Christian Carlsson

Fru talman! Den som blir sjuk förtjänar en jämlik vård utan långa köer. Men vården i Sverige är inte jämlik. Chansen att snabbt komma i kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin när ens dotter mår dåligt och sannolikheten att i ett tidigt skede upptäcka svår cancer när någon i familjen drabbas skiljer sig dramatiskt beroende på var i landet man bor.

Vi kristdemokrater gick till val på att avskaffa regionerna och låta staten ta över ansvaret för svensk sjukvård, och vi har svenska folket med oss. Enligt SOM-institutet vill sju av tio införa ett nationellt ansvar för vården. Detsamma vill åtta av tio läkare och åtskilliga experter. Det är uppenbart att utvecklingen har sprungit ifrån dagens sjukvårdsorganisation, med 21 självstyrande regioner. Sjukvårdsmodellen är inte längre effektiv eller långsiktigt ekonomisk hållbar. Den är inte jämlik. Regionerna klarar inte heller sitt uppdrag att erbjuda vård i tid.

Under Magdalena Anderssons åtta år vid makten fördubblades vårdköerna, som var rekordlånga redan före pandemin. Köerna till BUP tredubblades. S lämnade över en sjukvård med lägst antal vårdplatser per person i Europa. Detta skedde trots att människor betalar höga skatter och Sverige är ett av de länder som lägger mest skattepengar på vården.

Vi kristdemokrater står fast vid att de rekordlånga vårdköer som byggdes upp under Socialdemokraternas tid vid makten var ett välfärdssvek. De växande vårdköerna, som har bitit sig fast även under den här mandatperioden, behöver motverkas på bred front. Kristdemokraterna har därför i regeringsställning satsat på fler vårdplatser och ökad vårdkapacitet. Vi har påbörjat arbetet med en skärpt vårdgaranti, så att patienten snabbare kan få vård av en annan aktör om den egna regionen inte klarar av att erbjuda vård i tid. Vi inrättar även en nationell vårdförmedling, så att man själv som patient ska kunna se var i landet det finns ledig och tillgänglig kapacitet.

Men vi behöver också inse att dagens regiongränser utgör hinder för att patienter ska få den vård som de har rätt till. Det är till och med så illa att det finns regioner som hellre placerar patienter i regionens egen vårdkö än vänder sig till en annan region eller vårdgivare för att den som är sjuk ska kunna få vård i tid. Därför krävs statligt ansvar för vården.

Trots att regeringen i år satsar 7,5 miljarder kronor på att utöka vårdkapaciteten och trots att det saknas tusentals vårdplatser i Sverige finns det regioner som nu minskar antalet vårdplatser och lägger ned akutsjukvård. Ett exempel på det är Region Västernorrland. Samtidigt som staten stärker den militära beredskapen i Sollefteå försvagar regionen sjukvårdens beredskap, när Sverige befinner sig i det sämsta säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget.

Redan Coronakommissionen visade att regionernas kommunala självstyrelse gör den statliga styrningen och Sveriges krishanteringsförmåga bristfälliga. Det är tydligt att de 21 självstyrande regionerna utgör ett hinder när Sverige behöver rusta upp sjukvårdens beredskap för att möta det militära hotet från Ryssland.

Den dysfunktionella styrningen visar sig också i att staten har skjutit till hela 31 miljarder kronor genom överenskommelser med SKR för att stärka primärvården utan att regionernas budgetering ökat nämnvärt. Regionerna klarar inte sitt uppdrag, och Sveriges Kommuner och Regioner håller alltså inte heller sitt ord.

Vi kristdemokrater accepterar inte längre en modell där staten står för en stor del av pengarna men regionerna inte håller vad de lovar. Vårdpersonalen gör fantastiska insatser i vårt land, men Sverige har en ineffektiv sjukvårdsorganisation som innebär ett oförsvarligt slöseri med skattebetalarnas pengar. Vi lägger mer pengar på sjukvård i dag än tidigare, men antalet vårdkontakter ökar inte tillräckligt. Vårdköerna är för långa. Sverige har färre vårdplatser och mindre vårdpersonal än jämförbara länder. I stället har vi mer administration och stora skillnader i vårdkvalitet.

I det läget duger det inte att desperat klamra sig fast vid en dysfunktionell och ineffektiv sjukvårdsorganisation från mitten av 1800-talet. Det är dags att sätta patienterna framför systemet. Staten borde få det fulla ansvaret inte bara för styrning och finansiering utan också för organisering och dimensionering av svensk sjukvård.

Det var mot bakgrund av detta en viktig dag när Vårdansvarskommittén presenterade sitt betänkande förra veckan. Vårdansvarskommittén är den parlamentariska utredning som utrett frågan om statligt ansvar för sjukvården. Utredningens underlagsrapporter visar tydligt att ett statligt huvudmannaskap skulle kunna ha bättre förutsättningar att lösa många av sjukvårdens största utmaningar.

Det är därför positivt att övriga partiers representanter i Vårdansvarskommittén tagit steg i rätt riktning. Alla partier erkänner nu att statens styrning av regionernas hälso- och sjukvård behöver stärkas och förbättras. Man är överens om att statens ansvarsutkrävande och kontroll bör stärkas med syftet att säkra patienternas rättigheter och garantera att hälso- och sjukvårdslagstiftningen får större genomslag i praktiken.

Man föreslår specifikt ökat system- och finansieringsansvar inom kompetensförsörjning, läkemedel, screening och vaccinationer. Det gäller också luftburen ambulanssjukvård och luftburna sjuktransporter samt rättspsykiatrisk vård. Utöver det föreslås att statens styrning, uppföljning och ansvarsutkrävande stärks även inom övriga delar av hälso- och sjukvården.

Det är bra att Vårdansvarskommittén nu är klar med sitt uppdrag, så att vi tillsammans kan öka den statliga styrningen och ta ytterligare steg mot att ge staten det fulla ansvaret och mandatet att styra svensk sjukvård. Låt mig vara tydlig: Om vi på allvar vill att människor ska kunna få vård i tid och få del av den bästa vården, oavsett var i landet de bor, behöver vi fullt ut skrota Sveriges ineffektiva sjukvårdsorganisation, avskaffa regionerna och låta staten ta över det fulla ansvaret för svensk sjukvård.

Statligt huvudmannaskap är nödvändigt för att uppnå en mer tillgänglig och jämlik vård, långsiktig finansiering och bättre beredskap. Kristdemokraterna står på svenska folkets sida i frågan, och vi kommer att fortsätta arbeta för att avskaffa regionerna och låta staten ta ansvar för svensk sjukvård.

Herr talman! Äldre ska behandlas med respekt, men flera äldre kvinnor i Umeå har i stället utsatts för sexuella övergrepp och till och med grov våldtäkt i mötet med hemtjänsten. Det visade sig att mannen som gjort sig skyldig till övergreppen hade fått jobba kvar ensam i de äldres hem trots tidigare larm från en kvinna om hur hon blivit ofredad. Liknande övergrepp har rapporterats från Uppsala, där 84-åriga Vera och flera andra kvinnor vittnat om hur de utsatts för sexuella övergrepp.

Kristdemokraterna har föreslagit ett nationellt register över misstänkta och avstängda inom vård och omsorg för att på ett bättre sätt öka tryggheten och skydda de äldre. Min fråga till äldreministern är: Vad gör regeringen för att vi bättre ska kunna skydda de äldre och öka deras trygghet?

Fru talman! Vi tar ansvar och är beredda att även fatta tuffa beslut. Det är ingen hemlighet att jag som kristdemokrat helst hade sluppit de ökade läkemedelskostnaderna. Men justeringen av högkostnadsskyddet handlar ju om att människor även fortsättningsvis ska kunna få del av de läkemedel de behöver. Det är en nödvändig justering som vi gör, och det sker till följd av kraftigt stigande priser.

Sedan är det ju faktiskt viktigt att man kan se helheten av den politik som förs. Antingen kan man göra som de rödgröna vänsterpartierna och möta prisutvecklingen med höga skatter, det vill säga ta mer av människor så att de får behålla mindre, eller så kan man välja att möta de ökade kostnaderna med sänkta skatter så att människor får behålla mer pengar i plånboken. 325 kronor i månaden i rödgröna skattehöjningar är trots allt mer och drabbar människor i Stockholm betydligt hårdare än de 75 kronor i ökad egenavgift som justeringen av högkostnadsskyddet innebär. Lite perspektiv i debatten skulle vara på sin plats.

Fru talman! Det är naturligtvis ingen rolig utveckling för den som ska hämta ut mediciner. Ingen ska behöva avstå från mediciner som man är i behov av. Därför finns det också möjlighet att få hjälp att betala dem genom försörjningsstödet om det skulle vara så.

Jag har full förståelse för att 75 kronor i månaden är mycket för den som har lite. Därför är det viktigt för oss kristdemokrater att vi nu fortsätter att driva på för en politik som sammantaget ökar människors ekonomiska utrymme och ger mer i människors plånböcker. Vi har sänkt skatterna för alla som arbetar och för pensionärerna. Vi har sänkt bränslepriser och en rad andra saker. Allt det där gör naturligtvis skillnad.

Det är en stor skillnad jämfört med när Socialdemokraterna och Vänstern styr. I min egen kommun, Stockholm, höjs nu som sagt kommunalskatten för andra året i rad. Det är skattehöjningar som slår blint mot såväl rik som fattig, även mot den som är sjuk och behöver hämta ut mediciner. Faktum är, som jag nämnde tidigare, att den rödgröna skattehöjningen uppgår till hela 7 800 kronor per år för en genomsnittlig familj. Samtidigt höjer man priserna på SL-kort och parkeringstaxorna.

Jag förstår att ledamoten helst inte vill se någon justering av högkostnadsskyddet, men det är bara att jämföra med Vänsterns skattehöjningar. Hur tror ledamoten Rågsjö och Vänsterpartiet att deras skattehöjningar påverkar människors möjlighet att hämta ut mediciner?

Fru talman! Som jag nämnde tidigare är det inte önskvärt att läkemedelskostnaderna har ökat på ett sätt som gör att högkostnadsskyddet nu också behöver justeras, vilket kommer att påverka den som är sjuk och behöver hämta ut läkemedel. Men det är ett nödvändigt beslut för att vi ska kunna säkerställa att de som är sjuka kan få de mediciner och behandlingar som de behöver för att bli friska. Därför är det en prioritering vi behöver göra. Det är svaret på frågan.

Men jag kan inte komma ifrån att Socialdemokraterna är det ledande oppositionspartiet. Man gör anspråk på att vara ett statsbärande parti. Ändå tycks ingen i Socialdemokraterna riktigt veta var pengarna ska tas ifrån för att täcka upp den ofinansierade budgeten. Det verkar finnas lika många svar på det som det finns socialdemokrater.

Jag har full förståelse för om man inte gillar justeringen av högkostnadsskyddet, men låtsaspengar duger inte. Pengarna måste komma någonstans ifrån. Socialdemokraterna är fortfarande svaret skyldiga när det gäller var de har tagit pengarna ifrån för att täcka de svarta hålen i sin ofinansierade budget.

Fru talman! Låt mig först säga att jag har väldigt stor respekt för den svåra ekonomiska situation som väldigt många människor i Sverige befinner sig i. Det är också därför som det är väldigt viktigt för Kristdemokraterna att regeringen fortsätter att bedriva en politik som ger mer ekonomiskt utrymme i plånboken, inte mindre.

Vi ser till exempel att Socialdemokraterna, som styr i Stockholm, där jag själv bor, höjer skatten för en genomsnittlig barnfamilj med 7 800 kronor om året. Det slår betydligt hårdare mot familjernas ekonomi än vad den här justeringen av högkostnadsskyddet gör. Men ingen ska behöva avstå från läkemedel av ekonomiska skäl. Vi kommer naturligtvis att följa den här frågan.

Jag kan inte låta bli att förundras lite över Socialdemokraternas hantering av frågan. S ställde sig först bakom regeringens förslag gällande de ekonomiska ramarna för högkostnadsskyddet och kunde därmed lova guld och gröna skogar till sina väljare på en rad områden. Utan att ha presenterat några alternativa förslag på hur den här besparingen skulle gå till gick man sedan ut till väljarna och beklagade sig över den politik man först ställt sig bakom.

Varför valde S att ställa sig bakom förslaget om en förändring av högkostnadsskyddet, och varför presenterade Socialdemokraterna aldrig ett alternativt förslag om hur de tänkte att besparingen skulle gå till?

Regeringen sträckte ut handen och var beredd att lyssna. S hade chansen att påverka men tog den inte. Varför?

Fru talman! Ett skäl till att läkemedelskostnaderna ökar och till att vi justerar högkostnadsskyddet är ju att vi ska öka tillgången också på särläkemedel.

Regeringen kommer att tillsätta en utredning för att se över finansieringen av läkemedel – till skillnad från hur det var när Centerpartiet senast var stödparti åt Socialdemokraterna, för då tillsattes inte motsvarande utredning.

Nu kommer man att titta på läkemedelsfrågan brett, inklusive frågan om finansiering. Kristdemokraterna är i allra högsta grad pådrivande för att det ska ske.

Fru talman! Jag förstår fullt ut ledamoten Anders W Jonssons perspektiv. Precis som jag var inne på är det en fantastisk utveckling som ligger bakom de ökade läkemedelskostnaderna. Det handlar om att den medicinska utvecklingen går framåt och att patienterna kan få tillgång till helt nya behandlingsmetoder och mediciner. Särläkemedel är en del av detta. Den utvecklingen är positiv.

Jag hoppas också att Centerpartiet och Anders W Jonsson har förståelse för perspektivet att det naturligtvis är olyckligt för den som är sjuk och är i behov av sina läkemedel att det blir dyrare att hämta ut dem.

Kristdemokraterna ser inget självändamål i detta. Vi tycker inte att det känns roligt att det nu blir dyrare att hämta ut sina läkemedel, men det är nödvändigt. Det viktiga är inte att det är billigt för den sjuke att få tillgång till läkemedel, utan det viktiga är att man får tillgång till de läkemedel man behöver. Därför står vi bakom propositionen från regeringen och förslaget i utskottets betänkande.

Fru talman! De senaste decenniernas medicinska framsteg är fantastiska. De har möjliggjort behandling av tidigare obotliga sjukdomar och gett människor längre och friskare liv. Samtidigt har introduktionen av nya läkemedel och en ökande förekomst av kroniska sjukdomar lett till att läkemedelskostnaderna ökar.

Under de senaste fem åren har regeringens kostnader för läkemedelsförmånerna ökat kraftigt. Sedan 2018 har statens kostnader för läkemedel ökat från 28 miljarder kronor till 41 miljarder kronor. Statens kostnader för läkemedelsförmånen har ökat med nästan 50 procent från 2012 till 2024. Vi möter den ökande kostnadsutvecklingen av läkemedel genom att skjuta till mer av framför allt skattebetalarnas pengar. Staten täcker en allt större andel av läkemedelskostnaderna, och kostnaderna för läkemedel ökar stadigt även fortsättningsvis.

I år avsätter regeringen mer än 40 miljarder kronor till läkemedelsförmånerna, vilket innebär en ökning med 6 miljarder kronor jämfört med förra året. Det är, som ni förstår, inget litet tillskott. Tvärtom! Men mot bakgrund av de kraftigt ökande läkemedelskostnaderna är det regeringens bedömning att en justering av högkostnadsskyddet också är nödvändig för att förbättra förutsättningarna för en hållbar finansiering av läkemedelskostnaderna. Det är en bedömning som delades av såväl Centerpartiet som Socialdemokraterna när riksdagen i höstas tog ställning till budgetalternativen för 2025.

Förslaget från regeringen innebär att kostnadstaket för högkostnadsskyddet för läkemedel höjs liksom beloppen inom den så kallade högkostnadstrappan. Man kommer att betala lite mer vid första besöket och lite mindre senare, om man är i behov av att hämta ut medicinerna flera gånger. Sammantaget beräknas avgifterna som man kan behöva betala öka med som mest 900 kronor per år, det vill säga 75 kronor i månaden, om man slår ut det på helåret.

Det ska sägas att gränsen för frikortet finns kvar, vilket innebär att patienter med stora läkemedelsbehov även i fortsättningen får kostnadsfri tillgång till läkemedel vid samma nivå av läkemedelskostnader som innan den justering som föreslås. Det har varit viktigt för oss kristdemokrater att de som har högst kostnader för läkemedel ska påverkas minst av förändringarna. Ur ett nordiskt perspektiv har Sverige fortfarande det näst lägsta avgiftstaket för egenavgiften även med regeringens beslut.

Men det är förstås olyckligt att läkemedlen har blivit så mycket dyrare att det även kommer att påverka högkostnadsskyddet, och det kommer att märkas när man hämtar ut sina mediciner.

Vi kristdemokrater har inte varit pådrivande för förändringen av högkostnadsskyddet, men mot bakgrund av de ökande läkemedelskostnaderna bedöms det vara nödvändigt eftersom vi helt enkelt behöver säkerställa att människor även i fortsättningen kan få tillgång till alla de läkemedel och behandlingar de behöver. Då behöver vi också kunna inkludera nya, ofta högre prissatta men livsförändrande, behandlingar. Därför behövs mer resurser till läkemedelsförmånerna, och därför yrkar vi i dag bifall till förslaget i utskottets betänkande.

Herr talman! I dag är en historisk dag. Sverige ska få en ny socialtjänstlag. Den nya socialtjänstlagen innebär den största socialpolitiska reformen i Sverige på 40 år. Oavsett vilken socialtjänst jag besökt, till exempel i kommuner som Årjäng och Gävle, har den här lagstiftningen varit efterlängtad. Det gäller runt om i hela Socialtjänstsverige.

Bakgrunden är att många upplever att dagens lagstiftning leder till att socialtjänsten alltför ofta sätter in stödet för sent – när situationen blivit akut – när man hade kunnat förebygga de sociala problemen eller åtminstone kunnat sätta in stöd tidigare. Socialtjänstens medarbetare uppger att den nuvarande lagen gör att man lätt fastnar i långa utredningar och administrativt arbete när det man i själva verket vill ägna sig åt är det sociala arbetet, att hjälpa människa till människa.

Vi har konstaterat att den befintliga socialtjänstlagen har varit alltför rigid och stelbent. Den behöver göras mer flexibel, och stödinsatserna behöver variera för att man ska kunna hjälpa fler människor till en värdig tillvaro. Detta försöker vi nu åstadkomma. Det uttalade målet med den nya socialtjänstlagen är att varje människa ska få leva ett värdigt liv och vara välmående.

Socialarbetarna som kämpar runt om i landet vill jobba mer förebyggande. Socialtjänsten får nu ett tydligare förebyggande uppdrag.

Personalen inom socialtjänsten får dessutom större frihet att utforma arbetet på ett sätt som gör att man lättare kan ta det sociala ansvaret och hjälpa människor till något bättre. Det sker genom att fler insatser kommer att vara möjliga utan omfattande utredningar och individuella bedömningar. Detta kommer naturligtvis att frigöra resurser och underlätta det förebyggande arbetet, men framför allt skapar det fler verktyg för socialtjänsten, vilket också skapar förutsättningar för att fler utsatta människor ska få det stöd de behöver i ett tidigare skede. Socialtjänsten ska helt enkelt bli lättare att komma i kontakt med, och den som har behov av stöd ska lättare kunna få det.

Herr talman! Socialtjänsten får ett särskilt brottsförebyggande uppdrag, och det är faktiskt helt tack vare Kristdemokraterna och regeringen. Det brottsförebyggande perspektivet fanns nämligen inte alls med när Socialdemokraterna skrev fram de första utredningsdirektiven. Magdalena Andersson och Lena Hallengren talade också om för utredaren, som då var Margareta Winberg, att den nya socialtjänstlagen inte skulle få kosta något, i alla fall inte mer än den nuvarande lagen. Det är naturligtvis en mycket märklig inställning när ambitionerna för socialtjänsten uppenbarligen behöver höjas. Men de bristerna har alltså regeringen rättat till.

Det brottsförebyggande arbetet kommer exempelvis att kunna handla om att bygga ut föräldrastödsprogrammen, eftersom vi vet att trygga och välfungerande familjer är den viktigaste faktorn för att förebygga brott.

Det brottsförebyggande arbetet kan även handla om kommunens samverkan med skola, polis eller föreningsliv för att helt enkelt fånga upp fler unga i tid. Klart är i alla fall att socialtjänstens förebyggande arbete inte får stanna vid den egna verksamheten, utan att man måste samverka – och då inte bara med polis och skola, utan också med föreningar i det civila samhället och med det lokala näringslivet. Detta har varit väldigt viktigt för Kristdemokraterna, eftersom vi inser att samhället är mycket större än staten och det offentliga och att hela samhället behöver vara med och förebygga och motverka brott för att Sverige ska kunna bli tryggt igen.

Herr talman! En annan viktig sak som jag som kristdemokrat vill lyfta fram är att barnens rättigheter nu stärks genom att socialtjänstlagens bestämmelser anpassas till barnkonventionen. Barnen har rätt till information om sina insatser. Socialtjänsten ska ta hänsyn till barnets åsikter vid bedömningen av vad som är barnets bästa. Barnets bästa ska alltid komma i främsta rummet i alla åtgärder som rör barn. Barnen behöver bli sedda och bekräftade. De ska kunna känna sig trygga, och de behöver bli lyssnade på. Därför stärker vi barnperspektivet i den nya socialtjänstlagen.

Den nya lagen kommer att bli bättre för barnen men också för alla andra som tar del av socialtjänstens insatser, eftersom det nu framgår av den nya socialtjänstlagen att verksamheten ska ligga i linje med vetenskap och beprövad erfarenhet. Verksamheten ska följas upp och utvecklas. Det där låter givet, men Socialstyrelsens granskning har visat att socialtjänsten alltför ofta använder metoder som det saknas evidens för – ibland rent av kontraproduktiva metoder. Det ska vi nu komma till rätta med.

Jag är övertygad om att den nystart och ambitionshöjning för svensk socialtjänst som den nya lagen innebär också kommer att skapa förutsättningar för en bättre arbetsmiljö och för att rekrytera och behålla personal inom socialtjänsten.

Fler socialarbetare kommer att ges förutsättningar att jobba på ett effektivt och kunskapsbaserat sätt med det som de faktiskt är utbildade för: att hjälpa de socialt utsatta människor som dagens beslut ytterst handlar om. Det är den ensamstående mamman som kämpar hårt för att få ihop ekonomin och pojken som aldrig har sett sin mamma eller pappa gå till jobbet. Det är också den hemlösa mannen på gatan, pappan vars drickande riskerar att trasa sönder familjen, barnen som oroar sig över bråk hemma och den våldsutsatta kvinnan som behöver skydd på skyddat boende. Socialtjänsten finns där för dem.

Min bedömning är att många fler kommer att vilja vara med på den förändringsresa till något bättre som nu tar fart inom svensk socialtjänst och som ska säkerställa att fler av alla dessa människor får möjlighet att leva ett värdigt liv.

(Applåder)

Fru talman! Få saker känns viktigare än att man kan få vård i tid den dag man själv eller någon i familjen drabbas av sjukdom. Men alldeles för många väntar i dag alldeles för länge.

Under Socialdemokraternas åtta år vid makten fördubblades vårdköerna. De var rekordlånga redan före pandemin. Men faktum är att vårdköerna har bitit sig fast. Nu behövs fler vårdplatser, inte färre som vi ser i Sollefteå och Ljungby till följd av ansvarslösa sjukvårdsnedläggningar ute i regionerna. Regeringen gör också väldigt mycket för att människor ska få vård i tid.

Min fråga till sjukvårdsministern är: Vilka effekter kan vi hittills se av de senaste statliga satsningarna för att korta vårdköerna?

Herr talman! De som förespråkar dödshjälp brukar ofta lyfta fram att det här skulle vara en fråga om att få välja själv. Vissa anser till och med att det skulle vara en mänsklig rättighet att få begära dödshjälp. Men frågan blir då vem som ska ha rätt till dödshjälp. Vems liv är tillräckligt värdefullt för att levas? Och vem är tillräckligt sjuk för att staten ska kunna välja att ta den personens liv?

Frågan blir om man ens ska behöva vara sjuk om det i grunden handlar om självbestämmande och rättigheter. Jag tycker att erfarenheten från länder som Nederländerna och Kanada verkligen förskräcker. Där har man sett en lavinartad ökning av antalet dödshjälpsfall. Fler och fler begär dödshjälp, och fler och fler beviljas dödshjälp.

Sådan här lagstiftning tenderar tyvärr att utvidgas. Det börjar ofta med något som det är lätt att känna sympati och förståelse för. Och det som också riksdagsledamoten ger uttryck för är att personen ska ha väldigt kort tid kvar att leva och att det inte ska finnas något hopp. Det ska vara väldigt mycket lidande. Men det hörs snart krav på att fler och fler grupper ska omfattas eftersom det anses vara en valfrihetsfråga och en mänsklig rättighet. Från att det har varit tänkt endast för dödligt sjuka och dem som lever med obotligt lidande har det gått till att det i dag i till exempel Nederländerna inte finns något krav på att man ska lida av en dödlig sjukdom.

Det som dödshjälp innebär är de facto att vi får en stat som värderar vissa medborgares liv så högt att självmord måste förebyggas, medan andras liv värderas så lågt att vi är beredda att ta deras liv. Det här innebär en farlig förskjutning i synen på varandra och när det gäller respekten för människovärdet. Det är därför Kristdemokraterna säger bestämt nej till att införa dödshjälp i Sverige. Därmed vill vi inte heller utreda frågan.

Herr talman! Jag vill tacka ledamoten för att han väcker en mycket viktig och etiskt svår fråga.

Jag vill börja med att säga att jag känner oerhört stor ödmjukhet inför det lidande som svårt sjuka människor kan drabbas av. Jag förstår att det finns tillfällen då man som patient önskar att allt bara skulle ta slut. Det är viktigt att alla människor får en värdig tillvaro också i livets slutskede. Därför är det viktigt att man lindrar smärta och ångest. Men när det gäller att införa dödshjälp i Sverige anser Kristdemokraterna mycket riktigt att det vore fel väg att gå.

Det kan naturligtvis framstå som en enkel lösning att införa dödshjälp, men vi ser många problem. Ett är att en diagnos eller bedömning av förväntad livslängd lätt kan bli felaktig. Den som är svårt sjuk kan även drabbas av psykisk sjukdom och depression, vilket kan leda till självmordstankar. Men de tankarna kan försvinna och vara övergående.

I många andra länder har man sett en påtaglig risk att den som på grund av ålder eller sjukdom ansöker om dödshjälp faktiskt inte gör det för sin egen skull, utan för att man känner sig som en belastning för samhället för att man kostar pengar eller för familj och anhöriga som också lider i den svåra situationen. Vi tycker inte att någon människa ska behöva känna så. I Oregon har det uppgetts vara den tredje vanligaste orsaken till att man begär ut den dödliga dosen. Ingen ska behöva välja mellan fortsatt vård och att ta sitt liv. Det är därför Kristdemokraterna säger nej till detta.

Herr talman! Ja, det finns biologiskt kön, och det finns könsidentitet. Det skriver vi naturligtvis under på. Det är därför vi över huvud taget har en könstillhörighetslag. Det är inget märkligt med det.

Problemet är bara att det när man avskaffar kravet på att det ska föreligga en könsdysforidiagnos för att få ändra juridiskt kön blir väldigt mycket svårare för läkarna att göra en bedömning och en ordentlig medicinsk utredning. I och med det nya förslaget får läkarna inte heller fästa någon vikt vid hur länge någon upplevt att man tillhör fel kön. Ändå förväntas vårdpersonalen skriva ett intyg om att man borde få ändra juridiskt kön.

Det hade varit väldigt intressant att veta vad de vårdanställda själva tycker om det. Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna ville också att förslaget skulle skickas på remiss för att vi skulle kunna ta reda på hur de bedömde att det påverkade möjligheterna att göra en medicinsk bedömning och utredning, men tyvärr fick vi inte den möjligheten. Det hade varit väldigt bra. Begränsningarna i hur vårdpersonalen skulle göra sina bedömningar fanns inte med i det förslag som skickades ut på remiss från början.

Vi tycker inte att det är ett genomtänkt förslag. Vi tar fasta på att specialisterna inom barn- och ungdomspsykiatri varnar för att den sänkta åldersgränsen för det juridiska könsbytet kan innebära att könsdysforin förstärks och att man i ett senare skede leds in på hormonbehandlingar och fysiska ingrepp som inte hade varit nödvändiga. Därför borde lagen upphävas innan den träder i kraft.

Herr talman! Jag tackar Ulrika Westerlund för frågorna.

Kristdemokraterna menar att utgångspunkten självklart måste vara att det juridiska könet stämmer överens med det biologiska könet. Ska det inte göra det måste det också finnas någon grund för det. Det är det vi menar: Vi tycker inte att man bara ska få välja. Har man könsdysfori ska man få byta juridiskt kön, men det är just att man avskaffar diagnoskravet om könsdysfori för att få genomföra ett juridiskt könsbyte som vi har invändningar emot.

Vi tycker att man ska kunna byta juridiskt kön även fortsättningsvis. Kravet är då också att man ska vara myndig. Man ska vara en vuxen person för att få göra detta. Vi vänder oss emot den sänkta åldersgräns som gör att även barn omfattas av möjligheten att byta juridiskt kön. Det var också därför vi valde att säga nej till den nya lagstiftningen.

Herr talman! Staten tar sitt ansvar. Vi tar gärna ett ännu större ansvar för att bland annat stärka primärvården. Kristdemokraterna skulle vilja att staten tog det fulla finansieringsansvaret för sjukvården. Vi skulle också gärna ha det fulla ansvaret för kompetensförsörjningen. Det är två problem som också Karin Rågsjö lyfter upp. Om vi ska kunna få en bra primärvård behöver vi hantera detta. Till dess att vi har det fulla mandatet att göra detta får vi laga efter läge.

Vad gör vi då? Ja, 16 miljarder till regionerna för att stärka primärvården är ett försök från vår sida att få dem att göra det. Men vi har ju inget mandat att faktiskt styra dem till att göra det. Vi ska göra upp med SKR i överenskommelser, men vad ska staten göra när SKR inte håller sitt ord och det inte blir några pengar? Här har vi ett problem: Statens styrning når inte hela vägen fram.

Vad gäller personalförsörjningen vet vi att det finns för få allmänläkare som kan bemanna våra vårdcentraler. Det var först den här regeringen som såg till att vi fick en nationell plan för kompetensförsörjningen så att vi får ett samlat grepp om vilka kompetensbehov vi har och vad man faktiskt borde göra för att möta dem.

Detta gör alltså vi. Men då är det samtidigt ett problem att inte alla regioner ser det som sin kärnuppgift att tillhandahålla tillräckligt många utbildningsplatser. Om man inte prioriterar det och inte heller vet hur behoven ser ut, och om staten inte kan peka med hela handen och säga till regionerna att de har ett visst utbildningsbehov och måste ta sitt ansvar, ja, då får vi de problem inom svensk sjukvård som vi ser.

Staten är beredd att ta ansvar. Vi tar gärna ett större ansvar. Men Kristdemokraternas slutsats är att vi då också behöver få det fulla mandatet.

Herr talman! Allting som rör svensk sjukvård är sannerligen inte rosenrött, utan ojämlikheten är stor och vårdköerna alldeles för långa. Men det kanske i så fall är just vårdköerna som är rosenröda. Låt mig påminna om den situation vi befann oss i när vi fick ta över makten i Sverige. Efter åtta år av socialdemokratiskt styre i Sverige hade vårdköerna fördubblats, och till barn- och ungdomspsykiatrin hade de tredubblats. Och köerna var rekordlånga även före pandemin.

Men faktum är att vårdköerna har bitit sig fast, och regeringen gör mycket för att korta dem. Vi skjuter till särskilda medel för att korta vårdköerna och öka vårdkapaciteten.

En viktig del är också att stärka primärvården. Det är oerhört frustrerande att se att det inte har blivit någonting av de medel som staten har skjutit till, över 16 miljarder under fyra års tid, för att regionerna ska öka budgeteringen till primärvården och stärka den. Regionerna har alltså inte hållit vad man har lovat. De har inte skjutit till mer pengar till primärvården.

Detta innebär 16 miljarder i sjön av statens pengar. Det sätter fingret på hur dysfunktionell svensk sjukvårdsorganisation är och hur ineffektiv den är.

Vi hade gärna sett att staten fick ta ett större ansvar och få det fulla ansvaret. Vi kan konstatera att det hade underlättat omställningen eftersom staten har varit beredd att budgetera mer till primärvården, vilket inte regionerna har varit.

Vår ambition är att man ska ha en fast läkarkontakt. Det är det som på riktigt gör att man får en kontinuitet i vården, vilket leder till bra kvalitet och trygghet för patienterna.

Herr talman! Kristdemokraternas främsta prioritering när det gäller hälso- och sjukvården handlar om att den som är sjuk ska kunna få vård i tid och att människor ska kunna få del av den bästa vården oavsett var i landet de kommer ifrån. Vi vill avskaffa regionernas ansvar och låta staten ta över det fulla ansvaret för svensk sjukvård så att vi kan erbjuda människor en jämlik vård.

Dagens motionsbetänkande berör väldigt många olika typer av förslag, men flera av yrkandena sätter fingret på just ojämlikheten inom vården. Det efterfrågas mer av nationella riktlinjer och mer av statlig styrning. Det handlar om alltifrån krav på en nationell strategi för diabetesvården till Kristdemokraternas krav på likvärdiga regler för antalet IVF-försök vid ofrivillig barnlöshet och nationella planer för förlossningsvården. Jag välkomnar förstås detta. Sverige behöver en ökad statlig styrning av vården.

För mig som kristdemokrat är det också uppenbart att nationella riktlinjer inte alltid räcker till, utan att staten faktiskt behöver få det fulla mandatet att kunna kliva in och säkerställa att vi har en jämlik vård för människor i Sverige.

Ta bara cancervården som exempel. Socialstyrelsen har redan i dag i uppdrag att ta fram rekommendationer om nationella screeningprogram, och vi har regionala cancercentrum. Men det är samtidigt upp till de 21 självstyrande regionerna att bestämma om och när ett screeningprogram ska startas.

Det har lett till det orimliga och orättvisa i att det skiljer mer än tio år när det exempelvis gäller införandet av screeningprogram mot tarmcancer. Det är mer än ett decennium mellan den första regionen som införde detta program fullt utbyggt 2014, Region Stockholm, och Västra Götalandsregionen, som är sista regionen att fullt ut implementera programmet.

Det här är en oacceptabel ojämlikhet. Den drabbar svårt sjuka människor som är i behov av en tidig upptäckt för att kunna botas från sin sjukdom.

När det gäller lungcancer var väntetiden mellan remiss och läkemedelsbehandling 23 dagar i Uppsala i januari i år. I Gävleborg och Västmanland var väntetiden mer än dubbelt så lång. Då finns det ändå många regioner som har ännu längre väntetider.

För att ta ett tredje exempel omnämns i betänkandet screeningen för livmoderhalscancer. I december förra året kunde Dagens Nyheter avslöja att regionerna, tvärtemot de nationella riktlinjerna, hade valt bort HPV-test för 155 000 kvinnor som borde ha testats innan de skrevs ut ur det nationella screeningprogrammet för livmoderhalscancer.

Av dessa kvinnor diagnostiserades 117 med livmoderhalscancer åren 2021–2023. I 76 procent av fallen upptäcktes cancern i ett så sent stadium att den redan hade spridit sig och blivit svår eller omöjlig att bota. Det hade inte behövt hända om regionerna följt de nationella riktlinjerna.

I fall av livmoderhalscancer som upptäcks genom screening är andelen cancer i ett sent stadium endast 3 procent. I Sverige har kvinnor alltså blivit svårt sjuka i cancer helt i onödan på grund av att enskilda regioner har valt bort dem.

Att det finns 21 självstyrande regioner leder till en ojämlik vård, och ojämlikheten kan bokstavligt talat vara skillnaden mellan liv och död.

Vi kristdemokrater kommer därför att fortsätta arbeta för att låta staten ta ansvaret för svensk sjukvård. Det gör vi inom ramen för den pågående Vårdansvarskommittén och inom ramen för vårt regeringssamarbete.

Herr talman! Kristdemokraterna står i huvudsak bakom utskottets betänkande, men jag vill därutöver yrka bifall till reservation 12, som berör frågan om den nya könstillhörighetslagen.

Våren 2024 beslutade riksdagen om en ny könstillhörighetslag, som ska träda i kraft den 1 juli 2025. Endast två partier reserverade sig: Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna.

Vi kristdemokrater menar fortfarande att den nya lagstiftningen riskerar att få allvarliga konsekvenser för de barn och ungdomar som berörs. Vi är fortfarande emot införandet.

Vi säger för det första nej till att sänka åldersgränsen för juridiskt könsbyte till 16 år så att den möjligheten framöver också ska omfatta barn efter föräldrarnas ansökan. Vi vet att allt fler barn i Sverige har sökt sig till vården de senaste åren på grund av könsdysfori. Antalet fall av könsdysfori sköt verkligen i höjden under 2010-talet, och vi vet inte fullt ut vad detta beror på.

Vi vet däremot att professorer och specialistläkare inom psykiatrin har varnat oss för att möjligheten att enklare byta juridiskt kön i unga år skulle kunna leda till att könsdysforin förvärras och att detta därför blir ett första steg mot hormonbehandlingar och könskorrigering i ett senare skede. Det här är behandlingar med irreversibla biologiska konsekvenser, som kanske inte hade behövts eftersom det finns studier som visar att könsdysforin kan avta eller försvinna efter puberteten. I det här fallet menar vi därför att det gäller att iaktta försiktighet.

Herr talman! Vi kristdemokrater vänder oss för det andra mot den principiella uppfattningen att juridiskt könsbyte är något som man fritt ska kunna göra trots att det inte finns någon diagnos om könsdysfori i botten. Sverige ska inte ha en lagstiftning som innebär att könstillhörighet reduceras till något godtyckligt.

Kristdemokraternas utgångspunkt är att det juridiska könet ska stämma överens med det biologiska könet. Det ska självklart fortsatt vara möjligt att byta juridiskt kön, men först efter en medicinsk utredning där man har diagnosticerats med könsdysfori och efter godkännande av Socialstyrelsen. Vi säger av det skälet nej till den förenklade prövningen inför ett juridiskt könsbyte som föreslås i den nya könstillhörighetslagen.

Problemet med den förenklade prövningen är att när läkarnas möjlighet att ställa krav på en diagnos om könsdysfori inför ett juridiskt könsbyte försvinner och när även läkarnas möjlighet att fästa vikt vid hur länge en person har haft den här självuppfattningen försvinner påverkas också vårdpersonalens möjlighet att göra en ordentlig medicinsk utredning.

Om vårdpersonalen bakbinds på det sättet är risken att man missar andra förklaringar till personens självuppfattning och mående och att barnen och ungdomarna inte får det som stöd de behöver. Vi vet att psykisk ohälsa, exempelvis ångest och autism, är vanligare bland personer som lider av könsdysfori. Det är vanligt bland personer med autism att inte fullt ut kunna relatera till sin kropp, särskilt i tonåren.

Att bekräfta barn och ungdomar i deras upplevda könsidentitet genom ett juridiskt könsbyte i unga år, utan ordentlig utredning, är därför inte ansvarsfullt.

Den psykiska ohälsan bland transpersoner är utbredd, och många får i dag vänta alldeles för länge innan de får det stöd de behöver. Kristdemokraterna vill förbättra vården och korta väntetiderna till stöd för personer som lider av könsdysfori så att fler får vård i tid.

Regeringen arbetar nu intensivt för att korta väntetiderna till vården, inklusive barn- och ungdomspsykiatrin. Nyligen presenterades en förstärkt satsning på psykiatrin för 2025. Allt detta är satsningar som vi kristdemokrater har drivit på för.

Den nya könstillhörighetslagen bör dock rivas upp. Kristdemokraterna kommer därför att göra gemensam sak med Sverigedemokraterna, och vi kommer att rösta för att upphäva den nya könstillhörighetslagen innan den träder i kraft.

Herr talman! Jag skulle inte säga att ängslighet har präglat regeringens arbete, snarare en stor grad av noggrannhet och eftertanke.

Självklart har det diskuterats olika typer av förslag mellan Kristdemokraterna och samarbetspartierna. Det tycker jag inte är något konstigt, och det är inget att hymla om. Vi är principiellt för gårdsförsäljning, men vi är också väldigt noga med att vi inte ska blåsa på med en reform som gör att vi får på fingrarna EU-rättsligt och som gör att vi måste backa tillbaka. Därför har det funnits olika förslag. Hur tillåtande kan man vara? Hur generös kan man vara när det gäller att många ska kunna vara en del av detta? Hur restriktiv behöver man vara?

Anledningen till att vi tycker att det här är viktigt är bland annat att vi inte vill införa gårdsförsäljning och sedan behöva rulla tillbaka reformen, när många företagare har investerat i detta. De har kanske startat sin verksamhet när de sett att detta blivit möjligt. Vi vill inte heller hamna i en situation där Sverige behöver välja mellan gårdsförsäljning och att behålla Systembolaget.

Detta är anledningen till vårt noggranna arbete och till att det har dragit ut på tiden.

Men låt oss glädjas över att vi nu har ett förslag. Jag ser det som ett bra första steg. Vi implementerar detta. Sedan får vi utvärdera och se hur vi kan skruva i det och förbättra allteftersom, om det visar sig vara möjligt.