Linnéa Wickman

Herr talman! Jag måste ändå säga att jag hade hoppats få ett tydligare besked från statsrådet för att skingra tvivlen kring om regeringen kommer att hedra sina vallöften och fullt ut finansiera utbyggnaden av dubbelspår på Ostkustbanan. Jag menar då inte enbart enstaka etapper utan att hela projektet läggs in för genomförande. Förutsättningarna är goda, samhällsnyttan är stor och det finns en stark politisk enighet om att denna sträcka är viktig.

Men det står också mer på spel i detta. Det finns kommuner längs denna sträcka som har slutit avtal med staten – Gävle är ett exempel. Kommunens planering och åtaganden enligt det stadsmiljöavtal som slöts 2017 är avhängiga av att staten gör sin del när det gäller att finansiera flytt av godsbangården, vilket sedan också hänger ihop med frågan om järnvägsanslutning till Gävle hamn.

I grunden handlar detta om något som är enkelt och principiellt viktigt, nämligen att kommuner och regioner ska kunna lita på att ett avtal med staten håller över tid. Jag förutsätter därför att avtalet kommer att hedras av regeringen och att de ekonomiska resurser som krävs för detta nu kommer att skjutas till.

Min uppmaning till regeringen är tydlig: Låt inte dubbelspårsutbyggnaden på Ostkustbanan stå tillbaka, utan hedra era vallöften! Fatta de nödvändiga besluten för att hela sträckan ska kunna byggas klart, och gör det så att det är klart senast till 2035! Det är upp till bevis nu.

Tack för debatten!

Herr talman! Först vill jag tacka statsrådet för det inledande svaret.

Det finns få frågor som är så viktiga för mitt hemlän Gävleborg som att dubbelspåret på Ostkustbanan byggs klart. Det är också därför som jag med viss oro tar del av infrastrukturministerns svar på Peder Björks frågor. Jag noterar avsaknaden av besked i fråga om vad statsrådet och regeringen gör för att bygga klart dubbelspåret senast till 2035. Det är ett löfte utställt av landets statsminister och av statsrådets partiledare Ebba Busch.

Över tid sedan 2014 har regeringar av olika politisk färg konsekvent prioriterat mer resurser till Ostkustbanan. Men det brådskar med besked och handling om ett fullt utbyggt dubbelspår ska stå klart senast till 2035. Det är också fullt möjligt för regeringen att lägga ett särskilt uppdrag för detta i stället för att avvakta ytterligare.

Det finns många skäl till varför ett dubbelspår på Ostkustbanan bör prioriteras. Det är ett av landets mest belastade enkelspår. Det finns akuta kapacitetsbrister, och det är ett spår som är en central länk för person- och godstrafik mellan norra och södra Sverige. Banan är otroligt sårbar för olika typer av trafikstörningar, vilket också visar sig gång på gång.

Men Ostkustbanan är ett av de mest välutredda och planmogna större järnvägsprojekten i landet. Förutsättningarna är också goda för att snabba på dubbelspårsutbyggnaden. Vi vet att restiderna skulle halveras, arbetsmarknadsregionerna skulle förstoras kraftigt och pendling på banan skulle underlättas. Vi vet att fler kommer att kunna bo på ett ställe och arbeta på ett annat. Vi vet också att näringslivets kompetensförsörjning skulle stärkas kraftigt. Just frågan om dubbelspår är bland de vanligaste medskicken som jag får när jag träffar representanter för näringslivet i mitt län.

Beräkningar visar också att företagens kostnader för godstransporter skulle halveras med ett dubbelspår. Det skulle också gynna tillväxt, och det skulle gynna klimatet.

Det finns också ett säkerhetspolitiskt perspektiv här. I och med det allvarliga säkerhetspolitiska läget och vårt Natomedlemskap vet vi att infrastrukturen behöver rustas stark, så att vi kan möta olika typer av militära behov, som förflyttningar och försörjningskedjor. I det hänseendet innebär det alltså nytta både ur ett civilt perspektiv och ur ett militärt perspektiv att rusta Ostkustbanan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Statsrådet beskrev här i debatten sin oro över de omfattande kostnadsökningar som många infrastrukturprojekt har dragits med. Vi är såklart överens i den här kammaren om att det är ett stort problem. Men det blir lite skevt i debatten om just Ostkustbanan, eftersom den är ett samhällsekonomiskt lönsamt projekt.

Vi vet att en alltför långsam utbyggnad snarare gör att vi tappar konkurrenskraft och tillväxt. Vi vet också att kostnaden per mil järnväg som byggs på Ostkustbanan är lägre än i andra jämförbara projekt. Och vi vet att utan ett fullt utbyggt dubbelspår på Ostkustbanan når inte heller Norrbotniabanan sin fulla potential. Systemet hänger ju ihop. Med Ostkustbanan får man helt enkelt mycket järnväg för pengarna när dubbelspåret är på plats.

Min fråga till statsrådet är enkel: När kommer regeringen att ta det avgörande beslutet för att säkerställa att hela dubbelspåret på Ostkustbanan byggs klart? Kommer det med i den nationella planen – ja eller nej?

Herr talman! I den här debatten är vi flera som har framfört att när det gäller Folke Bernadotteakademin finns det tydliga alternativ till den nedläggning som nu görs, alternativ som myndigheten själv har föreslagit för regeringen. Det blir väldigt tydligt att det inte är så att regeringen inte kan, utan att det handlar om att regeringen inte vill.

Återigen: Jag skulle vilja få svar på den fråga jag ställde, som är varför regeringen inte har lyssnat på sin egen myndighets förslag på hur lokalerna på Sandö skulle kunna nyttjas mer och nyttjas smartare och hur statens resurser skulle kunna användas mer effektivt.

Precis som mina partikollegor har beskrivit här i debatten är en tydlig del av regeringens politik att staten aktivt ska dra sig undan. Vi ser det i nedläggningarna av statliga servicekontor som är på gång. I mitt hemlän Gävleborg handlar det om kontoren i Bollnäs och i Sandviken.

Vi ser också omfattande nedskärningar inom biståndet. När det gäller det konfliktförebyggande arbetet är det en markant förändring. Sidas anslag på området för globala fredsinsatser har halverats. Vi vet att handlingsplanen för genomförandet av agendan för kvinnor, fred och säkerhet har tunnats ut, och vi vet att det kvinnliga medlingsnätverket för fred har lagts ned. Samtidigt är antalet väpnade konflikter på en rekordhög nivå.

I den situationen tycker jag att det är anmärkningsvärt att det ansvariga statsrådet ger bilden här i kammaren att det skulle vara Folke Bernadotteakademin på Sandö som bär skulden för detta och inte de ekonomiska prioriteringar som den här regeringen gör när det gäller att sänka skatten för de allra rikaste och skära ned kraftigt inom det svenska biståndet.

Herr talman! Det finns ingen som är emot en effektiv statsförvaltning. Men statsrådet får faktiskt svara på varför regeringen inte lyssnar på sin egen myndighets förslag.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för att han är här i dag och debatterar dessa viktiga frågor, för interpellationerna berör både frågan om den statliga närvaron utanför Stockholm och frågan om Sveriges mångåriga arbete med bistånd och byggande av hållbar fred, något som vi verkligen ser behov av i dessa dagar då den regelbaserade världsordningen inte bara utmanas av auktoritära krafter utan börjar raseras på allvar.

Regeringen väljer nu, med hänvisning till kostnadseffektivisering, att stänga ned både Folke Bernadotteakademins huvudkontor i Kramfors och Sidas utbildningsverksamhet i Härnösand och flytta dessa till Stockholm, för tydligen är det automatiskt ineffektivt om verksamheter inte ligger i huvudstadsområdet.

Herr talman! I maj förra året besökte jag Folke Bernadotteakademin, FBA, på Sandö tillsammans med riksdagskollegor från Västernorrland. Förutom att Sandö är en speciell och naturskön plats där krig, konflikt och elände kan kännas långt borta är det en plats som bär på en viktig historia när det gäller Sveriges arbete med att utbilda människor inför internationella insatser och utvecklingssamarbeten i syfte att stödja länder som drabbats av konflikt.

När jag besökte FBA hade man fått i uppdrag av regeringen att i en lägesrapport beskriva nyttjandet av lokalerna för utbildningsverksamhet och hur användandet skulle kunna öka eller effektiviseras. Ett förslag som lades fram var det Peter Hedberg nyss beskrev, alltså att regeringen skulle kunna ge relevanta statliga myndigheter i uppdrag att använda FBA:s lokaler genom att FBA ges ansvaret att säkerhetsutbilda personal från andra myndigheter som ska tjänstgöra utomlands. Det skulle vara ett sätt att öka nyttjandegraden av lokalerna och använda statens resurser mer effektivt. Det går att se stora samordningsvinster med det förslag som FBA lade fram till regeringen.

Herr talman! Vad FBA däremot inte har föreslagit är att huvudkontoret i Kramfors ska stängas ned och flyttas till Östermalm i Stockholm. Tvärtom har man framfört många rimliga argument för att verksamheten i Kramfors i stället bör utvecklas. Det handlar både om kompetensförsörjning och om lokalkostnader där jämfört med i Stockholms innerstad. Det är även anmärkningsvärt att det inför nedläggningen av FBA i Kramfors varken har förts en dialog med myndigheten, hållits en offentlig debatt eller gjorts en konsekvensanalys – åtminstone inte en som vi eller medarbetarna fått ta del av.

Jag undrar om statsrådet Dousa och regeringen över huvud taget övervägde förslaget från FBA att i syfte att använda statens resurser smartare använda dem för olika myndigheters säkerhetsutbildningar. Det är inte helt logiskt att regeringen vill slå samman och skära ned på myndigheter i kostnadseffektivitetens namn men inte agerar för att myndigheter ska använda de utbildningslokaler och den kompetens som redan finns hos FBA.

Regeringen försöker ge en bild av att nedskärningarna på Sida i Härnösand och FBA i Kramfors gör att mer resurser kan gå till internationellt bistånd och fredsinsatser, men det stämmer inte. Sanningen är i stället den att regeringen med sitt borttagande av enprocentsmålet för biståndet och med sin ekonomiska politik, som med precision gynnar landets höginkomsttagare, lyckas svika både världens utsatta och Västernorrland.

Herr talman! Jag vill börja med att vara väldigt tydlig med att jag förutsätter och tror att alla vi som representerar Gävleborg här i Sveriges riksdag samt även dess landshövdingar vill och kommer att verka för det gemensamma bästa och för det som är bra och viktigt för Gävleborgs befolkning.

Jag konstaterar att vi nu har fått ett löfte av landshövdingens man, som också råkar vara riksdagsledamot, att länsstyrelsens hbtqi-certifiering och hbtqi-arbete kommer att fortsätta. Det är något som vi får se som ett besked här i kammaren.

Herr talman! Det jag vill återkomma till är det som regeringen fortfarande behöver kunna svara på. Det är vilka särskilda behov som statsrådet ser att länet har och hur det matchar den profil som har eftersökts, också i förhållande till den statliga värdegrunden.

Regeringen lät landshövdingeposten stå tom i ett halvår. Det har funnits väldigt god tid att bedöma olika kandidater både inom och utanför politiken.

Jag tänker ändå på den brist på svar på den upprördhet som finns över ärligt menade och inte på något sätt illvilliga frågor. Frågorna möts inte av några som helst svar från statsrådets sida.

Det är väldigt många av Gävleborgs invånare som undrar hur förtroendet ska kunna upprättas för statens snart högsta representant i länet hos de tusentals av länets invånare som saknar förtroende just på grund av den historik som vi alla känner till.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag önskar få ett tydligare svar på den punkten från statsrådet.

Herr talman! Tack till statsrådet som är här i kväll för att debattera med oss!

Att vara landshövding är inte vilket uppdrag som helst. Det är ett uppdrag som kräver gott omdöme – eller god vandel, för att använda ett begrepp som SD-regeringen gärna betonar vikten av i andra sammanhang.

Det kräver en förmåga att vara en samlande kraft i ett län men också att representera. Det handlar om att representera statens verksamhet i ett län och också om att kunna representera länet och dess behov i olika sammanhang. Man ska även kunna representera länets medborgare.

En landshövding behöver vara en person som både kan och vill bygga förtroende mellan människor och mellan olika intressen och som verkar i länet för att alla ska känna sig trygga, inkluderade och delaktiga i det gemensamma samhällsbygget.

Efter att ha väntat ett halvår fattade regeringen beslut om att utse en ny landshövding i Gävleborg tillika myndighetschef för länsstyrelsen. Jag kan vittna om att i mitt hemlän Gävleborg har reaktionerna varit mycket starka efter att regeringen beslutat att utse en person som tidigare har uttryckt sig djupt rasistiskt och nedvärderande baserat på etnicitet, religion och sexuell läggning och som därtill vid flera tillfällen är dömd för förtal.

Med den utnämning som regeringen valde att göra är det i dag många i Gävleborg som har svårt att se att regeringen över huvud taget hade en ambition att försöka utse någon som har förutsättningar och vilja att vara den samlande kraft som länet behöver för en förbättrad infrastruktur, stärkt energiförsörjning till basindustrin på både kort och lång sikt, utbildningssatsningar, fler jobb, hållbara fiskbestånd och mer myggbekämpning, bara för att nämna några viktiga frågor.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Många frågar sig varför regeringen premierar en bakgrund som så uppenbart försvårar att kunna samla ett län. Jag undrar om det här är vad som ska löna sig i framstående uppdrag inom den offentliga förvaltningen, oavsett om en person har en bakgrund inom eller utom politiken och oavsett vilket parti personen representerar.

Jag undrar vilka egenskaper, kunskaper och erfarenheter som regeringen har tyckt varit viktiga att besitta för en landshövding för just Gävleborg. Hur har urvalsgrunden sett ut med hänsyn till förtjänst och skicklighet? Det är ju kärnan i den här debatten, och det är frågor som jag menar att statsrådet behöver kunna svara på.

Regeringen sitter på utnämningsmakten, och det här säger ytterst något om regeringens omdöme. Den tidigare ledningen i länsstyrelsen, med Moderaternas Per Bill i spetsen som den senaste landshövdingen, gjorde att Gävleborgs länsstyrelse blev den första i landet att hbtqi-certifiera sig, vilket ju är ett tydligt bevis på att länsstyrelsen, direkt från myndighetens ledning, har en lång tradition också av att arbeta strategiskt och ta allas lika värde och inkludering på allvar.

Kan vi lita på att det här arbetet kommer att fortsätta, sett till att det här också är en certifiering och ett arbete som Sverigedemokraterna motarbetar i varenda politisk församling där de är representerade?

Jag undrar vilka konkreta förväntningar som regeringen har på den nyvalda landshövdingen när det gäller att bygga förtroende och verka som en enande representant för hela Gävleborg.

(Applåder)

Herr talman! Jag måste ändå konstatera att det inte räcker att lyssna på vad som sägs, utan det spelar också roll vad som görs.

I genomsnitt är det 130 000 kvinnor i världen som varje dag får preventivmedel med stöd av USA-finansierade program. Under den 90 dagar långa frysningen av medel, som vi vet inte kommer att komma tillbaka på detta område, är det ungefär 12 miljoner flickor och kvinnor som nekas denna viktiga vård.

Det duger faktiskt inte att säga att jämställdhet är ett kärnvärde i utrikespolitiken när vi ser detta allvarliga bakslag. Samtidigt hör vi hur företrädare för regeringssidan är helt svarslösa när det gäller vilken plan och vilken beredskap som nu finns och vilket ledarskap Sverige nu tar tillsammans med likasinnade länder för att minimera och lindra skadan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utrikespolitisk debatt

Herr talman! Först vill jag tacka ledamoten för inlägget. Mycket av det som ledamoten sa i sitt anförande håller jag med om.

Det som blir tydligt i debatten är dock att vi, trots att Trumps Project 2025 väldigt tydligt är en färdplan för att inte minst skära ned i biståndet och återinföra the global gag rule, ändå har vetat om detta i flera månader. Ingen i debatten har påstått att Sverige ska göra allting ensamt. Däremot kan Sverige ta på sig ledartröjan för att agera och mobilisera resurser och engagemang för SRHR i världen.

Jag undrar vad regeringens plan är.

Fru talman! År 2025 är ett jubileumsår för den globala jämställdhetskampen. Internationella kvinnodagen firar 50 år. För 30 år sedan antogs Pekingplattformen, den mest progressiva globala handlingsplanen för kvinnors rättigheter stödd av 189 länder. För 25 år sedan beslutade man om FN:s resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet. För 15 år sedan bildades UN Women.

Men samtidigt som vi firar framstegen möter vi också ett allt starkare motstånd. Flickors och kvinnors rättigheter ifrågasätts och blockeras av bakåtsträvande krafter. Det gör det ännu viktigare att försvara de internationella överenskommelserna. Pekingkonferensen ledde till att fler länder kriminaliserade våld mot kvinnor. För första gången fick vi omfattande statistik över könsbaserat våld. Kvinnors roll i fredsprocesser lyftes fram. Det banade väg för resolution 1325.

Men detta jubileumsår för jämställdhet präglas också av nya och starkare hot. Sverige och det internationella samfundet kommer att behöva agera kraftfullt mot detta. Vi har en historisk uppgift att axla för de miljontals flickor och kvinnor som lever under det hårdaste av förtryck under repressiva regimer som i Iran och Afghanistan, och för de kvinnor som drabbas hårdast i krig och konflikter i Gaza, Ukraina, östra Kongo och Sudan.

Men det gäller också de kvinnor som nu ser sin egenmakt minska när Trumpadministrationen, med världens rikaste man i spetsen, återinför the global gag rule. När världens största biståndsland USA förbjuder biståndsorganisationer att ens informera om säkra aborter innebär det att miljontals kvinnor förlorar tillgången till preventivmedel, mödravård och hivprevention.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utrikespolitisk debatt

Enbart under de dagar som USA har stoppat biståndet har International Planned Parenthood Federation fått stänga ner hälsotjänster och service för miljontals flickor, kvinnor, unga och hbtqi-personer i 13 länder i Afrika och Asien. Det är bistånd som inte kommer att komma tillbaka. Konsekvenserna är närmast oöverblickbara.

Vi vet att resultatet blir fler osäkra och farliga aborter, oönskade graviditeter och dödsfall. Flickor, kvinnor och hbtqi-personer får betala priset när välfinansierade allianser av värdekonservativa, nationalistiska rörelser slår undan benen för rätten till sin egen kropp och hälsa.

Sverige och likasinnade länder måste öka stödet till FN och civilsamhällesorganisationer. När Trump senast satt i Vita huset agerade Sverige under den socialdemokratiskt ledda regeringen. Det måste vi göra igen. Regeringen kan inte stå passiv när kvinnors rättigheter hotas.

Fru talman! Sverigedemokraternas och regeringens beslut att nedprioritera jämställdheten i utrikespolitiken är ett historiskt misstag. Det räcker inte att kalla jämställdhet för ett kärnvärde om politiken samtidigt försämras. Den feministiska utrikespolitiken har avskaffats.

Den globala jämställdhetsambassadören har försvunnit. Stödet till Unaids har tagits bort. Kärnstödet till FN:s befolkningsfond minskar. Det svenska kvinnliga medlingsnätverket har lagts ned. Regeringens biståndsramverk gör jämställdhet till en fråga om relevans i stället för en självklar del av allt arbete. En tydlig handlingsplan för jämställdhet saknas.

Samtidigt kämpar FN och civilsamhällesorganisationer för att fylla finansieringsluckorna efter Trumpadministrationens politik. Men de kan inte göra det ensamma. Act Svenska kyrkan och RFSU har uppmanat regeringen att agera och samla likasinnade länder för att stoppa bakslagen. Regeringen måste kliva fram. Jag undrar: Vad är planen för att försvara den globala jämställdheten? Trots otaliga debatter och frågor i månad efter månad får vi inget svar.

Fru talman! Den värld som vi vill leva i är inte en osäker och farlig värld där auktoritära krafter och den starkes rätt ska få diktera villkoren för demokrati och mänskliga rättigheter.

Vi ser i Gaza och på Västbanken hur Israels regering bryter mot folkrättens principer. Straffriheten för övergrepp mot palestinier breder ut sig. I Västsahara berövas saharierna sin rätt till självbestämmande. I Georgien demonstrerar människor modigt månad efter månad mot auktoritär utveckling och ryskinspirerade lagar. Vi som var på plats som internationella valobservatörer vid höstens val kan intyga att det var ett demokratiskt underskott som präglade parlamentsvalet.

Förtryck, ockupation och våld slår alltid hårdast mot de mest utsatta. När demokratin retirerar är det kvinnor, flickor och hbtqi-personer som får betala det högsta priset. Det är ett tydligt mönster, men det är något vi aldrig kan acceptera.

Vi får inte vackla när andra tvekar. Vi får inte backa in i framtiden. Nu är det dags att höja ambitionerna.

(Applåder)

Herr talman! Den här interpellationsdebatten har, liksom den förra, med all önskvärd tydlighet visat hur regeringen passivt ser på när internationell rätt urholkas. När en ockupationsmakt aktivt försöker hindra FN från att utföra sitt uppdrag och när behoven är större än någonsin väljer den svenska regeringen att dra tillbaka allt stöd till UNRWA. Steg för steg undergrävs den regelbaserade världsordningen, och regeringen bidrar till att låta det ske.

Vi hörde nyss Israels bosättarpolitik beskrivas som en akilleshäl. Jag skulle vilja kalla den för en skamfläck, särskilt med tanke på att den fått fortgå under så lång tid.

Det finns andra länder som till skillnad från Sverige agerar med kraft. Norge har inte bara ökat sitt stöd till UNRWA utan har också vänt sig till Internationella domstolen för att pröva om Israels beslut att förbjuda FN-organet strider mot internationell rätt. Så handlar en regering som inte tvekar när det gäller att försvara folkrätten och de mänskliga rättigheterna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Mot bakgrund av den allvarliga och eskalerande situationen på Västbanken och det akuta behovet av att dokumentera brott mot internationell rätt och säkerställa ansvarsutkrävande är mina frågor till statsrådet: Är regeringen beredd att ompröva sitt beslut om att dra in stödet till Ekumeniska följeslagarprogrammet? Är regeringen beredd att ompröva sitt beslut om att dra in allt stöd till UNRWA? Kommer den svenska regeringen att stödja Norges initiativ i ICJ?

Det som räknas är inte bara vad vi säger utan också vad vi gör. Jag vill uppmana statsrådet att inspireras av följeslagarna, som inte vänder bort blicken, och faktiskt agera.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill börja med att tacka Johan Büser för en viktig interpellation. Jag vill inleda med några ord från Linn Davrin, ekumenisk följeslagare som nyligen har återvänt till Sverige efter en tid i Jordandalen på Västbanken:

"I det här mörkret finns det en fråga som är ständigt närvarande. Hur undviker vi att stänga av? Hur hittar vi modet att stå kvar? Att verkligen säga att vi ser, att vi hör och att vi tänker agera? Jag har såklart inget svar på den frågan, men varje gång vi vägrar att vända bort blicken så planterar vi ett litet frö och skapar en värld där ingen förblir osynlig."

Jag vill rikta ett stort tack till Linn, till Jacob Risberg som har talat här i debatten och till alla andra följeslagare för deras avgörande insatser. Deras närvaro skyddar civila palestinier från övergrepp och bosättarvåld. De följer barn genom militärens checkpoints på väg till skolan, och de dokumenterar demoleringar av hem och den systematiska konfiskeringen av palestinsk mark. Bara genom att vara där skapar de en trygghet som annars saknas. I en verklighet där straffriheten för övergrepp mot palestinier har pågått under lång tid och bara växer är följeslagarna ett ljus i mörkret.

Herr talman! Jag hade nyligen förmånen att ta emot Daoud Nassar från Tent of Nations här i riksdagen. Jag har även besökt hans familjs gård utanför Betlehem - en kristen palestinsk familj som i åratal har utsatts för både fysiska attacker från bosättare och rättsligt av den israeliska staten. Hans vittnesmål är tydligt: Den internationella närvaron är det enda skyddet mot bosättarnas våld, och situationen har förvärrats sedan Hamas terrorattack den 7 oktober.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Faktum är att attackerna minskar eller upphör helt när följeslagare finns på plats. Trots detta väljer regeringen att ta bort stödet till Ekumeniska följeslagarprogrammet. Statsrådet Dousa och hans moderata kollega försöker nu skylla på Sida, men vi vet alla att det är en konsekvens av regeringens politik på biståndsområdet. Biståndet har skurits ned drastiskt, och Palestina är särskilt drabbat. Man har till och med avskaffat hela landstrategin.

Herr talman! Följeslagarna vägrar att vända bort blicken, men det är vad regeringen gör vid det absolut sämsta tänkbara tillfället när den palestinska civilbefolkningen behöver stödet som mest. Samtidigt ser vi en kraftig eskalering på Västbanken.

I går trädde förbudet mot UNRWA i kraft. Det är ett ensidigt beslut av det israeliska parlamentet. UNRWA, som är livlinan för den palestinska befolkningen, har förbjudits att verka. Men vad är planen? Sanningen är att det inte finns någon plan B. Därför är det anmärkningsvärt att statsrådet och hans moderata kollega i den här debatten lägger, och i den tidigare debatten har lagt, kraft på att svartmåla UNRWA i en tid när man borde stå upp för internationell rätt, för åtaganden som Sverige har, för hur vi under lång tid har röstat i FN och för att säkerställa att den palestinska civilbefolkningen får stöd och lindring. I det långa loppet handlar det om att nå en tvåstatslösning, som jag hör att vi är överens om. Det är anmärkningsvärt hur den här debatten förs.

(Applåder)

Herr talman! Två år har gått sedan regeringen valde att lägga ned det kvinnliga medlingsnätverket för fred. Jag kan inte riktigt tolka statsrådets svar på något annat sätt, även om statsrådet fortfarande inte har svarat på frågan om det är pausat i väntan på att göras om till en annan form, som regeringen önskar, eller om det helt enkelt är permanent nedlagt.

När Folke Bernadotteakademin i sitt underlag till regeringen beskrev konsekvenserna om nätverket skulle läggas ned sa man att påverkansarbete för att främja kvinnors roll i fredsprocesser skulle ha haft mindre genomslag om medlingsnätverket inte fanns och att Sverige utan ett svenskt nätverk kan gå miste om viktiga och värdefulla kontaktytor globalt - också när allt fler liknande nätverk bildas. Man konstaterar också att tillgången till erfarna svenska kvinnor med utrikespolitisk och diplomatisk bakgrund skulle begränsas.

Det här är konsekvenser som regeringen uppenbarligen kunde leva med, men återigen: Regeringen har inte utvecklat nätverket. Den har inte gett några nya uppdrag i den riktning som statsrådet här beskriver när han kritiserar det arbete som medlingsnätverket har gjort. Jag tycker faktiskt också att vi måste komma ihåg att det här bröt ny mark. Det är inte konstigt att man också måste jobba med påverkansarbete när man jobbar med djupa strukturer som håller kvinnor tillbaka.

Kanske är det ändå så att svaret i det här går att finna i att medlingsnätverket var en tydlig del av den feministiska utrikespolitiken, som till varje pris skulle bort. Annars hade nämligen regeringen utvecklat dess arbete. Den feministiska utrikespolitiken ryggade inte för att utmana de här djupt rotade normerna och strukturerna, men det gör tyvärr regeringen med sin politik.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag noterar att statsrådet inte svarar på frågan om nätverket har lagts ned eller pausats. Jag hoppas att statsrådet kan svara på det i sitt nästa inlägg.

Jag ställde också en annan fråga i den här interpellationen. Den gäller på vilka grunder statsrådet och regeringen har gjort bedömningen att nätverket inte längre behövs. Det är ju väldigt tydligt att det behövs otroligt mycket insatser för att stärka och utveckla arbetet och öka jämställdheten i fredsprocesser.

Hittills är svaret inte klarare än att nätverket vid sina över 200 aktiviteter enligt statsrådet Dousa har ägnat sig för mycket åt - jag citerar "påverkansarbete genom deltagande vid möten och workshoppar. Påverkansarbete bör inte vara ett medlingsnätverks främsta fokus".

Det går ju att beskriva medlingsnätverkets arbete och resultat på andra sätt. I det underlag som offentliggjorts på senare tid, alltså det Folke Bernadotteakademin lämnat till Utrikesdepartementet, beskriver man att medlingsnätverket har medverkat i och substantiellt bidragit till utformningen av en global allians för regionala medlingsnätverk för kvinnor. Detta har skett genom aktivt deltagande på arbetsmöten med samtliga regionala nätverk, där fokus har varit etableringen av en global allians. Bland annat representanter för FN:s avdelning för politiska och fredsbyggande frågor, UN Women och FN:s generalsekreterares kontor har medverkat.

I ett annat underlag från Folke Bernadotteakademin till regeringen beskrivs att nätverket har bidragit till att stärka Sveriges anseende som en ledande aktör inom arbetet med kvinnor, fred och säkerhetsagendan och specifikt i arbetet med kvinnor i medling. Det är alltså det här som i svaret från statsrådet beskrivs, nästan lite föraktfullt, som möten och workshoppar.

Herr talman! Om Sverige har ett kostnadseffektivt och resultatgivande verktyg som innebär att nya steg tas på ett område där utvecklingen går alldeles för långsamt, som i genomförandet av FN:s resolution 1325, varför begravs nätverket i stället för att få nya uppdrag av regeringen att utveckla sitt arbete? Återigen är det någonting som regeringen hade kunnat utforma i dialog med nätverkets väldigt kunniga medlemmar - om det alltså var så att regeringen var missnöjd med nätverkets arbete, så att säga, även om man kan ha olika bild även av det.

Det är dock inte vad regeringen har gjort. Regeringen har inte gett några nya uppdrag. Regeringen har i praktiken lagt ned nätverket och inte heller bemödat sig om att fatta något formellt beslut. Man har inte heller uttalat ett ord om medlingsnätverket förrän regeringen och statsrådet har tvingats hit till kammaren i dag för att faktiskt lägga ut texten om vad som har hänt kring det kvinnliga medlingsnätverket för fred.

Jag konstaterar också att varken ett kostnadseffektivt verktyg som medlingsnätverket eller resurser till fredsarbete prioriteras av regeringen. Förutom medlingsnätverket har regeringen halverat Sidas anslag på området för globala fredsinsatser. Man missar också väldigt viktiga perspektiv, till exempel hur pojkar och män ska inkluderas när det gäller jämställdhetsarbete i den - nu tunnare - svenska handlingsplanen för genomförandet av agendan om kvinnor, fred och säkerhet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Statsrådet Dousas argumentation håller alltså inte.

Herr talman! Tack så mycket, statsrådet, för det inledande svaret!

År 2015 etablerades det svenska kvinnliga medlingsnätverket, bestående av erfarna kvinnor med olika bakgrund. Gemensamt hade de att de har djupgående kunskap om och erfarenhet av medling, dialog och fredsbyggande.

Nätverket var ett mycket konkret exempel på den feministiska utrikespolitiken, som lanserades under Margot Wallström och den dåvarande Sregeringen. Det var också en tydlig del i arbetet med agendan för kvinnor, fred och säkerhet.

Ett av de områden där kvinnor är som allra mest underrepresenterade är i fredssamtal och medling - detta trots att vi vet att fredsavtal där kvinnorna är med blir mer hållbara. Kvinnorna behövs för att det ska bli en hållbar fred.

Mellan 1992 och 2019 var endast 13 procent av förhandlarna, 6 procent av medlarna och 6 procent av avtalsundertecknarna i fredsförhandlingar kvinnor, så det råder inget tvivel om att behovet av insatser är stort. Nätverket var ett exempel på hur Sverige kunde bidra till att stärka kvinnors roll och aktiva deltagande i fredsprocesser, inte minst genom att bidra till att bygga upp fler sådana nätverk i andra länder.

Men, herr talman, när SD-regeringen tillträdde påbörjades en mycket anmärkningsvärd hantering av det här nätverket. Precis som den feministiska utrikespolitiken monterades medlingsnätverket ned, men det gjordes inte med buller och bång som med den feministiska utrikespolitiken utan nästan i smyg.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

År 2023 fick Folke Bernadotteakademin i sitt regleringsbrev i uppdrag att lägga nätverket vilande i väntan på en extern utvärdering som skulle redovisas den 30 juni. Tiden gick; ingen utvärdering gick att finna.

Efter att vi socialdemokrater under en längre tid hade eftersökt denna utvärdering visade det sig i september att det inte fanns någon sådan. Det gick inte heller att ta del av någon intern utvärdering. Samma månad svarade utrikesminister Billström inte ens på en direkt fråga från mig här i riksdagen om nätverket skulle läggas ned.

Efter ytterligare några månaders tystnad kom sedan ett besked i regleringsbrevet om att Folke Bernadotteakademin inte längre skulle förvalta medlingsnätverket. Sedan dess har det återigen varit helt tyst från regeringens sida.

Regeringen har ju egentligen inte fattat något beslut om en formell nedläggning. Den har inte heller tagit några initiativ under mandatperioden gällande hur man skulle kunna utveckla nätverkets arbete utifrån de synpunkter som inkommit från medlemmarna. Man har uppenbarligen haft en dialog med dem, och statsrådet har hänvisat till denna i sitt svar.

Om det nu är så att kvinnor, fred och säkerhet är ett så prioriterat område som statsrådet säger att det är hade det väl ändå varit bättre att utveckla nätverket och all den kompetens som finns där, än att i praktiken lägga ned nätverket under två års tid. Detta sker i en tid då vi har fler väpnade konflikter i världen än på mycket länge och där vi ser att det sexuella våldet i krig ökar.

Till denna dag har regeringen inte med ett ord kommenterat framtiden för detta nätverk. Frågan om regeringen anser att nätverket är nedlagt eller pausat tycker jag förtjänar ett direkt och rakt svar. Jag ger nu också statsrådet Dousa chansen att klargöra detta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag konstaterar att det ministern minst vill prata om är hur vi säkrar den grundläggande finansieringen utifrån de demografiska förutsättningar som finns och den rådande situationen inom landets äldreomsorg. Mina kollegor från Gävleborg har också gett olika tydliga exempel på hur det ser ut i vårt län.

Finansministern har sagt att det ska löna sig att tjäna 125 000 kronor i månaden. Jag tänker att det i stället ska löna sig att utföra ett av samhällets absolut viktigaste jobb, nämligen att arbeta inom vård och omsorg, att ta hand om oss och att ta hand om våra nära och kära.

Jag upprepar att budgeten för 2025 inte innehåller några nya generella statsbidrag till kommunerna. Det är klart att det kommer att bli utmanande om vi inte ökar resurserna när behoven ökar. Varje år sker en gradvis urholkning som gör att man får mindre och mindre pengar att bedriva verksamhet med.

Sedan finns enskilda reformer som vi har initierat som är otroligt viktiga, och jag delar bilden av att svenska språket är viktigt. Jag kommer själv från en kommun där man har jobbat hårt med hur man kan arbeta med att höja kompetensen i svenska språket för dem som arbetar inom vård och omsorg.

Jag vill också tacka statsrådet och mina kollegor för att de har deltagit i debatten. Dessa frågor borde placeras högre på den politiska dagordningen, och jag tar verkligen det som en uppmaning från statsrådet att hon gärna vill komma tillbaka så att vi kan debattera frågorna utifrån fler perspektiv än vad vi har hunnit med i dag. Regeringen måste skapa en plan för hur vi ska klara de växande framtida behoven.

I detta anförande instämde Kristoffer Lindberg och Patrik Lundqvist (båda S).

Fru talman! Tack, ministern, för det utvecklade svaret!

Jag konstaterar att flera av de få insatser som statsrådet ändå nämner att regeringen gör för att förbättra situationen inom äldreomsorgen är saker och ting som den tidigare socialdemokratiska regeringen har initierat.

Jag konstaterar att Äldreomsorgslyftet nämns. Det är väldigt viktigt. Jag tycker att man kan nämna skyddad titel för undersköterskor och rätt till fast omsorgskontakt. Det är också exempel på viktiga reformer som regeringen har tagit vidare.

Det grundläggande problemet i dag är ändå, trots pandemins lärdomar, att de kvalitetslyft och ambitionshöjningar som vi påbörjade inte kan förverkligas utan långsiktiga satsningar som ger kommunerna riktiga resurser så att det går att anställa fler och förbättra arbetsvillkoren så att fler vill arbeta kvar.

Fru talman! Den grundläggande frågan i den här debatten blir trots allt följande.

Hur ska regeringens politik, där de rika prioriteras, kunna lösa krisen? Det är en ineffektiv politik som inte kommer att få fart på någon tillväxt. Jag vet att regeringen reviderade ned sina egna tillväxtprognoser strax innan årsskiftet.

Hur ska den här politiken, där man överger undersköterskorna, kunna lösa den allvarliga krisen? Detta är förstås ingen ny fråga. Men sett till hur stora utmaningarna faktiskt är och hur behoven ser ut när det gäller både kompetensförsörjningen och den demografiska utvecklingen behöver staten ta sitt ansvar, vilket jag skulle säga att den här regeringen inte gör.

Kommunal bedömer att det för att klara äldreomsorgens ökande behov skulle behövas 8 200 fler heltidsanställda inom äldreomsorgen varje år fram till 2030, till en total kostnad av ungefär 25 miljarder kronor. Det är en summa som regeringen hade kunnat prioritera, men det gör man inte. Det man gör är i stället att sänka skatterna med 28 miljarder kronor bara i år.

Myndigheten för vård- och omsorgsanalys har gjort en omfattande prognos kring de investeringar som krävs fram till 2040 för att klara de ökande behov som vi talar om i debatten. Där framgår att fyra av fem medborgare, alltså en stor majoritet av alla som bor och lever i det här landet, förväntar sig att äldreomsorgen år 2040 ska tillgodose befolkningens behov i större eller i åtminstone lika stor utsträckning som i dag. Samtidigt uppger fler än hälften i den undersökning och analys som myndigheten har tagit fram att även om kommunerna genomför olika typer av förbättringsarbeten och insatser kommer de med dagens finansiering i mindre utsträckning att kunna möta vård- och omsorgsbehoven.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Mer än 90 procent av kommunerna tror att det är privata ruttjänster för de pensionärer som har råd som kommer att vara en del av lösningen. Mer än 60 procent av kommunerna bedömer att det är mycket eller ganska troligt att det är anhöriga som kommer att få täcka upp.

Redan i dag får äldre omsorg allt senare. En förklaring är att trösklarna för stöd har höjts och att allt fler, framför allt kvinnor, har tvingats gå ned i arbetstid för att täcka upp när välfärden brister. Men det här är ingen ödesbestämd utveckling, utan det är politik. Det handlar om ekonomisk politik och hur man prioriterar.

Menar ministern verkligen att det är familjesituationen och plånboken som ska avgöra vilken omsorg man får? Ska landets pensionärer delas in i ett A-lag och ett B-lag? Det är ett svek mot dem som har byggt det här landet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack till ministern för det inledande svaret!

Jag konstaterar att det är hög tid att ministern kommer hit för att debattera situationen i landets äldreomsorg, för läget inom den svenska äldreomsorgen är allvarligt.

När Kommunal frågar landets undersköterskor inom äldreomsorgen uppger färre än hälften att de vill arbeta kvar inom tre år. På tio år har andelen som vill arbeta kvar sjunkit med hela 40 procent. I samma undersökning svarar fler än hälften att arbetstiderna aldrig eller inte särskilt ofta går att kombinera med familjeliv eller sociala aktiviteter. Samtidigt svarar var tredje att bemanningen dagligen eller någon eller några gånger i veckan är så låg att det innebär en risk för de äldre.

Kommunals ordförande Malin Ragnegård konstaterar, baserat på bland annat den här undersökningen, att äldreomsorgen befinner sig i fritt fall och att dessa siffror borde utlösa en politisk kris i Sverige. Kommunals medlemmar går sönder när de försöker bära upp ett underfinansierat system, med kronisk underbemanning och arbetsmarknadens högsta sjukskrivningstal som följd. Med tanke på att andelen av befolkningen som är 85 år eller äldre kommer att öka de kommande tio åren med nära 170 000 personer blir det än mer alarmerande.

Fru talman! Jag tror inte att det är en överraskning för statsrådet att äldreomsorgen står inför stora utmaningar sett till både kompetensförsörjning och demografi. Men jag vill hävda att de politiska prioriteringar som regeringen gör inte på något vis möter de här utmaningarna.

Man ska också se på utvecklingen. De senaste 19 åren har 13 nationella budgetar varit borgerliga och präglats av stora skattesänkningar som framför allt har gynnat landets välbärgade.

Under den här mandatperioden har regeringen inte bara fortsatt på den inslagna vägen utan förstärkt den markant i budget efter budget. Ministern ger sig själv och andra höginkomsttagare, till exempel riksdagsledamöter, tusentals kronor i sänkt skatt per månad. Halva regeringens reformutrymme i statens budget läggs i år på just det här, vilket dessutom är riktigt ineffektiv politik om man vill minska arbetslösheten och få fart på tillväxten och ekonomin. Undersköterskorna får däremot inte vare sig fler kollegor, bättre villkor eller för den delen någon större skattesänkning att tala om.

Även om det är kommunerna som ansvarar för äldreomsorgen påverkas deras förutsättningar starkt av storleken på statsbidragen och av att man inte räknar upp statsbidragen i förhållande till takten i inflationen. Det är någonting som vi socialdemokrater har föreslagit att man ska göra och som våra nordiska grannländer gör. Det skulle vara att ta ansvar för att bygga en mer robust äldreomsorg som kan möta utmaningarna och där budgeten inte urholkas från år till år.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi ska komma ihåg att kommunernas skattenivåer förstås även påverkas av om regeringen tar sin del av ansvaret för att finansiera den gemensamma välfärden. Jag tycker faktiskt att vi nu efter att resurstillskotten under åratal inte motsvarat de faktiska behoven är i ett läge där en rimlig fråga att ställa sig är: Hur många fler skattesänkningar på nationell nivå tål äldreomsorgen? Jag undrar om äldreministern verkligen anser att det är en rimlig prioritering att sänka skatterna för landets rikaste i det här allvarliga läget.

Fru talman! Det finns just nu ingenting viktigare än att få till stånd omedelbara och akuta åtgärder som räddar strömmingen och det småskaliga kustfisket, som har bedrivits längs våra kuster i generationer. Agerar vi inte nu väntar med största sannolikhet oåterkalleliga konsekvenser för fiskbestånden och ekosystemet i Östersjön.

Vi behöver dra lärdom av historien. Vi behöver ändra riktning i fiskeripolitiken. Det är väl ganska uppenbart att den gemensamma fiskeripolitiken är trasig? Vi kan inte fortsätta på den inslagna vägen då våra hav dammsugs på fisk av några få industritrålare. Snart kan det vara för sent. Vi är redan i elfte timmen.

Jag betackar mig verkligen för anklagelser om politiskt spel. Personligen har jag varit väldigt engagerad i den här frågan som lokalpolitiker. Jag kommer från ett län där vi under lång tid har haft kustfiskare som varnat för utvecklingen. Nu har jag valt att engagera mig i den här frågan också som riksdagsledamot.

Jag tror att tonen och allvarsorden i den här debatten faktiskt har att göra med hur verkligheten ser ut. Vi har inte så mycket mer tid på oss. Jag förväntar mig att regeringens arbete för att påverka och föra dialog med andra länder som fiskar i Östersjön ska konkretiseras. Jag ser fram emot att lyssna till ministerns svar på frågan, och också svaret på frågan om ministern ser att han är trygg med det som Ices säger om att fiskbestånden nästa år kommer att klara en hundraprocentig kvotökning. Det är ju där vi är. Vi är i ett så allvarligt läge.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det viktiga är vad som händer på riktigt och att vi minskar fisketrycket. Det vill jag verkligen framhålla i den här debatten. Läget är så allvarligt.

Fru talman! Jag vill säga tack till mina partikamrater i miljö- och jordbruksutskottet som tagit initiativ till denna viktiga debatt om det akuta läget för strömmingen. Jag vill också tacka den ansvariga ministern för att han är på plats för att diskutera vad regeringen nu kommer att göra för att rädda fiskbeståndet och det småskaliga kustfisket. Regeringen har trots allt gått med på en fördubbling av strömmingsfisket i centrala Östersjön och en drygt 20-procentig ökning i Bottenhavet och Bottenviken av fiskbestånd som är nära kollaps.

I dag fiskar drygt 20 industritrålare upp ungefär 90-95 procent av den strömming och sill som tas upp ur Östersjön, och 90 procent av den fisk som fiskas upp mals ned till fiskmjöl i Danmark i stället för att bli matfisk på en tallrik i Sverige och bidra till ökad försörjningsförmåga av livsmedel.

Vi har under en 30-årsperiod sett en stadig minskning av strömming och att den som finns och fiskas upp blir allt mindre. Vi vet samtidigt att det finns ett hårt fisketryck från industrifisket. Det är ett överfiske, en rovdrift från starka ekonomiska intressen. Det är något som måste stoppas. Det är också därför Socialdemokraterna har krävt en fiskepaus för industrifisket som en omedelbar åtgärd.

Fru talman! Det jag ser som absolut allvarligast med att det nu inte blivit så utan till och med det motsatta när regeringen har förhandlat i EU:s ministerråd är att den här regeringen egentligen kan vara den sista som har möjlighet att rädda strömmingen. Men nu ser det ut som att man har misslyckats totalt.

I mitt hemlän Gävleborg har vi småskaliga kustfiskare som kan vittna om den tydliga negativa utvecklingen över tid. Det är till exempel Bergmans fisk, som i september tog emot ministern och hans kollegor i EU:s medlemsländer. Det är också Carl-Åke Wallin i Rönnskär som är ordförande för Kustfiskarna Bottenhavet och som ständigt driver på och föreslår lösningar och lyfter upp kustfiskarnas kritiska situation nu när det knappt finns någon matfisk kvar att fiska. Ingen av dem kommer att få det lättare nu när dessa beslut fattats om kvoterna för nästa år.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Ministern lyfter upp i debatten att Sverige har varit ensamt om att driva en restriktiv linje i förhandlingarna om fiskekvoterna. Mina frågor till ministern och regeringen är därför: Vad finns det för strategi? Vilka initiativ är ministern beredd att ta, och vilken plan finns för att förmå de länder som fiskar mest i Östersjön - till exempel Finland och Estland, som är länder som vi har ett gott och bra samarbete med i många andra frågor - att lyssna på Sverige och gå med på en fiskepaus för industrifisket och lägre kvoter framöver? Det är trots allt den grundläggande frågan för att få till ett hållbart fiske, även om vi behöver vidta också en massa andra åtgärder för att förbättra läget.

Ministern lyfter också fram att Ices bedömer att bestånden ligger inom säkra biologiska gränser för att klara den kraftiga ökningen av fiskekvoterna nästa år. Men en brist som forskare kunnat se historiskt är att politiker tenderar att underskatta den stora osäkerhet som finns i prognoserna. Regeringen tar nu en enorm risk med både förra årets och årets beslut om fiskekvoter, som man trots allt har gått med på.

Jag undrar därför hur säker ministern känner sig på att fiskbestånden kommer att klara beslutet om kvotsättning för nästa år utan att helt krascha.

(Applåder)

Fru talman! De senaste dagarna har Israel attackerat FN:s fredsbevarande styrka i Libanon. Det israeliska parlamentet förbereder lagstiftning som skulle innebära att UNRWA helt förhindras att utföra sina oersättliga och livräddande insatser i ett läge där situationen i Gaza är ett helvete på jorden.

Sveriges regering har inte förmått stå upp för folkrätten, agera aktivt för en vapenvila, fördöma krigsbrott och låta krigsförbrytelser få konsekvenser oavsett vilka som står för dem. Regeringen driver inte ens frågan om att frysa EU:s handelsavtal med Israel så länge de inte följer Internationella domstolens utslag om att förhindra ett folkmord.

USA har sagt att de kommer att upphöra med vapenleveranser till Israel om Israel fortsätter stoppa införseln av nödhjälp till Gaza. Storbritannien har stoppat en del av sin vapenexport och öppnar nu för sanktioner mot extremistiska israeliska regeringsföreträdare.

Min fråga till utrikesministern är då: Vad är Sveriges regering nu beredd att göra?