Morgan Johansson

Herr talman! Den sista frågan tolkar jag som att den inte handlar om sanktioner mot Ungern utan mot Israel eller andra länder. Jag vill gärna se över denna möjlighet, och jag vet att det finns andra länder som gör detta. Men redan i dag finns det åtgärder vi som nation kan vidta, till exempel stoppa bosättarnas varor från att komma in på svensk marknad. EU-kommissionen har konstaterat att bosättarnas varor inte omfattas av handelsavtalet, och därmed har vi en möjlighet att nationellt stifta lag för att stoppa dessa varor. Det är en typ av nationell sanktion som vi redan nu kan gå vidare med.

Jag nämnde klimatet och sa att Sverige brukade gå före när det gäller klimatomställningen. Det gör vi inte längre. Vi missar alla klimatmål och ökar våra utsläpp. Jag uttryckte det som att vi kastar in soporna till grannen. Vi låter någon annan ta hand om våra utsläpp. I stället för att gå före och visa att man kan lösa dessa problem överlåter vi det till någon annan och till framtida generationer.

Givetvis är klimatet en viktig säkerhetsfråga. När klimatet förändras och det leder till naturkatastrofer i form av översvämningar, extrema stormar med mera och därmed till en ökad fattigdom ökar också konflikterna mellan människor.

När det gäller Kina vill jag hålla fast vid den politik vi har haft, men i likhet med hur EU-kommissionen har uttryckt det gäller de-risking, not decoupling. Vi ska se på Kina som en viktig handelspartner men också vara medvetna om att det finns varor och tjänster som vi kanske inte ska handla från Kina. Det måste finnas en försiktighet här. Så ser Socialdemokraterna på detta.

Herr talman! Jag tror kanske inte att utrikesministern ska läxa upp andra om närvaro på möten med tanke på att hon själv är frånvarande vid en tredjedel av alla utrikesministermöten, trots att hon sa i utrikesdeklarationen att EU är vår viktigaste utrikespolitiska plattform. Jag tror att hon ska tona ned den kritiken något.

När det gäller pengar och fördelning har vi sett att den här regeringen har struntat i att ens tänka över finansieringen av bland annat försvarsutgifterna. Man har valt att skjuta hela notan på framtiden. Samtidigt har Sverige haft en väldigt låg tillväxt. Vi har legat i EU:s bottenträsk när det gäller tillväxt. Då får man inte mer pengar.

Vi har nu sett att Elisabeth Svantesson har gått ut och sagt att hon har tömt ladorna. Det gäller inte bara den här mandatperioden, utan hon har även tecknat in hela nästa mandatperiods reformutrymme. Det finns inga pengar kvar.

Om vi ska vända situationen måste vi vara beredda att se till att de som har de allra högsta inkomsterna är med och bidrar lite mer. Jag tror faktiskt att det finns ett stort stöd bland svenska folket för detta.

(Applåder)

Herr talman! Jag kan konstatera att vi är överens när det gäller försvarspolitiken. Det gäller inte bara Maria Malmer Stenergard och mig, utan alla åtta partier är överens inom ramen för den uppgörelse som gjordes i Försvarsberedningen förra året. Jag förstår inte riktigt vad Maria Malmer Stenergard syftar på när hon pratar om att vi skulle göra Sverige mer osäkert.

Alla partier, från vänster till höger, är överens om de ökningar av försvarsutgifterna som vi ska gå fram med. Vi är överens om en strategi för att binda ihop länderna i Sveriges närområde och fördjupa de försvarspolitiska samarbetena så att det blir så gott som sömlöst mellan de nordiska länderna, de baltiska länderna, Polen och Tyskland i syfte att kunna försvara denna del av världen.

Det som det inte råder enighet om är finansieringen av den här delen. Vi har sagt att vi vill ha en beredskapsskatt som delvis kan finansiera de stora utgifterna på försvarssidan. Varför säger vi då det? Jo, vi säger det därför att vi inte vill skjuta över hela notan på kommande generationer. Vi vill inte att våra barn och barnbarn ska behöva betala det här. Vi vill inte heller att detta helt och hållet ska tränga undan viktiga satsningar på hälso och sjukvård och skola. Det har dock Moderaterna sagt nej till.

Försvaret är inte så viktigt för Moderaterna att man kan tänka sig att de allra rikaste ska vara beredda att släppa till ytterligare någon hundralapp eller tusenlapp, utan det är någon annan som ska betala för detta någon gång i framtiden.

Vi går till val på en höjning av skatten för dem med de allra högsta inkomsterna för att på det sättet få tillbaka en del av de pengar som regeringen redan har spenderat. Statsrådet och hennes kollegor har ju själva fått 6 000 kronor i månaden i skattesänkning under den här mandatperioden. Detta har man gjort i stället för att satsa pengarna på viktiga välfärdsområden eller låta dem gå in som en delfinansiering av försvarskostnaderna.

(Applåder)

Herr talman! Jag får säga att Aron Emilsson har en väldigt arrogant ton när det gäller kvinnors och flickors rättigheter, på samma sätt som utrikesministern hade nyss när hon sa att feministisk utrikespolitik bara var tjafs.

Det är faktiskt inte det. Feministisk utrikespolitik har handlat om att lyfta fram kvinnors och flickors rättigheter, representation och resurser i alla sammanhang. Jag skulle säga att detta är viktigare än någonsin i en situation där kvinnor och flickor i Iran och Afghanistan kämpar för att bli av med förtrycket. Även i västländerna kämpar man för rättigheter som tidigare har tagits för givna, till exempel rätten till abort. Då är det viktigare än någonsin att Sverige orkar stå upp för det.

Prata inte bara om skrivarstugor eller någonting sådant! Titta i stället på de utvärderingar som har gjorts, bland annat av Expertgruppen för biståndsanalys. Man har klart och tydligt sagt att den feministiska utrikespolitiken fick bestående och viktiga effekter, framför allt på biståndssidan. Det kommer vi att återupprätta.

(Applåder)

Herr talman! Den linjen har jag ju precis skissat upp. Sverige ska vara en god medborgare i det internationella samfundet, det vill säga ett land som tar ansvar både för sig självt och för andra. Då duger det inte att exempelvis ha en klimatpolitik som innebär att vi bidrar till problemet snarare än försöker lösa det. Det duger inte heller att dra ned på viktiga utvecklingsbiståndsinsatser i just de länder som behöver stödet mer än någonsin.

När det gäller försvarspolitiken är våra partier helt överens om hur vi vill utveckla den. Vi har kommit överens, i en bred uppgörelse där även Sverigedemokraterna är med, om att öka försvarsutgifterna. Vi lägger dessutom till hur viktigt det är att vi får med oss nya försvarsförmågor och så att säga binder ihop vår del av världen, det vill säga binder ihop försvarsorganisationerna i de nordiska länderna, de baltiska länderna samt Tyskland och Polen i ett gemensamt försvar.

Detta var bara några exempel där vi på vår sida är helt överens. Men hur är det egentligen med Sverigedemokraterna och den andra sidan? Jag såg hur Jimmie Åkesson satt i tv och tiggde om stöd från Trump. Han vill att Trump ska gå in och backa upp Sverigedemokraterna i den kommande valrörelsen. Om högersidan skulle vinna valet och Sverigedemokraterna hamnar i regeringen kan Jimmie Åkesson bli utrikesminister, och då är ju frågan: Vilken linje kommer den regeringen att stå för i Ukrainafrågan och i Grönlandsfrågan om man ber om stöd från Trump och Magarörelsen? Tror Sverigedemokraterna att stödet är gratis ifall man skulle få det?

Man kan alltså försöka peka på en del meningsskiljaktigheter på vår sida, men den fråga jag tycker att Aron Emilsson ska ställa sig är vilken politik SD och Jimmie Åkesson egentligen kommer att driva i regeringsställning.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill återigen tacka utrikesministern för den utrikespolitiska deklarationen.

Vi lever i en mycket dramatisk tid med tvära kast och snabba förändringar. Det är av yttersta vikt att ett land som vårt kan läsa tiden på rätt sätt och dra rätt slutsatser.

I många delar är vi överens med regeringen. Det gäller till exempel synen på Ryssland som det största säkerhetspolitiska hotet under överskådlig tid. Det gäller hur vi ska verka inom Nato för att stärka våra försvarsförmågor i vårt närområde, och det gäller det fortsatta stödet till Ukraina.

När det gäller bedömningen av utvecklingen i USA och hur den ska bemötas är det dock uppenbart att vi under året har gjort en annan bedömning än regeringen. Regeringen har enligt min uppfattning uppträtt villrådigt och inte riktigt kunnat orientera sig i den nya miljö vi i och med USA:s politik har fått.

Detta framkom redan för ett år sedan, när Trump hotade Danmark och Grönland för första gången. Då sa vi från socialdemokratisk sida att det var oacceptabelt och att Europa måste ge ett skarpt svar. Då kommenterade utrikesministern det och kritiserade inte Trump för hans hot utan oss för att vi markerat mot honom. Utrikesministern sa att det var extremt oansvarigt av Socialdemokraterna.

Om det är något detta år har visat är det att man inte kan bemöta Trump med smicker och undfallenhet. Det leder ingenvart; det blir bara värre. Trump och hans regering måste bemötas med tydlighet, med enighet och med kraft. Det var så Danmark och Europa gjorde när Trump hotade med tullar. Mette Frederiksen och Lars Løkke Rasmussen satte med Europa bakom sig ned foten med tydlighet och styrka. Om man gör så tvingas han backa. Det är den viktigaste lärdomen vi kan dra av det här året.

Nu skärper regeringen skrivningarna om USA i utrikesdeklarationen. Det välkomnar vi; det är på tiden. Det är visserligen sant att tonen i Marco Rubios tal på årets Münchenkonferens inte var lika aggressiv som i JD Vances tal förra året, men innehållet var detsamma också i år: Europa är dåligt och svagt. Europa har förstört sig självt genom satsningar på välfärd och frihandel. Klimatkrisen är ett påhitt, och USA tänker inte följa några internationella lagar eller respektera folkrätten. Den regelbaserade världsordningen har spelat ut sin roll – det var budskapet också i år.

I kulisserna pressar USA alltså Ukraina för att få dem att avstå territorium till Ryssland och anordna val mitt i kriget. USA:s anspråk på Grönland ligger också kvar, men det är inte bara det – hela det västra halvklotet ska vara USA:s intressesfär, oavsett vad folken i dessa länder tycker. Efter sitt tal åkte Rubio dessutom direkt till Budapest för att träffa Viktor Orbán, den mest auktoritära ledaren i Europa och en stödjepunkt för Putin i EU.

Inledningsvis togs Rubios tal emot med stående ovationer från en del. Utrikesministern sa efter talet att många kände lättnad, men sanningen är att Rubio uttryckte precis samma budskap som Vance, bara inte lika aggressivt. Jag tror alltså inte att man ska gå på den här good cop, bad cop-strategin, herr talman. Det finns ingen anledning att känna lättnad. Europas reaktion kan inte vara stående ovationer.

Den europeiska reaktionen måste vara att fortsatt slå vakt om den transatlantiska länken och samarbetet med USA men samtidigt förstå att vi måste kraftigt minska våra strategiska beroenden av USA. Det gäller militärt, det gäller tekniskt och det gäller ekonomiskt. Vi måste i stället utöka våra samarbeten med andra länder och regioner. Kanadas premiärminister Mark Carney har tagit initiativ till nya breda globala allianser för de små och medelstora staterna, och det måste Sverige haka på. Det gäller Kanada, Japan, Sydkorea, Nya Zeeland och Australien men också Latinamerika, Afrika, Indien och övriga globala syd.

Vi socialdemokrater tog upp detta redan för ett år sedan; det var därför vi begärde att Försvarsberedningen skulle återsamlas för att göra en uppdaterad säkerhetspolitisk analys. Det avfärdades först av regeringen, men till slut blev vi hörsammade. Nu finns det sedan ett par veckor tillbaka en ny försvarsberedning på plats, och det tackar vi för även om man som sagt förlorade ett år. Detta är helt nödvändigt, och vi ser fram emot konstruktiva diskussioner där man förhoppningsvis till slut kan hitta en samsyn kring hur världsläget just nu ska tolkas och mötas.

Herr talman! Sverige ska vara en stark röst för folkrätt, internationell lag och mänskliga rättigheter. Vi ska vara en stark röst för palestiniernas rätt till en egen stat och för det iranska folkets självklara rätt till befrielse från mullornas brutala förtryck och att själva bestämma sin framtid. Vi ska vara en stark röst för Västsaharas rätt till oberoende och självbestämmande – ja, var än dessa värden hotas ska Sveriges röst vara tydlig och klar.

Sverige ska också vara en tydlig röst för kärnvapenkontroll, särskilt nu när centrala avtal på kärnvapenområdet har löpt ut. Här måste nya initiativ tas för att till varje pris förebygga ett för mänskligheten förödande kärnvapenkrig. Men tyvärr är den vanligaste kommentaren som man numera får om Sverige i internationella sammanhang: Var är Sverige? Vart har Sverige tagit vägen?

Det förstår man ju, för bilden är att Sverige har dragit sig undan mer och mer från den internationella scenen. Vi deltar inte längre på ministernivå på viktiga möten, som klimattoppmötet i höstas eller mötet i somras om utvecklingsfinansiering för de fattigaste länderna. Utrikesministern är frånvarande från vart tredje utrikesministermöte.

Sverige lägger också ned ambassaderna i Bolivia, Liberia och Zimbabwe och fasar ut allt bistånd till dessa länder. Biståndet avslutas även i Tanzania och Moçambique, liksom i Mali, Sydsudan, Burkina Faso, Kambodja, Irak och Afghanistan. När Sverige och andra västländer drar sig ur fylls tomrummet i stället av andra aktörer, såsom Ryssland och Kina.

Sverige har skurit ned på så gott som alla FN-organisationer vi tidigare har stöttat: UN World Food Programme, UNFPA, UNDP, UN Women och UNRWA. Sverige bidrar därmed till att ytterligare försämra situationen för FN.

Vi utövar inte heller något ledarskap längre – inte ens genom att utgöra ett exempel.

Sverige brukade vara ett land med låg arbetslöshet, hög tillväxt och låg andel fattiga. I dag har vi 500 000 arbetslösa, en tillväxt i EU:s bottenskikt och 700 000 under fattigdomsstrecket, en fördubbling på tre år.

Sverige brukade vara ett land som ledde klimatomställningen. I dag ökar utsläppen, och Sverige missar alla klimatmål. Vi kastar in våra sopor till grannen.

Sverige brukade vara ett land som stod upp för kvinnors och flickors rättigheter. I dag har den feministiska utrikespolitiken övergetts, och biståndsneddragningarna drabbar kvinnor och flickor stenhårt i exempelvis Afrika och Afghanistan.

Sverige brukade avsätta 1 procent av nationalinkomsten till bistånd. I dag är vi snabbt på väg ned under skammens gräns på 0,7.

Herr talman! Avslutningsvis: Vår vision är att Sverige ska vara en god medborgare i det internationella samfundet. En god sådan medborgare utgör ett exempel för andra, tar ansvar för både sig själv och det gemensamma samt är aktiv och global, inte passiv och provinsiell. En god sådan medborgare vågar visa ledarskap och ibland också gå före, väl medveten om att det ofta slutar med att man blir sist om man aldrig vågar gå först.

Sverige ska vara en god medborgare i det internationella samfundet, men det kräver en omläggning av utrikespolitiken.

(Applåder)

Herr talman! Hamas kan naturligtvis inte ha någon roll i det framtida styret av Gaza. Men det är inte Gaza vi talar om här. Vi pratar om Västbanken och om det ökade våldet på Västbanken mot vanliga civila palestinier, som pågår dag efter dag.

Jag lyssnade noga till utrikesministern. Inga konkreta åtgärder redovisar hon. Det räcker inte bara med ord och fördömanden, utan man måste också vara beredd att göra någonting konkret. Från vårt håll har vi föreslagit att man ska driva på för att pausa associeringsavtalet mellan Israel och EU. Vi har drivit på för att man ska stoppa bosättarvaror från att komma in på svensk marknad. Nu säger vi att vi också borde stoppa krigsmaterielexporten till Israel.

Det räcker inte att bara prata om detta, utrikesministern, utan man måste också vara beredd att gå till konkret handling. Annars kommer signalen att gå ut i omvärlden att vi tillämpar dubbla måttstockar – vissa länder kan bete sig precis hur som helst, men andra länder går vi hårt åt. Då undergräver man respekten för folkrätten och internationell lag, och den har Sverige ansvar att försöka upprätthålla.

Herr talman! Tack, utrikesministern, för utrikesdeklarationen! Jag ska återkomma till den i mitt anförande. Jag tänkte i denna replik koncentrera mig på Israel–Palestina-konflikten.

I förra veckan beslutade den israeliska regeringen att i praktiken förklara hela den ockuperade Västbanken som israelisk egendom. Det är ett stort steg i riktning mot en de facto-annektering av Västbanken och ytterligare ett flagrant brott mot internationell rätt, FN-resolutionerna och Osloavtalet.

I höstas var vi på plats med en delegation från riksdagen på Västbanken, bestående av fem av de åtta partierna. Vi kunde då konstatera att de israeliska bosättarnas våld mot civila palestinier, både muslimer och kristna, har ökat kraftigt de senaste åren. De israeliska bosättarna, som enligt min uppfattning är att betrakta som terrororganisationer, kan misshandla och döda palestinska bönder utan att riskera några som helst straff. Vi får rapporter om detta varenda dag från dem vi träffar, inte minst från israeliska människorättsorganisationer.

Med det här beslutet kommer förtrycket att öka ytterligare. Vi har sett reaktioner från FN och EU där man fördömde Israels beslut, och det var bra. Jag såg att också utrikesministern fördömde beslutet, men av någon anledning vågade hon inte ta det öga mot öga med israeliska företrädare här i Sverige. I stället smög hon ut det på X – märkligt, kan jag tycka.

Men det var egentligen inte detta som jag tänkte fråga om, utan jag tänkte fråga om konkreta åtgärder. En sådan konkret åtgärd gäller krigsmaterielexporten. Israels regering misstänks av Internationella brottmålsdomstolen för mycket allvarliga krigsbrott och brott mot mänskligheten i samband med kriget i Gaza. Ändå fortsätter Sverige att exportera krigsmateriel till Israel. Det är en export som faktiskt har fyrdubblats de senaste åren.

Min fråga till utrikesministern är: Är det verkligen rimligt att ett land som misstänks för allvarliga krigsbrott och brott mot mänskligheten kan få fortsätta köpa krigsmateriel från Sverige? Tänker utrikesministern göra någonting åt detta?

Fru talman! Nej, jag saknar inte förtroende för organisationerna. Däremot kan jag konstatera att när medier söker dem och ställer frågor ges inga svar. Då skulle det vara på sin plats att utskottet kan ställa frågor till dem. Precis som Margareta Cederfelt säger har de varit aktörer i hela den här härvan, och då finns det all anledning för oss att ställa frågor till dem.

Regeringen har kommit med mycket vilseledande information. Johan Forssell har påstått att individerna finns och att de jobbar med de här ärendena, alltså människor som ska skickas tillbaka från Sverige till Somalia. Men inga svenska myndigheter vet vilka de är.

Enligt dagens artikel i DN har man frågat Migrationsverket om de har några kontakter med dessa människor i Somalia. Man har frågat polisens nationella operativa avdelning, men de kände inte till något om detta. Man har frågat Kriminalvården om de här människorna. Man har till och med frågat Justitiedepartementet, alltså det departement som har delat ut pengarna, om de vet vilka personer som har fått anställning i kansliet. Inte ens de vet det, trots att det är de som har betalat ut pengarna.

Det är något skumt här; det är helt uppenbart. Om man vet att Somalia är världens näst mest korrupta land är det ganska lätt att lägga ihop två och två. Här har pengar slussats under bordet via IOM, UNDP och Världsbanken, och vi kan i dag inte ta reda på var pengarna har hamnat. Det finns som sagt uppgifter om att de har hamnat hos tre individer, och det var precis därför jag ställde frågan.

Margareta Cederfelt har fel. Vi i utrikesutskottet har också ett ansvar för att följa upp vart svenska skattepengar tar vägen. Det är inte bara konstitutionsutskottets uppdrag, utan det är faktiskt också fackutskottens ansvar att reda ut de här frågorna.

Fru talman! Jag tänkte återkomma till frågan om Somalia. Det har avslöjats att miljontals kronor från svenska skattepengar har gått rakt in i den somaliska premiärministerns kansli. Det är pengar som styrts om via biståndet – 100 miljoner kronor, varav drygt 11 miljoner har gått rakt till den somaliska premiärministerns kansli. Ytterligare 5 miljoner kronor har gått direkt från Justitiedepartementet till den somaliska premiärministerns kansli. Den somaliska premiärministern är dessutom Hamasanhängare och antisemit.

Nu undrar alla vart pengarna har tagit vägen. Det kvittar vem man frågar – man får inga svar. Vi har frågat utrikesministern, men hon visste ingenting. Vi har frågat biståndsminister Benjamin Dousa, men han visste heller ingenting. Vi har också frågat Sidas chef Jakob Granit, men han visste ingenting.

Enligt Dagens Nyheters avslöjande har pengarna gått till tre herrar i den somaliska premiärministerns kansli. Det är bekanta och släktingar till den somaliska premiärministern som nu har fått löner på över 100 000 kronor i månaden. I dag kom det ytterligare ett avslöjande: Det har visat sig att de förmodligen redan var anställda nära premiärministern men då bara fått dela på de 5 miljoner kronorna, minst.I förra veckan begärde en enig opposition att vi skulle bjuda in IOM, Världsbanken och UNDP, som har varit mellanhänder för de pengar som slussats under bordet till den somaliska premiärministerns kansli, för att ställa frågor till dem då de kanske kan reda ut vart pengarna tagit vägen. Men vi röstades ned av alla regeringspartierna samt Sverigedemokraterna.

Min fråga till Margareta Cederfelt är helt enkelt: När hon nu har sett dagens avslöjande om att det uppenbart är korruption, är hon då beredd att ompröva sin hållning så att vi kan gå till botten med vart pengarna har tagit vägen?

Fru talman! Vänsterpartiet får naturligtvis svara för sig, men jag är för den delen rätt säker på vad man kommer att säga – det vill säga att inga kontakter med Hamas eller den typen av organisationer är acceptabla. Det är självklart.

När det gäller de övriga påståendena pratar Mattias Karlsson i nattmössan. Det är inte så att Fatah har någon terrororganisation eller någon militär organisation. De vapnen lades ned. Om det hade varit så hade det varit krig på Västbanken, och det är det ju inte.

Vi har inte en situation där den palestinska myndigheten bedriver krig mot Israel. De enda som nu är beväpnade på Västbanken, som den palestinska myndigheten styr över, är den israeliska armén och de extrema bosättare som nu dessutom har beväpnats med tiotusentals automatvapen direkt från de här extrema ministrarnas händer. Det är de enda som är beväpnade. När man går runt i städerna kan man se dessa bosättare gå med tennisskor, T-shirtar och tunga automatvapen på ryggen. Det är så det ser ut.

Nu svarade inte Mattias Karlsson på min fråga om han står upp för en tvåstatslösning, alltså att också palestinierna har rätt till en egen stat. Men det antar jag att han väl får återkomma till i senare debatter. Däremot noterar jag att de gånger Sverigedemokraterna har försökt samarbeta med israeliska politiker har man fått träffa de allra mest extremhögernationalistiska politiker som finns. De står väldigt nära just de bosättare som jag faktiskt betraktar som terrororganisationer och som nästan dagligen och varje vecka ägnar sig åt att bedriva trakasserier, att döda och att ta palestiniernas egendom.

Jag tror att det vore bra om Mattias Karlsson också bröt de förbindelser och träffar som han har haft.

Fru talman! Mattias Karlsson borde nog uppdatera sin information något. Fatah lade ned sina vapen på 90-talet i samband med Osloavtalet. Fatah har inga terrororganisationer.

Om de skulle ha det är det väldigt märkligt att Mahmud Abbas, palestiniernas president, bara häromveckan bjöds in till Macron, Frankrikes president. Tycker Mattias Karlsson att Frankrike också understöder terrorism genom att bjuda in Mahmud Abbas och samarbeta med palestiniernas president? Tycker han det? Det här är uppgifter som är helt gripna ur luften. Fatah har ingen terrororganisation.

Däremot är Hamas en terrororganisation. Det har den varit i alla tider. Hamas dödar socialdemokrater. När Hamas tog över makten i Gaza för ungefär 20 år sedan uppstod stridigheter mellan Fatah och Hamas. Det slutade med att Fatah-anhängare blev skjutna på gatorna och kastade från taken av Hamas-anhängare. Vi har ingenting till övers för Hamas. Hamas är en islamistisk terrororganisation som ingen ska ha något samröre med och som inte heller ska vara en del i uppbyggandet av ett framtida Palestina, enligt min uppfattning. Kleta inte på oss någonting av detta med några sådana kopplingar, för de finns inte! Det är snarare tvärtom – de socialdemokrater vi samarbetar med är lika utsatta för den här typen av terrorhandlingar som Israel har varit, tyvärr.

Vi står egentligen inte på någon sida. Vi står upp för den internationella rätten. Vi står upp för FN-resolutionerna, det vill säga de resolutioner som har sagt att likaväl som Israel har rätt till säkerhet och trygghet inom sina gränser måste palestinierna ha rätt till en egen stat inom sina gränser – internationellt erkända gränser. Palestinierna har också rätt till självbestämmande.

Jag kan ställa frågan tillbaka till Mattias Karlsson: Vad anser han egentligen – har palestinierna rätt till en egen stat, eller vad är egentligen hans hållning i den frågan?

Fru talman! Just i år, jämnt 80 år efter Förenta nationernas bildande, befinner sig världen i en mer osäker och farlig situation än på mycket länge. I öster har vi ett Ryssland som för snart fyra år sedan attackerade och invaderade sitt grannland, det demokratiska Ukraina, och som med detta inte bara orsakade ett obeskrivligt lidande och tiotusentals dödsoffer både i Ukraina och i Ryssland utan också underminerade hela den europeiska säkerhetsordningen.

Hela Europa rustar nu upp för att kunna försvara sig mot det hotet. Vi tvingas lägga miljard efter miljard på stridsbåtar, stridsvagnar, stridsflyg, luftvärnssystem, attackrobotar och ammunition för att bygga upp ett försvar som är så starkt till lands, till sjöss och i luften att ingen ens ska våga tänka tanken att ge sig på oss. Vi gör det inom ramen för försvarsalliansen Nato tillsammans med våra grannländer i Norden och runt Östersjön.

Detta är ingenting som vi har önskat oss utan något som vi har tvingats till av Rysslands aggressivitet. Det är en aggressivitet som inte började 2022 med Ukraina, inte heller 2014 med Krim, inte heller 2008 med Georgien utan går långt tillbaka i tiden. Vi har levt med den länge och kommer dessvärre att behöva leva med den under överskådlig tid.

De sammanlagda kostnaderna för försvaret och samhällets krisberedskap ökar med över 100 miljarder kronor per år mellan 2024 och 2027. Det är en ökning med över 80 procent. Det är klart att det är pengar som vi mycket hellre hade velat lägga på skola, sjukvård, omsorg, vägar, järnvägar, brottsbekämpning och social trygghet. Men vi har inget val. Vi måste ta dessa kostnader på grund av det nya säkerhetspolitiska läget, för vår demokrati vilar på vår nationella självständighet. Kan vi inte försvara vår nationella självständighet när den hotas har vi snart ingen demokrati kvar.

Vi vet att vi kommer att behöva ha dessa försvarsutgifter och utgifter på andra områden i det nya säkerhetspolitiska läge som vi befinner oss i. Där finns det ingen partipolitisk konflikt. Konflikten finns i hur det hela ska finansieras.

När man frågar regeringen om hur det ska finansieras är svaret: inte alls. Alltihop, och mer därtill, ska lånas upp. När man läser regeringens tabeller i budgetförslagen ser man hur regeringen nu planerar för ett skenande budgetunderskott de kommande åren.

År 2024 blev underskottet 104 miljarder kronor. I år ska det bli 111 miljarder kronor. Nästa år ska det bli 167 miljarder kronor. År 2027 ska underskottet bli 181 miljarder kronor. Det ökar alltså med 75 procent på fyra år, enligt vad regeringen själv räknar med. Varje år läggs detta växande underskott till en allt större statsskuld. Det här går inte i längden.

Vi ser en regering som har tappat kontrollen över ekonomin och som fortsätter att sänka skatterna, framför allt för de allra rikaste, trots att man har dessa enorma utgifter framför sig. Då tar man en springnota, lånar upp pengarna av utländska banker och skjuter betalningen på framtiden. Det går helt enkelt inte ihop!

Det hela börjar påminna om hur den borgerliga regeringen i början på 90-talet tappade greppet om statsfinanserna och vi fick ett budgetmoras som Göran Persson sedan fick ordna upp. Dit vill vi inte igen, men det är tyvärr dit vi är på väg med den här regeringen och det budgetförslag som ligger på riksdagens bord.

Fru talman! Utvecklingen i öster med Rysslands attack på Ukraina har alltså, som jag sa, satt den regelbaserade världsordningen i gungning. Det ser vi alla. Men också utvecklingen i väster, i USA, är starkt oroande.

Det började med att Trump, innan han ens hade hunnit tillträda, krävde att USA skulle ha Grönland och att man sedan skulle lägga beslag på Panamakanalen. Han sa att man borde göra om Gaza till något slags semesterparadis. Sedan inriktade han sig på att försöka lägga beslag på Ukrainas naturtillgångar.

Just i dag ser vi ett USA som inte deltar i Natos utrikesministermöte. Det är första gången på 25 år. Det sprider naturligtvis ytterligare osäkerhet i Natokretsen.

Ser vi sedan hur man just nu beter sig i Karibiska havet kan vi inte säga annat än att det är oacceptabelt. Man har dödat över 80 människor genom att beskjuta båtar som påstås smuggla narkotika. Låt mig bara göra en sak klar: Det spelar alltså ingen roll om man misstänker narkotikasmuggling – man har inte rätt att döda för det. Man har rätt att borda båtarna, och man har rätt att gripa de misstänkta. Men man har inte rätt att kallblodigt döda dem.

Nu finns det till och med ett exempel där man först sköt sönder en båt, och när man sedan såg att det fanns överlevande som försökte rädda sig upp på vraket sköt man ytterligare en salva, så att man verkligen skulle döda dem. Det fallet väcker nu stark kritik från både demokrater och republikaner i USA, vilket trots allt är ett friskhetstecken.

Detta rör sig inte om brottsbekämpning. Det är inte krigshandlingar. Det är utomrättsliga avrättningar eller, i vardagligt tal, mord.

Det blir inte mindre stötande när Trump samtidigt benådar en verklig knarksmugglare. Honduras förre president hade i USA dömts till 45 års fängelse för att ha medverkat till att smuggla in tonvis med kokain. Men just denne knarksmugglare verkar vara Trumps personliga vän, och han är nu en fri man, släppt från fängelset i USA.

Över huvud taget inger det här beteendet i Latinamerika stark oro. Det är som om vi är tillbaka i en situation där USA betraktar Latinamerika som sin bakgård, precis som man gjorde under Monroedoktrinens dagar på 1800-talet. Det är mycket oroväckande. Det kommer inte att accepteras i Latinamerika. Det kommer att leda till ökade spänningar.

Detsamma gäller förhållningssättet i de pågående Ukrainaförhandlingarna. Där finns också mycket som är djupt oroväckande. Här framstår det som att USA i stor utsträckning har tagit till sig den ryska världsbilden och nu pressar Ukraina till en hård och orättvis fred.

Det är, fru talman, extremt viktigt att EU nu fortsätter att stödja Ukraina, både politiskt i förhandlingarna och fortsatt ekonomiskt och militärt. Stödet börjar krackelera på sina håll – högern i Ungern länge har uppträtt som Putins stödjepunkt i EU, och nu hör vi också att ett av högerpartierna i Italien, Lega Nord, börjar svaja. När man ser sådant är det glädjande att det här i Sverige finns ett fortsatt starkt och enhälligt stöd för Ukraina. Det behövs mer än någonsin.

Fru talman! Jag nämnde tidigare USA:s attacker på båtar i Karibien och hur de bryter mot både krigets lagar och all annan internationell rätt.

Detsamma har vi sett i Gaza under de senaste åren, från Hamas sida med angrepp på civila, gisslantagande och fruktansvärda övergrepp, inte minst under terrorattacken den 7 oktober 2023. Men vi ser det också från Israels sida.

I början av september reste vi, en delegation av riksdagsledamöter, till Israel och Palestina för att med egna ögon se vad som händer. Resan organiserades av Svenska kyrkan och Diakonia, och representanter från fem av riksdagens åtta partier deltog i resan.

I Sderot, en israelisk stad strax utanför Gaza, träffade vi israeler som upplevt Hamas terrorattack i oktober 2023. Det var skakande berättelser som vi då fick ta del av. Men vi åkte också upp till en utsiktspunkt där vi kunde se Gaza mot horisonten. Jag befann mig på samma ställe för 13 år sedan på en motsvarande resa. Då kunde vi se Gaza Citys skyline med sina höga hus som avtecknade sig mot Medelhavet. Men nu, i september 2025, var så gott som allting borta och jämnat med marken. Det var bara rykande ruiner kvar.

Bilderna från Gaza visar ett månlandskap. 70 000 är döda, och en helt traumatiserad befolkning ska nu leva i ruinerna efter de massiva bombningarna. Barn har lemlästats och fått genomgå amputationer utan bedövning. Många fler barn kommer att dödas och skadas under många år i framtiden av de blindgångare, alltså osprängda granater, som ligger gömda i rasmassorna.

Senare under veckan åkte vi upp till Västbanken, och då besökte vi de palestinska byarna. De utsätts nu för alltmer aggressiva attacker från extrema israeliska bosättare som slår sönder palestiniernas solpaneler och vattenledningar, som de är beroende av för att få el och vatten, och som bryter sig in i palestiniernas hem, misshandlar och hotar dem och ibland, vilket vi såg exempel på, till och med dödar dem. Bosättare angriper palestinier när de skördar sina oliver och palestinska barn när de går till skolan. De har nu också beväpnats med automatvapen direkt ur händerna på de extrema ministrarna i Israels regering.

Så sent som i dag fick jag nya rapporter om att Israel river palestinska hus i just det område, Masafer Yatta, som vi besökte. Vi hör också att Israel förbereder nya bosättningar på Västbanken trots att Internationella domstolen entydigt slagit fast att det strider mot internationell lag.

Fru talman! Detta måste det internationella samfundet reagera mot. Vi kan inte ha dubbla måttstockar. Lika väl som Ryssland måste ställas till svars för sina krigsbrott i Ukraina måste Israel ställas till svars för sina brott i Gaza.

Internationella brottmålsdomstolen, ICC, gör bedömningen att Israel har begått krigsbrott och brott mot mänskligheten. Därför har man utfärdat en arresteringsorder på Benjamin Netanyahu. För det har ICC nu utsatts för omfattande sanktioner av USA, riktade direkt mot ICC:s åklagare och domare. Man har bland annat fryst deras tillgångar i USA och stängt dem ute från det amerikanska finansiella systemet, vilket har fått omfattande konsekvenser för enskilda domare och åklagare. Också det är ett flagrant brott mot internationell lag. Det kan inte accepteras. Omvärlden måste reagera med kraft mot USA:s försök att lamslå Internationella brottmålsdomstolen.

Vi socialdemokrater föreslår i vårt budgetförslag att ytterligare 10 miljoner kronor ska sättas av för att understödja ICC i arbetet med krigsbrott begångna både av Israel och av Hamas i samband med Gazakriget. Nu har ju det budgetförslaget fallit, och det beklagar vi. Vi kan inte yrka på det, men det hade sannerligen behövts i ett läge som detta för att visa fortsatt starkt stöd för internationell lag.

Fru talman! Mattias Karlsson behöver inte lära mig hur konstitutionsutskottet fungerar. Jag har suttit i KU. Jag vet utmärkt hur den granskningen ser ut. Den granskningen kommer till våren.

Jag vet också att KU:s ledamöter välkomnar all information som kommer fram inför den granskning som man ska göra. Ju mer vi kan göra i utskotten för att verkligen ta reda på vart de här pengarna har tagit vägen, desto bättre är det naturligtvis för KU:s granskning som sedan ska göras till våren, som sagt.

Mattias Karlsson pratar om allt annat utom just det som detta faktiskt handlar om. Om Mattias Karlsson är så angelägen om att man verkligen ska gå till botten med detta och ta reda på om biståndspengar och andra pengar gått rätt – det handlade ju inte bara om biståndspengar utan faktiskt också om pengar direkt från Regeringskansliet till Somalias premiärministers kansli – undrar jag: Varför blir han inte upprörd över uppgifter om att pengar har gått till de här spöktjänsterna, individer nära den somaliska premiärministern, som har fått dela på miljontals kronor av svenska skattepengar. Varför är han inte angelägen om att ta reda på vad som verkligen döljer sig bakom detta?

Vi har som riksdagsledamöter ett uppdrag att göra uppföljningar av vart svenska skattepengar tar vägen. Det handlar inte om att sitta i regeringen eller inte, utan det handlar om vårt ansvar att kontrollera regeringen för att se till att svenska skattebetalares pengar används på ett rimligt sätt.

Sedan kan jag också konstatera att de här mutpengarna, som jag påstår att det är, väl syftade till att försöka få Somalia att ta emot sina egna medborgare. Men, fru talman, det gör man inte längre. Man har slutat ta emot sina egna medborgare. Däremot behåller man pengarna, över 100 miljoner kronor som har styrts om från svenskt bistånd till Somalia, varav en hel del har hamnat nära den somaliske premiärministern. De pengarna behåller man fast man inte längre tar emot sina egna medborgare. Sverige har helt enkelt blivit blåst på de pengarna. Det borde vi gå till botten med, fru talman.

Fru talman! Vi ska återkomma till de stora frågorna kring Ukraina, USA, Mellanöstern och så vidare. Men i min replik hade jag tänkt fokusera på en annan fråga. Det här betänkandet handlar ju om internationell samverkan. Jag tänkte ställa frågor kring samverkan med Somalia, som ju regeringen verkligen har haft.

Det har avslöjats att miljontals kronor av svenska skattepengar har gått rakt in i den somaliska premiärministerns kansli. Den här personen – premiärministern – är både Hamasanhängare och islamist, och bara av det skälet är det här ytterst betänkligt. Dessutom är Somalia ett av världens mest korrumperade länder.

Pengarna ska ha gått till att anställa folk i Somalia med löner på uppemot 100 000 kronor i månaden. När vi ställer frågor om det kan ingen svara på vem som blivit anställd, vad de jobbar med och vart pengarna har gått. När vi ställt frågor till utrikesministern, till biståndsminister Benjamin Dousa och till Sidas generaldirektör Jakob Granit har vi inte fått några svar alls.

I dag avslöjar Dagens Nyheter att man har tagit reda på vad pengarna har gått till. De har gått till vad man kallar spöktjänster, som tydligen är en metod man använder i Somalia för att skjuta pengar under bordet till folk som egentligen inte ska ha dem. Det rör sig om tre individer som redan är anställda på Somalias premiärministers kansli och som nu ska ha fått dela på miljonerna från Sverige. Det handlar om kusiner till premiärministern, någon vän till premiärministern och en senior rådgivare.

I torsdags begärde vi att utskottet skulle kalla in IOM, UNDP och Världsbanken för att vi skulle kunna ställa frågor om det här. Det röstades ned av utskottsmajoriteten. Jag vill därför ställa en fråga till Mattias Karlsson: Är han beredd att ompröva beslutet och medverka till att vi kan gå till botten med vart pengarna har tagit vägen när han nu ser vad som kommit fram i den härvan?

Herr talman! Jag får nog säga att jag hade hoppats på ett mer positivt svar från statsrådet i hennes senaste inlägg. Nu fick vi bara höra att hon inte kan lova några pengar. Det kan hon ju visst. Det tror jag faktiskt att jag själv har gjort som minister vid några tillfällen. Man kan i vart fall lova att man ska titta närmare på frågan, visa att man förstått hur viktig den är och ta den vidare. Det var precis det som Johan Pehrson gjorde i interpellationsdebatten i våras. Han såg inte bara till att de viktiga 10 miljonerna kom fram utan uppmanade också institutet att söka pengar i form av grundfinansiering. Det gav en signal om att regeringen såg hur viktig den här verksamheten var. Därför blev det också en besvikelse när budgetpropositionen kom och det visade sig att det inte fanns några pengar där.

Jag menar att regeringen måste se Raoul Wallenberg-institutet som en avsevärd nationell resurs. Jag hoppas att det ansvariga statsrådet själv skulle kunna besöka institutet på plats i Lund för att informera sig om vad man gör. Det hade varit en bra signal.

Med den värld vi nu lever i är det kanske mer angeläget än någonsin. Det handlar inte bara om de stora krig som rasar i Ukraina, Mellanöstern och Afrika utan också om hur hela den regelbaserade världsordningen är i gungning.

Finns det då någonting som är viktigare i det här sammanhanget än att satsa på forskning om och utvärdering av mänskliga rättigheter, krig och internationell rätt?

Det hade varit en viktig signal att skicka från Sveriges sida. Jag menar att det hade varit bra om regeringen skapat en idé och en ambition om vad man vill med institutet.

Sedan är min fråga: Ska man verkligen behöva vänta till 2028 på pengarna? Eller är det så, som vi har förstått tidigare i debatten, att de pengarna kanske inte över huvud taget kan komma i fråga för institutet?

Herr talman! Jag vill först rikta ett stort tack till Per-Arne Håkansson för att han gång på gång i riksdagens kammare lyfter upp frågan om Raoul Wallenberg-institutet i Lund. Jag vill också tacka Ewa Pihl Krabbe för att hon driver frågan aktivt, inte minst i de här debatterna.

Jag vill även tacka statsrådet för svaret, även om jag tycker att det är en besvikelse. Vi upplevde under den förra interpellationsdebatten att det förra statsrådet, Johan Pehrson, hade en mer positiv inställning och verkade mer angelägen om institutets framtid. Det var också därför vi förstod det som att han uppmanade institutet att ansöka om pengar. Den känslan tycker jag inte alls att man får av det nuvarande statsrådets mycket kortfattade svar. Jag hoppas att vi kanske kan få lite mer besked under debatten.

Jag vill påstå att Raoul Wallenberg-institutet i Lund är en avsevärd nationell resurs med en mycket bred verksamhet. Man bedriver forskning om mänskliga rättigheter i världen och har direkt verksamhet i ett fyrtiotal länder för att stärka respekten för rättsstatens principer och mänskliga rättigheter, i syfte att främja en demokratisk utveckling. Jag menar att det är mer angeläget än någonsin nu när demokratin är på tillbakagång och vi ser dagliga, omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna, inte minst i krigshärdar som Ukraina, Palestina och Sudan.

Raoul Wallenberg-institutet åtnjuter ett mycket högt internationellt anseende. Det visade sig inte minst förra året då FN vände sig till institutet när det gällde att granska de anklagelser som förts fram mot UNRWA om kopplingar till Hamas. Raoul Wallenberg-institutet var en av de tre forskningsinstitutioner i världen som bidrog till den granskningen och det arbetet. Det säger lite om den status som Raoul Wallenberg-institutet har i det internationella forskningssamhället.

Raoul Wallenberg-institutet kartlägger dessutom brott mot folkrätten i en databas som är unik i sitt slag. Man driver också det bibliotek som vi hörde om tidigare och som samlar grundfakta om mänskliga rättigheter. Även det är världsunikt.

Herr talman! Raoul Wallenberg-institutet är en nationell resurs. Då är frågan varför man inte har någon nationell statlig grundfinansiering. Det kan väl inte bero på att det här är ett institut som inte ligger i Stockholm? Det vill man inte tro.

Frågorna om finansieringen blev akuta förra året, när bibliotekets framtid var i fara. Då löstes det genom ett tillfälligt tillskott. Det var gott så, men det skjuter bara fram problemet några år – till nästa regering, kanske man kan tänka.

Som jag sa tidigare uppmanade det förra ansvariga statsrådet, Johan Pehrson, i en DN-artikel i våras institutet att ansöka om permanenta medel från regeringen. Efter en sådan uppmaning hade man förhoppningen att regeringen skulle prioritera frågan i budgetförhandlingarna. Men det har man uppenbarligen inte gjort. Tvärtom får vi ett ganska korthugget svar när vi nu återigen tar upp frågan – det enda vi får veta är att regeringen skjuter till pengar till forskning 2028. Det är alltså 2025 nu. Min fråga till statsrådet är: Är det detta som är beskedet nu: att man helt enkelt får vänta till 2028?

Herr talman! FN-myndigheten för hjälp till de palestinska flyktingarna, UNRWA, har i 75 år varit verksam i Palestina, Libanon, Syrien och Jordanien med bland annat sjukvård, skolor och annan samhällsservice för miljontals palestinska flyktingar. Sverige har under många år varit en stabil partner till UNRWA.

Från och med i år har Sverige dragit in allt stöd. EU och länder som Frankrike, Tyskland, Storbritannien, Spanien, Irland, Nederländerna, Kanada, Norge, Japan och så vidare har inte bara behållit stödet till UNRWA utan i många fall också utökat det.

Nu har jag hört både statsministern, utrikesministern och biståndsministern säga att denna indragning beror på att UNRWA inte längre kan verka i Palestina och att andra organisationer i stället ska gå in. Men den uppfattningen är Sverige alltså i praktiken ensam om. Samma bedömning gör också expertmyndigheten Sida, vars bedömning jag har framför mig. Bedömningen från Sida är att det på kort och medellång sikt inte finns någon annan humanitär aktör som har möjlighet att rädda liv och lindra nöd i den utsträckning som UNRWA gör.

Min fråga till statsministern är: När han säger att någon annan kan gå in i stället för UNRWA och att UNRWA inte kan verka, var har han fått det ifrån?

Herr talman! Vi behandlar här den allra första skrivelsen från regeringen om verksamheten i Nato. Det är på sätt och vis en historisk behandling eftersom det är första gången vi gör detta, men det är också ett uttryck för att riksdagen har insyn och inflytande över Natos arbete. Det här är ett sätt för oss att titta på vad man gjorde under förra året. Övriga uttryck är de föredragningar som vi har inför Natos toppmöten men också det arbete som bedrivs inom ramen för Natos parlamentariska församling, där Sverige har en delegation där alla partier är företrädda.

Jag ska inte fördjupa mig så mycket i förra årets verksamhet, utan jag tänkte ta tillfället i akt att blicka lite framåt. Innan jag gör det tänkte jag säga några ord om vår principiella hållning, och då får jag också anledning att blicka lite bakåt.

Sveriges inträde i Nato var ju ett historiskt steg på många sätt. Det hade föregåtts av 200 år av alliansfrihet, som också hade betytt 200 år av fred.

Jag menar att politiken under dessa år var mycket framgångsrik. När den inleddes en gång i början av 1800-talet var det ett uppbrott från tidigare århundradens stormaktsambitioner, då krigiska enväldiga kungar gång på gång drog in Sverige i fruktansvärda krig som drog enorm olycka över landet. På 1600-talet, till exempel, dog var tredje svensk man i krig.

Det där bröts i början av 1800-talet. Då bestämde sig Sverige för en annan linje. Vi bestämde oss för att vi inte skulle engagera oss i stormaktskrig på kontinenten. I stället skulle vi fokusera på vårt eget land, på att bygga vårt eget välstånd och på att hålla fredliga förhållanden och relationer med våra grannländer i så stor utsträckning som möjligt. I stället för att blicka avundsjukt på andra länder och försöka stjäla deras välstånd skulle vi skapa vårt eget. Det där var en väldigt framgångsrik politik. Den lade grunden för den mycket kraftfulla ekonomiska utveckling som Sverige sedan såg under 1800-talet och början på 1900-talet.

Alliansfriheten under de här 200 åren prövades emellertid hårt vid några tillfällen. Under första världskriget bedrev den tidens högerregering en politik som var väldigt tyskvänlig. Det ledde till att Sverige sattes i blockad, och vi fick hungersnöd i Sverige på grund av det. Men vi drogs inte in i kriget. Under andra världskriget fanns det också krafter, framför allt till höger, som ville att vi skulle gå med i kriget på Nazitysklands sida mot Sovjetunionen när Nazityskland angrep Sovjetunionen 1941. Överbefälhavaren var en av de krafterna. Det stoppades förstås av den svenska regeringen. Men med det sagt har det inte varit en odramatisk tid under alla de år vi haft alliansfrihet. Då och då har detta prövats.

Efter kriget, när Nato bildades och Norge och Danmark gick med i Nato, beslutade Sverige att fortsätta med den alliansfria politiken. Det var bland annat med hänsyn till Finland, som annars hade klämts mellan Nato å ena sidan och Stalins mycket aggressiva Sovjetunionen å andra sidan. Den hållning som vi då lade fast, och som vi sedan hade under nästan 75 års tid, bidrog enligt min uppfattning till avspänning i vår del av världen.

År 2022 förändrades allt. Det berodde förstås på Rysslands angrepp på Ukraina men också i stor utsträckning på Finlands beslut att gå med i Nato. Sverige hamnade i ett helt nytt säkerhetspolitiskt läge. Att Sverige skulle vara det enda nordiska land som stod utanför Nato i den situationen, i det allvarliga läget, var helt enkelt inte längre ett alternativ. Därför ansökte den socialdemokratiska regeringen om svenskt Natomedlemskap på våren 2022, och här är vi alltså nu. Jag menar att det var det enda kloka att göra. Sverige i Nato gör Nato starkare och Sverige tryggare.

För att blicka framåt nu när vi är med i Nato kan man ställa sig frågan: Vad ska vi göra nu med den organisation som vi nu är med i? Ja, vi ska göra som Sverige alltid har gjort i alla internationella organisationer som vi har gått med i – det må vara FN, Europarådet eller EU, och nu är det Nato: Vi ska med liv och lust bidra med allt det vi kan bidra med, i konstruktiv anda, för att tillsammans med andra göra organisationen starkare.

Det som omedelbart ligger framför oss är att bidra tillsammans med de andra nordiska länderna, med de baltiska staterna och med Polen och Tyskland till ett allt djupare försvarssamarbete kring Östersjön så att detta försvarssamarbete blir så gott som sömlöst – ett gemensamt försvar så starkt och så samövat att ingen ens ska komma på tanken att våga ge sig på oss. Det är det som nu pågår i full fart, inte bara i Sverige utan också i övriga länder runt Östersjön. Det kräver förstås upprustning.

Upprustningen inleddes redan under vår regeringsperiod, för tio år sedan, från 2015 och framåt. Sedan 2015 har försvarsutgifterna i det närmaste fördubblats.

Vi återinförde till exempel värnplikten, som den borgerliga regeringen tyvärr avskaffade 2010. Nu är den igång igen, och vi ser hur tusentals killar och tjejer återigen får värnpliktsutbildning i det svenska försvaret och en krigsplacering. Det är bra, men vi kommer att behöva göra mer där. Vi har nu 8 000 värnpliktiga. Det ska upp till 10 000 värnpliktiga år 2030 och 12 000 värnpliktiga år 2032. Vi socialdemokrater sätter siktet på att vi ska upp till 20 000 värnpliktiga.

Samtidigt planeras nya stora materielinköp. Vi har inget att skämmas för – tvärtom producerar vi mycket bra krigsmateriel i Sverige. Vi har ubåtar i världsklass. Vi har stridsflyg i världsklass. Vi har stridsvagnar i världsklass. Vi har själva mycket annan materiel. Vi har alltså mycket att bidra med när vi nu ansluter oss till försvarsalliansen.

Allt det här kommer förstås att kosta pengar. Det kan man inte blunda för. Då måste man ha en realistisk syn på hur det här ska finansieras. Man måste också ta ansvar för den långsiktiga finansieringen.

Vi kan inte göra som i USA, där man lånar upp alltihop. Den amerikanska statsskulden är nu 100 procent av bnp. Man har ett skenande budgetunderskott, och med de nya stora skattesänkningar som Trump har gått fram med exploderar underskottet ännu mer. I praktiken innebär det här att USA lånar upp pengar av bland annat Kina för att finansiera de offentliga utgifterna och därmed gör sig mer beroende av Kina – detta land som man annars betraktar som en konkurrent. Det är ingen långsiktig politik. Den beror på att amerikanska politiker helt enkelt inte orkar ta ut den skatt som man behöver ta ut för att kunna finansiera de offentliga utgifterna.

Så kan vi inte göra i Sverige. Också vi kommer naturligtvis att behöva låna pengar. Men vi socialdemokrater har föreslagit en särskild totalförsvarsfond för att finansiera nödvändiga investeringar i totalförsvaret, alltså inte bara det militära försvaret utan också sådant som sjukvård och infrastruktur – sådant som måste fungera om vi hamnar i ett mycket allvarligt läge. Vi kan till exempel inte ha en situation där sjukvården knappt fungerar i fredstid. Hur ska den då fungera vid höjd beredskap eller i krigstid? Här behövs alltså breda satsningar för att stärka välfärden. Stärker man välfärden, ja, då stärker man totalförsvaret. Och som sagt: En del pengar måste lånas upp. Men inte allt. Vi kan inte bara skicka notan till kommande generationer. Också vi som lever och arbetar nu måste vara beredda till uppoffringar, och då kommer man inte undan skattefrågan. Man kommer inte undan höjd skatt.

Det där är egentligen ganska naturligt. När vi rustade upp under första världskriget hade vi en särskild värnskatt som finansierade det, delvis. När vi rustade upp under andra världskriget hade vi också en särskild värnskatt som finansierade det, delvis. Därför har vi socialdemokrater föreslagit att vi också den här gången ska ha en särskild skatt, en beredskapsskatt, för att delfinansiera försvarssatsningarna. Den menar vi ska tas ut på de högsta arbets- och kapitalinkomsterna. Vi tycker att det i stor utsträckning är en moralisk fråga om hur man fördelar de bördor som ligger framför oss.

Vi tycker att om man kan kräva att Sveriges ungdomar ska sätta av upp till ett år av sina liv för att göra värnplikt, ligga i tält i skogen, gräva värn, äta ur snuskburk och allt annat de gör – jag minns det väldigt väl – kan man väl rimligen också kräva att de som har de högsta inkomsterna ska bidra med några hundralappar till eller någon tusenlapp till i skatt. Är inte det rimligt?

För mig är det här en fråga om solidaritet, eller jag kanske ska säga patriotism i det här sammanhanget. Vi måste helt enkelt alla vara beredda att hjälpa till. De försvarsutgifter som vi nu står inför måste finansieras hållbart och rättvist, och de får inte tränga ut välfärden.

Med det, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.