Fru talman! Jag tackar landsbygdsminister Kullgren för svaret.

Älgen är den svenska skogens största djur och har på många sätt också blivit en symbol för Sverige. Men älgen är inte bara förknippad med jakt utan också med svensk natur, vildmark och turism och har kommit att bli en av de viktigaste symbolerna för Sverige som land, inte minst som turistland.

År 2012 infördes den nya älgförvaltningen. Landet delades då in i 149 älgförvaltningsområden tillika älgförvaltningsgrupper. Deras uttalade uppgift är att kraftigt minska skogsskadorna, framför allt på tallskog, genom en minskning av älgstammen.

Fru talman! Vi kan nu se flera resultat, även forskningsresultat, som visar att endast 3 procent av dessa 149 älgförvaltningsområden har uppnått en medelskadenivå på skogen under 5 procent, vilket var målet. Vi kan samtidigt konstatera att avskjutningen av den svenska älgstammen är över 35 procent inom många områden. Med en oförändrad ambition och oförändrade direktiv från staten riskerar vi att EU kommer att rödlista älgen som en hotad art i vissa delar av vårt land.

Många jägare, forskare och naturintresserade ser dagens ensidiga fokus på älgstammen som det största hotet för betesskador på våra ungskogar som direkt felaktigt och ett stort hot mot älgstammen i sig.

Älgen som symbol och som ett jaktbart och förvaltningsbart vilt är det som främst sammanfogar den svenska jägarkåren. Finns det ingen framtida möjlighet för jakt på älg kommer det att kraftigt minska den svenska folkrörelse som värnar jakten och dess historiska arv.

Älgen är dessutom satt under kraftig press från flera håll, inte minst i södra Sverige. Älgförvaltningen har fokus på skogsskador, men det finns många andra djur som påverkar älgens betesmöjligheter. Det är väldigt viktigt att vi även kollar på kronhjort, dovhjort och rådjur, som också är klövvilt som betar och förstör vår skog. Även om älgen är det största hjortdjuret är den faktiskt också det djur som först trängs undan vid betestryck från andra hjortdjur.

Om inget görs blir älgstammen troligtvis rödlistad i flera områden. I Värmland och Dalarna är det vargen som tillsammans med älgförvaltningen utgör det största hotet mot stammen. Där tar vargen mellan 150 och 175 älgar per år, vilket innebär att många områden helt har fått sluta med älgjakten för att älgstammen inte ska utrotas helt.

Rent generellt är det illa för den svenska älgstammen i de flesta områden. Därför måste det göras en ny prioritering där den svenska älgstammens överlevnad sätts i främsta ledet innan det är för sent.

Jag måste ånyo ställa min fråga till minister Kullgren: Har ministern och regeringen någon plan för eller ambition att förhindra en katastrof för den svenska älgstammen genom att göra en förändring i älgförvaltningsområdenas uppdrag?

Jag vill också nämna att även den socialdemokratiska regeringen jobbade väldigt aktivt med rovdjurs- och vargfrågan för att flytta den från bilaga 5 till bilaga 4 i art- och habitatdirektivet så att vargen blir förvaltningsbar. Det är detta som är dagens problem. Jag tror att jag vid något tillfälle sa till minister Kullgren att det troligtvis är enklare att jaga varg i opposition än i majoritet.

Fru talman! Även jag har självklart mycket stor respekt för skogsägarnas alltför stora betesskador, inte minst på tallungskog. Älgstammen var alldeles för stor på 80- och 90-talen, och betestrycket på tallungskogen ledde då till att allt fler skogsägare började plantera granskog på i princip all mark, tyvärr även på tallmark. Det har visat sig att detta inte var någon bra utveckling för vare sig viltet eller markägarna.

Det var därför egentligen ett vällovligt initiativ som beslutades och sjösattes 2012 då man bildade älgförvaltningsområden och grupper för att försöka få till en samförvaltning mellan fodertillgång och älgstammens storlek.

Fru talman! Flera forskningsrapporter visar nu att det inte finns något samband mellan antalet älgar och hur mycket skador det är på skogen; de är inte kompatibla. Det finns inget som tyder på att man kan uppnå dagens tak på skogsskador enbart genom att skjuta fler älgar. Inte ens om man i princip utrotar älgstammen kommer skadorna helt att upphöra.

I dag drivs älgförvaltningsgrupperna till mycket stor del av skadenivåerna på skogen. Man tar inte hänsyn till flera andra oerhört viktiga komponenter. Om man ska lyckas med att få ned skadenivåerna på skogen måste man även ta in foderaspekten. Hur mycket viltfoder finns det i landskapet? Hur mycket tall planteras? Hur mycket rönn, asp och sälg finns att tillgå för älgen och klövviltet? Och vilka andra sorters klövvilt som också utgör ett betestryck finns det i området?

Vi socialdemokrater ser problemen med dagens alltför stora fokus på skadenivåer på skogen relaterat till enbart älgstammens storlek som en felaktig och förenklad problembild som måste rättas till. Vi tycker att den så kallade ÄBI:n, älgbetesinventeringen, i sig har en viktig funktion och är en bra och pålitlig inventeringsmetod när det gäller betesskador av vilt på skogen, men vi önskar verkligen att uppdraget blir lite bredare och även, fru talman, omfattar den mycket viktiga fodertillgången för viltet i de inventerade områdena. Skulle denna inventering göras på detta sätt skulle vi inom samma områden som i dag undersöks i fråga om viltskador även få fram betydligt mer fakta om i vilken omfattning det finns tillgång på annat betesfoder eller exempelvis tallskog i området.

Fru talman! Dagens älgförvaltningsgrupper är helt fokuserade på att sköta förvaltningen av älg. Detta är som jag tidigare nämnt till mycket stor del baserat på skogsskadenivåerna, vilka inte nödvändigtvis minskar beroende på älgstammens storlek. Därför tycker vi socialdemokrater att det är hög tid att bredda älgförvaltningsgruppernas uppdrag till att innefatta förvaltning av alla viltslag som kan eller bör förvaltas utifrån vilka betesskador som kan uppstå för både lantbruk och skogsbruk till följd av alltför stora viltstammar av olika slag. Sådana skador ser vi i dag på flera håll i Sverige.

Delar ministern min bild av den här situationen för älgen och vilttillgången? Är han beredd att efter denna utredning förändra uppdraget till älgförvaltningsområdena och viltförvaltningsdelegationerna?

Fru talman! Jag tackar landsbygdsminister Kullgren för svaret. Det låter på svaren som att vi i stort delar uppfattningen att det är viktigt att bevara älgstammen och att man måste ändra fokus lite för älgförvaltningsområdena. Till det arbete som ministern nu har framför sig vill jag skicka med att den samverkan som i dag sker mellan jägarkåren och markägarna är viktig. Jag tror att det är viktigt att vi permanentar den på något sätt och fortsätter med det arbetet på ett tydligt vis. Sedan kan jag möjligtvis tycka att det borde vara opartiska ordförande i dessa älgförvaltningsgrupper; man ska vara lika viktiga.

Fru talman! Även om det kanske finns många bland allmänheten i detta land som inte tror det är jägarkåren med sina organisationer verkligen den kår som värnar viltet i våra skogar och marker allra mest. Det är utan tvivel så att det är de som slår fast att vi ska ha ett rikt djur- och naturliv i våra marker. Därför är det väldigt viktigt att de är med i det här arbetet på ett tydligt sätt och känner att de är minst lika viktiga som någon annan.

Med det vill jag önska ministern en trevlig helg.