansliet.

För 2024 avsätter regeringen 1,6 miljarder kronor för området förlossningsvård och kvinnors hälsa. Inom ramen för satsningen på förlossningsvård och kvinnors hälsa har staten ingått en överenskommelse med Sveriges Kommuner och Regioner som bland annat innebär att regionerna ska genomföra insatser för att vårdkedjan under graviditet och förlossning ska vara sammanhållen och samordnad med god personalkontinuitet. God personalkontinuitet ökar också förutsättningarna för att förebygga komplikationer under förlossningen.

På uppdrag av regeringen har Socialstyrelsen även publicerat nationella riktlinjer för förlossningsvården. I de nationella riktlinjerna beskrivs bland annat att nyförlösta med misstänkta förlossningsbristningar bör undersökas av två utförare. Då upptäcks betydligt fler bristningar, och lidandet på grund av obehandlade bristningar kan minska.

Med det vill jag tacka Sanne Lennström för frågan. Jag ser fram emot debatten.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret på Sanne Lennströms interpellation!

Sanne Lennström lyfter fram ett perspektiv på den här frågan som inte debatteras så ofta, vilket är bra. Jag inriktar mig mer på vården och vårdens förutsättningar.

Vi har sett framsteg i att förebygga och åtgärda förlossningsbristningar, men det finns mer att göra. Allvarliga bristningar i bäckenbotten i samband med förlossning är inte bara fysiskt och psykiskt traumatiska för den födande kvinnan, utan de utgör även en betydande kostnad för vården och samhället som helhet.

Sjukvårdsministern talar om satsningar på förlossningsvården och kvinnors hälsa. Ja, både tidigare och nuvarande regeringar har investerat i förlossningsvården och kvinnors hälsa.

Redan 2015 gjordes stora satsningar av den S-ledda regeringen för att förbättra kvinnors hälsa i samband med förlossning. Mellan 2015 och 2022 tilldelades regionerna 8,3 miljarder kronor för att stärka förlossningsvården, och viktiga uppdrag att undersöka hur komplikationer och skador kan minskas gavs till Statens beredning för medicinsk och social utvärdering.

Enligt data från Socialstyrelsen har andelen allvarliga bristningar, grad 3 och 4, minskat i hela landet fram till 2018 och därefter legat stabil på 2,6 procent. Detta är ett tecken på att de förebyggande insatserna har gett resultat.

Det är dock viktigt att notera att det fortfarande finns omotiverade skillnader i vården före, under och efter graviditet och att detta även omfattar allvarliga bristningar. Dessa skillnader, som framför allt påverkar lågutbildade kvinnor och kvinnor födda utanför Europa, måste adresseras genom riktade åtgärder för att säkerställa en jämlik vård för alla kvinnor oavsett bakgrund.

Det är positivt att den nuvarande regeringen har fortsatt satsningarna på kvinnohälsa och förlossningsvård, om än med något lägre statsbidrag som inte räknats upp för inflation. Dessvärre påverkas vården generellt av en pressad bemanningssituation och en alltmer ansträngd ekonomisk situation, i den nuvarande sjukvårdskrisens spår. Detta gäller även kvinnovården.

Inspektionen för vård och omsorg lyfter att en pressad bemanningssituation kan medföra en högre arbetsbelastning för den personal som tjänstgör, vilket kan öka risken för patientskador. Det är ganska självklart.

Risken för personalneddragningar och brist på tid för kompetensutveckling är reella hot även mot kvaliteten på förlossningsvården. De allra flesta regioner har stora underskott. Vi ser redan exempel på konsekvenser inom förlossningsvården i olika regioner, med personalneddragningar.

Ministern kan inte bara förlita sig på de riktade statsbidragen till förlossningsvården i denna situation. Här behövs betydligt större insatser från regeringen, utöver de 6 miljarder som har aviserats.

(Applåder)

Fru talman! Tack återigen, statsrådet, för svaret! Jag misstänkte att statsrådet skulle fråga varför frågan om snabbhetspremien skulle gå till henne och inte till statsrådet Tenje, exempelvis, eftersom den rör socialförsäkringen. Det finns ett antal anledningar till detta.

Till att börja med är ju regeringen kollektivt ansvarig för all politik även om ni har era egna ansvarsområden. Snabbhetspremien har enligt forskning och utredningar påverkan på förlossningsskador och på kvinnors kroppar och hälsa, vilket ligger inom statsrådets beredningsområde. Ledamoten Annika Hirvonen från Miljöpartiet har dessutom redan haft en interpellationsdebatt om snabbhetspremien med statsrådet Tenje, som inte gav några svar. Jag ansåg det därför inte nödvändigt att ha en till sådan debatt utan tänkte att jag skulle prova med ett annat statsråd och hoppas på lite mer diskussion och svar.

Med detta sagt är det naturligtvis inte politikens uppgift att avgöra exakt när människor ska skaffa barn, och hur många. Men från politikens sida måste man fundera över om man ekonomiskt ska uppmuntra till ett tätt barnafödande när detta tydligt får effekter för kvinnors ekonomi och hälsa.

Eftersom jag inte fick något tydligt svar om regeringens ambitioner när det gäller att inom kort avskaffa snabbhetspremien undrar jag naturligtvis om statsrådet ser några hinder för att genomföra detta. Jag gjorde därför lite efterforskningar kring vad regeringsunderlaget har för åsikter i frågan.

"Snabbhetspremien hotar både kvinnors hälsa och ekonomiska frihet, därför bör den avskaffas." Detta skrev Liberala Kvinnor i Gefle Dagblad nyligen i en debattartikel.

Moderatkvinnorna skriver på sin hemsida: "Ta bort snabbhetspremien i föräldraförsäkringen. Då snabbhetspremien leder till ett mindre jämställt uttag av betald föräldraledighet skulle ett borttagande av denna premie bidra till att kvinnor är borta en kortare tid från arbetsmarknaden och därmed till högre inkomst och pension."

Sverigedemokraterna föreslår att man ska reformera systemet.

Vad Kristdemokraternas åsikt är hoppas jag att statsrådet kan redogöra för. Jag hoppas att statsrådet även kan kommentera om några förslag om snabbhetspremien bereds i Regeringskansliet.

(TREDJE VICE TALMANNEN: Som både interpellanten och statsrådet är medvetna om är interpellationer till för granskning av statsrådens tjänsteutövning; denna interpellationsdebatt gäller alltså de uppdrag som statsrådet förfogar över. Detta har statsrådet också kommenterat.)

Fru talman! Tack, ledamöterna, för diskussionen! Jag är förhindrad att uttala mig om socialförsäkringen eftersom det inte är mitt område. Hade ledamoten skrivit en rad om det i interpellationen hade vi kunnat förbereda ett svar, och så hade Regeringskansliet ändå avgjort vilken minister som skulle vara. Tyvärr fungerar det inte att ha underförstådda frågor, utan man måste som interpellant skriva vad man vill ställa frågor om, så får Regeringskansliet avgöra vilken minister som ska svara. Jag kan tyvärr alltså inte ge ett enda svar i de delar som berör socialförsäkringen.

Jag ansvarar inte heller för mitt partis socialförsäkringspolitik, så jag kan inte svara i den delen heller. Jag tror att ledamoten redan vet att jag inte har arbetat med de frågorna.

Men låt mig komma tillbaka till det som är huvudfrågan i interpellationen och som också Anna Vikström tar upp, nämligen hur vi går från riktlinjer till att det blir genomfört. Riksrevisionen har följt upp varenda satsning som regeringen har gjort på detta område, men det har inte gett effekt. Hur många miljarder vi än har gett, oavsett politisk färg på regeringen, har det inte gett effekt.

Vi behöver fundera på hur det funkar när man kommer med nationella riktlinjer och ger pengar - hur blir det i praktiken? Därför har jag initierat ett arbete tillsammans med Sveriges Kommuner och Regioner. Jag hoppas att vi kan gå i mål den här veckan och presentera hur det ser ut. Men vi behöver komma vidare i implementering och skilja mellan sådan kunskapsstyrning som inte är vägledande utan bara råd och sådan kunskapsstyrning som är vägledande och som vi måste följa. Det måste klart framgå.

Detta är ett arbete som man från Sveriges Kommuner och Regioners och från regeringens sida åtminstone hittills har uppfattat att man behöver hjälpas åt med. Staten behöver se till att den kunskapsstyrning vi har är rak och tydlig, men det ska inte vara massvis, utan den ska gå att använda i praktiken. Från regionernas sida måste man se till att inte fylla på med ännu mer kunskapsstyrning, så att folk inte vet vilken som gäller. Här måste vi gå i takt på ett bättre sätt och se till att vi har en kunskapsstyrning som är möjlig att implementera och att man vet vilka riktlinjer som ska följas, och de måste kunna följas upp. Så är det inte i dag.

Jag hoppas den här veckan kunna återkomma med ett besked om att vi kan ta oss vidare i den här frågan. Jag tror nämligen inte att vi har brist på riktlinjer, utan vi har brist på genomförande och implementering. Det handlar om att se till att kvinnor faktiskt får den vård de behöver.

Den kanske viktigaste delen i mitt arbete framöver är alltså att se till att vi går från att ha en klok nationell riktlinje till att se till att det blir genomfört och följa upp hur det fungerar i praktiken.

Jag tror också att många barnmorskor skulle vilja kunna följa en födande kvinna under längre tid och ha kontinuitet i detta. Det ger ju också en tillfredsställelse i arbetet att man kan följa upp det och se att det ger effekt. Vi vet från större delen av vården att kontinuitet är bra för patienten, för kvaliteten och för patientsäkerheten, och det är också bra för ekonomin. Ju bättre kontinuitet, desto mindre blir behovet av vård i det långa loppet.

Just förlossningsskador är ett tydligt exempel på detta. Ger man inte vård i tid tvingas kvinnorna att återkomma, ibland livslångt, för de skador som blir konsekvensen. Det är alltså rakt av oekonomiskt att inte ge vård i rätt tid. Det handlar om att minska lidande, att möjliggöra ett normalt samliv och om att patienten ska kunna leva ett normalt gott liv, men det är också viktigt för ekonomin.

Det finns alltså alla skäl i världen att se till att de riktlinjer vi har efterföljs och implementeras, så att vi kan följa upp om de är bra eller inte. När vi kommer med nationella riktlinjer som inte genomförs vet vi ju inte vilken effekt de har.

Mitt arbete kommer alltså att koncentreras på att se till att detta blir genomfört och prövat, och så drar vi slutsatser gemensamt efter det. Förlossningsvården och kvinnors hälsa är ett prioriterat område. Jag är glad över att det har varit så i många år tidigare, och den här regeringen fortsätter satsningen. Men det räcker inte med bara pengar eller riktlinjer - det måste också genomföras. Det kommer att vara min prioritering.

Fru talman! Det är inga vattentäta skott i Regeringskansliet. Alla ärenden cirkuleras i beredning mellan alla departement, så det är inga problem. Men om frågan inte finns med i interpellationen från början är det svårt, för interpellationssvaret kan inte anknyta till något som inte står där. Det är nödvändigt att ledamoten själv förtydligar vilken fråga som ställs.

Som minister har man ett uppdrag och ett förordnande. Mitt ansvar är hälso- och sjukvården, läkemedel och apotek. Jag återkommer gärna i de delarna. Framför allt är jag glad över att det finns ett sådant engagemang i riksdagen för kvinnors hälsa och för förlossningsfrågor. Detta är det nödvändigt att vi fortsätter med oavsett hur regeringsbildningen ser ut. Vi har så länge velat göra detta bättre, men ändå är det så många kvinnor som behöver en bättre vård. Vi behöver hjälpas åt på alla sätt. Varmt tack för engagemanget! Låt oss fortsätta arbetet!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.