Jessica Wetterling

Herr talman! Ibland får man feeling de sista sekunderna.

Jag lyssnade på ett anförande som jag i stora delar instämmer i. Jag delar Roland Utbults förhoppningar om mediestödet, och jag hoppas att det kommer att falla ut rätt.

Roland Utbult satt precis som jag med i referensgruppen, och vi har gett inspel både under den tid Mats Svegfors utredde frågan och även senare. Vad vet jag? Roland Utbult tillhör också ett av regeringens partier, och jag hoppas att han har mer insyn i hur det går med förordningen än vad jag har.

Jag instämmer också i vad Roland Utbult sa när han lyfte upp vikten av mångfald bland de nationella medierna. Jag vet att ledamoten också har påpekat detta i fråga om fådagarstidningar. Sedan kommer ledamoten ändå fram till slutsatsen att mediestödsnämnden ska göra en sammanvägd bedömning. Vilka lokaltidningar ska i den sammanvägda bedömningen av lokal journalistik inte prioriteras över det andra perspektivet om mångfald?

Jag har fått höra från departementet att det alltid kommer att vara så att när en prioritering görs - och den kommer självklart att göras - ska lokal journalistik prioriteras. Punkt! Vilka kommuner tänker sig ledamoten inte ska ha medial bevakning? När ska mångfaldsmedierna få stöd?

Fru talman! Först av allt vill jag börja med att yrka bifall till reservation 7. Vi i Vänsterpartiet står givetvis bakom samtliga reservationer vi har i betänkandet, och i detta betänkande är det kanske också särskilt många.

Tidigare talare har gett en bild av mediebranschens utveckling de senaste åren. Det är höga och ökade kostnader och minskade reklamintäkter. Det finns många utmaningar, och där är vi överens.

Moderaternas talare precis före mig talade just om vikten av att så många som möjligt tar del av nyheter och läser. Tidigare talare har också konstaterat att man i årets medierapport Medieekonomi 2023 konstaterar att det var en rekordhög mediekonsumtion under medieåret 2022. Det är mycket glädjande.

Det finns ett stort intresse hos allmänheten att ta del av nyhetsförmedling och andra medier. Trots det befinner sig medierna i ett tufft läge med minskad lönsamhet på grund av ökade kostnader och minskade reklamintäkter. Det konstateras i rapporten, så att vi har det till debatten. Vi är nog ganska överens om alla de utmaningar som finns.

Fru talman! När jag står här vill jag först av allt konstatera att det är i mitten av november 2023. Vi har ett presstöd som löper ut vid årsskiftet. Det krävs ett godkännande av EU-kommissionen innan ett nytt mediestöd kan komma på plats och betalas ut.

Jag kan också konstatera att regeringen bedömde att kommissionens godkännande skulle komma under den tid som riksdagen behandlade ärendet. Nu står vi här i kammaren i dag och debatterar mediestödet utan att detta i sammanhanget väldigt nödvändiga godkännande har kommit.

Läget är minst sagt oklart, eller som Myndigheten för press, radio och tv, MPRT, den blivande Mediemyndigheten, konstaterade när de skickade ut sitt utkast på föreskrifter i somras: "För närvarande är alltså varken lag eller förordning klar. Anledningen till att utkastet till föreskrifter är utarbetat innan lagen och förordningen är godkända av EU-kommissionen är att myndigheten vill underlätta för aktörerna och kunna inleda handläggningen så snart det är praktiskt möjligt under hösten 2023 för att besluten som gäller stöd för 2024 ska kunna fattas snart efter det att lagen och förordningen har trätt i kraft." Detta är alltså ett citat ur utkastet till föreskrifter.

Vidare går det att läsa på MPRT:s hemsida att myndigheten hoppas kunna betala ut stödet i april 2024. Det beror såklart på det som tidigare talare har varit inne på, alltså att det lagförslag som vi i dag debatterar bara innefattar elva paragrafer på en ganska övergripande nivå, där mycket av det som är väsentligt för de medier som kommer att söka stöd ska specificeras i förordning och föreskrifter.

Fru talman! Förslaget till mediestöd har debatterats och kritiserats mycket det senaste året. Stora delar av mediebranschen vittnar om den stora osäkerhet och oro man nu lever med. På många håll i landet skär man nu ned på redan hårt slimmade medieredaktioner. Jag träffade i veckan en chefredaktör som började som chefredaktör med ansvar för en tidning men nu har hand om tre, och på varje tidningsredaktion har man skurit bort 25 procent av den ganska knappa personalstyrka man hade från början. Men trots allt detta - trots alla varsel, nedskärningar och besparingspaket - är den ansvariga ministern inte här, och därmed kan hon inte svara på de många frågor som finns. Hon har varit ganska osynlig i debatten över huvud taget, och även här lyser hon med sin frånvaro. Och det som kulturministern utlovade om att förordningen skulle förankras hos samtliga riksdagspartier motsvarade inte alls de förväntningar jag hade, tyvärr.

Risken är stor att det nu blir som många varnar för, att mediestödet kommer att utbetalas så sent att mindre tidningar hinner gå i konkurs innan pengarna kommer. Det vore för farligt - jag menar förfärligt - om den varningen blev verklighet.

I detta betänkande har vi ett enigt tillkännagivande som jag välkomnar, där regeringspartierna valt att gå oss i oppositionen till mötes. Det gäller att mediestödet ska följas upp årligen och att det ska ske en utvärdering om några år. Detta är naturligtvis bra, och där lovar jag att noga följa upp de farhågor som många av oss har.

Herr talman! Det finns väldigt mycket att säga om såväl hanteringen av mediestödet som innehållet i regeringens förslag. Vi är från Vänsterpartiets sida eniga med regeringen om att det behövs ett nytt mediestödssystem eftersom det nuvarande systemet är spretigt med flera olika stödformer som gör det komplicerat att förstå. Det är inte heller anpassat till dagens digitalisering. Detta verkar de allra flesta vara överens om.

Vår inställning är att fria, självständiga och oberoende medier är en central del i bygget av en stabil demokrati. I Sverige har vi åtminstone fram till i dag haft en lång tradition av tryck- och yttrandefrihet, och vårt medielandskap innehåller en stor mångfald av såväl privata som gemensamt ägda tv- och radiokanaler och tidningar. Det har rått en samsyn om att medieföretagen i Sverige har spelat en viktig roll genom att bidra till den allmänna debatten i samhället.

I Sverige har vi haft en tradition - tidigare talare har sagt att den går tillbaka till 1700-talet - av att uppmuntra till fri debatt och fria meningsutbyten. Det har funnits en medvetenhet och en bred samsyn om att även medier som har små upplagor har tillfört mycket till debatten och varit viktiga för det fria ordet. Därför behövs en mångfald av medier och ett modernt mediestödssystem som är utformat för att möta de krav som ställs på ett demokratiskt samhälle.

I detta behöver man värna lokal, regional och nationell nyhetsjournalistik såväl som mediemångfalden på det stora hela. Systemet behöver även utformas så att det är så begripligt, rättvist och transparent som möjligt och ge mest stöd till dem som har störst behov, så att man uppfyller syftet att stärka demokratin och att stärka journalistiken i hela landet.

Genom medierna får människor möjligheten att bilda välgrundade åsikter, verktyg att delta i demokratiska diskussioner och möjlighet att utkräva ansvar av dem som har makten. Vikten av bred och omfattande fri journalistik går därför inte att överskatta.

En av de farhågor som förts fram i debatten och som jag delar är oron över att regeringen genom sitt förslag prioriterar stödet till lokal journalistik på bekostnad av mediemångfalden. Det är djupt olyckligt att man ställer upp ett obefogat och falskt motsatsförhållande som riskerar att utarma mångfalden av medier. Det går också helt emot syftet med mediestödet och den breda överenskommelse som gjorts historiskt om mediestödet, där det har handlat om att stärka demokratin genom att främja allmänhetens tillgång till oberoende nyhetsförmedling i hela landet via en mångfald av allmänna nyhetsmedier med redaktionellt innehåll av hög kvalitet.

Vi i Vänsterpartiet vill naturligtvis värna och betona vikten av lokal och granskande journalistik som håller hög kvalitet, men som jag sa tidigare har vi en tradition av att också se till värdet av de medier som bidrar till mediemångfalden och det fria ordet.

Herr talman! Detta riskerar att utarma mångfalden av medier och få negativa konsekvenser för demokratin. Vi anser att förslaget blir kontraproduktivt eftersom det strider mot det övergripande syftet med mediestödet, nämligen att stärka demokratin.

Herr talman! Nu har jag nästan bara talat om själva hanteringen av propositionen. Nu tänkte jag säga lite grann om vad Vänsterpartiet har för egna förslag också. Jag beklagar att jag redan har överskridit min anmälda talartid.

Förutom det som gäller mediemångfalden har vi invändningar gällande regeringens förslag om ett nytt demokrativillkor, som vi tillsammans med bland annat Journalistförbundet är kritiska till. I korthet går vår och andras kritik ut på att ett demokrativillkor riskerar att bli godtyckligt, i synnerhet i kombination med att beslut om mediestöd inte ska gå att överklaga. Flera remissinstanser har även lyft frågan huruvida ett demokrativillkor strider mot intentionen i tryckfrihets- och yttrandefrihetsgrundlagarna.

Det går att konstatera att bestämmelser om ett demokrativillkor är förenade med en rad problem. Flera remissinstanser invänder och framhåller att ett sådant villkor kan komma att tillämpas godtyckligt och skulle kunna inverka negativt på pressfriheten. Vi anser att det finns risker med att införa sådana villkor eftersom den politiska majoritetens uppfattning om vilka åsikter och företeelser som kan vara ett hot mot demokratin snabbt kan ändras. Jag anser därför att dagens befintliga system är tillräckligt.

Om man trots allt anser att man ska ha ett demokrativillkor anser vi att lagtexten bör ändras och förtydligas med en hänvisning till regeringsformen för att undvika risker för en begreppsglidning, där det tas hänsyn till andra saker än dem som nu nämns i lagtexten. I kombination med att regeringen föreslår en opolitisk sammansättning av mediestödsnämnden och vårt förslag om en möjlighet att överklaga beslut om mediestöd skulle detta i alla fall minska risken för att demokrativillkoret tillämpas på ett godtyckligt sätt.

Vi anser, precis som jag sa tidigare, att man just ska kunna överklaga mediestödsnämndens beslut, särskilt om ett demokrativillkor införs. Precis som tidigare talare har varit inne på finns det en stor oro och osäkerhet kring hur mediestödsnämnden kommer att fatta beslut. Vilka prioriteringar kommer nämnden att göra? Vilken kommun ska få stöd till sin lokala tidning, och vilken kommun kommer inte att få lokal bevakning? När och hur ska mediestödsnämnden göra den avvägningen, och när kommer man att tycka att det är rimligt att prioritera mediemångfalden framför lokal journalistik? Det blir oklart, anser vi.

Vi tycker, precis som till exempel Tidningsutgivarna, att en överklaganderätt är nödvändig, speciellt i förhållande till beslut om huruvida en sökande kvalificerar sig för stöd eller inte.

Herr talman! Vi har, som sagt, ganska många fler förslag. Jag vill bara nämna ett, som en del som lyssnar på debatten kanske också har intresse av. Det är nämligen ganska nytt från Vänsterpartiets sida att vi har en reservation där vi anser att man ska utreda frågan om nollmoms. Det är inte ett perfekt förslag, och det kan gynna stora aktörer på bekostnad av små. Men vi anser, och har kommit fram till, att detta är ett sätt. Som tidigare talare har varit inne på är pressen i dag ganska beroende av mediestöd. Det finns fler finansieringsfrågor. Och vi har landat i att vi anser att man bör utreda frågan om nollmoms.

Herr talman! Visst är det fint att få leva i en demokrati där man kan ha olika åsikter även i ett ärende som detta.

Herr talman! Det är nog ingen nyhet för någon att Vänsterpartiets principiella inställning är att vi vill avskaffa monarkin och att vi därför årligen motionerar om att införa ett modernt och demokratiskt statsskick, precis som föregående talare sa. Där ska även statschefen, som har det främsta ämbetet i Sverige, tillsättas enligt demokratiska principer. Det är något som i alla andra sammanhang brukar anses vara en självklarhet.

Herr talman! Det är faktiskt ganska förvånande och orimligt att regeringen i dagens läge prioriterar att lägga fram detta förslag om att instifta en tillfällig flaggdag. Det finns så många andra mycket mer prioriterade frågor för regeringen att sätta tänderna i.

Det gäller exempelvis de höga matpriserna, de ökande bolånekostnaderna eller larmen från kommuner och regioner som kommer att behöva göra omfattande nedskärningar den kommande tiden. Och jag tror inte att någon av oss är helt oberörd av de dödskjutningar som har varit den senaste tiden.

I skenet av detta blir det en minst sagt märklig prioritering som regeringen nu valt att göra. Med detta korta varsel, och vad det verkar som ganska impulsivt, lägger regeringen fram detta förslag som inte har aviserats på förhand. Det verkar vara ett väldigt spontant infall från regeringen.

Herr talman! Senast för några månader sedan behandlade KU betänkandet om allmänna helgdagar där även flaggdagarna ingår. Då konstaterade utskottet i stort sett enigt att det nyligen gjorts en översyn av de allmänna flaggdagarna och att riksdagen förra våren behandlade regeringens proposition Ett modernt offentligt belöningssystem och de allmänna flaggdagarna.

I den propositionen lämnade regeringen förslag på riktlinjer för ett nytt system gällande offentlig belöning samt riktlinjer gällande Sveriges allmänna flaggdagar.

De nya riktlinjerna innebär bland annat att de allmänna flaggdagarna med koppling till det svenska kungahuset ska bli färre och efter nästa tronskifte enbart omfatta regentens födelsedag och tronföljarens födelsedag från det år att hen fyller 18 år.

En tillfällig allmän flaggdag för att hög-tidlighålla 50-års-dagen av konungens trontillträde

Konstitutionsutskottet ansåg då för tre månader sedan att förslaget till riktlinjer om de allmänna flaggdagarna var väl avvägt och har även tidigare ansett att frågor om flaggning vid de statliga myndigheterna och institutionerna bör avgöras av dem själva.

Utskottet ansåg även för några månader sedan att det mot denna bakgrund inte heller fanns några skäl för riksdagen att ta några initiativ till en ny flaggdag. Man har helt enkelt ändrat åsikt på bara några månader.

Herr talman! Vänsterpartiet har inte för avsikt att hindra vare sig allmänhet, myndigheter eller andra som önskar att flagga. Vi anser dock att konstitutionsutskottets tidigare resonemang, som vi delade, rimligen borde vara gångbart även på det aktuella förslaget från regeringen.

Vi anser därför att det inte finns ett behov av att införa denna flaggdag. Jag yrkar bifall till reservationen.

Jag vill önska talmannen, övriga ledamöter och även alla som jobbar i riksdagen en trevlig och avkopplande sommarledighet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 11.)

Herr talman! Sverige har en historik av att ledas av minoritetsregeringar. Just därför är detta betänkande viktigt, även om utskottet är enigt.

Varje år lämnar regeringen en skrivelse till riksdagen där den redovisar hur riksdagens beslut har tillgodosetts, och de tillkännagivanden som riksdagen har lämnat till regeringen brukar vara av särskilt intresse. Det handlar alltså om att riksdagen ger regeringen i uppdrag att agera i en särskild fråga, till exempel att en fråga ska utredas.

Man kan väl konstatera att riksdagen under den förra mandatperioden av olika skäl riktade många fler tillkännagivanden till regeringen än tidigare år. Toppnoteringen gjordes förra året med 328 tillkännagivanden. Precis som föregående talare sa kan det bero på det oklara parlamentariska läget, men en annan aspekt tror jag är pandemieffekten. I alla fall kom KU:s egen lilla grupp som tittade på antalet utskottsinitiativ över tid fram till det.

Vi har under denna mandatperiod också sett att regeringar av olika färg ibland ber utskott att agera därför att det då går fortare i ett skyndsamt läge. Vi kan givetvis diskutera mer nästa gång ifall vi tycker att det är bra eller dåligt, men det är ändå ett faktum.

Historiskt har antalet tillkännagivanden legat på ungefär 75 per år, men det har verkligen varierat mycket över tid. Inte alltför sällan kan ett tillkännagivande dessutom komma från ett enigt utskott, precis som ett som KU faktiskt har berett nu under våren.

Ibland är det kanske ganska enkelt att som riksdagsledamot tycka att man är färdig när man har fått igenom ett tillkännagivande - att man har gjort sitt och bara kan invänta att regeringen snabbt agerar och löser den fråga som man har satt i fokus. Men riktigt så enkelt är det inte alltid, precis som tidigare talare har sagt.

När det gäller bedömningen av vilken tidsåtgång som är rimlig i olika fall får vi i konstitutionsutskottet givetvis hänvisa till vad respektive utskott har framfört i sina yttranden över redogörelsen till KU. Vi noterar samtidigt att det bland de äldsta tillkännagivanden som ännu inte har slutbehandlats finns flera som är över elva år gamla. Vi är till och med ganska snälla när vi skriver så i vårt ställningstagande, för det allra äldsta är faktiskt från riksmötet 1999/2000 och alltså över 20 år gammalt.

Dessa ärenden är givetvis inte vanligheter, men det är ändå ganska anmärkningsvärt att de ens förekommer. I de fall där det har gått över elva år utan att ärendet har slutbehandlats är det inte alltför sällan så att regeringar av olika färg har styrt Sverige under tiden. I några fall kanske det till och med är så att de som drev igenom ett tillkännagivande sedan kom till makten och fick makt att förändra och få igenom sitt tillkännagivande. Ändå blev det inte slutbehandlat. Jag, som företräder ett parti som aldrig har fått sitta vid makten, kan tycka att det är anmärkningsvärt att detta kan förekomma.

Konstitutionsutskottet har tidigare framhållit vikten av att en regering behandlar riksdagens skrivelser skyndsamt och har uttalat att det borde höra till undantagen att tillkännagivanden inte kan slutredovisas inom två till tre år samt att elva år inte kan anses vara en acceptabel tidsåtgång för behandlingen av ett tillkännagivande.

I vissa utskotts yttranden till KU lyfts frågan om när ett tillkännagivande kan anses vara slutbehandlat fram. KU har tidigare uttalat att det av naturliga skäl, precis som jag sa tidigare, kan variera vilka åtgärder som krävs för att ett tillkännagivande ska bli slutbehandlat. Vi har påmint om vikten av att regeringen är tydlig med hur dess behandling av ett tillkännagivande förhåller sig till det som efterfrågas i tillkännagivandet och med vilka åtgärder man avser att vidta. Vi har dock också sagt att ett tillkännagivande från riksdagen behöver vara tydligt om regeringen ska kunna vara så tydlig som det krävs. Detta handlar om kommunikation och samspel på hög nivå.

Herr talman! Med tanke på de senaste årens ökning av antalet tillkännagivanden som ännu inte har slutbehandlats tror jag att allt större vikt kommer att behöva läggas vid denna skrivelse och regeringens hantering framöver. En dag som denna känns det dock, avslutningsvis, ganska fint att i KU:s fina anda kunna yrka bifall till betänkandet från ett enigt utskott. Även om mina utskottskollegor vet att jag inte alltid är enig med de övriga är jag det i dag.

Herr talman! I detta avsnitt behandlar vi anmälningar som rör regeringens handläggning av vissa ärenden, och jag tänkte beröra några av de ärenden vi har granskat i detta kapitel.

Först tänkte jag gå in på det ärende som jag nämnde i inledningen, alltså beredningen av lagförslaget om sekretess för elstödet. Där framhåller KU först och främst betydelsen av att upprätthålla såväl regeringsformens beredningskrav som Lagrådets granskning. Genom dessa skapas förutsättningar för kvalitet i lagstiftningsarbetet. Vikten av att regeringen även i brådskande ärenden inhämtar de upplysningar och yttranden som behövs vid beredningen av regeringsärenden är också något som KU tidigare har framhållit. Detta ökar förutsättningarna för att de åtgärder som vidtas i olika lagförslag blir så träffsäkra och effektiva som möjligt.

I detta fall har tyvärr flera remissinstanser, såväl när det gäller promemoria ett som promemoria två, avstått från att svara på remisserna eftersom man, åtminstone i vissa fall, har ansett att det har varit alltför ont om tid. Personligen ställer jag mig frågan om huruvida dessa fall har blivit tillräckligt allsidigt belysta i propositionen eftersom nästan en fjärdedel av remissinstanserna i båda fallen inte har svarat på regeringens proposition trots att de har fått frågan.

KU har flera gånger tidigare uttalat, så även denna gång, att om remissinstanserna ska ha en verklig möjlighet att lämna genomtänkta synpunkter får de givetvis inte ha alltför kort tid till sitt förfogande. Som tidigare talare varit inne på kan vi konstatera att det i vissa fall varit väldigt kort tid, särskilt med tanke på lagförslagens innebörd och komplexitet.

I vårt ställningstagande säger vi att det inte går att utesluta att beredningen av den första av de två promemoriorna med lagförslag hade kunnat inledas tidigare, vilket i så fall hade kunnat begränsa behovet av denna brådskande beredning. Vi konstaterar också att den korta tidsramen även innebar att riksdagens behandling av propositionen påverkades genom både förkortad motionstid och förkortad tid för beredning. Utskottet framhåller därför att lagförslag med så pass kort tid fram till ikraftträdandet endast bör läggas fram i undantagsfall.

Även om beredningen givet det föreslagna ikraftträdandedatumet behövde avvika kraftigt från vanliga beredningsrutiner skulle bara några extra dagar ha kunnat innebära en markant skillnad för såväl remissinstanserna och Lagrådet som det interna arbetet i Regeringskansliet med att behandla yttrandena över förslagen.

Personligen tycker jag att detta är ett ärende som visar på vikten av remissväsendet. Som jag har sagt i utskottet flera gånger tidigare är remissväsendet också en viktig grund för partiernas ställningstaganden när regeringen kommer med en proposition, vilket gör att det är viktigt för alla partier i riksdagen att vi har ett väl fungerande remissväsen.

Jag tänker nu gå in på ett annat ärende, som handlar om tillsättandet av den nationella säkerhetsrådgivaren. KU har granskat även den processen och konstaterar bland annat att det inför rekryteringen inte gjordes någon intresseannonsering, trots att detta var en opolitisk tjänst och inte en politisk. Där skiljer det sig ju åt ibland i förfarandet. Regeringen bedömde i detta fall att en direktrekrytering krävdes för att skyndsamt få den nationella säkerhetsrådgivaren på plats och att detta var i enlighet med rådande praxis. Dock kan man konstatera att det är mer önskvärt - det tror jag att alla i utskottet tycker - just när det gäller tillsättandet av opolitiska tjänstemän att det sker öppet och transparent, även om det fanns vissa särskilda omständigheter i detta fall. Denna del av granskningen ger inte anledning till något uttalande av KU.

Däremot uppmärksammar vi frågan om jäv som väcktes, särskilt medialt, med anledning av statsministerns privata relation till säkerhetsrådgivaren. Beslutet att anställa säkerhetsrådgivaren fattades vid ett regeringssammanträde där statsministern var ordförande och föredragande statsråd i ärendet. Vi har frågat ut statsministern i just detta ärende, och han uppgav då att han gjorde bedömningen att relationen inte var av den karaktär att hans opartiskhet kunde ifrågasättas och att det därför inte fanns något skäl att avstå från att delta i beslutet.

KU har inga invändningar mot denna bedömning, men jag tror att vi alla är medvetna om den mediala diskussion som ändå uppstod i samband med detta beslut. Därför påpekar vi ändå att man i situationer likt denna alltid kan överväga möjligheten att avstå från att delta i ett beslut för att på det sättet skapa ett större säkerhetsavstånd.

Det sista ärende jag något kort tänkte beröra är avvecklingen av klimatbonusen. Tidigare talare har varit inne på vikten av att undvika en rusning. Jag ska inte gå i polemik - detta är givetvis ärenden som vi kan debattera i andra sammanhang - men nog blev det ändå en viss rusning när regeringen kom med ett pressmeddelande dagen innan och sa: I morgon är sista dagen för att köpa exempelvis en elbil och få klimatbonus.

Vi konstaterar att regeringen har möjlighet att agera på detta sätt. Vi har inga synpunkter på ordningen för de olika besluten, även om det hade kunnat framgå i pressmeddelandet att detta var ett förslag som skulle beslutas av riksdagen. Vi anser givetvis att det är viktigt och värdefullt att informera allmänheten i situationer som dessa, men det finns faktiskt inga som helst hinder för en regering att fatta dåliga beslut. Dem debatterar vi dock inte här, utan dem debatterar vi i andra ärenden och i andra sammanhang.

Herr talman! I detta kapitel behandlas de ärenden som rör anmälningar gällande regeringens koppling till riksdagen.

Jag har skrivit ut bara halva mitt anförande, så jag får helt enkelt ta det ur huvudet. Så kan det gå! Det är fint att konstitutionsutskottet har ett enigt betänkande, för det gör att det jag tänkte säga om skolministerns agerande vid en frågestund är det som tidigare talare varit inne på. Därför pratar jag bara om anmälningar som rör regeringens samråd med EU-nämnden i olika ärenden. Jag ber om ursäkt.

Det som kännetecknar de här ärendena är att de är ständigt återkommande, och det är inte särskilt förvånande. Oavsett regeringens politiska färg återkommer de ärenden som rör samråd med EU-nämnden nästan årligen till utskottet. Anmälningarna består oftast av att anmälaren anser att regeringen har brustit i sin förankring i EU-nämnden.

Tyvärr är det något som skaver i de ärenden som återkommer varje år. Troligtvis beror mycket av det på att det råder en maktobalans som är svår att förhålla sig till som opposition. Delvis beror det säkert på att EU-maskineriet inte tar hänsyn till den process som vi har i Sverige. Det vore verkligen önskvärt att hitta en ordning där processen i EU-nämnden fungerade bättre för samtliga inblandade.

Personligen tror jag att flera av de anmälningar som kommer till utskottet ofta är ett resultat av det informationsövertag som regeringen har gentemot riksdagen. Särskilt i mer komplicerade frågor är samrådet viktigt för att partierna ska kunna ställa rätt frågor men också för att de ska få tillräckligt med underlag.

Om man känner att man inte har tillgång till all information eller tror sig inte ha fått all information på bordet är det svårt att bilda sig en uppfattning. Jag tror att man då kan få en känsla av att något är fel, och därför gör man en anmälan till KU för att KU ska granska detta. Ibland skulle kanske kommunikationen mellan regeringen och EU-nämnden kunna förbättras genom att regeringen kontinuerligt uppdaterar nämnden om att det inte finns någon information.

KU anser att EU-nämnden behöver få ett så fullständigt skriftligt underlag som möjligt av regeringen och att det överlämnas så fort det är praktiskt möjligt. Det är en förutsättning för att samrådet mellan regeringen och EU-nämnden ska bli meningsfullt. På så sätt kan samtliga partier också få utrymme att diskutera och förankra en välgrundad ståndpunkt. Dessa processer i EU-nämnden sker inte sällan under en väldigt begränsad tid, vilket lätt leder till stress i samtliga led. Vi konstaterar givetvis också att regeringen tyvärr inte har makt över EU-maskineriet på egen hand. Man rår helt enkelt inte alltid över hur beslutsprocessen förs i EU.

Däremot har regeringen alltid ett informationsövertag om vad som sker i förhandlingarna inom EU. Därför har regeringen ett extra ansvar för att förse EU-nämnden med det underlag som krävs.

KU anser att det i situationer som de aktuella ibland kan finnas skäl för regeringen att uppdatera EU-nämnden om ärendets status. Vi understryker också vikten av dialog mellan regeringen och EU-nämnden så att EUnämndens behov av information kan tillgodoses så långt som möjligt.

Nu blir min slutkläm lite konstig eftersom jag inte har talat om skolministerns agerande under frågestunden. Vi fann nämligen en brist där. Jag tycker personligen att de ärenden som rör just EU-nämnden är mer intressanta och viktiga i detta kapitel, eftersom de visar på ett gemensamt problem för riksdagens samtliga partier i förhållande till regeringen och hur vi ska kommunicera med varandra på bästa sätt. Det här är ett bra exempel på när den goda revisorns medskick kanske är minst lika viktigt som de ärenden där vi gör ett mer hårt medskick om att något inte var bra.

Herr talman! En av konstitutionsutskottets viktigaste uppgifter är att granska regeringens arbete, och det har vi gjort i över 200 år.

Årets granskning är den femte som jag deltar i. Inför varje gång har jag personligen varit lite osäker på ifall vi kommer att lyckas hålla i den vana som utskottet skaffade sig de sista åren under herr talmannens tid som ordförande i konstitutionsutskottet. Och jag är ganska glad över att KU faktiskt lyckades lämna ett enigt betänkande även i år. Det är en framgång för oss som partier att med gemensamma ansträngningar lyckas finna enighet och värna den tradition som vi nu har skaffat oss att värna KU:s roll och att bedöma regeringar oavsett politisk färg utifrån likadana grunder.

Utöver att värna det gemensamma arbetssätt vi nu har skaffat oss har vi i år utvecklat KU:s arbete med granskningen, och jag hoppas att vi kommer att kunna hålla i det även kommande år.

Herr talman! Det vi gemensamt har kommit fram till - vilket kanske inte verkar vara ett särskilt stort steg utifrån sett men faktiskt är ganska stort för oss i KU - är ett nytt sätt att hantera de ärenden som rör ministrars uttalanden. Utifrån vårt synsätt anser vi att inlägg i en politisk debatt i första hand bör granskas och debatteras inom det offentliga samtalet, inte inom ramen för den konstitutionella granskning som KU gör.

Över tid har allt fler anmälningar till utskottet kommit att gälla om ett uttalande varit korrekt i sak eller inte. Det är givetvis alltid viktigt att granska ministrars uttalanden, och det kommer KU även fortsättningsvis att göra. Men det är som sagt vår vilja att avgränsa det vi granskar till sådant som är av konstitutionellt värde.

Detta betyder inte att vi anser att det är fritt fram för statsråd att säga vad som helst, utan utskottet pekar särskilt på att alla statsråd och förtroendevalda på ledande positioner har ett stort ansvar för hur debatten förs samt att man genom medvetet felaktiga eller osanna uttalanden omöjliggör inte bara en seriös politisk debatt utan också inverkar negativt på åsiktsbildningen i samhället, vilket i förlängningen leder till en försvagning av vår demokrati.

Som utskott framhåller vi också att en fri och öppen debatt är av grundläggande betydelse i en demokrati. Inlägg i den politiska debatten som görs kan vara både tillspetsade och polemiska och bör så kunna vara, men vi förutsätter att de är korrekta i sak.

Jag tycker att det är en framgång för oss i utskottet att vi har hittat ett sätt att hantera dessa ärenden och att vi har ett gemensamt mål för hur de ska hanteras framöver.

Herr talman! En annan framgång för i år som jag tycker är värd att belysa är att vi som sagt har lyckats hålla i vår vana att lämna ett enigt betänkande, trots att vi i år har granskat två regeringar med olika politisk färg. Det kanske framstår som ett enkelt jobb nu när vi står här och är eniga, men vägen dit är ofta ganska lång och har så varit även i år.

Jag vill såklart rikta ett stort tack till utskottet, men framför allt vill jag tacka det fantastiska kansli som vi har till vår hjälp. Utan kansliet hade vi definitivt haft mycket svårare att nå enighet. Utan att avslöja för mycket om vårt arbete i utskottet kan man väl konstatera att vi ibland fastnar i våra diskussioner, och när de blir alltför långdragna är det inte ovanligt att vi ber kansliet att ge förslag till kommande möte. Och som genom något slags magi lyckas de allt som oftast ge oss ett förslag till text som fångar upp alla de perspektiv och nyanseringar som vi har efterfrågat. Kort sagt skulle vi inte klara oss utan vårt kansli. Då hade vi troligtvis haft granskningsdebatten långt mycket senare i år.

Herr talman! I årets granskning har vi behandlat 26 anmälningar, och vi pekar på brister i 5 av fallen. Noterbart är att 10 av anmälningarna gäller så kallade uttalandeärenden, där vi väljer att inte göra bedömningar.

Ett av de ärenden som vi har behandlat och bedömt och som jag personligen tycker är ett av de mest intressanta i årets granskning är det som rör beredningen av sekretessen kring elstödet. Där konstaterar vi att behovet av brådskande beredning i alla fall delvis hade kunnat begränsas om man hade kunnat inleda arbetet tidigare än vad som gjordes. Den korta tidsramen påverkade också förutsättningarna för riksdagens behandling genom den förkortade motionstiden. Vi framhåller även att det endast undantagsvis kan vara aktuellt att lägga fram lagförslag till riksdagen med så pass kort tid fram till ikraftträdandet som nu blev fallet.

Jag återkommer till övriga ärenden senare.

Herr talman! Jag tackar föregående talare för att han på flera sätt förtjänstfullt nämnde de invändningar som Vänsterpartiet har i detta ärende.

Herr talman! Dagligen hanterar det offentliga mängder av information. Mycket av det som hanteras och lagras är både viktigt och känsligt såväl för den enskilda personen som för vårt samhälle i stort. Vissa uppgifter klassas som skyddsvärda, och en del rör även rikets säkerhet. Om informationen går förlorad, stjäls, manipuleras eller sprids till obehöriga kan det lätt få allvarliga följder. Många minns och förknippar nog fortfarande Transportsstyrelsen främst med skandalen 2017 - som bland annat gjorde att konstitutionsutskottet fick kallas in mitt i sommaren - då det avslöjades att icke säkerhetsklassade personer utomlands hade fått tillgång till skyddade personuppgifter.

En hög användning av it-tjänster i samhället leder ofta till många bra saker som underlättar vardagen för oss, men det innebär även digitala säkerhetsrisker. De senaste åren har det larmats allt oftare om cyberattacker mot olika myndigheter, som sedan har blivit medialt uppmärksammade. Det har varit en tydlig ökning av incidenter relaterade till internet, exempelvis dataintrång, bedrägerier och spridning av skadlig kod.

Det är tydligt att ett bristande säkerhetsskydd och bristfällig informationssäkerhet riskerar att få förödande konsekvenser för vårt samhälle. Incidenter eller störningar som angriper den digitala infrastrukturen kan exempelvis leda till omfattande problem för finansiella system, hälso- och sjukvården, livsmedelsförsörjning eller vår nationella säkerhet. När hanteringen av viktig information brister riskerar det också att leda till ett försämrat förtroende för våra myndigheter och samhällsfunktioner.

Herr talman! Regeringens förslag i detta ärende handlar om att skapa en ny sekretessbrytande bestämmelse vars syfte är att skapa möjligheter för myndigheter att lämna uppgifter som omfattas av sekretess till en enskild eller en annan myndighet vars uppdrag är att tekniskt bearbeta eller lagra uppgifterna för den uppdragsgivande myndighetens räkning, så kallad utkontraktering.

Regeringens syfte är gott; det är att skapa bättre förutsättningar för myndigheter att utkontraktera eller samordna sin it-drift samt att stärka skyddet för de uppgifter som lämnas vid en utkontraktering av it-driften. Detta i sig är givetvis något Vänsterpartiet välkomnar. Vi kan dock tyvärr ändå inte stå bakom detta förslag från regeringen.

Herr talman! Sveriges ambition har länge varit att inom EU ligga i framkant när det gäller digitaliseringen. Som land har Sverige också haft stor framgång med att utveckla digitala lösningar på i stort sett alla områden i samhället. Men när det kommer till arbetet med och medvetenheten kring cybersäkerhet hamnar Sverige inte alls lika högt i rankningen. Senast i går lyssnade jag till företrädare för Integritetsskyddsmyndigheten som lyfte detta problem. Dessutom vittnar många andra inom branschen om att det är en stor brist på kompetens och att det är svårt att anställa personer som är experter på cybersäkerhet.

Säkerhetspolisen vittnar om att Sverige dagligen utsätts för cyberangrepp som är alltmer avancerade samt att effekterna av cyberangrepp inte bara kan få stora konsekvenser för samhällsviktiga funktioner och kritiska it-system utan också att de direkta och indirekta kostnaderna för dessa angrepp beräknas till miljardbelopp.

Även Riksrevisionen har återkommande granskat myndigheternas informationssäkerhetsarbete och rapporterat om brister i bland annat uppföljningsarbetet.

Herr talman! Det är ganska tydligt att dagens ordning inte fungerar tillfredsställande, och då skulle man också kunna tycka att Vänsterpartiet borde välkomna detta förslag från regeringen. Man skulle också kunna anta att syftet är att hjälpa framför allt små myndigheter med få anställda, där det rimligen borde vara lite svårare att få till ett effektivt skydd för olika uppgifter, att kunna utkontraktera arbetet till en annan större myndighet som har mer resurser och att skyddet därmed skulle kunna stärkas.

Det låter både rimligt och klokt. Men senast i förra veckan tvingades Polismyndigheten, som är en av våra största myndigheter, att skicka ut mejl till över 60 000 personer som har sökt jobb hos myndigheten, eftersom deras personuppgifter kan ha röjts efter ett intrång.

Herr talman! Jag menar därför att det finns stora säkerhetsutmaningar när uppgifter lagras digitalt och utlokaliseras men även när myndigheter själva hanterar uppgifterna. Jag nämnde tidigare Transportstyrelseskandalen som ett exempel, men det är tyvärr bara ett av många.

Med anledning av dessa brister har Vänsterpartiet tidigare motionerat om att regeringen bör ta fram statliga molntjänster som också skulle kunna hjälpa myndigheter, oberoende av storlek, att upprätthålla en god informationssäkerhet. Vi anser att det är ett riskmoment i sig att utkontraktera uppgifter som innebär hantering av säkerhetskänslig information samt att utkontraktering av skyddsvärda uppgifter endast bör ske i undantagsfall. Vi ifrågasätter särskilt att känsliga uppgifter kan utkontrakteras till privata tjänsteleverantörer utomlands, något som skedde i Transportstyrelseskandalen.

Regeringen har i sitt förslag delvis lyssnat på remissinstansernas kritik angående vilken intresseavvägning som bör göras innan en myndighet utkontrakterar vissa uppgifter eller ej. Tyvärr kvarstår dock det grundläggande problemet med bristande informationssäkerhet hos myndigheterna. Regeringen skriver i sin proposition att tillgång till säker och effektiv it-drift är en grundläggande förutsättning för att en statlig eller kommunal myndighet ska kunna bedriva en ändamålsenlig verksamhet, men regeringen utvecklar inte huruvida myndigheternas it-drift är tillräckligt säker i dag eller hur den ska kunna bli det i framtiden.

Herr talman! Exempelvis Åklagarmyndigheten skriver i sitt remissvar att ett genomförande av dessa förslag skulle innebära en stor risk för att myndigheter, kommuner och regioner kan komma att fatta beslut som strider mot EU-rätten och kraven på personuppgiftshantering och att uppgifter som är belagda med sekretess felaktigt lämnas ut. Man skriver också att om inte tydliga och obligatoriska säkerhetskrav etableras och myndigheternas kunskaper om och arbete med informationsskyddsklassning ges ett större fokus skulle ett genomförande rent av innebära en risk för Sveriges digitala suveränitet.

Även Polismyndigheten och flera andra remissinstanser har samma kritik och avstyrker därför förslaget.

Vi i Vänsterpartiet instämmer i att myndigheternas arbete kring informationssäkerhet och säkerhetsskydd måste bli bättre innan ett förslag som detta kan genomföras.

Jag vill avslutningsvis yrka bifall till vår reservation i ärendet.

Herr talman! Tack för svaret, ministern! Precis som ministern säger är behoven minst sagt akuta.

Ett konkret förslag i årets lägesrapport lyfter upp det som också Vänsterpartiet motionerat om tidigare: en stipendieordning för studier i de samiska språken. Det är, precis som ministern säger, tydligt för alla att den omfattande bristen på samiskspråkig kompetens, men även kompetens i de andra minoritetsspråken, gör att utbildningskedjan brister och att språken inte revitaliseras i den takt som behövs.

I våra grannländer erbjuds en stipendieordning. Är det något som ministern överväger att även Sverige ska erbjuda?

Herr talman! Min fråga riktar sig till kulturministern. Varje år släpper Samiskt språkcentrum en lägesrapport för de samiska språken i Sverige. Det är en minst sagt nedslående läsning: Alla de fem samiska språken är i dag hotade. Ume- och pitesamiskan klassas också som akut hotade.

Samtidigt inledde FN förra året Urfolksspråksdekaden, Idil, som för kommande tioårsperiod syftar till att uppmärksamma språk som riskerar att dö ut men också ålägger länderna inom FN att göra insatser för att bevara, skydda och utveckla alla de små språk som i dag är utsatta och hotade.

Min fråga till ministern är därför: Vilka åtgärder avser hon att vidta med tanke på de brister i kunskap om språken som finns men också med anledning av lägesrapporten och kommande års urfolksspråksdekad?

Herr talman! Om någon från justitieutskottet är kvar i salen och lyssnar på detta vill jag försäkra att Vänsterpartiet står bakom det här betänkandet. Jag har alltså inte tänkt försöka göra någon kupp på fyra minuter här. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

I detta ärende har ett enigt utskott ställt sig bakom regeringens förslag, så även Vänsterpartiet. För oss är det ändå med en viss motvillighet. Jag vill därför ta några minuter i kammaren och redogöra för anledningarna till vårt ställningstagande för att få med det i kammarens protokoll.

Precis som utskottet redogör för i sitt betänkande antogs Europaparlamentets och rådets förordning om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online, TCO-förordningen, under 2021. För knappt ett år sedan började förordningen tillämpas. Den gäller som svensk lag.

Förordningen ger de olika ländernas nationella behöriga myndigheter vissa befogenheter och ålägger så kallade värdtjänstleverantörer vissa skyldigheter. Bland annat får en behörig myndighet utfärda order om att en värdtjänstleverantör ska avlägsna terrorisminnehåll från sin värdtjänst, vilket leverantören då är skyldig att göra inom en timme från det att man mottagit en sådan order.

För att uppfylla kraven i EU-förordningen och möjliggöra tillämpningen av den föreslår regeringen bland annat en ny lag som ger Polismyndigheten, den behöriga myndigheten i Sverige, möjlighet att besluta om vitesförelägganden och sanktionsavgifter mot värdtjänstleverantörer. Lagen möjliggör även ett visst uppgiftsutbyte mellan Polismyndigheten och Säpo.

Herr talman! I EU-parlamentet röstade Vänsterpartiet och vår partigrupp där nej till förordningen. Ett av skälen till detta är att Vänsterpartiet står bakom den svenska yttrandefrihetsgrundlagen och den lagstiftning vi har, där det slås fast att åtgärder mot eventuellt kriminella uttalanden ska vidtas i efterhand. Vi är också generellt skeptiska och kritiska mot förhandsgranskning och andra censurliknande filterlösningar.

Regeringen gör bedömningen att TCO-förordningen och de i propositionen föreslagna lagändringarna inte är tillämpliga i de fall då de kommer i konflikt med våra mediegrundlagar. Jag och Vänsterpartiet noterar dock att Justitiekanslern i sitt remissvar anser att slutsatsen gällande när förordningen ska tillämpas och när den inte ska tillämpas inte är helt självklar. Justitiekanslern anser bland annat att det är oklart om Polismyndigheten i en situation där ett visst publicerat innehåll bedöms vara skyddat av de svenska grundlagarna kan underlåta att utfärda en avlägsnandeorder på det sätt som förordningen kräver utan att överträda unionsrätten.

Vänsterpartiet delar Justitiekanslerns oro när det gäller detta och kommer att bevaka frågan framöver. Vi är därför också kritiska till TCO-förordningen i sig och till regeringens förslag i detta ärende. Men eftersom förordningen redan i dag gäller som svensk lag har det inte varit möjligt för oss att yrka avslag på regeringens proposition, då den enbart syftar till att anpassa svensk lagstiftning efter förordningens krav.

Herr talman! Detta ärende är tyvärr ingen engångshändelse utan en konsekvens av Sveriges inträde i EU som i bland annat detta fall leder till ett demokratiskt underskott. Det är också av dessa skäl som jag, trots Vänsterpartiets kritik mot förordningen, har avstått från att yrka avslag på regeringens proposition.

Effektivare åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 16.)

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation 16.

Det här betänkandet rör frågor om de nationella minoriteterna. Även urfolket samer och deras frågor ingår. Vänsterpartiet har väldigt många förslag som tas upp i betänkandet. Jag kommer inte att prata om alla, men vi har förslag som rör judiskt liv, romsk inkludering och samiska rättigheter. Vi har även vissa förslag som inbegriper alla de nationella minoriteterna.

De nationella minoriteterna i Sverige är samer, som också är ett urfolk, sverigefinnar, tornedalingar inklusive kväner och lantalaiset, romer och judar. I de nationella minoritetsspråken omfattas de samiska språken, finska, meänkieli, romani chib inklusive alla varieteter samt jiddisch.

Sedan 2000 är minoritetspolitiken ett eget politikområde. Den nationella minoritetspolitiken inrättades som en följd av att Sverige ratificerade två Europarådskonventioner: minoritetsspråkskonventionen och ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter.

Detta gjordes av goda skäl. Förtryck av nationella minoriteter och en politik för tvångsassimilering är en mörk del av Sveriges historia som på många sätt fortfarande är obearbetad och som lever kvar och har konsekvenser även i vår tid. Människor har osynliggjorts och kartlagts på ett diskriminerande sätt enbart för att de tillhört en minoritet. Den tidigare assimileringspolitiken medförde att människor var tvungna att förneka sitt ursprung och sluta tala sitt språk för att inte bli uteslutna från majoritetssamhället.

Genom internationella avtal har Sverige sedan ratificeringen 2000 förbundit sig att skydda och stärka samtliga nationella minoriteters samt urfolkets rättigheter till identitet, språk, kulturarv och religion. Men mycket återstår att göra.

Vänsterpartiet anser att möjligheterna att använda det egna språket i kontakt med myndigheter behöver utökas och gälla alla talare av ett nationellt minoritetsspråk oavsett var i landet de bor. Även utbildningen i, på och om de nationella minoritetsspråken samt de nationella minoriteternas kultur och kulturarv behöver utvidgas, liksom möjligheten att få vård och omsorg av personal som talar det egna modersmålet.

Ett annat självklart demokratiskt krav är att alla som tillhör en nationell minoritet ska ha möjlighet att medverka i beslut och ta till vara sina intressen inom samtliga samhällsområden. Fortfarande förekommer diskriminering, rasism och hatbrott mot människor som tillhör någon av de nationella minoriteterna eller urfolket. Av denna anledning behöver vi ständigt fortsätta att förbättra och utveckla rättigheterna för den nationella minoritetsbefolkningen och urfolket.

Lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk trädde i kraft den 1 januari 2010. Lagen ska garantera Sveriges samtliga nationella minoriteter ett grundskydd samt särskilda rättigheter för den som bor i en kommun som tillhör ett förvaltningsområde för samiska, meänkieli eller finska - en kommun kan givetvis även vara förvaltningsområde för flera minoriteter samtidigt.

Lagens grundskydd ska dock som sagt tillämpas i hela Sverige. Grundskyddet innebär bland annat att förvaltningsmyndigheter ska informera nationella minoriteter om deras rättigheter, skydda och främja minoritetskulturen och språken samt ge de nationella minoriteterna möjlighet att påverka i frågor som berör dem och samråda med dem.

För ungefär ett år sedan lämnade Lennart Rohdin på uppdrag av Sverigefinländarnas delegation en rapport som riktade väldigt skarp kritik mot Sveriges minoritetspolitik. Trots att det då hade gått 23 år sedan riksdagen beslutade att Sverige skulle ansluta sig till minoritetskonventionerna och Sverige fick en nationell minoritetspolitik, trots att det då var nästan 13 år sedan lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk trädde i kraft i Sverige och trots att denna lag skärptes ytterligare för bara fyra fem år sedan konstaterar Lennart Rohdin att endast ett fåtal kommuner och regioner lever upp till de krav som lagen stadgar och som givetvis gäller för samtliga av dessa.

Vidare är uppföljningen av minoritetspolitiken alldeles för svag, och minoriteternas förtroende för uppföljningsmyndigheterna är väldigt lågt.

Det var bra att den förra regeringen lade fram ett handlingsprogram för bevarande och främjande av de nationella minoritetsspråken. Men frågan är så akut att mer behöver göras. Vänsterpartiet har som sagt lagt fram många olika förslag, som man gärna får läsa mer om i betänkandet.

Vi är väldigt oroliga. Kammaren brukar alltid vara enig om vikten av de nationella minoritetsspråken och om att språkfrågan är akut för samtliga minoriteter. Trots det händer inte särskilt mycket. Ibland behöver man faktiskt gå från ord till handling. Men vi ser som sagt positivt på att den förra regeringen ändå tog fram ett handlingsprogram och hoppas att de ungefär 40 miljonerna per år ska leda till att det blir verkstad.

Lennart Rohdins utredning visade som sagt att kommunerna inte följer lagarna, trots att de har funnits under lång tid i Sverige. Mer än hälften av kommunerna har inte ens tagit fram en handlingsplan för sina nationella minoriteter och för hur man ska hantera frågan utifrån lagen. Det är givetvis ett underbetyg till den här församlingen att vissa lagar inte följs och att det tar lång tid. Vissa lagar brukar implementeras från dag ett, medan det för vissa har dröjt flera år och utan att något konkret egentligen har hänt.

Därför anser Vänsterpartiet att det tyvärr för en gångs skull behöver jobbas med inte bara morötter, som man annars gärna brukar göra, utan kanske också med någon form av piska på kommunerna för att de ska efterleva denna viktiga lag. Den reservation jag yrkade bifall till handlar om just det, om genomförande, tillsyn och även uppföljning av minoritetspolitiken och att lagen följs av kommunerna. Vi anser att man bör utreda det.

Jag vill också säga något kort om älvdalskan. Det finns ett jättestarkt engagemang i Älvdalen. De har kämpat på. Det är beundransvärt, eftersom de tyvärr verkligen jobbat i motvind. De vill gärna att älvdalskan ska få status som minoritetsspråk. Det löser tyvärr inte alla problem, vilket vi kan se när det gäller dagens minoritetsspråk. Hade det hjälpt att bara bli erkänd hade vi inte haft den situation som vi tyvärr har med de andra minoritetsspråken.

Vänsterpartiet och Centerpartiet har en gemensam reservation om just erkännande av älvdalskan. Jag hade tyvärr inte möjlighet att besöka Älvdalen den här veckan, men jag vet att flera i utskottet gjorde det och fick lära sig mycket. Vissa tidigare talare har talat om älvdalskan och att man vill utreda frågan. Vår och Centerpartiets reservation handlar just om att utreda frågan. Det finns alltså alla skäl för riksdagens kammare att rösta bifall till vår reservation senare i dag.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 8.

Detta betänkande innehåller, precis som tidigare talare har sagt, många förslag som på olika sätt berör våra grundläggande fri- och rättigheter. Det är sådant som vi ofta tar för givet och ser som självklarheter - respekten för alla människors lika värde, att vi har yttrandefrihet, att vi har rätten att delta i möten, att vi har rätt att demonstrera och utöva vår religion, oavsett vilken, och att vi har rätten att inte vara troende alls, att vi skyddas mot stora intrång i vår integritet, att vi inte registreras utifrån politiska åsikter, att vi får röra oss fritt, att vi skyddas mot diskriminering och att vi garanteras rättssäkerhet om vi anklagas för att ha begått ett brott.

Fru talman! Samtidigt får de fri- och rättigheter som vi har aldrig tas för givna. Forskningen visar att demokratin i världen är på tillbakagång, även här i Europa.

Trots kriget i vår närhet ser dagens hot mot demokratin oftast ut på ett lite annorlunda sätt än förr. Det handlar sällan om våld. I stället sker förändringen inifrån av makten själv, av auktoritära krafter som vinner mark för att sedan på olika sätt angripa medierna, akademierna, civilsamhället och rättssystemet. Enligt forskningsinstitutet V-Dem är de framsteg som gjorts för demokratin i världen sedan Sovjetunionens fall numera bortsopade. Läget i världen är minst sagt dystert, och det är tydligt att vi aldrig kan ta våra fri- och rättigheter för givna och att Europa tyvärr inte är något undantag.

Fru talman! För Vänsterpartiet är kvinnans rätt till sin egen kropp en självklar rättighet, och likaså rätten till fri abort. Alla kvinnor ska ha rätt att bestämma över sin egen kropp. Fri abort är också en förutsättning för att alla barn som föds ska vara välkomna. Men det är också en hälsofråga för kvinnor, både psykiskt och fysiskt. Det är kvinnans rätt att avgöra om och när hon vill ha barn.

Rätten till abort är, precis som tidigare talare också har talat om, lagfäst i Sverige. Men det är långt ifrån en självklarhet. Tvärtom ifrågasätts aborträtten återkommande. Och runt om i världen skärps abortlagstiftningen på ett negativt sätt.

Vi som parti motsätter oss varje inskränkning i aborträtten och menar att Sverige aktivt behöver arbeta för flickors och kvinnors rättigheter i hela världen. Vi vet att inskränkningar i aborträtten inte innebär färre utan bara farligare aborter. Även om situationen inte är densamma i Sverige som till exempel i USA har frågan aktualiserats mycket det senaste året med skrämmande exempel även från Europa.

I dag ställer sig samtliga riksdagspartier bakom rätten till fri abort till och med vecka 18. Det är bra, men även i Sverige finns det grupper som ifrågasätter och kritiserar den svenska rätten till abort.

Exempel från vår omvärld visar tydligt att vi inte kan ta denna rätt för given. I dag kan rätten inskränkas genom ett enkelt riksdagsbeslut. Vänsterpartiet anser därför att skyddet för aborträtten måste stärkas på olika sätt - jag tror att det finns en enighet om detta i kammaren även om det finns en reservation, eftersom även regeringen i sitt avtal har aviserat att man avser att utreda frågan. Ett sätt skulle kunna vara grundlagen. Men om jag uppfattade den tidigare talaren från Moderaterna korrekt tror jag också att det finns en enighet om att det kanske kan finnas andra sätt att genom lagstiftning säkra rätten om inte grundlagen kan ge ett bra skydd. Vi begränsar oss alltså inte till grundlagen.

Fru talman! Vänsterpartiet vill även att alla människor fritt ska kunna definiera sig och uttrycka sig och att de ska ha rätten att bestämma över sin egen kropp på andra sätt, exempelvis genom könstillhörigheten. För många är könstillhörigheten självklar, men för andra skulle en lagändring som innebär att ett tredje juridiskt kön införs betyda oerhört mycket.

En grundläggande princip för ett införande av ett tredje juridiskt kön är självklart att det ska vara en valmöjlighet för den enskilde och inte ett tvång. Vi anser att alla människor har rätt att få sin könsidentitet erkänd och respekterad. Vi anser också att det är upp till varje individ att själv avgöra sitt kön. En modern könstillhörighetslag behöver utgå från verkligheten. Vi anser därför att ett tredje juridiskt kön bör införas samtidigt som möjligheterna med könsuppdelad statistik ska kunna bibehållas.

Fru talman! Det märks nästan på den här debatten att konstitutionsutskottet just nu är inne i sin vårgranskning. Jag skulle nog inte gå så långt som att trycka "gilla" på tidigare talare, men jag kan instämma i stora delar av vad de sagt om valsystemet. Det är väl något som präglar vårt utskott - vi försöker hitta varandra och hitta samsyn i frågor som är grundläggande för vår demokrati.

Men jag är också vänsterpartist, fru talman, så jag vill ändå yrka bifall till reservation 1 i detta betänkande, som behandlar just valfrågor och vårt valsystem.

Det passar ju bra, som tidigare talare sagt, att vi debatterar de här frågorna när vi fortfarande har förra årets val i minnet. Vi i utskottet har också tagit del av erfarenheterna från Valprövningsnämnden, där jag sitter tillsammans med flera andra som är i rummet nu, men även av de erfarenheter som Valmyndigheten har efter genomförandet av det senaste valet. Jag kan verkligen rekommendera intresserade personer att läsa dessa erfarenhetsrapporter.

Fru talman! Vårt svenska valsystem grundar sig på grundlagens bestämmelser om allmän och lika rösträtt och att valen ska vara fria, hemliga och direkta.

I dag blir man röstberättigad i valen när man fyller 18 år, oavsett kön. Men så har det inte alltid varit. Jag vet att fru talmannen är väl medveten om detta eftersom vi den förra mandatperioden firade demokratijubileet och 100 år av fri och lika rösträtt, där även kvinnors rösträtt ingår.

För 100 år sedan var kvinnors rösträtt och kvinnliga riksdagsledamöter nya företeelser. De kom efter att en lång och målmedveten kamp mot hårt motstånd äntligen fullbordats. Sverige var faktiskt sist i Norden med att införa rösträtt för kvinnor.

Fredrik Theodor Borg, som var riksdagsman under slutet av 1800-talet och propagerade för demokrati och republik, var också den förste riksdagsmannen - för det var ju bara män på den tiden - som motionerade om rösträtt för kvinnor. Det gjorde han 1884, men tyvärr fick han inte uppleva vare sig republik, demokrati eller rösträtt för kvinnor. Han hann tyvärr dö innan dessa reformer kom. Vissa väntar i alla fall jag på fortfarande, men vissa har vi kunnat fira i ett antal år. Som jag sa tidigare uppmärksammades flera av de här besluten under förra mandatperioden.

Fru talman! Något man inte får glömma, även om det var roligt att fira jubileet förra mandatperioden, är att inte ens efter genombrottet 1921 fick alla rösträtt. De som hade dömts till fängelse, de som var i personlig konkurs eller hade skatteskulder och de som fick bidrag från fattigvården - alltså dagens försörjningsstöd - fick inte rösta. Det var faktiskt först 1989, alltså för ungefär 35 år sedan, som alla olika rösträttsbegränsningar var borttagna.

Kort sagt kan man konstatera att rösträtten och vårt valsystem har förändrats, utvecklats och förbättrats över tid, och så behöver det fortsätta.

Vänsterpartiet har de senaste åren lagt fram flera förslag kopplade till rösträtten. Vi anser precis som tidigare, även om vi inte har motionerat om det denna gång, att rösträtten bör gälla från det år man fyller 18 år. Den reservation vi har i betänkandet som jag har yrkat bifall till handlar om att vi vill se en sänkt rösträttsålder till 16 år på försök i de kommunala valen, i enlighet med det förslag som Demokratiutredningen lämnade 2016.

Man kan notera att tidigare år när liknande motioner har behandlats i vårt utskott har utskottets majoritet hänvisat till att man inte vill föregripa Regeringskansliets beredning av Demokratiutredningens förslag. Men i höstas valde regeringen att avskriva ärendet om utredningens betänkande. Med andra ord har den här utredningen gått från att vara en hyllvärmare till att ha förpassats till papperskorgen. Det tycker givetvis jag och mitt parti är beklagligt, särskilt då flera länder i vår omvärld har sänkt rösträttsåldern.

För någon vecka sedan var jag, vice ordföranden i utskottet och flera andra ledamöter på en konferens anordnad av EU-parlamentet som var kopplad till valrättsakten. Där vittnade flera ledamöter från andra parlament om hur deras länder sänkt rösträttsåldern och om de goda erfarenheter man hade av det från exempelvis Österrike, Tyskland och Malta.

Fru talman! Vi vet att forskningen visar att vanan att rösta grundläggs i unga år, och vi vet att valdeltagandet i dag är lägre bland förstagångsväljare än i resten av befolkningen.

Den valinformation som ges till gymnasieskolans elever under valrörelsen av till exempel ungdomsförbund och partier är därför särskilt viktig. Men den mobiliserande effekten försvagas när många av dem som sitter i klassrummen inte berörs eftersom de inte kommer att ha möjlighet att rösta.

Särskilt i frågor som rör skola, fritid, samhällsplanering och andra områden som direkt berör ungas vardag tycker vi att det är rimligt och önskvärt att unga får mer inflytande.

Genomsnittsåldern för förstagångsväljare i Sverige är i dag 20 år. Det är faktiskt den högsta genomsnittsåldern i hela Europa.

Om man på försök sänkte rösträttsåldern i kommunala val till 16 år skulle den genomsnittliga åldern för förstagångsväljare sjunka från 20 år till 18 år i kommunfullmäktigevalen. Det var precis det som Demokratiutredningen föreslog. Det skulle också innebära att en majoritet av förstagångsväljarna går i gymnasiet första gången de har rösträtt, vilket skulle ge skolväsendet möjlighet att utveckla och utvidga sitt demokratiarbete och vara ett stöd för förstagångsväljare som behöver navigera bland komplicerade politiska ideologier och förslag.

Slutligen, fru talman, vill jag säga något om de erfarenheter som finns från 2022 års val och vårt valsystem.

Det svenska valsystemet grundar sig som sagt på allmän och lika rösträtt och att valen ska vara fria, hemliga och direkta. Det fastslås i vår grundlag. Rösträtten bestäms utifrån opartiska krav, till exempel ålder. Alla väljare har lika rätt att påverka resultatet genom det vi brukar kalla en röst per person, och alla väljare har möjlighet att rösta direkt på de kandidater de föredrar i de olika församlingarna. Valhemligheten är stark, och ingen annan får bestämma vad en väljare ska rösta på eller tvinga väljaren att berätta hur hen röstat.

Valsystemet behöver också ha robusthet mot försök till manipulation på olika sätt. Det har vi i dag genom vårt decentraliserade system med röstmottagning och rösträkning runt om i landet. Då röstmottagningen och rösträkningen är offentlig kan vem som helst gå och titta på när man exempelvis räknar rösterna.

Transparens och decentralisering bidrar till att skapa ett system som gör det svårare att manipulera eller påverka valresultatet. Detta betyder, som tidigare talare har sagt, inte att vårt valsystem är perfekt i alla delar, utan det behöver kontinuerligt ses över. Jag instämmer med tidigare talare i detta. Det fanns nog ingen som tyckte att det var bra med långa köer till vallokalerna vid valet förra året. Det är också tydligt utifrån de överklaganden som har behandlats i Valprövningsnämnden.

Det finns också ett särskilt behov av att belysa den situation som råder för väljare som har synnedsättning eller annan funktionsnedsättning. De har större svårighet att bevara sin valhemlighet. Här pågår ett arbete som jag hoppas kommer att leda fram till någonting snart. Det är viktigt att alla människor garanteras den valhemlighet som vi har.

Jag ber om ursäkt för att jag har dragit över tiden. Det sista jag vill säga är att vi nog kommer att få återkomma till valsedelssystemet i en utredning.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 38, men jag tänker försöka nämna något om fler av de reservationer som Vänsterpartiet har i detta betänkande.

För ungefär ett år sedan debatterade utskottet författningsfrågor senast. Det var en väldigt speciell debatt, kan jag minnas även om jag själv inte deltog. Det var bara någon vecka efter Rysslands invasion av och attack mot Ukraina. Väldigt många var starkt berörda då.

Detta betänkande innefattar, precis som påpekats av tidigare talare, stora delar av det som är vår demokratiska grund, det som vi bygger vårt statsskick på. Vi har också olika förslag på att förändra och i vissa delar förbättra den konstitution som vi har. Vi alla vet att de friheter och rättigheter som vi har aldrig får eller kan tas för givna. Just för ett år sedan var vi starkt medvetna om detta. Man får väl tyvärr konstatera att så fortfarande är fallet. Vi vet också allihop att demokratin tyvärr är på tillbakagång i världen.

Denna och tidigare mandatperiod har vi på olika sätt firat och uppmärksammat demokratin i Sverige. Och ledamoten Ida Karkiainen föredrog tidigare den historiska utvecklingen av demokratin.

Men det finns faktiskt en del i vår demokrati som jag anser rimmar särskilt illa med allt annat som vi har firat, nämligen att det finns ett uppdrag i Sverige som man inte kan väljas till utan som man föds till. Det är tyvärr inte särskilt modernt och inte heller rimligt, även ifall personen i fråga firar 50 år på tronen.

Herr talman! Sedan 2010 finns det ett grundlagsskydd i regeringsformen där det framgår att det samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas. Vänsterpartiet hade länge drivit frågan om just ett grundlagsskydd för de nationella minoriteterna, och vi stod bakom den dåvarande regeringens förslag. Däremot var det några av de remissinstanser som yttrade sig om förslaget som ansåg att det inte bara var samerna som skulle nämnas i regeringsformen utan även de övriga nationella minoriteterna. Vidare föreslog ett par remissinstanser att språk borde läggas till bland det som minoriteterna ska ha möjlighet att behålla och utveckla. Några remissinstanser framförde också att det inte var tillfredsställande att samer har en svagare ställning i Sveriges grundlag än i våra grannländers.

Vänsterpartiet delar den uppfattningen. Vi anser att frågan om ett starkare grundlagsskydd för de nationella minoriteterna och urfolket samer samt för våra minoritetsspråk behöver utredas, särskilt i tider som dessa, när det uppenbarligen ifrågasätts av andra partier i riksdagen.

Herr talman! De senaste åren har politiker sålt ut stora delar av vår gemensamma egendom. Det rör sig om skolor, vårdcentraler, apotek, lägenheter och mycket mer. I flera av dessa fall har utförsäljningarna gjorts till underpriser. Man har helt enkelt reat ut det som tidigare var vårt och som vi gemensamt ägde.

Många gånger har dessa privatiseringar skett långt under marknadspriser, och ofta har det inneburit att samhällsnyttiga funktioner slagits sönder. Utförsäljningen av våra skolor, vårdcentraler och statliga bolag innebär att demokratin minskar eftersom medborgarna tappar inflytande över verksamheten. Det som har tagit flera decennier för medborgarna och för det offentliga att bygga upp kan säljas ut på bara några år. Utförsäljningarna blir tyvärr mer eller mindre oåterkalleliga. Det är mycket svårt att köpa tillbaka det som har sålts ut.

En trend de senaste åren har varit att kommuner använt sig av ett upplägg som bygger på att de säljer ut fastigheter eller delar av dem till privata aktörer för en klumpsumma samtidigt som de förbinder sig att hyra in sig i de lokaler som de just sålt - till höga priser och med långa kontrakt. Marknaden för så kallade samhällsfastigheter har expanderat kraftigt, och under 2020 privatiserades samhällsfastigheter för drygt 5 miljarder i Sverige.

Ett av de mest uppmärksammade exemplen är kulturhuset i Skellefteå, som kommunen sålde för en dryg miljard. Varje år betalar Skellefteå kommun nästan 45 miljoner i hyra till företaget som man sålde till för att få tillgång till sitt eget kulturhus. När hyreskontraktet löper ut om 50 år har Skellefteå kommun betalat omkring 2,2 miljarder i hyra, vilket är mer än dubbelt så mycket som kommunen sålde kulturhuset för.

Även i Härnösands kommun har man sålt ut merparten av verksamhetslokalerna. Där konstaterar man i efterhand att nackdelarna tydligt överväger fördelarna med utförsäljningarna samt att det inte enbart var en dålig ekonomisk affär utan att man också har blivit hemskt beroende av hyresvärden och att man får ett väldigt begränsat utrymme att anpassa fastigheterna utifrån sina behov.

Kommuninvest, kommunernas eget företag kan man säga, har gjort en egen rapport där man delar dessa slutsatser och konstaterar att kommuner bör äga sina fastigheter eftersom det blir både billigare och bättre för medborgarna om staten, regionerna och kommunerna äger sina fastigheter.

Det är också ganska tydligt att utförsäljningar av vår gemensamma egendom är väldigt illa omtyckta. När Helsingborgs kommun för några år sedan anordnade en folkomröstning om huruvida man skulle sälja ut företaget Öresundskraft blev resultatet väldigt tydligt. Nej-sidan fick 96,37 procent av rösterna, och valdeltagandet på 50,06 procent var ovanligt högt. Det är tyvärr inte alltid lika högt valdeltagande i kommunala folkomröstningar som i våra allmänna val.

När andra partier vill minska det gemensamma ägandet vill Vänsterpartiet öka det för att kunna styra samhällsutvecklingen och det som vi gemensamt har byggt upp i form av tillgångar i statliga bolag och för att kunna styra delar av samhället genom dem men också för att kunna inbringa mer pengar till vår gemensamma välfärd.

I dag skyddar grundlagen det privata ägandet, men det saknas ett skydd för det som vi äger tillsammans. Vi anser därför att man behöver förstärka den gemensamma äganderätten och införa ett grundlagsskydd för gemensam egendom. Vi vill därför att en utredning ska se över hur ett grundlagsskydd för gemensamt ägd egendom ska kunna uppnås.

Herr talman! Tack, ledamoten, för frågan! Jag får beklaga ifall jag använder mig av för många klatschiga slagord, men jag citerade rubriken på en artikel i DN som var undertecknad av nio olika forskare, som fokuserar just på den statliga förvaltningen och statlig verksamhet, tillsammans med fackförbundet ST:s ordförande. Det var de som satte rubriken att staten inte kan styras som ett företag. Men jag håller med om det, och man pratade inte enbart om de statliga servicekontoren.

Ledamoten lyfte upp den rapport från Riksrevisionen som säger att man kanske behöver bromsa lite med de statliga servicekontoren. Jag tror på idén med statliga servicekontor, men då är det viktigt att de statliga servicekontoren kan fylla den funktion som de är tänkta att fylla. Annars leder det bara till att medborgare ännu en gång blir besvikna över den service de kan få, eller kanske snarare inte kan få.

Det som jag också lyfte fram men som ledamoten kanske inte hörde handlade om de effektiviseringskrav, nedskärningar och andra saker som har präglat den offentliga verksamheten under minst 30 år. Detta tycker jag och Vänsterpartiet är dåligt, och vi har lagt fram förslag för att förändra det.

Herr talman! Jag ska försöka förtydliga vad jag sa i mitt tidigare inlägg. Det handlar om ett motionsbetänkande, vilket gör att Vänsterpartiet inte har lagt fram några egna förslag den här gången och därför inte har några reservationer.

Jag tror inte att det är en överraskning för ledamoten eller för Moderaterna att Vänsterpartiet är starkt kritiska till att man använder sig av new public management som en kultur i den statliga verksamheten på samma sätt som man gör inom företag.

Jag försökte vara tydlig, men jag ska försöka vara ännu tydligare. Jag anser att det finns en skillnad mellan det uppdrag som staten har och det uppdrag som ett företag har. Jag tycker att det är fel att prata om våra invånare och medborgare i Sverige som kunder. Man är inte kund, utan man är medborgare i Sverige och har rätt att förvänta sig en god service oavsett var i landet man bor.

I det system som är styrande nu kan vi se att staten varit en av de första som drar sig bort från stora delar av Sverige. Man lämnar det som inte är lönsamt och fokuserar på storstäderna. Samtidigt pratar alla partier, mig veterligen även Moderaterna, om att det är viktigt att ha goda förutsättningar och att man har rätt att förvänta sig en viss service oavsett var i landet man bor.

Herr talman! "Sverige kan inte längre styras som ett företag." Så löd rubriken på en debattartikel som publicerades förra veckan. Undertecknare var fackförbundet ST:s ordförande tillsammans med flera forskare, och de efterlyste en ny förvaltningspolitik - en politik som inte är influerad av näringslivets sämsta delar och som satsar på kärnverksamhet i stället för att bygga upp enorma kontrollsystem och lägga ökade effektiviseringskrav på redan slimmade verksamheter. Det är inte svårt att hålla med.

Resultatet av de senaste 30 årens härjningar med new public management syns överallt i den kommunala, regionala och statliga sektorn. Det funkar helt enkelt inte, utan har lett till ökad stress och arbetsbelastning på anställda samtidigt som många myndigheter i dag kämpar med långa handläggningstider och har svårt att uppfylla de förväntningar invånarna har och har rätt att få uppfyllda.

Vi ska kunna lita på att om vi drabbas av brott - då kommer polisen. Om vi drabbas av arbetslöshet - då ska vi få hjälp av Arbetsförmedlingen att hitta ett nytt arbete. Om vi blir sjuka - då ska vi enkelt kunna anmäla detta till Försäkringskassan och få ersättning inom kort så att vi slipper skuldsätta oss. Och inför att vi går i pension - då ska vi få korrekt och bra information av Pensionsmyndigheten, oavsett om vi är födda 1957 eller något annat år.

Herr talman! Sverige kan inte längre styras som ett företag. De senaste årtiondena har det offentliga ofta varit först med att lämna landsbygd och förorter åt deras öde. Vårt land har stora och växande regionala skillnader. Ojämlikheten är tydlig för alla. Pengarna finns i centrum, i de stora städerna och i stadskärnorna samtidigt som landsbygden, bruksorterna och förorterna lämnas efter.

Av de tio rikaste kommunerna i Sverige finns åtta i Stockholms län. Alla de tio fattigaste ligger på landsbygden. Trots att alla partier, i alla fall i valrörelserna, säger sig vilja bryta klyftan mellan stad och land verkar det inte gå åt rätt håll. Vänsterpartiet anser att statlig närvaro är en förutsättning för att alla ska ha både rätten och möjligheten att bo var de vill i landet.

Det behövs en övergripande strategi som bygger på långsiktighet, utvecklad samverkan och större regionalt inflytande för att se till att grundläggande samhällsservice finns i hela landet eftersom tillgången till offentlig service är avgörande för att människor ska kunna leva sina liv. Detta förpliktar, herr talman, och ställer högre krav på statliga verksamheter än på privata verksamheter.

Jag får erkänna att jag personligen har haft - och fortfarande har - stora förhoppningar på de statliga servicekontoren. Jag tror fortfarande på idén om att öka den statliga närvaron genom att myndigheter går ihop för att kunna ge bra personlig service på fysiska kontor och även erbjuda ökad tillgänglighet, särskilt för dem med svårigheter att sköta sina ärenden digitalt.

Samtidigt får man konstatera att Riksrevisionens granskning och utvärdering av de statliga servicekontoren, som kom i slutet av förra året, tyvärr var ganska nedslående läsning. Riksrevisionen konstaterade nämligen att servicekontoren inte ger likvärdig service utan verkar med helt olika förutsättningar. Riksrevisionen konstaterade också att det inte går att säkerställa att alla besökare får likvärdig service och gav exempel på att besökare ofta söker hjälp med ärenden som servicekontoren inte har befogenhet att hjälpa till med. I längden riskerar det att leda till minskat förtroende för de myndigheter som är anslutna.

Herr talman! Som statligt anställd arbetar man i medborgarnas tjänst och med ett särskilt förtroende och uppdrag. Inte sällan utövar man även myndighetsutövning. Dessutom ställs höga krav på att man efterlever den statliga värdegrund som vilar på våra grundlagar och de mål som finns för den svenska förvaltningen - alltså att alla myndigheter genomför sitt uppdrag på ett demokratiskt, effektivt och rättssäkert sätt och är fria från korruption.

En del i detta har också Justitieombudsmannen, JO. Det är en myndighet under riksdagen som jag vet att ledamöterna i just konstitutionsutskottet är extra förtjusta i eftersom JO granskar att myndigheterna arbetar enligt de lagar och regler som styr deras arbete - särskilt sådana lagar som berör enskildas rättigheter och skyldigheter i förhållande till det allmänna.

Herr talman! Slutligen vill jag säga något kort om tjänstemannaansvar. Med tanke på att ett statligt jobb kan ge stor makt över den enskilde finns det så kallade tjänstemannaansvaret, vilket bland annat innebär att anställda kan dömas för tjänstefel. Ibland framstår det i debatten som att det inte finns några konsekvenser för den som uppsåtligen eller genom oaktsamhet brustit i sin myndighetsutövning. Det är fel.

Under förra mandatperioden utreddes om det straffrättsliga ansvaret för tjänstefel borde utvidgas, efter ett tillkännagivande från konstitutionsutskottet. Men enligt utredningen som kom 2020 fanns det inte några starka skäl att avgränsa tjänstefelsansvaret på annat sätt än till myndighetsutövning. Det är ett noga utmejslat begrepp som över tid har lett till en bättre tillämpning. Utredningen kom också fram till att ett utvidgat tjänstemannaansvar troligtvis skulle leda till en efterfrågan hos de anställda på tydligare styrning av verksamheterna, vilket i sin tur kan leda till ökad detaljering som nog ger ännu mer problem med handläggningstider och annat.

Man anförde också i utredningen att ett alltför strängt och onyanserat straffansvar riskerar att skapa en osäkerhetskultur bland tjänstemännen som kan leda till att de blir rädda att fatta beslut. Fackförbundet ST vittnar om att en sådan kultur redan finns.

Trots allt detta och trots att riksdagen senast för ett år sedan röstade om att göra ett nytt tillkännagivande om utvidgat tjänstemannaansvar och att det föll här i riksdagen noterar jag att regeringen och dess samarbetspartier ändå lovar att införa ett sådant. Det gör man trots att man inte tar ansvar för de andra saker som enligt fackförbund och andra som jobbar inom staten skulle kunna leda till en bättre hantering av det offentliga. Exempelvis ST betonar att det som i stället behövs är mer resurser och ökad personaltäthet för att man ska kunna höja kvaliteten i den offentliga verksamheten.

Fru talman! Offentlighetsprincipen är en omistlig del av vår demokrati. Den utgör en garanti för rättssäkerhet, rättvis förvaltning och effektivt folkstyre genom att den möjliggör för allmänheten att få insyn i och därmed kunna kontrollera den offentliga verksamheten. Offentlighetsprincipen kommer till uttryck på olika sätt i våra grundlagar, till exempel i rätten till yttrandefrihet, meddelarfriheten för tjänstemän och allmänna handlingars offentlighet.

Att vi som medborgare, invånare och medier har tillgång till information från myndigheterna och kan begära ut handlingar är grundläggande för att upprätthålla tilltron till myndigheterna. Det är en viktig del för att kunna granska myndigheterna i landet. Samtidigt ska också människors integritet självklart skyddas.

Det innebär att det alltid blir en balansgång mellan offentligheten och den personliga integriteten, men huvudregeln i Sverige har under lång tid varit att allmänna handlingar är offentliga och att man har en självklar rätt att ta del av dem. Det finns också olika typer av sekretesskydd just för att man ska kunna klara denna balansgång och skydda den personliga integriteten. Vi i Vänsterpartiet värnar givetvis båda delarna.

Fru talman! Samtidigt är de flesta av oss väldigt digitala i dag. Genom internet handlar vi allt möjligt, håller kontakten med vänner, proklamerar åsikter och söker svar på våra små och stora frågor. Vi tar del av andras liv och delar med oss av våra egna; det är lite av poängen med teknikplattformarna och de sociala medierna.

Varje gång vi gör något på internet lämnar vi dock ett digitalt fotspår. Vem har inte godkänt cookies av slentrian? Och visst är det ändå lite bekvämt när datorn sparar våra inloggningsuppgifter så att vi slipper komma ihåg, och skriva in, lösenordet varje gång? Men alla dessa fotspår och data om vad vi gör på internet samlas in av olika aktörer som håller koll på vad vi gör. Det kan vara ägaren av hemsidan vi besöker, din internetleverantör, polisen eller utomstående hackare som håller koll på vad du gör på nätet.

En allt större del av våra privata data, sådant du egentligen kanske vill hålla för dig själv, ligger nu för tiden på servrar hos enorma företag eftersom du har valt att uppge dem i olika sammanhang, särskilt på sociala medier och de största plattformarna.

Det ligger i de sociala mediernas natur att du delar med dig av ditt privatliv. Det är själva kärnan. Du deltar öppet på Facebook och Twitter om allt från världspolitik till lustiga händelser. Du delar kanske med dig av dina bilder, visar upp ett resultat från någon joggningsrunda - om du håller på med sådant - eller hittar gamla vänner tack vare de sociala mediernas räckvidd. Generellt sett är ju detta positiva inslag, som berikar våra liv. Men saken är att all den information du delar med dig av sparas på tjänsternas servrar. Flera stora sociala medietjänster, däribland Facebook, sparar inte bara det du aktivt skriver utan loggar också vad du "gillar" genom att spåra hur du använder dig av deras tjänster.

Baksidan av detta är just det faktum att massor av privat information om dig och hur du använder internet och sociala medier ligger lagrat hos dessa leverantörer. Det får följder. Därmed har vi kanske utan att vi riktigt visste om det lämnat bort stora delar av våra privata data - helt frivilligt. Just nu förs debatten kanske främst om plattformen Tiktok, som har kopplingar till den kinesiska staten. Men vi måste inse att alla appar vi använder sparar data med information som kan vara känslig. Kanske behöver vi tillsammans öka medvetenheten om de data vi delar med oss av och till vem.

Fru talman! Förra året lämnade Integritetsskyddsmyndigheten för första gången en redovisning som gäller integritet och ny teknik på it-området, och myndigheten kommer att fortsätta att göra det vart fjärde år. Detta är något som vi i Vänsterpartiet värdesätter, för det är viktigt att dessa frågor bevakas noggrant.

Det är tydligt att ny teknik gör att datainsamlingen om var och en av oss är mer omfattande än vad vi kan föreställa oss. Vi har kanske vant oss vid personanpassad marknadsföring, och även om den skapar en olustkänsla för en del har den blivit en del av vår digitala vardag. Men Imy, Integritetsskyddsmyndigheten, påpekade i sin rapport förra året att även om vi har vant oss vid att vara föremål för omfattande spårning på nätet betyder inte det att databehandlingen är laglig.

Flera europeiska myndigheter har också kommit till slutsatsen att en stor del av den handel med data som sker just i den digitala annonsindustrin är problematisk. Flera myndigheter, i Sverige och i andra EU-länder, har i granskningar av den digitala annonsindustrin visat på det stora antal aktörer som våra personuppgifter sprids till.

Hur många av oss vet egentligen att ett besök på en webbplats eller nedladdning av en app många gånger leder till att våra personuppgifter delas med 10-30 andra aktörer och företag, utan att vi har någon relation till dem eller någon aning om det? Den brittiska dataskyddsmyndigheten ICO har konstaterat att datahantering som strider mot dataskyddsreglerna genomsyrar hela branschen.

Fru talman! Detta område präglas av problem som politiken kommer att behöva bevaka och hantera framöver, eftersom det är svårt även för verksamheterna själva att överblicka vem det är som tar del av våra data. Att säkerställa tillräckliga säkerhetsåtgärder är därmed problematiskt, speciellt när känsliga eller särskilt integritetskänsliga personuppgifter involveras. Det finns en stor okunskap om detta.

Det finns tydliga tecken på att negativa konsekvenser av den omfattande datainsamling som sker på nätet har blivit en allt viktigare fråga för människor i Sverige under de senaste åren. Allt fler känner oro för hur deras personuppgifter hanteras, och allt fler vidtar åtgärder för att skydda sina personuppgifter eller avstår helt från att använda vissa tjänster som upplevs som osäkra.

Ändå är konsekvenserna av den hittills genomförda, men framför allt av den pågående och kommande, datainsamlingen svåra att kontrollera och överblicka. De senaste åren har detta område uppmärksammats genom skandaler, exempelvis den när flera apotekskunders köphistorik delades till Facebook. Ungefär 1 miljon kunder berördes av detta.

Denna gång har Vänsterpartiet inga egna motioner eller reservationer, men från Vänsterpartiets sida kommer vi noggrant att följa utvecklingen när det gäller dessa frågor.

Fru talman! Jag gör en heldag här i kammaren. Tidigare i dag debatterade jag ett ärende i skatteutskottet som handlade just om inrättandet av en ny analys- och urvalsdatabas, där Skatteverket ska kunna ta del av fler uppgifter om oss för att kunna säkerställa att man kommer till rätta med felaktigheter i folkbokföringen. Det är något bra, som även Vänsterpartiet stöder.

Men problemet med det förslag jag debatterade tidigare i dag var just att både Imy och Sveriges advokatsamfund, två ganska starka remissinstanser på detta område, konstaterade - tyvärr inte bara i detta fall - att det från regeringens sida inte gjorts någon avvägning kring proportionalitet och vikten av att bevara den personliga integriteten. Jag gissar därför att vi kommer att få återkomma till dessa frågor många fler gånger.

Fru talman! En person i min närhet sa nyligen att det inte längre är roligt att besöka mataffären. Jag tror inte att hon är ensam om att känna så. I går gick jag runt i en mataffär. Det kändes nästan som att jag och alla andra i butiken bara gick runt i cirklar, lyfte på varor och granskade prislappar. Men det var inte särskilt mycket som hamnade i varukorgen.

I dessa tider med hög inflation, höga priser och höjda räntor är vi nog många som oroas över samhällets utveckling och som behöver fundera en extra gång på vad som ska inhandlas och vad som kan vänta. Nyligen presenterades en rapport från flera stora aktörer inom civilsamhället som slog fast att barnfattigdomen i Sverige är ett akut problem. Särskilt svårt har ensamstående föräldrar att tillgodose sina barns behov. Och i går presenterade SOM-institutet en undersökning som visade att nästan sju av tio anser att utvecklingen i Sverige går åt fel håll. Det rör sig om en rekordpessimism - vem vet, det blir kanske nästa års nyord.

Synen på den personliga ekonomin är också dyster. Ökningen av andelen som anser att privatekonomin har försämrats har aldrig tidigare varit så stor från ett år till ett annat.

Varför pratar jag då om detta när det gäller ett betänkande som handlar om riksdagens arbetsformer, som främst är inåtblickande och där riksdagsledamöter brukar ha motionerat om en massa olika spännande förslag? Man brukar kunna skönja aspirerande talmanskandidaters önskan att få bo i Villa Bonnier eller en önskan om att få lämna in motioner året om.

Jag pratar om det därför att det i betänkandet även ingår förslag om de ekonomiska villkoren för oss riksdagsledamöter. De är minst sagt goda. Nyligen förbättrades de också ännu mer. Eftersom Riksdagens arvodesnämnd höjde arvodet för oss ledamöter med 1 500 kronor är vårt arvode numera 73 000 kronor per månad. Arvodesnämnden gjorde sin höjning med hänvisning till de löneökningar som ägt rum under 2022 och det osäkra ekonomiska läget.

Jag vill inte hänga ut arvodesnämnden, men visst hade det varit bra för svenska folket om de också hade haft en arvodesnämnd som beaktade det osäkra läget och därmed höjde deras inkomster på samma sätt som man gör för oss riksdagsledamöter. Detta är dessutom inte enda gången. Även under pandemin och förra året, då det också var ekonomisk kris, höjdes våra arvoden medan många andra i samhället har fått stå tillbaka.

Dessutom har vi ledamöter för detta år också fått sänkt skatt i och med att man höjde brytpunkten för statlig skatt.

Man hade kunnat önska att vi riksdagsledamöter levde lite närmare verkligheten. Medan andra kämpar på och får sämre möjligheter att klara sin vardag är det några få, som vi riksdagsledamöter som visserligen har väldigt viktiga uppdrag, som har goda ekonomiska villkor - jag säger inget annat än att riksdagsledamöter ska ha det. Men det riskerar att skapa en stor förtroendeklyfta mellan oss folkvalda ledamöter och dem vi representerar.

De senaste 20 åren har riksdagsledamöternas arvoden stigit kraftigt. Dessutom innebär de senaste årens skattesänkningar att vi tjänar tusentals kronor extra per månad.

Vänsterpartiet säger inte att arvodet ska vara jättelågt, för det är givetvis ett jätteviktigt och ansvarsfullt uppdrag att vara riksdagsledamot. Om arvodet vore så lågt att det riskerade att skapa stor korruption hade det också varit problematiskt. Men vi tycker att man borde begränsa arvodets storlek. Det skulle till exempel kunna motsvara ett prisbasbelopp per månad. Det är en modell som vi i Vänsterpartiet under flera år har motionerat om. Det skulle motsvara en lön på ungefär 52 500 kronor. Det är fortfarande en hög lön, betydligt högre än den lön som är genomsnittet i samhället, men den skulle inte vara enormt mycket högre eller väsensskild från medellönen.

Vänsterpartiet har dessutom yrkat på, och anser, att de ersättningar som betalas ut för olika uppdrag kopplade till riksdagsarbetet bör avskaffas. Det gäller till exempel presidieuppdrag i utskott. Vi anser att partierna i stället bör fördela sitt arbete inom partigruppen så att ingen behöver få extra arvode för att den har en tyngre arbetsbelastning. Jag vill därför yrka bifall till reservation 1.