Linnéa Wickman

Herr talman! Här avslöjas tydligt ministerns olyckliga syn på detta. Det här handlar inte om regionala önskemål utan om att norra Mellansveriges infrastruktur ska fungera. Det handlar också om samhällsnytta. Ministern anför argument kopplade till kostnadskontroll, men min fråga gällde också vilka nyttor regeringen är beredd att avstå från när projektets omfattning minskar. Jag vet att många där hemma vill ha besked från ministern när de nu ser att projektet Gävle–Kringlan kommer att bantas.

Det är intressant att höra att regeringen gör en rekordstor satsning på infrastruktur. Men dubbelspår på Ostkustbanan fick inte plats, trots Kristdemokraternas utfästelser. Jag beklagar det, för det gör att Sveriges längsta järnvägsflaskhals kommer att vara en fortsatt plåga i vårt järnvägssystem under lång tid framöver.

Regeringens beslut hade kunnat innebära full finansiering av sträckan Gävle–Kringlan och flytt av godsbangården. Snabba steg hade alltså kunnat tas, inte bara kopplat till utbyggnad av dubbelspår norrut och kapacitetsförbättring på tre banor.

Det här handlar definitivt inte bara om lokala och regionala önskemål, utan det skulle vara till nytta för hela Sveriges järnvägssystem och hela Europas järnvägssystem. Men nu kommer denna brist att kvarstå under lång tid, och vi kan konstatera att löftessveket från Moderaterna och Kristdemokraterna är ett faktum.

(Applåder)

Herr talman! Låt oss prata lite mer om just Gävle–Kringlan-projektet! När Trafikverket föreslog kraftiga nedskärningar i projektet var det, med rätta, väldigt många som reagerade. Det var därför positivt att regeringen, liksom tidigare regeringar av olika politisk färg, återförde medel.

Detta betyder dock inte att problemen är lösta. Tvärtom skapar regeringens beslut flera nya frågor. Projektet beräknas nu kosta 15 miljarder kronor. Här har regeringens beslut inneburit nedskärningar – det är flera miljarder kronor mindre än projektets beräknade kostnader. Samtidigt ställs krav på kostnadsbesparingar, omtag och ytterligare analyser.

Det här kanske kan låta bra, men jag tycker att man ska konstatera att detta inte är vilket projekt som helst. Det befinner sig heller inte i sin linda. Dubbelspårsutbyggnaden på sträckan Gävle–Kringlan är ett av Sveriges mest planmogna järnvägsprojekt; det har utretts på längden och på tvären. Gävle kommun har investerat hundratals miljoner kronor i förberedelser för att uppfylla sina åtaganden enligt det avtal som sedan länge finns mellan kommun och stat.

Planeringen har pågått under många år. Ändå väljer regeringen nu genom sitt beslut att göra ännu fler omtag i stället för att satsa på genomförande. Det är svårt att förstå logiken. Det blir sällan särskilt mycket billigare att vänta med projekt; det vet vi av historien. Varje ny utredning kostar pengar, varje paus riskerar att förlänga ledtiderna avsevärt och varje senarelagd byggstart riskerar att göra projektet dyrare.

Regeringen säger sig vilja ha kostnadskontroll, men man väljer en väg som skapar fler frågetecken och riskerar att i längden öka kostnaderna. Jag kommer att komma in på vad jag menar med det.

Herr talman! Det finns dessutom en avgörande skillnad mellan regeringens beskrivning av Gävle–Kringlan och det som projektet är och var tänkt att vara. När man lyssnar på ministern kan man få intrycket att det enbart handlar om fyra mil dubbelspår på Ostkustbanan. Låt mig vara tydlig med att det är oerhört positivt, men Gävle–Kringlan handlar om mer.

Det har hela tiden handlat om att skapa ett starkare och robustare järnvägssystem kring Gävle och i norra Mellansverige. Det handlar om ett nytt spår och en ny sträckning för Norra stambanan mellan Gävle och Ockelbo. Det handlar om en omlokalisering av Bergslagsbanan och om bättre kapacitet. Det handlar om flytten av godsbangården i Gävle, som regeringen inte har finansierat i den nationella planen men som hör till statens åtaganden. Det handlar om en ny tågstation vid Gävle Västra; tanken var att de tre banorna skulle gå förbi där. Det handlar om kapacitet till och från Gävle hamn. Det handlar om redundans i ett väldigt sårbart järnvägssystem.

Länsstyrelsen i Gävleborg, statens egen företrädare i länet, konstaterade i sitt remissvar rörande den nationella planen att Gävle–Kringlan är avgörande för kapaciteten på Ostkustbanan, Norra stambanan och Bergslagsbanan. Detta projekt var alltså tänkt att vara någonting mer än enbart kopplat till själva dubbelspåret.

Vilka delar av Gävle–Kringlan kommer enligt regeringens bedömning inte längre att kunna genomföras, och vilka samhällsnyttor är regeringen beredd att avstå från när projektets omfattning nu minskar?

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret.

För drygt fyra år sedan stod Ulf Kristersson i Sundsvall och gav ett glasklart löfte: Dubbelspåret på Ostkustbanan skulle vara färdigbyggt till 2035. Det var inte något allmänt mål eller vagt önskemål, utan det var ett konkret vallöfte till invånarna i Gävleborg och Västernorrland.

I dag kan vi konstatera att löftesbrottet är ett faktum. Efter regeringens beslut om den nationella planen står det klart att Sveriges längsta flaskhals på järnvägen kommer att finnas kvar långt efter 2035. Det innebär att en järnvägssträcka som är avgörande för att knyta samman norra och södra Sverige fortsatt kommer att gå på enkelspår – bokstavligen rakt igenom Hudiksvalls stadshotell.

Fru talman! Det här handlar om pendling, gods, industrins konkurrenskraft, totalförsvaret och en järnväg som är viktig för hela Europa – och inte enbart för Sverige – som en del av det europeiska stomnätet. Eftersom säkerhetsläget i vår omvärld har försämrats borde argumenten för att rusta transportstråk längs Norrlandskusten vara starkare i dag än när löftet gavs.

Samtidigt kan vi konstatera att kapaciteten byggs ut i andra delar av systemet. Norrbotniabanan i norr och fyrspåret mellan Uppsala och Stockholm i söder kommer successivt att öka kapaciteten. Den stora svagheten i järnvägssystemet, alltså Ostkustbanan, är dock en flaskhals som kommer att bestå och förvärras. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att regeringen låter den här flaskhalsen bestå.

Ministern hänvisar bland annat till kostnadsökningar, men problem med kostnadsökningar i infrastrukturprojekt var ingenting nytt när detta löfte avgavs. Man kan också konstatera att dubbelspåret på Ostkustbanan fortfarande är billigare att bygga – per mil – än många andra järnvägsprojekt i det här landet som har fått grönt ljus.

Behovet av stora investeringar i vårt järnvägssystem var ingen nyhet när vallöftet gavs, och det är ingen nyhet att alla angelägna projekt i landet inte ryms i den nationella planen. Det är heller ingen som påstår att allt kan byggas samtidigt. Det är dock regeringen som väljer vad som ska prioriteras, och det var Moderaterna och Kristdemokraterna som valde att lova ett färdigställt dubbelspår till 2035.

Fru talman! Jag tycker att det är viktigt att sätta regeringens beslut om den nationella planen i proportion till löftet. Regeringen lovade inte två etapper, varav en bantad, utan man lovade att bygga bort 27 mil enkelspår mellan Gävle och Sundsvall och upp till Härnösand.

Det regeringen har fattat beslut om är dels etappen Kubikenborg–Dingersjö, dels en bantad version av Gävle–Kringlan, där många viktiga systemnyttor nu riskerar att gå förlorade. De investeringar som man har beslutat om är viktiga men ändå väldigt långt ifrån vad man lovade. Regeringen jämför gärna med Trafikverkets förslag, som alla tyckte var ett dråpslag. Invånarna längs Norrlandskusten jämför regeringens beslut med regeringens eget löfte.

Min fråga till ministern är: Varför lovade Moderaterna och Kristdemokraterna ett färdigställt dubbelspår till 2035 om de inte var beredda att fatta de beslut som krävs för att göra detta möjligt?

(Applåder)

Herr talman! Jag tycker att det är fint att vi kan vara överens om att Äldreomsorgslyftet är väldigt bra. Jag önskar också att vi kunde vara överens om att göra det permanent. Vi vet att mer utbildning kommer att behövas under lång tid framöver.

Problemet är trots allt att resultatet av fyra år med regeringen är att 15 procent av personalen anser att bemanningen är tillräcklig i landets äldreomsorg. Frågan är heller inte om regeringen har gett några statsbidrag, utan varför den har gett för lite.

Om satsningarna hade varit tillräckliga hade vi inte gång på gång fått höra larmen om kompetensbrist, hög arbetsbelastning och svårigheten med att rekrytera personal.

I mitt hemlän Gävleborg visar den senaste skatteprognosen att kommunerna i år väntas kunna tappa 181 miljoner kronor i skatteintäkter. Det är den ekonomiska verkligheten i Tidösverige.

Herr talman! Vi har kunnat se att Moderaterna under våren har ägnat mycket tid åt att försöka förklara varför så många kvinnor är kritiska mot partiets politik. Jag tror inte att svaret är att kvinnor inte förstår regeringens och Moderaternas politik. De förstår den väldigt väl.

Det är till stor del kvinnor som arbetar i äldreomsorgen. Det är kvinnor som ofta tar ett större ansvar för anhöriga. Det är också kvinnor som ser att regeringen gång på gång säger nej till förslag som skulle stärka vår välfärd och äldreomsorgen. De ser att skattesänkningarna till stor del har gått till de allra mest förmögna i landet.

(Applåder)

Herr talman! Tack till min kollega Eva Lindh, som här lyfter äldreomsorgens villkor! Tack också till ministern för det inledande svaret!

Varje dag utförs ett ovärderligt arbete i svensk äldreomsorg. Jag har själv fått se det på nära håll när jag följt med den kommunala hemtjänsten i Sätra i Gävle men också vid många andra besök runt om i mitt hemlän Gävleborg. Jag möter alltid medarbetare som med stort engagemang hjälper människor att leva trygga och värdiga liv. Ofta handlar det inte bara om omsorgsinsatser. Det handlar om att vara den som frågar hur dagen har varit, som ser när något inte står rätt till och som bryter den ensamhet som är vardag för så många äldre.

Det är därför äldreomsorgen är så viktig. Det är därför vi måste tala om hur den ska utvecklas och hur den ska finansieras när behoven snabbt ökar. Vi måste också vara ärliga med att det behövs ett systemskifte.

Kommunals undersökning visar att endast en tredjedel av omsorgspersonalen anser att det finns förutsättningar till god vård varje dag. 15 procent anser enligt undersökningen, som kom i januari i år, att bemanningen är tillräcklig. Krisen i äldreomsorgen har blivit vardag.

På många håll är också bemanningsläget svårt inför sommaren. I går kunde vi läsa att Älvdalens kommun har gått upp i stabsläge på grund av bristen på vård- och omsorgspersonal.

Mot den bakgrunden blir jag bekymrad när jag hör ministerns svar och när vi nu kan göra bokslut över SD:s och regeringens mandatperiod. Det som i mångt och mycket saknas är nämligen svaret på hur regeringen tänker ge kommunerna de långsiktiga ekonomiska förutsättningar som krävs.

När Socialdemokraterna har föreslagit att statsbidragen till välfärden ska inflationssäkras så att äldreomsorgen inte drabbas av dolda nedskärningar år efter år har regeringen sagt nej. När vi har föreslagit en riktad miljardsatsning på bemanning i äldreomsorgen har regeringen sagt nej. När vi velat ge långsiktiga förutsättningar för kompetensförsörjningen genom att göra Äldreomsorgslyftet permanent har regeringen sagt nej. När vi har föreslagit att avskaffa det orättvisa karensavdraget, som särskilt drabbar vård- och omsorgspersonal, har regeringen sagt nej. När vi föreslog en ny äldreomsorgslag sa regeringen nej.

Vi har konsekvent prioriterat större satsningar på välfärden medan Tidöpartierna prioriterat skattesänkningar för de mest förmögna. Det är prioriteringar som får konsekvenser.

Runt om i landet går personalen till jobbet varje dag, året om, dygnet runt för att ta hand om dem som har byggt vårt land. Personalen förtjänar respekt för sitt arbete, och de förtjänar också att vi lyssnar på dem och agerar. De äldre förtjänar en omsorg där det finns tid för människan – en omsorg utan minutjakt och med personal man känner igen och känner trygghet med.

Det finns en grundläggande motsättning i regeringens politik. Å ena sidan betonar ministern kommunernas ansvar genom deras beskattningsrätt efter väldigt tuffa år. Å andra sidan säger regeringen nej till flera av de reformer som skulle göra skillnad för landets kommuner i deras möjligheter att som arbetsgivare möta behovet av utveckling.

Dessutom har regeringen förvärrat det ekonomiska läget med sin obefintliga arbetsmarknadspolitik. Sanningen är ju den att utan mer resurser kommer det inte ens att gå att upprätthålla nuvarande nivå på äldreomsorgen i det här landet. Och vi vet ju alla att det behövs mycket mer.

Min fråga till äldreministern nu när bara 15 procent av personalen anser att bemanningen är tillräcklig är om det verkligen var rimligt att sänka skatten för de allra mest förmögna i stället för att investera i äldreomsorgen.

(Applåder)

Herr talman! Statsrådet Mohamsson har inte riktigt svarat på de frågor som mina riksdagskollegor från Socialdemokraterna har ställt, så jag tänker att vi försöker igen.

Många kommuner tvingas nu till nedskärningar i skola, vård och omsorg. Det är en direkt följd av att regeringens stöd inte har hängt med kostnadsutvecklingen. Detta slår särskilt hårt mot landsbygdskommuner med små marginaler. Samtidigt har regeringen valt att prioritera skattesänkningar framför att stärka välfärden.

Mina frågor till statsrådet Simona Mohamsson är: Varför säger regeringen nej till att indexera de generella statsbidragen i takt med inflationen när det i praktiken annars innebär fortsatta nedskärningar i välfärden? Och varför har regeringen dessutom särskilt försämrat förutsättningarna för många små kommuner i lands- och glesbygd, inte minst i mitt eget hemlän Gävleborg?

(Applåder)

Herr talman! Tack för frågan tillbaka från ledamoten!

Vi lyfter fram ekocidfrågan i OSSE:s parlamentariska församling. Det är föredömligt att det också görs i IPU av den svenska IPU-delegationen. Det är såklart jätteviktigt vad vi gör i olika internationella forum, men jag ska återgå till frågan.

Det är trots allt den svenska regeringen som har möjlighet att agera. Nästa steg skulle till exempel kunna vara att Sverige som land formellt ställer sig bakom en förändring av Romstadgan just för att inkludera ekocid som ett brott under Internationella brottmålsdomstolens mandat.

Det här kräver politisk vilja. Jag blir faktiskt inte riktigt klok på varför det inte är möjligt att få något svar på vad regeringen konkret har gjort under det senaste året sedan vi debatterade detta senast.

Här kan den svenska regeringen verkligen känna ett brett stöd från Sveriges riksdag. Dessutom håller jag verkligen med om att det är väldigt bra och viktigt att Sverige bidrar så mycket till de internationella domstolarnas arbete på olika sätt.

Det starka stödet till Ukraina står hela den svenska riksdagen bakom. Det är därför jag undrar varför vi nu inte kan ta nästa steg och mer offensivt driva ekocidfrågan. Det är trots allt en rekommendation från den arbetsgrupp som president Zelenskyj själv tillsatte.

Herr talman! Tack till ledamoten för ett viktigt anförande! Jag håller med om mycket, som när det gäller att värna den internationella rätten. Vi har en gemensam oro för utvecklingen i Mellanöstern.

Det jag vill ställa en fråga om är det som ledamoten nämnde kopplat till vikten av ansvarsutkrävande för Rysslands brott under kriget i Ukraina.

Jag återkommer till frågan om ekocid. Moderaterna har sagt sig vara positiva till frågan om att göra ekocidbrott till ett brott mot internationell rätt. Jag har också noterat att statsministern har uttalat sig positivt.

Det finns ett momentum internationellt. Ett stort antal länder som är parter i Romstadgan har uttryckt sig positivt och sagt att de stöder förslaget.

Just utifrån att vi har en bred enighet i Sverige riksdag om att vi tycker att det är ett intressant förslag handlar frågan lite grann om: Vad gör Sveriges regering för att frågan ska föras framåt i internationella forum så att den inte bara stannar vid något slags seminarium om internationell rätt?

I det betänkande som vi i dag debatterar konstaterar utskottsmajoriteten att man följer regeringens analys av detta. Då är min fråga till ledamoten: Vad är regeringens analys, och vad har regeringen gjort under det senaste året?

Den här frågan var uppe till debatt i den motsvarande debatten för ett år sedan. Jag tycker inte att det räcker att vi står här ett år senare och det inte verkar ha hänt särskilt mycket.

Herr talman! Nu debatterar vi utrikesutskottets motionsbetänkande om folkrätt och mänskliga rättigheter.

Få frågor är så avgörande i den tid vi lever i. Sällan, om någon gång i modern tid, har den regelbaserade världsordning som byggdes upp i ruinerna av andra världskriget varit så kraftigt utmanad av auktoritära ledare och länder som vill att den starkes rätt ska gälla framför folkrätt och mänskliga rättigheter. För första gången på två decennier har vi fler diktaturer i världen än liberala demokratier, och det är något som hotar säkerheten för oss alla.

Det är också därför som vi socialdemokrater har anmält två talare i den här debatten för att beröra våra reservationer. Min kollega Azra Muranovic kommer senare att belysa barns rättigheter, Mellanöstern och utvecklingen i Gaza och på det ockuperade Västbanken.

Herr talman! Låt mig börja i Ukraina. Rysslands fullskaliga invasion har nu gått in på sitt femte år. Det ukrainska folket har stått upp mot den ryska terrorn i fyra år. De fortsätter att betala ett mycket högt pris, inte bara för sin egen frihet utan för hela Europas säkerhet.

Ryssland har mött ett gemensamt, europeiskt och ukrainskt motstånd som de kraftigt har missbedömt styrkan i. Vi måste långsiktigt och målmedvetet fortsätta att stå enade just när det gäller att stå upp för det som angrips: frihet, självbestämmande och folkrätt.

Men det finns en dimension av den ryska krigföringen i Ukraina som jag vill lyfta fram särskilt, och det är ekocidbrotten. Rysslands krig innebär ju inte bara ett krig mot människorna utan också mot naturen och mot framtiden. Den medvetna miljöförstörelsen syftar till att underminera förutsättningarna för Ukrainas återuppbyggnad. Ukraina brukar kallas världens kornbod. Den bördiga jorden bidrar till att föda världen och minska hunger och svält samtidigt som den är central för den ukrainska ekonomin.

Herr talman! Frågan om ekocid är inte ny. Den lyftes redan 1972 av Olof Palme under FN:s miljökonferens här i Stockholm med hänvisning till USA:s användning av miljögiftet Agent Orange i Vietnamkriget och dess långvariga konsekvenser för människor och miljö.

Det ryska anfallskriget har åter fört upp ekocidfrågan på dagordningen. Sprängningen av Nova Kachovka-dammen är det tydligaste exemplet. Tusentals hektar mark översvämmades, människor tvingades fly och stora mängder giftiga ämnen och minor spreds nedströms mot Svarta havet.

Krigets miljökonsekvenser behandlas också i Ukrainas fredsplan, och president Zelenskyj tillsatte en högnivågrupp, ledd av Margot Wallström, som inför tvåårsdagen av invasionen presenterade en rad rekommendationer både till Ukraina och till det internationella samfundet. Ett exempel och en rekommendation som man hade till ICC:s parter, där Sverige ingår, var att verka för att införa ekocid som ett brott enligt Romstadgan. Kriget mot naturen i Ukraina visar tydligt behovet av att en gång för alla göra det åtalbart och straffbart att orsaka storskalig miljöförstöring som är vidsträckt och som får långvariga konsekvenser.

För ett år sedan debatterade utrikesutskottet just denna fråga här i kammaren. Jag kan konstatera att regeringen sedan dess inte tycks ha gjort några större ansträngningar för att driva frågan framåt – detta trots att det ändå finns en bred politisk enighet här i riksdagen och ett tydligt momentum i frågan på den internationella arenan. Det krävs ett målmedvetet arbete för att övertyga fler stater om att agera. Sverige kan inte nöja sig med att bara bevaka frågan, utan vi måste aktivt driva på.

Herr talman! I en tid när attackerna mot den internationella rätten är flagranta och sker i syfte att underminera och sätta den ur spel måste vi slå vakt om det internationella rättsväsendet och dess processer. Det är därför helt oacceptabelt att Trumpadministrationen har riktat sanktioner mot domare och åklagare i Internationella brottmålsdomstolen, ICC. Det är en allvarlig upptrappning i försöken att äventyra domstolens oberoende, opartiskhet och integritet.

Domare attackeras personligen för att de har deltagit i beslut om arresteringsorder mot Israels premiärminister och den tidigare försvarsministern. Andra har sanktioner riktade mot sig för att de har gett klartecken till att utreda misstänkta krigsbrott begångna av amerikansk personal i Afghanistan.

Konkret innebär sanktionerna att amerikanska företag och banker förbjuds att ha något med personerna att göra och att tillgångar kan bli frysta. I en tid när den internationella straffriheten måste bekämpas hårdare är det helt orimligt att det är de som försöker upprätthålla rättvisan som straffas.

Herr talman! Regeringen har kritiserat de amerikanska sanktionerna, men det som också är viktigt framöver är att agera för att EU ska aktivera den blockerande stadgan. Det innebär kortfattat att europeiska företag och aktörer förbjuds att följa de amerikanska sanktionerna och att de skyddas från ekonomiska och rättsliga påtryckningar. Även här behöver den svenska regeringen kliva fram och driva frågan gentemot EU-kommissionen, och man behöver göra det tillsammans med andra medlemsstater, särskilt eftersom regeringen säger sig stå bakom att stadgan aktiveras och också Europaparlamentet har uppmanat kommissionen att göra detta.

Herr talman! I januari nåddes en viktig milstolpe när officiella förhandlingar startade i FN om en mellanstatlig konvention gällande brott mot mänskligheten. Det är en viktig möjlighet för att täppa till de brister som finns i den internationella rätten i dag när det gäller de allvarligaste och grövsta brotten som specifikt riktas mot flickor och kvinnor.

En central del i detta är frågan om könsapartheid. Könsapartheid handlar om omänskliga handlingar som begås för att upprätthålla ett institutionaliserat system av systematiskt förtryck.

Vi socialdemokrater anser att Sverige bör driva på i FN och i andra sammanhang för att könsapartheid tydligt ska definieras och införas som ett brott mot mänskligheten. Det är också viktigt att följa den rättsliga process som redan pågår kopplat till Afghanistan, där ICC har utfärdat en arresteringsorder för talibanernas högsta ledare emiren och landets chefsdomare.

De tydligaste exemplen på könsapartheid ser vi just i talibanernas Afghanistan och i mullornas Iran. I Afghanistan fråntas flickor och kvinnor sina mänskliga rättigheter på ett sätt som saknar motstycke. De får inte arbeta, och de får inte gå i skolan efter tolv års ålder. Våld mot flickor och kvinnor har i praktiken legaliserats. I Iran skyr regimen inga medel för att behålla makten och slå ned människors strävan efter frihet genom omfattande våld, dödandet av tiotusentals och ett särskilt hårt förtryck som riktas mot kvinnor och olika minoriteter.

Det var kvinnorna som gick längst fram i protesterna under parollen ”Kvinna, liv, frihet” efter att moralpolisen mördade Mahsa Jina Amini. Nobelpristagaren Narges Mohammadi, som sitter fängslad i det ökända Evinfängelset, är en av de röster som under lång tid har drivit på för att könsapartheid ska erkännas som ett brott mot mänskligheten. Det är viktigt att lyssna på henne och på alla de civilsamhällesorganisationer och kvinnorättskämpar världen över som kämpar för att det avskyvärda förtrycket av flickor och kvinnor aldrig ska mötas av straffrihet.

Herr talman! Det var med avsky och bestörtning som vi i går tog del av beskedet att Iran har avrättat en svensk medborgare efter en process utan rättssäkerhet, för det finns ingen sådan i Iran. Det är ett land och en regim som genomför massavrättningar och fullkomligt saknar respekt för människovärdet. Våra tankar går i den här svåra stunden till familj och anhöriga, vars sorg det förstås inte går att föreställa sig.

Herr talman! Jag vill också i detta sammanhang särskilt nämna situationen för politiska fångar – diktatorers och regimers sätt att kväsa motstånd och tysta politiska motståndare, journalister och alla typer av opposition.

Vi var många som välkomnade när den ryske oppositionspolitikern och journalisten Vladimir Kara-Murza släpptes i en fångutväxling och när Siarhej Tsichanoŭski släpptes ur regimens klor i Belarus. Ansträngningarna för att också Dawit Isaak, Gui Minhai och Ahmadreza Djalali ska släppas fria omedelbart måste fortsätta.

Runt om i världen sitter tusentals politiska fångar rättslöst fängslade för att de har utövat sina mänskliga rättigheter. Enbart i Turkiet sitter över 6 000 politiska fångar, och antalet ökar. Till Selahattin Demirtaş, Figen Yüksekdağs och Osman Kavalas namn kan nu också Ekrem İmamoğlu, Istanbuls borgmästare, och namnen på flera andra borgmästare i turkiska städer läggas.

Vi har också sett exempel på hur journalister förföljs. Åtalet mot den svenska journalisten Joakim Medin är ett tydligt exempel på hur det kan gå till. Sverige får aldrig tystna i arbetet för att journalister, människorättsförsvarare, politiker och andra politiska fångar som sitter orättfärdigt fängslade omedelbart ska släppas.

Herr talman! Folkrätten och de mänskliga rättigheterna försvarar inte sig själva. De kräver att vi står upp för dem när de utmanas, när de attackeras och när de behöver stärkas.

Det räcker inte att säga att vi värnar den internationella rätten, utan vi måste försvara den i praktiken. Vi måste agera när den kränks, och vi måste driva på för att utveckla den där den i dag inte räcker till men också där det är realistiskt att nå förbättringar.

Avslutningsvis, herr talman, vill jag säga att vi socialdemokrater förstås står bakom alla våra reservationer i betänkandet, men för tids vinnande yrkar jag bifall enbart till reservation 5.

Jag ber om ursäkt för att jag har överskridit min talartid, men jag tycker att det här är ett så oerhört viktigt och avgörande ämne.

(Applåder)

Herr talman! Ekocidfrågan är inte ny, och begreppet ekocid myntades 1972 av Olof Palme i samband med FN:s miljökonferens här i Stockholm. Sedan dess har ekocidfrågan varit uppe för debatt och diskussion i internationella forum, och det var också nära att ekocid lades till i Romstadgan en gång i tiden.

Internationell rätt är komplex och utmanande, och den är också utmanad. Jag menar att Sverige måste vara aktivt och driva på i ekocidfrågan, men i debatten och betänkandet säger utskottsmajoriteten att den delar regeringens analys. Det är dock väldigt oklart vad regeringens analys är och vad man gör för att flytta fram positionerna.

Jag håller med om att det viktiga inte är vad som sägs utan vad som görs, och det jag försöker få svar på från ledamoten är just vad Sverigedemokraterna och regeringen gör i denna fråga. Faktum är att det inte verkar ske något alls. Men jag blir gärna överbevisad, för det finns ju ett brett stöd i Sveriges riksdag i ekocidfrågan eftersom vi inte minst i Ukraina ser hur Rysslands krig leder till omfattande miljöförstöring.

Det är därför viktigt att få höra vilka ambitioner som finns och vilka steg man är beredd att ta. Jag är den första att säga att det tar tid att utveckla internationell rätt, men den kommer aldrig att utvecklas om vi inte gör något.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för anförandet.

I förra årets debatt om folkrätt och mänskliga rättigheter togs ekocidfrågan upp, och då fick den sverigedemokratiska ledamoten en fråga om hur Sverigedemokraterna ser på att Sverige behöver agera och tydligare höja sin röst. Jag noterar att i betänkandet kallas förslaget att lägga till ekocidbrott som ett eget brott i Romstadgan återigen ett innovativt förslag.

Ukraina är vår viktigaste utrikespolitiska prioritering, och inte minst där ser vi omfattande ekocidbrott. Ekocidfrågan ingår också i Ukrainas egen fredsplan.

Hur driver Sverigedemokraterna och regeringen frågan om ekocid? Det senaste året verkar det ha skett noll och ingenting, och det är svårt att hitta någon som helst information om att något initiativ har tagits på detta område. Jag menar att det inte räcker att kalla det för ett innovativt förslag, utan här behöver Sverige vara en viktig pådrivare som part i Romstadgan.

Min fråga till ledamoten mot bakgrund av det år som gått är helt enkelt: Vilka initiativ har regeringen tagit, och vad driver Sverigedemokraterna?

Fru talman! Tack, ledamoten, för svaret!

Ledamoten säger att vi inte ska stirra oss blinda på siffror. Jag noterade att ledamoten i sitt anförande också sa att Sverige inte kan göra allt, men det är det ju heller ingen som har påstått. Däremot undrar jag: Är det verkligen rätt att vi backar? Resurserna i faktiska kronor minskar ju till och med inom de biståndsområden som regeringen säger är prioriterade.

Utifrån att man nu drar sig ur flera länder som nämnts i debatten, till exempel Moçambique och Afghanistan, där den största delen av biståndet gick till just SRHR, undrar jag: Tycker ledamoten verkligen att det är en bra utveckling? Jag undrar också hur ledamoten ser till exempel på att regeringen skulle kunna ge ett uppdrag till Sida att se hur man med andra biståndsstrategier kan rädda det som räddas kan och försöka täcka upp, åtminstone i de SRHR-projekt i olika länder som ser till att flickor och kvinnor får tillgång till sexualupplysning, preventivmedel och fri och säker abort.

Någonstans handlar det om vad man gör när världen förändras. Sverige och Norden gör mycket tillsammans. Att vi är en viktig givare på det här området är vi överens om, men just därför vill jag hävda att vi behöver kliva fram ännu mer när vi ser den katastrofala utvecklingen.

Vi har ett moraliskt ansvar, och vi har också mycket goda kunskaper och erfarenheter på det här området.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för anförandet och engagemanget i SRHR-frågorna.

Moderaterna och regeringen säger att SRHR är ett prioriterat område i den svenska biståndspolitiken. Men när vi nu gör ett bokslut över denna mandatperiod ser vi, inte minst i Utrikesdepartementet siffror, att det totala stödet i rena kronor till SRHR inom biståndet minskar. Samtidigt är utvecklingen i världen minst sagt katastrofal.

Hur går regeringens prioritering av SRHR ihop med regeringens politik, som innebär minskat stöd i rena kronor när behoven ökar?

Fru talman! I dag debatterar vi en rad motioner i utrikesutskottets betänkande om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter i det internationella biståndet. I grunden är detta en debatt om vilket Sverige vi vill vara i världen mitt i en brytningstid. Vi vill vara ett land som står upp när rättigheter pressas tillbaka, ett land som försvarar flickors och kvinnors rätt till sin egen kropp och ett land som förstår och använder sina erfarenheter av investeringar i hälsa och jämställdhet och ser att det inte är en sidofråga i biståndet utan helt avgörande för utveckling, frihet och säkerhet.

Utan makt över den egna kroppen finns det ingen verklig jämlikhet. Utan tillgång till preventivmedel, mödravård, säkra aborter, sexualupplysning och grundläggande hälsoinsatser begränsas människors livschanser redan från början. Det handlar om att själv få bestämma om och när man vill få barn. Det handlar om att få välja vem man älskar och att få tillgång till vaccin, mediciner och hälso- och sjukvård.

Fru talman! Det är viktigt att börja där fakta visar oss vad som går att åstadkomma. Det ger också hopp i en mörk tid.

Världen har under de senaste decennierna visat att framsteg är möjliga. Barnadödligheten har minskat kraftigt. Fler kvinnor överlever graviditet och förlossning. Fler människor har fått tillgång till preventivmedel.

Kampen mot kvinnlig könsstympning – en kamp mot ett av de mest brutala patriarkala förtryck som finns i världen – visar också att förändring på det här området är möjlig. Risken för flickor att utsättas har minskat med en tredjedel. Över en halv miljon flickor har undgått övergreppet genom ett långsiktigt arbete som bland annat har genomförts av FN:s befolkningsfond, Unicef och civilsamhällets organisationer och med betydande stöd från Sverige.

Tack vare Sveriges insatser i flera länder, till exempel Uganda, har utbildning av och för barnmorskor utifrån svensk expertis stärkt barnmorskornas roll i vården och förbättrat förlossningsvården, till gagn för både barn och mödrar.

Ett annat exempel är Sveriges över tjugoåriga engagemang i Globala fonden – i kampen mot hiv, malaria och tuberkulos – samt i vaccinalliansen Gavi, som Sverige var med och bildade. Insatserna har bidragit till att över 70 miljoner liv har räddats, och dödligheten i aids, malaria och tuberkulos har minskat dramatiskt.

Allt detta visar något viktigt: När världen investerar i hälsa och rättigheter fungerar det.

Investeringar i global hälsa hör till de mest effektiva investeringar som finns, och de ger mångdubbelt tillbaka i både mänsklig och ekonomisk utveckling.

Vaccinationer, mödra- och barnhälsovård, tillgång till preventivmedel och tillgång till rent vatten, sanitet och hygien – WASH – räddar liv varje dag. Det skapar samtidigt förutsättningar för att länder ska kunna nå en utveckling som gör att de också kan investera i de egna hälsosystemen.

Fru talman! Det är just därför som den utveckling som vi nu ser i världen är så allvarlig. Världen står ju inte stilla. Det kan gå framåt. Men det vi också har sett de senaste åren är hur snabbt det kan gå bakåt.

För första gången på 25 år ser vi nu hur barnadödligheten ökar i vissa delar av världen. Samtidigt ser vi en kraftig minskning av finansieringen av global hälsa – något som i princip leder till en kollaps av hälsosystemen i de mest sårbara och utsatta länderna.

När stora givare drar sig tillbaka raseras livsavgörande insatser. Det har blivit tydligt genom Trumpadministrationens nedstängning av USAID, USA:s engagemang i antiabortalliansen Geneva Consensus Declaration, tillsammans med länder som Ryssland och Belarus, och återinförandet av Mexico City-policyn, den så kallade global gag rule som förbjuder stöd till organisationer som informerar om abort eller som arbetar för att öka tillgången till säkra aborter.

Tillsammans får dessa beslut enorma konsekvenser i vår värld.

Enligt The Lancet beräknas neddragningarna leda till 14 miljoner människors död fram till 2030, varav en tredjedel är barn. Dessa barn får alltså inte växa upp om inte resten av världen lyckas samla sig för att kliva in när USA kliver tillbaka. Detta gör att andra länders betydelse och ansvar blir större.

Fru talman! Här kommer Sverige in, för frågan i debatten i dag är inte bara: Vad är det som händer globalt? Frågan är också: Vad händer i svensk politik, och hur agerar vi?

Sverigedemokraterna och regeringen säger gång på gång att SRHR är prioriterat inom det svenska biståndet. Men trots det och trots den katastrofala utvecklingen i världen har andelen svenskt bistånd som går till SRHR sjunkit i faktiska kronor.

År 2024 var till exempel Moçambique och Afghanistan två av de länder som fick allra mest svenskt stöd när det gällde SRHR i biståndet. I Moçambique har Sverige stöttat program som ger flickor och unga kvinnor tillgång till sexualupplysning. Man har bidragit till vård och insatser som förbättrar tillgången till säkra aborter. I Afghanistan har Sverige bland annat finansierat insatser som ger kvinnor tillgång till reproduktiv hälsovård och säkra aborter genom internationella organisationer. Men i fråga om båda dessa länder har landstrategierna tagits bort. Det innebär i praktiken att resurserna till två av de fem länder som haft störst svenskt stöd just till SRHR helt har skurits bort.

Det här är inte små justeringar i marginalen, utan det är en tydlig politisk förändring.

Sverige fasar samtidigt ut bistånd i flera länder där hälsosystemen redan är mycket sårbara och där nedstängningen av USAID på grund av Trumpadministrationen redan har slagit väldigt hårt.

Det här sker trots att vi vet att flickor och kvinnor drabbas hårdast när tillgången till vård minskar. När finansieringen försvinner riskerar kliniker att stänga, hiv-preventionen att försvagas och tillgången till preventivmedel att minska. Samtidigt försvåras arbetet mot barnäktenskap och könsstympning.

Fru talman! Samtidigt ser vi hur mycket välfinansierade anti-gender-rörelser växer globalt. Det är organisationer och stater som aktivt motarbetar sexualundervisning, preventivmedel och aborträtt. På många håll har särskilt hbtqi-personer blivit måltavlor. Just därför behöver länder som Sverige och andra likasinnade kliva fram när andra länder backar.

Fru talman! Den här veckan samlas världens länder i FN:s kvinnokommission, och längre fram i vår är det dags för FN:s befolkningskommission.

Vi som ingår i de nordiska parlamentens SRHR-nätverk har uppmanat våra regeringar att stå upp för jämställdhet och hbtqi-personers rättigheter och att i FN motsätta sig alla försök att urvattna dessa rättigheter i internationella överenskommelser.

När motståndet är organiserat på ett sätt som hade varit otänkbart för bara några år sedan måste försvaret av rättigheter vara organiserat, starkt och framåtlutat.

Och i den pågående processen för reformer av FN-systemet måste Sverige och de nordiska länderna vara tydliga: Mandatet för UNFPA, FN:s befolkningsfond, som har det viktigaste SRHR-mandatet i FN-systemet, får inte försvagas. Det finns en risk för att det gör det om inte Sverige och andra medlemsländer agerar och höjer sina röster i den här processen.

UNFPA:s arbete är avgörande för global tillgång till preventivmedel, mödravård, sexualupplysning och skydd mot könsbaserat våld – för flickor, för kvinnor, för hbtqi-personer och för ungdomar.

Fru talman! Den globala utvecklingen står just nu och väger. Vi vet att investeringar i hälsa fungerar. Vi vet att arbetet mot könsstympning, barnäktenskap och mödradödlighet ger resultat. Men vi vet också att framstegen inte kan tas för givna, och vi vill förstås att förbättringar ska kunna ske ännu snabbare.

Om finansieringen fortsätter att minska, som under de senaste åren, riskerar de framsteg vi har sett att stanna av trots att vi i dag har mer kunskap än någonsin om vilka insatser som faktiskt fungerar och som kan förhindra att smittsamma sjukdomar sprids och förhindra mänskligt lidande.

Fru talman! Vi socialdemokrater menar att utvecklingen behöver vändas. Den nedåtgående trenden för SRHR-biståndet måste brytas.

Sverige ska vara en stark röst för global hälsa, stärka forskningen och öka kärnstödet till organisationer som arbetar med global hälsa och flickors och kvinnors rättigheter. Vi behöver också stå kvar i de länder där behoven är som störst – inte lämna dem just när situationen har blivit ännu svårare.

Det här är viktigt inte bara för att det är moraliskt rätt utan också för att global hälsosäkerhet gör oss alla tryggare.

Vi socialdemokrater står förstås bakom alla våra reservationer i det här betänkandet, men för tids vinning yrkar jag bifall bara till reservation 1.

(Applåder)

Fru talman! Jag tänkte fortsätta på spåret vad Sverige självt kan göra. Vi vet ju att många EU-länder blockerar de åtgärder vi vill se när det till exempel gäller extremistiska bosättare.

Om regeringen menar allvar med att bosättningarna är illegala enligt internationell rätt måste det få konsekvenser. Det är förbjudet enligt internationell rätt att exploatera ockuperad mark för ekonomisk vinning. Ändå säljs i dag varor producerade i illegala israeliska bosättningar på både den europeiska och den svenska marknaden. Det är varor som direkt bidrar till att finansiera en politik som syftar till att omöjliggöra den tvåstatslösning som Sverige står bakom.

Här räcker det inte att säga att detta är en EU-kompetens. Här kan Sverige agera självständigt. Andra länder har visat att nationell lagstiftning kan användas för att förhindra handel med varor från illegala bosättningar.

Min avslutande fråga till utrikesministern i denna debatt är därmed: Är regeringen beredd att, som vi socialdemokrater föreslagit, ta fram nationell lagstiftning som förbjuder import av varor producerade i illegala bosättningar? Eller accepterar regeringen fortsatt att svenska konsumenter ofrivilligt bidrar till att upprätthålla brott mot internationell rätt?

Om bosättningarna är illegala kan vi inte samtidigt acceptera att deras produkter behandlas som vilka handelsvaror som helst. Ord om internationell rätt måste följas av konsekvens, särskilt när vi lever i en tid där den regelbaserade världsordningen är under attack – den ordning som är så viktig för oss i Sverige och vår egen säkerhet.

(Applåder)

Fru talman! ”Den palestinska staten utraderas – inte med slagord, utan med handlingar.”

Det sa Israels finansminister Smotrich när man godkände nya illegala bosättningar på den ockuperade Västbanken. Det är beslut som i praktiken klyver Västbanken mitt itu. Det råder ingen tvekan om syftet, utan den israeliska regeringen är tydlig: Bosättningspolitiken ska begrava möjligheten att skapa en palestinsk stat.

Vi måste ta Smotrich på orden, för om det är handlingar som förändrar verkligheten gäller det också oss. Det gäller alla regeringar som säger sig stå bakom tvåstatslösningen, och det gäller alla regeringar som säger sig värna internationell rätt. Det gäller också Sverige.

Låt oss vara ärliga. Israels ledning, ytterst den folkmordsanklagade premiärministern Netanyahu, som ju är föremål för en arresteringsorder från Internationella brottmålsdomstolen, kommer inte att ändra kurs på grund av ännu ett uttalande. Ord räcker inte i det här läget.

Om det är något som har definierat den svenska regeringens linje är det just avsaknaden av handling. I vissa delar handlar det till och med om aktiva beslut som har försvårat situationen på marken. När frågan om att fortsatt frysa EU:s handelsavtal med Israel väcks verkar regeringen ta första bästa chans att öppna för fördelaktig handel igen. Jag ser fram emot att få höra svaret på Johan Büsers frågor på området.

När det gäller FN-organet UNRWA har varenda krona dragits bort trots att andra humanitära aktörer har varit väldigt tydliga med att UNRWA inte kan ersättas. Organisationen upprätthåller stöd till palestinska flyktingar i Gaza, på Västbanken och i Jordanien, Libanon och Syrien. Ändå är Sverige, tillsammans med Trumpadministrationen i USA, de enda tidigare givare som inte har återupptagit stödet. Samtidigt har Israel förbjudit organisationen att verka och demolerat dess lokaler i östra Jerusalem, vilket är en attack utan motstycke på FN.

Regeringen har också tagit bort det svenska stödet till det ekumeniska följeslagarprogrammet – den internationella närvaro som ger konkret skydd åt civila palestinier. Svenskar har där under många år sett till att barn tryggt kan ta sig till skolan genom militära checkpoints, möjliggjort för bönder att skörda sin mark och dokumenterat människorättsövergrepp.

Under förra året genomfördes minst 1 800 bosättarattacker. Våldet ökar eftersom det kan ske ostraffat. Kyrkor och kristna byar varnar nu för att den kristna närvaron i området är hotad. Gäller orden i utrikesdeklarationen om religions- och övertygelsefrihet också kristna palestinier?

Jag har själv mött familjen Nassar utanför Betlehem och även tagit emot dem här i riksdagen. Det är en kristen palestinsk familj som har ägt sin gård och sin mark i över hundra år, men som tvingas gå igenom absurda rättsprocesser medan våldsamma bosättare trakasserar dem. De säger att den internationella närvaron genom följeslagare är deras enda kvarvarande skydd.

Fru talman! Det är bra att regeringen säger sig stödja fler sanktioner mot våldsamma bosättare och ministrar, men det räcker inte. Varför driver regeringen en så undfallande politik på områden där Sverige ensamt kan besluta om att agera? Det gäller både vapenexport, skydd av den palestinska civilbefolkningen, stöd till UNRWA och att ta emot palestinska barn från Gaza för vård.

Om Smotrich har rätt i en sak är det att det är handling som avgör framtiden.

Fru talman! Utrikesministern svarade inte på min fråga om Moskvamekanismen. Bör den aktiveras när det gäller nedmonteringen av demokratin i Ungern och attackerna på hbtqi-personers rättigheter, och i så fall i vilket läge? Jag hoppas att hon kan ge besked i sitt nästa inlägg, för Sveriges röst på det här området är otroligt viktig.

Jag skulle också vilja passa på att lyfta fram en annan utveckling som oroar mig. I OSSE:s parlamentariska församling ser vi hur tongivande företrädare inom den partigrupp där utrikesministerns parti ingår i ökande grad driver en agenda som fokuserar på så kallad demografisk vinter. Det innebär att man ifrågasätter aborträtten och etablerade åtaganden gällande SRHR – sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter.

Jag tvivlar inte på utrikesministerns egna övertygelser här, men jag undrar vad utrikesministern gör gentemot sina egna systerpartier när det öppet sker en allt tydligare glidning åt det här hållet. När kvinnors självbestämmande reduceras till en demografisk fråga i stället för att handla om rättigheter börjar vi komma farligt nära att urholka de normer som OSSE är satt att försvara. OSSE får inte bli en arena där värdekonservativa krafter flyttar fram sina positioner på bekostnad av mänskliga rättigheter. Men just nu ser vi en allvarlig normförskjutning.

Därför undrar jag om utrikesministern avser att agera på något sätt. Jag undrar också om hon känner oro för de förslag som läggs fram och den debatt som förs. Vi ser hur värdekonservativa idéer som attackerar kvinnors rättigheter förkläds i ett språk av oro för den demografiska utvecklingen i OSSE-regionen.

Fru talman! Jag riktar ett tack till utrikesministern, som är här och debatterar viktiga frågor med oss i dag.

Som ministern framhåller är OSSE en unik organisation som bygger på ett brett säkerhetsbegrepp där militär säkerhet, demokrati, klimatfrågor och mänskliga rättigheter inte kan isoleras från varandra. Det var en banbrytande insikt i Helsingfors 1975, och den är väl om möjligt ännu mer relevant i dag när vi ser ut över världen och dess utveckling.

Den mänskliga dimensionen av OSSE:s uppdrag är inte ett sidospår, utan det är själva kärnan. I flera medlemsländer ser vi dock tyvärr hur rättigheter steg för steg monteras ned. Vi ser hur lagstiftning riktad mot hbtqi-personer införs eller skärps och hur dessa människor blir politiska måltavlor. Vi ser hur kvinnor nekas rätten till sin egen kropp och makten över sitt eget liv. Vi ser hur religiösa och etniska minoriteter utsätts för diskriminering och hatretorik, och vi ser hur civilsamhällets utrymme krymper.

Det här är inte en slumpmässig utveckling, utan det är en del av en auktoritär utveckling där mänskliga rättigheter framställs som hot mot nationell identitet eller traditionella värderingar.

Det är därför det inte räcker att säga att Sverige är en aktiv medlemsstat, utan vi måste också använda de verktyg som faktiskt finns. Moskvamekanismen, som Johan Büser nämnde, är ett sådant verktyg som möjliggör oberoende expertgranskningar på plats i länder där allvarliga och systematiska kränkningar sker.

Jag vill också instämma i att välkomna att Sverige tillsammans med andra medlemsstater i januari till slut valde att aktivera Moskvamekanismen för att agera mot den allvarliga utvecklingen i Georgien. Jag var själv på plats som internationell valobservatör under parlamentsvalet. Vi såg oegentligheter runt om i landet och mötte civilsamhällesorganisationer, oppositionsföreträdare och journalister som uttryckte en djup oro.

Den så kallade ryska lagen hade då redan antagits, och den användes för att pressa oberoende organisationer och medier. Och sedan dess har vi sett att situationen bara förvärrats. Särskilt hbtqi-personer har attackerats genom hatretorik och laginitiativ som begränsar deras rättigheter och möjligheter att få synas i samhället och ens finnas till.

Att Moskvamekanismen nu används visar att OSSE:s åtaganden inte är symboliska. Men det får inte vara ett undantag. Det måste vara en naturlig del av hur vi värnar om organisationens normer och de värden som medlemsstaterna är skyldiga att följa.

Vi socialdemokrater menar att Sverige måste vara beredda att driva på för att aktivera Moskvamekanismen oftare. Vi ser ju att allt fler överträdelser sker. Därför behöver vi också tala klarspråk om den systematiska nedmonteringen av demokratin i Ungern, som också har en variant av den ryska agentlagen. De förbjuder prideparader, inskränker hbtqi-personers rättigheter i lag, har urholkat rättsstaten och har tystat civilsamhälle och politisk opposition.

Inom EU pågår processer utifrån att Ungern inte lever upp till unionens grundläggande värden. Men Ungern är också en medlemsstat i OSSE. Jag undrar om den svenska regeringen är beredd att driva på för att aktivera Moskvamekanismen också när det gäller Ungern och om regeringen anser att utvecklingen i Ungern i dag har nått en sådan nivå att det är ett verktyg som nu behöver användas. Om det inte är så, fru talman, undrar jag var regeringens gräns går.

(Applåder)

Fru talman! Vi debatterar utrikespolitik i ett historiskt skifte. Den regelbaserade världsordningen utmanas, auktoritära krafter flyttar fram sina positioner och rättigheter som det har tagit generationer att vinna ifrågasätts och attackeras. Det gäller kvinnors och flickors rättigheter, det gäller hbtqi-personers rättigheter och det gäller religiösa och etniska minoriteters rättigheter.

Det här är en del av en auktoritär och extremt konservativ våg. Det är en del av en politisk rörelse som är organiserad och väldigt strategisk i sina ambitioner att vrida tillbaka klockan.

I ett sådant läge krävs ledarskap. Då krävs länder som står stadigt när det blåser och som orkar försvara värderingar när de utmanas. Sverige ska vara ett sådant land.

Fru talman! Vi måste tala klarspråk om utvecklingen här hemma. Efter snart fyra år med Tidölagets inriktning, och utan den feministiska utrikespolitiken, är bokslutet för jämställdheten i svensk utrikes- och biståndspolitik både tydligt och nedslående. Andelen bistånd med jämställdhet som prioritet är den lägsta på över 25 år. Stödet till UN Women och FN:s befolkningsfond UNFPA, med avgörande arbete inom SRHR, har kraftigt ändrats från år till år.

Nedskärningar inom biståndet tvingar kvinnorättsorganisationer världen över att skära ned. I detta nu tvingas kvinnorättsorganisationer som har kunnat räkna med Sveriges stöd – till exempel på västra Balkan, i Sveriges närområde – att säga upp personal. Detta sker trots att de står i fronten mot rysk påverkan och för reformer som gör att länder kan komma närmare EU och arbeta för ökad jämställdhet i sina samhällen.

Sverige är inte längre en global ledare på det här området. Regeringen lever i bästa fall på andras meriter. När motståndet mot flickors och kvinnors rättigheter ökar globalt borde Sverige prioritera jämställdhet ännu högre – inte nedprioritera det. Jämställdhet är i grunden också en fråga om och en förutsättning för säkerhet, utveckling och fred.

Fru talman! Vi socialdemokrater väljer en annan väg. Vi har uppdaterat vår utvecklingspolitik i dialog med över 80 civilsamhällesorganisationer och experter. Vår utgångspunkt är tydlig. Utvecklingssamarbete är en del av vår säkerhetspolitik och en investering i gemensam säkerhet. Investeringar i en värld med mindre fattigdom, starkare demokratiska institutioner och ökad jämställdhet är också investeringar i en stabilare och säkrare värld, även för oss i Sverige.

Vi vill att jämställdhetsperspektivet ska genomsyra utvecklingssamarbetet. Vi vill att svenskt bistånd ska bidra till ökad jämställdhet – den nedåtgående trenden på det här området måste brytas. Vi vill att stödet till kvinnorättsorganisationer och civilsamhälle stärks. Vi vill att Sverige ska kraftsamla tillsammans med likasinnade länder och vara en tydlig global röst för SRHR när detta attackeras världen över. Vi vill att agendan för kvinnor, fred och säkerhet prioriteras. Det handlar om politiskt innehåll, prioriteringar och resurser.

Fru talman! Med fyra år kvar behöver Agenda 2030-arbetet sättas i centrum. De globala målen är inte bara en utvecklingsagenda utan också en stabiliseringsagenda. När fattigdomen och ojämlikheten ökar tilltar också konflikterna. När klimatkrisen accelererar ökar både migrationen och osäkerheten.

Fru talman! Klimatkrisen är vår tids ödesfråga. Den driver konflikter och fattigdom, och den slår hårdast mot dem som redan är mest utsatta. Sverige behöver vara en stark röst för en rättvis klimatomställning och klimatfinansiering till de allra mest sårbara länderna.

I en tid när krig också förs mot naturen – Rysslands agerande i Ukraina är ett tydligt exempel på detta – måste straffriheten bekämpas och ansvarsutkrävandet stärkas. Storskalig förstörelse av natur och ekosystem – ekocid – måste erkännas som ett brott mot internationell rätt.

Fru talman! Det här är en tid då demokratier måste hålla ihop. Det är en tid då stödet till demokratiska institutioner, fria medier och civilsamhälle är avgörande för vår framtid. Då är kampen för kvinnors och minoriteters rättigheter också en del av kampen för fred och säkerhet. Det kräver uthållighet, starka partnerskap och politiskt mod.

Sverige kan inte backa från kampen för demokrati och mänskliga rättigheter. Vi måste göra tvärtom. Vi måste stå stadigare, agera tydligare och ge stöd till jämställdhet, demokrati och utveckling.

Det handlar inte om idealism. Det handlar om att investera i en stabilare och säkrare värld. Det är en investering också i vår egen säkerhet.

(Applåder)

Fru talman! Vi har gång på gång från regeringen hört att jämställdhet är ett kärnvärde i utrikespolitiken. Vi har gång på gång hört att närområdet är viktigt, men nu verkar det enbart vara en etikett eftersom inte ens kvinnorättsorganisationer i vårt eget närområde som står upp mot Ryssland går säkra för regeringens nedskärningar.

På västra Balkan har man drabbats hårt av Trumpadministrationens nedskärningar, och det finns ingen annan aktör som nu kan gå in och stödja organisationerna som Sverige lämnar.

Kvinna till Kvinna har vädjat till regeringen att göra en omvärdering för att inte skära ned det enda programmet där kvinnors deltagande säkras i reformarbetet på västra Balkan. Det är också allvarligt att nedskärningarna sker när demokratiska krafter är så pressade.

Är ledamoten beredd att agera för att rädda biståndet till åtminstone de här kvinnorättsorganisationerna så att de kan fortsätta sitt avgörande arbete?