Anna Lasses (C) svarade Alexandra Völker i en replik om Utrikespolitisk debatt i debatten ”Protokoll 2025/26:73 Onsdagen den 18 februari” den 18 feb 2026.
Alexandra VölkerS· i en replikTack, Anna Lasses, för frågan! Biståndet är en fråga där jag tror att vi väldigt mycket har samma syn. Vi är överens om att Sverige måste tillbaka till enprocentsmålet. Biståndet måste verkligen prioriteras, och stödet…Herr talman! I Sudan lider 25 miljoner människor av extrem hunger. I snart tre år har inbördeskriget rasat i Sudan, och det som redan före det nuvarande kriget var en allvarlig humanitär kris har utvecklats till världens största humanitära kris. Omkring 12 miljoner människor är på flykt, och utöver att nära hälften av landets befolkning lider av extrem hunger har svält konstaterats på flera platser. Områden där det tidigare odlades har förvandlats till rena slagfält. Den humanitära krisen förvärras av klimatförändringar, som har lett till extremväder som torka och översvämningar.
Att humanitära kriser förvärras av klimatförändringar är något vi ser på flera platser i världen. I Etiopien har klimatförändringarna lett till svår torka och brist på såväl vatten som föda. Samtidigt har det senaste decenniets omfattande våldsamheter i flera regioner drabbat befolkningen hårt. I Afghanistan lider befolkningen inte bara av den brutala talibanregimen utan även av klimatförändringarnas konsekvenser. Afghanistan är ett av de länder i världen som är värst drabbat av klimatförändringar och samtidigt minst utrustat att hantera dem.
Trots ökade behov väljer Tidöregeringen att dra sig ur de länder där behoven är som störst. Samtidigt som 1 miljon sudaneser har flytt till Sydsudan, där befolkningen under lång tid har lidit av svår fattigdom, avskaffar regeringen det bilaterala biståndet till just Sydsudan.
Trots att flera svenska organisationer är tydliga med att de kan göra skillnad i Afghanistan avskaffar regeringen det bilaterala biståndet och tvingar organisationer som Rädda Barnen att i förtid avsluta sin verksamhet i Afghanistan.
Nu är det fel tid att backa. Nu är det fel tid att kliva tillbaka. Tvärtom är det nu Sverige måste kliva fram. Vi är ett land med en stolt tradition av att vara en stark och pådrivande röst i utrikespolitiken. Med en världsordning i gungning, en växande klimatkris och flera krig och humanitära konflikter och när USA:s sittande president lanserar ett världsråd med sig själv som evig ordförande behövs demokratiska länder som tar ansvar.
När världen blir mer brutal, mer ojämlik och mer fragmenterad behövs starkare gemensamma institutioner. Då behövs ett starkt FN, och nu finns en unik möjlighet för Sverige att påverka FN:s framtid. FN är i en reformprocess under parollen UN80. Det ger både möjlighet och ansvar att agera. Men regeringen gör tvärtom och minskar stöden kraftigt till FN-organ som UNDP.
När FN:s fjärde toppmöte om utvecklingsfinansiering ägde rum i somras var inte en enda svensk minister på plats. När våra grannländer skickade sina regeringschefer till generalförsamlingens 80-årsjubileum i höstas prioriterade Sveriges statsminister i stället ett pingisevenemang i Eskilstuna. När FN anordnade sitt 30:e klimattoppmöte i Brasilien fanns inte en enda svensk minister på plats under själva förhandlingarna.
Regeringen pratar gärna om vår säkerhet, men vad handlar klimatförändringarna om om inte just vår säkerhet? Hur skapar vi gemensam säkerhet om inte just genom att prioritera våra gemensamma institutioner?
Stora landområden kan bli omöjliga att leva på och av i framtiden. Klimatförändringarna hotar vår existens, de hotar våra livsmedelssystem och de hotar vår säkerhet. Vi ser det även här i vårt absoluta närområde. I Arktis smälter isen i skrämmande takt, vilket får stora konsekvenser för ekosystemet. Samtidigt öppnar det upp nya handelsvägar och möjligheter att utvinna naturresurser, vilket har lett till ett växande stormaktsintresse, något som knappast undgått någon vi det här laget.
Att tala om fred och säkerhet utan att tala om klimatförändringarna är att blunda för verkligheten.
Herr talman! I Iran har den modiga befolkningen ännu en gång demonstrerat mot den illegitima regimen och för sin frihet, och ännu en gång har vi fått se regimen möta protesterna med besinningslöst våld. Genom att släcka ned landet kunde regimen under total kontroll misshandla, fängsla och mörda sin egen befolkning. I går kväll fylldes Skeppsholmskyrkan för att hedra dem som brutalt förlorat sina liv.
Vi vet ännu inte med säkerhet hur många som har dödats, men det vi vet är att det enda den iranska regimen har är sitt våldskapital – ett våldskapital man inte räds att använda mot vare sig sin egen befolkning eller omvärlden. Regimen utgör ett hot mot Irans befolkning, ett hot mot Europa och ett hot mot Sverige.
Att de europeiska medlemsländerna nu äntligen kunde enas om att terrorlista Islamiska revolutionsgardet var viktigt. Men det är skamligt att det skulle krävas tusentals döda för att nå den enigheten. De iranska folken har visat ett oerhört mod, och det är vårt ansvar att vara modiga tillbaka och stötta dem i deras frihetskamp. Den illegitima regimens tid måste nå sitt slut, och folken måste få bestämma över sin egen framtid. Det är ett val som måste vara deras, ingen annans.
(Applåder)
Fru talman! Tack, Alexandra Völker, för det fina anförandet gällande klimatet. Men jag har en helt annan fråga.
Socialdemokraterna har presenterat en ny biståndsagenda, men där finns inget förslag om hur pengarna till Ukraina kan finansieras på ett bra sätt. Vi från Centerpartiet har föreslagit att biståndet till Ukraina ska lyftas ut till en Ukrainafond tillsammans med allt annat stöd. Är detta något som Socialdemokraterna funderat på? Hur kan man få ett mer långsiktigt stöd till Ukraina utan att det går ut över resten av biståndet?
Fru talman! Tack, Anna Lasses, för frågan! Biståndet är en fråga där jag tror att vi väldigt mycket har samma syn. Vi är överens om att Sverige måste tillbaka till enprocentsmålet.
Biståndet måste verkligen prioriteras, och stödet får inte ges på bekostnad av övriga världen. Men det är ju det vi ser nu. Precis som jag lyfte upp i mitt anförande ser vi hur Sverige backar undan från länder där vi verkligen behöver finnas, som Afghanistan och Sydsudan. Det finns oändligt många exempel på länder där Sverige backar undan. Det är oerhört problematiskt.
I det biståndsprogram vi nu har lanserat är det tydligt: Sverige måste fortsätta att ta ett stort ansvar i världen. Hur vi ska göra detta tror jag att vi behöva diskutera framöver. Vi behöver nog titta på alla möjliga varianter, men vi socialdemokrater är väldigt noga med den principen.
Fru talman! Jag tackar för svaret.
Vi kan konstatera att Ukraina kommer att behöva stöd under lång tid framöver. Att ta pengar till Ukraina ur biståndsbudgeten blir ohållbart. De behöver ett långsiktigt stöd, och de behöver veta hur mycket det blir så att de kan planera. Samtidigt hoppas vi ju att kriget ska vara över någon gång i framtiden och att Ukraina ska bli medlem i EU. Då ska stödet tas bort på en gång.
Vore det inte rimligt att hitta en lösning utanför den ordinarie biståndsbudgeten när det gäller just stödet till Ukraina?
Fru talman! Som sagt instämmer vi verkligen i att stödet till Ukraina ligger fast. Det måste vara robust och långsiktigt. Jag delar också helt ledamotens syn att vi hoppas att kriget snart ska ta slut, att vi kan välkomna Ukraina in i EU och att de kan stå på egna ben i ett fritt och säkert Ukraina.
Jag delar också synen att biståndet måste vara brett och omfattande och att vi måste se till de behov vi står inför. Jag är väldigt rädd för att den nuvarande regeringen väljer att blunda för de otroligt stora utmaningar vi står inför och också väljer att blunda för hur vår egen säkerhet här hemma påverkas.