Henrik Vinge

Herr talman! Återigen: Hade det varit som Nooshi Dadgostar säger hade situationen varit en annan, men den bild hon målar upp stämmer alltså inte. Det är inte så det europeiska elmarknadssystemet fungerar; det vore inte så enkelt för Sverige att isolera sig från den marknaden. Hade det varit det hade vi naturligtvis gjort det, men det går inte.

Det beror bland annat på att man har lagt ned kärnkraften. Hade vi haft en stabil baskraft som vi kunde lita på hade situationen varit en annan, men det har vi inte. Det vi gör är i stället att kompensera hushållen på olika sätt – genom matpriser, bränslepriser och skatter, men även genom elpriser. Vi sänker nu elskatten till 2022 års nivå och försöker på olika sätt att kompensera för detta.

Det europeiska elsystemet fungerar inte optimalt, men det Nooshi Dadgostar föreslår är inte möjligt att genomföra.

(Applåder)

Herr talman! Om det vore så enkelt som Nooshi Dadgostar framställer det vore saken en helt annan, men det är det alltså inte. Det finns ingen enkel modell som skulle innebära att vi fick Sverigepriser. Om vi i Sverige isolerade vår elmarknad skulle det dessutom innebära att vi inte har möjlighet att importera el på det sätt vi ibland behöver göra eftersom behovet av el går upp och ned.

Det stämmer dock att elpriserna är för höga. Det beror framför allt på att vänsterpartierna har lagt ned den svenska kärnkraften. Det är grundorsaken, och därför bygger vi nu upp kärnkraften igen. Vi gör också det som går att göra för att på kort sikt kompensera svenskarna för de höga priserna: Vi sänker matpriserna genom att sänka momsen, och vi sänker priset på bränsle så att det går att köra bil. Det i sig sänker dessutom indirekt matpriserna eftersom maten ska transporteras. Vi sänker också skatten för alla som arbetar.

På det här sättet kompenserar vi för de höga priser som i grund och botten härrör från vänsterpartiernas vanstyre under den tidigare regeringen.

(Applåder)

Herr talman! Sverige har haft en stabil arbetsmarknad därför att vi har låtit parterna ta ansvar. Genom Saltsjöbadsavtalet, förhandlingar och tillit har vi historiskt sett haft färre konflikter, högre sysselsättning och mer ordning och reda än länderna på kontinenten.

I Bryssel tänker man dock annorlunda. Där driver man en överstatlig modell enligt devisen one size fits all vad gäller minimilöner, dygnsvila, stridsåtgärder och löpande detaljreglering. I teorin ska det finnas undantag som ska värna vår modell, men i praktiken vet vi att undantagen kommer att urholkas och att de kan rivas upp när som helst. Länder med fungerande kollektivavtal är i minoritet, och över tid kommer vi att köras över av större intressen.

Samma mönster ser vi i den gröna given, med konsekvensen att småföretagare ska tyngas av en allt större EU-byråkrati. Det är orimligt att tvinga hantverkare och småföretagare att klimatredovisa, herr talman. Varje timme som läggs på klimatbyråkrati är en timme mindre i verkstaden, och färre fakturerade timmar betyder mindre pengar i svensk ekonomi.

EU måste respektera att olika länder löser problem på olika sätt. Den svenska modellen fungerar. Den är byggd nedifrån och upp mellan parter som tar ansvar. Därför behöver vi värna den svenska modellen. Vi behöver stoppa den överstatliga klåfingrigheten. Vi behöver ta bort onödigt krångel för Sveriges företag och låta Sverige fortsätta bestämma över arbetsmarknaden. Det är så vi stärker tillväxten och säkerställer tryggheten för jobben i Sverige.

(Applåder)

I detta anförande instämde Erik Hellsborn (SD).

Herr talman! Det Magdalena Andersson gör nu är att hon försöker sopa igen spåren av den vansinniga invandringspolitik som hon och hennes parti är ansvariga för.

Det här är alltså facit från Socialdemokraterna i Europaparlamentet: De har röstat nej till restriktiv invandringspolitik, nej till finansiering av fysiska gränshinder vid EU:s yttre gräns, nej till att deportera fler illegala migranter, nej till att tolka om internationella regler för att underlätta utvisningar och nej till att markera mot islamistisk infiltration i EU.

Nu, herr talman, har kommissionen lagt fram ett nytt förslag, som ska leda till ökat återvändande av människor som inte har rätt att vistas i Europa. Det här förhandlas just nu nere i Bryssel.

Detta är bra förslag, som Sverigedemokraterna står bakom. Det jag undrar, herr talman, är om Socialdemokraterna kommer att rösta nej även till de här förslagen.

(Applåder)

Herr talman! Magdalena Andersson brukar tala om att hon vill ha en stram invandringspolitik i Sverige, men samtidigt röstar Socialdemokraterna i Europaparlamentet nej till en restriktiv invandringspolitik och nej till fysiska hinder vid EU:s yttre gräns.

Magdalena Anderssons påstådda regeringsunderlag vilar dessutom på partier som inte alls vill ha någon restriktiv invandringspolitik, och många kommuner som Socialdemokraterna styr har tackat nej till att ens ha ett möte med samordnaren för återvandring. I flera av kommunerna arbetar man dessutom med en plan för att tvångsblanda befolkningen genom att bland annat bussa skolelever och flytta nyanlända till fungerande bostadsområden.

Herr talman! Hur kommer det sig att Magdalena Andersson säger att hon vill ha en stram migrationspolitik men att hon varje gång hon får chansen att påverka gör precis tvärtom?

(Applåder)

Herr talman! De stora auktoritära staternas ekonomiska och militära styrka, deras samverkan, deras maktanspråk och deras hänsynslösa krigföring gör att det europeiska säkerhetsläget är mycket allvarligt. För Europas demokratier betyder det att det militära samarbetet måste fördjupas. Inget europeiskt land kan stå starkt på egen hand.

Rysslands styrka på slagfältet bygger på att de sätter ett lågt värde på människoliv. Europas styrka måste bygga på någonting helt annat – på vår ekonomi, på vår teknologi och på en förmåga att producera mer och bättre än våra motståndare.

Den här insikten bygger på lärdomar från det förra århundradet. Modiga människor kämpade och dog för friheten i Normandie, i Karelen och i Telemark. Men frihetens öde avgjordes inte bara där på slagfälten utan också i Detroit, i Pittsburgh och i Seattle – i fabriker där de löpande banden aldrig stannade.

40 år senare var det återigen den fria världens produktion som tvingade det sovjetiska tyranniet på knä och som öppnade dörren till frihet för hela Europa. Då om inte förr blev det tydligt att frihetens starkaste fästning i vår tid är en stor fabrik. Bara den som kan försörja sig själv har makten att bevara sitt självbestämmande.

Här finns det skäl till självkritik. Den europeiska industrin bär en allt tyngre börda av regler, tillståndsprocesser och politiska pekpinnar. Klimatpolitiken har blivit en tvångströja som binder Europas händer medan resten av världen bygger de fabriker som vi sedan handlar från. Genom att belägga våra egna företag med förbud, regleringar och höga skatter driver vi tillverkning och utvinning av råvaror utomlands. Men eftersom vi behöver råvarorna och komponenterna tvingas vi importera dem från länder som inte har ålagt sig själva samma hårda regelverk. Det räddar inte miljön, och det minskar inte utsläppen. Men det försätter oss i en situation som försvagar vår förmåga att stå upp för oss själva, och det försätter oss i beroendeställning i förhållande till länder som inte delar vår syn på frihet. Utan en stark industri och en stabil försörjning av insatsvaror förlorar Europa sitt självbestämmande.

Det här är inte en tid för illusioner. När USA och Ryssland avgör Europas öde får Europa inte sitta med vid bordet. Det beror på beslut som har fattats här – politiska beslut som har fattats i Europa. Politisk klåfingrighet och socialdemokratisk överreglering har gjort att vårt öde nu ligger i andras händer. Att fortsätta på den här vägen äventyrar vår säkerhet. Vi måste verka för ett Europa som förstår vad vår tids stora hot kommer ifrån och som agerar utifrån det.

Herr talman! Europa är frihetens vagga, och frihetens uttryck väcker förakt hos dem som lever i förbittrad avund och som bara förstår maktspråk. Vladimir Putin trodde att väst skulle svika Ukraina när priserna steg och att vi hellre skulle böja oss än att bära kostnaden för friheten. Men han hade fel. Det här är också despoternas historiska misstag. De misstar öppenhet för svaghet och omtanke för feghet. Men demokratier mäter inte sin styrka i uniformer eller parader. De tänker sällan i termer av fiender. Men historien visar att när de hotas reser de sig med en styrka som ingen diktator i världen kan befalla fram.

Herr talman! Europas historiska kraft har aldrig kommit ur höga skatter, tvång eller centralisering. Vår kraft kommer ur de fria folkens fredliga konkurrens och frivilliga samarbete.

Låt oss försvara det som är vårt! Låt oss bygga ett Europa som aldrig mer blir offer för historien utan som är kraften som formar framtiden!

(Applåder)

I detta anförande instämde Staffan Eklöf, Runar Filper, Sara Gille, Erik Hellsborn, Daniel Persson och Martin Westmont (alla SD).

Fru talman! I dag ska vi debattera ett förslag som jag tycker är väldigt bra. Det handlar om utökade möjligheter att avtjäna fängelsestraff med elektronisk övervakning, alltså det som brukar kallas fotboja.

Det som föreslås här är att fängelsestraff på upp till ett år och sex månader ska kunna avtjänas med fotboja i stället för genom att personen är inlåst. För att det ska kunna ske kommer man dock att göra en fördjupad lämplighetsprövning där man prövar om det är lämpligt att en person avtjänar sitt straff på det sättet.

I lämplighetsprövningen kommer man att ta hänsyn till bland annat brottets karaktär, det vill säga vad det egentligen är som personen har gjort, och till återfallsrisken. Det är någonting som inte i alltför stor utsträckning har gjorts i Sverige tidigare. Man kommer alltså att titta på hur stor risken är att personen kommer att begå fler brott. Detta är något vi successivt för in mer av i den svenska rättsordningen. Vi tycker nämligen att det är helt avgörande när det kommer till straffmätning och utdömande av straff.

En tredje aspekt man kommer att titta på är något som mig veterligen är helt nytt, nämligen att ta hänsyn till brottsoffrets perspektiv och brottsoffrets anhörigas perspektiv: Hur kommer det att kännas för de människorna om den här personen avtjänar sitt straff utanför fängelset?

Syftet med denna ändring är inte att ett våldtäktsoffer ska behöva springa på sin förövare eller att en person som blivit utsatt för ett grovt våldsbrott ska behöva springa på den här människan igen på gator och torg. Tvärtom – det vill vi undvika. Detta handlar om vissa typer av brott där den typen av brottsofferperspektiv eller den typen av särskilda skäl emot inte finns. Straff för dessa brott ska man kunna avtjäna med fotboja, typiskt sett brott där det kanske saknas ett fysiskt brottsoffer.

Att vi för in de anhörigas och brottsoffrets perspektiv är ett uttryck för det paradigmskifte som håller på att ske inom svensk kriminalpolitik, alltså att vi i mycket högre utsträckning tar hänsyn till brottsoffret snarare än brottslingen. Tidigare är det brottslingens, gärningsmannens, perspektiv man har tittat på. Hur länge någon ska sitta i fängelse har man bedömt utifrån hur allvarligt brottet är, de preventiva möjligheterna, möjligheterna till olika typer av vård och åtgärder i anstalt och så vidare. Men man har inte i någon högre utsträckning, eller inte alls, tittat på hur detta uppfattas av offret, av offrets anhöriga och av allmänheten. Vad blir signalen till allmänheten om hur samhället ser på en viss typ av brott?

Detta för vi nu in i svensk kriminalpolitik, och det är på tiden. Det är precis det som behövs. Den viktigaste preventiva åtgärden i samhället är att den breda allmänheten slår ned på brottslighet, att det är kulturellt oacceptabelt att begå brott, att det är skamfyllt att begå brott. Det är helt centralt för att förhindra att människor hamnar i brottslighet, och för att göra det måste vi också se på straffet som en typ av rättvisehandling där man på något sätt återställer en balans som har kommit i obalans när någon har begått ett brott.

Detta är väsentligt, och det här är mig veterligen det första uttrycket för just det. Av den anledningen är detta en väldigt stor dag.

Det här betänkandet bygger på en utredning från Trygghetsberedningen, en parlamentarisk kommitté som jag ledde tidigare och som flera ledamöter i justitieutskottet ingick i. Då diskuterade vi detta. Alla partier var representerade i Trygghetsberedningen, och alla ställde sig bakom det här förslaget. Det är alltså ett enhälligt förslag från Trygghetsberedningen som nu har gått via regeringen och hamnat i justitieutskottet.

När förslaget behandlades i justitieutskottet fick alla partier möjlighet att ta ställning till det igen, och då valde alla partier än en gång att ställa sig bakom det. Detta är alltså ett förslag som har bred förankring i Sveriges riksdag och som alla partier egentligen tycker är bra. Det är ett exempel, tycker jag, på hur man kan bedriva en kriminalpolitik som är tuff mot brottslingarna och tar brottsoffrens perspektiv i beaktande men som också får bred förankring och går att genomföra med stöd från i stort sett hela riksdagen.

Utgångspunkten för förslaget var egentligen också återfallsförebyggande. Det är också en viktig aspekt. Man kan tydligt se i studier att vissa typer av människor som har vissa typer av egenskaper och har begått vissa typer av brott löper mindre risk att återfalla i brott om de får avtjäna straffet med fotboja än på anstalt.

Typiskt sett handlar det om människor som har en ordnad tillvaro i bemärkelsen att de har, till exempel, en lägenhet och ett jobb eller en sysselsättning. Då kan det vara negativt ur återfallssynpunkt att tvinga personer att säga upp sig från jobbet eller säga upp lägenheten och låsa in dem i ett halvår eller ett år, för att sedan släppa ut dem till en tillvaro där de saknar jobb och bostad. Då är risken många gånger större att personerna återfaller i brott. Kan man i stället se till att personer kan behålla sin lägenhet och sitt arbete minskar det på övergripande nivå risken för brott.

Syftet med detta är alltså inte bara det jag beskrev, alltså att säkerställa rättvise- och brottsofferperspektivet. Det är en viktig del, men en annan viktig del är att minska brottsligheten.

Forskning tyder på att detta kommer att göra att Sverige blir lite mindre brottsligt än tidigare. Återfallen kommer att bli färre. Det är bra. Det är viktigt. Det är ett av de viktigaste politiska uppdrag vi har just nu i det här huset.

Att vi kan genomföra detta i bred enighet är jag väldigt glad för. Jag ser att det är flera här i dag som deltog i Trygghetsberedningen, och jag vill rikta ett stort tack till er för konstruktivt och positivt arbete där. Jag vill också rikta ett stort tack till justitieutskottet, som har ställt sig bakom betänkandet, för ett bra och konstruktivt arbete. Det här är bra politik med bred förankring som kommer att göra Sverige lite bättre.

Tack för att ni har lyssnat!

Fru talman! Vi är helt eniga om att det är av högsta vikt att upprätthålla de mänskliga rättigheterna i alla situationer, oavsett vem det gäller. Det är inte där oenigheten ligger. Det finns också en principiell diskussion kring medborgarskapet som man kan ha. Det jag diskuterar och ställer frågor kring är framför allt den stora grupp människor som inte är svenska medborgare men som har kommit hit och begått så allvarlig brottslighet att de hamnat i fängelse. Det är en viss tröskel för att göra det. Detta drabbar många människor i vårt land, som blir utsatta för våld, stölder och annan typ av brottslighet.

Man kan ha den principiella diskussionen, men jag vidhåller att antalet har betydelse. Det är ju antalet brott i vårt land som gör att vi har en stor debatt om kriminalitet just nu. Det beror på att antalet brott är så stort. Antalet brott och antalet brottslingar sätter också Kriminalvården i en väldigt pressad situation. Människor står på kö för att börja avtjäna straff på grund av att det är så pass fullt och att vi har så mycket kriminalitet. Utskottets förslag är ett led i att även frigöra resurser hos Kriminalvården.

Människor som ska utvisas och ändå inte komma tillbaka till Sverige ska inte hamna i frihet här utan någon annanstans. Då är det lika bra att de även avtjänar sina fängelsestraff där.

Min fråga, som jag inte upplever att jag fick något tydligt svar på, gällde alltså antalet. Kommer Miljöpartiet, om de får inflytande över kriminalpolitiken, att verka för att färre icke-svenska medborgare som dömts till fängelse ska utvisas?

Fru talman! Tack, Ulrika Westerlund, för anförandet!

Det är tydligt att det finns två olika sidor i svensk politik, där vi har lite olika prioriteringar. Till att börja med kan man säga att det i sådana här fall är oerhört viktigt att följa de grundläggande rättsstatliga principerna, att inte utsätta människor för onödig fara i samband med denna typ av utvisningar och annat och att naturligtvis bara samverka med länder som också upprätthåller de mänskliga rättigheterna och de grundläggande krav vi ställer på rättssäkerhet och så vidare.

Samtidigt har Sverige har ett problem med att människor som inte är medborgare kommer till vårt land och begår brott. Det har varit ett problem under många år, och vi ser det på en mängd olika sätt. Vi ser det på våldsbrottsligheten. Vi ser det när det gäller inbrott och stölder. Det är många som drabbas av den här typen av brottslighet.

Tidigare har människor dömts till utvisning i väldigt liten utsträckning. Ungefär 10 procent av dem som saknar svenskt medborgarskap men som har kommit hit och begått brott har blivit utvisade. Nu ändrar vi de reglerna, vilket innebär att betydligt fler kommer att bli utvisade. Vi ändrar nu också reglerna vad gäller verkställighet, så att betydligt fler av dem kommer att avtjäna sina straff i hemlandet.

Min fråga är: Om Miljöpartiet får inflytande över kriminalpolitiken i framtiden, kommer man då att verka för att färre människor som saknar svenskt medborgarskap och begår brott här ska utvisas och alltså kommer att släppas fria på svenska gator, och kommer man också att verka för att de i högre utsträckning ska avtjäna sina straff i Sverige snarare än i sina hemländer?

Fru talman! Jag visste inte vad du skulle svara, Gudrun Nordborg. Jag är kanske lite förvånad, för jag tyckte att det blev mer otydligt nu.

I Vänsterpartiets reservation är det ändå tydligt att man är rädd för att det kommer att bli för många som utvisas. Jag tolkar det som att man helt enkelt vill att det ska bli färre. Min fråga är alltså: Om Vänsterpartiet får inflytande över en regering och över kriminalpolitiken, kommer man då att verka för att färre personer ska utvisas och för att färre personer ska avtjäna sina straff i ett annat land?

Det är alltså inte fråga om att samma regler ska tillämpas på alla människor och att man inte ska ta hänsyn till någonting annat än medborgarskapet. Det är fråga om mängd. I dag utvisas ungefär 10 procent av de människor som begår brott i Sverige och inte är svenska medborgare. Nio av tio människor som kommer till vårt land utan medborgarskap och begår brott får alltså stanna här.

Vi anser att det är fel. Vi anser att fler människor borde få lämna Sverige om de kommer hit och begår allvarlig brottslighet.

Min fråga är alltså: Kommer Vänsterpartiet att verka för att fler människor får stanna i Sverige trots att de kommer hit och begår grov brottslighet?

Fru talman! Tack, Gudrun Nordborg, för anförandet och för tydligheten!

Här finns verkligen två tydliga sidor. Vår sida av politiken vill ta mindre hänsyn till brottslingarnas anknytning till Sverige och större hänsyn till det allmännas intresse av lag och ordning, Sveriges säkerhet och inte minst brottsoffrens perspektiv.

Vår sida av politiken vill att fler människor som inte har svenskt medborgarskap ska utvisas ur landet om de begår ett brott som leder till fängelse. Vi vill att fler av dem ska avtjäna straffet i ett fängelse i sitt hemland.

Men Vänsterpartiet uttrycker tydligt i sin reservation och i Gudrun Nordborgs anförande att man ser det på rakt motsatt sätt. Man vill ta större hänsyn till brottslingens anknytning till Sverige än till brottsoffrets perspektiv, till svensk säkerhet och så vidare. Jag tolkar det som att man vill att färre utländska medborgare som döms till brott ska utvisas och att färre utländska medborgare som döms till brott ska avtjäna sitt straff utomlands, det vill säga att de ska avtjäna det i Sverige.

Min fråga till Gudrun Nordborg är: Stämmer det här? Om Vänsterpartiet får inflytande över svensk kriminalpolitik, kommer då Vänsterpartiet att verka för att fler utländska kriminella ska släppas på fri fot i Sverige efter avtjänat straff snarare än att utvisas? Och kommer Vänsterpartiet att verka för att fler utländska kriminella ska avtjäna sina straff i Sverige snarare än att avtjäna dem i något annat land?

Fru talman! Jag vill ändå vidhålla att om man tror att det är mer vänsterpolitik som Sverige behöver för att bli tryggare är man drabbad av ideologiska skygglappar. Det är precis den typen av inställning till kriminalpolitik som har lett till att vi har den situation vi har i dag.

Om vi hade gått in tidigare med tuffa insatser mot gängen hade inte så många människor behövt bli skjutna eller sprängda. Det är min bestämda uppfattning.

När vi talar om förebyggande åtgärder håller jag i och för sig med Gudrun Nordberg om att det i grund och botten är viktigt. Det finns ett stort arbete som vi i Sverige behöver göra. Det handlar om att minska rekryteringen av inte minst unga in i kriminella gäng.

Innan den här debatten i dag hade vi en annan debatt som handlade om en ny socialtjänstlag. Där ger vi socialtjänsten helt nya verktyg för att göra just detta.

Vi har tidigare haft en debatt som handlade om informationsdelning. Skola, polis och socialtjänst ska få dela information. Socialtjänsten ska kunna få ta del av information som polisen har, och polisen ska kunna få ta del av information som socialtjänsten har.

På det sättet ska man kunna fånga upp de unga människor som är på väg in i kriminella gäng. Det var Vänsterpartiet emot. Man vill inte ha den informationsdelningen.

Debatten innan denna debatt handlade om en ny socialtjänstlag. Socialtjänsten kommer att få helt nya verktyg. Det innebär att den kommer att kunna gå in och göra insatser för barn även i familjer där föräldrarna inte samtycker.

Det är ofta ett problem att föräldrarna inte är med på insatserna. Ibland kan det till och med vara så att föräldrarna själva befinner sig i någon typ av gråzon eller kriminalitet. Då måste man kunna gå in och hjälpa barnen på olika sätt.

Det var Vänsterpartiet också emot. Detta med att Vänsterpartiet på något sätt skulle stå för den socialt förebyggande politiken är helt enkelt inte sant.

Fru talman! Det tydligaste beviset för att vänstersidans kriminalpolitik inte fungerar är tillståndet i Sverige. Det är effekten av Gudrun Nordborgs och de rödgröna partiernas kriminalpolitik.

Att inte våga ta i med hårdhandskarna mot brottslingarna har gjort att Sverige har gått från att ha varit ett av de tryggaste länderna till att vara ett av Europas absolut mest våldsdrabbade. Det är fakta. Det är så det ser ut.

Det vi nu gör är att vi lägger om den svenska kriminalpolitiken. Vi ser till att polisen får mycket bättre möjligheter att klara upp brott. Det har gått från att en av fyra skjutningar i gängmiljö har klarats upp till att närmare tre av fyra klaras upp.

Straffen blir hårdare. Dessa människor tas bort från gatorna och låses in i fängelserna. Vistelseförbudet gör att de inte får komma tillbaka till gamla områden där de begick brott och till exempel sålde narkotika.

Vi ser nu att trenderna vänder. Vi ser att antalet skjutningar minskar trendmässigt över tid. Det stämmer att vi hade en puckel av sprängningar, men vi ser att trenden har vänt.

Under den rödgröna regeringen ökade skjutningarna med 300 procent. Nu har de gått ned med en tredjedel. Det är inte en slump. Det beror på att vi har gett polisen verktyg för att hantera detta och på att vi har en annan inställning till kriminalpolitik än vad vänstersidan har.

Det jag är rädd för är att om de rödgröna skulle få makten igen kommer vi att gå tillbaka till den politik som Gudrun Nordborg står för. Då kommer vi att dra tillbaka polisens befogenheter.

Vi har debatterat det tidigare. Vänsterpartiet har sagt att man inte vill att polisen ska ha de möjligheter till avlyssning, informationsdelning och annat som vi har gett dem. Då drar man tillbaka de möjligheterna.

Man vill inte ha kamerorna. Man kanske vill plocka ned de övervakningskameror som vi nu möjliggör att man ska kunna sätta upp. Då kommer vi att gå tillbaka och få se den extrema våldsutveckling som Sverige var drabbad av under den förra mandatperioden. Jag skulle bli oerhört orolig om vi skulle få se den utvecklingen i Sverige.

Herr talman! Sedan ungefär två och ett halvt år tillbaka genomför vi den största förändringen av svensk straffrätt i modern tid. Vi är långt ifrån färdiga med arbetet, men vi ser redan bra resultat.

Antalet skjutningar i gängmiljö har tydligt minskat under perioden. Det beror till stor del på det hårda arbete som polis och andra aktörer gör varje dag i vårt land. Men det beror också på de verktyg som vi har gett inte minst polisen för att de ska kunna bli mycket mer effektiva med att klara upp brott.

Vi har gett dem betydligt större möjligheter att avlyssna gängkriminella än vad de hade under den förra regeringen. Vi har också gett dem möjlighet att upprätta säkerhetszoner – det som kallas visitationszoner – som polisen själv bedömer har stoppat skjutningar i flera städer runt om i Sverige. Det har räddat människoliv.

Antalet skjutningar i gängmiljö är en tredjedel färre nu än när vi tillträdde. Innan vi tillträdde klarades ungefär en av fyra skjutningar i gängmiljö upp. I dag klaras närmare tre av fyra skjutningar upp. De här kurvorna hänger ihop. När risken att åka fast ökar minskar också viljan att begå brottet, och för första gången på över ett decennium pekar kurvorna åt rätt håll. Det tar tid att göra förändringar, men vår politik fungerar.

Det här får naturligtvis många olika positiva konsekvenser. På plats efter plats i vårt land tar nu vanliga människor tillbaka sina gator och centrum från de kriminella. Några bra exempel på det finns i södra Stockholm, där ett antal öppna drogscener har försvunnit de senaste åren tack vare vistelseförbuden.

En företagare i Rågsved sa följande i en intervju med Expressen: ”De gjorde precis som de ville. Sålde framför barn. De ägde oss och vi förlorade kunder. Nu kommer kunderna tillbaka och alla i området pratar om den nya lagen. Det är 100 procent lugnare.”

De kriminella som vistades där och sålde droger riskerar nu fängelsestraff om de sätter sin fot där igen. I kombination med att vi också har möjliggjort mer kameraövervakning kommer vi att kunna återupprätta tryggheten till och med på platser som denna som har varit väldigt brottsutsatta tidigare.

Detta tar tid, men det är så här vi gör det. På gata efter gata och i centrum efter centrum ser vi till att vanliga människor tar tillbaka det här landet från de kriminella.

Denna politik får ytterligare konsekvenser. En av dem är att det blir fullt på våra fängelser. Det är nu så fullt på Sveriges fängelser att man låter de intagna till och med sova två och två i våningssängar. Trots det finns det ändå hundratals människor som dömts till fängelse som i dag måste vänta på en ledig plats för att de ska kunna avtjäna sitt straff på en anstalt.

Hur ska vi kunna lösa det här? Vi bygger naturligtvis flera anstalter så fort det bara går. Det pågår också projekt för att hyra anstaltsplatser utomlands. På sikt är tanken att kriminaliteten naturligtvis kommer att gå ned tack vare dessa insatser, men på kort sikt måste vi se till att alla de kriminella som döms för brott också kan avtjäna sina straff på anstalt. Vi bygger alltså flera anstalter och så småningom kommer vi att hyra anstaltsplatser utomlands.

En stor andel av de människor som sitter på svenska anstalter saknar svenskt medborgarskap. Hur många det är varierar naturligtvis över tid, men det finns tidigare rapporter från Kriminalvården som talar om ungefär 25 procent. En betydande andel av dem som sitter på svenska anstalter har alltså inte svenskt medborgarskap.

De tidigare regeringarna har varit alldeles för dåliga på att se till att de här människorna utvisas efter avtjänade straff. Färre än 10 procent av dem som saknar svenskt medborgarskap och som har begått brott här har utvisats. Det tycker vi är alldeles för lite. Det betyder att nio av tio får stanna.

Vi genomför nu förändringar som innebär att det blir obligatoriskt för domstolarna att pröva frågan om utvisning när en person utan svenskt medborgarskap blir dömd till fängelse i landet. Det betyder att väldigt många av dessa människor aldrig kommer att sätta sin fot på svensk mark igen. Och eftersom de ska återvända till sina hemländer efter avtjänat fängelsestraff är det också rimligt att de avtjänar fängelsestraffet i sitt hemland.

Sverige ska inte vara en uppsamlingsplats för världens kriminella. Vi behöver frigöra våra fängelseplatser för att kunna låsa in de gängkriminella som finns här i landet. Därför yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet, och jag ser fram emot att det ska träda i kraft den 1 juli i år.

Fru talman! Avslutningsvis konstaterar jag att det som vanligt finns partier från vänstersidan i politiken som säger nej till våra kriminalpolitiska förslag, trots att de visat sig vara effektiva och trots att de på punkt efter punkt visat sig fungera. Om vi hade lyssnat på dem hade skjutningarna fortsatt öka. Tre av fyra gärningsmän hade fortsatt gå fria. Den öppna droghandeln i södra Stockholm hade fortsatt öka. Runt om i Sverige hade människor skjutits i våldsdåd som hade kunnat förhindras med säkerhetszoner.

Fru talman! Var och en kan se vad som hände med Sverige när vänsterpartiernas kriminalpolitik fick styra. Vi gick från att vara ett av de allra tryggaste länderna till att bli ett av Europas farligaste. Det är dit som det rödgröna samarbetet hotar att ta oss igen. Jag tycker, fru talman, att det är förbluffande att vissa här verkar ha sådana ideologiska skygglappar på sig att de blir helt blinda för den verklighet som alla andra kan se.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om statens insatser för barn som misstänks för grova brott

Herr talman! Jag är helt enig med ledamoten om att det behövs resurser för att lösa de här problemen. De resurserna tillskjuter vi. Jag delar alltså inte alls den uppfattning som förs fram här.

Men frågan gällde faktiskt inte det. Frågan gällde att vi nu gör en översyn av hela den svenska straffrätten och hela den svenska kriminalpolitiken för att på alla sätt riva ned hinder som finns för att lösa brott.

För två år sedan kunde man gå till polisen och fråga: Vad är det viktigaste vi kan göra nu för att bryta rekryteringen av unga människor till gängkriminalitet? Då sa de: Det viktigaste är att vi ska kunna prata öppet med socialtjänst och skola. Riv ned sekretesshindren!

Det är inte på det sättet, som Vänsterpartiet påstår, att man redan i dag kan göra detta. Det är alltså ett reellt problem att brottsbekämpningen hindras av att vi själva sätter upp regler som gör att myndigheter, vuxensamhället och vuxenvärlden inte får kliva in och tidigt stoppa kriminella karriärer, när människorna är barn. Det är ett faktum.

Vi ändrar nu på det. Den 1 april träder det här i kraft. Det innebär att polis, socialtjänst och skola kommer att kunna prata med varandra. Vänsterpartiet sa nej till det.

Min fråga är alltså: Kommer Vänsterpartiet, om man får inflytande över kriminalpolitiken, att vilja återinföra de här sekretesshindren och hindra polis, skola och socialtjänst att prata med varandra? Eller har man ändrat sig och nu förstått vikten av att vi genomför detta? Står man nu bakom den lagstiftning som vi genomför den 1 april?

Herr talman! Tack alla som har deltagit i debatten i detta väldigt viktiga ämne!

För egen del är jag kanske mindre intresserad av att diskutera vems fel det egentligen är att vi har hamnat här. Jag är mer intresserad av att försöka ta reda på vilka som vill vara med och lösa problemet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om statens insatser för barn som misstänks för grova brott

Vi genomför nu den största satsningen på rättsväsendet i modern tid. Vi ger polisen befogenheter som gör att man kan lösa fler brott. Vi ger socialtjänsten befogenheter som gör att man kommer att kunna göra insatser mycket mer effektivt. Och inte minst: Vi tar bort sekretessen så att skola, socialtjänst och polis kan prata med varandra och på det sättet tidigt komma in och bryta kriminella karriärer hos väldigt unga människor.

Vi har väldigt starkt stöd i riksdagen för det här. Jag upplever att det går bra. Jag upplever att det har effekt. Den grova brottsligheten minskar i vissa delar och uppklaringsprocenten ökar väldigt mycket. Vi klarar upp grova brott i mycket större utsträckning i dag än vad vi gjorde för några år sedan.

Det finns ett stort orosmoln på himlen. För att de här åtgärderna ska få full effekt behöver de verka under lång tid. Det här kommer att ta tid. Men vad händer vid ett maktskifte? Det är nämligen så att Vänsterpartiet väldigt ofta är emot de här åtgärderna. Man säger nej till saker. Häromveckan pratade vi om att vi ska sätta upp tusentals övervakningskameror i Sverige. Vänsterpartiet var emot det. Det man då undrar är: Kommer Vänsterpartiet att vilja ta bort de övervakningskamerorna om man får makten efter nästa val?

Nu diskuterar vi till exempel att skola, sjukvård och socialtjänst kommer att kunna prata med varandra om unga kriminella för att stoppa de här karriärerna tidigt. Vänsterpartiet är emot det. Man vill inte ha den informationsdelningen. Man vill kanske ha tillbaka de sekretesshinder som vi hade förut.

Min fråga till ledamoten är egentligen: Om det skulle vara så att Vänsterpartiet får inflytande över kriminalpolitiken efter valet, kommer man då att återinföra sekretesshinder så att rektorer, socialtjänst och polis inte kan prata med varandra för att förhindra att grova brott begås av unga människor?

Herr talman! I dag ska vi diskutera en fråga som kanske är en av de viktigaste som vi över huvud taget har att behandla under mandatperioden – rekryteringen av barn till grov kriminell verksamhet.

Jag tror att det är få av oss som har lämnats oberörda av de rapporter som vi får. Vi ser att barn rekryteras i ung ålder på sociala medier och till och med i våra skolor för att utföra grova våldsbrott och mörda andra människor för pengar.

Många av oss, inte minst jag, blev särskilt berörda av den rapport vi fick från polisen tidigare i år. Där sa polisen att ett av de största problemen, en av de största svårigheterna och ett av de största hindren för att bryta gängkriminaliteten är att det finns en närmast outsinlig källa av unga människor, barn, som är beredda att rekryteras in i gängkriminalitet och begå de mest grova våldsbrott för pengar.

Inte minst som pappa till två pojkar berörs man av det här. Det är ett av vår tids mörkaste och mest allvarliga problem. För många av oss framstår det nog som närmast overkligt; man har svårt att tro att det ens kan vara på det här sättet. Men det är på det här sättet.

Vi är skyldiga – vi som sitter här inne och hela vårt samhälle – att göra allt vi kan, samla samhällets resurser och ta krafttag för att bryta trenden. Jag menar att detta är något som ligger på alla våra partiers ansvar, oavsett om man är en del av regeringsunderlaget eller av oppositionen. Det är ett ansvar som åligger de myndigheter som jobbar med de här frågorna. Det är ett ansvar som ligger på civilsamhället och inte minst på föräldrarna. Vi måste tillsammans mobilisera samhällets resurser för att bryta rekryteringen av barn till grov kriminalitet.

Regeringen genomför nu en hel del saker på det här området, just för att det är så viktigt. Tidöavtalet innehåller det mest omfattande program på rättsområdet som någonsin har genomförts i vårt land, i varje fall i modern tid. Det är den största satsning på rättsväsendet som vi någonsin har genomfört.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om statens insatser för barn som misstänks för grova brott

I arbetet har vi tre prioriteringar. Det handlar om att slå mot våldet, alltså att stoppa våldet i så stor utsträckning som det bara går för att skydda människor, potentiella brottsoffer, från att bli drabbade. Det handlar också om att strypa den kriminella ekonomin. Det är den som möjliggör det här, och den tilläts växa med 100–150 miljarder under den förra regeringen. Vi måste bryta den, för det är där pengarna finns, och det är det som driver mycket av kriminaliteten. Den tredje prioriteringen är alltså att bryta rekryteringen av barn till grov kriminalitet.

Vi tycker att det är väldigt bra att Riksrevisionen har gjort denna granskning och gått igenom och tittat på hur samhället jobbar med de här frågorna. Gör vi tillräckligt? Är vi tillräckligt effektiva? Föga förvånande kommer Riksrevisionen fram till att det inte är så. Det är klart att vi måste göra mer i frågan. Det finns en lång rad frågor och en lång rad med åtgärder som vi måste vidta. Det finns inte en quickfix för det här, utan det är en massa olika saker som måste komma på plats.

Om man ska välja ut en sak som är särskilt viktig – även om jag tycker att det är svårt – blir det att bryta sekretessen mellan olika myndigheter. Polis, socialtjänst och skola måste prata med varandra för att så tidigt som möjligt kunna bryta en kriminell karriär, gärna innan den ens har påbörjats.

Därför inför vi nu ett antal olika nya regler kopplat till detta där vi ser till att man tar ned trösklarna. Myndigheterna kommer att kunna prata med varandra på ett helt annat sätt. Det kommer till och med att bli en skyldighet i vissa fall, inte minst för rektorer, att ta kontakt med polisen och informera dem om det till exempel pågår rekrytering till gängkriminalitet på en skola eller om människor begår brott på skolområdet.

Det här kan man egentligen tycka är en självklarhet. Det är kanske en av de viktigaste uppgifter som en rektor har att upprätthålla ordning och reda och trygghet på en skola. Det är klart att en rektor måste ha kontakt med polisen om det begås grova brott på skolan. Varför har inte det här varit en självklarhet tidigare?

Svaret på den frågan är att det inte finns enighet här inne i kammaren om detta. Det finns flera oppositionspartier som motsätter sig det här. De tycker inte alls att rektorerna ska ha någon skyldighet att ha en dialog med polisen. Nu när vi diskuterar just rekrytering av barn till grov kriminalitet skulle det vara väldigt intressant att höra från de partier som är emot detta vad de tycker att man ska göra i stället. Ska vi alltså inte ha öppna spjäll mellan skola, socialtjänst och polis så att vi så snabbt som möjligt kan bryta kriminella karriärer? Jag tror att det är en av de viktigaste åtgärder som vi över huvud taget kan genomföra.

Andra saker som vi har gjort handlar till exempel om att möjliggöra avlyssning av människor som är yngre än 15 år. Det finns de som har höjt röster om att det är integritetskränkande och att man därför inte ska göra det. Vi ska inte avlyssna barn, anser de. Men faktum är att det hjälper oss att i ett så tidigt skede som möjligt fånga upp de människor som annars hade hamnat i kriminalitet.

Man kan prata om integritet i de här fallen. Men vad är egentligen mer integritetskränkande än att som barn – när man själv kanske inte riktigt har ett konsekvenstänkande och förstår vad man gör – snärjas av ett kriminellt gäng och begå handlingar som man aldrig kan göra ogjorda? Man får mer eller mindre sitt liv förstört därför att man antingen så småningom blir ett offer för gängen eller gör saker som man kommer att straffas för och som kommer att påverka ens liv i många år framöver. Vad är mer integritetskränkande än detta? Det kan inte vara mer integritetskränkande att samhället och vuxenvärlden tar sitt ansvar och kliver in med full kraft så fort som möjligt och gör något åt det här.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om statens insatser för barn som misstänks för grova brott

Polisen skriver på sin hemsida att barn och unga används som utförare inom den grova organiserade brottsligheten eftersom de riskerar lägre eller inga straff på grund av sin låga ålder.

Därför är det så viktigt att vi ser över både straffmyndighetsålder och straffrabatter. Det är trots allt så att unga människor begår väldigt grova brott, och många gånger kan samhällets fulla resurser sättas in först när en ung människa hamnar hos polisen. Då kan man använda sig av tvång, och det krävs inte längre samtycke. Ofta är det detta som krävs för att bryta en kriminell karriär.

Vi gör också förändringar i socialtjänstlagen och på andra sätt som innebär att man även från det sociala hållet kommer att kunna använda sig av det som kallas för mellantvång, alltså att inte behöva samtycke av vare sig vårdnadshavare eller barn. Man kommer i och med detta att kunna vidta åtgärder på ett mycket mer kraftfullt sätt än tidigare.

Förebyggande arbete och repressivt arbete är inte olika saker här, utan de måste gå hand i hand. Vi måste mobilisera både rättsstaten, kriminalstaten och socialstaten samt naturligtvis föräldrarna mot detta. Familjen har en enormt stor betydelse när det kommer till att förebygga brottslighet.

Regeringen avsätter nu 400 miljoner per år för att stödja föräldrar som kanske har barn som har hamnat snett eller fel. Jag tror att det är en åtgärd som kommer att få väldigt stor betydelse, för familjen är den kanske viktigaste faktor för att förebygga brott som vi över huvud taget har.

Vi gör en enorm satsning på detta. Vi ska bryta trenden, och vi ser redan nu resultat. Vi ser att dödsskjutningarna minskar. Vi ser att uppklaringsgraden av grova skottlossningar i gängmiljö har ökat från 25–30 procent för två år sedan till 70 procent i dag. Detta är väldigt glädjande, och vi ska fortsätta på det sättet. Det är vårt ansvar att bryta den här utvecklingen, och det kan vi göra om vi gör det kraftfullt tillsammans.

(Applåder)

Herr talman! Den här regeringen genomför tillsammans med Sverigedemokraterna en historisk satsning mot brottslighet. Det är ett projekt som saknar motstycke i vårt land. Det handlar om att vi genomför hundratals åtgärder under mandatperioden som syftar till att det ska bli lättare att gripa och döma brottslingar. De som döms ska sitta i fängelse längre, och brottsoffer ska få upprättelse och stöd.

Jag är oerhört stolt över att vara en del av det maskineri som ska baxa igenom hela det historiska programmet; därför att det kommer att få effekt. När vi har genomfört åtgärderna kommer vi om några år att se att tiotusentals gängkriminella, mördare och våldtäktsmän kommer att sitta inlåsta. Om vi inte hade genomfört åtgärderna hade de varit ute på våra gator. Vi kommer alltså att ta brottslingar från våra gator och sätta dem i våra fängelser. Det kommer att göra Sverige till ett tryggare land.

I dag är vi här för att diskutera en av de hundratals åtgärderna. Vi ska alltså diskutera förslaget som kommer att innebära att det blir lättare att använda övervakningskameror för myndigheter och polisen för att på olika sätt förhindra och beivra brott.

I dag är det alldeles för svårt att få lov att sätta upp övervakningskameror. Administrationen är omfattande, och det tar lång tid. Det leder i praktiken till för få övervakningskameror i vårt samhälle. Vi behöver ha fler.

Varför ska vi ha fler övervakningskameror? Det finns framför allt två skäl. Till att börja med kan filmen från en övervakningskamera ofta vara avgörande för att fälla till exempel en rånare, en mördare eller någon annan typ av brottsling och kunna låsa in personen i fängelse och slippa släppa ut denne på grund av att det saknas bevis.

Om man lyckas filma när själva brottet begås och om det går att identifiera gärningsmannen har man naturligtvis ett väldigt starkt bevis. Men många gånger räcker det faktiskt att filma på ett sådant sätt att det går att bevisa att personen befann sig i närheten av brottet när det begicks. Det kan underminera till exempel en falsk berättelse som personen lägger fram för att bli friad.

Ett annat viktigt skäl till att vi behöver fler övervakningskameror är att det skapar trygghet. Vi ser att brottsligheten många gånger minskar i närheten av en övervakningskamera när den sätts upp. Var och en förstår vad det beror på. Det märks också tydligt i det första exemplet. Man vill inte bli filmad när man begår brott, och har man precis blivit filmad och är medveten om det minskar incitamentet eller risken för att begå brott; man kommer helt enkelt inte att kunna ljuga om att man var någon annanstans när brottet begicks.

Det här är effektivt, och det är bra. Förslaget är väl avvägt, och det kommer att få effekt. Därför yrkar vi bifall till utskottets förslag.

Det finns egentligen bara ett enda stort frågetecken i allt det här. Varför har det här inte gjorts tidigare? Varför har vi varit tvungna att vänta tills Sverige har blivit ett av Europas mest brottsdrabbade länder innan vi inför en sådan här lagstiftning, som kan tyckas ganska självklar? Hur kan det komma sig att vi hade åtta år med en socialdemokratisk regering, som lovade att vända på varje sten men av någon anledning ändå inte valde att vända på just den här rätt uppenbara, populära, billiga och effektiva stenen?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kamerabevakning i brottsbekämpning och annan offentlig verk-samhet – utökade möjligheter och ett enklare förfarande

Jag har funderat lite på det och tror att jag vet svaret. Jag tror att svaret finns i det betänkande som vi ska hantera i dag. Jag tror att svaret på frågan är Vänsterpartiet. Vänsterpartiet säger nämligen nej till det här förslaget. De vill inte alls gå vidare med de här förenklingarna för att kunna få många fler övervakningskameror på plats. Vänsterpartiet är motståndare till det eftersom deras instinkter aldrig verkar vara att man ska vara tuff mot de kriminella och förenkla för polisen utan kanske till och med tvärtom.

En socialdemokratisk regering råkar också vara beroende av Vänsterpartiets stöd. Säger Vänsterpartiet nej blir det nej, om vi har en rödgrön regering. Jag tror att det var just därför Socialdemokraterna misslyckades med att stoppa gängen i tid. Det var därför gängen under den föregående mandatperioden fick växa och bli både större och starkare än de någonsin hade varit.

Det skrämmer mig att tänka på vad som kommer att hända med alla de hundratals åtgärder som vi nu vidtar om det skulle bli en rödgrön majoritet igen. Ska vi rulla tillbaka dem om Vänsterpartiets instinkter plötsligt ska styra kriminalpolitiken igen? Ska vi plocka ned övervakningskamerorna och låta de kriminella ta tillbaka gator och torg från de laglydiga människorna? Jag menar att vi måste göra precis allt vi kan för att förhindra en sådan utveckling och för att kunna fortsätta med detta historiska projekt för att stoppa och mota gängkriminaliteten i vårt land.

Lyckligtvis står vi fortfarande på stabil grund här. Vi har en stabil, stadig majoritet av Tidöpartier i riksdagen. Det innebär att vi i dag kommer att säga ja till en strängare kriminalpolitik som är tuffare mot de kriminella. Och vi kommer att säga nej till Vänsterpartiets förslag, som bara skulle gynna brottslingarna.

Fru ålderspresident! Jag vill börja med att gratulera Andreas Norlén och Kenneth G Forslund, som i brett samförstånd har valts till riksdagens talman och förste vice talman. Det är också med stolthet som jag för den sverigedemokratiska, moderata, kristdemokratiska och liberala gruppens räkning nominerar Julia Kronlid till posten som andre vice talman.

Val av andre vice talman

Julias kompetens, meriter och personlighet gör henne ytterst väl lämpad för det här uppdraget. Under sina tolv år som riksdagsledamot, där hon har tjänstgjort i en rad olika utskott, har Julia skaffat sig en djupgående kunskap och förståelse för ledamotsuppdraget. Den här erfarenheten, i kombination med att hon också har tjänstgjort i riksdagsstyrelsen och som andre vice gruppledare, har även gett henne en djupare inblick i och förståelse för Riksdagsförvaltningens funktionssätt och talmännens löpande arbete.

Genom sin tjänstgöring som vice partiledare och ledamot av kyrkostyrelsen har hon också god erfarenhet av och förståelse för vad det innebär att leda och representera stora demokratiska organisationer med många anställda.

Genom sin tjänstgöring i krigsdelegationen har hon också god kunskap om riksdagens kris- och beredskapsarbete. Genom den breda utrikespolitiska kompetens som Julia har skaffat sig efter många års tjänstgöring i riksdagens utrikesutskott, i Europarådets svenska delegation, i EU-nämnden med mera tror vi att Julia också har mycket att tillföra i talmanspresidiets viktiga internationella representationsuppdrag.

Genom att kombinera flera ytterst krävande och ansvarsfulla uppdrag i demokratins tjänst med sin roll som flerbarnsmor har Julia också varit en förebild och inspirationskälla för många kvinnor, både inom och utom vårt parti. Den här erfarenheten har också gjort henne intresserad av att fortsätta utveckla och anpassa ledamotsuppdraget och förvaltningens funktionssätt för att passa ledamöter med alla typer av livssituation och bakgrund.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Val av andre vice talman

Bland dem som har haft förmånen att få arbeta med Julia är hon känd för att vara en person som kombinerar ledarskapsförmåga, beslutsamhet och kompetens med en stark mänsklig värme och en ständigt närvarande omsorg om människor omkring sig. Oavsett om det har varit i hennes tidigare livsroller som undersköterska, vårdare, socialpedagog, biståndsarbetare i Papua Nya Guinea, ordförande för Insamlingsstiftelsen Hepatica - som har hjälpt alltifrån syriska flyktingbarn till svenska fattigpensionärer - eller i hennes senaste roll som talesperson i socialförsäkringsutskottet har omsorgen om sjuka och fattiga löpt som en röd tråd genom Julias livsgärning. Denna kombination av erfarenhet, kompetens, ledarskapsförmåga och ett varmt hjärta anser jag gör Julia till en ytterst lämplig kandidat till den viktiga och ärofyllda posten som riksdagens andre vice talman.

(Applåder)

Fru ålderspresident och ärade ledamöter av Sveriges riksdag! Den förra mandatperioden hade vi en talman som skötte uppgiften mycket väl. Andreas Norlén visade prov på engagemang, kunnande och integritet. Dessutom har Andreas i alla mina kontakter med honom visat prov på vänlighet, hjälpsamhet och rättvisa.

Man lagar inte det som fungerar, i synnerhet inte det som fungerar mycket väl. Sverigedemokraternas, Moderaternas, Kristdemokraternas och Liberalernas riksdagsgrupper kommer att rösta för att återvälja Andreas Norlén till talman.

Mitt parti, Sverigedemokraterna, är ett stort parti i dag. Vi är det näst största partiet i hela riksdagen. Men vi vet också något om hur det är att vara väldigt liten. En lärdom vi dragit från den tiden är att världen blir en bättre plats om den som är väldigt stark också är väldigt snäll. Med det menar jag att ett partis ansvar för att värna våra gemensamma demokratiska institutioner växer i takt med partiets storlek och dess förmåga att faktiskt göra skillnad.

SD tänker ta det ansvaret. Det visar vi i dag genom att ingå i ett brett samförstånd över blockgränsen i fråga om talmanspresidiet. Trots att vi alltså ingår i en majoritet här i kammaren gör vi inte anspråk på posten som förste vice. Där lägger vi i stället ned våra röster. Därefter kommer vi som nästa parti på tur att göra anspråk på posten som andre vice.

Så här gör vi därför att vi anser att det här är positioner som inte bör politiseras. Om vi tillsammans här inne kan enas om att våra gemensamma opolitiska konstitutionella institutioner, till exempel talmansämbetet, ska präglas av objektivitet, transparens och rättssäkerhet och att vi när det gäller dem alltid ska lämna partiboken hemma kan vi säkerställa att det finns opolitiska institutioner som skyddar den fria åsiktsbildningen och allas lika rätt.

Det finns de som tror att trygghet och framgång byggs med kontroll och förtryck, men inget kunde vara mer fel. Historien har tydligt visat att de mest välmående och framgångsrika samhällena med de lyckligaste människorna och den starkaste motståndskraften mot världens ondska är samhällen där alla får uttrycka sig fritt och själva välja väg i sin strävan mot lycka och välgång. Det är samhällen där statens syfte är att skydda denna frihet och möjliggöra denna strävan, aldrig att hindra den och aldrig att inskränka den.

Om vi kan argumentera tufft men aldrig försöka tysta, om vi kan acceptera att politiska motståndare ibland är svåra att förstå men ändå är värda vår respekt - då, ärade ledamöter av Sveriges riksdag, är jag övertygad om att vårt land trots allt går en ljus framtid till mötes.

(Applåder)