Alexandra Völker (S) svarade Stefan Olsson i en replik om Utrikespolitisk debatt i debatten ”Protokoll 2025/26:73 Onsdagen den 18 februari” den 18 feb 2026.
Stefan OlssonM· i sitt anförandeI den utrikespolitiska deklarationen nämnde regeringen att en reform av FN:s säkerhetsråd är angelägen. Jag vill därför använda mitt inlägg i dagens debatt till att verkligen understryka nödvändigheten av detta och också…Herr talman! I den utrikespolitiska deklarationen nämnde regeringen att en reform av FN:s säkerhetsråd är angelägen. Jag vill därför använda mitt inlägg i dagens debatt till att verkligen understryka nödvändigheten av detta och också nämna att det är bråttom.
Dagens sammansättning med fem permanenta medlemmar med vetorätt fungerar inte längre. Femklövern – USA, Kina, Ryssland, Frankrike och Storbritannien – representerar hur världen såg ut 1945. Det var segrarmakterna plus Kina som skapade FN, och organisationen hade sannolikt aldrig överlevt utan denna märkliga konstruktion med permanenta medlemmar och veto.
Sedan dess har mycket hänt. Det som brukar kallas för syd har vuxit ekonomiskt, politiskt och befolkningsmässigt. Det har gjort att majoriteten av världens befolkning är utesluten från det inflytande över världen som européer och amerikaner själva tänker sig ha rätt till.
Denna ordning går inte längre att upprätthålla. De stora folkrika länderna i världen – Indien, Indonesien, Pakistan, Brasilien och Nigeria – måste också kunna komma i fråga för en permanent plats i säkerhetsrådet. Ska det vara med samma vetorätt som i dag? Kanske inte. Kanske ska det vara nya beslutsregler. Jag har inget konkret förslag, men det är i alla fall omöjligt att fortsätta som nu.
Herr talman! FN och särskilt FN-stadgan kom till på grund av att världen, främst Europa, under början av 1900-talet genomled två gigantiska och helvetiska krig. Den norm som segrarmakterna satte om fredlig konfliktlösning gjordes av dem som själva varit med om krigets fasor. De var inga drömmare. De var inga orealistiska teoretiker. De var heller inte pacifister. Samma stater som grundade FN var också de första att skaffa sig kärnvapen, men vad dåtidens ledare absolut inte ville ha var nya krig.
Herr talman! Sverige har haft stor nytta av det regelverk som säger att konflikter måste lösas med fredliga medel. Det stämmer det som sägs att stormakterna inte alltid följer dem, och det stämmer också att det inte finns någon världspolis som upprätthåller reglerna. Det gör dem ändå inte meningslösa, för det som har en återhållande effekt på alla världens länder, inklusive stormakterna, är att FN-stadgan är ett avtal länder emellan. Länderna har själva frivilligt skrivit under detta avtal och därmed förbundit sig att alltid lösa konflikter fredligt.
Detta fungerar eftersom inget land i längden kan vara en ständig löftesbrytare. Vi ser det på Ryssland, som är det första stora land som försökt sig på att bryta alla ingångna avtal. Det går inte så bra. Ryssland är isolerat.
Ett litet land som Sverige kommer aldrig att kunna mönstra de militära resurser som krävs för att kunna hävda sig på den internationella arenan, inte ens om vi slår oss samman med Norden och Baltikum och inte ens om vi får med oss EU. Inte ens EU är starkt nog. För oss har det varit mycket effektivare på alla sätt att upprätthålla det internationella rättsliga systemet.
Herr talman! Den globala balansen i världen har förändrats. Som Finlands president Alexander Stubb så väl har beskrivit det kan man förenklat dela upp världen i tre delar: ett väst som utgörs av de gamla demokratierna, ett öst som samlar de ledande diktaturerna, såsom Kina, Ryssland och Iran, samt ett syd som omfattar resten av världen. Det är detta syd som i dag är helt utan inflytande i säkerhetsrådet.
Vad skulle hända om denna grupp av folkrika länder tröttnar på oss i väst och i stället konstaterar att de måste sluta upp på östsidan bara för att vi halsstarrigt vägrar att lyssna på vad de har att säga? Enkel matematik säger att vi förlorar då. Jag vill därför verkligen understryka hur viktigt det är att nu reformera FN:s säkerhetsråd.
FN-systemet är världshistoriskt unikt. Det har förhindrat krig, och det är till nytta för just svenska intressen. Det gläder mig att regeringen delar denna uppfattning, och jag ser fram emot det kommande arbetet med denna sak.
(Applåder)
I detta anförande instämde Gustaf Göthberg (M).
Herr talman! Tack, ledamoten, för anförandet!
Jag ser fram emot den FN-debatt som utskottet kommer att ha här om några veckor. Det ska bli otroligt roligt att få diskutera FN lite mer i detalj.
Men min fråga till ledamoten Stefan Olsson är på ett helt annat tema. Det handlar om Afghanistan. Jag och ledamoten satt gemensamt i den utredning som utvärderade Sveriges samlade bidrag till Afghanistan under 20 år, bland annat det bistånd som gavs och de massiva biståndsinsatser som Sverige gjorde i Afghanistan under de åren.
Även efter att talibanerna med sitt våldskapital lyckades komma till makten i Afghanistan har ett flertal organisationer kunnat fortsätta att bedriva otroligt viktig verksamhet i Afghanistan, för att stötta civilbefolkningen på plats och säkerställa att barn kan gå till skolan och att flickor och kvinnor får det stöd de behöver.
I somras bestämde sig dock Tidöregeringen plötsligt för att avsluta allt bistånd till Afghanistan. Det kom ganska chockartat, inte minst för de svenska biståndsorganisationer som bedrev ett biståndsarbete i Afghanistan, som skulle utfasas på bara ett halvår. Beslutet innebar dessutom att projekt fick avslutas i förtid. Jag har därför några frågor till ledamoten.
Jag undrar om ledamoten anser att det är en ansvarsfull biståndspolitik att bryta ingångna avtal och om det är det här Tidöpartierna menar med förutsägbart och ansvarsfullt, när man till och med begär att organisationer ska betala tillbaka utbetalade pengar. Det är faktiskt precis vad som hänt i fallet med Afghanistan.
Herr talman! Tyvärr kan jag inte svara på exakt hur avtalen ser ut, eftersom jag inte är insatt i den frågan. Mer detaljerade frågor om avtalen får nog ledamoten Völker ställa till någon som kan frågan bättre, till exempel biståndsministern. Hon skulle kunna interpellera honom i det här ärendet. Det tror jag skulle vara mer fruktbart.
Sedan vill jag invända mot ledamotens beskrivning av hur biståndet till Afghanistan såg ut. Hon kallade det nämligen för massivt. Jag vill minnas att det som mest uppgick till kanske 800 miljoner kronor. Det kan inte beskrivas som massivt, av det enkla skälet att Afghanistan, om jag minns rätt, har en befolkning på kanske 40 miljoner människor. Det blir naturligtvis inte en massiv insats med en sådan summa.
Det här är problemet med nästan all biståndsverksamhet: Insatser som påstås vara stora är inte så stora. Det är ett av skälen till att regeringen har valt att koncentrera många biståndsprojekt till färre länder för att få större projekt och bättre effekt.
Jag håller inte med om att det här var massivt, effektivt och det bästa bistånd som man någonsin skulle kunna ha haft.
Herr talman! Jag tror ändå att vi är överens om att det sammanlagda internationella biståndet, det som Sveriges bistånd var en del av, var rätt massivt. Men vi behöver inte ha en debatt om ord här, utan vi kan säga att det var ett omfattande bistånd.
Bara för att informera ledamoten är det så att exempelvis svenska Rädda Barnen har tvingats avsluta projekt i Afghanistan i förtid, projekt där man också hade gett löften till familjer. Barn som annars bedriver barnarbete på gatan hade blivit lovade att de skulle kunna återuppta sin skolgång och ta igen de kunskaper som behövs för att bli registrerade i skolan medan deras föräldrar skulle få kontantstöd för att få familjeekonomin att gå ihop. Det blev man alltså tvungen att avsluta i förtid.
Det här är projekt som verkligen gör skillnad på marken. Det är där vi och Moderaterna skiljer oss åt: Vi ser vilken otrolig effekt det här kan få i det lilla. Det är också så man uppnår förändring.
Herr talman! Jag kan bara upprepa vad jag sa i mitt förra inlägg, nämligen att jag tror att ledamoten talar med fel person. Jag tror att hon ska ta de här frågorna med föredragande ämbetsman i frågan, som är biståndsministern. Det är ju så systemet fungerar – det är regeringens företrädare som är insatta i detaljerna.
Enskilda riksdagsledamöter kan inte känna till allt om alla biståndsprojekt. Ledamoten vet väl att projekten är ganska många? De är tusentals. Det går inte för varje ledamot i Sveriges riksdag att ha den detaljkunskap som ledamoten Völker har skaffat sig inför den här debatten.