Alexandra Völker

Fru talman! Jag tackar för tydliggörandet – det uppskattas. Jag väljer som sagt att se det som ett tydligt besked, och nu inväntar vi beslutet och ett positivt besked. Just nu lever en halv miljon människor med sällsynta hälsotillstånd, och de väntar på en tydlig strategi och tydlig samordning.

I dag möter vi många som lever med ett sällsynt hälsotillstånd, inte minst föräldrar, som sagt. Det blir nästan ett heltidsuppdrag för dem att försöka samordna, navigera i sjukvården och i många lägen fatta oerhört svåra beslut. Samordningen kan nästan ta över hela föräldrarollen, och det blir en väldigt stor påverkan på dessa familjer. Därför är det här verkligen ett steg i rätt riktning.

Det är otroligt viktigt att fortsätta att stötta de centrum som finns, som redan i dag fungerar som ett samordningsnav, och se till att de har tillräckligt mycket resurser. Jag vet inte i vilken mån de har fått tillgång till de extra medel för genomförande av kunskapshöjande insatser som ministern nämnde tidigare här. Det skulle också vara intressant att få höra om.

I huvudsak vill jag vara tydlig med att det är otroligt viktigt med tidig diagnos, som många eftersöker och där behovet är stort, men också med fortsatt samordning efter det. Det kan inte vara så att det ska ligga på den enskilde att samordna en så pass stor mängd resurser och att man ska vara sin egen medicinska expert.

Tack så mycket för den här interpellationsdebatten!

Fru talman! Än en gång tack för svaret, ministern! Jag väljer att se det som ett glädjande besked och att beslutet förhoppningsvis kommer inom kort, för det är ju snart val.

Ministern sa i sitt svar att flera av de områden Socialstyrelsen har identifierat är viktiga. Betyder det att man inte kommer att ta med alla perspektiv och delar, eller är det bara en formulering? Jag blev lite nyfiken på detta. Men i grunden är det ett positivt beslut.

Jag håller med om att detta handlar om mycket mer än bara en strategi; en strategi är ju ett första steg. Inte minst är frågan om resurser viktig. Kommer det att finnas resurser för att säkerställa att det som står i strategin också kan genomföras? Och hur följer man upp och säkerställer att samordningen verkligen sker? Personcentrerad vård är otroligt viktigt, men precis som ministern är inne på krävs en samordning utöver det vanliga när det handlar om denna typ av hälsotillstånd. Alla vårdområden kan ju omfattas samtidigt och behöva samordnas. Då måste det finnas en vårdkontakt som har rätt kunskap, och den som besitter den senaste kunskapen kan till och med finnas i ett annat land.

Forskningen går verkligen framåt, och det är fantastiskt. Sverige ligger i framkant, och mycket kan ske framöver. Men mycket måste också ske här och nu för att vården ska bli bättre. Vården är central i dessa fall. Ministern tog upp läkemedelsfrågan, som också är otroligt viktig, men i min interpellation valde jag att fokusera på sjukvården eftersom den är helt central för alla patienter med sällsynta hälsotillstånd oavsett vilket sällsynt hälsotillstånd de har.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka sjukvårdsministern för svaret.

Till dem som sitter och lyssnar vill jag säga att debatten handlar om personer som lever med ett sällsynt hälsotillstånd. För att kategoriseras som ett sådant ska det förekomma hos färre än 5 av 10 000 personer. Det kan vara så sällsynt att det bara finns en person i hela landet med just det specifika hälsotillståndet. Sällsyntheten i sig medför att kunskapsnivån inom sjukvården riskerar att vara väldigt låg.

Även om mycket få lever med varje enskilt hälsotillstånd lever oerhört många svenskar med något av de omkring 8 000 sällsynta hälsotillstånd som faktiskt finns. Det rör sig om omkring en halv miljon svenskar.

Då det här är komplexa diagnoser har de flesta länder en särskild strategi för att säkerställa en bra vård och tidig diagnos. Faktum är att Sverige och Malta är de enda länderna i EU som i dagsläget inte har någon nationell strategi för sällsynta hälsotillstånd. Det är därför både bra och viktigt att regeringen har gett Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram en sådan strategi. Men nu har det snart gått ett år sedan Socialstyrelsen lämnade över förslaget till regeringen, och än så länge har ingenting hänt. Det var också därför jag valde att ställa denna interpellation.

Jag uppfattade tyvärr inget besked i sjukvårdsministerns svar. Avser regeringen att anta strategin?

Fru talman! Jag noterade att ministern avslutade med att nämna dialogen med Riksförbundet Sällsynta diagnoser. Det är bra att regeringen värnar om dialogen med det förbund som samlar människor som lever med sällsynta hälsotillstånd. Riksförbundet är en stor källa till information och dialog. Jag är själv medlem och hade under flera år förmånen att sitta i förbundets styrelse. Det var oerhört lärorika år.

Av förbundet och dess medlemmar har jag lärt mig att vi har lång väg kvar tills vi har uppnått en riktigt likvärdig sjukvård. Även om mycket med svensk sjukvård är fantastiskt är systemet inte byggt för personer med sällsynta, och ofta mycket komplexa, hälsotillstånd. Precis som Socialstyrelsen själva beskriver är verkligheten för många av de patienter som har en sällsynt diagnos att de har bättre kunskap om diagnosen än hälso- och sjukvården.

Jag har mött föräldrar vars värsta mardröm är att behöva åka till akuten. Varje gång blir det en kamp att få personalen att förstå att deras barns diagnos gör att det kan bli direkt livsfarligt att hantera det som de är där för på det vanliga sättet. Sjukvårdspersonalen har inte kunskap om barnens hälsotillstånd, och föräldrarna måste agera experter. Det är ett oerhört, och orimligt, ansvar för den enskilde.

Det är ofta en lång resa att över huvud taget få en diagnos. Enligt Riksförbundet Sällsynta diagnosers medlemsundersökning tar det i genomsnitt sju år att få en diagnos. Då diagnoserna ofta är komplexa med flera olika symtombilder behöver en och samma patient själv samordna en stor mängd olika vårdkontakter. Enligt Socialstyrelsen kan patienterna behöva ha uppemot hundra olika vårdkontakter. Därför behövs verkligen den samordning som Socialstyrelsen föreslår.

Socialstyrelsen har nu, på regeringens uppdrag, tagit fram ett förslag till strategi. Jag vill avsluta med att än en gång fråga: Avser regeringen att anta strategin, och i så fall när?

Herr talman! Det betänkande vi debatterar i dag handlar om frågor kopplade till FN utifrån de motioner som inkom under den allmänna motionstiden.

FN är en organisation som just nu är hårt prövad men som är lika viktig i dag som när den bildades. Under de 80 år som har gått har de gemensamma utmaningarna inte blivit färre utan snarare fler. Antalet väpnade konflikter där stater deltar har inte heller blivit färre – tvärtom har vi nu det högsta antalet sedan andra världskriget. Vart femte barn i världen lever i en konfliktzon.

Klimatförändringarnas konsekvenser gör sig samtidigt ständigt påminda. De förvärrar den humanitära situationen i flera av de pågående konflikterna, inte minst i Afrika och Mellanöstern. Svåra situationer blir rena katastrofer. I Sudan är svält konstaterad på flera platser, och i Somalia är risken för svält nu stor till följd av den svåra torkan, en torka som gett stora konsekvenser för hela Afrikas horn.

Herr talman! FN är långtifrån perfekt, men det är den viktigaste institution vi har för gemensamt ansvarstagande och diplomati. FN blir också vad vi medlemsstater gör det till, varken mer eller mindre.

För att förändra FN krävs engagemang. Det finns nu en unik möjlighet att påverka FN:s framtid. FN befinner sig, som vi hörde tidigare, i en reformprocess under parollen UN80. Det ger både möjlighet och ansvar att agera.

Regeringens signal är dock den motsatta. Man minskar kraftigt stöden till FN-organen och prioriterar bort FN:s högnivåmöten, exempelvis FN:s toppmöten om utvecklingsfinansiering. Dessa handlar om att följa upp de gemensamma åtaganden som medlemsstaterna gjort och säkerställa att de kan finansieras.

När det fjärde toppmötet anordnades i somras, det första på tio år, skickade den här regeringen inte en enda minister. När vi socialdemokrater hade regeringsmakten leddes delegationen av dåvarande statsminister Stefan Löfven.

När våra grannländer i höstas deltog med sina regeringschefer vid generalförsamlingens 80-årsjubileum prioriterade Sveriges statsminister i stället ett pingisevenemang i Eskilstuna.

När FN senare under hösten anordnade sitt 30:e klimattoppmöte i Brasilien fanns inte en enda svensk minister på plats under själva förhandlingarna, när det verkligen gällde.

Gång på gång ser vi hur den här regeringen inte prioriterar vare sig FN eller de plattformar FN tillhandahåller för att hantera våra gemensamma utmaningar. Det är rakt motsatt mot hur Sverige borde agera.

Fru talman! Resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet erkänner kvinnors roll i att förebygga och lösa konflikter. Den erkänner flickors och kvinnors särskilda utsatthet i konfliktsituationer och det ansvar stater har för att vidta förebyggande åtgärder.

Resolution 1325 innebär också ett erkännande och synliggörande av att militära insatser under lång tid har formulerats av och för män – insatser som sedan också genomförs av män – och att även fredsprocesser genomgående domineras av män.

Det särskilt viktiga med resolution 1325 är att den även konstaterar att när kvinnor deltar i fredsprocesser blir resultatet mer hållbart.

Resolution 1325 och de resolutioner som följt därefter är oerhört viktiga för fred och jämställdhet och ska vara vägledande såväl vid genomförande av militära insatser som vid beslutsfattande processer. De år som gått sedan resolution 1325 först antogs visar dock att detta inte sker automatiskt. Det måste finnas med i varje beslut. Det måste finnas med i långsiktig planering.

För att kvinnor ska ha en jämlik plats vid förhandlingsbordet måste de ha fått möjlighet att skaffa sig relevant erfarenhet. Det var därför vi under vår regeringstid särskilt prioriterade arbetet med kvinnliga medlare, bland annat genom det medlingsnätverk som den nuvarande regeringen har avskaffat.

Utskottsmajoriteten, det vill säga Tidöpartierna, skriver i betänkandetexten att regeringen arbetar aktivt med att målen i FN:s säkerhetsrådsresolution 1325 ska nås. Faktum är dock att när vi nu två år i rad har hanterat propositioner om Sveriges bidrag till Natos avskräckning och försvar har resolution 1325 inte ens nämnts.

Det räcker inte att hänvisa till handlingsplaner. För att intentionerna med resolution 1325 ska bli verklighet krävs att den är en del av alla beslut där det är relevant. Beslut om militära insatser är definitivt sådana.

Fru talman! Världens fem rikaste män har fördubblat sin förmögenhet sedan 2020. Samtidigt har 5 miljarder människor blivit fattigare. Pandemin, inflationen, lågkonjunkturen och inte minst det växande antalet konflikter i världen har lett till kraftigt ökande klyftor. Detta sker i ett läge där ojämlikheten redan innan hade ökat under en längre tid, inte minst till följd av förändrade skattesystem och ökad skatteflykt.

Utvecklingen har lett till en kraftig koncentration av ekonomisk makt: 1 procent av världens rikaste äger numera 43 procent av alla globala finansiella tillgångar.

Inom företagssektorn ser vi en ökad marknadskoncentration. Många av världens marknader domineras numera av endast ett fåtal stora multinationella bolag som i det närmaste har monopolställning.

Vi socialdemokrater vill att Sverige ska vara drivande för en rättvis och jämlik världsordning och vara en röst och en aktiv aktör i den internationella debatt som just nu pågår. Sverige borde därför ta initiativ till en internationell jämlikhetskommission inom FN-systemet i syfte att skapa ett samlat internationellt arbete för en rättvisare världsordning.

Jag vill därför avsluta med att yrka bifall till reservation 1.

Herr talman! Jag tror ändå att vi är överens om att det sammanlagda internationella biståndet, det som Sveriges bistånd var en del av, var rätt massivt. Men vi behöver inte ha en debatt om ord här, utan vi kan säga att det var ett omfattande bistånd.

Bara för att informera ledamoten är det så att exempelvis svenska Rädda Barnen har tvingats avsluta projekt i Afghanistan i förtid, projekt där man också hade gett löften till familjer. Barn som annars bedriver barnarbete på gatan hade blivit lovade att de skulle kunna återuppta sin skolgång och ta igen de kunskaper som behövs för att bli registrerade i skolan medan deras föräldrar skulle få kontantstöd för att få familjeekonomin att gå ihop. Det blev man alltså tvungen att avsluta i förtid.

Det här är projekt som verkligen gör skillnad på marken. Det är där vi och Moderaterna skiljer oss åt: Vi ser vilken otrolig effekt det här kan få i det lilla. Det är också så man uppnår förändring.

Herr talman! Tack, ledamoten, för anförandet!

Jag ser fram emot den FN-debatt som utskottet kommer att ha här om några veckor. Det ska bli otroligt roligt att få diskutera FN lite mer i detalj.

Men min fråga till ledamoten Stefan Olsson är på ett helt annat tema. Det handlar om Afghanistan. Jag och ledamoten satt gemensamt i den utredning som utvärderade Sveriges samlade bidrag till Afghanistan under 20 år, bland annat det bistånd som gavs och de massiva biståndsinsatser som Sverige gjorde i Afghanistan under de åren.

Även efter att talibanerna med sitt våldskapital lyckades komma till makten i Afghanistan har ett flertal organisationer kunnat fortsätta att bedriva otroligt viktig verksamhet i Afghanistan, för att stötta civilbefolkningen på plats och säkerställa att barn kan gå till skolan och att flickor och kvinnor får det stöd de behöver.

I somras bestämde sig dock Tidöregeringen plötsligt för att avsluta allt bistånd till Afghanistan. Det kom ganska chockartat, inte minst för de svenska biståndsorganisationer som bedrev ett biståndsarbete i Afghanistan, som skulle utfasas på bara ett halvår. Beslutet innebar dessutom att projekt fick avslutas i förtid. Jag har därför några frågor till ledamoten.

Jag undrar om ledamoten anser att det är en ansvarsfull biståndspolitik att bryta ingångna avtal och om det är det här Tidöpartierna menar med förutsägbart och ansvarsfullt, när man till och med begär att organisationer ska betala tillbaka utbetalade pengar. Det är faktiskt precis vad som hänt i fallet med Afghanistan.

Fru talman! Det är just för att jag faktiskt lyssnar väldigt uppmärksamt på utskottsmötena som jag väljer att ställa den här frågan. Jag har nämligen inte upplevt att jag har fått den här typen av besked.

Vi kan också konstatera att det bara var när Sverige var ordförandeland i UN Women som man valde att höja kärnstödet. Innan dess sänkte man det. Och när man höjde det var det fortfarande inte på samma nivå som 2022. Just detta med att man prioriterar FN är alltså inte riktigt sant.

Jag undrar fortfarande vad man prioriterar när det gäller reformeringen. Det som utrikesministern sa här i dag var att man vill se en reformering av säkerhetsrådet – absolut. Men vad mer? Det är ganska mycket som är uppe på bordet när det gäller UN80, exempelvis sammanslagning av olika FN-organ. Det finns diskussioner om ifall man ska slå samman flera olika organisationer. Då blir det också en fråga om vilka mandat de kommer att få.

Här har vi inte fått några tydliga besked om var Sverige faktiskt står och vad regeringen driver. Om ledamoten har någonting att dela med sig av här blir jag väldigt tacksam.

Fru talman! Det gläder mig att ledamoten valde att lyfta FN. Det är inte någonting som man hör jätteofta från moderater nu för tiden. Därför tycker jag att det var väldigt positivt.

Jag blir dock lite nyfiken på vad Sverige driver i fråga om FN-reformeringen, för de enda signaler vi får är att den svenska regeringen väljer att inte delta aktivt på ministernivå på möte efter möte. Jag nämnde i mitt anförande tidigare att vår statsminister prioriterade ett pingisevent före UNGA:s 80-årsjubileum. Och man valde att inte delta i vare sig klimattoppmötet eller utvecklingsbiståndstoppmötet. Det har varit en ganska genomgående trend att man från regeringens sida väljer att inte prioritera FN.

Jag undrar därför: Vad är det Sveriges regering driver när det gäller reformeringen av FN?

Fru talman! Som sagt instämmer vi verkligen i att stödet till Ukraina ligger fast. Det måste vara robust och långsiktigt. Jag delar också helt ledamotens syn att vi hoppas att kriget snart ska ta slut, att vi kan välkomna Ukraina in i EU och att de kan stå på egna ben i ett fritt och säkert Ukraina.

Jag delar också synen att biståndet måste vara brett och omfattande och att vi måste se till de behov vi står inför. Jag är väldigt rädd för att den nuvarande regeringen väljer att blunda för de otroligt stora utmaningar vi står inför och också väljer att blunda för hur vår egen säkerhet här hemma påverkas.

Fru talman! Tack, Anna Lasses, för frågan! Biståndet är en fråga där jag tror att vi väldigt mycket har samma syn. Vi är överens om att Sverige måste tillbaka till enprocentsmålet.

Biståndet måste verkligen prioriteras, och stödet får inte ges på bekostnad av övriga världen. Men det är ju det vi ser nu. Precis som jag lyfte upp i mitt anförande ser vi hur Sverige backar undan från länder där vi verkligen behöver finnas, som Afghanistan och Sydsudan. Det finns oändligt många exempel på länder där Sverige backar undan. Det är oerhört problematiskt.

I det biståndsprogram vi nu har lanserat är det tydligt: Sverige måste fortsätta att ta ett stort ansvar i världen. Hur vi ska göra detta tror jag att vi behöva diskutera framöver. Vi behöver nog titta på alla möjliga varianter, men vi socialdemokrater är väldigt noga med den principen.

Herr talman! I Sudan lider 25 miljoner människor av extrem hunger. I snart tre år har inbördeskriget rasat i Sudan, och det som redan före det nuvarande kriget var en allvarlig humanitär kris har utvecklats till världens största humanitära kris. Omkring 12 miljoner människor är på flykt, och utöver att nära hälften av landets befolkning lider av extrem hunger har svält konstaterats på flera platser. Områden där det tidigare odlades har förvandlats till rena slagfält. Den humanitära krisen förvärras av klimatförändringar, som har lett till extremväder som torka och översvämningar.

Att humanitära kriser förvärras av klimatförändringar är något vi ser på flera platser i världen. I Etiopien har klimatförändringarna lett till svår torka och brist på såväl vatten som föda. Samtidigt har det senaste decenniets omfattande våldsamheter i flera regioner drabbat befolkningen hårt. I Afghanistan lider befolkningen inte bara av den brutala talibanregimen utan även av klimatförändringarnas konsekvenser. Afghanistan är ett av de länder i världen som är värst drabbat av klimatförändringar och samtidigt minst utrustat att hantera dem.

Trots ökade behov väljer Tidöregeringen att dra sig ur de länder där behoven är som störst. Samtidigt som 1 miljon sudaneser har flytt till Sydsudan, där befolkningen under lång tid har lidit av svår fattigdom, avskaffar regeringen det bilaterala biståndet till just Sydsudan.

Trots att flera svenska organisationer är tydliga med att de kan göra skillnad i Afghanistan avskaffar regeringen det bilaterala biståndet och tvingar organisationer som Rädda Barnen att i förtid avsluta sin verksamhet i Afghanistan.

Nu är det fel tid att backa. Nu är det fel tid att kliva tillbaka. Tvärtom är det nu Sverige måste kliva fram. Vi är ett land med en stolt tradition av att vara en stark och pådrivande röst i utrikespolitiken. Med en världsordning i gungning, en växande klimatkris och flera krig och humanitära konflikter och när USA:s sittande president lanserar ett världsråd med sig själv som evig ordförande behövs demokratiska länder som tar ansvar.

När världen blir mer brutal, mer ojämlik och mer fragmenterad behövs starkare gemensamma institutioner. Då behövs ett starkt FN, och nu finns en unik möjlighet för Sverige att påverka FN:s framtid. FN är i en reformprocess under parollen UN80. Det ger både möjlighet och ansvar att agera. Men regeringen gör tvärtom och minskar stöden kraftigt till FN-organ som UNDP.

När FN:s fjärde toppmöte om utvecklingsfinansiering ägde rum i somras var inte en enda svensk minister på plats. När våra grannländer skickade sina regeringschefer till generalförsamlingens 80-årsjubileum i höstas prioriterade Sveriges statsminister i stället ett pingisevenemang i Eskilstuna. När FN anordnade sitt 30:e klimattoppmöte i Brasilien fanns inte en enda svensk minister på plats under själva förhandlingarna.

Regeringen pratar gärna om vår säkerhet, men vad handlar klimatförändringarna om om inte just vår säkerhet? Hur skapar vi gemensam säkerhet om inte just genom att prioritera våra gemensamma institutioner?

Stora landområden kan bli omöjliga att leva på och av i framtiden. Klimatförändringarna hotar vår existens, de hotar våra livsmedelssystem och de hotar vår säkerhet. Vi ser det även här i vårt absoluta närområde. I Arktis smälter isen i skrämmande takt, vilket får stora konsekvenser för ekosystemet. Samtidigt öppnar det upp nya handelsvägar och möjligheter att utvinna naturresurser, vilket har lett till ett växande stormaktsintresse, något som knappast undgått någon vi det här laget.

Att tala om fred och säkerhet utan att tala om klimatförändringarna är att blunda för verkligheten.

Herr talman! I Iran har den modiga befolkningen ännu en gång demonstrerat mot den illegitima regimen och för sin frihet, och ännu en gång har vi fått se regimen möta protesterna med besinningslöst våld. Genom att släcka ned landet kunde regimen under total kontroll misshandla, fängsla och mörda sin egen befolkning. I går kväll fylldes Skeppsholmskyrkan för att hedra dem som brutalt förlorat sina liv.

Vi vet ännu inte med säkerhet hur många som har dödats, men det vi vet är att det enda den iranska regimen har är sitt våldskapital – ett våldskapital man inte räds att använda mot vare sig sin egen befolkning eller omvärlden. Regimen utgör ett hot mot Irans befolkning, ett hot mot Europa och ett hot mot Sverige.

Att de europeiska medlemsländerna nu äntligen kunde enas om att terrorlista Islamiska revolutionsgardet var viktigt. Men det är skamligt att det skulle krävas tusentals döda för att nå den enigheten. De iranska folken har visat ett oerhört mod, och det är vårt ansvar att vara modiga tillbaka och stötta dem i deras frihetskamp. Den illegitima regimens tid måste nå sitt slut, och folken måste få bestämma över sin egen framtid. Det är ett val som måste vara deras, ingen annans.

(Applåder)

Fru talman! De iranska folken visar ett oerhört mod, men regimen svarar med en ofattbar brutalitet. Över 20 000 döda på 48 timmar – det går nästan inte att ta in. Internet och telefoni har släckts ned. Det finns ingen tvekan: Omvärlden måste agera. Sverige och EU måste agera.

Det är inte ofta vi är 13 ledamöter från olika partier som deltar i en interpellationsdebatt här i kammaren, och det sker ännu mer sällan med sådan enighet som vi ser här i dag. Utrikesministern ska verkligen känna riksdagens stöd men rent krasst också vår förväntan. Det är ett stöd och en förväntan som sträcker sig långt utanför de politiska partierna här i riksdagen. Det visar inte minst närvaron på läktaren här i dag. Jag mötte några av åskådarna ute i kylan redan när jag kom hit klockan 8 i morse.

Regimen är ett hot mot befolkningen i Iran, den är ett hot mot oss här i Sverige och den är ett hot mot vår omvärld. Folkens vilja måste hörsammas. Vi vill se ett demokratiskt och fritt Iran där inga andra än de iranska folken beslutar om deras framtid. Jin, jiyan, azadi!

Jag vill verkligen tacka alla som på olika sätt har deltagit i den här debatten och visat att vi i Sverige står enade bakom folken i Iran och att vi gemensamt står upp mot Irans regim – tack!

(Applåder)

Fru talman! Tack, utrikesministern, för ett sakligt svar!

När jag före jul skrev den här interpellationen riktade jag två frågor till ministern. Den första var om ministern avser att ta några initiativ för att aktualisera frågan om att terrorlista Islamiska revolutionsgardet och i så fall vilka initiativ. Den andra frågan var om ministern avser att ta några initiativ för att öka pressen på den iranska regimen och vilka i så fall. Jag har svårt att förstå hur man kan vara kritisk till de frågor som har lyfts här tidigare i debatten.

Utrikespolitiken ägs av regeringen, inte av riksdagen. Trots det har vi från riksdagens sida gjort vad vi kan för att driva på och för att visa vårt stöd för den iranska befolkningen och vårt motstånd mot regimen. Men det är regeringen och utrikesministern som har både ansvaret och möjligheten att agera.

Jag har i dag aktivt undvikit att rikta anklagelser. Den här debatten är inte till för att tävla om vem som är bäst eller sämst. Den här debatten är till för att höja rösten mot regimen och för folkens frihetssträvan i Iran, för nu måste det vara nog. Vi har alltid varit tydliga: alla folks frihet – hela världens fred.

Som nämnts tidigare i debatten hade vi i morse samråd i EU-nämnden inför EU:s utrikesministrars möte i utrikesrådet nästa vecka. Vi diskuterade allt från terrorklassningen till påtryckningar mot regimen och tillgången till internet och telefoni. Den sista frågan är otroligt central för omvärldens insyn. Utöver att fördöma regimens agerande och kräva att internet ska slås på igen diskuterade vi även om det finns några möjligheter att faktiskt agera. Jag hoppas att utrikesministrarna verkligen ser på alla möjligheter och tänker kreativt, för det är vad folket på plats i Iran behöver. Jag hoppas också att EU markerar tydligt mot regimen. Jag hoppas att man till slut terrorlistar Islamiska revolutionsgardet.

Vi behöver vända på varenda sten och fundera på vartenda sätt vi kan agera på nu för att visa vårt stöd till folken i Iran och visa regimen att det är nog nu. Sverige och EU måste visa mod och handlingskraft.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att tacka utrikesministern för svaret. Jag vill också tacka alla er som har tagit er hit i dag för att visa ert stöd för hur viktig den här frågan är. Jag vet att det inte syns på tv:n där hemma, men den vanligtvis så tomma läktaren här i plenisalen är nu fylld av människor som är här för att visa just hur viktigt det är att vi står upp mot regimen i Iran.

(Applåder)

Sedan jag skickade in min interpellation före jul har vi nu än en gång fått bevittna hur den iranska regimen använder sitt våldskapital mot folket och för att upprätthålla sin kontroll över landet – eller åtminstone försöka. Över 12 000 människor har mördats. Människor har skadats och fängslats. Detta är en regim som inte har någon som helst legitimitet. Det enda den har är sitt våldskapital. Den har släckt ned hela internet för att kunna utöva brutalt våld mot sin befolkning utan omvärldens insyn.

Trots det ser vi hur människor modigt demonstrerar och står upp mot regimen. Vi har sett otaliga exempel bara under de senaste åren, och vi ser det nu igen i stor skala med de pågående protesterna, de största på flera decennier.

Att ge sig ut och demonstrera mot en regim som konsekvent använder sig av brutalt våld för att slå ned allt motstånd är oerhört modigt. Vi måste höra folkets vilja till förändring och frihet. Det iranska folket har visat ett oerhört mod och förtjänar att vi är modiga tillbaka.

Vi vet att Iran är en totalitär regim som använder sitt våldskapital för att försöka upprätthålla kontroll. Vi vet att de bedriver könsapartheid. Vi vet att regimen utgör ett hot inte bara mot den egna befolkningen utan också för oss här i Sverige och för vår omvärld. Vi vet att revolutionsgardet agerar utanför Irans gränser. Vi vet att de rekryterat svenska gängkriminella för att utföra dåd här i Sverige och gå deras ärenden på svensk mark. Vi vet att regimen begått grovt dataintrång och skickat ut sms till 15 000 svenskar i syfte att skapa splittring här i Sverige.

I slutet av förra året kom också uppgifter om att hackare kopplade till Irans underrättelsetjänst ska ha använt svenska företag för att genomföra cyberattacker runt om i Europa.

Vi här inne är helt överens: Irans revolutionsgarde agerar som en terrororganisation och bör därför klassas som en sådan. Bara mängden ledamöter som deltar i den här debatten visar just hur enig riksdagen är i den frågan.

Att revolutionsgardet är en statlig aktör skiljer det från de terrororganisationer vi tidigare sett. Vi kan dock konstatera att det är mycket i internationell politik som skiljer sig från hur det har fungerat förr. Jag hoppas att EU:s medlemsländer nu, särskilt i ljuset av de senaste protesterna, är redo att tydligt markera mot den iranska regimen.

Jag hoppas att vi nu kan få en bra debatt och diskussion här om hur vi från svensk sida och från EU:s sida tydligt kan markera mot den iranska regimen: Nu är det nog! Jag hoppas också att vi äntligen kan få till ett beslut om att terrorlista Irans revolutionsgarde.

(Applåder)

Herr talman! Det är nästan fascinerande att höra biståndsministern prata om vad som är ansvarsfullt. Det kallas för ansvarsfullt att halvvägs in i ett budgetår ge helt nya direktiv och dra undan mattan för ett gäng organisationer. Myndigheten fick alltså ungefär ett halvår på sig att se till att de här organisationerna hade avslutat sin verksamhet den 31 december. Det handlade inte om att det skulle ha tagits beslut eller fastställts en strategi den 31 december, utan det skulle vara avslutat. Det är inte vad jag kallar för ansvarsfullt. Att organisationer tvingas dra tillbaka utlovad verksamhet för att en svensk myndighet på grundval av direktiv från regeringen helt plötsligt har ändrat förutsättningarna och avslutat ingångna avtal är inte ansvarsfullt.

Är det verkligen i det säkerhetsläge som vi i dag befinner oss i, när konflikterna ökar och klimatförändringarna dessutom riskerar att öka konfliktmiljön ytterligare och redan gör det, som vi ska dra oss tillbaka, när vi också vet att Ryssland och Kina avancerar?

Den här regeringen har en tendens att hela tiden hänvisa till svenska intressen. Men är det inte ett svenskt intresse att bidra till stabilitet i världen, verka för att familjer har tillgång till mat, se till att de har råd att ha sina barn i skolan, stötta civilsamhälle och demokratiska krafter eller, som i det här fallet, ta barn från barnarbete till utbildning?

Vi socialdemokrater är väldigt tydliga med att vi tycker att detta är viktigt. Sverige ska vara en stark röst i utrikespolitiken, och vi ska tillbaka till enprocentsmålet. Man behöver inte skära ned på biståndet på det sätt som den här regeringen gör. Det är ett aktivt val. Ingen kan göra allt, men alla kan faktiskt göra något. Den här regeringen skulle kunna göra väldigt mycket mer.

Fru talman! Vi är helt överens om problembeskrivningen av situationen i Afghanistan. Utvecklingen är fruktansvärd. Men det är också därför det är otroligt viktigt att länder som Sverige finns kvar och fortsätter stötta de organisationer som kan och vill verka där. Det gör de nämligen. Även Svenska Afghanistankommittén har varit otroligt tydliga; de må inte kunna verka i Afghanistan, men det är fortfarande fullt möjligt att göra det. Och en lång rad organisationer har verkat enligt just den Afghanistanstrategi som regeringen nu har dragit undan.

Det är som sagt inte talibanregimen som är skälet till att Rädda Barnen har behövt svika familjerna. Det är regeringens beslut, ett aktivt beslut som den här regeringen har tagit.

Regeringens hantering av biståndet till Afghanistan och utfasningen har två oerhörda brister. Den första är att Sverige sviker ytterligare ett land där behoven är som störst. Och den andra är att man gör det på ett fullkomligt ansvarslöst sätt.

Jag har gång på gång hört biståndsministern stå på presskonferenser och tala om regeringens ansvarsfulla hantering av biståndet. Men mitt under ett budgetår ändrar man helt förutsättningarna och tar beslut som tvingar myndigheter att bryta ingångna avtal och organisationer att svika de människor de jobbar med och de löften som de har gett, baserat på de besked de har fått av Sveriges myndigheter. Det är helt ansvarslöst. Det riskerar också att urholka förtroendet för svenska myndigheter. Det sänder ett budskap i biståndsvärlden om att Sverige inte går att lita på, för ingångna avtal betyder inget. Hur ska man kunna lita på Sverige om avtal plötsligt kan brytas och utbetalade pengar till och med krävs tillbaka?

Jag noterade också att biståndsministern i sitt inledande svar uppgav att Sverige fortsätter stödja Afghanistan genom bland annat kärnstöd till FN. Även detta tyckte jag var ganska uppseendeväckande med tanke på att UNDP, en av de organisationer som verkligen har en stor verksamhet i Afghanistan och är ett otroligt viktigt FN-organ, får sitt kärnstöd minskat med 90 procent i det senaste regleringsbrevet. Det får i sin tur också stora konsekvenser för deras verksamhet i Afghanistan. Det är alltså både när det gäller Afghanistanstrategin och när det gäller kärnstöden som regeringen sviker människorna på plats i Afghanistan.

När regeringen först inledde sin reformering av biståndet hänvisades det till att det skulle bli mer förutsägbart och underlätta långsiktig planering. Men med facit i hand kan vi verkligen konstatera att det har blivit raka motsatsen.

Fru talman! Tack, biståndsministern, för svaret!

Utvecklingen i Afghanistan är inte vad någon av oss hade önskat. Att talibanerna genom sitt våldskapital lyckades återta makten, att kvinnor och flickor än en gång får sina rättigheter inskränkta och att de utsätts för vad som bäst kan beskrivas som könsapartheid är en fruktansvärd utveckling. Det är en helt annan utveckling än den som vi och många andra arbetade för.

Att talibanerna återtog makten genom våld är dock inte en ursäkt för Sverige att svika de goda krafter som finns, att svika Afghanistans civilbefolkning, Afghanistans kvinnor och flickor. Men det är vad den här regeringen har valt.

Sedan talibanerna kom tillbaka till makten har ett stort antal organisationer fortsatt att arbeta och verka i Afghanistan. Det är organisationer som än i dag är och vill fortsätta vara på plats. Svenska Rädda Barnen är en av de organisationerna. Men de har nu tvingats avsluta sitt arbete på grund av beslut tagna av biståndsministern och den regering som han företräder. Det är ett beslut som innebär att ingångna avtal bryts, som är ett svek mot människorna i Afghanistan och som urholkar förtroendet för myndigheterna.

Faktum är att så sent som förra våren slöts ett avtal mellan Sida och Rädda Barnen om projekt riktade mot barn och deras familjer i sex provinser i Afghanistan. Avtalsperioden var den 1 april 2025 till den 30 juni 2026. I maj förra året betalades hela summan ut till Rädda Barnen. Medlen har använts till att ta barn från barnarbete på gatan till strukturerad verksamhet där de får möjlighet att ta igen de kunskaper som de har missat och till att stötta dem som inte är registrerade i skolan att kunna återgå till full skolgång.

För att få bort barnen från gatan har också föräldrarna fått ett kontantstöd, för att de ska få ekonomin att gå ihop. För en långsiktig lösning har föräldrarna dessutom fått ekonomiskt stöd, träning och coachning för att kunna starta upp egna företag. Det är ett arbete för att förbättra hushållsekonomin på lång sikt och se till att barnen kan få vara i skolan.

När regeringen i juli 2025 gav Sida i uppdrag att fasa ut biståndet till Afghanistan senast den 31 december fick Rädda Barnen plötsligt beskedet att det ingångna avtalet skulle avslutas i förtid, redan vid årsskiftet, och att de behöver betala tillbaka delar av de pengar som redan betalats ut till dem. Därför blev de under hösten tvungna att informera barn och familjer om att de inte längre kommer att kunna ge det stöd som de har utlovat och som skulle ta barnen från en vardag med barnarbete på gatan till en vardag med lek, kunskap och kompisar.

För att kunna bedriva det här arbetet har Rädda Barnen under lång tid arbetat för att bygga upp ett förtroende för sig och sitt arbete. Det förtroendet har nu slagits sönder, när löften har brutits. När Rädda Barnens avtal avbryts i förtid tvingas de nämligen i sin tur att bryta de löften som de har gett till barnen och föräldrarna i Afghanistan.

Regeringen försöker återkommande att få det till att det inte går att verka i Afghanistan. Men det är på grund av regeringens beslut som organisationerna tvingas avbryta sin verksamhet. Det vittnar om raka motsatsen. Biståndsministern må inte vilja kommentera enskilda biståndsprojekt, men det här är konsekvenser av regeringens beslut.

Herr talman! Den här debatten handlar alltså om EU-kommissionens arbetsprogram för 2026, kommissionens vägkarta för det kommande året. Det präglas starkt av vårt omvärldsläge. Det är nämligen en tuff tid för oss som tror på demokrati och en regelbaserad världsordning, på staters rätt att bestämma över sig själva och på att en stat inte har rätt att oprovocerat angripa eller invadera ett annat land. Det är en tuff tid för oss som tror på multilateralismen, på att genom samverkan möta gemensamma utmaningar och på att stå upp för gemensamma regler.

Sedan Ryssland inledde sitt fullskaliga krig i Ukraina i februari 2022 har Ukraina utkämpat ett krig som handlar om deras säkerhet men även om vår säkerhet. Det är helt oacceptabelt att ett land oprovocerat angriper en annan stat. Det är Ryssland som har angripit Ukraina. Därför måste en fred ske på Ukrainas villkor. Allt annat är oacceptabelt.

Ett Ryssland som går segrande ur kriget mot Ukraina är ett ännu farligare Ryssland. Det innebär en farligare omvärld. Det betyder ytterligare ett avsteg från den regelbaserade världsordningen och de regler som vi gemensamt utformat.

Att stå bakom Ukraina och stå upp för dess suveränitet är Europas och EU:s viktigaste säkerhetspolitiska åtagande i dagsläget. Därför måste EU-länderna snarast säkerställa att Ukraina får tillgång till de frysta ryska tillgångarna. EU måste ta nästa steg för att möjliggöra ett ukrainskt medlemskap i EU genom att öppna nästa förhandlingskluster. Vårt budskap är tydligt: Ukrainas suveränitet är inte förhandlingsbar. Ukrainas säkerhet är vår säkerhet.

Herr talman! För oss som står upp för den regelbaserade världsordningen och för folkrätten är de internationella domstolarna oerhört viktiga. Genom dem kan vi följa upp folkrätten och agera när stater och individer brister. Genom Internationella domstolen, ICJ, har vi fått svart på vitt att Israels ockupation av de palestinska områdena är olaglig och strider mot folkrätten. Genom Internationella brottmålsdomstolen, ICC, finns en internationell arresteringsorder mot Rysslands president Putin. Den gäller i alla de 125 länder som har ratificerat Romstadgan. Europadomstolen å sin sida slog nyligen fast att alla EU-länder måste erkänna samkönade äktenskap.

Domstolarna är således viktiga instrument för att stå upp för folkrätten, våra friheter och våra rättigheter. Därför är det oerhört allvarligt att USA har riktat sanktioner som försvårar arbetet för Internationella brottmålsdomstolen, ICC. Det är sanktioner som riktar in sig på domstolarnas oberoende och som försvårar Internationella brottmålsdomstolens arbete och självständighet. De försvårar dess arbete med att utreda Putins krigsbrott, krigsbrotten i Sudan, Assadregimens folkrättsbrott i Syrien och krigsbrotten i Gaza. För att motverka sanktionernas inverkan har EU möjlighet att aktivera den blockerande stadgan. Det är EU-kommissionen som har möjlighet att initiera en sådan process. Vi socialdemokrater menar att detta bör göras snarast.

Herr talman! De senaste åren har gjort det tydligt att vi måste stärka vår beredskap och vår förmåga att försvara oss. Det är därför vi från svensk sida kraftigt ökar vår försvarsförmåga och har anslutit oss till Nato. Det är också därför vi inom EU under det senaste decenniet gjort allt fler ansträngningar för att stärka medlemsländernas gemensamma försvarsförmågor, utveckla ny materiel och stärka interoperabiliteten, det vill säga förmågan att verka tillsammans.

Under det senaste året har det blivit än tydligare att vi i Europa och i EU:s medlemsländer måste stärka vår egen förmåga ytterligare och att vi inte kan förlita oss på andra. Kommissionen skriver i arbetsprogrammet att det här är EU:s tid för självständighet. Vi socialdemokrater instämmer i att EU och medlemsländerna måste fortsätta rusta sig för de säkerhetspolitiska hot vi står inför. Men EU:s medlemsländer måste klara av att bli självständiga samtidigt som vi utvecklar vårt samarbete med andra länder och organisationer. EU kan inte ensamt stå upp för den regelbaserade världsordningen. Vi måste stärka våra relationer med länder i Afrika, Latinamerika och Asien. Vi måste prioritera arbetet i organisationer som FN. Samtidigt som vi ökar vår självständighet måste vi verkligen stärka våra relationer i världen.

Herr talman! Säkerhetspolitiken och frågan om EU:s säkerhet är en röd tråd som går genom arbetsprogrammet. Kommissionen är tydlig med att säkerhetsaspekten måste finnas med på alla politikområden. Samtidigt menar vi socialdemokrater att den aspekten saknas på klimatområdet. Kommissionen lyfter att vi ska skydda unionens medborgare från klimatförändringarnas effekter och reducera vår påverkan på ekosystemet.

Men klimatförändringarnas konsekvenser för säkerhetspolitiken lyser med sin frånvaro. Så sent som i går släpptes FN-rapporten Global Environment Outlook, den största forskningssammanställning som någonsin gjorts på området. Rapporten larmar om hur klimatförändringar, markförstöring och föroreningar underminerar vår ekonomi, vår livsmedelssäkerhet, vår vattensäkerhet och människors hälsa. Det här utgör direkta hot mot vår säkerhet. Dessutom leder det till konflikter i många delar av världen. Klimatförändringarna utgör ett direkt säkerhetshot, men det nämns egentligen inte i kommissionens arbetsprogram.

Vi måste klara av att hantera dagens säkerhetspolitiska hot och morgondagens säkerhetspolitiska hot samtidigt. Jag vill därför avsluta med att yrka bifall till motivreservation 1.

Herr talman! Det är faktiskt med förfäran jag lyssnar till utrikesministerns svar här i dag. Utrikesministern har absolut rätt i att vi i oppositionen har ett syfte, men i motsats till vad utrikesministern påstår är inte det syftet att plocka politiska poänger. Att vi vecka efter vecka står här i kammaren och lyfter frågan om att återuppta stödet till UNRWA beror på att situationen är akut. Att återuppta stödet till UNRWA är ett beslut som regeringen har möjlighet att fatta här och nu, i dag.

Att regeringen inte lyssnar på oppositionen är kanske inte så förvånande, men att man inte lyssnar till de organisationer som verkar på plats i Gaza – det är rent häpnadsväckande. Organisationerna vädjar till regeringen. De är oerhört tydliga: Utan UNRWA riskerar det humanitära systemet i Gaza att falla. Det skulle innebära än mer lidande och död, som skulle kunna förhindras. Så här uttrycker sig de organisationer som verkar i Gaza, de som får regeringens stöd i dag. De är glasklara. Varför lyssnar inte regeringen?

Regeringen har möjlighet att agera här och nu. Man har möjlighet att återuppta stödet till UNRWA och hjälpa till att förhindra förlust av liv här och nu. Vi måste agera med all kraft vi har för att förhindra ett folkmord i Gaza.

(Applåder)

Herr talman! Passande nog är det just UNRWA jag tänker fokusera på i mitt inlägg.

Det är ingen från oppositionens sida som ifrågasätter att de organisationer som regeringen ger medel till bedriver ett viktigt arbete och behövs. Det vi kritiserar är att regeringen ger med ena handen men tar med den andra. Man har dragit undan stödet från den organisation som står för hela infrastrukturen.

Det är inte bara vi i oppositionen som säger det utan även organisationerna själva, de som faktiskt får regeringens stöd. World Food Programme har till exempel varit tydligt med att UNRWA:s stöd är kritiskt för att nå alla i nöd. Förra veckan gjorde Diakonia, Läkare Utan Gränser, Oxfam Sverige, Plan International Sverige och Rädda Barnen ett gemensamt uttalande. Eftersom det som vi i oppositionen säger tenderar att avfärdas just nu tänker jag låta organisationerna tala genom att läsa upp deras uttalande.

”Vi vädjar till regeringen att återuppta stödet till UNRWA så snart som möjligt och vill betona varför:

UNRWA har under lång tid varit den största humanitära aktören i Gaza och har bidragit till att andra organisationer kan arbeta på plats. De är stommen i den humanitära infrastrukturen i Gaza och ingen annan enskild organisation, inklusive andra FN-organisationer, kan överta eller ersätta UNRWA:s arbete. Situationen för civilbefolkningen i Gaza är katastrofal och nu måste givare och internationella aktörer tillsammans agera för att skydda UNRWA:s livsviktiga verksamhet. Utan UNRWA riskerar det humanitära systemet i Gaza att falla, vilket skulle innebära än mer lidande och död, som skulle kunna förhindras.

Det är endast Sverige och USA som har avslutat sitt bistånd till UNRWA, till skillnad från Tyskland, Storbritannien och Frankrike som har valt att gå en annan väg och stå upp för UNRWA. Tyskland ökade nyligen sitt anslag till UNRWA. Även om andra givare ökat sina anslag till UNRWA så täcker det inte det stora underskott som skapades när USA och Sverige drog tillbaka sitt stöd. År 2023 var Sverige femte största givare till UNRWA, med ett stöd som uppgick till ungefär 480 miljoner kronor. … Ett återupptaget svenskt bistånd kan göra stor skillnad.

Det israeliska parlamentets antagande av lagstiftning som förbjuder UNRWA att verka (i Israel, Gaza och Västbanken, inklusive Östra Jerusalem) har begränsat och försvårat organisationens arbete. Trots det fortsätter UNRWA att utföra sitt uppdrag i Gaza och på Västbanken. Dagligen tillhandahåller dess medicinska team primärvård till mer än 16 000 personer. Skolor, kliniker och skyddsrum fungerar fortfarande, även om de flesta har förstörts eller omvandlats under belägring.

När UNRWA:s förutsättningar att hjälpa civilbefolkningen försämras eller helt stoppas så blir följden att fler människor, däribland många barn, lider och dör. Det försämrar även möjligheterna för oss och andra humanitära organisationer att effektivt nå fram med den nödhjälp som krävs till de som lever mitt i en ofattbar katastrof.”

Uttalandet publicerades den 2 juni 2025, det vill säga för en vecka sedan.

Vi måste agera för att förhindra ett folkmord. Tänker regeringen, i enlighet med vad de här organisationerna vädjar om, återuppta stödet till UNRWA?