Ulrika Westerlund

Fru talman! Under 2021 och halva 2022 arbetade jag på MUCF, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, med en rapport om unga hbtqi-personers levnadsvillkor. En särskild del av rapporten rörde utsatthet för så kallade omvändelseförsök.

Som en del av vårt underlag använde vi resultat från nationella ungdomsenkäten, där vi hade lagt till frågor som handlade just om detta och om att bli förd utomlands. Nationella ungdomsenkäten riktar sig till unga mellan 16 och 25 år. Den görs vart tredje år och är en del av det ungdomspolitiska uppföljningssystemet.

År 2021 skickades den till extra många unga, 12 000 personer, som tillsammans representerar unga i Sverige i åldersgruppen 16-25 år. Det var 50 procent som svarade. Resultaten visade att även om omvändelseförsök och att bli bortförd utomlands inte är något som drabbar någon stor grupp av Sveriges unga fanns det exempel på unga som hade utsatts för detta bland dem som svarade.

Cirka 1 procent av dem som svarade uppgav att de hade hotats med att skickas på uppfostringsresa, att föras ut ur Sverige i allmänhet eller att tvingas gifta sig. Cirka en halv procent uppgav att de faktiskt varit med om någon av dessa saker och inte bara hotats.

Samtidigt som vi arbetade med vår rapport på MUCF, arbetades det också med en promemoria på Socialdepartementet om utreseförbudet. Det är den som ligger till grund för förslaget som vi debatterar här i dag. Den förra regeringen tog initiativ till detta, och promemorian presenterades i maj 2022. Vi välkomnar naturligtvis att den nuvarande regeringen går vidare med frågan.

Fru talman! Miljöpartiet välkomnar propositionen som kommer att stärka barns rättigheter. Hittills har det varit möjligt att ge utreseförbud i samband med risk för barnäktenskap och könsstympning. Men problematiken är bredare, och barn och unga kan behöva skyddas från att föras bort även av andra skäl.

Det kan till exempel handla om just så kallade uppfostringsresor, omvändelseförsök i annat land eller situationer där barn av olika skäl, ibland hedersrelaterade, kan tvingas till situationer i hemlandet som kan likställas med misshandel av barn. Promemorian använde begreppet skadliga utlandsvistelser för barn för att klargöra att det kan röra sig om ett flertal olika situationer, som dessutom ibland kan förändras under vistelsens gång.

Propositionens förslag gäller barn och unga under 18 år. Ett flertal remissinstanser har lyft fram att åldersgränsen bör utvidgas från 18 till 20 år. Bland andra flera länsstyrelser, Jämställdhetsmyndigheten, GAPF, Rädda Barnen, Unizon och Sveriges ambassadörer i Beirut och Nairobi har framfört detta. Jämställdhetsmyndigheten jämför med Storbritanniens reglering, där det inte finns någon åldersgräns.

Vi håller med om att 18 år är en för låg ålder för att ha som översta gräns. En ung människa som är utsatt för hårt tryck kan ha svårt att stå upp för sig själv och sätta emot även när hen har fyllt 18 år. Ett skydd bör därför finnas ytterligare ett par år. Vi håller med om att en rimlig gräns är 20 år, det vill säga fram till att den unge fyllt 21 år.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ett utvidgat utrese-förbud för barn

Regeringen skriver att eftersom utredaren enbart har tittat på utreseförbud för barn och inte för unga vuxna finns heller inte något beredningsunderlag för att behandla frågan inom detta lagstiftningsärende. Vi anser därför att regeringen bör titta på frågan särskilt och återkomma.

Fru talman! Miljöpartiet välkomnar förslaget om möjlighet till utvidgat reseförbud. Men parallellt finns också behov av ökade insatser för barn som mot sin eller en förälders vilja har förts bort och befinner sig utomlands, men utan möjlighet för svenska myndigheter att hjälpa dem hem igen.

Som Jämställdhetsmyndigheten beskriver i sin rapport, När barn tvingas ta ansvar för sitt eget skydd, kan barn och unga i sådana situationer utsättas för mycket svåra upplevelser. Jämställdhetsmyndigheten sammanfattar: "Isolering, kontroll, dödshot och andra former av psykiskt våld, liksom ekonomiskt våld, fysiskt våld, sexuella övergrepp, barn- och tvångsäktenskap och omvändelseförsök. Pojkar och unga män förs i högre grad än flickor och unga kvinnor till olika typer av uppfostringsanstalter, inte sällan med någon form av religiös inriktning. Det framkommer att det på sådana anstalter kan förekomma tvångsmedicinering, misshandel och brist på mat. För flickor och unga kvinnor på uppfostringsanstalter förekommer även oskuldskontroller."

Med vissa länder har Sverige avtal för att myndigheter ska kunna bistå, men inte med andra. När barn förts till andra länder i strid med gällande lagstiftning kan det vara mycket svårt att ge det stöd som behövs för att de ska kunna komma hem igen. Vi vill att Sverige utökar sitt engagemang för att få till struktur för insatser och stöd till dessa barn.

Vidare krävs lagändringar som gör att barn som olovligen förts ut ur landet inte automatiskt skrivs ut från folkbokföringen och förlorar sitt svenska medborgarskap. Utredningen Krav på kunskaper i svenska och samhällskunskap för svenskt medborgarskap (SOU 2021:2) föreslår att bestämmelserna om befrielse från svenskt medborgarskap i lagen om svenskt medborgarskap bör utökas med krav på barns samtycke och på att en befrielse inte får stå i strid med barnets bästa. Miljöpartiet anser att regeringen bör ta förslaget vidare och har också noterat att regeringen aviserat detta i en lagrådsremiss om ändringar i medborgarskapslagen.

Regeringen bör dessutom säkerställa att de utredningar och genomlysningar som gjorts, bland annat av Jämställdhetsmyndigheten, om myndigheters rutiner och handläggning av bortförandeärenden följs upp och leder till förbättringar.

Miljöpartiet anser att ett permanent samordningscentrum bör inrättas som hjälper barn och ungdomar som förts utomlands i hedersrelaterade syften att komma hem. Även ett nationellt uppföljningssystem av ärenden där ett barn eller en vuxen har blivit bortförd bör inrättas.

Fru talman! För att den nya lagstiftningen ska fungera väl är det högst angeläget att socialtjänsten har de resurser som krävs för att hantera den. Dels krävs rimligtvis utbildning i vad den innebär, dels krävs utvecklade arbetssätt och resurser för att de barn som behöver detta skydd verkligen ska få det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ett utvidgat utrese-förbud för barn

Vi anser därför att regeringen snarast och fördjupat bör undersöka vilka resurser som behövs för att möjliggöra att lagstiftningen kan tillämpas på det sätt som det är tänkt.

Vi välkomnar att Socialstyrelsen i mars i år fick i uppdrag att ta fram och sprida kunskapsmaterial om det föreslagna nya regelverket om ett utvidgat utreseförbud för barn, men anser också att regeringen måste skjuta till tillräckligt med resurser.

Jag står bakom Miljöpartiets samtliga reservationer men yrkar bifall till reservation 3.

Fru talman! Att Sis, Statens institutionsstyrelse, har enorma utmaningar i sin verksamhet, och kanske i synnerhet inom de särskilda ungdomshemmen, har varit tydligt under lång tid. Tanken är att unga som är placerade på de särskilda ungdomshemmen ska få en bra vård som gör att de kommer därifrån starkare och redo för en annan framtid. Unga som har begått brott ska få rätt insatser för att hindras från att fortsätta göra detta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Begränsningar och kontroll i fråga om elektroniska kommu-nikationstjänster och besök på särskilda ungdomshem

Sis breda uppdrag där unga personer med sinsemellan mycket olika behov hamnar under samma myndighets ansvar har skapat en rad problem, bland annat stora svårigheter för myndigheten att förhindra att personer som är intagna eller nyligen har lämnat boendena fortsätter att begå brott, men också helt andra typer av problem, såsom övergrepp inne på själva boendena, inte sällan med personal som gärningsmän.

Sis har också fått mycket allvarlig kritik bland annat från JO, Ivo, Barnombudsmannen och FN:s barnrättskommitté. Det finns rapporter som visar såväl på våld och sexuella övergrepp som på att säkerheten brister, inte minst rapporten Vem ska tro på mig? En granskning av sexuella övergrepp på de statliga ungdomshemmen, som organisationerna Childhood och Barnrättsbyrån har tagit fram. Situationen i sin helhet är djupt oroande.

Att förhindra brott är naturligtvis mycket angeläget, och det är huvudsyftet med förslagen i propositionen som vi debatterar här i dag. Regeringen skriver att man vill öka säkerheten och tryggheten på de särskilda ungdomshemmen. Vi instämmer i vikten av detta, men vi menar att en del av förslagen i realiteten även kan riskera att leda till oönskade konsekvenser. Vi vill därför bland annat lyfta upp behovet av stärkt barnperspektiv och proportionalitet och i förlängningen vikten av att säkerställa rättssäkerheten.

Fru talman! Även om vi i dag diskuterar reformer inom ramen för Sis i nuvarande form vill jag också i sammanhanget säga något om behovet av en genomgripande reform. Miljöpartiet gick i mars 2023 ut och krävde att Sis i dess nuvarande form ska läggas ned och att tvångsvården av barn måste reformeras i grunden. Vi anser att hela kedjan av insatser för barn och unga bör ses över. Barnrättsperspektivet behöver övergripande bli mycket starkare, med betoning på tidiga och beforskade insatser, och all vård måste vara av hög kvalitet. Det ska också vara absolut uteslutet att det finns risk för övergrepp när ett barn vårdas av samhället. De barn som behöver placeras enligt LSU på grund av brott behöver insatser som är särskilt anpassade för detta.

Vi välkomnar därför att socialministern uppenbarligen är inne på ungefär samma spår, alltså att Sis bör läggas ned och göras om i grunden, och därför har tillsatt en utredning i frågan. I bästa fall kommer hela den verksamhet som propositionen handlar om att se helt annorlunda ut framöver. Till dess anser vi dock att det är angeläget att göra några påpekanden.

Vi anser att de förändringar som föreslås nu behöver följas noggrant och kontinuerligt från start ur både rättssäkerhets- och barnperspektiv och inte bara utvärderas i efterhand. Regeringen bör säkerställa att det sker på lämpligt sätt.

Vi anser också, liksom bland annat Barnombudsmannen, att det kan finnas behov av att kunna göra undantag från reglerna i enskilda fall. Regeringen bör se över frågan om undantag och individuella bedömningar särskilt och återkomma med lämplig justering. Rätten att överklaga behöver också förtydligas.

Uppföljningen som regeringen har aviserat ska göras efter en tid behöver vara genomgripande och kvalitativ och tydligt innefatta barn- och rättssäkerhetsperspektiv. Vi föreslår att barnrättsföreträdare på lämpligt sätt ska kunna finnas med i en sådan uppföljning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Begränsningar och kontroll i fråga om elektroniska kommu-nikationstjänster och besök på särskilda ungdomshem

Miljöpartiet anser också att det behöver finnas oberoende observatörer på Sis-hemmen som barn och unga ska kunna kontakta vid missförhållanden och när deras rättigheter inte tas på allvar. En effektiv och välfungerande klagomålsfunktion behövs. Den som i dag finns på Ivo är inte tillräcklig.

Lagändringen föreslås träda i kraft redan den 15 maj i år, vilket anses vara för snabbt enligt flera remissinstanser. Vi håller med om detta. Vi anser att ikraftträdandet bör vara senare eftersom Sis behöver tid på sig att ta fram rutiner och vägledningar samt utbilda personal för att hanteringen ska bli rättssäker. Vi föreslår därför att regeringen återkommer med förslag om rimlig tidpunkt för när detta kan säkerställas.

Jag står bakom Miljöpartiets samtliga reservationer men yrkar bifall till reservation 13.

Fru talman! Det blev en dramatisk dag för vår debatt om just detta ämne eftersom Vårdförbundet gick ut i konflikt nu i eftermiddags. 63 000 barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor i landets samtliga regioner kommer nu inte längre att jobba övertid eller mertid.

Deras krav gentemot SKR är stegvis arbetstidsförkortning, hållbara scheman och fyra veckors sammanhängande sommarsemester. Vårdförbundet påpekar också att de berörda yrkesgrupperna förra året arbetade 3 miljoner timmar övertid, att var tredje medlem regelbundet jobbar övertid och att svensk sjukvård kan inte bygga på att vissa yrkesgrupper jobbar miljontals timmar övertid.

Vår debatt handlar naturligtvis inte om den här konflikten, men den går inte att frikoppla från det som Vårdförbundet anger som anledningar till konflikten: att anställda inom vården har orimliga arbetsvillkor. För Miljöpartiet är det ganska tydligt vad de orimliga arbetsvillkoren beror på, nämligen brist på resurser. Den rapport om väntetider i vården som vi belyser här i kväll handlar inte specifikt om resurser, men resurser är naturligtvis centralt för möjligheten att minska köerna.

Vårdförbundets motpart i konflikten är SKR. SKR har påtalat sina behov av ytterligare tillskott, och det tillskott som regeringen gör är inte tillräckligt. Det är inte att sätta välfärden först, och det är inte heller att förbättra den beredskap som sjukvården behöver ha i vårt samhälle. Vi har svårt att förstå att man hellre prioriterar att sänka skatten på flera områden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om statens arbete med väntetider i vården

Köer i vården är mycket nära kopplade till personalbrist. Sjukvårdens olika yrkeskategorier är beroende av en bra arbetsmiljö för att vilja och orka jobba kvar. Annars flyr man yrket eller går ned i tid, vilket gör att trycket blir hårdare på dem som är kvar. Det blir en ond cirkel, och köerna blir längre. Regeringen behöver utöka de generella bidragen till regionerna och ge vården breda och kontinuerliga förutsättningar över hela Sverige.

I Miljöpartiets budgetmotion lägger vi ytterligare 7 miljarder till sjukvården, utöver det som regeringen har skjutit till. Vi anser också att statens bidrag till regioner och kommuner ska knytas till kostnadsutvecklingen för att undvika att liknande situationer med brandkårsutryckningar uppstår i framtiden.

Fru talman! En av Riksrevisionens slutsatser är särskilt intressant i sammanhanget. Den handlar om att riktade statsbidrag inte styr mot långsiktig förändring. Riktade statsbidrag kan vara kraftfulla styrinstrument och vara särskilt lämpade för att få igång en ny satsning, till exempel standardiserade vårdförlopp och kömiljarden. Riksrevisionen skriver dock: "Statsbidragen inom ramen för kömiljarden och SVF kännetecknas . av liknande brister som Riksrevisionen tidigare uppmärksammat med riktade statsbidrag inom hälso- och sjukvården: de försvårar långsiktig planering och riskerar att stimulera framför allt kortsiktiga insatser. Kortsiktiga insatser kan ta fokus från nödvändiga, långsiktiga insatser för strukturell förändring." Detta handlade det förra inlägget mycket om. "Dessutom", skriver Riksrevisionen, "finns gränser för vad personalen mäktar med."

Riksrevisionen påpekar också att just standardiserade vårdförlopp som statsbidrag har varit mer förutsägbart och gett bättre förutsättningar för långsiktigt arbete än många andra statsbidrag inom vården eftersom det i överenskommelserna framställts som en långsiktig satsning med återkommande pengar.

Fru talman! Riksrevisionen pekar i sin granskning på att vårdgarantin, kömiljarden och standardiserade vårdförlopp inte är så effektiva verktyg för att korta väntetiderna och att det finns en risk för bland annat undanträngning av patienter med större vårdbehov. Riksrevisionen lämnar därför en rekommendation om att ge en lämplig myndighet i uppdrag att kvantitativt undersöka den nya kömiljardens effekt på vårdköer samt eventuella undanträngningseffekter. Regeringen skriver i sin skrivelse att den avser att se över om det finns ett behov av att komplettera Socialstyrelsens uppföljning med ett utvärderingsuppdrag till Myndigheten för vård- och omsorgsanalys.

Vi tycker att det gör det. Frågan om eventuella undanträngningseffekter är så pass angelägen att den kan behöva utvärderas särskilt, och vi tycker att regeringen bör ge ett sådant utvärderingsuppdrag till Myndigheten för vård- och omsorgsanalys. Ett sådant uppdrag bör inte vara bara kvantitativt utan även kvalitativt för att inte missa viktiga aspekter.

Riksrevisionen har också tittat på vårdgarantins utformning, och Miljöpartiet välkomnar att regeringen går vidare med frågan om hur vårdgarantin ska förändras för att bli mer välfungerande. Inför det kommande arbetet vill jag trycka på att vårdgarantin bör inbegripa utredningar och undersökningar och att såväl tidigare kända som nya hälsoproblem bör ingå. Även den sammanlagda tiden från första vårdkontakt till behandling bör ingå. Vi anser också att hjälpmedel bör omfattas av garantin och av högkostnadsskyddet. Regeringen bör sammantaget vidta åtgärder för en bättre fungerande vårdgaranti.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om statens arbete med väntetider i vården

Jag yrkar bifall till reservation 6.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 2 maj.)

Fru talman! Jag tackar återigen statsrådet för svaret. Jag kanske måste förtydliga mig. Detta handlar inte om att man ska diskutera om abortlagstiftningen ska förändras. Det som jag är ute efter är snarare om Rättsliga rådet är rätt instans för dessa beslut, eller om dessa beslut snarare borde kunna fattas av ansvarig läkare utan att de ska passera Rättsliga rådet.

Jag tycker också att den avvägning som vi har gjort i lagstiftningen med fri abort fram till 18:e graviditetsveckan och sedan vid synnerliga skäl en möjlighet till förlängning är en bra ordning. Frågan är bara var bedömningen av om synnerliga skäl föreligger ska ligga. Där får jag nog vidhålla att jag inte anser att det är lekmän som inte har träffat den berörda personen som är de som är bäst lämpade att fatta detta beslut. Det skulle kunna fattas av andra personer, som läkare och personer som har träffat den berörda personen. Jag vidhåller då att det finns principiella invändningar mot denna ordning att Rättsliga rådet är inblandat i denna typ av beslut. Jag tycker också att det finns anledning att tro att det finns problem i fråga om hur Rättsliga rådet arbetar, om vi läser det reportage i Ottar som jag tog upp i min interpellation - att praxis har förändrats över tid utan att det är möjligt för utomstående att analysera varför.

Sedan finns det inte heller någon uppföljning av hur det går för de kvinnor som nekas aborter av sociala skäl. Hur blir det för dessa kvinnor när deras ansökan avslås, och hur går det för barnen som så småningom föds? Det finns ingen som helst information om detta.

Givet allt detta tror jag inte att Socialstyrelsen bryter mot den nu rådande ordningen. Det är mer ordningen som jag ifrågasätter. Jag tror absolut att de arbetar korrekt och som det är tänkt.

Det har hänt mycket i synen på kvinnors rätt till självbestämmande över sina liv och sina kroppar och var beslut borde fattas. Frågan är då om det är rimligt att vi har ett organ som består av domare och politiker som tar livsavgörande beslut om kvinnors kroppar med en närmast total avsaknad av insyn och transparens.

Fru talman! Jag tackar återigen statsrådet för svaret. Jag vill såklart gärna fortsätta lite med min detaljerade redogörelse för utmaningarna med Rättsliga rådets arbete vad gäller aborter. Jag tvivlar inte en sekund på att vi är eniga om att abortlagstiftningen är bra med de gränser som finns. Det är viktigt med fri abort fram till vecka 18. Jag tvivlar inte heller på att Socialstyrelsen följer ordningen. Det är jag helt säker på. Frågan är väl just om ordningen är bra. Är det här verkligen en rimlig ordning att fortsätta ha 50 år efter att den fria aborten infördes i Sverige?

Rättsliga rådet består som statsrådet sa av domare, läkare, specialistläkare, sakkunniga, kuratorer och allmänföreträdare, det vill säga oftast riksdagsledamöter. Av dessa personer är det ändå bara vissa - specialistläkare i obstetrik och gynekologi, kuratorer och vissa sakkunniga - som har expertis just i abortfrågan och erfarenhet av att möta målgruppen. Men allas röster i rådet väger lika tungt. Det kan till exempel, anser jag, ifrågasättas varför de politiska representanterna har rösträtt. Att domaren, en person utan klinisk expertis, har utslagsröst menar jag också är problematiskt. Lekmannens plats i Rättsliga rådet betyder i praktiken att en politiker som kanske motsätter sig grundläggande aborträttigheter har rösträtt i enskilda ärenden.

Det görs inte någon uppföljning av avslagen och hur det går för kvinnorna och för barnen som så småningom föds. Det saknas alltså empiri gällande vilken effekt lagstiftningen och dess implementering faktiskt har. Det saknas också statistik på hur många kvinnor som får sin ansökan beviljad andra gången efter avslag första gången.

Aborten är alltså fri fram till och med vecka 18. Sedan har vi diskussionen om vad som om synnerliga skäl finns kan beviljas fram till och med vecka 21 plus sex dagar, fram till viabilitet, det vill säga livsduglighet. Gränsen för livsduglighet är för närvarande 22 fulla graviditetsveckor, men det kan förändras genom en medicinsk utveckling.

Konferenser hålls varje termin med de medlemmar i rådet som deltar i abortbesluten. Här diskuteras och skapas en övergripande praxis för rådet, men inga protokoll förs. Om protokoll skulle föras skulle de bli offentliga handlingar. Det kanske skulle vara till hjälp, såklart med anonymisering av enskilda fall. Men här är återigen ett exempel på hur det brister i dokumentation och förutsägbarhet.

Under de här konferenserna kan veckogränser justeras för hur man i Sverige ska definiera livsduglighet, som utgör den bortre gränsen för abort enligt abortlagen. Men detta görs utan insyn och utan att argumenten protokollförs.

Abort efter vecka 18 av medicinska skäl godkänns enligt praxis i princip alltid. Det handlar för det mesta om fosterskador som upptäcks under den senare delen av graviditeten. Om kvinnan däremot vill genomgå abort av det som kallas för sociala skäl, det som vi diskuterar här i dag och som är kopplat till hennes livssituation och hennes bedömning att hon av olika skäl inte kan ta hand om ett barn, får hon allt oftare avslag.

Det här är en utsatt grupp. Det kan röra sig om kvinnor som är hemlösa, är fast i missbruk, lever i en hederskontext eller lever i en våldsam relation och först i vecka 19 får möjlighet att söka abort för en oönskad graviditet. Då är risken allt större att de här läkarna och politikerna och domaren som kvinnan aldrig har träffat tycker att hon måste bära, föda och uppfostra ett barn, trots att det kan röra sig om en kvinna i svåra livsomständigheter.

Jag är fortfarande intresserad av att höra lite mer om vad statsrådet anser om situationen.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. I svaret har statsrådet redogjort för vad som står i lagen och i Socialstyrelsens instruktion och för hur Rättsliga rådet är uppbyggt och fungerar rent formellt. Men det som föranledde min fråga var givetvis inte de formella kriterierna utan en oro för hur rådet arbetar i praktiken och de konsekvenser detta arbetssätt kan ha för de kvinnor som behöver abort i andra trimestern. Denna information är mycket mer svårtillgänglig, för att inte säga icke-existerande. Det var alltså anledningen till frågan.

Jag tolkar svaret som att inga åtgärder är planerade vad gäller utvärdering av vare sig Rättsliga rådets rutiner eller rådets uppdrag, det vill säga den mer principiella frågan om det över huvud taget är Rättsliga rådet som ska vara den instans som ska avgöra när och på vilka grunder kvinnor får göra abort efter den 18:e graviditetsveckan. Därför vill jag inleda diskussionen med att konkretisera min oro och ge några fördjupade exempel på utmaningar som är kopplade till Rättsliga rådets arbetssätt och utformning.

Andelen avslag för aborter i andra trimestern av sociala skäl har ökat drastiskt; det har skett en dubblering sedan 2019. Men det finns ingen officiell förklaring till denna ökning, och Rättsliga rådet har självt inte kunnat besvara vad den beror på. Uppenbarligen har praxis förändrats, men det finns ingen information om hur detta har gått till eller vari förändringen består. Denna drastiska ökning av avslag utan att lagen eller något annat regelverk har ändrats ger i sig själv skäl att undra över rättssäkerheten i handläggningen.

Situationen förvärras av att diskussionerna i Rättsliga rådet inte dokumenteras. Mötesprotokoll saknas. Det är alltså omöjligt för personer utanför rådet att följa utvecklingen av praxis. Vad det rent konkret innebär för en abortsökande kvinna är att hon inte kan förutse vilket beslut Rättsliga rådet kommer att ta i hennes fall.

Enligt abortlagen är det om synnerliga skäl föreligger som abort efter den 18:e graviditetsveckan ska beviljas. Men det framgår inte av vare sig lagtext, förarbeten eller någon myndighetsinstruktion vari synnerliga skäl består. Det är alltså praxis som har kommit att ge begreppet synnerliga skäl ett innehåll. Men denna praxis finns inte dokumenterad. När praxis ändras motiveras det inte särskilt. Diskussionerna i rådet, där praxis utvecklas, nedtecknas inte.

Underlaget till ett beslut består enbart av ett läkarintyg och ett kuratorsintyg, det vill säga en medicinsk och en psykosocial utredning. Rådet ber aldrig om kompletterande information, även om intygen brister i kvalitet. Besluten är alltså helt avhängiga av att det är fullgoda skriftliga intyg som presenteras, vilket ofta inte är fallet. Särskilt kuratorsintygen, som är helt centrala för att abort av sociala skäl ska beviljas, är av mycket skiftande kvalitet.

Besluten förbereds i förväg och motiveras inte särskilt. Den kvinna som får avslag på sin ansökan får inte en motivering till att just hennes omständigheter inte utgör synnerliga skäl. Om hon vill ansöka igen kan hon alltså inte i sin nya ansökan bemöta det som utgjort grunden för Rättsliga rådets beslut eller argumentera för att just hennes omständigheter bör utgöra synnerliga skäl.

En grundläggande rättssäkerhetsprincip i en rättsstat är att en individ ska kunna förstå lagen, kriterierna för dess tillämpning och konsekvenserna av sitt handlande. Den här principen menar jag inte upprätthålls i denna fråga.

Min fråga är igen: Menar statsrådet att situationen är oproblematisk?

Herr talman! Under Miljöpartiets tid i regering tillsattes två utredningar som kan få stor betydelse för att säkerställa att alla barn har rätt till sina föräldrar, oavsett hur deras familjer ser ut och oavsett hur barnen har tillkommit. I dag kommer jag att fokusera på en av dem, som nämndes här tidigare av ledamoten från Moderaterna, nämligen Alla tiders föräldraskap - ett stärkt skydd för barns familjeliv.

Den viktigaste poängen med den här utredningens förslag är att göra föräldrabalken könsneutral och mindre svåröverskådlig. Detta skulle leda till ökad rättssäkerhet och att alla familjer behandlas jämlikt. Utredningen var ute på remiss till och med januari 2023, och nu är det hög tid att ta förslagen vidare.

Poängen med att göra föräldrabalken könsneutral är att undvika de olika särregleringar som finns i dag, till exempel för personer som ändrat juridiskt kön. Det här har gjort lagstiftningen mycket svåröverskådlig. Ytterst riskerar en konsekvens av nuvarande ordning att bli att föräldraskapet till barn fastställs på ett felaktigt sätt utan att de berörda är medvetna om detta och att det sedan kan hävas vid en eventuell konflikt mellan föräldrarna, så att barnet förlorar en förälder. Det är väldigt viktigt att det är tydligt för alla som berörs av lagstiftning vad som gäller i en viss situation.

Ett annat förslag från utredningen är att införa det som utredningen kallar föräldrafullmakt, vilket skulle underlätta för familjer med barn där andra än föräldrarna tar ett omfattande föräldraansvar. Miljöpartiet välkomnar förslaget som ett första steg. På sikt vill vi också att fler än två personer ska kunna vara vårdnadshavare för ett barn i de situationer där det är för barnets bästa, till exempel när fyra personer i praktiken har varit barnets sociala föräldrar sedan det tillkom.

Förslaget med föräldrafullmakt är inte lika långtgående som att införa fler än två vårdnadshavare och borde vara någonting som fler partier kan ställa sig bakom redan nu. Det skulle underlätta vardagen för många familjer.

Ett annat förslag från utredningen som Miljöpartiet särskilt välkomnar är utökade möjligheter till adoption. Det är inte en fråga som behandlas i dagens betänkande, men jag vill ändå säga något kort om detta.

Utredningen föreslår att tidigare familjehemsföräldrar och personer som tidigare varit gifta eller sambo ska ha möjlighet att adoptera barn gemensamt även efter en separation. Detta är mycket positivt från ett barnperspektiv eftersom det gör att barnets bästa kan tas till vara i det enskilda fallet. Det är också positivt för möjligheterna att formalisera relationerna i familjer som tidigare inte haft möjlighet att göra detta på grund av hinder i lagstiftningen. Detta är något som flera olika typer av familjer kan vilja.

Ett exempel på en typ av familj som skulle gynnas av denna nya möjlighet är familjer som bildades innan det blev möjligt att vara två föräldrar med samma juridiska kön och som på grund av detta då inte hade möjlighet att ge båda föräldrarna samma juridiska status. De som då befann sig i den situationen och sedan dess har hunnit separera kan fortfarande ha önskemål om att ge båda föräldrarna samma status i relation till barnen, även om dessa numera är vuxna.

Det borde vara en enkel åtgärd att genomföra i syfte att till exempel säkerställa arvsrätten. Miljöpartiet vill dessutom i stället för att införa ytterligare undantag helt slopa krav på att vuxna ska ha en viss formell relationsstatus för att kunna få föräldrarelation till ett barn. Adoptivföräldrarnas relation kan i stället vara en del i den allmänna bedömningen av om en adoption är lämplig och till barnets bästa i det enskilda fallet.

Herr talman! Miljöpartiet vill se över regleringen av vem som ska anses som förälder vid assisterad befruktning för att minska risken för att föräldraskap hävs. I medier har bland annat ett fall uppmärksammats där en kvinna fått sitt föräldraskap hävt efter en separation eftersom det inte fastställts på ett korrekt sätt, vilket kvinnan inte var medveten om.

Kvinnan och hennes kvinnliga partner valde att skaffa barn med hjälp av en privat spermadonator. När barnet föddes blev kvinnan som inte födde barnet förälder genom föräldraskapspresumtion. Detta skulle hon inte ha blivit. I stället hade paret behövt genomföra en närståendeadoption, något de inte var medvetna om.

När paret nu har separerat har kvinnan som födde barnet valt att utnyttja möjligheten att frånta den andra kvinnan hennes föräldraskap, vilket alltså är fullt möjligt eftersom det inte reglerades på ett korrekt sätt.

I nuläget krävs att par uppfyller fyra kriterier för att den som inte föder barnet ska bli förälder korrekt genom föräldraskapspresumtion:

De ska vara gifta, sambor eller registrerade partner vid tidpunkten för den assisterade befruktningen.

Den som inte burit barnet ska ha samtyckt till behandlingen.

Den assisterade befruktningen ska vara utförd på en behörig klinik, i Sverige eller utomlands, med tillstånd att utföra assisterad befruktning med donerade spermier.

Barnet ska vid mogen ålder ha möjlighet att ta del av information om donatorn.

Om något av de kriterierna inte är uppfyllt ska föräldraskapet hävas om det fastslagits genom föräldraskapspresumtion, och en närståendeadoption ska genomföras.

De reglerna är så krångliga att RFSL på sin hemsida har en flera sidor lång informationstext om vad som gäller i olika situationer. Det är uppenbart att risken är stor att människor inte vet vad som gäller i olika situationer och att föräldraskap regleras felaktigt och sedan kan hävas. Den här regleringen måste ses över.

Herr talman! Jag vill också säga någonting om barns rättigheter i situationer när de har utsatts för våld eller bevittnat våld inom familjen. Det finns starka samband mellan våldsutsatthet och psykisk ohälsa och risk för ogynnsam utveckling. Att uppleva våld mot en förälder är också en allvarlig form av barnmisshandel med starkt samband med ohälsa och negativ utveckling.

Familjerätt

I dag präglas samhällets insatser vid misstanke om våld mot barn eller mellan föräldrar av att de vuxna har störst möjlighet att påverka samhällets åtgärder. Det finns stora brister vad gäller barns rätt att höras i rättsprocesser. I flera uppmärksammade fall, inklusive det mycket tragiska så kallade Tintinfallet, har också behovet av mer kunskap om barns rättigheter och riskbedömningar i mål om vårdnad och umgänge blivit tydligt.

Miljöpartiet anser att barn inte ska tvingas till umgänge när de lever på skyddat boende eller med skyddade personuppgifter. Förutom det uppenbara övergreppet att tvinga ett barn att umgås med sin förövare innebär det ofta stora risker för barnets och oftast mammans säkerhet.

Barn ska inte heller tvingas till umgänge med en förälder som dömts för våld mot barnet eller den andra föräldern. Om barnet vill ha umgänge måste vuxenvärlden säkerställa att det kan ske tryggt.

Vi vill också att användningen av interimistisk ensam vårdnad ska granskas. Möjligheten att döma till interimistisk ensam vårdnad under en pågående rättsprocess eller medan barnet lever med skyddade uppgifter finns redan i dag, men den används mycket sällan. Vi vill se en granskning av varför det är så och om det behöver ske förändringar i lagstiftningen för att underlätta för det.

Miljöpartiet vill också, i likhet med många andra partier här i dag uppenbarligen, att barn ska få rätt till ett eget juridiskt ombud i ärenden om bland annat vårdnad och umgänge. Barn ska alltid ha rätt till ett eget juridiskt ombud.

Det handlar om barnets liv och barnets rättigheter. Därför ska barnet alltid ha rätt till hjälp för att föra sin egen talan. Detta menar vi ska gälla i alla vårdnads- och umgängesmål. Det behövs en grundligare utredning av frågan om juridiskt biträde för barn i mål om vårdnad, boende och umgänge.

Jag yrkar bifall till reservation 1.

I detta anförande instämde Amanda Lind (MP).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 24 april.)

Fru talman! Om man som läkare inte kan säga nej till en person som vill ha viss vård som läkaren bedömer inte är gynnsam för den individen tycker jag inte att man ska vara läkare. Jag tycker att man ska följa kunskapsstöden och följa de riktlinjer som finns för att ge viss vård. Socialstyrelsen betonar, som jag nämnt tidigare i diskussionen, att det oavsett personers juridiska kön alltid görs en diagnostisk utredning innan behandling påbörjas. Så kommer det att fortsätta vara.

Vi har hört kommentarer här om att föräldrar inte kommer att kunna stå emot sina 16-åringars krav och nu då tydligen också att läkare inte kommer att kunna stå emot vad olika individer önskar ha för behandlingar.

I Sverige har vi ett system där läkarna är ansvariga för den vård som ges. Vi har inte ett system med informed consent, som vissa andra länder har. Ansvaret faller alltså tungt på den läkare som menar att en viss vård inte borde ha getts men ändå har gett den. Då tycker inte jag att man ska jobba som läkare. Det är väldigt allvarligt. Vården som ges måste vara baserad på evidens och den senaste kunskapen.

Tillbaka till det här med idrotten, som jag tycker är intressant. Nu är det flera av oss som har lyft att idrottsrörelsen själv bestämmer över hur man gör indelningar i kategorier. Riksidrottsförbundet är väldigt radikala i allmänna riktlinjer och menar att all barn- och ungdomsidrott egentligen inte ska göras indelat i kön. De tycker att det ska vara ambitionsnivå, kunskap och hur duktig man är på sin sport som ska styra indelningen.

Det kan man också verkligen diskutera, men jag tänker ändå att makten ligger hos idrottsrörelsen att bedöma att till exempel höga testosteronnivåer i en viss sport innebär en orättvis fördel och att man därför kör en reglering baserad på det. Vill man göra en sådan bedömning ska man kunna göra det och inte för att vi här har bestämt att den ska eller inte ska styras av juridiskt kön.

(Applåder)

Fru talman! Flera av de senaste talarna har lyft fram detta med underlivskirurgi. Jag vill fästa uppmärksamheten på en viss sida i betänkandet som förklarar lite vad det egentligen handlar om. På sida 153 står det att det med den föreslagna lagändringen blir möjligt att genomgå underlivskirurgi även för icke-binära personer. Det är inte det ordvalet som används, men det är den gruppen som åsyftas. Det "finns emellertid inte tillräcklig evidens för underlivskirurgi som inte syftar till att göra könsorganet mer likt det andra könets".

Det finns alltså inte evidens för att genomföra operationer som syftar till att skapa något slags mellanting eller ingenting, utan det handlar om att ge en grupp personer som med den nuvarande skrivningen inte kan genomgå underlivskirurgi tillgång till sådan. Det är inte så att vården i Sverige kommer att börja operera lite hur som helst för att någon vill det, utan det styrs som vanligt av Socialstyrelsens kunskapsstöd, som jag är glad att det är så många här som pekar på vikten av. Evidensen kommer därifrån den ska komma. Ansvariga myndigheter tar fram kunskapsunderlag, och vården ska följa dem.

Det finns ingen som riktigt vet hur många personer som inte identifierar sig som män eller kvinnor och som kommer att vilja genomgå underlivskirurgi. Men det finns nu alltså en möjlighet, dock bara till ett av två alternativ, så att säga. Det är inte något fritt val, så att man får operera sig lite hur som helst - även om det finns sådana riktlinjer i länder med helt andra vårdsystem än det vi har här i Sverige.

Jag får återkomma lite mer till det här med idrotten, men jag tycker att det är intressant att betänka att Riksidrottsförbundet tyckte att det mer långtgående förslaget från 2001 var bra. Riksidrottsförbundet har väldigt mycket erfarenhet av att arrangera idrott för barn och ungdomar, även breddidrott. Vi kan återkomma till det, men först undrar jag vad Alexander Christiansson anser om det här med kirurgi och Socialstyrelsens roll i det hela.

(Applåder)

I detta anförande instämde Annika Hirvonen (MP).

Fru talman! Jag tycker absolut att man ska lyssna på olika erfarenheter, och jag är naturligtvis emot att människor blir felbehandlade. Det är ju viktigt när det gäller all typ av vård att vården ges baserat på evidens och kunskap för att säkerställa att den håller hög kvalitet och att alla får den vård de behöver, varken mer eller mindre.

Det kom upp i det tidigare replikskiftet att Socialstyrelsen har ändrat sina riktlinjer efter det att ny kunskap kommit in. Man har blivit lite mer återhållsam. Det är jättebra, och det har vården gjort själva baserat på forskning precis på det sätt som det är tänkt att fungera.

Påståendena om att en ändring av juridiskt kön på något sätt skulle vara en skadlig social transition som skulle leda in i behandling finns det inget stöd för. Senast i helgen, tror jag att det var, gjorde Godmorgon världen ett litet gräv. De hade pratat med Helsedirektoratet, alltså Norges motsvarighet till Socialstyrelsen. Där var det en person som sa att om man gör det enklare att ändra juridiskt kön innebär det att färre får behov av behandling och att om man kan identifiera sig med det kön man upplever att man har betyder det väldigt mycket och har väldigt många praktiska konsekvenser. Att man får detta på plats kan för många dämpa den könsdysfori man känner, säger den här personen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbättrade möjlig-heter att ändra kön

Akademiska sjukhuset svarade i sitt remissyttrande att de tycker att det är bra om man får möjlighet att ändra juridiskt kön och att social transition är någonting som de uppmuntrar innan man ger sig in på behandlingar som i vissa fall kan vara irreversibla, eftersom man då kan ångra sig.

Det är alltså viktigt att ta till sig alla dessa uppgifter och lyssna på en bredd av åsikter och kunskaper, gärna från myndigheter både i Sverige och i våra grannländer där det finns erfarenheter och kunskaper och där man har försökt samla ihop kompetensen, inte bara vad enskilda representanter för olika yrken säger i debatten. Det vill jag också gärna höra en reflektion kring.

(Applåder)

I detta anförande instämde Annika Hirvonen (MP).

Fru talman! Uppgiften om att 80 procent ångrar sig har förekommit flera gånger i diskussionen. Jag tänkte att jag skulle läsa upp lite av vad som står på Socialstyrelsens hemsida om just det här. Det finns nämligen inte riktigt något enkelt sätt att mäta ånger. Studierna som inkluderas i påståendet om 80 procent baseras på väldigt blandade metoder. Det är också mycket olika vilka personer som finns med i underlaget.

Socialstyrelsen skriver på sin hemsida: "Socialstyrelsen bedömer att det inte finns några enhetliga data för hur många som växer ur sin könsinkongruens. I de studier som finns har man undersökt olika saker, en del har undersökt barn som sökt vård men ej fått diagnos, andra som sökt vård och fått en diagnos efter utredning, eller barn som svarat på frågor i populationsenkäter."

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbättrade möjlig-heter att ändra kön

Det är alltså någonting annat. Det är inte bland de 16-åringar vi främst diskuterar här i dag - apropå att detta kopplas till sänkningen av åldersgränsen - som vi ser något slags samstämmighet i några stora studier om att 80 procent på något sätt skulle ångra sig. Den typen av uppgifter kommer från studier som dels är ganska gamla - några är till och med från 80talet -, dels handlar om en väldigt bred grupp barn och ungdomar. Det är stor skillnad mellan små barn, alltså de som är förpubertala och sju åtta år gamla, och tonåringar, som är de som berörs av lagändringen vi diskuterar här i dag.

Jag undrar hur ledamoten ser på detta och hur ledamoten kopplar det till utredningen som gjordes av SBU där de tittade på alla studier som finns om ånger eller så kallad detransition. De kom fram till att det med en väldigt bred definition handlar om 0-13 procent. Det inkluderade alla typer av ånger och detransition, även personer som kanske ångrar något visst ingrepp men inte hela processen och så vidare. Jag vill gärna höra en reflektion kring det.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för frågorna.

Det är inte detta som det här lagförslaget handlar om. Frågan har ju varit uppe på bordet här tidigare flera gånger.

Kvinnor utsätts för ett könsbaserat förtryck. Det skulle vara helt idiotiskt att försöka förneka det. Självklart finns det ett förtryck av kvinnor. Kvinnor utsätts för våld, diskriminering, kränkande behandling och så vidare.

Vilken sorts förtryck och diskriminering som kvinnor utsätts för beror lite på hur personen uppfattas. Många transkvinnor diskrimineras ju också för att de är kvinnor och uppfattas som kvinnor. De blir nedlåtande behandlade precis som andra kvinnor kan bli. Sedan kan det vara olika situationer där det finns vissa sjukdomar som man inte kan få, till exempel om man inte är född med livmoder. Just då blir det ju en fråga för personer som är födda med livmoder och inte något som berör transkvinnor.

Frågan om diskriminering i idrott, som varit uppe tidigare, är något som idrottsrörelsen får reglera. Jag tycker att det är rimligt. Det kan finnas fördelar av till exempel höga testosteronnivåer. Då får man titta på i vilka idrotter det spelar roll. Det spelar inte roll i till exempel schack. Trots det har Schackförbundet reglerat detta, vilket ju endast beror på transfobi.

Det finns dock idrottsgrenar där det spelar roll. Då är det upp till idrottsrörelsen att reglera och bedöma vad som är rimligt. Samma sak gäller med tillgång till utrymmen. Också där får man göra en bedömning. Det är inte alls så att transpersoners närvaro generellt ska målas upp som något slags skrämmande hot. Transpersoner har också rätt att vistas i omklädningsrum och andra gemensamma utrymmen. Om någon beter sig illa är det naturligtvis oacceptabelt, transperson eller ej.

Statistiken har också diskuterats tidigare. Statistiska centralbyrån säger att det inte i någon större utsträckning kommer att påverka deras arbete om vi gör den här lagändringen, och det stöder jag mig på.

(Applåder)

Fru talman! En stor del av mitt anförande handlade just om att i svensk lag, som den är utformad nu, tar vi hänsyn till könsidentitet. För mig är det någonting som ligger till grund för vad en kvinna är.

Vi skulle inte ha den lagstiftning som vi har på det här området om man inte skulle erkänna könsidentitet. Det bygger helt på att det är möjligt att ändra juridiskt kön.

Kön har flera delar. Det finns biologiskt kön, juridiskt kön, könsidentitet och könsuttryck, alltså hur man ger uttryck för sin könsidentitet. Den som identifierar sig som kvinna är kvinna.

Fru talman! Låt mig inleda mitt anförande med några citat: "En större chans att få ta min kandidatexamen med rätt juridiskt kön." "Att personalen inom transvården avlastas från onödigt krångligt administrativt jobb och att tiden i vårdköerna minskar." "Med en ny könstillhörighetslag skulle jag kunna visa leg utan rädsla för diskriminering."

Jag tänkte att det var dags att några av dem som faktiskt berörs av denna lagändring fick höras i debatten, och detta var några citat av transpersoner i ett inlägg som RFSL och RFSU gjorde på Instagram nu i veckan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbättrade möjlig-heter att ändra kön

Vi debatterar nu en lagstiftning som många har påpekat är från 1972 - världens äldsta i sitt slag och då en stolthet men mycket präglad av den tidens föreställningar och idéer. Sedan drygt 15 år tillbaka har lagen också varit föremål för olika utredningar, och en hel del förändringar har också genomförts.

Den mest betydelsefulla förändringen hittills gjordes 2013, då kravet på att den som ändrade juridiskt kön skulle sakna fortplantningsförmåga togs bort. Det var alltså i praktiken ett krav på tvångssterilisering som stod inskrivet i den svenska lagen fram till för tio år sedan. Innan beslutet gick igenom i riksdagen hade också en dom redan meddelats av Kammarrätten i Stockholm med innebörden att steriliseringskravet bland annat bröt mot regeringsformen och Europakonventionen. Tyvärr ledde riksdagens senfärdighet, där Kristdemokraterna var det regeringsparti som hårdast motarbetade förändringen, till att ytterligare minst en person blev tvångssteriliserad i början av 2013, efter att domen trätt i kraft, eftersom hen inte informerades om att lagkravet hade strukits av domstolen.

Gällande lag är alltså en något förbättrad version av en 50 år gammal lag, och spåren av de utgångspunkter som präglade utformningen av lagen då finns fortfarande kvar. Kraven som ställs på den som vill ändra juridiskt kön har formulerats om något och förmildrats, och kraven på att sakna fortplantningsförmåga eller vara ogift har tagits bort.

Om man jämför med lagar i andra länder som har tillkommit betydligt senare än den svenska lagen syns skillnaden i ingång i denna fråga väldigt tydligt. Där den svenska lagen ställer upp krav på den person som vill ändra juridiskt kön betonar senare tiders lagar dessa personers rättigheter.

När Argentinas lag på detta område kom 2012 löd delar av den första paragrafen, i fri översättning: Alla människor har rätt till erkännande av sin könsidentitet, att fritt utveckla sin person i enlighet med sin könsidentitet, att behandlas i enlighet med sin könsidentitet och, särskilt, att identifieras på så sätt i dokument som visar en persons namn, bild och kön. Det skrivs också särskilt ut att det aldrig kommer att ställas några krav på att en person har genomgått någon form av psykologisk eller medicinsk behandling för att få ändra juridiskt kön.

År 2005 kom Maltas motsvarande lag på området, och här specificeras bland annat att ändring av juridiskt kön och namn ska kunna göras utifrån självbestämmande.

I den svenska statliga utredning som först föreslog en ändring av könstillhörighetslagen åt det håll som vi nu debatterar här, SOU 2014:91 Juridiskt kön och medicinsk könskorrigering, föreslogs bland annat att den gamla lagen skulle delas upp i två lagar och att ändring av juridiskt kön skulle baseras på självbestämmande. Utredaren konstaterade också att den juridiska delen och den medicinska delen fortsatt var tätt sammankopplade trots att steriliseringskravet hade avskaffats.

Sedan denna utredning lämnade sitt förslag har det gått nästan tio år. Under denna tid har bland andra samtliga andra nordiska länder utom Färöarna genomfört förändringar av sina motsvarigheter till vår könstillhörighetslag så att ändring av juridiskt kön kan göras baserat på självbestämmande. Andra europeiska länder som enligt en sammanställning från 2020 av Europeiska kommissionen har lagar på området som baseras på självbestämmande är Belgien, Irland, Island, Luxemburg, Malta och Portugal.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbättrade möjlig-heter att ändra kön

I detta sammanhang är det för mig obegripligt och ovärdigt att vi i Sverige har fått en sådan debatt om det förslag som nu ligger på bordet. Det handlar inte ens om självbestämmande, som är det Miljöpartiet helst vill se, utan det är fråga om ett kompromissförslag med en förändring som kommer att göra livet lite lättare för transpersoner som vill ändra juridiskt kön. Det kommer inte att krävas en diagnos, åldersgränsen kommer att sänkas och icke-binära som vill ändra till ett juridiskt kön som passar bättre av de två som finns kommer att få möjlighet att göra det. Miljöpartiet hoppas att denna förenklade process också ska innebära en betydligt mindre omfattande prövning. Allt detta är positiva förändringar, men det är inte förändringar som är i linje med best practice internationellt, och det är definitivt inte förändringar som på något sätt motiverar de många märkliga debattutspel vi har fått ta del av de senaste veckorna.

Fru talman! Det är också märkligt att ta del av påståenden om att den nu föreslagna förändringen inte är tillräckligt utredd. Det handlar om ett flertal utredningar under tio års tid. Efter SOU 2014:91 har ytterligare utredningar på departementen gjorts, och två lagrådsremisser har presenterats.

Efter den första lagrådsremissen 2018 arbetades förslaget om. Ett utkast till lagrådsremiss skickades ut på extern remiss hösten och vintern 2021 till ett mycket stort antal remissinstanser. Efter detta arbetades synpunkter in, och den slutliga lagrådsremissen, som alltså är det förslag det nu presenterade förslaget bygger på, färdigställdes sommaren 2022. Det är dock inte identiskt med utkastet till lagrådsremiss eftersom man har arbetet in synpunkter från olika remissinstanser - bland annat är självbestämmandet borttaget - men det är ett förslag där man har tagit hänsyn till just olika åsikter. Eftersom dessa hänsyn har tagits är förslaget också avsevärt mindre långtgående än vad utkastets förslag var. Det nu presenterade förslaget liknar alltså gällande lag i högre utsträckning.

I den minst sagt hätska offentliga debatten har det bland annat getts uttryck för att denna lagändring skulle innebära en övergång till en helt ny syn på vad kön är. Några debattörer verkar vara helt obekanta med hela existensen av könsidentitet, men en syn på kön där könsidentitet ligger till grund för det juridiska könet har vi ju haft sedan 1972 då denna lag först infördes. Själva poängen med lagen är att möjliggöra ändring av juridiskt kön baserat på individens egen könsidentitet. Annars har man inte en sådan här lag. Det nya med lagförslaget är just att vissa krav tas bort. Synen på kön är densamma.

Andra farhågor som lyfts fram i debatten har bland annat varit att lagändringen ska användas av personer som har andra skäl att ändra juridiskt kön än att de vill få sin könsidentitet juridiskt erkänd. Här kan det vara intressant att ta del av erfarenheter från andra länder.

På mitt uppdrag har riksdagens utredningstjänst tittat på vad som har hänt i de andra nordiska länderna. Utredningarna har fått fötter. Det är några som inte tror att det är jag som har lämnat in dem, för de har ilsket mejlat mig och bett mig att läsa dem. Det har jag alltså gjort.

I sammanfattningen skriver riksdagens utredningstjänst: Inga underlag har påträffats som visar att lagstiftningen skulle ha missbrukats av kriminella eller i övrigt av personer med ont uppsåt eller i syfte att kringgå till exempel skyldigheter enligt annan lagstiftning i något av de aktuella länderna, alltså samtliga andra nordiska länder utom Färöarna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbättrade möjlig-heter att ändra kön

Jag vill också säga något om den internationella kontexten. I den offentliga debatten, som vi alla har följt de senaste veckorna, har det ibland låtit som om den syn på rättigheter som ligger bakom det förslag som vi nu debatterar är något helt nytt och obegripligt. Därför vill jag påminna om några av de dokument som varit betydelsefulla för många länder i deras processer för att förändra sina lagar på området.

Redan 2010 kom det en ministerrådsrekommendation från Europarådet, som hade skrivits under av samtliga medlemsstaters ministrar. Där stod det att länderna skulle säkerställa att deras processer för att ändra juridiskt kön skulle vara snabba, transparenta och tillgängliga. Staterna uppmanades också att ta bort "kränkande krav". Dokumentet var användbart för dem av oss som jobbade för att få bort tvångssteriliseringar av personer som vill ändra juridiskt kön, eftersom steriliseringstvång onekligen måste beskrivas som ett kränkande krav.

År 2015 antogs en resolution i Europarådets parlamentariska församling. Här går man lite längre och uttrycker explicit att processerna för att ändra namn och juridiskt kön på alla relevanta dokument ska baseras på självbestämmande. Processerna ska vara tillgängliga för alla "oavsett ålder, medicinsk status, finansiell situation eller status i belastningsregistret", slår resolutionen fast. Detta röstade alla de närvarande svenska ledamöterna från S och M ja till 2015. Som ni har förstått är vi inte riktigt där ännu. Det är inte det förslaget som ligger på bordet.

Det förslag som ligger på bordet är en kompromiss, där hänsyn har tagits till olika intressen och olika partiers uppfattningar. Frågan är utredd under mycket lång tid, och synpunkter från remissinstanser och lagråd har arbetats in.

I dag hoppas jag att en majoritet i riksdagen röstar ja till förslaget, även om Miljöpartiet helst hade sett en lag baserad på självbestämmande. Transpersoner i Sverige förtjänar bättre än att fortsätta leva med en könstillhörighetslag med tydliga spår av ett 50 år gammalt tankesätt. Transpersoner i Sverige förtjänar respekt och mänskliga rättigheter.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

I detta anförande instämde Annika Hirvonen och Jan Riise (båda MP).

Fru talman! Vi debatterar i dag könstillhörighetslagen, som styr ändring av juridiskt kön och ingrepp i könsorganen - ingen annan vård.

Självklart är det jättebra att göra satsningar så att vårdköer kan kortas både inom den könsbekräftande vården och inom annan vård. Men grejen är att det inte är något som har med debatten om just den här lagen att göra, utan det är andra satsningar.

Sedan ser vi att det kommer att bli en positiv effekt för just den könsbekräftande vården. Den kommer att avlastas när man slipper göra dokumentation som bara handlar om att få igenom en juridisk ändring av könet och inte har med vården att göra. Därför kommer köerna att kortas. Det är positivt, men det har inte med vården i övrigt att göra.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbättrade möjlig-heter att ändra kön

Socialstyrelsen har preciserat sig på sin hemsida, så att det ska vara tydligt. Man skriver: Oavsett personers juridiska kön kommer alltid en diagnostisk utredning att göras innan behandling påbörjas. Att ändra juridiskt kön har inte att göra med att det ska bli lättare att få den här vården, utan det har att göra med att avlasta vårdpersonalen i deras arbete, så att de kan fokusera på att just ge vård.

Sedan kan vi göra andra satsningar på vård som olika människor kan vara i behov av för att de mår psykiskt dåligt. Vi är nog alla ganska överens om att det är bra med den typen av satsningar. Det gäller bara att hålla isär olika områden och debattera det som vi ska debattera här i dag och inte ge oss in i en diskussion om hur vården ska se ut.

Jag är också nyfiken på hur ledamoten tänker kring kön. I anförandet lät det som att ledamoten tänker att könsidentitet inte finns. Det är ju anmärkningsvärt, eftersom det är själva grunden för hela existensen av den här lagen. Vi debatterar ju inte huruvida det i huvudsak finns två biologiska kön, utan vi diskuterar just könsidentitet. Det är det som är anledningen till att vi har en könstillhörighetslag och att det är möjligt att ändra juridiskt kön baserat på könsidentitet.

(Applåder)

Fru talman! Den här diskussionen blir mer och mer förvirrad ju längre den pågår, tycker jag. Det verkar som om vi talar om helt olika saker. Jag har inte hört någon här i debatten påstå att personer som mår psykiskt dåligt skulle må bättre av att få en ändrad siffra i personnumret. Det är inte alls detta som vi diskuterar.

Det är också konstigt att vården är uppe så mycket för diskussion, för den här ändringen handlar ju inte om vården, särskilt inte om någon annan vård än den som rör ingrepp i könsorganen. Det är det enda som finns specificerat just i lagtext. Övrig vård har vi överlämnat till professionen att göra rimliga bedömningar om. Vem kommer att må bättre, och hur ska utredningarna gå till? Hur ska vi göra för att personer som är i behov av könsbekräftande vård ska få den, och hur ska den bedrivas?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbättrade möjlig-heter att ändra kön

Sedan finns det människor som mår psykiskt dåligt. De ska självklart få hjälp. Om de är transpersoner eller inte spelar ingen roll. Men detta handlar inte om det.

Jag tycker också att det är olyckligt att det hänvisas väldigt vagt till professionen. Det är ganska talande att ledamoten använder Agnes Wold som exempel på professionen. Hon är ju en typisk representant för den del av professionen som har varit ute i debatten, nämligen de som inte har specialistkunskaper om just den här typen av vård utan är specialister på annan form av vård men nu är ute och debatterar. Jag tänker att de framför allt får beskrivas som debattörer med starka åsikter i frågan.

Om man ska få reda på vad professionen tycker är det bättre att titta på till exempel vad Socialstyrelsen skriver på sin hemsida om vad som ska gälla för den här vården. Man kan läsa remissyttranden från olika organisationer och så vidare, som vi har diskuterat här tidigare. Jag är intresserad av att få höra hur ledamoten tänker kring sina yttranden om att det här inte får människor att må bättre och på vad sätt det hjälper att hänvisa till aktörer som till exempel Agnes Wold i den här debatten.

Herr talman! Barns och ungas situation är ett område som engagerar många av oss. Det märker vi här i dag liksom i många tidigare debatter i den frågan. Mycket har också gjorts på området under senare år.

Jag vill inleda mitt anförande här i dag med att lägga fokus på ett område som jag ofta tycker kommer lite i skymundan i debatten, nämligen barn som egna rättighetsbärare. Flera utredningar har kommit med betänkanden med viktiga förslag på området under det senaste året, och jag vill uppmärksamma några av dem.

Utredningsbetänkandet Förbättrade möjligheter för barn att utkräva sina rättigheter enligt barnkonventionen, SOU 2023:40, innehöll flera förslag för att stärka barns möjligheter att klaga och överklaga beslut som rör dem. De barn som myndigheter och domstolar fattar beslut om saknar ofta vårdnadshavare som kan tillvarata deras intresse och tillgodose deras rättigheter. I de fallen är det särskilt viktigt att barnen har rätt och praktisk möjlighet att klaga vid rättighetskränkningar.

Utredningen har föreslagit att barn ska ges möjlighet att överklaga beslut om placeringar enligt LVU och att barn oavsett ålder ska ges rätt till offentligt biträde vid överklagande av beslut om särskilda befogenheter fattade av Statens institutionsstyrelse, Sis. Båda dessa förslag skulle stärka barn som rättighetsbärare på ett väldigt konkret sätt.

Utredningen föreslår också att oberoende barnombud och barnrättsbyråer ska etableras. Det finns redan i dag denna typ av civilsamhällesorganisationer. Men det krävs att staten tar ett ansvar för att säkerställa att oberoende barnombud finns över hela landet och har långsiktiga förutsättningar. Utredningen föreslår därför att staten ska finansiera, reglera och på andra sätt bidra till att barnrättsbyråerna utvecklas och fungerar på bästa sätt. Att etablera och stärka dessa organisationer skulle bidra positivt till barns situation i Sverige.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Barn och unga inom socialtjänsten

I de fall där barns rättigheter inte tillgodoses i Sverige måste det finnas möjligheter att utkräva rättigheterna via internationella instanser. Utredningen har därför föreslagit att Sverige ratificerar det tredje tilläggsprotokollet till barnkonventionen, vilket skulle ge barn rätt att lämna klagomål till FN:s barnrättskommitté vid rättighetskränkningar. Det vore ett mycket viktigt steg framåt.

Miljöpartiet föreslår utöver utredningens förslag också att Barnombudsmannens uppdrag ska utökas så att ombudsmannen kan driva principiellt viktiga fall gällande enskilda individer. Barnombudsmannen har i nuläget inget sådant mandat, vilket skiljer denna ombudsman från Diskrimineringsombudsmannen. Att ge BO möjligheten skulle också stärka barn som rättighetsbärare och ge viktig juridisk vägledning i form av domar på områden som nu kan vara oprövade.

Jag vill också nämna utredningsbetänkandet En uppväxt fri från våld, SOU 2022:70, som föreslår en samordnad tioårig strategi för att stärka myndigheters och organisationers arbete för att stoppa våld mot barn och ge våldsutsatta rätt till stöd och behandling, och utredningsbetänkandet Tryggare hem för barn, SOU 2022:71, som ger flera förslag för att stärka placerade barns rätt till en trygg uppväxt. Placerade barn tillhör de mest sårbara i vårt samhälle. Samhällets ingripande i form av placering får inte göra barnens situation värre.

I tillägg till de förslag som lagts fram i bland annat SOU 2022:70 och 2022:71 menar vi att barns rätt till ombud ska breddas så att ett ombud inte bara kan utan ska tillsättas vid utredning om vårdnadsöverflyttning i alla frågor om vårdnad och umgänge både vid myndighetsbeslut och i civilrättsliga tvister. Detta skulle kraftigt stärka barn som rättighetsbärare och på ett konkret sätt säkra att barnens bästa alltid sätts i första rummet, också i de fall då barnens vårdnadshavare inte förmår säkerställa detta.

Herr talman! Unga som är samhällsplacerade löper i dag risk att stå utan hjälp när de fyller 18 år och blir myndiga. Organisationen SOS Barnbyar har engagerat sig i frågan och driver flera förändringar som vi finner relevanta och som skulle bidra positivt till möjligheterna att etablera sig i samhället för unga som har lämnat samhällsvård.

Unga som lämnar samhällsvård är en utsatt grupp och mer sårbar jämfört med jämnåriga utan erfarenhet av samhällsplacering. Målgruppen tvingas att bli vuxen tidigare i livet och på en kortare tid. Samtidigt måste dessa unga klara av den omtumlande processen med avsevärt mindre stöd från familj, vänner och nätverk jämfört med jämnåriga. Forskningen visar också tydligt att unga som varit samhällsplacerade löper högre risk för hemlöshet, arbetslöshet, bristande försörjningsförmåga, fysiska och psykiska problem och kontakt med straffrättssystemet.

Det finns därför starka skäl att stärka skyddet för unga som lämnar samhällsvård och att göra det mer likvärdigt oavsett var i landet de unga bor. Socialtjänstlagen måste förtydligas och eftervården definieras. Tiden då en ungdom enligt socialtjänstlagen har rätt till stöd borde förlängas till upp till 25 år.

I sammanhanget vill jag förstås också nämna Carina Ohlssons utredningsbetänkande För barn och unga i samhällsvård, SOU 2023:66, som innehåller många bra förslag på det här området som jag hoppas att vi får möjlighet att debattera vid ett senare tillfälle.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Barn och unga inom socialtjänsten

Herr talman! Allra sist vill jag säga något om barnfattigdomen. Miljöpartiet föreslår att regeringen låter tillsätta en kriskommission mot barnfattigdom. Kommissionen ska utgå från ett barnrättsperspektiv och behandla både trygghetssystemen och kompensatoriska åtgärder riktade direkt till barn. Regeringen bör vidta åtgärder i enlighet med detta.

Jag står bakom Miljöpartiets samtliga reservationer men yrkar bifall endast till reservation 22.

Herr talman! Vi är många som har fått lära oss mycket om olika tobaksvaror som vi kanske inte kände till så mycket om innan, både i förberedelserna inför denna debatt och nu när vi lyssnar på varandra.

Miljöpartiet välkomnar också förslaget att upphettade tobaksvaror med karakteristisk smak ska förbjudas i enlighet med det delegerade direktivet. Direktivet lämnar inget utrymme för medlemsstaterna att avstå från att införa smakbegränsningar för upphettade tobaksvaror, och förslaget är därför det enda rimliga. Som tidigare talare nämnt kommer dessa tobaksvaror att läggas till i uppräkningen i 2 kap. 1 § i lagen om tobak och liknande produkter.

Insatser som minskar risken att i synnerhet unga blir beroende av tobak eller nikotin är angelägna. Olika smaktillsatser är ett led i att skapa ett sådant beroende, och det är därför bra att dessa produkter inte längre ska få saluföras.

Miljöpartiet vill dock göra några tillägg och förändringar i det som nu föreslås.

Det finns i dag enligt EU:s regelverk krav på informationstexter och kombinerade hälsovarningar för förpackningar till cigaretter, rulltobak och tobak för vattenpipor. Tidigare har upphettade tobaksvaror varit undantagna, men nu föreslås att samma krav ska gälla för upphettade tobaksvaror i den mån de är för rökning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Genomförande av nya krav på upphettade tobaksvaror

Cancerfonden föreslog i sitt remissvar att kravet ska utvidgas till alla upphettade tobaksvaror. Även om det undantag som funnits nu tas bort vad gäller upphettade tobaksvaror för rökning menar de alltså att även upphettade tobaksvaror som är rökfria tobaksvaror bör ingå. Regeringen svarar kort att man anser att det saknas förutsättningar för detta.

Miljöpartiet anser att det ändå bör vara möjligt i Sverige, och om det inte är fallet anser vi att regeringen bör undersöka hur detta ska möjliggöras så att krav på information och hälsovarningar även på upphettade tobaksprodukter som inte är avsedda för rökning kan införas.

I detta sammanhang ska jag också nämna att Miljöpartiet anser att det är angeläget att regeringen generellt vidtar åtgärder som minskar tobaksanvändningen bland ungdomar. Det övergripande målet i ANDTS-strategin är att tillgången till tobaks- och nikotinprodukter ska minska. Men för närvarande ökar antalet produkter, och de är lätta att få tag på. Att regeringen också har valt att sänka skatten på snus rejält är minst sagt problematiskt. Miljöpartiet anser att det är en klar felprioritering som vi har svårt att förstå eftersom priset enligt forskningen är en viktig faktor när det gäller användning av tobaks- och nikotinprodukter. Miljöpartiet anser att regeringen snarast bör låta snabbutreda vad som krävs för att förhindra att minderåriga börjar använda tobaks- och nikotinprodukter och återkomma med ett sammansatt förslag.

Jag ansluter mig till Vänsterpartiet och yrkar bifall till reservation 3.

Fru talman! Det är ju inte överraskande att det har blivit så här. Redan i höstas larmade vi miljöpartister om att det var en nedskärningsbudget för välfärden som regeringen lade på riksdagens bord.

Att läget har blivit så pass allvarligt som det är nu är en följd av Sverigedemokraternas och regeringens ekonomiska prioriteringar. Så nu undrar vi: Kommer regeringen att långsiktigt tänka om och till exempel räkna upp bidragen från staten till regionerna med kostnadsökningar för att slippa den här typen av löften och framtida brandkårsutryckningar?

Fru talman! Nu kanske statsrådet Acko Ankarberg Johansson tror att vi har samordnat oss, men det har vi faktiskt inte. Jag tittade också på tv i helgen och såg statsministern som uttalade sitt nu välkända löfte att ingen i vården skulle behöva sägas upp. Det var mycket välkommet, men konkretion och leverans är nu väldigt välkommet.

Den här situationen är väl känd sedan länge. Sveriges regioner befinner sig i ett väldigt pressat ekonomiskt läge. Under 2024 beräknas regionerna gå med ett underskott på ungefär 24 miljarder kronor. Det pratas om att läget i välfärden inte har varit så här allvarligt sedan den ekonomiska krisen på 1990-talet.

I en enkät i tidningen Vårdfokus säger 19 av 21 regioner att de kommer att skära ned i vården under 2024, och flera regioner har infört anställningsstopp - detta trots att läget i stora delar av vården är akut. Det är alltså tydligt att regeringen hittills inte har valt att agera för att förbättra den akuta situationen inom vården. Därför undrar vi nu: När och hur kommer ni att leverera på statsministerns löfte?

(Applåder)