Ulrika Westerlund

Fru talman! Jag tackar för svaret. Det låter hoppfullt. Jag hoppas att det kommer att ske någon liten justering.

Det är såklart också mycket positivt med den nya hivstrategin och översynen av smittskyddslagen. Det är vi många som har drivit på för under mycket lång tid.

Jag har fått uppgifter från några civilsamhällesorganisationer om att de kontaktade Jakob Forssmeds stab på Socialdepartementet när de såg denna sänkning. Då fick de information om att denna sänkning var medveten. Den skedde med anledning av att Sverige enligt vissa mätningar har nått det så kallade 95-95-95-målet, det vill säga att minst 95 procent av dem som lever med hiv känner till sin diagnos, att 95 procent av dem har antiviral behandling och att 95 procent av de behandlade har väl fungerande behandling med nedtryckta virusnivåer.

Det har lett till att färre får hiv överfört i Sverige i dag än tidigare och att Prep finns tillgängligt för riskgrupper, och alla dessa tre grejer var enligt uppgift med i bedömningen av om anslagen skulle sänkas. Det känns lite cyniskt och olyckligt; det är ju som att man belönas för sitt framgångsrika arbete, som har skett i ett samspel mellan myndigheter och civilsamhället sedan hiv kom till Sverige, med att förutsättningarna försämras. De försämras för att man har lyckats.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hälsovård, sjukvård och social omsorg

Enligt den här organisationen uppgavs också att man planerar att ge Folkhälsomyndigheten ett större mandat att bedriva hivprevention. Ett sådant arbete kommer dock även fortsättningsvis att vara beroende av ett starkt civilsamhälle som kan komplettera och stötta myndighetens arbete. Som jag nämnde tidigare: De som har möjlighet att nå de mest berörda är oftast de organisationer som arbetar för rättigheter och hälsa för dem. Här har vi varit extremt starka i Sverige, och vissa civilsamhällesorganisationer har varit starkare än andra.

Vi behöver också jobba gemensamt för att säkerställa att vi når alla aktuella grupper, och det tror jag inte är möjligt utan ett anslag till civilsamhället. Dessutom påverkar anslaget till hivpreventionen även STI-preventionen brett eftersom man ofta informerar om flera saker samtidigt. Det gäller inte minst RFSU, som är ute på skolor, festivaler och så vidare.

Min fråga gäller alltså återigen detta att man har lyckats med preventionen och att det är tråkigt att mattan lite grann dras undan för de organisationer som har gjort det möjligt.

Fru talman! Jag tänkte skjuta in mig på en ganska liten budgetpost som engagerar både Johan Hultberg och mig, och den handlar om hivpreventionen. Regeringen har valt att sänka anslagen till hivpreventionen. Hittills har kanske den mest uppmärksammade åtgärden varit att man valt att helt kapa anslaget till Unaids i biståndsbudgeten. Men regeringen har också dragit ned på den nationella hivpreventionen. Anslaget sänks nästa år med 23 miljoner för att sedan trappas ned med ytterligare 6 miljoner till 2027. Med dessa sänkningar är anslaget nere på 2004 års nivå, vilket är en halvering i dagens penningvärde. Det är såklart många organisationer som jobbar med hivprevention som har protesterat, till exempel RFSU, RFSL, Hiv-Sverige, Noaks Ark och Posithiva Gruppen. De skriver i en debattartikel att hiv fortfarande finns, som vi alla vet, och att det påverkar många människors liv. Vissa grupper, de som ofta kallas nyckelpopulationer i det internationella arbetet mot hiv, till exempel män som har sex med män, migranter, transpersoner, personer som tar emot ersättning för sex och per-soner som använder droger intravenöst, löper en ökad risk att få hiv. I Sverige är det verkligen fallet.

Vissa av dessa grupper möter också ofta större hinder när det gäller att få tillgång till vård och information. Här är de ideella organisationernas kunskap, erfarenhet, nätverk och insatser helt avgörande. Att den svenska hivpreventionen riktad till vissa grupper, till exempel män som har sex med män, har fungerat så pass bra som den gör är i hög grad tack vare arbetet från civilsamhället. Och så var det från start. Från början var det nästan bara civilsamhället som gjorde insatser, innan staten kom upp på banan på 1980-talet och började hjälpa till. Många är fortfarande beroende av organisationernas stöd för att få information om säkrare sex och tillgång till gratis kondomer och hivtestning. När dessa ideella organisationer försvagas förloras en stor del av den kompetens och erfarenhet som är avgörande för att möta behoven.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hälsovård, sjukvård och social omsorg

Hur har tankarna gått här, undrar jag såklart. Varför skär man i detta anslag med denna lilla peng? Det är småsummor i statsbudgeten, men det är summor som är stora och viktiga för dem som berörs.

Herr talman! Jag tackar för svaret. Forskningsframstegen är ju toppen. Det är vi helt överens om. Det är också jättebra att man lyssnar in synpunkter. Jag tror att det kommer att komma ganska många sådana till regeringen om just det här. Det framgår av budgetpropositionen att de här försämringarna bara är början. Man räknar med att spara in ytterligare över 2 miljarder årligen 2026 och 2027. Exakt hur det ska gå till är ännu inte helt känt.

I höstas bad jag RUT, riksdagens utredningstjänst, att titta närmare på hur den här försämringen kommer att kunna slå mot olika grupper. Det gjordes på premissen att det första trappsteget skulle höjas till 2 000 kronor, vilket nu har blivit verklighet. RUT konstaterade att en sådan förändring beräknas innebära minskade kostnader för högkostnadsskyddet, det vill säga ökade kostnader för patienterna, i synnerhet bland äldre.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hälsovård, sjukvård och social omsorg

I gruppen 75 år och äldre är kostnaden för högkostnadsskyddet högst. I denna grupp beräknas högkostnadsskyddet minska med knappt 140 kronor i genomsnitt per person om höjningen träder i kraft vid halvårsskiftet. Uppdelat på inkomstgrupper beräknas personer tillhörande de två tiondelar av befolkningen som har den näst lägsta respektive den tredje lägsta inkomsten påverkas mest av förändringen. Det här är slutsatser från RUT som ligger helt i linje med det som debattörerna framför i den artikel från helgen som jag nämnde tidigare.

Detta kommer att göra det sämre för några av de grupper som regeringen och Sverigedemokraterna säger sig värna allra mest om, det vill säga till exempel äldre. Jag håller alltså med de här organisationerna. Det är inte rätt att skjuta över ansvaret för inflationen och ökade kostnader för läkemedelsforskning på personer med kronisk sjukdom eller funktionsnedsättning.

Debattörerna skriver att det borde vara självklart för regeringen att prioritera befolkningens hälsa högre. Sverige borde med stolthet kunna finansiera en utveckling som ger jämlika möjligheter för fler att leva aktiva och långa liv.

De som har sämst ekonomi, ofta till följd av sjukdom eller ålder, ska inte betala priset när regeringen vill spara. Det är fantastiskt med de förbättrade resultaten inom läkemedelsforskningen som har gett möjligheten till att många nu kan leva mycket längre och hälsosammare liv till följd av det.

Min fråga handlar om prioriteringen. Varför ska pengarna tas från just dessa grupper?

Herr talman! I går kom äntligen en efterfrågad promemoria från Socialdepartementet om det uppdaterade högkostnadsskyddet för läkemedel. Den är efterfrågad därför att det sedan regeringens budgetproposition kom har varit tydligt att det ska skäras i högkostnadsskyddet. Det har bara inte varit tydligt hur.

Det har florerat ett rykte om att det så kallade första trappsteget, det vill säga den nedre gränsen för när högkostnadsskyddet först träder in, ska höjas från 1 425 till 2 000 kronor. Det här har inte varit möjligt att få helt bekräftat förrän i går, då promemorian kom och det visade sig att ryktet stämde.

Det visade sig då också att kostnadstaket för högkostnadsskyddet för läkemedel höjs från 2 900 till 3 800 kronor utifrån 2025 års prisbasbelopp. Det här betyder att avgifterna för den enskilde som mest kan öka med 900 kronor under en tolvmånadersperiod.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hälsovård, sjukvård och social omsorg

Detta har mött protester. I helgen skrev SKPF Pensionärerna, Funktionsrätt Sverige, Reumatikerförbundet och Astma- och allergiförbundet i Svenska Dagbladet att det här är en försämring som kommer att beröra väldigt många människor, särskilt äldre, kroniskt sjuka och personer med funktionsnedsättning. "Förslaget är . ett hot mot vår hälsa. Det är väldokumenterat att 40-?60 procent av alla patienter med kronisk sjukdom inte tar sina läkemedel såsom läkaren ordinerat, antingen medvetet eller omedvetet. En möjlig orsak är dålig ekonomi, enligt Läkemedelsverket."

SKPF Pensionärerna har också gjort en egen undersökning som visar att det redan nu är alldeles för många som tvingas avstå från att hämta ut sina läkemedel på grund av att de inte har råd. En sådan här höjning i högkostnadsskyddet kommer alltså att öka ojämlikheten i hälsa.

Jag undrar hur avvägningarna har sett ut gällande just det här. Är det rimligt att kroniskt sjuka och äldre ska betala mer för sina mediciner?

Fru talman! Miljöpartiet föreslår att denna proposition som vi debatterar här i dag ska avslås. Vi har redogjort ganska utförligt för skälen till detta i vår följdmotion. I mitt inlägg här i dag tänker jag, kanske som avslutning på den här diskussionen, lägga lite tid på att berätta vad andra än Miljöpartiet och oppositionen har att säga om det här förslaget. Det är nämligen en ganska bidragande orsak till att Miljöpartiet har landat där vi har landat.

Vi har stor förståelse för allvaret i situationen. Vi tycker också att säkerheten och tryggheten på Sis-hemmen måste öka. Men vi delar i huvudsak den oro som har lyfts upp av ett antal stora remissinstanser. De betonar det som också redan har framförts av andra i den här debatten; de ser att möjligheterna som föreslås i det här förslaget riskerar att bidra till att öka problematiken snarare än förbättra den.

Det är också viktigt att komma ihåg att enligt barnkonventionen har även barn som är placerade särskilda rättigheter, precis som alla andra barn har.

Jag vill nämna till exempel Socialstyrelsen. De lyfter fram rekommendationen från FN:s kommitté för barnets rättigheter om att vidta lagstiftningsåtgärder för att uttryckligen förbjuda användningen av bland annat isolering och avskiljning av barn i den här typen av omvårdnadsmiljöer.

Barnombudsmannen menar att det finns alltför stora risker med den föreslagna regleringen om avskildhet vid dygnsvilan och tänker att den kan komma att påverka barn och deras rättigheter på ett långtgående sätt.

Rädda Barnen lyfter fram faktumet att det att isoleras mot sin vilja riskerar att leda till risker för barn på såväl kort som lång sikt, särskilt för barn med psykisk ohälsa och erfarenheter av trauma och andra riskfaktorer.

Jämställdhetsmyndigheten påminner om flickors utsatthet och att granskningar och tillsyn har visat att Sis i återkommande fall tillämpat sina särskilda befogenheter på ett otillåtet sätt, att det har drabbat flickor i större omfattning samt att fler flickor redan känner otrygghet på hemmen.

I det här sammanhanget vill jag också lyfta fram ny forskning som presenterades för ett par veckor sedan. Den visar att risken att ett barn inte överlever barndomen ökar när samhället går in och omhändertar barnet. Det är naturligtvis mycket oroande ny kunskap. När staten omhändertar och placerar barn är ansvaret alltså mycket stort vad gäller hur innehållet i vården ser ut. Det är tydligt att ett mycket stort förändringsarbete behöver ske.

Fru talman! Regeringen har tillsatt ett stort antal olika utredningar inom området barn i samhällets vård. Det är tydligt att det finns ett stort engagemang i frågan. Det är såklart väldigt positivt. Och det är tydligt i den här debatten att vi är många som delar engagemanget. Ingen vill att barn ska fara illa. Ingen vill att barn ska utsätta sig själva eller andra för risk eller brott. Vi anser dock att det i regeringens hållning finns en slagsida mot repression, som vi tror kan leda till en negativ utveckling.

Barnperspektivet måste få ett större genomslag. Det kräver större personaltäthet, bättre innehåll i vården och nära kontakt och dialog med barn och unga samt med organisationer som företräder barn och unga. Det är en förutsättning.

Man ska även komma ihåg att många unga som befinner sig i samhällets vård kommer från socialt utsatta förhållanden; många har psykisk ohälsa och/eller funktionsnedsättningar. Det här ställer väldigt höga krav på samhället och på vården.

Fru talman! Myndigheten för vård- och omsorgsanalys har framfört ett antal krav som de anser måste vara uppfyllda för att förslaget ska genomföras på ett bra sätt. De menar bland annat att lagstiftningen borde bli tillfällig - det hörde vi debatteras tidigare - i avvaktan på att översynen av den statliga barn- och ungdomsvårdens uppdrag blir klar. De menar också att det bör införas en bestämmelse som anger att hälso- och sjukvårdspersonal fortlöpande ska utvärdera barnets eller den ungas mående när det finns ett beslut om avskildhet vid dygnsvilan.

Miljöpartiet anser att de här kraven är bra. Vi tänker att regeringen borde ta dem i beaktande, om förslaget nu genomförs.

Regeringen föreslår själv att de tänkta lagändringarna ska följas upp och gav i september ett uppdrag till Sis om att följa upp tillämpningen av bland annat avskildhet i anslutning till dygnsvilan. Det är en bra åtgärd.

Vi anser dock att olika åtgärder inom Sis behöver följas upp genom en oberoende utvärdering gjord av en annan aktör än Sis själva. En sådan uppföljning behöver vara genomgripande och kvalitativ och tydligt innefatta barn- och rättssäkerhetsperspektivet. Barnets företrädare behöver kunna finnas med på lämpligt sätt i en sådan uppföljning. Och givetvis är det allra mest centralt att barns egna upplevelser och erfarenheter kommer till uttryck.

Miljöpartiet anser också att det behöver finnas oberoende observatörer på Sis-hemmen som barn och unga ska kunna kontakta vid missförhållanden och när deras rättigheter inte tas på allvar. En effektiv och välfungerande klagomålsfunktion behövs också. Den som i dag finns på Ivo är inte tillräcklig.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag nämna något om det allra viktigaste i det här sammanhanget, som också har lyfts fram flera gånger av andra talare: Staten behöver ta ett mycket större ansvar för hela området, för att förebygga att barn far illa eller dras med i kriminell aktivitet på det sätt som vi har sett de senaste åren.

Miljöpartiet avsätter i sin budget 1 miljard till brottsförebyggande arbete och 1 miljard till socialtjänsten för att möjliggöra deras arbete. På senare tid har det nämligen lyfts fram i exempelvis medier att socialsekreterare och socialchefer upplever att de inte kan fullfölja angelägna placeringar av unga eftersom det inte finns ekonomiskt utrymme i realiteten. Det är uppenbart att staten behöver bidra med mer resurser. Regeringen behöver ta frågan på största allvar och göra andra budgetprioriteringar.

Jag står bakom alla våra reservationer, men jag yrkar bifall till reservation 11 om just den oberoende klagomålsfunktionen och observatörerna.

Avskildhet i anslutning till dygnsvilan - för ökad trygghet och säkerhet på särskilda ungdomshem

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 14.)

Herr talman! Nu låter det som om ledamoten blandar ihop lite olika typer av åtgärder. Jag uppfattade att ledamoten sa att vi behöver frigöra ökade medel för dem som nu kommer att söka sig till tandvården i högre utsträckning. Men vi tycker alltså att det system som är nu, med den avgiftsfria tandvården för unga upp till 23 år, kan fortsätta, och då är det ju ingen ökning av konsumerad tandvård just där.

Som sagt ville vi hellre se helhetsförslaget från 2021, men delar av det som föreslås i den nya utredningen tycker vi också låter som att det kan vara positivt. Man måste dock se det som en helhetsåtgärd, och nu har man valt att gå in och skära i en del utan att genomföra de andra åtgärderna.

Jag får erkänna att jag inte har koll på just utgiftsposten 1:4, men det jag kan konstatera är att Miljöpartiets budget för utgiftsområde 9 är den överlägset största. Det är förmodligen så att den kostnaden ligger någon annanstans. Budgeten är väldigt mycket högre än övriga partiers, och vi har vi gjort stora satsningar både på extra tillskott till regionerna, riktat särskilt till sjukvård och så vidare. Att det inte ska skäras i tandvårdsbudgeten har vi alltså sett över.

Herr talman! Jag tackar så mycket för frågan. Vi i Miljöpartiet tycker att det bästa förslag som vi hittills har sett är det som fanns i utredningen från 2021. Där fanns förslaget om att ta bort gratis tandvård för unga vuxna, alltså det som regeringen nu har infört. Men samtidigt skulle man införa ett system som syftade till att göra en mer noggrann screening för att kunna säkerställa att de med störst behov skulle nås. Det var liksom ett helhetspaket. Det var i och för sig förslag om att ta bort gratis tandvård för personer upp till 23 år, men det var samtidigt andra åtgärder för att skydda de mest utsatta personerna. Även utredaren där hade förstått att resurserna inte är oändliga. Vi tyckte att det helhetspaketet var den bästa lösningen.

Jag noterar att delar av de tankar som fanns där verkar ha plockats upp av den nya utredningen, som ju har ett resonemang kring det som utredaren kallar för en munhälsoprofil. Utredaren själv verkar tycka att det är ett bättre kriterium än en strikt åldersgräns vid 67 år. Men detta har regeringen velat gå fram med även om utredaren resonerar lite kort kring att en munhälsoprofil kanske är en rimligare avgränsning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ändrad åldersgräns för avgiftsfri tandvård

Vårt svar är att vi tyckte att utredningen från 2021 hade ett rimligt paket. Delar av detta är upplockade i den nya utredningen. Vi kommer såklart att följa detta och se vad som tas vidare där. Resurserna är inte oändliga. Men Miljöpartiet har samma strävan som flera andra partier. Vi vill också se ett högkostnadsskydd för alla, så att alla kan få rimliga tandvårdskostnader. Men vi är också medvetna om utmaningarna på vägen dit.

Herr talman! Dagens debatt handlar om en fråga som framför allt berör en specifik grupp: unga vuxna. Det handlar om en tid i livet då många kanske känner sig odödliga och då fokus ligger på alla de möjligheter som helt plötsligt öppnar sig. Du får bestämma själv över ditt liv, och du får bestämma över dina egna pengar. Många är studenter - det var jag - under dessa år. Jag minns hur man vid matplaneringen framför allt tog hänsyn till kostnader. Kostnader som rörde något som inte upplevdes som absolut nödvändigt här och nu prioriterades konsekvent ned, och dit hörde definitivt tandläkarkostnader.

Det var bland annat denna analys som låg till grund för att den förra regeringen genomförde den reform som gjorde det möjligt för unga personer att få tandvård utan kostnad fram till 23-årsdagen. När man är 23 år är man fortfarande ung. Men kanske har vuxenlivets rutiner och ansvarstagande hunnit sätta sig för några fler. Sannolikt har fler också fått in vanan att gå till tandläkaren, en vana som man sedan inte gärna avstår från.

Tanken bakom reformen var att säkerställa att unga, ofta med dålig ekonomi, inte skulle skjuta upp tandvård. Samtidigt skulle den bidra till att de får in en vana att gå till tandläkaren även fortsättningsvis. Detta har också lett till att fler unga än tidigare har gått till tandläkaren. De har inte uteblivit av kostnadsskäl.

Herr talman! Miljöpartiet är mycket medvetet om att det finns fler grupper i samhället än just unga vuxna som har dålig ekonomi och som har svårt att klara sina tandvårdskostnader. Därför driver vi också att tandvården borde få ett högkostnadsskydd som kan likställas med sjukvårdens högkostnadsskydd.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ändrad åldersgräns för avgiftsfri tandvård

Ett sådant högkostnadsskydd måste införas på så sätt att tillgången till tandvård säkras oavsett var i landet den som behöver tandvård bor och oavsett vilka tandvårdsbehov en person har. Resurserna måste användas på bästa sätt. En sådan reform innebär bland annat att ett bättre system för att nå dem med störst behov och för att arbeta för en mer jämlik tandhälsa måste införas. Därför välkomnade vi förslagen i den utredning från 2021 som har nämnts flera gånger.

Det var en utredning som vi var med om att tillsätta, och den handlade just om ett tandvårdssystem för en mer jämlik tandhälsa. Där fanns förslaget om att ta bort gratis tandvård för unga vuxna med, men det kombinerades med andra åtgärder som bland annat syftade till att bättre nå dem med stora behov och att arbeta för ett mer jämlikt system. Här fanns också förslag på en framtida utformning av högkostnadsskydd som skulle innebära en väldigt stor skillnad i pris för den enskilda patienten. Det är hela den reformen som vi tyckte var positiv. Nu har man plockat ut en del.

Regeringen har gjort verklighet av just den del som innebär försämringar för unga vuxna och inte de andra delarna. Det beklagar Miljöpartiet. Vi skulle vilja se att arbetet med att få fram ett generellt högkostnadsskydd tas vidare.

Regeringen tillsatte en ny utredning i stället för att ta vidare förslagen i utredningen från 2021. Den utredningen har nyligen lämnat sitt betänkande. Här är inriktningen, som vi har hört många gånger i debatten, att man i ett första steg ska sänka tandvårdskostnaderna för äldre över 67 år för att sedan eventuellt gå vidare.

De kraftigt sänkta kostnader som föreslås i utredningen föreslås gälla för vissa insatser som ska syfta till "frihet från smärta och sjukdom, förmåga att äta, tugga och tala utan större hinder, eller ett utseendemässigt godtagbart resultat". Det är alltså delar av tandvården för äldre som kommer att inkluderas i det stora nya högkostnadsskyddet för äldre.

När regeringen tidigare under hösten gjorde utspel om minskade kostnader för tandvården för äldre hänvisades det till den då fortfarande kommande utredningens förslag. Man nämnde ökade kostnader för staten som låg i nivå med dem som också anges i utredningen. Det får alltså antas att det är förslaget om så kallad tiotandvård i utredningen som kommer att tas vidare.

Miljöpartiet har inte tagit ställning till alla utredningens förslag, men vi kan notera att utredningen föreslår att en så kallad munhälsoprofil på sikt bör ersätta åldersgränsen som kriterium för tiotandvård, alltså att patienten ska betala 10 procent av kostnaden för de utpekade behandlingstyperna.

Detta med munhälsoprofil låter som att det lite liknar det förslag som fanns i utredningen från 2021. Det handlade bland annat om att säkerställa att de med störst behov får tillgång till vård.

En munhälsoprofil är ett mer ändamålsenligt kriterium än ålder för att identifiera patienter med sämst munhälsa, skriver utredningen själv. Utredningen föreslår också att vårdgivare ska få en högre ersättning för vård av patienter i landsbygdskommuner. Det låter också som en bra åtgärd, tycker vi, utan att ha hunnit ta ställning i detalj.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ändrad åldersgräns för avgiftsfri tandvård

Men i dag är det de ökade kostnaderna för unga vuxna som vi debatterar. Regeringen väljer alltså att ta bort dagens stöd utan att något annat system finns på plats. Det motsätter vi oss.

Att äldre får minskade tandvårdskostnader är däremot någonting som också Miljöpartiet välkomnar, men det är en annan debatt. Önskvärt vore också att den reformen införs utan att en annan grupp drabbas.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag nämna, vilket flera tidigare debattörer också har gjort, att tandvården har många andra utmaningar än kostnader för patienterna. Samtidigt som åtgärder genomförs för att göra tandvården mer ekonomiskt tillgänglig för fler behöver vi säkerställa till exempel den framtida kompetensförsörjningen. Hur säkerställer vi att tillräckligt många utbildar sig till tandläkare och att dessa också vill vara verksamma över hela landet, till exempel?

Här behöver verkligen ytterligare åtgärder vidtas. Det ska både nu och i framtiden vara möjligt att inom rimligt kort tid få en tid hos en tandläkare. Man ska också kunna gå dit utan att ekonomin fullständigt kraschar.

Jag yrkar bifall till reservationen.

(Applåder)

Fru talman! Tack, statsrådet, för det andra svaret! Regeringen har upprepade gånger hänvisat till att Sverige på olika sätt hjälper på plats. Det är naturligtvis bra, vilket jag sa flera gånger i mitt förra anförande. Men det är inte tillräckligt att hjälpa på plats i ett kollapsat sjukvårdssystem.

Regeringens fortsatta vägran att ta emot patienter från Gaza blir ännu mer märklig när aktörer inom den svenska sjukvården går ut och säger att de står redo att ta emot patienterna. Redan i augusti meddelade Karolinska och Aleris, som vårdat de flesta från Ukraina, att de var redo att ta emot patienter från Gaza.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Sjukhusläkarna, som är den största yrkesföreningen inom Läkarförbundet, sa också redan i augusti att regeringens hållning i frågan är bekymrande, särskilt eftersom vårdgivare har uppgivit att de har kapacitet och att detta inte skulle gå ut över annan vård.

I förra veckan gick också Vårdförbundet ut och krävde att regeringen omprövar sitt beslut. Vårdförbundet angav bland annat detta som skäl: "Respekten för att freda sjukvårdsinrättningar och dess personal lyser med sin frånvaro. Sjukvården är mer eller mindre satt ur spel och våra kolleger i regionen riskerar sina liv varje dag och vädjar om hjälp."

Fru talman! Regeringen har framfört uppfattningen att det är för dyrt, för svårt och för ineffektivt att ta emot patienter från Gaza, men också ställningstaganden baserade på detta argument borde nu omprövas eftersom Världshälsoorganisationen för drygt två veckor sedan sa att upp till 1 000 kvinnor och barn som behöver akut vård inom kort kommer att kunna evakueras från Gaza till Europa, sedan Israel har sagt sig villigt att bidra till detta. Världshälsoorganisationen och de involverade europeiska länderna kommer att hjälpas åt med evakueringarna. Strukturen kring detta finns alltså på plats.

Statsrådet sa i sitt inlägg att regeringen kommer att agera och eventuellt ompröva sitt ställningstagande när förutsättningarna finns. De förutsättningarna finns nu.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Karin Rågsjö, för denna interpellation, och tack, statsrådet, för svaret!

I slutet av augusti skrev jag tillsammans med sex av Miljöpartiets regionpolitiker en debattartikel i Aftonbladet om just den fråga vi debatterar här i dag. Vi konstaterade bland annat att det inte är värdigt att göra skillnad på folk och folk på det sätt regeringen gör när Sverige tar emot patienter från Ukraina men säger nej till patienter från Gaza, trots en uttrycklig begäran från EU-kommissionen om att bistå med evakuering och vård av svårt skadade.

Sedan augusti har den humanitära krisen i Gaza blivit än värre, och vi är många som följer utvecklingen med fasa och ilska. Krisen är en följd av Israels krigföring och har i stor skala drabbat civila institutioner och just sjukvård. Att Sverige i detta läge fortsatt inte vill bistå med vård i Sverige är under all kritik.

En mycket stor del av offren är barn. Ansvaret vilar tungt på omvärlden att agera för dessa barn, och Sverige måste göra mer.

Regeringen har hela tiden hänvisat till insatser i närområdet, vilket ju statsrådet också gör i sitt svar, och till att Sverige bidrar med humanitärt stöd på plats. Detta är såklart bra, men det är otillräckligt.

Human Rights Watch har nyligen konstaterat att medicinsk utrustning och förnödenheter inte når fram och att Israel nu dessutom förbjudit UNRWA:s verksamhet i Gaza. Detta kommer att få förödande konsekvenser eftersom hela det humanitära systemet i Gaza förlitar sig på just UNRWA. Redan innan detta beslut fattades hade Human Rights Watch och andra aktörer dokumenterat att det råder akut brist på vatten, medicinsk utrusning och elektricitet.

Det finns ingen motsättning mellan att försöka hjälpa på plats och att förbinda sig att ta emot patienter från Gaza. Norge har bidragit med 470 miljoner kronor och samtidigt förbundit sig att ta emot patienter från Gaza. Sverige borde också ha kapacitet att göra både och.

Nu befinner vi oss i ett läge där Gazas sjukvårdssystem nästan helt har kollapsat. I september skrev Human Rights Watch i Altinget att färre än hälften av Gazas sjukhus delvis fungerade och att det rådde allvarlig brist på mediciner. Dessutom har ungefär 500 sjukvårdsarbetare dödats, enligt Världshälsoorganisationen.

Human Rights Watch påpekar också att det inte har lagts fram några bevis som skulle motivera att sjukhus och ambulanser berövas sin skyddade status enligt internationell humanitär rätt, trots den israeliska militärens påståenden om att Hamas har sina baser i sjukhusen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Att det krävs en starkare press från omvärlden på den israeliska regeringen att upphöra med olagliga attacker på till exempel sjukhus är uppenbart. Men den svenska regeringen har hittills inte velat bidra till denna ökade press. När EU vill införa sanktioner håller man emot. När FN röstar om att avsluta ockupationen lägger Sverige ned sin röst. När FN röstar om eldupphör och om att tillåta humanitär hjälp i Gaza lägger Sverige också ned sin röst. Och nu vill regeringen inte heller ta emot patienter från Gaza, trots EU-kommissionens begäran. Det är fullständigt ovärdigt.

Fru talman! Det är hög tid att Sverige gör sällskap med de andra EU-länder som hittills har tagit emot patienter från Gaza, bland annat Spanien och Belgien. Det är inte rimligt att grannländerna ska fortsätta bära den största bördan; Egypten har verkligen gjort sin del. Och det är verkligen inte rimligt att Sverige fortsätter att säga nej till begäran om att ta emot patienter.

Våldet i Gaza har varit fullständigt oproportionerligt. Under det senaste året har fler kvinnor och barn dödats i Gaza än under ett år i någon annan konflikt de senaste 20 åren. Det är inte värdigt en svensk regering att stå så handlingsförlamad i denna situation.

(Applåder)

Fru talman! Jag börjar där den tidigare talaren slutade. Jag vill också ta upp internationella adoptioner och de problem som har uppmärksammats alltmer på senare år. Det är tydligt att det i ett stort antal fall har begåtts olika typer av brott, till exempel att barn inte alls har saknat föräldrar utan i stället har stulits från sina ursprungliga föräldrar för att kunna adopteras. Detta är självklart inte fallet i alla situationer där barn har adopterats, men det är sannolikt att det rör sig om ett inte försumbart antal fall.

Detta är en mycket allvarlig situation som inte bara berör Sverige, men Sverige är det land som har adopterat flest barn i förhållande till den egna befolkningsmängden. Sverige är därför en viktig part när det gäller att arbeta med upprättelse för dessa personer.

Frågan engagerar flera olika organisationer som arbetar för adopterades rättigheter, och jag vill ta upp några av de krav som organisationerna framförde vid ett riksdagsseminarium i maj förra året och som vi i Miljöpartiet sedan lade fram i en motion.

Det är inte en tillfredsställande situation att känsliga uppgifter rörande privatpersoner hålls av privata aktörer, till exempel adoptionsorganisationer. Staten borde ta över personakterna och säkerställa säker förvaring. Det är också centralt att de berörda personerna själva kan få tillgång till materialet, nu eller längre fram i tiden. Även om en adopterad person själv i något fall inte önskar få tillgång till materialet, finns möjligheten att personens barn kan vilja få tillgång till det mycket längre fram i tiden. Hur en överflyttning ska ske borde utredas.

Med moderna och brett tillgängliga dna-tester är det allt fler som får tillgång till information som bara för några år sedan inte ansågs möjlig att få. Okända släktingar kan helt enkelt bli kända för en person som gör ett enkelt dna-test hos någon av de kommersiella aktörerna. Resultatet av ett sådant test kan för en person bli början på svaren på frågorna om hur ens egen adoption har gått till och vilka de ursprungliga föräldrarna är eller var. Även om kostnaderna under senare år har minskat drastiskt kan det för många ändå vara en för hög kostnad. Det är inte rimligt att en person som kan vara ett offer för ett grovt brott inte får reda på det på grund av den egna ekonomin. Det bör utredas hur alla berörda kan ges tillgång till ett dna-test.

I oktober 2021 tillsattes en utredning om Sveriges internationella adoptionsverksamhet. Utredningen ska bland annat föreslå ändringar i regelverk, organisering och processer för att stärka barnrättsperspektivet och rättssäkerheten. Detta är mycket välkommet. Det kan vara nödvändigt att stärka Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd, MFoF, vad gäller till exempel tillsyn i internationella adoptionsprocesser, för att säkerställa att adoptioner inte genomförs i länder utan tillförlitlig reglering.

Det är nödvändigt att göra kontinuerliga bedömningar av korruption och andra hinder för en rättssäker process i ursprungsländerna. Det kan också vara nödvändigt att stärka svenska myndigheters roll vid internationella adoptioner för att säkerställa att adoptioner inte genomförs rättsosäkert.

Fru talman! Jag byter ämne och går över till frågan om hemlöshet. Det finns ett gott exempel i ett av våra grannländer, nämligen Finland. Den finska nationella bostadsstiftelsen Y-stiftelsen lyfts ofta fram som ett av de viktigare inslagen i den finska politiken mot hemlöshet. Miljöpartiet anser därför att regeringen ska utreda möjligheten att inrätta en nationell bostadsstiftelse med ett liknande koncept. I Finland drivs stiftelsen av en samling olika aktörer i samverkan. Det bör därför övervägas om en styrgrupp under Statens Bostadsomvandling med representanter från till exempel Socialstyrelsen, Boverket, idéburna bostadsaktörer, Fastighetsägarna och Sveriges Allmännytta ska inrättas för att tillsammans driva ett sådant arbete framåt i Sverige.

Ett tryggt boende är en av grunderna för ett fungerande liv. Den främsta orsaken till hemlöshet är brist på bostäder, i synnerhet hyreslägenheter med rimliga hyror som människor med låga inkomster kan betala, och det finns rapporter om att fler människor än förr vräks och att utmaningarna med social och strukturell hemlöshet har ökat. Det handlar inte sällan om människor med psykisk ohälsa eller missbruk, ofta i kombination, men även om människor som lever i ekonomisk utsatthet, med svag förankring på arbetsmarknaden, som inte själva kan ordna sitt boende och därför hamnar i en hemlöshetssituation. Samtidigt visar forskning att ju längre tid du är i en hemlöshetssituation, desto större risk är det att utveckla problem med missbruk och psykisk ohälsa. Att komma till rätta med hemlösheten är därför oerhört centralt av flera skäl.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag som vanligt nämna något om vikten av förebyggande arbete och att socialtjänsten ska ha faktiska förutsättningar att bedriva detta arbete. Det kräver såväl kompetens som resurser. De generella statsbidragen till kommunerna måste öka, och socialarbetare måste få rimliga förutsättningar att göra ett bra jobb.

Nyutexaminerade måste få handledning och tid att utvecklas i sin yrkesroll. Risken blir annars att alltför många vill lämna sin yrkesroll, inte minst nu när förväntningarna och kraven är höga på socialtjänstens roll i att förebygga kriminalitet och ge stöd och hjälp till barn och familjer. Individanpassat stöd och insatser till individer och familjer krävs, liksom att arbeta konsekvent för att uppnå ett bättre förtroende mellan människor som bor i socioekonomiskt utsatta områden och myndigheterna. Det kan göras genom mer uppsökande verksamhet och bättre samhällsintroduktion men också genom att fler myndigheter, stadsdelsförvaltningar och kommunkontor flyttar till dessa områden.

Fru talman! Det allra sista jag vill ta upp är vikten av stöd till anhöriga, vilket också har lyfts upp av flera tidigare talare, som till exempel vårdar sjuka eller äldre familjemedlemmar. Det finns en överhängande risk att den egna hälsan försämras om det blir alltför tungt att vårda en anhörig. Det måste finnas flexibla och lättillgängliga möjligheter till avlastning. Lagstiftning bör också övervägas för att skapa jämlik tillgång till anhörigstöd över landet.

Jag yrkar bifall till Miljöpartiets reservation 21, men jag står bakom Miljöpartiets samtliga reservationer.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 18 juni.)

Fru talman! Tack, ledamoten, för svaret!

Jag skulle verkligen vilja uppmana ledamoten och hennes parti att sätta sig lite mer in i hur den här vården bedrivs och vilka olika effekter man kan se. I Norge har man till exempel haft möjlighet att ändra juridiskt kön helt baserat på självbestämmande i nästan ett decennium, och de noterar ingen ökning av antalet personer som söker sig till eller får könsbekräftande vård. Tvärtom pågår i Norge en lika hätsk debatt som här, som handlar om att det är för dålig tillgång och för lång kö till den könsbekräftande vården, vilket ju också framförs av olika aktörer i Sverige. Det har inte underlättats av att det är möjligt att ändra juridiskt kön. Det finns ingen sådan koppling.

Socialstyrelsen har förtydligat att vården inte ges baserat på vilket juridiskt kön man har, utan en utredning görs alltid innan behandling ges, oavsett om personen har ändrat juridiskt kön eller inte.

Jag tycker att vi ska visa större tilltro till läkare. Det var även uppe i debatten om könstillhörighetslagen. Trots att det då handlade om juridiskt kön är det ju läkarnas uppgift att göra bedömningar.

Det finns många exempel på diagnoser och tillstånd som samexisterar med könsdysfori eller behovet av könsbekräftande behandling. Det finns inget som hindrar att man utreder alla dessa tillstånd samtidigt. Självklart ska människor få hjälp med alla de problem de söker vård för. Lider man av depression ska man naturligtvis få hjälp med det, men det är ingenting som säger att man inte kan vara i behov av könsbekräftande vård och samtidigt få hjälp med sin depression.

Det är läkarnas ansvar att säkerställa att vården ges korrekt. Det är läkarna som bedömer vem som behöver få en viss vård. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att säga att en läkare skulle ge vård bara för att någon säger att den vill ha den. Så funkar det ju inte. Det görs utredningar, och sedan bedöms det vem som ska få vilken sorts vård och vad som kommer att vara gynnsamt. Så är det också inom den könsbekräftande vården.

Fru talman! Jag ska inte bli långrandig, men jag vill gärna höra hur ledamoten och hennes parti ställer sig till att det ändå normalt är läkare och vårdgivare som bedömer vilken vård som ska ges, inte lagstiftare som till exempel sätter upp åldersgränser för viss vård.

I Sverige har vi ju nyligen beslutat om att den könsbekräftande vården ska bli nationell högspecialiserad vård. Socialstyrelsens kunskapsstöd har uppdaterats baserat på forskning och beprövad erfarenhet. Anser ledamoten och Sverigedemokraterna att politiker, inte läkare, ska besluta om hur vården ska bedrivas?

Fru talman! Jag tänker i mitt anförande lägga en del tid på en väldigt specifik fråga som jag tror att jag kommer att vara ensam om att ta upp. Det gäller vår egen motion, och jag tror inte att någon annan har motionerat om just detta. Därför tar jag tillfället i akt, så att vi inte bara ska upprepa samma sak om och om igen också i den här debatten.

Jag vill ta upp situationen med donerade spermier. Detta är någonting som har uppmärksammats brett i medier i samband med att det blivit känt att det finns donatorer som gett upphov till ett mycket stort antal barn. En man i Nederländerna uppskattas ha över 500 genetiska barn efter det att han donerat könsceller till flera olika kliniker.

I Sverige får en könscellsdonator ge upphov till barn i max sex familjer, detta bland annat för att minska risken att genetiska halvsyskon träffar varandra som vuxna och blir föräldrar tillsammans utan att veta om att de är nära släkt genetiskt.

Trots detta regelverk har det förekommit att svenska kliniker har sålt donerade könsceller vidare till kliniker i andra länder och även att svenska kliniker har köpt in könsceller från andra länder när det varit brist i Sverige. Effekten av detta är att det till barn födda i Sverige efter behandlingar med donerade könsceller kan finnas ett oväntat stort antal genetiska halvsyskon i andra länder. Även om risken för att dessa personer träffar på varandra som vuxna är mindre än om de levde i samma land kan det ändå innebära en stor känslomässig utmaning att som vuxen få reda på att man har ett mycket stort antal genetiska halvsyskon.

Föreningen Femmis, som organiserar personer som frivilligt blivit ensamstående föräldrar genom donation, har exempel på medlemmar som fått barn genom behandling med donerade könsceller i Sverige och som vittnar om att de träffat på över 20 genetiska halvsyskon i Europa och att det även finns halvsyskon i fler än fem andra familjer i Sverige. Båda dessa situationer är effekter av att det inte finns något nationellt register. En svensk klinik som köper in donerade könsceller från ett annat land vet inte om någon annan klinik har gjort samma sak och råkat få könsceller från samma donator. Då spelar det ingen roll om båda klinikerna följer regelverket med högst sex familjer.

Femmis påpekar också, i en debattartikel i Göteborgsposten från förra sommaren, att det är väldigt viktigt att barns rätt till information om sitt ursprung, i enlighet med barnkonventionen, säkerställs. Avslöjanden i medier har under de senaste åren visat att kliniker, också i Sverige, inte alltid håller ordning på informationen om donatorn och att barn som tillkommit genom donation därmed förnekas denna rätt.

Miljöpartiet anser därför att ett nationellt register för könscellsdonatorer bör inrättas.

Fru talman! Jag vill också ta upp något som några tidigare talare har tagit upp, nämligen screeningprogram för sjukdomar och vikten av att regelverken för dessa är uppdaterade och baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet.

Miljöpartiet vill att den övre åldersgränsen för screening för bröstcancer ska tas bort och att också kvinnor över 74 ska erbjudas screening. I nuläget dör kvinnor över 74 oftare av sin bröstcancer i Sverige än yngre kvinnor, och det beror i hög utsträckning på att deras cancer upptäcks senare eftersom de inte erbjuds screening.

En annan fråga som också har nämnts av flera tidigare talare är möjligheten att vaccinera sig mot HPV. Miljöpartiet vill att den ska utökas till att även inkludera unga män och vissa riskgrupper.

HPV är Sveriges absolut vanligaste sexuellt överförbara infektion. I nuläget erbjuds HPV-vaccination i årskurs 5 inom ramen för det nationella barnvaccinationsprogrammet, och dessutom har ett erbjudande om vaccination getts till unga kvinnor. Detta är mycket positivt, men erbjudandet om så kallad catch-up-vaccinering borde också ges till alla unga män.

Transpersoner, personer som lever med hiv och män som har sex med män drabbas av HPV i mycket högre utsträckning än den övriga befolkningen. Ett utökat erbjudande av vaccination skulle inte bara skydda dessa individer utan även bidra till utrotandet av livmoderhalscancer genom flockimmunitet.

Fru talman! Slutligen vill jag säga någonting om förlossningsvården. För att säkra förlossningsvården i hela landet och höja kvaliteten vill Miljöpartiet ha ett mål om en barnmorska per födande kvinna. För att uppnå detta behövs fortsatta satsningar på betald vidareutbildning för sjuksköterskor och på att förbättra arbetsvillkoren och arbetsmiljön inom förlossningsvården.

Vi vill också ha en tryggare förlossningsvård i hela landet. Den som har lång väg att åka ska ha möjlighet att bo på patienthotell tillsammans med sin familj inför förlossningen under längre tid än i dag samt vid behov erbjudas transport från och till hemmet.

Vi vill också se över möjligheterna att diversifiera utbudet av vård inom förlossningsvården. I de delar av landet där det i nuläget kan bli fråga om väldigt långa resor för att komma till ett sjukhus med förlossningsavdelning kan en klinik i närheten även utan akutsjukhusets alla resurser kanske kännas som ett bättre alternativ för en kvinna som förväntas ha en normal förlossning och tidigare fött barn komplikationsfritt.

I överväganden om hur vården ska organiseras måste olika typer av risker vägas in. Vi ser gärna att Sverige på lämpligt sätt tar del av till exempel Norges organisering av förlossningsvården för att se vilka delar i den som kan passa den svenska förlossningsvården.

Vi kommer naturligtvis att följa regeringens arbete med denna fråga noga och se vad vi eventuellt kommer att sakna i de åtgärder som vidtas.

Fru talman! Jag vill nämna ytterligare några områden inom sexuell och reproduktiv hälsa. Aborträtten måste fortsätta försvaras. Det är en självklar del av en feministisk politik. Vi vill också att aborträtten ska grundlagsskyddas.

Jag vill även säga något om kostnadsfria preventivmedel till unga, som är en viktig insats för en god sexuell och reproduktiv hälsa. I vår budgetmotion föreslår vi att medel ska avsättas för att det ska bli kostnadsfritt för alla unga under 26 år. Vi vill även att olika kostnadsfria mensskydd ska erbjudas via till exempel ungdomshälsan, skolan och andra lämpliga platser.

Slutligen: Vi skulle vilja se en utredning om barnmorskors förskrivningsrätt, för att förbättra vården vid abort och olika tillstånd som till exempel svår smärta vid mens, endometrios och klimakteriebesvär.

Jag yrkar bifall enbart till Miljöpartiets reservation 7, men jag står såklart bakom Miljöpartiets samtliga reservationer.

Herr talman! Nu har några teman börjat återkomma i de olika anförandena. Så även i detta anförande - jag vill nämligen börja med att uppmärksamma den viktiga Samsjuklighetsutredningen. Nu är det nästan ett och ett halvt år sedan utredningen presenterade sitt slutbetänkande. Redan 2021 kom ett delbetänkande. Där föreslogs att all behandling av skadligt bruk och beroende ska vara ett ansvar för regionernas hälso- och sjukvård.

En del av den tänkta reformen, som vi har pratat en hel del om här i dag, är att tvångsvård för skadligt bruk eller beroende ska ges samordnat med annan psykiatrisk vård och utgöra en del av en sammanhållen och personcentrerad vårdkedja. Genom utredningens förslag förtydligas statens, regionernas och kommunernas olika uppdrag. Detta syftar förstås till att minska risken för att patienter faller mellan stolarna och möjliggöra en förbättrad vård och behandling av gruppen med samsjuklighet i form av missbruk och psykiatriska diagnoser.

Det är oerhört viktigt att utredningens förslag tas vidare av regeringen. Nu har vi som sagt fått närmast ett löfte om det, så vi kommer givetvis att bevaka detta noga.

Att missbruk och beroende så länge har setts som ett särskilt område har gjort det mycket svårt för människor med missbruksproblem. En människa ska inte behöva vänta med att få stöd för psykisk problematik tills hon blivit av med sitt missbruk. Får man inte hjälp ökar risken för försök till egenmedicinering med droger, vilket medför stora risker. Sverige ligger högt i statistiken över drogrelaterad dödlighet, och detta försöker vi att komma till rätta med. Det är uppenbart att tillgång till vård och stöd kan bidra till att människor får hjälp att komma ur svåra situationer, med minskad risk och minskade hopplöshetskänslor till följd.

Herr talman! Det är inte möjligt att debattera hälso- och sjukvårdens organisation utan att beröra finansieringen, och jag ska också nämna att det är helt nödvändigt att det generella statsbidraget till regioner och kommuner ökar.

I Miljöpartiets vårbudgetmotion lade vi 7 miljarder mer än regeringen på vården, det vill säga ett totalt tillskott på 13 miljarder. Jag har inte räknat ut exakt hur många sjuksköterskor man kan anställa för dessa pengar, men det blir alltså fler, om vi ska fortsätta med den jämförelsen. I vår budgetmotion i höstas föreslog vi 14 miljarder mer än regeringen i generella statsbidrag till kommuner och regioner. Vi vill också att dessa statsbidrag ska indexeras så att de ökar med kostnadsutvecklingen. Det sätter stopp för automatiska nedskärningar och ger kommuner och regioner bättre förutsättningar att planera sina verksamheter på ett bra sätt.

Jag vill också särskilt nämna återhämtningsbonusen, som jag har nämnt många gånger tidigare. Det var en satsning från Miljöpartiet, som vi gärna sett hade funnits kvar. I vår budgetmotion i höstas lade vi 1 miljard på att behålla den eftersom vi anser att den är ett viktigt verktyg i arbetet för att förbättra arbetsmiljön för personal inom vården. Vi vill att återhämtningsbonusen ska permanentas och utökas och beklagar att regeringen har tagit bort den.

Herr talman! Jag ska också säga något om ett ämne som har varit uppe flera gånger tidigare. Det handlar om den demokratiska kontrollen över hälso- och sjukvårdssystemet och användningen av de gemensamma skattemedlen.

Den omfattande privatiseringen har enligt Miljöpartiet inneburit stora problem, och det skulle behöva vidtas flera åtgärder för att förbättra situationen. Liksom tidigare talare vill jag särskilt nämna systemet med privata sjukvårdsförsäkringar och vad det innebär när privata vårdgivare erbjuder vård på uppdrag av försäkringsbolag. Försäkringspatienter får en kortare väntetid än den som följer av den lagstadgade vårdgarantin, och om vårdgivaren tar emot även offentligt finansierade patienter på uppdrag av en region garanteras inte dessa patienter samma väntetider. Detta anser vi strider mot lagstiftningens människovärdesprincip.

Herr talman! Avslutningsvis: Psykisk ohälsa är en av vår tids största utmaningar. En ökning av psykisk ohälsa bland unga kan ses i alla samhällsskikt, men det är vanligare bland barn i utsatta områden. Ojämlik psykisk hälsa beror som mycket annat på socioekonomiska faktorer.

Det finns också en stark korrelation mellan psykisk ohälsa och adhd. För vissa människor samexisterar depression och adhd, men för andra är depression ett resultat av adhd, till följd av låg självkänsla och dålig självbild. Forskningen visar även att det finns en överlappning mellan adhd-symtom och traumasymtom. Det är inte ovanligt att feldiagnostisera trauma som adhd, så här krävs både ökad kompetens och ökade resurser.

Det finns flera åtgärder som borde vidtas så att alla får det stöd de har rätt till. För att förbättra arbetet med barns och ungas psykiska ohälsa är de viktigaste åtgärderna tidig upptäckt och omhändertagande och en väl fungerande samverkan mellan aktörer och vårdnivåer. Regeringen bör vidta åtgärder för att utveckla samverkan mellan skola, socialtjänst och hälso-och sjukvård samt korta köerna till barn- och ungdomspsykiatrin. Man bör också se till att nya nationella kunskapsstöd tas fram för hela vårdkedjan vad gäller barns och ungas psykiska hälsa.

Jag står bakom Miljöpartiets samtliga reservationer men yrkar bifall till reservation 23.

Fru talman! Detta betänkande, som vi debatterar i dag, handlar om några av samhällets mest utsatta personer och naturligtvis också om vårt samhälles misslyckande med att skydda dessa. Det som görs är uppenbarligen otillräckligt. Det är uppenbart så länge som män fortsätter att mörda kvinnor som de har eller har haft relationer med och så länge som barn mördas av dem som borde skydda dem - deras egna föräldrar.

Ingen ska naturligtvis behöva utsättas för våld, men om det händer ska samhället finnas där och erbjuda ett professionellt och välfungerande stöd. Så är det inte alltid i dag även om mycket har gjorts. Det är tydligt i socialtjänstlagen att socialtjänsten har ett ansvar. Nu är dessutom en ny socialtjänstlag på gång. Förväntningarna är stora om att det bland annat ska finnas mer fokus på förebyggande arbete. Exakt vad lagen kommer att innebära för våldsutsatta personer vet vi förstås inte i nuläget, men vi i Miljöpartiet kommer att analysera det nya förslaget noga.

I detta sammanhang vill jag återigen lyfta att det, förutom att man har alla lagar och styrdokument på plats, är viktigt att säkerställa att kommunerna har tillräckligt med resurser på plats för att kunna utföra sitt arbete. Miljöpartiet vill öka de generella statsbidragen till både kommuner och regioner.

Fru talman! Våld förekommer i olika former och i en mängd skepnader, och i dagens debatt vill jag särskilt lyfta några av formerna.

Fysiskt och psykiskt våld i nära relation är välkänt för många, men ekonomiskt våld hamnar ofta i skymundan. Ekonomiskt våld handlar om maktutövning och kontroll och kan göra det svårt att lämna en relation. Det kan handla om att kontrollera hur den andra personen använder sin lön, om att gömma undan gemensamma pengar eller om att ta lån i partnerns namn och därmed skuldsätta henne.

Det finns studier som visar att så många som 75 procent av dem som har utsatts för fysiskt och psykiskt våld i hemmet också har utsatts för ekonomiskt våld. Många som lämnar en våldsam relation får ofta inte heller möjlighet att ta med sig tillhörigheter. De flyr ibland med endast de kläder som de har på sig. Att en före detta partner sätter käppar i hjulet för att förhala en bodelningsprocess är inte heller ovanligt, vilket kan leda till många problem för den som till exempel har lämnat hus och hem och ägodelar utan att få tillgång till en ekonomi för att bygga upp ett nytt liv.

Då många aktörer ofta blir inblandade när en våldsutsatt försöker lämna en våldsam relation kan det blir svårt för den som lämnar ett destruktivt förhållande att veta vart man ska vända sig för att få hjälp. Man kan behöva jurister, socialtjänst, kvinnojour och en ny skola för barnen. För att underlätta lämnandet vill vi att den våldsutsatta ska få en dörr ut från våldet. Miljöpartiet vill att varje kvinna som lämnar en våldsam relation ska ges en samlad ingång till samhällets stöd. Det ska räcka med en kontakt för att man ska få det stöd som behövs. Det kan handla om dokumentation av skador, vittnesmål, personskydd, skyddat boende, traumabehandling, hjälp med barnens situation och skolgång, juridisk rådgivning och insatser från socialtjänsten och vården.

Fru talman! Jag vill också särskilt uppmärksamma vad som behöver göras för att förbättra situationen för barn och unga som är utsatta för våld. I utredningen En uppväxt fri från våld, från 2022, föreslås en samordnad tioårig strategi för att stärka myndigheters och organisationers arbete för att stoppa våld mot barn och ge våldsutsatta rätt till stöd och behandling. Den tioåriga strategin för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor har gett kraft och stöd till de myndigheter och organisationer som verkat för att motverka mäns våld mot kvinnor. Det är dags för en sådan strategi även gällande våld mot barn.

Regeringen borde också ge en lämplig myndighet i uppdrag att sprida kunskap om våld i barns och ungas nära relationer för att uppmärksamma fler på våldet och sprida information till utsatta om vilket stöd som finns att få. Dessutom bör regeringen ge en lämplig myndighet i uppdrag att kartlägga vilka insatser som kommuner erbjuder barn och unga som utsatts för våld, i vilken utsträckning dessa insatser faktiskt används och hur effektiva de är.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag också nämna behovet av stöd till människor som tar emot ersättning för sex samt barn som utsätts för kommersiell sexuell exploatering. Det behövs permanenta, strukturella åtgärder för att förbättra stödet.

Att sociala insatser är centralt i arbetet med att minska utsattheten hos personer som tar emot ersättning för sex har de flesta varit överens om sedan långt innan förbudet mot köp av sexuell tjänst infördes. I lagens förarbeten betonades också vikten av socialtjänstens insatser och att kriminaliseringen av köp bara var en del av de nödvändiga åtgärderna för att minska utsattheten.

De sociala insatserna har ändå inte varit tillräckliga, trots flera riktade projektsatsningar, och människor fortsätter att fara illa. Detsamma gäller också i hög grad barn som utsätts för kommersiell sexuell exploatering. En anledning till att insatserna är otillräckliga och ojämnt fördelade över landet kan vara att det inte finns några tvingande krav, i socialtjänstlagen eller någon annanstans, på att kommuner avsätter pengar för att arbeta med just detta område.

I socialtjänstlagen finns paragrafer om bland annat vilket stöd människor som missbrukar, har funktionsnedsättningar eller är brottsoffer har rätt till. Liknande skrivningar skulle kunna finnas om människor som tar emot ersättning för sex. Socialstyrelsen skulle också kunna utfärda bindande föreskrifter och allmänna råd. I arbetet vidare borde regeringen ta med sig förslagen från utredningen Ut ur utsatthet, som kom ganska nyligen.

Jag står bakom Miljöpartiets samtliga reservationer och yrkar bifall till reservation 13.

Fru talman! Dagens debatt utgår från ett betänkande som innehåller två tillkännagivanden. Under denna mandatperiod har det varit ovanligt. Regeringsunderlaget har oftast hållit ihop, även om det har inneburit att ett parti har dragit tillbaka motioner som partiet har lämnat in. Jag är jätteglad att det inte hände denna gång; Sverigedemokraterna står fast vid sin motion, som var formulerad på nästan exakt samma sätt som Miljöpartiets motion när det gäller bland annat rätten till ledsagning.

Frågorna som tillkännagivandena handlar om, rätten till ledsagning för synskadade och assistansersättningen, är oerhört viktiga frågor för funktionsrättsrörelsen och de människor som berörs - men också för oss som samhälle. Vill vi ha ett Sverige där alla är inkluderade och kan leva sina liv som de vill, eller vill vi inte det?

Låt mig beklaga att det inte finns någon teckentolk på plats. Jag har fått mejl från personer på läktaren som trodde att debatten skulle teckentolkas, vilket kan ske under debatter av särskilt intresse men alltså inte under denna debatt.

Inför den här debatten har jag blivit kontaktad av flera organisationer och journalister som bevakar dessa frågor. Här på åskådarläktaren finns flera av dem representerade, bland annat Synskadades Riksförbund. Jag nämner detta eftersom jag såklart hoppas att regeringspartiernas representanter lägger märke till att det tillkännagivande som kommer att röstas igenom i dag kommer att bevakas - naturligtvis av oss i oppositionen, men också av civilsamhällets organisationer och av de journalister som bevakar området. Jag hoppas såklart att detta kommer att leda till att dagens beslut leder till verklig handling under den här mandatperioden.

I måndags träffade jag skelettkonstnärerna som också stod utanför Riksdagshuset här i morse. Deras budskap är väldigt tydligt: Dagens situation leder till att många fruktar att de kommer att få vänta i hela sina liv på att få ett vettigt beslut om ledsagning, ett beslut som innebär att det faktiskt är möjligt att leva sitt liv på samma villkor som andra.

Skelettkonstnärerna hade med sig ett brev från Emelie, 23 år, som jag vill dela med er. Så här skriver Emelie bland annat i sitt brev:

På grund av att jag nekats ledsagning är jag ungefär lika självständig som när jag var åtta år gammal. I stället för att gå framåt i min utveckling går jag bakåt. Mina föräldrar är min enda chans att komma ut, annars är jag inlåst i mitt eget hem. Det är inget värdigt liv att leva. Jag fick ledsagning beviljad när jag var 13 år gammal, och då hade jag betydligt bättre syn än i dag. Jag hade ledsagning fram till 2022 när jag skulle börja på folkhögskola och bo där det mesta av tiden. Jag tänkte naivt nog att jag bara kunde återuppta ledsagningen när jag kom hem igen, men i stället stacks kniven i ryggen på mig. Utan ledsagning kan jag inte flytta hemifrån, eftersom jag inte kan ta mig utanför dörren på egen hand. Tårarna rinner nedför kinderna när jag tänker på livet som bara rullar förbi, men också på vad isoleringen kommer att göra med min psykiska hälsa. Jag är 23 år gammal och vill leva mitt liv fullt ut efter mina förutsättningar, men hindras hela tiden av vårt samhällssystem. Det är vidrigt! Att vara blind är svårt på många sätt, men det allra värsta är hur jag blir behandlad av samhället. Det svenska systemet ser bra ut på papperet, men vi som verkligen behöver hjälp får den inte.

Det är Emelie och många andra i samma situation som dagens beslut handlar om.

Fru talman! I min motion, som är en av dem som ligger till grund för dagens tillkännagivande om ledsagning, beskrivs problemet så här:

"När LSS, lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade, antogs 1993 var grav synnedsättning ett skäl till stöd enligt lagen. Denna rätt har urholkats genom en successiv förskjutning av hur lagen tillämpas. Synskadade får idag regelmässigt avslag på ansökan om ledsagning enligt LSS. Även personer som under många år har beviljats ledsagning har plötsligt fått sin rätt till stöd indragen. Beslut om att från en dag till en annan neka ledsagning meddelas utan att någonting i personens situation har ändrats; personen i fråga har inte plötsligt börjat se bättre. Det enda som har hänt är att lagen tolkas annorlunda."

Som har nämnts tidigare är minskningen 68 procent sedan 2007, enligt den rapport från Socialstyrelsen som har nämnts av bland annat Karin Sundin. Sämst är utvecklingen bland unga. De får ofta varken stöd enligt LSS eller andra insatser från sin kommun.

I min motion står också att personer som nekas ledsagning enligt LSS kan bli hänvisade till insatser enligt socialtjänstlagen. I praktiken innebär det färre timmar och fler begränsningar kring vad ledsagningen får användas till. Brukaren ges mindre möjlighet att påverka hur stödet kan användas, och det kostar oftast pengar. Vidare står det att rätten till avgiftsfri ledsagarservice måste säkras och tillämpningen ses över. I motionen framhålls också att om det inte är möjligt att komma till rätta med problemen i tillämpningen borde regeringen överväga möjligheten att säkra tillgången i en särskild lag.

Jag har tidigare refererat till Synskadades Riksförbund och det underlag som de har skickat till oss. De avslutar så här:

Lagstiftningen behöver ändras för att bryta den negativa trenden och stoppa nedmonteringen av den för synskadade livsviktiga insatsen ledsagning. Att i detta läge rösta emot att en särskild lag om ledsagning bör utredas är att rösta för fortsatt politisk passivitet. Det är en röst för att blinda, dövblinda och gravt synskadade personer ska ha sämre livschanser än andra i Sverige.

Så skriver alltså Synskadades Riksförbund. Nu hoppas jag som sagt att det här tillkännagivandet får tydlig och snabb effekt. En utredning om den här lagen borde tillsättas så snabbt som möjligt.

Fru talman! Det andra tillkännagivandet i betänkandet handlar om assistansersättningen. Detta kan vara en av de allra mest uppmärksammade frågorna i alla de intensiva och professionellt arrangerade panelsamtal som vi som funktionsrättspolitiska talespersoner varit inbjudna till under mandatperioden. Också här kan vi räkna med en intensiv bevakning från civilsamhället så att detta tillkännagivande också leder till verklig handling under mandatperioden.

Miljöpartiet var det enda parti som hade med en specifik höjning av ersättningen i vår budgetmotion, och vi är glada över att vi nu har en majoritet bakom linjen att det måste redovisas hur schablonbeloppet har räknats fram och att det måste göras en översyn av modellen för uppräkning av assistansersättningen.

I övrigt vill jag bara nämna att Miljöpartiet har lagt motioner med ett antal förslag som rör bland annat stärkt rätt till personlig assistans, tillvaratagande av Huvudmannaskapsutredningens och Tolktjänstutredningens förslag, krafttag mot funkofobi, stöd för att köpa specialutformad cykel, förbättrad tillgång till hjälpmedel, bättre system för fritidsintyg till barn och behovet av en LSS-inspektion. Vi vill också tillsätta en utredning om hur Sverige fullt ut ska leva upp till FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Alla dessa finns också med i dagens betänkande, och alla dessa frågor kommer vi att fortsätta uppmärksamma.

Jag står bakom samtliga våra reservationer och de två tillkännagivandena, och jag yrkar bifall till reservation 7.

Fru talman! Jag tolkar detta som att det inte går att få ett svar på vad Kristdemokraterna anser om behovet av en lag. Vi vet att tillkännagivanden är formulerade så att det "ges i uppdrag till", att man ska "titta särskilt på" och så vidare, men partier kan ändå ha en uppfattning i en viss fråga även om det är något som ska utredas eller om det pågår arbete på Regeringskansliet.

Jag fortsätter att titta i de underlag som generöst har skickats till oss från bland annat Synskadades Riksförbund. Väldigt pedagogiskt beskriver man att det arbete som pågår på Socialstyrelsen är att ta fram en handbok för kommuner vid bedömning av LSS-ärenden, där ledsagning enligt LSS är en av insatserna. Det aktuella rättsläget ska även beskrivas.

I detta sammanhang kan man notera att förskjutningen av rättspraxis har lett till att synskadade och dövblinda inte längre anses tillhöra personkretsen för LSS och alltså inte kan få sådana insatser. I klartext betyder detta att det kunskapsmaterial regeringen hänvisar till inte kommer att ha någon betydelse för synskadade och andra som i dag konsekvent ställs utanför LSS. Det kommer inte att vara till någon som helst nytta för alla dem som i dag i stället hänvisas till att söka ledsagning enligt socialtjänstlagen. Alla de väldokumenterade problemen kommer alltså att finnas kvar.

Jag frågar igen: Har Kristdemokraterna någon egen uppfattning i frågan om behovet av en lag?

Fru talman! Jag tar lite vid där Christofer Bergenblock just avslutade. Inför debatten har vi i socialutskottet fått ganska mycket underlag från organisationer som arbetar med frågor som berör människor med synnedsättning, bland annat från Synskadades Riksförbund.

Riksförbundet har skickat ett underlag till oss allihop där man berättar varför det som står i reservationen från M, L och KD inte håller. Man skriver bland annat att man träffade ansvarig minister så sent som den 3 maj men att man inte fått några indikationer på att Socialstyrelsens förslag om att utreda en lag på allvar bereds på departementet så som hävdas och att det enda besked man har fått från socialtjänstministern är att regeringen vill avvakta ett kunskapsmaterial som Socialstyrelsen ska ta fram till kommunerna om tillämpningen av LSS. Det är också det svar ministern har gett på en skriftlig fråga i riksdagen.

För några dagar sedan träffade jag de konstnärer som står bakom den skelettkonst vi just nu kan se precis utanför ingången till Riksdagshuset. Väldigt kreativ aktivism! De berättade målande att en ny lag är nödvändig på grund av att rättspraxis har urholkats mer och mer under lång tid och att man nu nått vägs ände.

Även jag är väldigt nyfiken på vad just Kristdemokraterna anser om behovet av en ny lag.

Fru talman! I dag debatterar vi ett av de allra mest centrala ämnena för vårt utskott och för hela vårt samhälle. Hur ska vi säkerställa kompetensförsörjningen inom vården och omsorgen? Det får betydelse både för hur vi ska kunna garantera att alla får den vård de behöver, av god kvalitet och i rimlig tid, och för hur personalens goda arbetsvillkor ska säkerställas.

För att lösa detta är satsningar på arbetsmiljön och löner nödvändigt. Vi måste komma till rätta med arbetsmiljön i vård och omsorg, branscher som också ofta är kvinnodominerade, och där många kvinnor nu sliter ut sig och arbetar ofrivillig deltid. Enligt en rapport från Kommunalarbetareförbundet känner sju av tio av deras medlemmar i äldreomsorg och barnomsorg en oro inför att pensionen inte kommer att räcka eller att de inte kommer att orka arbeta fram till pensionsåldern.

Vårdförbundet varslade den 11 april om övertids-, mertids- och nyanställningsblockad för samtliga regioner. Blockaden trädde som vi minns i kraft den 25 april och omfattar 63 000 barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor.

Sedan blockaden trädde i kraft har inga förhandlingar skett, meddelar Vårdförbundet på sin hemsida, och de har nu den 6 maj varslat om att de utökar blockaden till den kommunala hälso- och sjukvården i 29 kommuner. Blockaden träder i kraft den 20 maj och omfattar ytterligare drygt 5 000 medlemmar. Den kommunala hälso- och sjukvården omfattar bland annat elevhälsa och hemsjukvård.

Detta är naturligtvis en fråga för arbetsmarknadens parter att lösa. Men en av anledningarna till konflikten är rimligtvis bristande resurser hos arbetsgivaren SKR. Vårt fullt rimliga krav är att vi vill ha hållbara heltider så att våra medlemmar orkar jobba heltid och ett helt yrkesliv, säger Vårdförbundets ordförande. Det antar jag är något som de flesta kan instämma i är ett rimligt krav.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kompetensförsörjning, e-hälsa och beredskap

Fru talman! Sjukskrivningstalen toppas av kvinnor, och det gäller särskilt de stressrelaterade sjukskrivningarna. Det är i huvudsak kvinnor som arbetar inom vården. För att komma till rätta med detta är fler kollegor en grundförutsättning men även i övrigt bättre villkor och högre löner.

Miljöpartiet driver att det ska finnas en rätt till heltid och möjlighet till deltid. Men rätten till heltid måste också handla om rätt till orken till heltid. Miljöpartiet vill att offentligt finansierade arbetsgivare ska gå före och erbjuda heltid som norm och deltid som möjlighet för alla sina arbetstagare.

Miljöpartiets viktigaste vårdfråga är att förbättra arbetsvillkor och arbetsmiljö för personal i hälso- och sjukvård och kommunal vård och omsorg. Just nu handlar det om att staten borde hjälpa till att finansiera kommuner och regioner så att vi slipper se stora neddragningar.

Men på sikt ser vi också att det är nödvändigt med en statligt finansierad storsatsning för att möjliggöra fler anställda och höjda löner i hälso och sjukvården och omsorgen. Detta skulle, om det blev verklighet, göra stor skillnad för kvinnors arbetsvillkor och minska risken för stressrelaterad ohälsa, och det skulle göra stor skillnad för kompetensförsörjningen.

Vi vill också behålla den återhämtningsbonus som Miljöpartiet drev igenom i regeringsställning och som går till att förbättra arbetsmiljön, exempelvis genom olika arbetstidsmodeller eller andra innovativa arbetssätt som personalgrupper vill pröva.

Fru talman! I vår vårbudgetmotion lägger vi 7 miljarder mer än regeringen till vården, det vill säga ett totalt tillskott på 13 miljarder. Vi vill också att statsbidragen till kommuner och regioner ska indexeras så att de ökar med kostnadsutvecklingen. Det sätter stopp för automatiska nedskärningar och ger kommuner och regioner bättre förutsättningar att planera sina verksamheter på ett bra sätt.

I vår budgetmotion i höstas föreslog vi 14 miljarder mer än regeringen i generella statsbidrag till kommuner och regioner. Vi satsade utöver det 1 miljard på att behålla återhämtningsbonusen.

Vi förstår att alla utmaningar inte kan lösas med bara mer pengar. Men vi menar ändå att pengar är en stor del av pusslet. Regionerna behöver generella bidrag, inte prestationsbaserade, så att de själva kan avgöra var pengarna gör mest nytta.

Det råder också brist på personal med rätt kompetens inom såväl hälso och sjukvård som äldreomsorg, tandvård och socialtjänst. Personalbristen förväntas växa och inom flera områden bli akut under mandatperioden.

Orsakerna bakom den växande personalbristen är flera. Det behövs därför en bred samsyn och ett gemensamt nationellt initiativ för att vända utvecklingen. Att dela upp frågan genom ett antal olika regeringsuppdrag är inte tillräckligt i sammanhanget. En beredning för välfärdens personalförsörjning borde inrättas, och regeringen borde vidta åtgärder.

Jag står såklart bakom Miljöpartiets samtliga reservationer, men jag yrkar bifall till reservation 6.

Överläggningen var härmed avslutad.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kompetensförsörjning, e-hälsa och beredskap

(Beslut skulle fattas den 16 maj.)