Christian Carlsson

Herr talman! Det är fortfarande alldeles för många människor som väntar för länge på vård, längre än den tid inom vilken de har rätt till vård enligt vårdgarantin. Därmed väntar man olagligt länge på vård.

Det här är vi inte nöjda med. Det är därför vi har riktat särskilda medel för att just korta vårdköerna och öka vårdkapaciteten runt om i landet. Vi ser nu ett trendbrott: Vårdköerna minskar. Det är bra. Vi är långtifrån färdiga, men vi ska fortsätta på den inslagna vägen.

Ett av problemen är den dysfunktionella sjukvårdsorganisationen. Vi har 21 självstyrande regioner som inte ser till patientens bästa utan sätter sin egen regionala ekonomi och sina egna regionpolitikers prioriteringar framför patientens rätt att få vård i tid, enligt lag. Det är ett stort problem. Vi har ledig vårdkapacitet i andra delar av landet för personer som har väntat för länge på vård.

Det var därför vi pekade ut framfall, höftledsprotes och grå starr som tre diagnosgrupper där köerna är långa men ledig vårdkapacitet finns i andra regioner och hos privata vårdgivare i den egna regionen. Vi sa: Vi betalar varenda krona som det här kostar bara ni regioner låter era patienter få den vård de har rätt till. Men har alla regioner agerat så, trots att vi stod för alla pengar? Nej, det har man helt enkelt inte gjort. Det är ett dysfunktionellt system.

Vi har inrättat en nationell vårdförmedling för att vi på sikt ska kunna hjälpa patienten att få den vård man har rätt till och på så vis runda regionernas självstyre.

Vi har tillsatt en utredning om att skärpa vårdgarantin, inte för att dagens vårdgaranti efterlevs utan för att patienten ska få makten att vända sig till en annan vårdgivare i ett tidigare skede. Vi är också beredda att införa sanktionsavgifter för att straffa de regioner som inte ger patienterna den vård de har rätt till trots att de skulle kunna göra det.

Herr talman! Låt mig understryka att vårdköerna absolut inte har minskat tillräckligt – långtifrån. Trots det ser vi nu ett trendbrott. Ett sådant trendbrott kunde vi inte se någon gång under de åtta år som vänstern styrde Sverige.

Anledningen till att vi nu vill satsa mer på att korta vårdköerna och göra mer saker, till exempel skärpa vårdgarantin och se till att påskynda arbetet med den nationella vårdförmedlingen, är att vi behöver göra mycket mer för att människor ska få vård i tid.

Det är ett underbetyg till landets självstyrande regioner att de inte klarar arbetsmiljön för personalen. De uppgifter som rapporteras är naturligtvis allvarliga. Den nationella planen för kompetensförsörjning är en bra vägledning för vad som skapar en bra arbetsmiljö för personalen. Det handlar om många olika saker, såsom att få påverka schemaläggning och till exempel när man får vara ledig. Kristdemokraterna i Region Stockholm driver på för att man inom enheterna ska få behålla överskott så att man som personal ska få större påverkan på sin egen arbetsmiljö. Allt detta kommer att ha effekt i strävan efter en förbättrad arbetsmiljö och efter att fler ska vilja jobba inom vården.

Beträffande Vårdansvarskommittén är det ingen hemlighet att Kristdemokraterna är det parti som tydligast framhärdar i att det är dags att avskaffa de 21 självstyrande regionerna och låta staten ta över ansvaret för vården så att vi kan erbjuda människor vård i tid och en mer jämlik vård. Vi ser Vårdansvarskommitténs slutsatser, som alla partier var överens om, som ett jättebra första steg mot vårt slutmål om att avskaffa regionerna och låta staten ta över ansvaret.

Både sjukvårdsminister Elisabet Lann och socialminister Jakob Forssmed jobbar för att detta ska kunna bli verklighet. Inte minst kommer läkemedelsfrågan att vara prioriterad. Men det finns även annat.

Herr talman! Självklart ska vi inte korta köerna på bekostnad av personalen eller villkoren för personalen – tvärtom. En nyckel för att vi ska kunna korta vårdköerna är ju att få upp antalet bemannade vårdplatser. För att göra det behöver vi bättre villkor för personalen. Vi måste göra det mer attraktivt att söka sig till vården.

Det är därför positivt att den här regeringen är den första som tagit fram en nationell plan för kompetensförsörjning som identifierar vad som behöver hända ute i regionerna för att det ska bli mer attraktivt att jobba inom vården. Vi ser nu ett trendbrott. Fler väljer att söka sig till vårdyrket. En del av regeringens politik är alltså att vi genom att förbättra villkoren för personalen också kan skapa förutsättningar för kortare vårdköer.

Den andra frågan var: Varför gör vi inte som man alltid gjorde i vänsterstyret, det vill säga öser pengar i generella bidrag och hoppas på det bästa? Jo, för under de åtta år som Socialdemokraterna styrde landet mer än fördubblades vårdköerna. Inte en enda gång under de år när ni var stödparti till Socialdemokraterna lyckades ni minska vårdköerna. Det kan jämföras med hur det såg ut när Alliansen styrde. Då halverades vårdköerna.

Vad händer nu? Nu har vi mer av riktade statsbidrag. Vi sätter fokus på att öka tillgängligheten, och vi ser att vårdköerna nu minskar. Vår politik har effekt. De gamla socialdemokratiska vänsterlösningarna funkade inte. Det är hela anledningen till att vi nu bedriver en annan politik. Enskilda människor som är sjuka ska kunna få den vård de har rätt till, och de ska kunna få vård i tid.

Herr talman! Regeringen har presenterat en budget som gör det möjligt för Sverige att resa sig. När vår regering tillträdde för tre år sedan hade människors ekonomi försämrats till följd av höga skatter och skenande mat- och bränslepriser. Sverige hade en inflation på nästan 10 procent och låg tillväxt. Det som inför valet 2014 var ett socialdemokratiskt löfte om Europas lägsta arbetslöshet hade i stället lett till den fjärde högsta arbetslösheten i EU. Stor invandring och misslyckad integrationspolitik hade lett till social utsatthet och växande gängkriminalitet. Otryggheten bredde ut sig i takt med ungdomsrånen, och Sverige slog rekord i skjutningar.

Det tar förstås tid att vända utvecklingen. Tre år in i mandatperioden är vi långt ifrån klara, men vissa saker börjar röra sig i rätt riktning. Inflationen är bekämpad. Skjutningarna minskar, även om mycket mer krävs i kampen mot brottsligheten. Sverige har den lägsta asylinvandringen sedan 1985 och det lägsta skattetrycket på 50 år. Det är klart att vardagen blir lite lättare och att familjernas ekonomi stärks när en vanlig arbetande familj får en hel månadslön mer i plånboken varje år. Vi fortsätter att rusta såväl polis och rättsväsen som socialtjänstens brottsförebyggande arbete så att fler barn får växa upp i trygghet. Regeringen har lagt fram en budget som gör Sverige starkare.

Sjukvården är särskilt viktig för oss i Kristdemokraterna. Du ska kunna lita på att vården finns där när du eller någon i familjen behöver den, men alldeles för många människor väntar alldeles för länge på vården man har rätt till. Man möts inte heller alltid av en jämlik vård beroende på var i landet man bor.

Under Socialdemokraternas åtta år vid makten mer än fördubblades vårdköerna. De var rekordlånga redan före pandemin, och köerna till bup tredubblades. S lämnade över en sjukvård med lägst antal bemannade vårdplatser per capita i hela Europa. Kristdemokraternas främsta prioriteringar under den här mandatperioden har därför varit att komma till rätta med orättvisorna och ojämlikheten inom vården genom att successivt öka den statliga styrningen, så att de regionala skillnaderna minskar och fler kan få del av en jämlik och rättvis vård.

En annan prioritering har varit att öka tillgängligheten så att fler kan få vård i tid. Jag vill vara tydlig med att det fortfarande saknas vårdplatser. Alltför många får vänta för länge. Vi behöver göra upp med den byråkrati och det slöseri med skattebetalarnas pengar som de 21 självstyrande regionerna innebär.

Mycket arbete återstår, men det finns samtidigt hopp även för svensk sjukvård. Vårdköerna är nu kortare, vårdplatsbristen är mindre och allt fler söker sig till vårdyrket.

Vi har inrättat en nationell vårdförmedling som gör att den som inte får vård i tid snabbare kan erbjudas vård i en annan del av landet eller hos en privat vårdgivare. Vi har vidtagit åtgärder för att skärpa vårdgarantin och införa sanktionsavgifter mot regioner som inte klarar sitt uppdrag att erbjuda vård i tid, eftersom vi behöver ta ytterligare steg framåt.

I budgeten för 2026 avsätter vi 6,6 miljarder i prestationsbundna insatser för att korta vårdköerna. Det blir ytterligare 1 miljard och mer av nationell samordning för att växla upp arbetet med att korta vårdköerna. Anslaget för att korta vårdköerna för vissa specifika diagnosgrupper såsom framfall, höftledsprotes och gråstarr ökas med 750 miljoner, eftersom den åtgärden har haft effekt och minskat vårdköerna under det år som gått.

Nu väntar dessutom historiska satsningar på psykiatrin. Den psykiska ohälsan ökar bland unga, och förtvivlan är naturligtvis väldigt stor hos de familjer som inte får den hjälp de behöver. Vi avsätter därför fortsatt en bupmiljard för att öka tillgängligheten och korta köerna till barn- och ungdomspsykiatrin.

Vi lägger 100 miljoner specifikt på att korta köerna för dem som lider av ätstörningar. Vi lägger 300 miljoner per år på suicidprevention. Vi lägger en halv miljard på att stärka primärvårdens möjligheter att ge barn och unga vård i tid. Inte minst fortsätter satsningen på de nationella utvecklingsteam som syftar till att regionerna ska förbättra och effektivisera sin psykiatri, så att vi kan hjälpa fler av de barn och ungdomar och även vuxna som i dag mår dåligt och väntar på att få komma i kontakt med antingen bup eller vuxenpsykiatrin. När bidraget till psykiatrin ökar med så mycket som 23 procent är det viktigt att pengarna används på rätt sätt.

Det finns många andra satsningar i budgeten som skulle kunna nämnas. Regeringen har under mandatperioden arbetat fram en ny cancerstrategi och tredubblat satsningen på cancervården så att den nästa år uppgår till hela 1,5 miljarder kronor. Vi fortsätter satsningen på mödrahälsovård, förlossningsvård och flickors och kvinnors hälsa, bland annat för att fler kvinnor ska få möjlighet att känna trygghet inför, under och efter sin förlossning.

Vi stärker även brottsofferperspektivet. Det gör vi inte bara genom skärpta straff för vålds- och sexualbrott och slopad mängdrabatt för seriebrottslingar, utan vi gör det också genom att stärka vården för sexuellt våldsutsatta med 200 miljoner kronor. Det gör vi därför att kunskapen om sexuella övergrepp, sexuellt våld och den vård och behandling som krävs efter sådana övergrepp behöver öka.

Låt mig avslutningsvis också säga något om Sveriges äldre. Att äldre ska hedras och behandlas med värdighet och respekt är inte bara en politisk målsättning för mig. Det är en grundläggande värdering som mitt parti, Kristdemokraterna, en gång bildades för att försvara. Det är en värdegrund som historiskt byggt Sverige och hela västvärlden starkt. Jag skulle vilja säga att det är en svensk värdering att äldre ska behandlas med respekt. Som kristdemokrat skulle jag därför vilja lyfta fram något av det som nu händer på äldreomsorgens område.

Vi förstärker och förlänger Äldreomsorgslyftet, vilket underlättar bemanningen och skapar bättre förutsättningar för en värdig omsorg där det finns tid att samtala och äldre behandlas med respekt.

Vi har stärkt den medicinska kompetensen med medicinsk bedömning av sjuksköterska på särskilda boenden. Vi har infört krav på en medicinskt ansvarig för rehabilitering i kommunerna. Vi inför nu också en fast omsorgskontakt på landets äldreboenden, vilket banar väg för bättre kvalitet.

Jag är särskilt glad över att vi nu förstärker anhörigstödet för alla makar och fruar som tar så stort ansvar för varandra och för alla söner och döttrar som vecka ut och vecka in kämpar för att stötta sina föräldrar. Det gäller inte minst i tider som nu när julen närmar sig.

Det går inte att tala om trygghet när äldre inte kan göra sig förstådda på sitt eget språk i sitt eget land. Det går inte att tala om värdighet om det inte finns möjlighet att samtala om livet med den som är satt att sköta ens vård och omsorg. Därför är jag stolt över att vi kristdemokrater tillsammans med våra samarbetspartier nu inför språkkrav inom äldreomsorgen. Det gäller i hela landet, och det införs från och med den 1 juli 2026.

Regeringen har lagt fram en budget som stärker människor och familjer i vardagen, som stärker vården och som förbättrar äldreomsorgen. Jag yrkar bifall till regeringens budget och till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Herr talman! Människor i Sverige ska kunna lita på välfärden och på att våra skattepengar faktiskt går till vården och omsorgen – detta så att din mamma eller pappa bemöts med värdighet och respekt inom en äldreomsorg med god kvalitet den dag de behöver det och så att din son eller dotter ges den trygghet och omsorg som varje barn behöver om ni som familj ställts inför särskilda svårigheter och behöver samhällets stöd.

Sanningen är dessvärre att det i dag finns alltför många ohederliga, skamlösa människor i vårt land som genom en systematiskt undermålig verksamhet, rena bedrägerier eller annan brottslighet är beredda att ta av de pengar som vanliga människor har jobbat ihop. De är beredda att roffa åt sig av skattebetalarnas pengar, det vill säga våra gemensamma resurser, som borde gå till sjuka äldre, funktionsnedsatta och samhällets mest utsatta barn men som i stället hamnar i de kriminella och oseriösa aktörernas fickor.

Inspektionen för vård och omsorgs, Ivos, tillsyn och tillståndsprövning visar tyvärr på återkommande problem med oseriösa och kriminella aktörer. Det finns gott om företrädare för bolag som ansöker om att få bedriva verksamhet som är tillståndspliktig enligt socialtjänstlagen eller lagen om särskilt stöd och service, LSS, men som saknar förmåga eller avsikt att bedriva en seriös verksamhet som uppfyller kraven på god och säker omsorg. Det innebär att barn, unga och äldre inte alltid får det stöd eller den vård och omsorg som de förtjänar.

Det finns bolagsföreträdare som på grund av brottslighet eller ekonomisk misskötsamhet är direkt olämpliga att verka inom välfärdsområdet, och det finns aktörer som lämnar felaktiga och vilseledande uppgifter och bedriver tillståndspliktig verksamhet helt utan tillstånd.

Att brottsligheten i Sverige har blivit så här utbredd och att de oseriösa aktörerna har blivit så många har förstås först och främst att göra med ett moraliskt förfall. Det är ett uttryck för en värderingskris som vi behöver gå till botten med för att motverka brotten och på allvar göra Sverige tryggare. Vi behöver gå tillbaka till rötterna – till våra värderingar. Fler skulle behöva sätta en ära i att göra vad som är rätt och riktigt, det vill säga att ta moraliskt ansvar för sig själv och sina handlingar men också för sina medmänniskor och det samhälle vi alla är en del av. Fler skulle behöva respektera vad som är andras.

En sak är dock säker, och det är att det inte kan få fortsätta så här. Vi kristdemokrater kommer aldrig att acceptera att kriminella och oseriösa aktörer kan roffa åt sig av människors skattepengar på bekostnad av tryggheten och omsorgen för dem som behöver samhällets stöd som mest. Därför är vi fast beslutna att sätta stopp för välfärdsbrottsligheten och de oseriösa aktörer som finns i välfärden och som annars riskerar att rasera tilliten.

Regeringens och socialutskottets bedömning är att det nu behövs skarpare verktyg till Inspektionen för vård och omsorg för att Ivo ska kunna skärpa tillsynen och trygga rätten till bra vård och omsorg. Därför föreslås nu att det ska tydliggöras att den juridiska person, inklusive dennes företrädare, som ansöker om tillstånd eller innehar ett tillstånd att bedriva verksamhet som är tillståndspliktig enligt socialtjänstlagen, SoL, eller LSS ska genomgå en lämplighetsprövning.

Det föreslås också att verksamheter som har ett tillstånd som inte använts på sex månader ska kunna få sitt tillstånd återkallat. Verksamheter som bedrivs olovligen, det vill säga utan tillstånd, ska omedelbart kunna förbjudas, och den som bedriver verksamhet trots förbud ska kunna dömas till böter.

Vi föreslår också sanktionsavgifter för den som bryter mot villkor som anges i tillståndet för verksamheten, liksom avgifter för den som inte gör en registerkontroll av personal som arbetar i verksamhet som regleras i SoL eller LSS för barn.

Avslutningsvis utökar vi nu också kommunernas anmälningsskyldighet. Kommunerna ska till Ivo anmäla sådan verksamhet som kräver tillstånd om det finns misstankar om allvarliga brister i en SoL- eller LSS-verksamhet, om det finns anledning att anta att tillståndspliktig verksamhet som regleras i SoL eller LSS bedrivs utan tillstånd eller om man kan ifrågasätta lämpligheten hos tillståndshavaren.

Herr talman! De föreslagna lagändringarna föreslås börja gälla den 1 januari 2026, men de borde ha varit på plats för väldigt länge sedan. Redan i november 2020 gjorde nämligen Ivo en hemställan om flera av de här förslagen till den dåvarande rödgröna regeringen.

Redan i november 2020 gjorde Ivo en hemställan till den dåvarande rödgröna regeringen om flera av förslagen. Ett enda av förslagen i Ivos hemställan valde den tidigare regeringen att gå vidare med. Nu blir många fler av förslagen verklighet.

Det är viktiga förändringar med respekt för de barn, unga och äldre som i dag är i behov av samhällets vård och omsorg. Det är viktiga förändringar med respekt för skattebetalarna, för att undvika det slöseri med skattebetalarnas pengar som det innebär att de går till oseriös och kriminell verksamhet. Det är viktigt för att vi i framtiden fortsatt ska kunna ge det stöd och den vård som behövs till dem som i framtiden kommer att befinna sig i olika typer av svåra situationer och behöver samhällets stöd.

Vi kristdemokrater har varit drivande för att stoppa välfärdskriminaliteten inom vården och omsorgen. Nu tar vi ytterligare ett steg. Vi har för avsikt att fortsätta göra vad som krävs för att säkerställa en trygg vård och omsorg för dem som behöver det.

Herr talman! Jag håller med om att regionernas finansiering inte är hållbar på lång sikt. Det är därför vi säger att dagens sjukvårdsorganisation med 21 självstyrande regioner, som ska klara framtidens finansiering av sjukvården genom att beskatta sina egna regioninvånare, inte kommer att hålla. Vi behöver låta staten ta över ansvaret för svensk sjukvård så att vi kan se till att staten står för det fulla finansieringsansvaret. Det är vår politik.

Anders W Jonsson stöttar ju de förslag som vi nu lägger fram. Det innebär att staten ska kunna peka ut dimensionering av vårdplatser runt om i regionerna specifikt för respektive region. Om Anders W Jonsson och Centerpartiet har så stora invändningar mot att staten ska kunna peka ut samhällskritisk, strategiskt viktig sjukvård som behöver finnas i regionerna och som regionerna behöver prioritera förstår jag inte riktigt varför man ger sitt fulla stöd till propositionen, som ju handlar om att stärka Sveriges krisberedskap när det kommer till hälso- och sjukvård. Anders W Jonsson argumenterar just nu emot det förslag som ligger på bordet och som Centerpartiet har valt att stötta.

Herr talman! Det som Anders W Jonsson påpekar här stämmer inte. Regeringen bereder frågan om skatteutjämningssystemet, och Kristdemokraterna är beredda att skjuta till medel här och nu för att stärka regionerna. Vi vill ta det fulla ansvaret när det gäller finansieringen för sjukvården från statens sida. Detta motsätter sig Anders W Jonsson, trots att han själv har suttit med i den vårdansvarskommitté som helt har dömt ut dagens sjukvårdsmodell och förutsättningar att stå sig rent finansiellt.

Dagens sjukvårdsorganisation med 21 självstyrande regioner är inte långsiktigt ekonomiskt hållbar. Ett av skälen till att vi borde låta staten ta över det fulla ansvaret för vården är att sjukvården ska kunna ges de ekonomiska muskler som staten har att erbjuda.

Kristdemokraterna är absolut villiga att stärka regionernas förutsättningar och sjukvårdens förutsättningar att få sin ekonomi att bära så att man kan erbjuda människor en jämlik vård i hela landet och en vård i tiden.

Herr talman! Jag förstår att Vänsterpartiet vill att Kristdemokraterna ska tro att slaget om statlig sjukvård är över, för Vänsterpartiet har bara fem andra riksdagspartier med sig i frågan om statlig styrning. Faktum är att sju av tio svenskar stöder Kristdemokraternas förslag om en statlig sjukvård, likaså åtta av tio läkare, så jag förstår att Vänsterpartiet vill att vi släpper frågan. Men vi gör inte det. Efter Vårdansvarskommitténs arbete har Kristdemokraterna nämligen fått med sig Sverigedemokraterna, och i dagsläget samlar Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna ett betydligt större stöd i kammaren än vad Moderaterna och Liberalerna gör. Därmed finns det inom det samarbete som styr Sverige just nu en majoritet för att staten ska ta över ansvaret. Kristdemokraterna går till val på denna fråga, och efter valet blir det en förhandlingsfråga.

Låt oss fokusera på det vi är överens om: att vårdkapaciteten behöver öka. Om Kristdemokraterna inte ansåg att vårdkapaciteten och de bemannade vårdplatserna behövde ökas hade vi inte gått med på att lägga fram budgetar där staten trots regionernas ansvar för vården skjuter till så mycket som 7,5 miljarder enbart för att öka vårdkapaciteten och antalet vårdplatser.

Vi är beredda att ta det fulla finansieringsansvaret för svensk sjukvård, men då behöver vi också ha full möjlighet att planera, organisera och dimensionera densamma.

Herr talman! Det gläder mig att Kristdemokraterna och Vänsterpartiet är överens om att motsätta sig de nedläggningar vid Sollefteå sjukhus som nu drivs igenom av en regionledning bestående av moderater och socialdemokrater. Det är fint att vi kan göra gemensam sak i denna fråga. Och ska vi vara helt ärliga är vi faktiskt överens om fler saker, för Vänsterpartiet stöder ju vartenda förslag Kristdemokraterna lägger fram i dagens proposition. Låt oss därför inte måla upp stora skillnader i onödan.

Vill Kristdemokraterna lägga hela ansvaret på regionerna? Nej, det vill vi inte göra. Vi är beredda att låta staten ta ansvar. Men i dagsläget är det regionerna som bär huvudansvaret för hur svensk sjukvård ska organiseras och dimensioneras, och de har full beskattningsrätt för att klara denna uppgift. Trots det skjuter staten till 18 miljarder till hälso- och sjukvården bara i år. Av dessa går 7,5 miljarder till ökad vårdkapacitet och fler sängplatser.

Vi kristdemokrater hade gärna skjutit till mer pengar. Vi hade gärna skjutit till alla pengar eftersom vi vill att staten ska ta fullt finansieringsansvar för svensk hälso- och sjukvård så att människor kan erbjudas en rättvis och jämlik vård oavsett var de bor. Men som Karin Rågsjö nämnde motsätter sig Vänsterpartiet en sådan lösning där staten tar ansvar för finansieringen så att människor i hela landet får en jämlik vård. Detta beklagar jag. Det är mycket riktigt så att sex av riksdagens partier motsätter sig statligt ansvar för vården. Men vi kristdemokrater fortsätter ändå detta arbete, och vi har en majoritet i det regeringsunderlag som nu styr Sverige med oss.

Herr talman! I snart fyra år har Rysslands fullskaliga anfallskrig mot Ukraina pågått. Med vilja och stort mod har ukrainarna tappert försvarat sitt land, trots hänsynslösa ryska attacker mot civilbefolkningen. Sedan krigets utbrott har över 2 000 attacker riktats bara mot ukrainska sjukvårdsinrättningar.

Vi i Sverige befinner oss i det allvarligaste säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget och behöver därför rusta upp såväl det civila som det militära försvaret. Vi behöver stärka hälso- och sjukvårdens beredskap med anledning av de hot vi står inför. Dagens betänkande är en del i detta arbete.

De förslag från regeringen som vi debatterar i dag innebär att det förtydligas vilka begränsade skyldigheter kommuner, regioner och vårdgivare har att erbjuda vård i fredstida krissituationer, vid höjd beredskap och vid katastroftillstånd. Syftet är att vården i en väldigt allvarlig situation ska kunna omprioritera och göra vissa avsteg från de skyldigheter som annars regleras i hälso- och sjukvårdslagen. Vid katastroftillstånd ska kommuner och regioner endast vara skyldiga att erbjuda vård som är nödvändig för liv och hälsa. Det föreslås också att kommuner och regioner ska vara skyldiga att skyndsamt lämna hjälp till andra kommuner och regioner där det råder katastroftillstånd i hälso- och sjukvården.

Det tydliggörs även vilka skyldigheter kommuner och regioner har att planera för vissa förhållanden, exempelvis att upprätthålla beredskap för katastroftillstånd eller händelser som medför ett stort antal skadade och sjuka. Bland annat införs en skyldighet för kommuner och regioner att hålla sjukvårdsprodukter i lager för att de ska kunna erbjuda den vård som de är skyldiga att erbjuda i en allvarlig situation. Regeringen får meddela föreskrifter om lagerhållningens omfattning. Just nu bedömer man att en månads omsättningslagring av sådana sjukvårdsprodukter som kommuner och regioner använder i vardagen är en rimlig nivå för normala förhållanden.

Någonting som jag särskilt vill framhålla är att vi med det som föreslås också skulle stärka statens styrning av hälso- och sjukvården. Regeringen, eller den myndighet som regeringen utser, skulle nämligen enligt förslaget i propositionen få meddela föreskrifter om planeringsanvisningar för hälso- och sjukvård inför och under höjd beredskap. Det kan till exempel framgå att en viss kommun eller region förväntas ta emot primärt skadade och ha ansvar för eftervård eller för viss personalförstärkning i exempelvis en krigssituation. Av anvisningarna kan det också framgå att kommunen eller regionen ska vidta vissa särskilda åtgärder som rör dimensionering av antalet vårdplatser.

Det här är riktigt bra förslag, för statens styrning när det gäller hälso och sjukvårdens beredskap behöver verkligen stärkas.

Vi behöver fler vårdplatser i Sverige för att stärka hälso- och sjukvårdens beredskap. När Magdalena Andersson och Socialdemokraterna förlorade valet 2022 lämnade de efter sig en svensk sjukvård med minst antal vårdplatser per capita i Europa, enligt OECD, och minst antal intensivvårdsplatser för vuxna. Socialstyrelsen konstaterade förra året att det saknades tusentals vårdplatser – närmare bestämt 2 300 vårdplatser.

Tre år in i mandatperioden kan vi konstatera att vårdplatsbristen är mindre, enligt Socialstyrelsens bedömning. Vi ska dock ta fasta på att Sverige fortfarande behöver fler vårdplatser, inte färre. Regeringen har därför skjutit till stora summor för att öka vårdkapaciteten och antalet vårdplatser runt om i landet.

Trots detta, och trots att regionerna också ansvarar för svensk sjukvård och har möjlighet att ta ut skatt för att säkerställa tillgången till vård, finns det vissa regioner som gör precis tvärtom. De lägger ned akutsjukvård och minskar antalet vårdplatser. Region Kronoberg är ett sådant exempel. Där lägger en rödblå allians i form av socialdemokrater och moderater ned intensivvårdsplatser vid Ljungby lasarett. Region Västernorrlands nedläggningar vid Sollefteå sjukhus är ett annat exempel.

Herr talman! Jag hade själv förmånen att besöka Sollefteå så sent som förra måndagen och träffade då flera av de Solleftebor och den sjukvårdspersonal som dag ut och dag in kämpar för att få behålla sitt sjukhus. Jag besökte också Försvarsmakten och Västernorrlands regemente. Sollefteå sjukhus byggdes en gång som beredskapssjukhus, och Sollefteå spelar en strategisk roll i satsningarna på Västernorrlands regemente I 21 i och med Natomedlemskapet. Värdlandsavtalet innebär att det finns en förväntan på att Sverige ska kunna ta emot trupp och materiel västerifrån för vidare transport norrut till en tänkt östfront i norra Norrland eller i Finland. I detta avseende är Sollefteå särskilt viktigt.

Samtidigt som staten investerar stora summor för att rusta upp och stärka den militära beredskapen i Sollefteå har regionledningen i Västernorrland beslutat att lägga ned vårdplatser och minska akutsjukvården, vilket gör att sjukvårdens beredskap försämras. Detta är förstås ansvarslöst.

Det faktum att staten i dag inte kan säkerställa att den civila upprustningen går i takt med den militära upprustningen är dock betydligt mer än så. Det är ett systemfel. Detta är ett exempel på hur dysfunktionellt och ineffektivt dagens system med 21 självstyrande regioner fungerar.

En röst på Kristdemokraterna är en röst för att avskaffa regionerna och låta staten ta över det fulla ansvaret för svensk hälso- och sjukvård. Kristdemokraterna har föreslagit att det fram till dess ska finnas ett nationellt basutbud av strategiskt viktig vård – ett slags garanterad vårdnivå som regionerna ska tillhandahålla, för patienternas skull men också för att vi ska klara Sveriges beredskap. Den civila upprustningen ska kunna gå i takt med den militära upprustningen. Innan ett sådant basutbud finns på plats vill vi se ett stopp för vårdnedläggningar.

Den proposition som nu ligger på bordet innebär att staten får ökad möjlighet att vara med i arbetet att planera och dimensionera svensk sjukvård. Detta är ett stort steg i rätt riktning för att skaffa en beredskap för svensk hälso- och sjukvård som innebär att vi tillsammans kan försvara Sverige.

Herr talman! Sveriges självstyrande regioner klarar inte sitt uppdrag att erbjuda människor vård i tid. De håller inte heller vad de lovar. Trots att regeringen har skjutit till 31 miljarder i överenskommelse med Sveriges Kommuner och Regioner för att stötta omställningen till en nära vård märks det inte nämnvärt i hur regionerna budgeterar. Det är 31 miljarder rakt i sjön.

Den ineffektiva styrningen av svensk sjukvård innebär ett slöseri med skattebetalarnas pengar och att människor inte får den vård som det är tänkt att de ska få.

Vad tänker sjukvårdsministern och regeringen göra för att få kraft i omställningen till en nära vård? En omställning skulle kunna leda till att fler vårdcentraler kan ha öppet lite längre och att fler människor kan få en fast läkare att vända sig till.

Fru talman! Nya reformer är ofta förknippade med kostnader. I det här fallet har två perspektiv varit väldigt viktiga när vi tagit fram reformen.

En sak är att fritidskortet ska erbjudas på ett sådant sätt att det är användarvänligt. Vi vill ju att människor ska nyttja den här möjligheten. Därför har man utvecklat en digital tjänst som i så stor utsträckning som möjligt ska innebära ett automatiserat förfarande. Det bidrar också till lägre kostnader över tid, även om de initiala kostnaderna naturligtvis blir högre.

Det andra perspektivet är just det som vi har pratat om, nämligen vikten av att säkerställa att systemet inte kan missbrukas utan är effektivt och rättssäkert.

Anledningen till att vi väljer att införa den här reformen har jag varit inne på tidigare, men jag upprepar den gärna igen. Det handlar helt enkelt om att om man tillför mer pengar till befintligt system kommer det visserligen att vara bra för civilsamhället. Det gynnar de barn som redan har en fritidsaktivitet. Men syftet med detta är att nå nya målgrupper av barn som i dag inte har möjlighet att ta del av föreningslivet och inte får möjlighet till en meningsfull fritid. Därför tar regeringen nu det här steget.

Vi hoppas att detta ska leda till att fler barn känner gemenskap och glädje som gör att de får växa och som hela samhället faktiskt också tjänar på.

Fru talman! Nej, Kristdemokraterna misstror inte civilsamhället. Vi är ett parti som för en aktiv politik för att just stärka civilsamhället. Men det är klart att när det förekommer felaktiga utbetalningar och fusk och när olika sektorer blir utsatta för kriminella aktörer som försöker sko sig på civilsamhällets bekostnad, som försöker roffa åt sig av skattebetalarnas pengar, behöver man vara beredd att vidta åtgärder för att säkerställa att skattebetalarnas pengar går till det de är avsedda för.

När vi inför den här reformen är det också viktigt att säkerställa att det finns en bra kontrollfunktion. Anledningen till att vi inte väljer att fortsätta i gamla hjulspår är att vi ser att det finns en stor klyfta mellan barn i dag. Många får ta del av viktiga fritidsaktiviteter, men alldeles för många andra får inte samma möjlighet. Det beror ibland på att man inte har de ekonomiska resurserna. Det beror ibland på att man helt enkelt inte har föräldrar som värdesätter det.

Vi är beredda att pröva något nytt för att fler barn ska få den här möjligheten. Det är därför vi inför ett specifikt fritidskort med pengar som kopplas till det enskilda barnet. Vi ger ekonomiskt stöd för att fler ska få möjlighet till en meningsfull fritid och visar också normativt att det är viktigt och något att prioritera.

Fru talman! Varje barn förtjänar en fin barndom och goda uppväxtvillkor i en familj där föräldrarna går till jobbet och försörjer sig själva och familjen, men där det också finns tid att se och bekräfta barnen.

Barn behöver naturligtvis att det ställs krav och sätts gränser, förmedlas normer och värderingar om vad som är rätt och fel och hur man behandlar andra. Men framför allt behöver alla barn växa upp i ett kärleksfullt hem med engagerade föräldrar, i ett hem där det finns utrymme att växa.

Trygghet i det lilla ger också trygghet i det stora. Trygga familjer och föräldrar med tid för barnen, goda värderingar och hopp om framtiden lägger mer än något annat grunden för det trygga och goda samhället.

Men det finns många fler viktiga skyddsfaktorer i våra barns liv, både när det gäller att skapa förutsättningar för trygghet och när det gäller att främja fysisk och psykisk hälsa. Det handlar om positiva förebilder, vänskapsrelationer och en meningsfull fritid. Våra barn behöver erbjudas ett sammanhang där de kan känna glädje, gemenskap och att de har en självklar plats där de får vara någon.

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Så skriver Hjalmar Söderberg i Doktor Glas.

”I wanna be somebody” sjunger Blackie Lawless i W.A.S.P. i låten med samma titel.

Att få känna gemenskap och vara någon i relation till andra är djupt mänskligt. Vårt samhälle behöver mer av samhörighet och gemenskap. Vi vill att våra barn och unga ska finnas i sammanhang där de får frihet att växa och känna att de är någon. Det är bland annat mot den bakgrunden som riksdagen i dag ska fatta beslut om helt ny reform, det så kallade fritidskortet.

Fritidskortet om 500 kronor per år ska ge alla barn och unga mellan 8 och 16 år ökad tillgång till idrott, kultur, friluftsliv och engagemang i barn- och ungdomsorganisationer. Verksamheten ska vara kontinuerlig och ledarledd. Fler unga kan på så vis få del av en meningsfull fritid som vi vet är en skyddsfaktor när det kommer till att förebygga att unga begår brott, men syftet är också att motverka psykisk och fysisk ohälsa bland barn och unga.

Var fjärde förälder har dragit ned på sina barns fritidsaktiviteter till följd av de höga kostnaderna för dem, och det är förstås ett problem om föräldrarnas ekonomiska utsatthet eller utanförskap utgör ett hinder för att barnen ska kunna delta i en aktivitet. Kopplingen mellan minskad fysisk aktivitet och psykisk ohälsa är numera välbelagd.

Därför kommer fritidskortet att differentieras. Det kommer att innebära hela 2 000 kronor till de barn som växer upp i ekonomiskt utsatta familjer och som behöver stödet allra mest. Att införa ett fritidskort där vi varierar beloppet på det sättet är ett nytt sätt att försöka nå de barn som föreningslivet inte når i dag, de som inte kommer med i idrottslaget eller som slutar för att det kostar mer än vad familjen klarar av.

Fru talman! Mot bakgrund av hur kriminella söker tillskansa sig offentliga medel har det riktats en viss oro mot förslaget. Jag har stor respekt för det och tycker att det är bra att sådana farhågor lyfts fram. Sådant måste tas på största allvar, och jag har själv ställt den typen av frågor. Det nya systemet ska naturligtvis inte kunna missbrukas så att pengar som ska gå till barns fritidsaktiviteter i stället hamnar i de kriminella gängens fickor. Det har vi sett alldeles för många exempel på. Därför är det bra att regeringen har tagit extra tid på sig och att man lämnat beskedet att man nu har byggt en genomtänkt modell för att minimera sådana risker.

Alla de föreningar och verksamheter där fritidskortet kan användas ska samlas i ett utförarregister, och för att ingå i utförarregistret måste verksamheten ha funnits i ett antal år. Alla föreningar som ingår behöver vara godkända mottagare innan de kan komma i fråga som utförare. Det innebär att de har genomgått en extra kontroll för att kunna göra det. Det är alltså inte möjligt att skapa en förening i syfte att skaffa snabba pengar med medel från fritidskortet.

Fru talman! Avslutningsvis anser jag att det är bra att regeringen vågar pröva nya vägar för att fler barn ska få goda uppväxtvillkor. Vi har sett att det som har gjorts tidigare inte har varit tillräckligt. Idrotts- och föreningslivet ger nämligen inte bara barnen rörelse och förutsättningar för en fysisk och psykisk hälsa utan också gemenskap som fostrar, stärker och förmedlar viktiga värderingar om hårt arbete, att göra sitt bästa, om samarbete och respekt för andra, om att tro på sig själv och vikten av att bidra till det gemensamma bästa.

I går hade jag förmånen att följa med min fyraåriga son till fotbollsträningen. Det är första fotbollssäsongen för honom, och som pappa är det en av veckans höjdpunkter att få följa med och se den glädje som idrotten ger.

Jag vill att fler barn ska få uppleva samma sprudlande entusiasm och förväntan på väg till träningen, att fler barn ska få möjlighet att få höra sina namn ropas upp och göra high five med tränaren vid uppropen. Jag vill att fler barn ska få fira tillsammans när bollen har hamnat i det ena eller det andra målet.

Om fler barn får uppleva samma glädje tack vare fritidskortet – antingen för att man i dag avstår därför att man inte har råd, eller för att fler föräldrar får upp ögonen för hur viktig en meningsfull och ledarledd fritid och fysisk aktivitet faktiskt är – vore reformen en stor framgång med stor betydelse för de enskilda barnen och positiv inverkan på samhället.

Därför yrkar jag bifall till förslaget i socialutskottets betänkande.

Fru talman! Det finns många människor där ute som mår dåligt. Den psykiska ohälsan i vårt land är omfattande och i delar också växande. Fler barn, inte minst unga tjejer, upplever ökad ångest och oro. Det här påverkar livets alla områden. Det blir svårare att fullfölja studier, etablera sig på arbetsmarknaden och bilda familj. För alltför många människor ter sig tillvaron så mörk att de inte ser någon annan utväg än att avsluta sitt liv.

Under 2024 fick SOS Alarm ta emot 24 800 samtal där någon hade tankar på att ta sitt eget liv. Det är en lavinartad ökning.

Den psykiska ohälsan slår brett och drabbar hela familjer. Många föräldrar känner förtvivlan över att deras egna barn, de som de älskar allra mest, mår så dåligt att de säger att de inte längre vet om de orkar leva. Samtidigt känner man en brutal maktlöshet när man upplever att hjälpen till ens barn inte sätts in i tid.

Vårdköerna till bup tredubblades under den föregående regeringens styre. Enligt siffror från SKR stod över 7 200 barn runt om i landet i kö till barn- och ungdomspsykiatrin i januari. Ojämlikheten mellan de 21 självstyrande regionerna är också förödande. I Västerbotten, som ligger i botten när det gäller tillgänglighet, var det över 1 000 barn som väntade i kö, men endast 11 procent fick ett första besök på bup inom vårdgarantins 30 dagar. I Sörmland var det 18 procent. Samtidigt var det i Uppsala fullt möjligt att erbjuda 75 procent av barnen vård i tid.

Dessa regionala skillnader och denna regionala ojämlikhet duger inte. Sverige behöver verkligen en kraftsamling för psykisk hälsa.

Vi behöver fortsätta att stärka psykiatrin och den psykiatriska kompetensen i primärvården. Elevhälsan behöver också stärkas. Men sanningen är att hela samhället behöver vara med och arbeta för att fler människor ska må bra och för att den som inte mår bra ska kunna få stöd i tid. Därför är jag glad över att som ordförande för socialutskottet under den här våren ha fått ta emot regeringens skrivelse Det handlar om livet – nationell strategi för psykisk hälsa och suicidprevention.

I januari 2025 publicerade regeringen sin handlingsplan för genomförandet av den nationella strategin för perioden 2025–2026. Det är unikt att så många myndigheter har varit involverade i framtagandet av den nya strategin. Det är unikt i en svensk kontext och också unikt inom EU och internationellt.

Kristdemokraterna och regeringen har sett till att satsa stort på primärvård och den första linjens psykiatri så att fler kan få vård i tid och på rätt vårdnivå. Vi avsätter 1,6 miljarder kronor extra årligen till kommuner och regioner för att utveckla vården vid psykisk ohälsa, korta köerna till vården och utveckla det förebyggande och främjande arbetet. Vi genomför även en förstärkt satsning på tillgänglighet till barn- och ungdomspsykiatrin, den så kallade bup-miljarden. Vi tar just nu också fram förslag för att stärka vårdgarantin.

Den 12 december öppnade den nationella stödlinjen för psykisk hälsa, Hjälplinjen, och vi har dessutom ökat stödet till civilsamhällets hjälptelefoner och stödverksamhet.

Till den som framför allt efterfrågar mer resurser på detta område kan också sägas att vårändringsbudgeten 2025 innebär att ytterligare 500 miljoner kronor avsätts under 2025 för att bland annat utöka antalet vårdplatser inom vuxenpsykiatrin. Socialstyrelsen får även i uppdrag att genomföra ytterligare insatser för att stödja regionerna när det kommer till övergången mellan barn- och ungdomspsykiatri och vuxenpsykiatri. I vårändringsbudgeten finns också en förstärkt satsning om 50 miljoner kronor på att korta köerna till barn- och ungdomspsykiatrin. Detta ska möjliggöra för regionerna att öka remitteringen till högspecialiserad vård för barn och unga med ätstörningsproblematik i syfte att minska trycket och korta köerna till bup så att fler sjuka människor kan få vård i tid.

Men allt handlar inte om mer resurser. Det handlar också om att använda resurserna rätt.

Vi har därför inrättat nationella utvecklingsteam för att hjälpa regionerna att öka tillgänglighet, effektivitet, produktivitet och kvalitet i den specialiserade psykiatrin så att fler ska kunna dra nytta av de goda exempel som faktiskt finns och så att de som ligger efter får möjlighet att lära av de bästa.

Vi har också tillsatt en nationell samordnare för det suicidpreventiva arbetet i form av Karin Schulz.

Det bästa är förstås om vi kan förebygga psykisk ohälsa. Vi kan inte bara bota bort vårdköerna till psykiatrin. Min förhoppning är därför att den nationella strategin ska utgöra ett rejält avstamp för att stärka såväl det förebyggande arbetet som psykiatrin i hela Sverige.

Den nationella strategin, handlingsplanen med regeringens prioriterade insatser samt uppdraget till Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen att samverka med cirka 25 myndigheter har goda förutsättningar att göra skillnad. Det förebyggande och främjande arbetet ska stärkas, köerna ska kortas och vården och omsorgen ska förbättras. Fler ska få möjlighet att må bra och se på framtiden med hopp och framtidstro. Sverige ska bli ett mer välmående land. Förhoppningen är att färre människor i Sverige ska behöva må dåligt och att fler ska få stöd i tid.

Jag vill därför tacka så mycket för det arbete som har banat väg för den nya nationella strategin för psykisk hälsa och suicidprevention. Jag vill också tacka för den breda uppslutningen här i riksdagen bakom regeringens strategi.

Det handlar trots allt om livet.

Fru talman! Nej, allt inom svensk hälso- och sjukvård handlar naturligtvis inte om viljan att låta staten ta över ansvaret. Vi tror inte heller att ett statligt ansvar för vården fullt ut skulle lösa alla vårdens problem över en natt. Däremot skulle det skapa betydligt bättre förutsättningar för oss att lösa sjukvårdens problem.

Anledningen till att vi förespråkar ett statligt ansvar och även fortsätter mot steg två, när vi nu har kommit så långt som vi har gjort, är viljan att alla de patienter som får vänta alldeles för länge på att få sin vård ska kunna få vård i tid. Vi ska göra upp med de regioner som hellre placerar människor i vårdkö än skickar dem vidare till en annan region eller, för den delen, till en privat vårdgivare.

Det handlar om att vi tycker att det är orättvist att det kan skilja över ett decennium mellan regionerna när det gäller vem som får tillgång till ett visst cancerscreeningprogram. Tarmcancerscreeningprogrammet var ett exempel på detta.

Det handlar om att vi vill sätta stopp för det slöseri med skattebetalarnas pengar i regionerna som regionpolitikerna, som det ser ut i dag, medverkar till.

Det handlar om att vi vill kunna se till att staten har möjlighet att ta ansvar fullt ut för sjukvårdens organisering och dimensionering i ett säkerhetspolitiskt mycket allvarligt läge där vi behöver säkerställa att vi rustar och stärker Sveriges kris- och krigsberedskap.

Det är därför vi fortsätter att driva frågan. Det beror också på att vi inser att mer pengar inte kommer att lösa sjukvårdens problem utan att det också krävs strukturella förändringar.

Det är positivt att Vänsterpartiet vill vara med på det första steget, och vi arbetar redan för att ta nästa steg.

Fru talman! Visst är det så att Kristdemokraterna tar ansvar för här och nu. Vi har redan tagit flera initiativ under mandatperioden för att öka den statliga styrningen av hälso- och sjukvården. Det är inom områden som kompetensförsörjning, ökad vårdkapacitet, digital infrastruktur och beredskap. Vi arbetar nu också för en skärpt vårdgaranti och en nationell vårdförmedling som syftar till att minska regionernas makt, att stärka patienten och att sätta patienten i fokus.

Jag har också noterat att sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson har välkomnat att det finns en viss samsyn om att vi behöver gå i riktning mot ökad statlig styrning. Arbetet är redan igång för att undersöka möjligheten att så snart som möjligt gå vidare med detta inom ramen för regeringssamarbetet. Visst tar Kristdemokraterna ansvar här och nu.

Att det inte blev en majoritet för Kristdemokraternas förslag i kommittén är naturligtvis inte ett skäl för oss att sluta driva frågan. Det var väl knappast någon som hade förväntat sig att det skulle bli en sådan majoritet. Det var snarare över förväntan att man ändå har tagit så många steg i rätt riktning som man har gjort.

Man glömmer också den majoritet som vi har. Vi har sju av tio i svenska folket med oss för Kristdemokraternas förslag och åtta av tio läkare. Det må vara så att det just nu saknas stöd bland de andra partierna, men det folkliga stödet för vårt förslag är massivt.

Vi själva befann oss för ungefär tio år sedan där de flesta partier befann sig. Förhoppningsvis ska fler kunna komma efter framöver.

Jag förstår att Vänsterpartiet vill att vi ska sluta driva den här frågan. Det är en fråga där vi har stort folkligt stöd. Vi står på svenska folkets sida, och vi kommer att fortsätta driva frågan om att staten ska ta över ansvaret för sjukvården.

Fru talman! Jag är den första att välkomna att riksdagens samtliga partier vill gå i riktning mot ökad statlig styrning när det gäller finansiering och systemansvaret. Men det som ledamoten påstår om att vi skulle vara helt överens om detta är inte sant. Det är trots allt bara några få områden som de flesta partier pekar ut där man vill ha det ökade finansieringsansvaret. Kristdemokraterna vill att staten ska få det fulla ansvaret och mandatet när det gäller både system och finansiering.

Låt mig också nämna någonting om dysfunktionell styrning. Ledamoten Anders W Jonsson påstår att det inte finns några som helst tecken på det. Skattebetalarna via staten står för 31 miljarder kronor för att stärka primärvården. Men staten kan inte försäkra sig om att de pengarna når ut till primärvården, utan allt bygger på överenskommelser med SKR om hur pengarna ska fördelas. Om de sedan inte håller vad de lovar innebär det att 31 miljarder kronor kastas i sjön. Det är naturligtvis inte funktionellt, utan det är dysfunktionellt.

Det är samma sak när vi är överens om att det saknas tusentals vårdplatser i Sverige. Vi stärker nu den militära beredskapen i en stad som Sollefteå. Sedan är det regionpolitiker som drar ned på akutsjukvården där. Är det effektiv styrning? Hänger det ihop? Nej, det är naturligtvis helt oacceptabelt att inte staten har det fulla mandatet i de frågorna.

Vi har på många sätt en dysfunktionell styrning. Vi ber om ett ökat mandat från statens sida. Det gör vi framför allt för att vi ska kunna erbjuda människor en jämlik vård och vård i tid.

Fru talman! Låt mig först konstatera att det inte är en seriös bild som Anders W Jonsson tecknar. Det är en nidbild av vad statligt ansvar skulle innebära. Det är ingen som tänker sig att alla beslut med statligt ansvar ska fattas av en generaldirektör i Stockholm. Kristdemokraterna har föreslagit att det ska finnas sex regionala professionsstyrda utförarorganisationer inom ramen för det statliga ansvaret. Vi vill flytta makten från regionpolitikerna till vårdprofessionerna. Vi förespråkar statligt ansvar just för att kunna kapa regional byråkrati och politisk klåfingrighet.

Vi vet att statligt ansvar för vården skulle kunna minska onödig byråkrati, och vårdens medarbetare skulle kunna få utökat ansvar. Vården skulle kunna bli mer jämlik och mer tillgänglig. Framför allt konstateras i underlagsrapporterna att dagens system inte är finansieringsmässigt hållbart.

Det är därför som vi har dragit slutsatsen av Vårdansvarskommitténs underlag att det rätta är att inte bara låta staten ta ansvar för system och finansiering utan också för tillhandahållandet. Vi kan då dimensionera vården på ett sätt som skapar förutsättningar för en jämlik vård och en tillgänglig vård för alla människor i Sverige.