Gudrun Nordborg (V) om Internationell verkställighet i brottmål

Fru talman! Vi ska återgå till att diskutera verkställighet utomlands och vice versa av utländska beslut hos bland annat svenska myndigheter och fängelser. Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1. Jag ska återkomma lite mer till innehållet.

Det var en utmaning att hantera det här betänkandet. Det är ett svårhanterligt underlag. Utskottets betänkande i sig var inte svårt. Men vad ligger bakom det? Jo, en proposition på mer än 400 sidor. Underlag är dels en departementsstencil från 2019, dels en ganska stor SOU från 2023.

Om man ska fånga det som vi ofta är nyfikna på, hur reaktionerna har varit på utredningsunderlaget, är det väldigt svårt att hitta remissvaren. Man får gå in och kanske via sökord försöka att söka på de instanser som man tycker är viktigast.

Det finns ingen lista med remissinstanserna som det brukar finnas där man kan läsa hela deras svar, vilka inte alltid avspeglas i propositionen. Jag försökte den här gången att fånga en del via propositionen.

Jag sökte på Amnesty och Advokatsamfundet och fann en del nedslag. Jag sökte på Civil Right Defenders och fick veta att de inte hade rått med att lämna remissvar den här gången. Ideella organisationer gör inte alltid det.

Sedan har jag förstås försökt att läsa lagförslaget. Det är många ganska trassliga paragrafer i sju kapitel som mycket handlar om formalia. Där är det ibland svårt att greppa vad det ena eller andra alternativet innebär i relation till vad som är skrivet i propositionen.

Sammanfattningsvis är Vänsterpartiet i varje fall berett att ställa sig bakom betänkandet. Vi tror att det i stora delar är viktiga saker. Man utvidgar i någon mån möjligheterna att anpassa verkställigheter av sanktioner på ett sätt som kan bli väldigt fördelaktigt för den enskilde. Det blir oerhört intressant att följa hur det här kommer att tillämpas framöver, och det återstår att se.

Det som regleras i de här kapitlen i lagen är förutsättningarna för när en svensk dom på frihetsberövande får verkställas i en annan stat och när en utländsk dom på frihetsberövande får verkställas i Sverige. Men det handlar också om när ett svenskt bötesstraff eller beslut om förverkande ska få verkställas i ett annat land och likaså när ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande ska få verkställas i Sverige.

Huvudregeln är att beslut om sådana här saker ska fattas på myndighetsnivå. Jag tror att det är viktigt, och flera remissvar har pekat på att det bör vara så. Det ska inte handla om politiska beslut, och det är inte regeringen som ska avgöra, utom i undantagsfall.

Man markerar också att det viktiga är att försöka se vad ett sådant här beslut innebär. Den övergripande förhoppning som regeringen uttrycker, och som jag verkligen delar, är att den dömdes sociala återanpassning underlättas av verkställighet som överförs från ett land till ett annat.

Det markeras också att man ska göra en helhetsbedömning, vilket givetvis är viktigt. Man ska ta hänsyn till hur länge personen har varit bosatt i det ena eller andra landet, hur familjen ser ut, hur arbetssituationen ser ut och vilka språk personen behärskar. Det ska också tas hänsyn till kulturella band till respektive stat.

Sedan har vi frågan om medborgarskapet. Om någon är dömd i Sverige och är medborgare eller bosatt i den andra staten menar man att en överförd verkställighet dit skulle underlätta återanpassningen. Men man skriver också att detta bör kunna ske även om den dömde är svensk medborgare. Där menar jag att Miljöpartiet har gjort en viktig markering i sin reservation, och jag utgår från att vi får det ytterligare belyst.

Sedan finns det bromsar, som vi absolut ska kunna ha, som blir hinder för att flytta en person från Sverige till ett förverkande av påföljden utomlands. Man får inte utmana de regler vi har i utlänningslagen som hindrar avvisning eller utvisning.

Man måste också vara uppmärksam på om det handlar om en utländsk dom som någon vill ha verkställd i Sverige. Det är inte alltid rimligt att så ska få ske. Det handlar bland annat om de fall då motsvarande brott eller handling inte är kriminaliserad i Sverige. Det krävs alltså dubbel straffbarhet.

Det krävs också att den dömde vid tidpunkten för brottet och gärningen inte är under 15 år. Man menar även att vi ska bromsa om det finns risk för att det gäller ett politiskt eller militärt brott.

Vår reservation 1, som jag yrkar bifall till, handlar om att vi ska förhålla oss ganska strikt när det gäller riskerna för att en utvisning, trots att den är beslutad i domen, inte innebär att den som har fått domen inklusive utvisning skulle ha en dålig anknytning till Sverige. Om det finns en starkare anknytning måste det beaktas också i det fallet.

Vi menar från Vänsterpartiets sida att samtycke ska krävas för att fängelsestraff ska få avtjänas i ett annat land än Sverige även i de fall där personen har dömts till utvisning.

Vi har ytterligare en reservation som jag vill nämna som hänger ihop lite grann med detta. Den handlar om att samtycke ska kunna återkallas under hela processens gång. Till stöd för reservationen finns flera yttranden i propositionen, bland annat från Advokatsamfundet, Uppsala universitet, Göta hovrätt och Örebro tingsrätt. De har liknande invändningar. Det får alltså inte anses säkerställt att man när man lämnar ett samtycke alltid har en fullgod bild av vad det kommer att innebära. Man bör därför kunna få återkalla ett samtycke, och man ska ha rätt att överklaga beslut.

Amnesty markerar att de hade önskat fler påminnelser om bestämmelser om mänskliga rättigheter – både från våra egna grundlagar och från Europakonventionen. Regeringens svar är att detta alltid ska beaktas. Låt oss hoppas att det är så och att vi både i lagtexten och i tillämpningen nu kommer att respektera mänskliga rättigheter.