Tomas Kronståhl

Herr talman! Tack ånyo, Beatrice Timgren, för frågan! Jag får väl rekommendera dig att gå in och läsa våra kongresshandlingar i stället, för där har vi diskuterat fiskeripolitik i många år.

Om man sitter i regeringsställning är det inte så aktuellt att skriva motioner och interpellationer om det som vi faktiskt genomför i regeringsställning. Vi har vidtagit en rad åtgärder, som jag nämnde tidigare, för att på olika sätt få bättre forskning och bättre fakta när det gäller varför det ser ut som det gör på olika ställen.

Bland annat handlar det om Rigabukten, som jag nämnde. Det är ett exempel på sådant som Stockholms universitet och andra har forskat i och undersökt vidare för att vi ska få den kunskap som behövs för att vi ska kunna fatta nya beslut. Det är väldigt efterlängtat, och den nuvarande regeringen hänvisar fortfarande till att vi måste ha fler undersökningar och mer fakta.

Jag vill hävda att vi har fått ganska mycket. SLU har jobbat länge med frågorna. De har provfiskat och utfört olika kontroller. Det finns också mycket vetenskap presenterad. Det här har vi gjort, och vi har tillsatt utredningar under vår tid som regering. Därför finns det nu en hel del svar på dessa frågor så att vi faktiskt kan verkställa mycket av den politik som vi önskar.

Herr talman! Eftersom jag yrkade bifall till fel reservation i mitt anförande vill jag nu yrka bifall till reservation 13 i stället.

Fru talman! Tack, Beatrice Timgren, för frågeställningen! Jag tycker väl ändå att vi har en ganska tydlig fiskeripolitik. Precis som du hörde i mitt anförande värnar vi det småskaliga, kustnära fisket väldigt mycket. Där fiskar man för livsmedel och mat; det är viktigt.

Vi har tillsatt en mängd utredningar och gett en mängd uppdrag till olika myndigheter för att forska mycket mer när det gäller tillståndet i våra hav och tillståndet för våra olika fiskarter. Bland annat har vi infört ett fiskestopp på torsk på grund av att den var väldigt akut hotad, och den är fortfarande akut hotad.

Vi har vidtagit en mängd åtgärder när det gäller att minska fisket på ål, bland annat. Nu vidtar vi en mängd åtgärder som vi beslutade om i tidigare regeringsställning när det gäller att forska vidare om och flytta ut trålgränsen och annat för att se till att rädda även strömmingen.

Jag tycker alltså att vår fiskeripolitik är ganska tydlig; det måste jag ändå säga. Vi har också vidtagit en rad åtgärder för att få ett hav i balans.

Jag kan möjligtvis ställa en motfråga: Har Sverigedemokraterna någon fiskeripolitik som i dag på något sätt kan genomföras i den nu sittande regeringen?

Fru talman! Nu blir det mer diskussion om strömming och sill även i mitt anförande, kan jag lova. Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 27.

I dagens debatt tänker jag uppehålla mig ganska mycket vid den ansträngda situationen vi ser för sillen och strömmingen i Östersjön. Men jag ska även tala om ålen och lite om förvaltning av säl, som känns ganska angeläget att diskutera just nu.

Fru talman! Strömmingens situation i mycket stora delar av Östersjön känns alltmer kritisk, och den är i flera fall akut hotad i sin fortsatta existens. Utvecklingen sedan början av 90-talet till nu är en alarmerande läsning.

Flera forskare, såväl svenska som internationella, har tydligt kunnat notera den dramatiska nedgången i inte minst strömmingens lekbiomassa. Den uppmättes i början av 90-talet till cirka 1,5 miljoner ton, och dagens nivå är på knappt 500 000 ton.

Detta har skett samtidigt som vi kan konstatera att strömmingens åldersstruktur ändrats och att dess storlek, som flera har varit inne på, har minskat kraftigt. Det innebär att det småskaliga viktiga fisket där man fiskar för människoföda har det allt tuffare. Inom vissa områden får man inte ens tag i ätbara strömmings- eller sillbestånd över huvud taget.

Orsakerna till denna extremt kritiska situation för den enskilt viktigaste fiskarten för Östersjöns hela ekosystem diskuteras väldigt ofta och länge av oss politiker, branschföreträdare med flera.

Fru talman! Självklart kan det finnas och finns säkert flera tänkbara orsaker till att denna kritiska situation har uppstått. Det kan vara förändring i tillgången på föda. Det kan säkert finnas kopplingar till klimatförändringar och även förändringar i salthalten i våra vatten. Även antalet sälar och andra predatorer som livnär sig på strömming och sill påverkar säkert bestånden till någon del.

Men, fru talman, man behöver knappast vara forskare eller doktorand för att kunna ta del av de fakta och utredningar som i dag redan finns och som enligt mig tydliggör vilken orsak som tveklöst utgör det största hotet för strömmingens överlevnad och utveckling.

Det storskaliga trålfisket har inneburit och innebär en enorm ökning av strömmingsfisket som kraftigt påverkar hela strömmingsbeståndet i Östersjön. Under vinterhalvåret vandrar strömmingen ut på djupare vatten för att övervintra och samlas då i stora stim.

Dessa stim är med dagens moderna stora trålare mycket lätta att finna, vilket har inneburit att minst 75 procent av all strömming som fångas i Östersjön fångas av stora trålare under vinterhalvåret. Av all den fisk som fångas av dessa trålare går 95 procent till höns- eller djurfoder.

Fru talman! Det är dags att vi politiker verkligen prioriterar vad vi anser är viktigast när det gäller yrkesfisket och vad det är som vi önskar få ut av detta fantastiska livsmedel som ännu finns i våra vatten och vad det ska användas till. Ska det vara till hönsfoder, eller ska vi satsa på människoföda?

För mig känns det självklart att vi måste fokusera och säkerställa det kustnära småskaliga fisket där man fiskar för livsmedelproduktion och skapar stora mervärden i form av ökad livskvalitet för alla samt mervärden för både turismen och besöksnäringen.

Det ser onekligen väldigt dystert ut för denna viktiga fiskarts framtid i våra vatten. Men det finns hopp och också undantag. I Östersjön heter det undantaget Rigabukten.

Där är det endast Estland och Lettland som fiskar strömming. Där har man beslutat om en gemensam förvaltning av fisket, vilket innebär betydligt striktare regelverk. Inga former av trålare får fiska på vatten grundare än 20 meters djup. Man tillåter inga industritrålare alls att fiska där. Man har stoppat allt fiske under en månad när lekvandringen sker.

Denna överenskomna samförvaltning har inneburit att här mår strömmingen bra och finns i stora mängder till både det småskaliga livmedelsfisket och sportfiske och även för turism. Noterbart är även att miljön och vattenkvaliteten i dessa vatten är betydligt bättre än i övriga Östersjön. Detta bör vara ett föredöme och något för oss att arbeta för.

Fru talman! En annan viktig fiskart som håller på att helt försvinna ur våra vatten är tyvärr ålen som har minskat med hela 95 procent. Den har verkligen svårt att på ett naturligt sätt återhämta sig trots kraftigt minskade fiskekvoter och ett kraftigt minskat antal fiskare som får licens att fiska den.

När det gäller frågan om ålen är det, precis som jag sa i min interpellationsdebatt, viktigt att det av den nu sittande regeringen pausade miljöarbetet vid våra vattenkraftverk omedelbart kommer igång igen, detta i akt och mening att säkerställa naturliga fiskvandringsvägar som gör att ålen och andra vandrande fiskarter får möjlighet att vandra både uppströms och nedströms i våra vatten.

Detta är helt avgörande för att ålen ska få förutsättningar att av egen kraft få till en gynnsam bevarandestatus som på sikt förhoppningsvis även kan leda till att vi ånyo får fiskemöjligheter.

För oss socialdemokrater är det oerhört angeläget att våra viktiga vattenkraftverk, både de små och de stora, ska lyckas med att leverera ren fossilfri el. Man ska även kunna ta hänsyn till en biologisk mångfald där de vandrande fiskarterna är en väsentlig och naturlig del.

Fru talman! Man kan konstatera att det finns många intressen, frågeställningar och hinder som måste lyftas upp, diskuteras och åtgärdas om vi på allvar vill få till ett hav i balans där förutsättningar ges för både yrkesfisket och exempelvis strömmingens levnadsvillkor och möjlighet till utveckling i stället för den nu pågående avvecklingen som vi ser.

Vi ser även att vi har alldeles för stora populationer av både säl och skarv som också ska livnära sig på sill och strömming. Därför måste vi få till en bättre förvaltning och en utökad jakt som möjliggör en bättre balans även när det gäller denna del i havet.

Här är det angeläget att regeringen jobbar för att få EU att ompröva och ändra sitt beslut att inte tillåta handel med sälprodukter. Har vi jakt på säl ska vi självklart även ta till vara det livsmedel som ges och kunna handla med den produkten.

Avslutningsvis, fru talman, vill jag slå ett slag för det arbete som den tidigare socialdemokratiska regeringen jobbade hårt med. Det gäller införandet av vattenbruket och satsningen på vattenbruket. Det skapar stora möjligheter till ökad matfiskproduktion, men även till odling av växter och musslor som kan bidra till ett friskare hav i balans.

Fiskodlingar och annat vattenbruk leder också till fler möjligheter till jobb på landsbygden. Här finns en stor potential att öka antalet vattenbruk och fiskodlingar i vårt land. Detta skulle vara mycket gynnsamt för både ökad livsmedelsproduktion och fler arbetstillfällen på landsbygden.

I detta anförande instämde Joakim Järrebring (S).

Fru talman! Tack, Kjell-Arne Ottosson, för svaret! Jag tolkar det i alla fall som att ni numera är för en utflyttning av trålgränsen och att ni inte är överkörda av andra partier.

Du var i ditt anförande även inne på ökade möjligheter till jakt på säl. Det välkomnar jag. Det tycker jag låter väldigt positivt. Då krävs det en ökad samverkan med EU och att man ser till att man också får möjlighet till handel med dessa produkter.

En annan sak som du nämnde, dock inte så mycket, var vattenbruket och fiskodling, som den tidigare regeringen gjorde en strategiplan för och som jag tror är väldigt positivt ur flera aspekter. Bland annat kan vi öka vår egen livsmedelsproduktion ganska kraftfullt med egen fiskodling. Det ger också ett antal arbetstillfällen runt om i vårt land, inte minst på landsbygden, vilket jag värnar och tycker är väldigt viktigt.

Jag vet att vår landsbygdsminister Kullgren hade en inbjudan att ta fram en ny livsmedelsstrategi - eller inte ny men åtminstone förbättrad eller förnyad. Men vad jag förstår bjöd man inte in vattenbruksnäringarna. Är det inte en prioriterad fråga för landsbygdsministern eller för regeringsunderlaget?

Fru talman! Tack, Kjell-Arne Ottosson, för anförandet! Jag ska försöka vara snabb. Jag vet att du är jäktad, Kjell-Arne. Men jag har ett par frågeställningar. Jag säger som du: För protokollets skull behöver vi gå igenom detta i dag.

Jag har ett påpekande när det gäller det du nämnde om åldersstrukturen, inte på fisken utan på fiskarna, det vill säga de som utövar detta yrke. Du nämnde bland annat olika problembeskrivningar kring detta. Det är alldeles riktigt, men jag tror faktiskt att den främsta orsaken är att det är brist på fisk till människoföda. Det är brist på torsk, strömming, ål och mycket annat - i alla fall i Östersjön. Det tror jag är det största hindret för att få till en föryngring i denna kår.

Fru talman! Under vår tid i regeringsställning hade vi ett förslag om utflyttning av trålgränsen. Nu har även denna regering arbetat för detta, vilket jag välkomnar. Däremot var Kristdemokraterna vid det tidigare tillfället emot en utflyttning av trålgränsen. Då blir den naturliga följdfrågan: Har ni ändrat åsikt, eller är ni överkörda?

Fru talman! Jag fick inget tydligt svar om när arbetet ska återupptas. Det vore en behjärtansvärd insats om det sker så snart som möjligt eftersom vi ser att åtgärder som utsättning av ål och annat inte ökar antalet. Jag tror att vi bör arbeta hårt med detta.

Det är positivt att även denna regering testar utflyttning av trålgränsen. Jag tror att det är en viktig åtgärd som behöver verkställas så fort som möjligt, för det börjar bli akut för sillen och strömmingen i Östersjön. Försöket behöver nog inte utredas mycket mer utan sättas i verket. Låt oss säkerställa att det verkligen sker, för det kan göra stor skillnad.

Johanna Hornberger var tidigare inne på att det sker mycket forskning och åtgärder för att försöka få till detta. Vi har också predatorer som säl, skarv och annat som lever på sill och strömming i Östersjön, och åtminstone sälen mår på många håll dåligt. Kan regeringen tänka sig att ompröva beslutet om säljakt och utöka denna jakt för att få en balans och även driva på i EU för att vi ska kunna börja handla med sälprodukter?

Fru talman! Jag tackar Johanna Hornberger för anförandet. I många stycken var det bra, och jag delar många av åsikterna. Jag har dock ett par frågeställningar.

Vi pratar mycket om situationen i Östersjön och hur det ser ut för våra olika viktiga fiskarter. En av dessa är ålen, som har minskat med nära 95 procent på ganska kort tid. Vi har vidtagit olika åtgärder. Vi har i princip förbjudit ålfiske och kraftigt minskat antalet fiskare som fortfarande får licens för ålfiske. Ändå har ålen svårt att återhämta sig. Vi och många experter tror att vattenkraften dödar ganska många ålar under deras vandring.

Tyvärr har regeringen pausat miljöarbetet med vattenkraften. Hur länge tänker man pausa det? När tänker man återuppta arbetet? Eller tänker man ens återuppta arbetet med miljöprövning för att säkerställa att ålen och andra vandrande fiskarter får möjlighet att vandra på egen hand och kunna utvecklas?

Herr talman! Jag måste ändå rätta ledamoten Persson lite när det gäller att det här skulle ha varit en dålig satsning. Det har visat sig att över 40 procent av de individer som varit inskrivna för de här olika arbetena har gått till reguljärt arbete, vilket är ett lite bättre resultat än både Arbetsförmedlingen och många andra myndigheter kan prestera. Dessutom handlar det om sådant som jag trodde att även ledamoten brann för lite, såsom landsbygdsfrågor och bekämpning av invasiva arter. Det har även varit mycket jobb för friluftsliv och naturnära arbeten, vilket har varit väldigt viktigt i den här frågan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Jakt och viltvård

Jag vill också ställa en annan fråga med anledning av ledamoten Perssons tal. Han jämför vargstammens utbredning i södra Sverige med den utbredning som skulle kunna ske i Norrland, till exempel i Lappland, där man har renboskap som jag anser mer är att likna vid tamdjur än en kronhjortsviltstam i Skåne. Tycker du inte att det är rätt att freda samerna från vargstammen, Magnus Persson? Tycker du att de inte gör rätt i att säga att det inte är möjligt att ha rovdjur av den sorten eftersom förutsättningarna för deras inkomst då försvinner?

Herr talman! Tack, Magnus, för ditt anförande! Jag är också imponerad av engagemanget, inte minst när det gäller rovdjurspolitiken, från din sida. Jag har ett par frågor med en lite annan ingång än jakt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Jakt och viltvård

Den socialdemokratiska regering som satt tidigare skapade ett ganska lyckat arbetsmarknadsprojekt som hette Naturnära jobb. Det syftade till att lyfta individer som var nyetablerade i landet eller som hade stått långt ifrån arbetsmarknaden under en längre tid. Syftet med arbetsuppgifterna var att de skulle vara viktiga för samhället men också gynna de viktiga gröna näringarna, där vi har haft ganska svårt att få tag i svensk arbetskraft. Det gäller både skogsnäringen och jordbruksnäringen.

Det handlade också om att stötta viktiga frågor i samhället, till exempel bekämpandet av invasiva arter i både djurriket och växtriket. Jag läser Sverigedemokraternas motioner och annat och vet att de har varit engagerade i denna fråga och tycker att den är angelägen, och denna syn delar jag med Sverigedemokraterna.

De var också aktiva i arbetet när det gäller hjälp till att bygga så kallade rovdjursstängsel för framför allt lantbrukare och jordbrukare som beviljats statlig ersättning för att inhägna sin tamboskap för att skydda dem mot exempelvis angrepp från rovdjur. Den satsningen har regeringen nu tagit bort, och min fråga till ledamoten Persson är därför: Delar du regeringens bedömning att det inte var en bra åtgärd? Det var över 1 000 personer som fick jobb inom detta område.

Herr talman! Tack för svaret, John Widegren!

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Jakt och viltvård

Jag var inne lite på de tankegångarna du nämnde. Jag vet att det har varit en kanske lite mindre funktionell samverkan mellan jägarna och Naturvårdsverket. Samtidigt ser vi nu att de problemen egentligen är borta. Jag tänker också att man ibland kan hantera olika myndigheter med regleringsbrev och annat.

Jag känner dock väl till att det brukar vara förknippat med ganska stora kostnader att starta en myndighet. Jag tror att John Widegren delar den rädslan.

Om kostnaderna som kan uppstå ska tas från jägarkåren i form av fällavgifter, lösning av statligt jaktkort eller annat blir jag orolig. I så fall tror jag att mycket av det förtroende som finns mellan Svenska Jägareförbundet, staten och allmänheten kan försvinna. Det är den oron jag känner. Frågan är om John Widegren delar den oron eller hur han känner.

Herr talman! Tack, John Widegren, för ditt anförande!

Det är, som du säger, ganska stor enighet och väldigt bra diskussioner när det gäller jakt- och viltfrågor. Jag har dock en fråga som jag nästan känner mig tvungen att ställa. Jag hör nämligen diskussioner om det och vill veta lite var John Widegren står i frågan. Kommer det eventuellt att bli någon viltvårdsmyndighet i landet? Vad ska dess uppdrag i så fall bli?

I dag är det uppdelat så att Svenska Jägareförbundet, som är en medlemsorganisation, gör ganska många uppdrag åt staten, vilket jag var inne på i mitt anförande, herr talman. Man har bland annat den adaptiva viltförvaltningen där man försöker vidareutveckla och öka grundkompetensen när det gäller landets klövviltspopulation. Man har föredömligt tagit över ansvaret för vilt och trafik. Vi har jättebra utbildningar för eftersöksjägare. Det sköter man på ett väldigt bra sätt. Man har även viltövervakningen och viltprovtagningen.

Herr talman! Det här innebär att många av de uppdrag som man kan tänka sig att en statlig myndighet ska ha i dag utförs av en medlemsorganisation, som har ett stort förtroende bland sina medlemmar men även folket. Därför undrar jag om John Widegren tänker gå vidare med en viltvårdsmyndighet eller hur tankarna går.

Herr talman! Tack ännu en gång, Kjell-Arne, för din fråga!

Jag kan i alla fall konstatera att det här ämnet känner jag till betydligt bättre. Jag vet att vi låg på regeringen under förra mandatperioden för att underlätta bland annat skyddsjakt på varg, och regeringen gav ett antal uppdrag till Naturvårdsverket för att underlätta just skyddsjakten på varg. Sedan vet inte jag hur snabbt det har gått och hur långt det har kommit, men Naturvårdsverket har i alla fall fått ett sådant uppdrag.

Jag vet också att vi jobbade mycket med att få till en betydligt lättare hantering när det gällde skyddsjakt på vildsvin eftersom dessa gjorde så stor skada i jordbruket. Där lade också regeringen föredömligt fram ett helt vildsvinspaket, vilket innefattade en hel del olika förenklingar för jakten - bland annat att tillåta jakt nattetid och, som jag även nämnde i mitt anförande, jakt med mörkersikte. Detta har också resulterat i att vi har fått ned vildsvinsstammen. Det kanske inte bara är på grund av detta, men det har förstås bidragit till stor del.

Sedan tycker jag att det är viktigt att det vid alla former av skyddsjakt vilar ett stort ansvar på jägaren och den som begär skyddsjakten. Men det måste faktiskt fungera så att man har möjlighet att skydda sin tamboskap och annat på ett vettigt sätt, och därför vill vi förenkla skyddsjakten även när det gäller vargen.

Där har vi också en annan fråga som det är viktigt att nuvarande regering fortsätter att jobba med, nämligen att se till att vargen kan bli ett förvaltningsbart vilt. Där får vi väl försöka att hjälpas åt, Kjell-Arne och jag.

Herr talman! Tack för frågan, Kjell-Arne Ottosson! I dag kan vi ditt namn.

Jag kan bara säga att den här frågan verkligen har diskuterats på många olika sätt och att det funnits olika krafter, bland annat i många av viltdelegationerna, när det gäller hur man ska hantera den.

Jag tror att det finns ett väldigt starkt förtroende i vårt parti för att försöka förvalta viltet så lokalt som möjligt. Vad det handlar om är att försöka bevaka den geografiska särart som vi har i det här landet. Det ser ju väldigt olika ut i norra delen och i mellersta delen och i södra delen av Sverige. Därför är det klokt att vi på olika sätt försöker se till att förvalta åtminstone klövviltstammar så lokalt som möjligt.

Jag känner inte till det som skedde 2015, kan jag ärligt medge, men under min tid i Sveriges riksdag har vi jobbat med den här frågan och haft stor enighet i den.

Sedan är det ju så, herr talman, att man inte ändrar på de här frågorna så lätt. Man måste försöka diskutera dem i olika sammanhang.

Vi har diskuterat bland annat klövviltsförvaltningen i älgskötselområdena. Det kan också vara en ekonomisk fråga att få medlemmar att ta på sig ett ännu större uppdrag än i dag. Men min övertygelse är att om vi tar den här dialogen med både markägare och skogsfolk och även jägare och jägarkåren kan vi hitta en bra lösning, för det handlar om att få till ett fungerande samspel i framtiden.

Herr talman! I dag ska vi debattera jakt och viltvård. Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nummer 3, Stärkt lokalt inflytande i viltförvaltningen.

Jag vill också tacka min företrädare i talarstolen, Emma Nohrén, för en fin beskrivning av jakten som så mycket mer än bara skottögonblicket.

Jag har också jagat i hela mitt liv, och jag tänkte använda min tid i dag till att fokusera bland annat på det viktiga samspelet mellan markägare och jägarkåren. Det går inte att ha en debatt i dag utan att debattera rovdjurspolitiken. Jag tänkte även diskutera jaktetiken och viltvårdande insatser. Det här är mycket viktiga frågor för mig som jägare.

Herr talman! Under många år har vi haft ett stort fokus på älgen och betesskador på framför allt tallungskog och tallplanteringar. Denna diskussion och detta fokus har lett till att viltvårdsdelegationerna runt om i landet har fokuserat mycket och entydigt på att minska älgstammen, med ambitionen att få en kraftigt minskad mängd betesskador på framför allt tallungskog. Vi har bildat älgförvaltningsområden med extra stort fokus på att minska älgstammen, och vi kan konstatera att utifrån perspektivet att minska älgstammen har vi verkligen lyckats. I dag har generellt sett över landet älgstammens storlek minskat med nära 35 procent, och på sina håll betydligt mer.

Frågan är då om denna minskning av det för många så viktiga viltet och skogens konung älgen i motsvarande grad har lyckats minska betesskadorna, som var själva andemeningen med denna fokusering på ett viltslag. Skogsbolagen ser en liten minskning av skador på tallungskog, men för att uppnå målen krävs enligt skogsbolagen en fortsatt kraftig minskning av älgstammen.

Älgen har för många en helt egen identitet och ett stort och viktigt värde för dess unikum i vårt land, vilket lockar många turister, och är för många jägare den viktigaste anledningen till att man både jagar och jobbar med viltvård. Utan älgen i våra skogar förlorar Sverige som land ett unikt och mycket viktigt viltslag.

Herr talman! Vi socialdemokrater skulle vilja utöka och fördjupa älgförvaltningsområdenas uppdrag till att innefatta samtliga klövinslag och inte bara fokusera i sitt uppdrag på älgen. Vi tror på samverkansgrupper där markägare och jägarkåren tillsammans resonerar och informerar varandra om de olika problem och skador som kan uppstå när olika sorters viltslag kraftigt växer och orsakar problem avseende både jordbruket och skogsbruket. Vi anser också att det i olika delar av landet finns problem med växande viltstammar när det gäller kronhjort, dovhjort och vildsvin. Inom flera geografiska områden ökar dessa viltslag kraftigt, vilket naturligtvis innebär risk för stora skador på både jordbruk och skogsbruk.

För att lyckas skapa en balans mellan fodertillgången och storleken på viltpopulationen krävs en bättre och djupare dialog mellan markägare och jägarkåren som kan bidra till en bättre förståelse och därmed en klokare förvaltning av viltet samt förhoppningsvis även en större förståelse mellan samtliga dessa viktiga intressen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Jakt och viltvård

Därför, herr talman, anser vi socialdemokrater att det finns all anledning att gå vidare med förslaget om en gemensam klövviltsförvaltning med stort regionalt och lokalt inflytande.

Herr talman! När det gäller den viktiga rovdjurspolitiken är det som alltid en balansgång mellan gynnsam bevarandestatus och det faktum att det ska vara möjligt att bo och leva i hela landet samt ha möjlighet att bruka gårdar och hålla tamdjur någorlunda fredade från alltför stora rovdjursangrepp.

Det finns en stor majoritet i Sverige för att bevara de rovdjur som i dag finns och existerar i vår miljö. Men det finns också stor frustration och rädsla bland både jägare och jordbrukare som bor och lever och verkar nära våra stora rovdjursstammar, inte minst när det gäller vargen.

Vi ser att vargstammen kraftigt ökar och att dess utbredning i landet blir alltmer omfattande. Vi har nu konstaterade revirhävdande vargpar från Skåne i söder till Jämtland i norr, och antalet individer kommer troligtvis inom en mycket snar framtid att passera 500 stycken.

Herr talman! För att få till långsiktig acceptans för vargen måste vi kunna förvalta detta rovdjur på ett rimligt sätt och hålla antalet vargar inom rimliga gränser. Därför är det angeläget att regeringen fortsätter och intensifierar arbetet med att få till en förflyttning av vargfrågan från EU:s art och habitatdirektivs bilaga 4 till bilaga 5, vilket skulle innebära att vargen är ett förvaltningsbart vilt som vi i Sverige själva har möjlighet att förvalta.

Vi socialdemokrater anser även att det är viktigt att ändra förutsättningarna för tillståndsgivning vid skyddsjakt. Processen för att få möjlighet att skydda sin tamboskap från angrepp måste bli betydligt enklare och mer effektiv. Därför är det avgörande att man förenklar skyddsjakten, vilket jag tror även kommer att leda till större acceptans för vargen i hela landet.

Herr talman! Den svenska jaktfolkrörelsen är bland de äldsta folkrörelserna i vårt land. Den har varit och är organiserad i Svenska Jägareförbundet sedan 1830. Att man organiserade den svenska jägarkåren handlade inte i första hand om att underlätta och skapa bättre förutsättningar för att fälla mer vilt, i alla fall inte inledningsvis och på kort sikt. Tvärtom handlade det om att skapa förutsättningar för en viltförvaltning i hela landet som tar hänsyn till viltets förutsättningar och utmaningar för att därmed skapa hållbara viltstammar av rådjur, kronhjort och älg, som vid denna tidpunkt var nästan utrotade.

Att den svenska jakten haft och har ett stort förtroende hos allmänheten är helt avgörande för att vi även fortsättningsvis ska kunna utöva denna viktiga och folkliga tradition. Därför är det av yttersta vikt att vi även framgent när vi diskuterar och beslutar om jaktlagar, jakttider och olika hjälpmedel för jakten på olika viltarter alltid har viltets bästa för ögonen.

Vi socialdemokrater vill värna den svenska jakttraditionen samt en etisk jakt som säkerställer viktiga avbrott i jakten där viltet får möjlighet till reproduktion och vila. Vi måste även vara noga med att olika hjälpmedel, exempelvis mörkersikten vid vildsvinsjakt, är så pass säkra och av så hög kvalitet att jägaren tydligt kan säkerställa att rätt sorts vilt fälls och fälls på ett humant och effektivt sätt.

Avslutningsvis, herr talman, kan jag konstatera att dagens jakt- och viltvårdsförvaltning i vårt land i huvudsak fungerar mycket väl. Orsaken till det är jag övertygad om är den långa traditionen av samarbete och samverkan mellan Svenska jägareförbundet och dess medlemmar och staten, där flera viktiga uppdrag i nationens intresse utförs av Jägareförbundet och dess medlemmar. Jag hoppas verkligen att det förtroendet kommer att fördjupas och inte förbrukas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Jakt och viltvård

(Applåder)

Herr talman! Jag vill avsluta detta med att konstatera att det nu finns en vakenhet i frågan och att vi känner till problembilden. Det vi kan göra är naturligtvis att på olika sätt arbeta tillsammans med både EU och våra grannländer.

Sedan är det viktigt att vi tar till alla möjligheter vi faktiskt har. Jag tänker på att vi ska ha en bra förvaltning av både sälen och skarven. Det ska självklart också bli väldigt spännande att se resultatet av begränsningen av trålfisket, om vi någonsin kommer igång med den. Jag tror att det verkligen kan komma att visa sig att den påverkar strömmingens utbredning och existens ganska kraftfullt.

Jag tror också att vi ska vara lite striktare med kvoterna och i stället för maxkvoter helt enkelt välja det minimala. Ofta har det nämligen visat sig att vi har bedömt det hela som bättre än det verkligen är. Om vi kunde få till ett förbud mot fiske under lekperioden tror jag också att det skulle vara väldigt positivt. Då tror jag att svenska folket fortsatt kan få äta både sill, strömming, böckling och, de som vill, till och med surströmming - även om jag gärna avstår.

Herr talman! Det är viktigt, tycker jag, att vi i den här debatten håller fokus på om vi kan göra någonting tillsammans för att rädda vår strömming. Jag tror inte att vi politiskt är så skiljaktiga i åsikter eller meningar.

Herr talman! Det finns i dag fyra olika förvaltningsbestånd av strömming i Östersjön. I tre av dessa är läget mycket illa eller akut dåligt. Mängden strömming och lekmogen fisk har som sagt minskat i över 30 år med endast ett synligt och bekräftat undantag, nämligen det förvaltningsbestånd som finns i Rigabukten. Mängden lekmogen strömming där är mer än två gånger så stor som i övriga Östersjön. Man frågar sig naturligtvis hur det är möjligt och hur de förvaltar sitt strömmingsfiske där.

I Rigabukten är det endast Lettland och Estland som fiskar strömmingen, vilket har inneburit att länderna själva tillsammans har bestämt hur denna viktiga råvara ska förvaltas i stället för att förbrukas.

Man har beslutat om en betydligt stramare förvaltning där man bland annat satt en gräns för hur stora fiskefartyg som har rätt att gå in där. Man tillåter inte de stora industritrålarna att fiska i dessa vatten. Max 24-metersbåtar har rätt att fiska där.

Man stoppar allt fiske under en månad, då strömmingens lekvandring sker. Estland stoppar även fisket av strömming helt under en sommarmånad.

Inga former av trålare får fiska i vatten som är grundare än 20 meter djupt.

Herr talman! Att strömmingen mår betydligt bättre i Rigabukten innebär även att miljön i dessa vatten är mycket bättre, då strömmingen bidrar positivt till havsmiljön.

Det är självklart även bra för det lokala småskaliga yrkesfisket som fiskar för livsmedelsproduktion i dessa vatten och får betydligt bättre fångster där än i övriga Östersjön.

Det gynnar även turismen och besöksnäringen.

En annan noterbar skillnad är att även sportfiskare och privatpersoner som använder handredskap får en betydligt bättre fångst, vilket är ett tydligt bevis på att det finns fisk där som mår bra.

Herr talman! Det är fullt möjligt att det finns fler anledningar till att strömmingsförvaltningen i Rigabukten fungerar så mycket bättre än i övriga Östersjön. Det kan finnas andra orsaker. Men utan tvivel är detta ett faktum som för oss som värnar det lokala och småskaliga yrkesfisket för livsmedel verkligen är värt att noga studera och undersöka och varför inte även besöka. Faktum är ju att i princip samma möjligheter till förvaltning skulle kunna fungera även här hos oss, åtminstone i Bottniska viken där endast vi och Finland fiskar.

Herr talman! Låt mig avsluta med att konstatera att de förslag som den tidigare socialdemokratiska regeringen beslutade om, och som den nuvarande regeringen glädjande nog har tagit till sig och utökat och förhoppningsvis även skyndsamt kommer att verkställa, verkligen är ett led i rätt riktning. Jag önskar även att landsbygdsministern vid nästa tillfälle då fiskekvoterna beslutas väljer att ta höjd för denna kritiska situation för strömmingen och verkar för att kraftigt minska kvoterna i Östersjön.

Herr talman! Jag tackar landsbygdsminister Kullgren för svaret.

Under flera år, för att inte säga decennier, har vi kunnat se strömmingens illavarslande utveckling på flera olika sätt. Dels har antalet strömmingar konstant minskat sedan början av 90-talet, dels har under samma period storleken minskat betydligt. Under de senaste årens kartläggningar och provfisken som har genomförts har man nu även konstaterat en alarmerande snabb förändring när det gäller strömmingsbeståndens åldersstruktur och storlek. De större strömmingarna för livsmedel och konsumtion har minskat kraftigt och är på sina håll helt obefintliga. Detta är, tycker jag, ett akut rop på hjälp, och det är ett akut hot mot strömmingen som art. Dessvärre innebär detta även ett akut hot mot den biologiska mångfalden i Östersjön eftersom strömmingen är en nyckelart för livet i Östersjöhavet.

Det småskaliga fiske som ännu finns kvar längs våra kuster är nu, om inget snabbt görs, hotat i själva sin existens. En ytterligare försämring för det småskaliga yrkesfisket är troligtvis dödsstöten för en näring som har betytt och betyder så mycket för bra lokala livsmedel och inte minst för den viktiga turistnäringen.

Herr talman! Strömmingen är den centrala motorn i Östersjöns ekosystem. Strömmingen är den art som överför energi och näring från lägre till högre trofiska nivåer. Eftersom den nu hotas riskerar även många andra arter att kraftigt drabbas. Med ett obefintligt torskbestånd är strömmingen helt avgörande för ett fortsatt kustnära fiske för livsmedel. Det kustnära småskaliga yrkesfisket i Östersjön är mycket betydelsefullt, bra för lokala livsmedel och även mycket bra och attraktivt för turister och andra besök.

Strömmingens utveckling sedan början av 90-talet är tyvärr, herr minister, ingen utveckling utan en sorglig avveckling av en för många älskad fiskart. Orsakerna till detta diskuterar vi ofta och länge, och självfallet kan säkert flera olika faktorer negativt påverka beståndet. Det kan gälla förändringen i tillgång på föda, salthalten i vattnet samt klimatförändringar och våra egna utsläpp i havet. Det gäller säkert också för stora bestånd av både skarv och säl.

För mig framstår detta tydligt om man tar del av SLU:s och andra internationella forskares rapporter samt vad Sportfiskarna och andra intressenter framför, det vill säga något som pågått sedan det storskaliga industritrålfisket med stora moderna trålfartyg startade och som har tillåtits fiska upp cirka 95 procent av Sveriges totala fiskekvot i Östersjön. Dessa fartyg fiskar upp alla sorter och alla storlekar. Över 90 procent av deras fångst blir till fiskmjöl och används till hund- och kattmat, hönsfoder och foder till fiskodling.

Detta sker samtidigt som de övriga hundratals kustnära småskaliga fiskebåtarna tar upp endast 5 procent av fiskekvoten, som ska ha en större storlek på råvaran och bli människoföda.

Den tidigare regeringen gav ett antal uppdrag till Havs- och vattenmyndigheten. Jag ser att den nuvarande regeringen har tagit till sig dessa uppdrag. Går det att påskynda denna verkställighet för att försöka rädda det som räddas kan?

Fru talman! Jag tycker att statsrådet har en bra ingång i den här frågan. Men det gäller verkligen att inte tro att det är så enkelt att bedriva rovdjurspolitik i regeringsställning som det faktiskt är i opposition. Jag tror att det kanske är lite enklare då än i regeringsställning.

Jag sträcker trots allt ut en hand här, för denna fråga är väldigt viktig för vårt land och för många människor, inte minst de som bor på landsbygden.

Det som är problematiken med frågan är lite av det som vi har varit inne på plus att det många gånger också finns en delad syn på vargfrågan, inte minst när det gäller stad och land. Här har vi som politiker, oavsett partifärg, ett stort ansvar att försöka lösa problemet på ett sådant sätt att vi kan fortsätta att ha en rovdjursstam i det här landet men ändå ha en tydlig acceptans från både de människor och individer som lever på landsbygden och de som lever i stan.

Jag kommer som sagt att vara behjälplig på alla sätt som jag kan för att vi ska lösa den här frågan.

Fru talman! Man kan konstatera, tror jag, att det krävs ett ganska långsiktigt arbete för att få bukt med den här frågan. Den är nog inte så enkel som det ibland kan låta. Det är nog den bedömning vi alla gör, och det kanske även statsrådet kommer att få uppleva.

Det finns flera orsaker till att jag ändå, även om vi i huvudsak är överens, tar upp denna fråga ånyo och vill diskutera den. Vi ser ju den kraftiga ökningen av vargstammen i flera områden och flera regioner i vårt land. Om den tillväxt i vargpopulationen som vi nu ser fortsätter utan att vi får möjlighet till en ganska kraftigt ökad licensjakt, vilket hittills dessvärre har försvårats av flera olika nationella myndigheter men även av EU:s olika förordningar, är det stor risk att vi snart tappar det nationella initiativet och kontrollen över vår egen förvaltning av detta mycket viktiga rovdjur.

Det är nämligen så, fru talman, att EU:s regler vad gäller rovdjursförvaltningen förbjuder ett större jaktuttag än 15 procent av en viss viltpopulation. Vi har i dag, tror jag, över 460 individer i våra skogar. Det skulle kunna innebära att vi om ett par års tid är uppe i kanske 600 individer. Då hamnar vi inom en snar framtid i en situation där vi själva kanske kommer att förlora kontrollen och möjligheten till den långsiktiga förvaltning som vi alla är eniga kring och som vi också har fattat beslut om här i Sveriges riksdag när det gäller vargstammens storlek.

Blir detta en verklighet tror jag att vi med all säkerhet kommer att se betydligt större konflikter än vi redan i dag upplever, och även betydligt större påverkan på våra tambetesdjur och inte minst det jaktbara viltet. Där har vi ett annat väldigt stort problem när det gäller vargfrågan i vårt land, nämligen att vi har en lång och, som jag tycker, fin kultur när det gäller jakten: Vi jagar med drivande hundar. Där har vi ett gigantiskt motstånd mot vargen eftersom den väldigt ofta kan ta dessa jakthundar. För oss handlar det många gånger om en familjemedlem. Så kanske det inte alltid ser ut i övriga Europa, men för oss är det verkligen en väldigt viktig, och kulturellt viktig, jaktform.

Min avslutande fråga till statsrådet är: Hur tänker statsrådet, och vad planerar statsrådet att vidta för åtgärder för att Sverige inte ska hamna i en situation där vi inte längre har kontrollen över vargstammen?

Fru talman! Tack, ministern, för svaret! Jag kan konstatera att jag inte tror att vi är så väldigt oense i frågan. Men den är oerhört viktig ur flera perspektiv för att vi ska kunna komma framåt, och jag delar verkligen statsrådets bedömning att det skulle vara önskvärt med en förflyttning i art- och habitatdirektivet från bilaga 4 till bilaga 5.

Det skulle naturligtvis inte innebära att vargens skyddsstatus därmed upphör. Men förhoppningsvis skulle det underlätta för en betydligt mer långsiktig förvaltning samt även förenklingar när det gäller den - som jag tror - mycket viktiga skyddsjakten, inte minst för de människor som bedriver lantbruk och jordbruk i närheten av vargrevir.

Vi socialdemokrater vill även i fortsättningen värna alla våra rovdjurs bevarandestatus utifrån ambitionen att det ska vara en god och gynnsam bevarandestatus, och det vill vi naturligtvis göra även för vargen.

Men samtidigt behöver Sverige en vargpolitik som fungerar för människor som lever och vistas i närheten av vargen. Vi behöver en långsiktigt hållbar och förutsägbar vargpolitik som självklart ska bygga på vetenskap och ta hänsyn till människors socioekonomiska förhållanden. Men den ska även möjliggöra och säkerställa att det går att bedriva en tamdjurshållning och att den inte väsentligt försvåras.

Av den anledningen, fru talman, beslutade den tidigare socialdemokratiska regeringen att ge tre, som jag ser det, mycket viktiga uppdrag till ansvariga myndigheter för att kunna minska den svenska vargstammen men samtidigt behålla en gynnsam bevarandestatus för densamma.

Bland annat skulle skyddsjakten utredas så att den blir betydligt mer effektiv och dessutom möjlig för dem som bedriver lantbruk med betesdjur. Det skulle ses över om det finns faktiska förutsättningar att nå riksdagsmålet om ett referensvärde på mellan 170 och 270 vargar. Och det skulle även ses över hur vargen kan få en bättre genetisk status, kanske genom möjlighet att flytta genetiskt viktiga individer till andra geografiska områden.

Min fråga till statsrådet är: Delar statsrådet ambitionen och håller statsrådet med om vikten av dessa tre, som jag tror, väldigt viktiga förutsättningar för att fortsatt kunna förvalta vargstammen med den bevarandestatus som vi alla vill ha?