Fru talman! Linnéa Wickman har frågat mig om regeringen avser att ompröva beslutet att avsluta det svenska stödet till följeslagarprogrammet, mot bakgrund av den kraftigt försämrade situationen för civilbefolkningen på Västbanken. Linnéa Wickman frågar vidare hur jag bedömer att bortfallet av svensk finansiering till en insats som internationellt erkänts som en av få skyddsfaktorer mot våld, trakasserier och övergrepp från bosättare påverkar möjligheterna att skydda civilbefolkningen och bevaka mänskliga rättigheter i området.

Låt mig inledningsvis konstatera att det inte är regeringen som fattar beslut om enskilda insatser inom ramen för den regionala biståndsstrategin för Mellanöstern, inklusive Palestina. Operationaliseringen av strategin och beslut om stöd sker på myndighetsnivå.

Den nya strategin innehåller delvis nya mål för utvecklingssamarbetet med Palestina. Palestinabiståndets övergripande inriktning är att bidra till en fredlig utveckling genom att främja de långsiktiga förutsättningarna för en framförhandlad tvåstatslösning i enlighet med folkrätten. Utfasning av vissa existerande insatser är nödvändig för att skapa utrymme för andra, nya insatser i enlighet med de nya strategimålen. Detta är ett arbete som Sida genomför löpande, i den här strategin liksom i andra.

Regeringen ser med fortsatt stor oro på den mycket allvarliga utvecklingen på Västbanken, inklusive östra Jerusalem, med ökat bosättarvåld och fortsatt bosättningsexpansion. Bosättningarna och bosättningspolitiken strider mot folkrätten, undergräver tvåstatslösningen och bidrar till en förhöjd konfliktnivå. Regeringen har tagit initiativ till att införa EU-sanktioner mot extremistiska israeliska ministrar och agerat för beslut om ytterligare sanktionslistningar av extremistiska bosättare. Regeringen kommer att fortsätta att stå upp för folkrätten.

Sverige kommer att fortsätta att stödja program, organisationer och verksamhet som bidrar till en internationell, civil närvaro på Västbanken. Sverige är en stor kärnstödsgivare till flera internationella organisationer, exempelvis FN:s organ för mänskliga rättigheter (OHCHR), som har närvaro på Västbanken och regelbundet rapporterar om situationen för de mänskliga rättigheterna. Genom biståndet finansieras även svenska personalbidrag till EU:s civila krishanteringsinsats Eupol Copps, där Sverige bidrar med den största medverkan.

Fru talman! Linnéa Wickman och jag är helt överens om att den expansiva bosättarpolitiken och det grymma bosättarvåldet måste få ett omedelbart slut.

Jag besökte Västbanken i slutet av förra året, och jag besökte en förort till Ramallah. Där såg jag med egna ögon den brutalitet ungdomar från bosättningar utövade mot civila palestinier. De brände bilar, slängde stenar och tuttade eld på ett helt bostadshus där det också fanns barn. Jag har sett det med egna ögon. Det här tycks inte få något slut, utan det bara fortsätter i ännu större omfattning. Det känns som att när världens blickar med rätta har varit på Gaza är Västbanken delvis bortglömd. Det är därför det är otroligt viktigt att ha den här typen av debatter och bidra till att ha en sansad diskussion om vad vi ska göra med Palestinabiståndet.

Problemet är att våra resurser är ändliga. Jag tycker att programmet i grund och botten är mycket konstruktivt, och jag har träffat många av dem som har deltagit. Några av dem är folkvalda i den här kammaren, och de har gjort stora insatser för den palestinska befolkningen. Men med ändliga resurser måste man också prioritera. Omläggningen av Palestinabiståndet fokuserar just nu mer koncentrerat på ekonomisk utveckling, på att stödja verksamheter att hantera de mycket omfattande hälsoutmaningar som följt av kriget och på att främja reformer som behövs för demokrati och god samhällsstyrning i Palestina. Jag tror att vi är helt överens om att det är saker som behövs.

Våra resurser är som sagt ändliga, och vi vill nu fokusera lite mer långsiktigt på att bygga den typen av institutioner som på medellång och lång sikt främjar demokrati, på att institutionernas kvalitet ska öka och på att människorna på Västbanken ska kunna känna lite framtidshopp.

Fru talman! Jag och Linnéa Wickman är som sagt helt eniga om att det brutala våldet måste få ett slut. Det blir bara värre och värre. Den senaste E1-planen som har lagts fram kommer dessutom att på ett illegalt sätt tvångsfördriva många palestinska familjer. Vi ser en tydlig radikalisering av den israeliska regeringens politik, och har sett det i många månader.

Jag tror att det mest verkningsfulla verktyget vi kan använda oss av här, om vi ändå ska vara lite ärliga, är att gå fram med mycket tuffare sanktioner mot både de mest extrema ministrarna i den israeliska regeringen och fler våldsamma bosättare. Det är personer som är direkt farliga och som verkligen borde sanktionslistas av EU. Jag samarbetar gärna med Linnéa Wickman och resten av kammarens riksdagsledamöter om hur vi kan få med oss fler EU-länder på den mycket tuffa linje som Sverige har.

Av det jag har sett och hört – jag har också pratat med många följeslagare – är initiativet beundransvärt och mycket konstruktivt. Men det handlar som sagt om prioriteringar. Nu väljer vi, särskilt med anledning av det vi har sett i Gaza, att prioritera till exempel hälsosektorn.

Vi vet att det kommer att ta år, kanske till och med decennier, att få en fungerande hälsosektor på plats i Gaza. Vi ska se till att stötta både Egyptens förmåga att ta emot palestinska familjer med vårdbehov och den jordanska sjukvårdskapaciteten men också på Västbanken. Det tror jag är otroligt viktigt för att minska mänskligt lidande.

Det här handlar om var vi, med den begränsade budget vi har, kan göra allra störst nytta. Jag tror att vi, där vi är just nu, kan göra störst nytta delvis i hälsosektorn och delvis genom att som sagt främja institutionernas kvalitet och att se till att Västbanken får ett mer levande näringsliv som kan blomstra, som kan exportera och som kan anställa. På så sätt kan vi förbättra levnadsvillkoren för inte bara några hundratals familjer utan för tiotusentals, hundratusentals, miljoner människor som lever på Västbanken.

Om det sedan skulle visa sig inte fungera i längden omprövar vi hela tiden allt bistånd i den bemärkelsen. Men det är det vi vill åt. Vi vill hjälpa i volym, så många på Västbanken som det bara är möjligt, och förbättra levnadsvillkoren, göra livet mer demokratiskt, skapa sysselsättning och jobb och se till att fler mammor och pappor på Västbanken kan gå till jobbet.

Fru talman! Jag tycker också att det är fantastiskt att kyrkor och församlingar själva samlar in pengar och själva använder sitt eget kapital för att göra viktiga insatser runt om i världen. Det är fantastiskt. Det borde vi göra mer av i Sverige. Det här visar på ett mycket tydligt sätt att civilsamhället, biståndet och behjärtansvärda insatser tillsammans är mycket större än bara det staten gör. Om vi kraftsamlar går det att bedriva verksamhet runt om i hela världen för att hjälpa de mest utsatta människorna på jordklotet.

Vi stöttar internationell närvaro på Västbanken genom flera olika kapaciteter, som har nämnts tidigare här i debatten. Vad gäller Palestina i stort är vi Europas största givare till den humanitära krisen i Gaza. Vi har dessutom ett mycket omfattande utvecklingsbistånd i Palestina på Västbanken. Det här handlar som sagt om att vi smalar av det utvecklingsbiståndet till att mer rikta sig mot att främja ekonomisk utveckling och mycket viktiga hälsoinsatser. Jag tycker inte på något sätt att jag har gömt mig bakom Sida. Jag har varit mycket tydlig med att det är vi som har ändrat strategin, men det är Sida som fattar beslut om vilka insatser som görs. Det här är ett uppenbart resultat av att vi har smalat av strategin.

Då måste man också ha svar på vilka hälsoinsatser som ska falla bort för att det här ska finansieras. Som sagt är det också mycket viktiga insatser. Vi kan gärna ha en diskussion om hur stor biståndsbudgeten ska vara på totalen och hur mycket som ska gå till Sverige. En sådan debatt välkomnar jag. Men detta handlar om att vi har ändliga resurser både i biståndsbudgeten i stort och i Palestinabiståndet, framför allt på Västbanken. Då har regeringen valt att särskilt prioritera ekonomisk utveckling, så att fler barn kan se sina föräldrar gå till jobbet och så att vi kan se fler palestinska företag bli livskraftiga. Dessutom görs det mycket viktiga hälsoinsatser. Jag tycker att kriget i Gaza med all tydlighet har visat att det är precis det som behövs.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.