Linnéa Wickman

Fru talman! Det pågår nu en maktkamp om världsordningen. Den pågår i vårt eget närområde på ett väldigt tydligt sätt i västra Balkan, där Ryssland målmedvetet och aktivt försöker underminera kandidatländers strävan mot EU-medlemskap, stärkt demokrati och ökad jämställdhet.

I fronten för viktiga reformer och därmed också för vår egen säkerhet står kvinnorättsrörelsen. Men på grund av regeringens nedskärningar tvingas de i detta nu att sluta med sitt avgörande arbete, till exempel när det gäller att granska lagstiftning och stödja kvinnor som har utsatts för våld. Det sker i Serbien, Kosovo, Albanien, Bosnien, Montenegro och Nordmakedonien.

Hur går det här ihop med regeringens påstående att jämställdhet är ett kärnvärde i utrikespolitiken och att vårt närområde ska prioriteras?

Herr talman! Det som är viktigt i den här debatten och som jag tar med mig är att utrikesministern säger att Sverige kommer att värna grundmandaten. Jag vill dock ställa en rak fråga här i mitt sista inlägg om vad som är regeringens röda linjer när det gäller sammanslagning av UN Women och UNFPA. Vägen framåt ser ju ganska svår ut rent konkret när det gäller att skydda dessa mandat, till exempel om den ena organisationen skulle gå upp i den andra – eller hur man nu går till väga rent praktiskt om man faktiskt skulle genomföra en sammanslagning.

Jag vill därför fråga utrikesministern om hon kan lova att Sverige inte kommer att medverka till någon förändring i organisationernas mandat. Det finns ju en stor risk att arbetet försvagas om dessa förändras eftersom världen tyvärr ser så väldigt konservativ ut i dag jämfört med för 30 år sedan, exempelvis, då vi kunde ta viktiga beslut för att komma framåt i arbetet för flickors och kvinnors rättigheter.

Sverige har varit en långvarig givare till UN Women och UNFPA, och det är viktigt att vi nu visar ledarskap. Om vi inte gör det, om vi inte är aktiva i den process som pågår, kan vi inte förvänta oss att några andra kommer att göra det och stå upp för dessa normativt viktiga frågor.

Jag ser fram emot att riksdagen och utrikesutskottet kan ha fortsatt dialog med utrikesministern i denna fråga framöver.

Herr talman! Tack till utrikesministern för det utvecklade svaret!

Jag skulle vilja ta vid där jag avslutade mitt förra inlägg. Det handlar om vad Sverige gör i den här processen utifrån den analys som görs och det arbete som pågår.

Det är en högst politisk process, och det finns såklart olika agendor. Sveriges intresse är då att stå upp för jämställdhet och för att inte förändra organisationernas grundmandat, även om så att säga organisationsformen inte är det viktiga. Jag hade ändå önskat ett ännu tydligare svar om hur Sverige aktivt försöker påverka processen precis just nu. Just den här veckan träffas man ju i både UN Womens styrelse och UNFPA:s för att bland annat, vad jag förstår, diskutera den här frågan. Det är ju i de rummen som den frågan kommer att avgöras, och det kommer att påverka vilka formella beslut som fattas längre fram.

Tusentals organisationer runt om i världen som varje dag arbetar med att tillhandahålla preventivmedel, trygg abortvård, mödrahälsa och safe spaces eller skyddade rum för flickor, kvinnor och hbtqi-personer har ställt en rad frågor i den här processen – också i ett brev till FN:s medlemsstater, inklusive Sverige. Det är ett antal konkreta frågor som de önskar att medlemsstaterna, som värnar organisationernas arbete och mandat, ska föra in i processen och påverka den med.

Det är frågor som till exempel: Vilka belägg finns för att en sammanslagning faktiskt skulle kunna stärka och inte försvaga tillgången till preventivmedel, mödravård och trygg abortvård? Hur ska tillgången till vård och stöd kunna säkras i låginkomstländer och i humanitära kriser om mandat och strukturer förändras? Hur ska de olika roller som UN Women och UNFPA har i dag kunna bevaras om de slås samman? Varför har inga andra reforminitiativ lagts fram när det gäller att stärka samordningen och effektiviteten? Det kan man undra särskilt eftersom idén om en sammanslagning kunde avfärdas redan 2023. Hur ska man säkerställa att finansieringen när det gäller jämställdhet och människors rätt att bestämma över sin egen kropp och hälsa inte minskar i en ny struktur, särskilt i ett läge när det är många givarländer som skär ned på sitt bistånd?

Det handlar inte om att rita ett nytt organisationsschema, utan det handlar om huruvida flickor och kvinnor får tillgång till preventivmedel, kvinnor får tillgång till mödravård och hbtqi-personer får tillgång till vård, skydd och rättigheter i många länder där de begränsas eller till och med kriminaliseras.

Min fråga till utrikesministern är: Har Sverige lyft dessa frågor under de möten som har pågått under den här veckan? Har Sverige krävt tydliga svar på de frågor som har ställts? Det handlar om hur finansiering, mandat och verksamhet ska kunna skyddas. Har man försökt påverka den utredning som nu pågår?

Här vill jag mena att Sverige, tillsammans med andra nordiska länder och andra likasinnade länder, har ett stort ansvar och en särskild roll. Vi har över tid investerat mycket resurser just för att stärka jämställdhet och SRHR i världen. Nu är det avgörande att vi bidrar till att det arbetet inte nedmonteras i en exceptionellt svår tid.

Jag vill hävda att vi har ett särskilt ansvar att påverka i processen och ser därför fram emot utrikesministerns fortsatta svar.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka utrikesministern för hennes svar på mina frågor.

Interpellationen och debatten handlar i grunden om hur FN:s arbete för jämställdhet och sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter ska se ut framöver. Vilket ansvar tar Sverige i den process som nu sker i FN, och hur påverkar vi arbetet aktivt?

Den pågående UN80-processen, eller FN80-processen på svenska, som syftar till att reformera och delvis effektivisera FN har inte varit uppe för debatt i riksdagens kammare. Det har inte heller varit något som vi har diskuterat i utrikesutskottet. Riksdagens insyn i vilka positioner Sverige intar och vilket arbete som nu sker i FN har alltså helt enkelt varit begränsad. Samtidigt går processen snabbt framåt.

Den här debatten är viktig, för den gör att regeringen kan klargöra sina positioner. Låt mig vara tydlig: Det kan finnas skäl till att FN behöver reformeras. FN skulle kunna arbeta effektivare och bli bättre rustat att leverera i en tid av historiskt många parallella kriser. I en ideal värld hade detta varit den enda utgångspunkten för den översyn som nu pågår. Men, herr talman, så ser inte den värld som vi lever i ut.

Den här processen pågår nu samtidigt som FN befinner sig i en akut finansieringskris till följd av att medlemsstater inte betalar och bidrar som de ska. Trumpadministrationens aktiva arbete för att underminera FN både ekonomiskt och politiskt är ett tydligt exempel.

Samtidigt ser vi ett organiserat motstånd från en global opposition där flickors, kvinnors och hbtqi-personers rättigheter motarbetas. Det är auktoritära och konservativa krafter som enas i sitt motstånd och sin ambition att vrida klockan tillbaka, och FN är en av de centrala arenor där denna dragkamp nu pågår.

Det faktum att överenskommelser som Pekingplattformen, som kunde antas för 30 år sedan, inte skulle kunna antas i dag, tycker jag är ett talande exempel med tanke på den tid som vi lever i och de utmaningar som finns.

Eftersom den process i FN som vi talar om inte sker i ett vakuum vill jag fokusera på ett av de förslag som finns på bordet och som diskuteras, det vill säga en sammanslagning av UN Women och UNFPA, FN:s befolkningsfond. Detta är två organisationer som bär upp FN:s globala arbete och insatser för jämställdhet och SRHR och som är helt avgörande för detta. Just därför är organisationerna också politiskt utsatta.

Så sent som 2023 kom en oberoende utvärdering fram till att nackdelarna med en sammanslagning vida överstiger eventuella fördelar och att det snarare är så att reformbehoven finns i andra delar av FN-systemet. Jag tycker därför först och främst att det är bra att utrikesministern i sitt svar säger att regeringen inte vill se förändrade mandat.

Risken är uppenbar att det normativa arbetet för jämställdhet och SRHR faktiskt kommer att försvagas om mandaten kommer upp för omröstning och förändras.

I en sådan här process, som är så politisk, räcker det inte med goda ambitioner. Därför efterfrågar jag än mer konkreta besked från utrikesministern. Vad gör Sverige nu, enskilt och tillsammans med andra, för att påverka när det gäller den analys som finns och den process som pågår, som kommer att lägga grunden för vad som sker kommande månader? Jag undrar också hur utrikesministern och regeringen själva ser på den sammanslagning som kan bli av.

Fru talman! När framtiden för primärvården i ett av länen i vårt land formas av en konsultrapport och beslut i ett aktiebolag, som ändå har det överordnade målet att generera ekonomisk vinst, tycker i varje fall jag att vi har nått en gräns. Vi som förtroendevalda borde kunna säga: Nu räcker det med marknadsexperiment i vården.

Det som debatten handlar om är att vägen framåt för att lösa primärvårdens utmaningar inte är mer marknadsexperiment. Det stärker inte tillgängligheten. Det stärker inte kontinuiteten. Det stärker inte jämlikheten. Däremot vill jag hävda att det hotar utvecklingen av den goda och nära vården. Den viktiga primärvårdsreform som ska genomföras i vårt land har stannat av i väldigt hög grad.

Vi socialdemokrater vill avskaffa tvångs-LOV inom primärvården. Regionerna ska kunna säkerställa att hälsocentraler finns där behoven är som störst och inte bara där det allra bäst går att göra vinst.

Vi vill inflationssäkra statsbidragen till kommuner och regioner så att inte resurserna urholkas från år till år. Vi prioriterar också konsekvent mer resurser till sjukvården än vad regeringen gör. Vi vill göra riktade satsningar för att stärka den goda och nära vården så att personalen kan få rimliga villkor.

Allt detta hade gjort konkret skillnad för invånarna i Gävleborg och för vårt land. Men invånarna i Gävleborg förtjänar också ett svar. Det som nu händer i Gävleborg är ett skyltfönster. Är det en modell som Sverigedemokraterna och regeringen vill bygga framtidens sjukvård på? Det innebär egentligen ett systemskifte i hela landet.

Fru talman! Jag vill tacka min kollega Sanna Backeskog som har tagit initiativ till denna viktiga debatt. Den är viktig för invånarna i Gävleborg, men den är också av nationellt intresse. Det handlar om en principiellt avgörande fråga: vilken riktning som vi vill att svensk hälso- och sjukvård ska ta.

Jag tackar också ministern för det inledande svaret.

Det ideologiska experiment med länets offentligt drivna hälsocentraler som den politiska ledningen i Region Gävleborg, med Moderaterna och Sverigedemokraterna i spetsen, nu genomför genom bolagiseringen kan låta som en odramatisk administrativ förändring, men det är ett systemskifte. Det banar väg för att i nästa steg kunna privatisera och sälja ut hälsocentraler.

En annan möjlig konsekvens är att de mindre hälsocentralerna, som ligger på landsbygden där det kan vara svårare att rekrytera personal och där många patienter har större vårdbehov på grund av ålder, sjuklighet och ohälsa, tvingas lägga ned.

Att bolagiseringen gör det lättare att sälja ut eller lägga ned hälsocentraler framgår tydligt i den konsultrapport som har nämnts här i debatten. Till en kostnad av ungefär 50 000 kronor per sida eller totalt 1,2 miljoner kronor har man till och med listat möjliga spekulanter att sälja till.

Fru talman! När de offentligt drivna hälsocentralerna kommer att styras genom ett aktiebolag kommer tillgången till vård inte enbart att regleras av hälso- och sjukvårdens portalparagraf om att vård ska ges efter behov utan också av aktiebolagslagen, där vinst är överordnad. Detta är mål som inte självklart går att förena.

I takt med att marknadens villkor har trängt in i offentlig verksamhet har välfärdens karaktär redan påverkats. Där finns den traditionella principen att resurser ska fördelas efter behov. Detta har delvis ersatts av ekonomiska bedömningar där verksamheters framtid avgörs av lönsamhet och där den offentliga sektorn tvingas tillämpa styrmodeller som är hämtade från det privata näringslivet.

Det saknas heller inte erfarenheter i Sverige eller i Gävleborg av hur marknadiseringen redan har påverkat välfärden. Jag skulle vilja ge ett exempel.

I Ljusne i Söderhamns kommun lades hälsocentralen ned direkt efter förra valet av den privata aktör som då drev den. De partier som nu styr i Region Gävleborg och som före valet lovade att de skulle öppna en regiondriven hälsocentral om den privata lades ned har svikit det löftet.

När hälsocentralen lades ned stängdes också ortens enda apotek. Det påverkade också förutsättningarna för det lokala vård- och omsorgsboendet, vars platser nu har sagts upp av kommunen. Kvar finns en äldre befolkning som nu får det svårare att hämta ut sin medicin, och det är inte enbart för att regeringen och Sverigedemokraterna har gjort det dyrare. Det blir också svårare för befolkningen att nå den vård som de har rätt till.

En sjuksköterska på vård- och omsorgsboendet har i Radio Gävleborg beskrivit stängningarna så här: Det är väldigt tungt. Våra brukare och patienter får sämre vård.

Runt om i vårt land finns orter som har fått känna på hur det gemensamma drar sig undan från sitt samhällsuppdrag när privatiseringar och marknadstänk har fått leta sig in i välfärden.

Därför undrar jag: Känner sjukvårdsministern verkligen inte någon oro, och tänker hon inte göra något när vi ser hur man i Region Gävleborg går längre än någonsin i Sverige när det gäller marknadiseringen av primärvården? Hindrar det inte också utvecklingen av en god och nära vård? Vi vill ju att primärvården ska vara navet i svensk hälso- och sjukvård.

Fru talman! Det är ändå ganska talande för regeringens hållning i den här debatten att man tidigare har antingen skyllt på eller gömt sig bakom Sidas beslut, som de har tvingats fatta utifrån regeringens politik, eller skrutit om EU-beslut. Dessa är visserligen viktiga, men om vi ska vara ärliga har vi socialdemokrater fått skjuta regeringen framför oss under detta fruktansvärda krig för att de över huvud taget ska vara framåtlutade och driva på i EU-kretsen för till exempel sanktioner mot extremistiska israeliska ministrar och mot bosättare.

Fru talman! Vi begär inte att Sverige ska göra allt. Men läget är faktiskt värre än någonsin, och vi kan inte ens finansiera Ekumeniska följeslagarprogrammet. Det är en insats som skyddar palestinska barn så att de kan gå till skolan, som dokumenterar övergrepp och som är de enda som skapar någon form av trygghet. Och vi nås dagligen av rapporter om attacker. Detta är faktiskt oförsvarbart.

De senaste veckorna har vi dessutom kunnat ta del av en praktskandal. Regeringen har uppenbarligen betalat väldigt mycket pengar till Somalia och till projekt som står väldigt nära den regimen. Uppenbarligen finns det pengar till det. Att man då inte prioriterar följeslagarprogrammet i detta allvarliga läge ifrågasätter jag starkt.

Jag vill uppmana regeringen att släppa prestigen. Det här verkar handla om politisk vilja snarare än om resurser.

Jag vill avslutningsvis rikta ett stort tack till de kyrkor och organisationer i Sveriges kristna råd som nu trots allt återupptar följeslagarprogrammet i en liten skala. De gör det eftersom de känner ett moraliskt ansvar när regeringen sviker. Jag önskar att regeringen omvärderar sitt beslut.

Fru talman! FN larmar om att attackerna på palestinier som brukar sin mark nu under olivskörden är fler än någonsin och att olivlundar lämnas oskördade. Det handlar om kostnader om hundratals miljoner kronor för palestinska bönder när de inte kan bruka sin mark.

Palestinska barn kan inte ta sig tryggt till skolan för att de på vägen attackeras av israeliska bosättare eller trakasseras av israelisk militär när de ska gå igenom check-points.

Den internationella domstolen, ICJ, har beslutat att Israel måste avsluta sin olagliga ockupation av Palestina och att varje stat har ett ansvar för att bidra till att överträdelserna mot folkrätten avslutas. Då måste vi kunna förvänta oss av en svensk regering att den inte gör det motsatta.

Följeslagarna finns på marken. De följer barn till skolan, skyddar civila och dokumenterar övergrepp. Det är ju de som rapporterar till bland annat FN och omvärlden vad de ser. De visar också att det är någon som ser och som bryr sig, i en väldigt hopplös och förtvivlad situation.

I debatten hänvisar ministern till att Sverige stöder FN:s program för mänskliga rättigheter och deras närvaro på Västbanken. Det är viktigt. Men de säger också i sin egen rapport att det finns tre aktörer som är särskilt viktiga och avgörande för skyddet av civila. En av dem är just följeslagarprogrammet. En annan är Rabbis for Human Rights, som i svenska medier uttryckligen varnade för att ett indraget svenskt stöd skulle försvaga hela det internationella skyddsarbetet på plats, eftersom Sverige har spelat en oerhört viktig roll.

I rapporten vädjar FN och civilsamhället om ökade resurser och samarbete för att man över huvud taget ska kunna möta de extrema nivåer av våld som vi ser. De uppmanar nu till att snabbt utöka skyddsaktiviteter som fungerar, alltså motsatsen till vad den svenska regeringen de facto har gjort.

Medarbetarna i FN-organet för mänskliga rättigheter konstaterar också att det är följeslagarna som de kontaktar för att få en bild av situationen i utsatta lokalsamhällen. De står alltså inte själva för samma civila skyddsinsatser som följeslagarna gör och ersätter inte deras insatser.

Unicef har utvärderat följeslagarprogrammets insatser kopplat till just barn och har kommit fram till att det är en viktig insats för palestinska barns skolgång. När man frågar barnen själva säger de att de behandlas bättre av israeliska soldater när följeslagare finns på plats. Det gör såklart att de och deras föräldrar blir mer säkra och att föräldrarna vågar skicka sina barn till skolan.

Fru talman! Ibland kan det bli fel. Beslut som man fattar kan få konsekvenser som man kanske inte riktigt har föreställt sig. Jag undrar om regeringen verkligen, när de skrotade strategin för Palestina och tog fram en ny strategi för hela Mellanöstern och inkluderade till exempel att religiösa minoriteter ska skyddas, hade tänkt sig att det skulle leda till att de drog in stödet till en trosbaserad aktör som faktiskt bidrar till skydd för både kyrkor och kristna byar. Tänkte regeringen på att deras beslut skulle leda till att det skulle bli svårare för palestinska barn att kunna gå till skolan?

Jag är trots allt övertygad om att jag och ministern är överens om att stärkt tillgång till utbildning är bland det viktigaste vi kan göra för att palestinska flickor och pojkar ska få en ljusare framtid.

Det är dags för regeringen att göra rätt. Jag undrar vad som kommer att krävas utifrån situationen på marken för att regeringen ska omvärdera sin position.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret.

Jag börjar med att säga att regeringen inte kan fortsätta att skylla på Sida när det gäller det avslutade stödet till Ekumeniska följeslagarprogrammet. Det var ju en direkt följd av att man avskaffade strategin och skar ned biståndet just för Palestina, och det är allvarligt. Följeslagarprogrammet är unikt i sin närvaro på marken, i sin förmåga att förebygga våld, i att skydda civila och i att dokumentera människorättsövergrepp.

Fru talman! I skuggan av de fruktansvärda brott mot mänskligheten som många experter beskriver som ett folkmord i Gaza har våldet från illegala israeliska bosättare på Västbanken och i östra Jerusalem nått extrema nivåer samtidigt som straffriheten består. Palestinier trakasseras, misshandlas, fördrivs och dödas utan rättsliga konsekvenser. FN konstaterade att förra året var det värsta året för bosättarvåld på över 20 år. I år har attackerna ökat ytterligare. Genom att förstöra mark, skördar, boskap, egendom och hem hindrar man människor från att bruka sin jord. Det märks särskilt under olivskörden, där försörjningen för och livskraften i lokalsamhällen slås sönder.

Den israeliska regeringen har dessutom genom minister Ben-Gvir beväpnat bosättare med tiotusentals automatvapen. Deras handlingar skyddas eller förbises helt av militären medan den israeliska regeringen fattar beslut om nya bosättningar.

Över tusen palestinier har dödats på Västbanken de senaste åren. Fler har fördrivits, och över 20 byar har utraderats. Varje attack, varje fördrivet hem och varje ny bosättning för oss längre bort från en tvåstatslösning där både israeler och palestinier kan leva i fred, i frihet och i säkerhet. Det här är en medveten strategi för att underminera en framtida fred. Det är också mot den bakgrunden som det är så svårt att förstå regeringens motvilja att ompröva stödet till följeslagarprogrammet. Att tala om internationell rätt och att tvåstatslösningen är viktig betyder också att vi måste agera när folkrätten kränks, inte att vi drar oss undan när vårt engagemang behövs som allra mest.

Följeslagarprogrammet startade 2002 efter att kyrkor hade slagit larm om behovet av internationell närvaro för att skydda civilbefolkningen. Sedan dess har svenska kyrkor med hjälp av svenskt bistånd gjort ett oerhört viktigt arbete för att säkra en internationell närvaro. Hundratals svenskar har tjänstgjort som följeslagare, följt barn till skolan, dämpat våld och gett trygghet i en vardag som är präglad av våld och ockupation.

När Sverige drog in sitt stöd varnade flera israeliska människorättsorganisationer, till exempel Rabbis for Human Rights, för konsekvenserna. De sa att ett bortfall av svenskt stöd skulle slå hårt mot skyddet av civila och mot fredsarbetet.

Nu ser vi vad de varnade för. Byarådet i al-Tuwani i Masafer Yatta säger att det inte längre finns någon att ringa. Bosättarna attackerar dem. De ringer militär och polis, och de kommer och arresterar dem i stället. Våldet bara fortsätter. Om vi vill satsa på något över huvud taget är det mer internationell närvaro. Det är deras sista chans.

Nu ser vi hur svenska kyrkor har kraftsamlat för att skicka ut en ny liten grupp av följeslagare i januari. Men nu är frågan om regeringen kommer att låta kyrkorna ensamma ta ansvaret för att skydda den palestinska civilbefolkningen.

Fru talman! Jag har en viss förståelse för att det inte kommer besked om enskilda objekt i debatten. Men en fråga som jag tycker behöver beröras är hur samhällsekonomisk lönsamhet beräknas i dag. Här har regeringen ett ansvar att väga in mer än bara snäva kalkyler. Här vet vi att nyttan av godstrafikens bidrag till svensk ekonomi undervärderas.

Efter att Trafikverkets förslag till nationell plan kom sa företag i Gävleborg att om regeringen inte ändrar på förslaget måste de antagligen flytta jobb från Gävleborg till andra delar av världen. Det vore verkligen skadligt för Sveriges ekonomi, inte minst för mitt län som har bland den högsta arbetslösheten i landet.

Dubbelspåret på Ostkustbanan är ett av landets mest planmogna projekt. Här är kostnaden för utbyggnaden av järnvägen per kilometer flera miljarder lägre än i andra delar av landet. Bolaget Nya Ostkustbanan har också lagt fram flera förslag om hur utbyggnaden skulle kunna ske på ett mer kostnadseffektivt sätt, så att kostnader kapas samtidigt som hela sträckan byggs klart. En viktig poäng är att ryckighet i stället för att ta ett helhetsgrepp också kostar pengar. Det är ett viktigt perspektiv.

Dubbelspårsutbyggnaden på Ostkustbanan är den enskilt viktigaste frågan för Gävleborg och Västernorrland. Det handlar om en arbetsmarknadsförstoring som skulle vara betydande för länens framtid. Det är inte bara en regional önskan, utan det är också en nationell investering.

Mitt budskap är att man ska uppfylla löftet och bygga klart Nya Ostkustbanan. Jag har ett starkt hopp om att regeringen ska klara av att göra detta.

(Applåder)

Fru talman! Det var många i Gävleborg och Västernorrland som i chock tog del av Trafikverkets förslag till nationell plan. Dubbelspårsutbyggnaden på Ostkustbanan stoppas i decennier i stället för att byggas klart till 2035, vilket var ett skarpt löfte från både statsministern och infrastrukturministerns partiledare Ebba Busch. Om inte dubbelspåret byggs klart får det stora konsekvenser för hela landets järnvägssystem. Jag och väldigt många med mig förväntar oss att Ostkustbanan får det helhetsgrepp som stråk som den faktiskt förtjänar.

Tre regeringar av olika politisk färg har lagt mer resurser till dubbelspår på Ostkustbanan än vad Trafikverket har föreslagit. Det är också just det som infrastrukturministern nu måste se till sker igen. För den som inte är så välbekant med Ostkustbanan kan jag säga att det är Sveriges längsta enkelspår – 27 mil mellan Gävle och Härnösand som knyter samman norr och söder.

I Hudiksvall går spåret genom stadshotellet. Ja, ni hörde rätt: Spåret går genom stadshotellet. En av Sveriges mest belastade järnvägssträckor, med avgörande betydelse för att exporterande företag och industrier i Norrland ska få ut sitt gods i världen och för att resenärer ska kunna resa mellan norr och söder i vårt land, går bokstavligen genom ett hotell. Vi kan kalla det flaskhalsen i flaskhalsen – sådan är Ostkustbanan i dag.

I det förslag som Trafikverket har lagt fram stryks eller bantas till och med planerade etapper i utbyggnaden av dubbelspår, som Kubikenborg–Dingersjö och Gävle–Kringlan. I stället föreslås enklare lösningar som mötesspår och sänkt hastighetsstandard. Om dubbelspåret inte byggs färdigt kommer Ostkustbanan att fortsätta vara den gigantiska flaskhals i järnvägssystemet som den är i dag.

Situationen kommer att bli än mer akut när Norrbotniabanan och fyrspåret mellan Uppsala och Stockholm står klara. Sverige kommer att gå av på mitten. Dessutom klarar Sverige då inte heller EU:s krav på färdigställande av stomnätet till 2030. Ostkustbanan ligger redan sämst till i den svenska delen av det europeiska TNT-nätet. Det riskerar att leda till att Sverige tvingas betala tillbaka EU-medfinansiering.

Som om det här inte vore nog skulle det vara både ett löftesbrott och ett avtalsbrott om regeringen stoppar utbyggnaden. Det finns avtal mellan Gävle kommun, Region Gävleborg och staten. Regionen och kommunen håller sina delar av avtalet. Man planerar för en ny tågstation, ett helt nytt bostadsområde och ett helt nytt logistikområde vid E4:an. Ska detta kunna genomföras bygger det på att även staten finansierar sina delar. Då handlar det framför allt om Gävle–Kringlan.

I många år har kommuner längs med sträckan planerat, medfinansierat och haft kostnader kopplade till utbyggnaden utifrån den inriktning som har funnits hos fyra statsministrar i rad. Det handlar i grunden om hur kommuner och regioner ska kunna lita på staten när vi ska bygga landet tillsammans.

Det minsta som måste gå att förvänta sig nu är att regeringen fattar beslut som bygger bort flaskhalsar och inte förvärrar dem, att man håller ingångna avtal och att man investerar för att stärka tillväxt, konkurrenskraft och säkerhet och inte hämmar dem.

Min fråga är enkel: Kommer infrastrukturministern att prioritera dubbelspåret på Ostkustbanan och ändra Trafikverkets förslag?

(Applåder)

Herr talman! Sverige har i 20 år varit en av de viktigaste givarna till Globala fonden i kampen mot hiv, tuberkulos och malaria. Tack vare det har över 70 miljoner liv räddats, och dödligheten har minskat med mer än 60 procent. Det är ett resultat som vi verkligen ska vara stolta över.

I november möts världens länder för att lämna treåriga löften om nytt stöd för att ge den långsiktighet som krävs för att pressa priser på läkemedel och rädda liv. Norge och Danmark har redan lämnat sina besked. Om Sverige lovar bara ett år, skär ned eller väntar till efter mötet riskerar det att försvaga insatserna men också Sveriges anseende.

Min fråga till biståndsministern är: Kommer Sverige inför toppmötet att ge Globala fonden löfte om ett långsiktigt treårigt åtagande?

Herr talman! Det är sällan jag känner skam som svensk, men regeringens passivitet när det gäller Israels krigföring i Gaza kommer att eka genom historien. Det är utstuderat fruktansvärt att Sverige som enda EU-land till och med har stoppat stödet till FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar, trots att organisationens infrastruktur är helt avgörande för att få ut hjälpen både i Gaza och på Västbanken.

Över 50 000 palestinier har dödats, varav majoriteten är kvinnor och barn. 14 000 bebisar lider av akut undernäring i Gaza. Vi har ett ansvar som land att agera mot detta helvete på jorden.

Min fråga till biståndsministern är därför: Hur motiverar regeringen beslutet att inte rädda liv genom att vägra att återuppta stödet till UNRWA?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag tackar biståndsministern, även om jag inte tycker att han svarar på min fråga om vad han personligen gör konkret och vad regeringen gör och tar för initiativ för att nu kraftsamla tillsammans med likasinnade länder, till exempel i den nordisk-baltiska kretsen. Jag tycker att bristen på svar tyvärr snarare bekräftar att regeringen står väldigt passiv och inte alls har den initiativförmåga som nu krävs för att på allvar möta de konkreta och omedelbara hot mot människors rätt till sin egen kropp och till hälsa som vi nu ser världen över.

Det handlar om Sveriges internationella anseende och trovärdighet. Flickors, kvinnors och hbtqi-personers rättigheter har ju inte byggts av fina ord, utan vi har varit med och finansierat en utveckling som vi har velat se i världen. Det har varit en investering i mänsklig utveckling. Det har gjort världen säkrare, mer jämställd och mer demokratisk.

Om vi och andra stora givarländer fortsätter på vägen med ytterligare nedskärningar kommer det att leda till en ännu mer instabil värld med större problem. Det tror jag inte att de svenska skattebetalarna är så väldigt betjänta av heller. Det blir också lite märkligt att ställa världens mest utsatta mot till exempel finansieringen av svensk polis när den här regeringen har sänkt skatten för sig själva och höginkomsttagare med tusentals kronor i månaden.

Världen behöver nu länder som håller fast vid principer när andra sviker. Prioriteringar, som statsrådet nu beskriver det här som, riskerar de kommande åren att bli ett annat ord för tillbakadragande. Hur kan statsrådet garantera att det inte blir ytterligare nedskärningar i SRHR-biståndet nästa år, när biståndet kraftigt skärs ned med miljardbelopp? Det undrar jag.

Herr talman! Tack för svar, statsrådet!

Den här debatten handlar om att rädda liv nu och på längre sikt. Den handlar också om att regeringen behöver agera och inte bara reagera.

I en tid då det råder närmast kaos inom de globala systemen, eftersom världens största biståndsgivare över en natt drog in det mesta av sitt bistånd, har den svenska regeringen de senaste åren valt att göra, och planerar också att fortsätta göra, miljardnedskärningar i det svenska biståndet. Samtidigt ser vi, när vi faktiskt kollar på fakta, hur jämställdhet som ett kärnvärde i utrikespolitiken verkar ha tappats bort.

Herr talman! Det är en markant skillnad mot hur den S-ledda regeringen agerade senast Sverie hade Trump i Vita huset. Men då var de globala konsekvenserna, som också var allvarliga, inte i den omfattning som vi ser nu.

Herr talman! Det räcker inte att upprepa att Sverige är en stor biståndsgivare när Sverige och även andra stora givarländer skär ned i biståndet som helhet i en tid som egentligen kräver mer av oss än någonsin om vi vill stå upp för flickors, kvinnors och hbtqi-personers rättigheter.

Jag har några konkreta uppmaningar till regeringen som jag hoppas att statsrådet lyssnar på:

Ta fram en plan för att försvara den globala jämställdheten tillsammans med andra länder. Det handlar om att möta ett ideologiskt motstånd från de värdekonservativa krafterna, som vill vrida klockan tillbaka.

Agera utifrån den konsekvensanalys som Sida har tagit fram.

Prioritera ytterligare resurser till organisationer som arbetar för just SRHR.

Mobilisera resurser tillsammans med likasinnade länder för att möta det växande motståndet.

Omvärdera och stoppa de omfattande nedskärningarna inom det svenska biståndet.

Nu är vi i ett läge där det handlar om såväl politiskt ledarskap som att rädda liv och principer. Det handlar om vilket land vi vill vara i en tid när världen brinner. Sverige kan välja att vara en mycket större kraft för global solidaritet och jämställdhet.

Jag har också en fråga: Är regeringen beredd att ta sitt ansvar, att agera kraftfullt, att samla likasinnade och att kliva fram när andra länder sviker? Jag skulle gärna vilja att statsrådet beskriver lite tydligare hur man aktivt tar initiativ på detta område, till exempel inom den nordisk-baltiska kretsen, och inte enbart säger att man har allmänna diskussioner utan beskriver vilka initiativ Sverige har tagit.

Om man fortsätter på nedskärningarnas väg är det ett svek mot kvinnor, flickor och hbtqi-personer i den kris vi nu ser och som är en av de allvarligaste på decennier. Det handlar om kvinnan som tvingas föda ensam, utan mödravård. Det handlar om tonårsflickan som riskerar livet i en osäker abort, för att trygg vård har stängts ned. Och det handlar om barnet som föds hiv-positivt, för att förebyggande behandling inte har nått fram trots att medicin finns.

Det är verkligheten bakom USA:s nedskärningar. Men det är också konsekvenserna av att den svenska regeringen avvaktar i stället för att kliva fram och mest verkar fokusera på att ha is i magen i stället för att agera kraftfullt.

Herr talman! Världen befinner sig i en djup kris – det går inte att beskriva det på något annat sätt. Trumpadministrationens drastiska och omedelbara nedskärningar innebär att cirka 90 procent av USA:s internationella bistånd har kapats, närmast över en natt. Över 40 procent av världens humanitära bistånd har försvunnit.

Sida har varnat för ett värstascenario: Om man inte fyller det finansieringsgap som USA lämnar efter sig kan 34 miljoner människor snart stå helt utan livräddande hjälp. I världens svåraste konfliktzoner och humanitära kriser – i Sudan, i Demokratiska republiken Kongo, i Palestina och i Afghanistan – blir situationen bara än mer hopplös.

Detta är inte bara en fråga om biståndets omfattning. Det är också en ideologisk attack mot flickors, kvinnors och hbtqi-personers rättigheter. Det förstärker det globala motstånd som jag är övertygad om att vi båda är väldigt bekymrade över. Vi ser hur de välfinansierade värdekonservativa krafterna enas i sitt motstånd.

USA har återinfört the global gag rule. Man har anslutit sig till den antiabortpakt som leds av länder som Belarus, Ryssland och Saudiarabien. Vi ser nu hur hälsokliniker stängs ned, preventivmedel tas bort och försvinner, trygg abortvård försvåras och våld mot kvinnor ökar, samtidigt som skyddet minskar.

Herr talman! Omfattningen av det som nu sker saknar i princip motstycke och är närmast ofattbart. Det är sant att Sverige inte ensamt kan fylla det stora finansieringsgapet, men den viktiga fråga vi måste ställa oss nu och som regeringen behöver fokusera på är vilken roll Sverige tänker spela för att möta och vända utvecklingen tillsammans med andra likasinnade länder.

Biståndsministern har lyft fram regeringens SRHR-strategi, och den är förstås bra. Men strategin antogs innan vi visste vidden av USA:s nedskärningar, och det är ändå något som förändrar läget radikalt. Det sker också i ett läge där Sverige självt har genomfört stora nedskärningar inom biståndet de senaste åren. I många fall är de insatser som genomförs redan på en lägre nivå i dag än de var för ett antal år sedan. I absolut bästa fall ligger de kvar på ungefär samma nivå.

Nästa år planerar regeringen för ytterligare sänkningar av det svenska biståndet med 3 miljarder. De är klart att man kan fråga sig om det verkligen är ändamålsenligt i det läge vi nu ser med så omfattande nedskärningar inom biståndet i världen.

Sidas årsredovisning visar att jämställdhetsinsatserna inom det svenska biståndet är de lägsta på nästan 25 år, och vi kan se att jämställdhetsinsatserna har rasat på bara något år till och med i Ukrainabiståndet.

När biståndsministern lyfter fram enskilda satsningar, och när han beklagar utvecklingen, måste vi också se den större bilden. I en tid när världen har behov av att vi tillsammans med andra stora givarländer kliver fram är regeringen reaktiv. Jag undrar varför biståndsministern inte har tagit något initiativ för att samla och samordna de nordiska länderna så att vi kan ta fram en plan för att ta tag i finansieringsgapet och vända den allvarliga utvecklingen.

Herr talman! Sverige har fått förtroendet att leda arbetet i UN Women under ett av de mest avgörande åren på decennier med tanke på den allvarliga utvecklingen i omvärlden och det kraftiga motståndet mot flickors och kvinnors rättigheter. Ordförandeskapet är ingen pr-insats utan ett stort ansvar i en tid då kvinnors rättigheter trycks tillbaka över hela världen, och låt oss komma ihåg att detta drivs av välfinansierade, värdekonservativa krafter som vill vrida tillbaka klockan. Då krävs en politik som vågar, håller i och leder och där innehållet styr mot ökad jämställdhet i utrikespolitiken.

Jag har i debatten räknat upp exempel på konsekvenser av att den feministiska utrikespolitiken har tagits bort. Det handlar alltså inte enbart om användningen av ett ord utan om att ett helt styrsystem har tagits bort, vilket vi som sagt ser konsekvenser av i utrikespolitiken.

Den feministiska utrikespolitiken var ett löfte till världens flickor och kvinnor att Sverige konsekvent, principfast och modigt skulle stå vid deras sida. Jag kan inte tänka mig en tid när det har varit viktigare att vi är modiga och fokuserar på innehållet i politiken. När regeringen avskaffade detta gjorde man ett historiskt misstag, och man gjorde det med osedvanligt dålig tajmning med tanke på utvecklingen i världen.

Vi är många som kommer att följa om utrikesministern håller sitt löfte från januari om att jämställdhet kommer att märkas i utrikespolitiken, för än så länge ser vi faktiskt inte särskilt mycket av detta.

Tack för en viktig debatt!

Herr talman! Jag tvivlar inte på utrikesministerns personliga engagemang för jämställdhet. Däremot konstaterar jag att utrikesministern återkommer till att feministisk utrikespolitik bara var en etikett och att innehållet i politiken är det viktigaste. Ministern och jag är överens om att innehållet i politiken är det som är avgörande, och det är ju just innehållet i och resultatet av regeringens politik som vi kritiserar. Det saknas styrning. Ambitioner backar. Stöd skärs ned eller ligger i bästa fall kvar på liknande nivåer som tidigare, trots att vi ser att utmaningarna bara blir större och större.

När den feministiska utrikespolitiken utvärderades visade det sig att Sverige gått från att ha jämställdhet som ett perspektiv av många i utrikespolitiken till att jämställdheten genomsyrade alla delar. Sverige blev en tydlig och självklar global ledare som drev på för ökad jämställdhet och utmanade en utveckling som går alldeles för långsamt.

Är det verkligen förenligt med löftena om jämställdhet som ett kärnvärde i utrikespolitiken att jämställdhetsinsatserna i Sidas bistånd är på de lägsta nivåerna på nästan 25 år? Det är ju ett faktum; det visar Sidas årsredovisning. Finansieringen av insatser för jämställdhet inom det bilaterala biståndet har minskat med 5 miljarder kronor på bara några år. I biståndet till Ukraina, som är vårt största biståndsland och vår största utrikespolitiska prioritering, rasade andelen bistånd som främjar jämställdhet från 60 till 6 procent mellan 2022 och 2024, enligt en granskning av Kvinna till Kvinna.

Det stannar heller inte där. Centrum för Europaforskning i Lund visar med ny forskning att Sverige efter regeringsskiftet och avskaffandet av den feministiska utrikespolitiken i EU beskrivs som tystare än tidigare av övriga medlemsländer. Vi uppfattas inte längre som en ledare som driver på för jämställdhet. Vi ses inte längre som en initiativtagare utan i bästa fall som en passiv supporter till andras initiativ och förslag.

Herr talman! När man granskar utrikespolitikens helhet i dag är det svårt att hitta det kärnvärde som utrikesministern talar om. Det finns enskilda goda initiativ och satsningar, till exempel det stöd till kvinnors ekonomiska egenmakt som utrikesministern pratade om i sitt interpellationssvar och stödet till Generation Equality, men det räcker inte. Helhetsbilden visar på en tydlig reträtt, vilket får stora konsekvenser eftersom Sverige historiskt har varit en så stor givare till jämställdhetsinsatser internationellt.

Det finns ett antal konkreta förslag som regeringen skulle kunna lägga fram om utrikesministern menar allvar, och jag krokar väldigt gärna arm med henne när det gäller de här förslagen. Det handlar om att omvärdera beslutet att avskaffa den feministiska utrikespolitiken och i stället fokusera på att utveckla den samt om att garantera ett långsiktigt starkt stöd till UN Women, inte enbart nu under ordförandeåret.

Återinför den svenska ambassadören för global jämställdhet! Bygg starka internationella partnerskap mot antigenusrörelsen, så att vi står sida vid sida och ger stöd till feministiska rörelser världen över som varje dag gör skillnad för flickor och kvinnor! Samla svenska och internationella aktörer för en offensiv för jämställdhet! Ta initiativ så att vi tillsammans kan hitta nya vägar framåt i den svåra situation världen befinner sig i!

Herr talman! Tack till utrikesministern för hennes svar!

Det första utrikespolitiska besked som den här regeringen gav var att den feministiska utrikespolitiken skulle avskaffas men att jämställdhet fortfarande skulle vara ett kärnvärde i utrikespolitiken. Detta är ett mantra och en talepunkt som vi har hört upprepas många gånger de senaste åren.

Men sedan dess ser vi alltmer konsekvenserna av de lägre ambitioner som detta har inneburit på jämställdhetsområdet i utrikespolitiken. Vi ser att Sveriges jämställdhetsambassadör har avskaffats, det kvinnliga medlingsnätverket har lagts ned och den aktiva styrningen av Utrikesdepartementets myndighet genom uppdrag i regleringsbrev kopplat till jämställdhet har försvunnit alltmer. Andelen svenskt bistånd som via Sida går till jämställdhetsinsatser har nu sjunkit till den lägsta nivån på 25 år – och detta inom ett svenskt bistånd som genomgår omfattande nedskärningar. Det handlar alltså inte om små, marginella förändringar utan om en stor nedmontering som på många sätt signalerar att jämställdhet inte längre är en bärande princip utan snarare ett tillval när det passar.

I år har Sverige dock ordförandeskapet i UN Women. Det är, som redan har konstaterats, ett historiskt år; det är 30 år sedan Pekingplattformen antogs. Ordförandeskapet innehas också i en tid som är historiskt turbulent – vi ser till och med attacker mot flickors och kvinnors rättigheter direkt från Trumpadministrationen i Vita huset.

Utrikesministern gav i början av det här året ett löfte om att jämställdhet särskilt skulle märkas i utrikespolitiken under året. Det är ett löfte som förpliktar. Det skulle också ske ett skifte utifrån de prioriteringar och ambitionssänkningar som vi har sett från regeringen de senaste åren.

Utrikesministern lyfter att Sverige deltog aktivt på kvinnokommissionens möte och att man har varit del av EU:s förhandlingsteam. Det är bra, men det är också det absolut minsta man skulle kunna förvänta sig av en svensk regering.

Utrikesministern lyfter också arbetet med UN Womens strategiska plan för kommande år, som just nu tas fram. Men för att kunna genomföra en strategisk plan kommer det också att behövas långsiktiga resurser. Vid sina två första år vid makten halverade Sveriges regering stödet till UN Women. Sedan har man i år, under ordförandeåret, ökat stödet igen. Därför vill jag ställa en mycket konkret fråga till utrikesministern, nämligen om utrikesministern kan lova att det svenska stödet till UN Women inte åter skärs ned nästa år, när Sverige lämnar över ordförandeklubban.

Om vi menar allvar med att jämställdhet är ett kärnvärde i utrikespolitiken måste vi också visa det. Vi måste visa det inte bara i ord utan även i handling och inte enbart under ett ordförandeår utan även långsiktigt, varje dag och varje år.

Det som Sverige säger i FN, i EU och i sina kontakter med andra länder väger tungt. Men den tyngden beror på vår trovärdighet. Trovärdighet bygger inte bara på vackra tal utan på uthålliga prioriteringar, konkret politik och ekonomiska åtaganden som håller över tid. Världen behöver just nu fler ledare för flickors och kvinnors rättigheter, inte färre. Då måste den svenska regeringen visa på ett långsiktigt engagemang i dessa frågor, där resurser och styrning också styr mot jämställdhet i utrikespolitiken.