Henrik Vinge (SD) svarade Ulrika Westerlund i en replik om Internationell verkställighet i brottmål i debatten ”Protokoll 2024/25:119 Tisdagen den 20 maj” den 20 maj 2025.
Ulrika WesterlundMP· i en replikTack, Henrik Vinge, för frågan! Jag noterar att ledamoten framför allt vill prata om antal. Det framgick också av det tidigare replikskiftet med Vänsterpartiet. Miljöpartiet vill kanske inte prata om antal, för det är…Fru talman! Miljöpartiet menar att det är välkommet att regeringen i propositionen vi debatterar här i dag föreslår ett mer moderniserat och enhetligt regelverk för internationell verkställighet i brottmålsdomar. Nu blir det enklare att verkställa frihetsberövande påföljder, bötesstraff och förverkandebeslut över nationsgränser när det är nödvändigt.
Det är också välkommet att Kriminalvården, när det gäller fängelsestraff, och Kronofogdemyndigheten, när det gäller böter och förverkande, i högre utsträckning ska ansvara för verkställighet. På så sätt kan beslutsfattandet i större utsträckning ske så nära den det berör som möjligt. Det är i denna del viktigt att berörda myndigheter får tillräckligt med resurser för att klara detta nya uppdrag.
På det stora hela tror vi att propositionens förslag kan bidra till en smidigare hantering av internationell verkställighet.
Vi är däremot mycket kritiska till regeringens uttalade ambition att fler personer – inklusive svenska medborgare i vissa fall, även om vi förstår att det är ett litet antal – ska kunna överföras för att avtjäna sina straff i andra länder utan att de själva samtycker till det.
Vi vill påpeka att det kan finnas betydande skäl till att personer behöver avtjäna sina straff i Sverige. En del avtjänar fängelsestraff som är kortare än sex månader, vilket innebär att det i dag krävs särskilda skäl för att en överföring ska kunna genomföras. I andra fall är processen långsam och komplicerad, särskilt om den andra staten inte samarbetar.
Att mot sin vilja avtjäna ett straff i ett annat land kan dessutom få stora konsekvenser för individens säkerhet, hälsa och sociala relationer. Vi vet att många länder inte har motsvarande standard på rättssystem och anstalter som Sverige, vilket innebär att det finns risk att den dömde inte får en rättssäker och human behandling. Verkställighet i ett annat land kan också innebära att den dömde separeras från familj, vänner och andra sociala sammanhang, som såklart är lättare att upprätthålla om den dömde får avtjäna sitt straff i Sverige.
Fru talman! Vad gäller svenska medborgare – vi förstår som sagt att det är ett litet antal potentiella fall – vill vi hänvisa till regeringsformen, som klargör att ingen svensk medborgare får landsförvisas eller hindras att resa in i riket. Med anledning av det ställer vi oss frågande till hur förslaget kommer att kunna genomföras utifrån grundlagens bestämmelser. Den yttersta risken med att överförande av verkställighet ska kunna ske utan samtycke anser vi är att det svenska medborgarskapet kan urholkas.
Tidigare har svensk lagstiftning varit tydlig med att svenska medborgare i princip inte kan utlämnas eller överföras till andra länder, vilket har varit en grundläggande del av rättssäkerheten och statens ansvar gentemot den egna medborgaren. Dessutom innebär det svenska medborgarskapet ofta en stark anknytning till Sverige. Det borde vara det yttersta skyddet för en människas fri- och rättigheter, även för personer som begår brott. Mot den bakgrunden motsätter vi oss att domar verkställs i andra länder utan samtycke.
Vi har ingenting emot att verkställighet överförs till andra länder när det är nödvändigt, till exempel om en påföljd överförs i samband med en utvisningsdom i allmän domstol, och särskilt inte om den dömde själv uttrycker en vilja att avtjäna sitt straff i ett annat land än Sverige. Enligt vår mening måste däremot samtycke och frivillighet utgöra en grundläggande princip i fall om internationell verkställighet. Det framgår av vår reservation 2, som jag yrkar bifall till.
Fru talman! Tack, Ulrika Westerlund, för anförandet!
Det är tydligt att det finns två olika sidor i svensk politik, där vi har lite olika prioriteringar. Till att börja med kan man säga att det i sådana här fall är oerhört viktigt att följa de grundläggande rättsstatliga principerna, att inte utsätta människor för onödig fara i samband med denna typ av utvisningar och annat och att naturligtvis bara samverka med länder som också upprätthåller de mänskliga rättigheterna och de grundläggande krav vi ställer på rättssäkerhet och så vidare.
Samtidigt har Sverige har ett problem med att människor som inte är medborgare kommer till vårt land och begår brott. Det har varit ett problem under många år, och vi ser det på en mängd olika sätt. Vi ser det på våldsbrottsligheten. Vi ser det när det gäller inbrott och stölder. Det är många som drabbas av den här typen av brottslighet.
Tidigare har människor dömts till utvisning i väldigt liten utsträckning. Ungefär 10 procent av dem som saknar svenskt medborgarskap men som har kommit hit och begått brott har blivit utvisade. Nu ändrar vi de reglerna, vilket innebär att betydligt fler kommer att bli utvisade. Vi ändrar nu också reglerna vad gäller verkställighet, så att betydligt fler av dem kommer att avtjäna sina straff i hemlandet.
Min fråga är: Om Miljöpartiet får inflytande över kriminalpolitiken i framtiden, kommer man då att verka för att färre människor som saknar svenskt medborgarskap och begår brott här ska utvisas och alltså kommer att släppas fria på svenska gator, och kommer man också att verka för att de i högre utsträckning ska avtjäna sina straff i Sverige snarare än i sina hemländer?
Fru talman! Tack, Henrik Vinge, för frågan! Jag noterar att ledamoten framför allt vill prata om antal. Det framgick också av det tidigare replikskiftet med Vänsterpartiet. Miljöpartiet vill kanske inte prata om antal, för det är inte det som är fokus.
Jag tänker att vi har en gemensam strävan: att motverka kriminalitet och brottslighet i Sverige. Vi vill att personer som har begått brott ska straffas för det. Det tror jag inte något parti i Sverige motsätter sig. Vi vill att det ska föras en politik som leder till att så få brott som möjligt begås, oavsett om det är av svenska eller utländska medborgare. Fokus för den här ganska begränsade debatten är, som jag tog upp tidigare, framför allt att vi inte vill se ett potentiellt påbörjat urholkande av det svenska medborgarskapet. Det är en principiell fråga.
Regeringen skriver tydligt att det förmodligen inte kan bli tal om särskilt många fall. Även om det stämmer är det viktigt att också i dessa diskussioner diskutera vad det innebär för principen om mänskliga rättigheter, oavsett antalet fall. Det var det jag försökte lägga fokus på i mitt anförande.
När vi läste detta – kanske inte riktigt lika ingående som Vänsterpartiets representant verkar ha gjort, vilket kammaren fick en dragning om här tidigare då hon redovisade allt hon tillgodogjort sig – diskuterade vi att det stod att man ska bedöma till vilket land den dömda personen har starkast anknytning. Vi tänkte att det kan öppna för en godtycklighet som vi inte vill se på området mänskliga rättigheter. De gäller ju alla personer, oavsett om de är dömda för brott eller inte. Det är det som är poängen med mänskliga rättigheter; de ska gälla alla.
Fru talman! Vi är helt eniga om att det är av högsta vikt att upprätthålla de mänskliga rättigheterna i alla situationer, oavsett vem det gäller. Det är inte där oenigheten ligger. Det finns också en principiell diskussion kring medborgarskapet som man kan ha. Det jag diskuterar och ställer frågor kring är framför allt den stora grupp människor som inte är svenska medborgare men som har kommit hit och begått så allvarlig brottslighet att de hamnat i fängelse. Det är en viss tröskel för att göra det. Detta drabbar många människor i vårt land, som blir utsatta för våld, stölder och annan typ av brottslighet.
Man kan ha den principiella diskussionen, men jag vidhåller att antalet har betydelse. Det är ju antalet brott i vårt land som gör att vi har en stor debatt om kriminalitet just nu. Det beror på att antalet brott är så stort. Antalet brott och antalet brottslingar sätter också Kriminalvården i en väldigt pressad situation. Människor står på kö för att börja avtjäna straff på grund av att det är så pass fullt och att vi har så mycket kriminalitet. Utskottets förslag är ett led i att även frigöra resurser hos Kriminalvården.
Människor som ska utvisas och ändå inte komma tillbaka till Sverige ska inte hamna i frihet här utan någon annanstans. Då är det lika bra att de även avtjänar sina fängelsestraff där.
Min fråga, som jag inte upplever att jag fick något tydligt svar på, gällde alltså antalet. Kommer Miljöpartiet, om de får inflytande över kriminalpolitiken, att verka för att färre icke-svenska medborgare som dömts till fängelse ska utvisas?
Fru talman! Det är ju en fråga som inte är möjlig att svara på. Vi vill att mänskliga rättigheter ska gälla för alla, även för dömda personer. Vi vill att det svenska medborgarskapet ska respekteras. Men jag sa också i mitt anförande att vi inte har något emot att verkställighet överförs till andra länder när det är nödvändigt.
Vi är alltså inte principiellt emot detta i alla situationer, utan vi vill att man ska ta hänsyn också till andra aspekter. Antalet är inte vårt fokus. Däremot är jag helt med på att det är mycket önskvärt att antalet brott som begås i Sverige minskar.
Jag hade ett intressant möte med en grupp inom Noa, som jag nämnde i en tidigare debatt här. De visade statistik över hur olika typer av brottslighet gått upp och ned under de senaste åren. Man såg till exempel en tydlig nedgång av antalet skjutningar, tror jag. Det nämndes tidigare av ledamoten också. Jag ställde då frågan vad nedgången beror på. Är det någon politisk åtgärd som har lett till det här, eller är det någonting annat?
Enligt poliserna på Noa går det inte att säga att någon specifik politisk åtgärd har lett till detta. De menar att det framför allt är polisens eget arbete med nya metoder som har lett till den nedgång för vissa typer av brottslighet som vi har kunnat se. Det var såklart en besvikelse för mig. Jag vill ju veta exakt vad politiken kan göra för att få ned brottsligheten. De menade att det inte var möjligt att resonera på det sättet. Det får vi nog acceptera från båda sidor i politiken.
Det är väldigt svårt att säga att en viss politisk åtgärd – särskilt när den har vidtagits relativt nyligen – har fått kraftfulla effekter på brottsligheten i Sverige på kort tid. Det finns det inte evidens för.
Jag tycker att vi ska fortsätta lyssna på varandras goda idéer och diskutera dem och framför allt lyssna på dem som arbetar i praktiken med att motverka brottsligheten, till exempel polisen.
(Applåder)