Lawen Redar

Herr talman! Tack, kulturministern, för svaret!

Höjningen avser alltså 2 promille i en tid då kostnaderna ökar beträffande beredskapssatsningar, säkerhet, tv- och filmproduktion och inköp av rättigheter. Om man då också vill ha ett inköp av sportevenemang som ska sändas till hela den svenska befolkningen handlar det om rätt stora och omfattande kostnader om man ska klara det breda uppdrag som egentligen alla riksdagens partier tycker att public service ska ha.

Förslagen täcker inte ens upp för den utveckling av lönekostnaderna som kvarstår, och Sveriges Radio säger att uppemot 3,4 miljarder saknas.

Min fråga är: Menar ministern att det alltså inte blir några nedskärningar av public service de kommande åtta åren?

Herr talman! Kulturens betydelse för försvarsviljan och motståndskraften i ett samhälle betonas alltmer av forskare och försvarsanalytiker. Regeringens egen proposition Totalförsvaret 2025–2030 understryker att kulturen, kulturarvet och public service är nödvändiga beståndsdelar för en samlad svensk försvarsvilja. Trots detta har regeringen fattat beslut om kraftiga nedskärningar i public service.

Sveriges Radios vd menar att förslaget, som snart kommer till riksdagens bord, riskerar uppemot 300–400 tjänster. SVT:s vd menar att förslaget utmanar public services breda uppdrag. Försvarsmakten har uttryckt att förslaget i sin nuvarande form kan verka menligt på svensk beredskap, givet det säkerhetspolitiska läget.

Min fråga till kulturministern är därför: Är de nedskärningar i public service som föreslås förenliga med ambitionen att stärka svensk beredskap?

Fru talman! Public services oberoende är avhängigt av en regering och en riksdag som betonar att oberoende medier ska finnas i allmänhetens tjänst.

Det handlar om en regering och en riksdag som vill värna den oberoende och sakliga informationsinhämtningen till den svenska befolkningen men som också ser att det finns ett stort samhälleligt värde i att ha en public service som inte enbart betonar nyhetsförmedling över hela landet och som har lokala redaktioner i hela landet. Det handlar om möjligheter till sändningar, även om det är kris eller eventuellt krig. Men det handlar också om att samla befolkningen under mycket svåra tider.

Det kan göras genom ett programutbud som är brett, som bidrar till folkbildning och som bidrar till sammanhållning. Det är väl det breda uppdraget som har gjort att Sverige har en världsunik public service, med ett brett stöd i befolkningen. Det är en regering och en riksdag som i många tidigare led har säkrat att det är på det här sättet som public service ska arbeta.

Tyvärr har man i de senaste årens politiska debatt i Sveriges riksdag angripit public service – man vill hävda att den inte upprätthåller sitt oberoende på grund av ideologiska motiv. På det sättet har man försvagat den debatt som borde vara saklig i denna kammare.

Det är också det som har gjort att vi ser en tendens till att man drastiskt vill skära ned i public service-bolagens ekonomi. Det handlar om det förslag som just nu finns. Vi hade en parlamentarisk kommitté som, om den hade jobbat traditionsenligt, hade kunnat landa i någon form av sammanhållande slutsatser. Men nu är detta faktiskt den första public service-kommittén på länge som är djupt oenig. Det är man på grund av den nedskärningsbudget som Tidöpartierna föreslår.

Jag är oroad över att vi kommer att se en public service som kommer att behöva skära ned. Det är det bolagen och remissinstanserna uttrycker när de yttrar sig över förslaget till betänkande.

Men jag har i dag fått besked om den här extra medelstilldelningen för marknätet. Därför är jag tacksam för den här interpellationsdebatten.

Fru talman! Tack, kulturministern, för svaret!

Kostnaderna för samhällets informations- och medieberedskap ökar nu väldigt drastiskt på grund av teknikutveckling och AI. Det är en massa frågeställningar som Sverige står inför – som alla demokratier står inför – i en tid av antagonistiska regimer som använder sig av informations- och medielandskapet för att dessvärre sprida desinformation eller osanningar. Det gör de för att kunna rikta insatserna för att polarisera en befolkning.

Jag tycker verkligen att regeringen tar höjd för den nya situationen och det nya säkerhetsläget i sin argumentation, men vad gäller den verklighet vi står inför bedömer jag att mediestödet behöver ses över när det gäller ökade resurser för dagstidningar och digitala tidningar. Men det handlar även om public service-kommitténs arbete. Slutresultatet innebar dessvärre att man inte kom överens på grund av budgeten. En kulturminister skulle, innan man lägger fram en proposition till riksdagen, kunna söka sig till oppositionen för att diskutera de frågor där man inte kom överens. En del handlar om det breda uppdraget. Det handlar om finansieringen. Det handlar om hur public service ska kunna arbeta i det nya landskapet som en del av det svenska totalförsvaret.

De frågor som vi framför allt inte kom överens om handlade om just budgeten för den kommande tillståndsperioden. Riksdagen kommer att fatta beslut i höst. Jag menar att det kanske kommer att vara riksdagens viktigaste mediepolitiska omröstning det kommande decenniet.

Att ha en fri och oberoende public service som sänder från hela Sverige, som kan finnas i informationslandskapet och som kan motverka desinformation genom att ha de verifieringsdeskar som man har – med tanke på den desinformation som kommer från Ryssland och andra stater och som är riktad mot Sverige – är oerhört viktigt.

Det gläder mig att kulturministern i dag bekräftar att de ökade kostnader som public service, inte minst SVT, kommer att ha när andra aktörer lämnar marknätet ska utgöra extraordinära kostnader. De ska inte ingå i det förslag till budget som ligger för public service. Det är ett nytt besked, som jag välkomnar. Det kulturministern alltså står här i kammaren och säger är att de ökade kostnader som kommer från och med 2026 – Teracom bedömer att det är 155–160 miljoner kronor – inte ska läggas på SVT i den befintliga budgeten, utan de ska tas vid sidan av. Är det rätt uppfattat?

Fru talman! Denna interpellationsdebatt handlar om mediepolitik och public service, men jag vill inleda med att här i kammaren i Sveriges riksdag läsa journalisten Joakim Medins rader från Silivrifängelset den 1 april 2025. Han skrev: ”Journalistik är inte ett brott. Inte i något land.”

I dag inleds rättegången mot Joakim Medin. Han är åtalad på osakliga och osanna grunder och riskerar enligt sin advokat upp till tolv års fängelse för sitt journalistiska arbete att bevaka och att skildra. Joakims ord om journalistikens betydelse berör. De berör extra för att vi vet att de är skrivna under en tid då han är berövad friheten.

Vi vet att det fria ordet inskränks på många platser i världen och inte sällan på platser där man inte gärna vill att sanningen om makten ska träda fram. 2024 års rapport från Reportrar utan gränser är allvarlig läsning. Bara under 2024 har 54 journalister mördats globalt, varav 31 i konfliktzoner. Det är en rekordhög siffra. Under samma år har 550 journalister frihetsberövats av olika regimer runt om i världen. Det rör sig om journalister som hålls fängslade av en stat för att ha rapporterat om ett samhällsproblem eller vägrat hylla ledarna i landet.

Samma rapport beskriver att 95 journalister är anmälda försvunna i 35 stater runt om i världen. Det är ofattbart men sant. Många journalister betalar ett högt pris för sin yrkesutövning, precis som Joakim Medin.

Fri journalistik och opinionsbildning är inte några givna företeelser, inget man kan ta för givet. Nedmonteringen av fria och oberoende medier går tyvärr oväntat fort på många platser runt om i världen men även här i Europa.

Vad gäller Joakim Medins fall måste regeringen intensifiera insatserna och omedelbart kräva hans frisläppande. Journalistik är inte ett brott, inte i något land.

Fru talman! Den fråga jag har ställt till kulturministern handlar i grunden om public services kommande tillståndsperiod. Det är en oenig public service-kommitté som lagt fram förslaget i sitt betänkande. Den primära orsaken till oenigheten är Tidöpartiernas förslag till budget, som kommer att innebära drastiska nedskärningar i programutbud och public services breda uppdrag. Det kan inte tolkas på något annat sätt när vi senast har haft public service-bolagen kommande till riksdagens kulturutskott för att redogöra för hur de ser på betänkandet och effekterna av den föreslagna budgeten för den kommande sändningstillståndsperioden.

Av betänkandet framgår, som kulturministern sa, att SVT ska sända i marknätet och finnas kvar under hela tillståndsperioden 2026–2033. Så behöver det vara eftersom SVT är en del av det svenska totalförsvaret. Men en månad före utgången av remisstiden på förslaget aviserade Tele 2 att man har för avsikt att lämna marknätet, vilket redan nu innebär att kostnaden kommer att öka med 19 miljoner för det här året. Från och med 2026 talar vi om kostnadsökningar med 155–160 miljoner, enligt Teracom. Dessa extraordinära marknätskostnader är något som Tidöpartierna inte har tagit höjd för i sitt förslag till public service-budget. Dessutom innebär de en rejäl kostnadsökning för inte minst SVT.

Det jag vill veta är hur regeringen tänker att marknätskostnaderna ska finansieras. Innebär detta ytterligare nedskärningar som väntar public service? Kommer kulturministern att lägga fram ett annat förslag, så att public service kan behålla sitt breda fortsatta arbete?

Fru talman! Till skillnad från ledamoten Kristina Axén Olin tänker jag faktiskt slå ett slag för landets pensionärer och deras rätt att få mötas och genomföra studiecirklar och folkbildningsaktiviteter. Lika mycket tänker jag slå ett slag för barns och ungas rätt till en meningsfull fritid och rätten att få infinna sig i en replokal varhelst i landet man bor.

Ledamoten Kristina Axén Olin kan besöka Filipstad, där jag rätt nyligen var. Där sitter nu pensionärsföreningen i biblioteket, folkbiblioteket, för att genomföra sina populära aktiviteter. De sitter där och stickar tillsammans, och de säger till mig: Här kan vi kanske inte koka vårt kaffe, men vi har en väldigt trevlig folkbibliotekarie i Beshir som serverar oss kaffet.

Då kan man ställa sig frågan: Varför sitter inte dessa pensionärer i stället hemma i någons kök och genomför aktiviteterna? Jo, för att den demokratiska kulturpolitiken har lämnat ett synsätt som bygger på att kultur, meningsfulla aktiviteter och filosofi- och litteratursamtal ska ske i någon exklusiv salongslägenhet eller i någons kök. Bildning är någonting som ska komma alla till del. Det kräver sin infrastruktur, att det finns mötesplatser som alla föreningar kan mötas på och vara i.

De synergier detta skapar är rätt fantastiska. När de äldre får möta de yngre eller när de yngre får möta minoritetsföreningar sker det någonting i samtalen och diskussionerna.

I det här parlamentet är det rätt många ledamöter som har vuxit upp i någon form av studieförbund och som inte har utbildat sig till att bli politiker. Genom studieförbunden lärde de sig de demokratiska verktygen, som att kunna leda årsmöten, och kan därmed ta på sig ansvar, utvecklas i samtalet och debatten och kanske åta sig ännu större uppdrag. På så sätt har vi vitaliserat föreningskulturen, som är väldigt svensk och väldigt unik.

Folkbildningsministern menar att nedskärningen handlar om prioriteringar. Vi må ha helt skilda uppfattningar i den ekonomiska politiken, men jag vill ändå ställa frågan: Med kunskap om vad som nu sker, kommer Liberalerna att stoppa fortsatta nedskärningar när vi ser dessa konsekvenser?

Fru talman! Daltorpsskolan i Hässelby gård i västra Stockholm hade 1994 stått öde i några år. Det var ett gäng rätt missanpassade ungdomar från Tensta, Vällingby och Hässelby som efterfrågade en lokal att vara i. I dag skulle det inte ens komma på tal att ett gäng missanpassade ungdomar skulle ges den enorma friheten att få vara i en lokal med total frihet. Men tack och lov var samhället lite annorlunda då.

För hyran noll kronor fick ungdomarna nycklar till lokalerna. Med kombinationen studieförbund och fritidsledare, som skulle ha lite koll, skapades det som blev en stor musikstudio och en replokal. Ett halvår senare byggdes Studio 165. Resten är egentligen ett stycke svensk musikhistoria eller musikkapitel.

Ur replokalen kom röster och musik ingen tidigare hade hört. Det var Ajo, Ken Ring, Big Fred, Blues och Houman. Det var rap, hiphop, musik och texter. Det var unga röster från samhällets utkanter.

Sedan kom Feven, den första kvinnliga svenska rapparen som dominerade scenerna. Hennes mål var förstås att ta hem den första Grammisen till betonghuset i Rinkeby, och precis så blev det. Vi var många som såg den Grammisgalan på tv-skärmen hemma och som bara gallskrek när hon stod där och höll sitt tal.

Vi som är uppvuxna i västerort i Stockholm kan alla historien om just replokalen 165 i Hässelby gård. De missanpassade ungdomarna blev faktiskt våra idoler. Kunde de stå på scen så kunde vi. Kunde Feven vinna en Grammis kunde vi unga tjejer kanske också det.

Alla tog kanske inte musikens väg. Några andra gav sig i kast med några andra typer av samhällsuppgifter. Jag vill hävda att musik och replokaler, dessa mötesplatser, handlar om att bygga samhällen.

Det handlar om att skapa samhällen byggda på tillit. Ungdomar som kanske inte är helt och hållet anpassade efter normer ska ändå någonstans ges en viss form av ansvar, tillsammans med andra samhällsaktörer, och bygga någonting som blir större.

Men som samhället ser ut i dag har Studiefrämjandet i Västerås och Vuxenskolan i Norrköping stängt sina replokaler. Folkuniversitetets musikhus i Malmö lägger snart ned. Umeås största och äldsta musik- och replokal Musikhuset på Umedalen tvingas till nedläggning. Läget var så illa i Luleås musikhus att man skulle bli tvungen att lägga ned, men kommunen klev in och finansierade det i stället.

Minskningen med en halv miljard till studieförbunden som sker på tre år motsvarar en tredjedel av studieförbundens årliga statsbidrag. Näst på tur är nu Göteborg, Borås, Karlskoga, Kristianstad, Falun och Linköping som också stänger sina musikhus och replokaler en efter en.

Man kan ju hävda att sådana nedskärningar ska göras genom att dra ned på annat. Men vi vet ju alla att de stora kostnaderna som folkbildningen har primärt handlar om personal och just lokaler. Det är just därför den här typen av verksamhet först tvingas till nedstängning.

Jag vet att det är en angelägenhet för Tidöpartierna att i många debatter tala varmt om den svenska musikexporten. Vi är en av världens största musikexportörer. Därför är det en fin ansats när man nu säger att de kreativa branscherna ska utgöra en viktig del av den strategiska svenska exporten.

Men faktum är att det också måste skapas möjligheter till att skapa ny musik i det svenska samhället. Tekniken möjliggör det. Nya kreativa tekniska lösningar kommer också att möjliggöra det. Men verkshöjd skapas i möten människor emellan.

Jag hoppas ändå att folkbildningsministern nu förstår att det svenska musikundret står under stort och allvarligt hot på grund av den kraftiga nedläggningen av musiklokaler.

Fru talman! Vad gäller arbetslivskriminaliteten höjer man väl anslagen för att råda bot på den kriminaliteten genom att till exempel tillsätta resurser till Arbetsmiljöverket för att genomföra kontroller.

Vad gäller välfärdsbrottsligheten genomför man stora åtgärder, inte minst genom Försäkringskassans mandat, för att kunna undersöka hur det ser ut med välfärdsbrottsligheten. Det vill säga att man utökar resurserna för att kunna granska.

När man kommer till folkbildningen gäller det plötsligt att slakta. En tredjedel av budgeten ska bort.

Varför följer man inte denna logik när det gäller folkbildningen? Mitt klara svar på det är att det inte handlar om att man vill komma till rätta med folkbildningens resurser för att dessa använts felaktigt, utan resultatet av den politik vi ser är att replokaler och musikhus lägger ned.

Det kanske hade varit på sin plats att utöka resurserna till Folkbildningsrådet eller att med kraft styra inriktningen på något sätt som gör att man får bättre kontroll.

Det här uppdagades under den tiden då vi hade regeringsmakten. Det var därför vi tillsatte en folkbildningsutredning för att råda bot på de här problemen.

Vi pressade också studieförbunden genom att säga: Ni måste ha betydligt bättre listor, undersökningar och närmare samarbete med Noa för att komma till rätta med det här. Ni kan inte lämna över viktig folkbildningsverksamhet till föreningar som inte har syftet att bedriva folkbildning utan att göra annat. Allra minst är ambitionen från vår sida att det här är pengar som ska gå till antidemokratiska verksamheter eller kriminalitet.

Det vi gjorde var att ta ett stort ansvar. Vi lade fram ett förslag till en utredning som påbörjade sitt arbete, men den hann ju inte ens genomföra sina förslag innan Sverigedemokraternas analys var att ta bort en tredjedel av dess budget.

Vad vi har nu är ett resultat som ser ut som det gör. Kulturen i hela landet håller på att minska sina förutsättningar att erbjuda barn och unga en möjlighet att gå till en replokal.

(Applåder)

Fru talman! Det är inte min mening att förlänga den här debatten, men jag kände att det är av stor vikt att ta replik på ett anförande som det ledamoten höll.

Det är klart att Sverigedemokraterna är väldigt glada över den nedskärning som nu görs på folkbildningens område. Man har strävat efter det här under lång tid, och nu realiserar man det.

Man säger att vi har en alarmistisk ton, men att verksamheter inte kan fortsätta bedriva funktioner som är nödvändiga för den kulturella infrastrukturen är ju en sanning. Det är inte bara brösttoner i denna kammare, utan det är ett faktum att Studiefrämjandet i Västerås och Vuxenskolan i Norrköping har stängt sina replokaler och att Folkuniversitetets musikhus i Malmö snart lägger ned.

Det borde också vara mycket angeläget för Moderaternas ledamot här i kammaren att upplysa om att Umeås största och äldsta replokal, Musikhuset i Umedalen, tvingas till nedläggning. Det rapporterades i lokaltidningen med rubriken "Det är en epok som går i graven". Det är rätt tunga ord som man framför lokalt i debatten.

I Luleå mötte hela diskussionen ett sådant samhällsengagemang att kommunen var tvungen att kliva in, och de nämnda kommunerna Göteborg, Borås, Karlskoga, Kristianstad, Falun och Linköping vet vi nu står inför en situation där man måste lägga ned replokaler och musikhus. Vilka de kommande kommunerna blir vet vi ännu inte, men det här är resultat av att man drar ned med 250 miljoner i förra årets budget och med 350 miljoner i detta års. Nästa år aviserar man en halv miljard i budgetsänkning för folkbildningen.

Vad gäller just antidemokratiska aktörer har vi socialdemokrater varit de mest pådrivande för att det ska råda ett demokrativillkor i Sverige.

Vi tog också fram lagstiftning till riksdagen som inte minst den moderatledda regeringen i samarbete med Sverigedemokraterna drog tillbaka ett helt år. Det är därför vi inte har fått ordning på den här frågan tidigare.

Min fråga till Sverigedemokraterna är om det är ambitionen man har att replokaler ska stänga i hela landet. Vad brinner man då för vad gäller musikens roll i samhället?

Herr talman! Bland de tusentals hyllningstexterna till Teatersveriges kanske största innovatör, banbrytare, nytänkare och frontfigur ställs en öppen fråga: Kommer hennes hem - liksom Strindbergs, Einsteins, Hemingways och Marie Curies - att visas upp den dag hon inte längre är vid liv? Kommer det att vara blå skoskydd i hallen och röda rep runt hennes manusbuntar, böcker och skrivbord? Man undrar om det kommer att finnas en guide som berättar för besökaren: Här skapade Suzanne Osten. Här skrev hon manus till Flickan, mamman och demonerna. Stolarna ni ser är från samarbetet med Lars Norén. Här inledde den konstnärliga ledaren visionen om barnteatern, den som kom att framkalla hundratusentals utopiska ögonblick.

Sveriges kulturpolitik fyller 50 år denna höst. Den historiska propositionen från 1974, vars nyckelbegrepp var yttrandefrihet, jämlikhet, konstnärlig förnyelse och vård av kulturarvet, förkroppsligades av Suzanne Osten. Samma år hade hennes storverk Jösses flickor premiär på Stadsteatern i Stockholm. Det hade planerats för 17 föreställningar av kvinnokampspjäsen. Man fick genomföra 140 på tre år.

Jämställdheten skulle nu fullbordas och bli en del av välfärdsstaten Sverige. Alla vet hur det gick sedan. Det blev barnomsorg, äldreomsorg, föräldraförsäkring och självförsörjning. Det gick från kultur, bildning och kamp till verkliga materiella förutsättningar.

Herr talman! Så brukade man se på kulturen. Den skulle gå från att tillhöra de få människornas privilegium till att plötsligt omfatta alla. Kulturen skulle ge oss språk, den skulle ge oss makt och den skulle ge oss frihet. Den skulle ge social jämlikhet och utövas i hela landet. Kulturen var ju en del av själva lösningen.

I dag, 50 år senare, tycks den i stället vara problemet. Det är som om poeten Lina Ekdahls satir om den lilla kulturen som bara kostar och kostar och dränerar alla stadsdelsnämnder har blivit verklighet, som om alla dessa replokaler, föreningar, Folkets hus, amatörteatrar, studiecirklar, körer och boksamtal står i vägen.

Det är enklare att bara lista dessa verk, som i en kanon, så får folk en guide i handen och en kulturminister som får genomföra sin verkliga dröm - att fortsätta sänka skatten.

Jag blev faktiskt rätt tagen av att titta på intervjuprogrammet Sverige! i Sveriges Television, där den moderata kulturministern till sist får önska precis vad hon vill om hon hade haft oändligt med resurser. Svaret hon ger handlar inte om barn och unga, kulturskola, estetiska ämnen, stärkt demokrati, fristäder eller barnteater. Med ett stort leende svarar hon: Ja, då hade jag nog sänkt skatten ytterligare.

Fru talman! Vad vi har här är en visionslös kulturpolitik. Den ställer inte frågorna om hur stor del av vårt lands offentlighet som vi gemensamt borde äga, hur vi belönar vår nations begåvningar och vilken vår respons ska vara mot den nya kulturekonomin som gör att konstnären får allra minst tillbaka.

Fru talman! Den kulturbudget som Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna presenterar utgör 1,2 procent av statens samlade utgifter. Vi måste backa tillbaka hela vägen till 2004 för att hitta en så liten andel av statsbudgeten till kultur.

Men det ovanligt stora reformutrymmet på hela 60 miljarder kunde inte gå till att stärka välfärden, motverka arbetslösheten, bygga bostäder, främja barns och ungas meningsfulla fritid, skapa fler mötesplatser, folkbildning eller idrott. I stället behövde det gå till Sveriges höginkomsttagare eller de 3,9 procent av befolkningen som får den särskilda skattesänkningen.

Fru talman! Man måste leta med ljus och lykta för att hitta någon som på allvar tror att denna politik kan göra vårt land rikare, med undantag för ledamoten Alexander Christiansson som menar att detta kommer att stärka Sverige, som han sa tidigare i ett anförande.

Jag kan dessvärre meddela att höginkomsttagares skattelättnader inte minskar arbetslösheten. Det har vi svart på vitt på. De stärker inte hushållens köpkraft, hur ofta kulturministern än vill att folk ska gå på den där föreställningen, köpa en tavla eller unna sig ett musik- eller konstabonnemang. Det som de vanliga svenska hushållen får tillbaka är 3 000 kronor per år, eller 250 kronor per månad. Det räcker inte ens till två biobiljetter.

Hushållen däremot är fullt upptagna med att hantera förlusten av tio års reallönesänkningar, hyror och räntor som har stuckit iväg och matkassar som kostar 30 000 kronor mer om året.

Sverige har fått den högsta barnfattigdomen i hela Norden. Barnfamiljer sitter inte och väljer mellan vilka biofilmer som de ska se i helgen utan mellan nödvändiga utgifter i hushållsekonomin eller att betala barnens fasta fritidsaktiviteter. Jag läste häromdagen att läget är så illa att var tredje ensamstående mamma inte har utrymme att bekosta barnens fritidsaktiviteter - var tredje ensamstående förälder.

Fru talman! Att barn ska ges möjlighet att framkalla det som Suzanne Osten kallade utopiska ögonblick, stunder när den vanliga ordningen upphör att gälla och då man själv eller tillsammans med andra får erfara möjligheten till en bättre och mer jämlik värld, kan faktiskt ske på vissa platser i vårt land. Det kan ske på teatern, i kulturskolan, i biblioteket, i kulturhuset, på museet, på fritidsgården, i idrottshallen eller i replokalen. På den platsen är det plötsligt inte lika viktigt vilka dina föräldrar är eller var du bor. Då är det plötsligt andra värden som får betydelse.

1974 års kulturpolitik banade väg för kulturskola och replokaler i hela landet. Sverige blev ett musikunder. I dag är vi världens näst största land av musikexport. Ur dessa utopiska ögonblick i de där replokalerna växte jazz, punk, dansband, hiphop, rock, låtskrivare, kompositörer, trummisar och en och annan visdiktare.

Att regeringen nu anslår medel för att främja kulturella och kreativa branscher har jag verkligen ingenting emot. Det är välkommet. Men att Studiefrämjandet i Västerås och Vuxenskolan i Norrköping har stängt sina replokaler, att Folkuniversitetets musikhus i Malmö snart lägger ned, att Umeås största och äldsta replokal, Musikhuset på Umedalen, tvingas till nedläggning och att läget var så illa i Luleås musikhus att kommunen var tvungen att kliva in för att rädda den säger egentligen allt.

Minskningen med en halv miljard till studieförbunden som sker på tre år motsvarar en tredjedel av studieförbundens årliga statsbidrag. Näst på tur är Göteborg, Borås, Karlskoga, Kristianstad, Falun och Linköping som också stänger sina musikhus och replokaler en efter en.

Enligt Tidöpartierna ska vi i full fart exportera musiken, men våra barn ska inte skapa någon musik.

Fru talman! Dagens debatt uppmärksammas av konst- och kulturskapare som har kommit hit till Sveriges riksdag. Många befinner sig i en prekär situation.

Sedan Moderaterna har kommit att leda Kulturdepartementet har arbetslösheten stigit med nästan 30 procent bland landets kulturarbetare, enligt Klys. Inte heller har de fått något inträde till trygghetssystemen, eftersom betänkandet om SGI ligger på Regeringskansliet och tycks samla damm. När de var i opposition var detta en mycket angelägen frågan. Två år in på denna mandatperiod ser vi ingenting hända.

I brist på ekonomiska förutsättningar fasar nu Svenska filminstitutet ut en rad filmstöd. Stödet till den regionala kulturen minskar med 20 miljoner och har inte alls inflationsskyddats. Detta kommer min kollega Kristoffer Lindberg snart att redogöra lite närmare för. Dramatens Mattias Andersson berättade i en intervju i Dagens Nyheter att landets nationalscen inom tre år inte ens kommer att kunna bedriva en repertoar med ensemble på det sätt som görs i dag, om det fortsätter i denna riktning.

Men det värsta är att unga framtida konstnärer lämnar utbildningarna. Det är någonting som man faktiskt bör iaktta. För vem ska med dessa förutsättningar våga ge sig på ett liv som konstnär i Sverige? Man ska ställa frågor till dessa unga människor. Om de har startat en utbildning som de väljer att inte fullfölja, vad beror det på?

Fru talman! Jag vill återgå till en kulturpolitik som en del av lösningen, som ger språk, makt och bildning och vars högsta strävan inte är att skatten ska sänkas utan att ge kulturmänniskan, språket och nationen ett högre värde. Då måste man, precis som Suzanne Osten sa, börja med barnen.

Vi socialdemokrater har ett mindre reformutrymme på totalen. Vår budget är fullt finansierad. Så allt dravel om att oppositionen inte lägger fram färdiga budgetförslag stämmer inte i denna debatt. Vi har ett mindre reformutrymme. Vi vägrar att använda lånade pengar för att sänka skatten till de allra rikaste. Ska man låna pengar ska de gå till framtida generationers behov. Det ska handla om järnväg, klimatomställning, bostadsbyggande och malmbana, sådant som faktiskt gör vårt land rikare. Men trots ett mindre reformutrymme kan vi visa på en helt annan kultur- och välfärdsbudget.

Jag ska redogöra för våra förslag om hur man hade kunnat prioritera om dessa pengar inte hade gått till skattesänkningar.

I vår budget höjer vi utvecklingsbidraget till Sveriges kulturskolor med 177,5 miljoner, så att verksamheterna kan nå fler barn och unga och så att fasta anställningar kan göras för personal.

Vi avsätter 14,5 miljoner till exempelvis amatörkulturen och bygdegårdarna.

Vi höjer statens andel av kultursamverkansmodellen för att stärka den regionala kulturens förutsättningar med hela 200 miljoner.

50 miljoner ska gå till samlingslokaler i hela landet, så att medborgarmöten, filmvisningar, boksamtal och andra kulturella aktiviteter kan möjliggöras.

Vi vill se en kraftfull ökning av bidraget till idrottsrörelsen med 645 miljoner, där 250 miljoner går till barns och ungas idrottande med särskilt fokus på barn och unga som växer upp i utsatta områden och i glesbygden. 100 miljoner ska gå till paraidrotten för funktionsnedsatta barn och unga.

200 miljoner går till en nationell ledarsatsning, för här har vi ett stort jobb att göra. Ledarna försvinner från verksamheterna. De har inte fått fullvärdigt stöd, och därför menar vi att det här bör vara en viktig idrottspolitisk satsning. Vi vill också se 4 miljoner till en nationell samordning för utlåning av utrustning för idrotts- och friluftsliv. Vi avsätter även 75 miljoner till att stärka friluftslivet.

Utöver detta menar vi att det är hög tid att utreda frågan om en kulturgaranti för Sveriges barn och unga. Vi vill också återinföra estetiska ämnen som obligatoriska på gymnasieskolan.

Nu kommer vi till det som jag tycker är intressant. När vi satt vid regeringsmakten menade vi att vi måste undersöka de platser där barn och unga befinner sig, utöver replokaler, kulturhus och liknande. På många platser i Sverige är fritidsgården den plats man går till efter skolan. Vi tillsatte en utredning för att säkerställa att kvaliteten på de här fritidsverksamheterna kan upprätthållas. Vi fick många rapporter om att det dessvärre dessutom finns kriminell verksamhet som pågår på dessa platser. Vad behöver man då göra för att garantera att alla barn och unga som kommer dit kan känna trygghet i den sociala miljön?

Det första Moderaterna gjorde var att ta bort utredningen, så vi har ingen aning om kvalitetsnivån eller om personalens utbildningsbakgrund. Vi avsätter därför 75 miljoner för att redan nu kunna säga att den personal som finns på Sveriges fritidsgårdar ska ha grundläggande utbildning för att kunna erbjuda barn och unga en aktiv och meningsfull fritid när de kommer till fritidsgården. Inte sällan är detta barn till familjer som har en svag socioekonomisk bakgrund.

Vi accepterar givetvis inte heller regeringens ideologiska nedskärning på studieförbunden. Vi vill se ett rikt kulturliv, folkbildning och helst replokaler i hela landet i likhet med 1974 års ambitioner.

Avslutningsvis, fru talman, är det hög tid att avslöja Sverigedemokraternas nya kulturpolitiska strategi. Löftena om en kulturarvsmiljard och att man med kraft kommer att stärka den kyrkoantikvariska ersättningen och lyfta den svenska kulturen visade sig bara vara brösttoner i Sveriges riksdags kammare och väldigt lite i praktiken.

Nu har vi kassor uppbyggda på samtliga statliga museer. Detta år försvinner de 4 miljoner som Riksantikvarieämbetet har fördelat på de 15 världsarv vi har i Sverige. Världsarven nämns inte ens i Tidöpartiernas budget.

Tidigare utspel om provokativ konst som inte ska finnas på regionala konstmuseer, om utländska böcker som inte ska köpas in på folkbiblioteken eller utspel i frågan om vem som ska få läsa sagorna tycks inte längre intressera i samma omfattning.

Det går ju faktiskt snabbare att göra det ni gör nu: att sänka anslagen och tysta kulturen. Ställ public service inför sparpaket, gör konst- och kulturarbetarna arbetslösa och ta bort folkbildningen och konsumentföreningarna! Minska stödet till det civila samhället! Och framför allt: Se till att krossa sosseriet!

Sverigedemokraterna visar när de styr landet att de faktiskt inte är några nationsbyggare. De värnar inte språk eller högre kulturella värden. De är inget välfärdsparti, bostadsbyggarparti eller arbetarparti. De är inte heller ett parti för vanliga hushåll. Sverigedemokraterna har visat sig vara partiet som vill nedmontera allt det socialdemokratin en gång byggde upp.

Medan ni engagerar er i att sänka skatten håller vi på att formulera en ny riktning för Sverige. Den här våren har vi socialdemokrater kongress, och det kommer att bli väldigt spännande för er alla att ta del av de aktiva reformförslag på kulturområdet som vi där kommer att fatta beslut om.

Vi vill se fler utopiska ögonblick, och vi vill se en starkare samhällsgemenskap.

(Applåder)

Herr talman! Hot mot Sveriges musikunder är när man höjer avgifterna till kulturskolan så att bara en viss andel av barnen kan gå där. Så ser det ut i de allra flesta av Sveriges kommuner i dag. Kommunsektorns budget är kraftigt försvagad.

Detta med musiklokaler kommer jag att komma in på i mitt anförande. Jag har gått igenom exakt alla kommuner som nu tvingas till stängning av replokaler.

Här pratar man om 100 miljoner. Den korrekta siffran är en halv miljards nedskärning på studieförbunden i Sverige. Det är en tredjedel av det nationella belopp som går till dessa studieförbund, och det har stor inverkan på den kulturella infrastrukturen i vårt land - möjligheten för barn och unga att få klinka på ett piano eller att få se hur det funkar med en gitarr. De allra flesta måste komma i möte med konsten och kulturen. De måste komma i möte med vuxna förebilder för att över huvud taget intressera sig.

Jag hoppas inte att det blir så. Det kanske blir en valrörelse som vi måste vinna. Men om den här utvecklingen av Sveriges kulturpolitik fortsätter kommer vi definitivt att se en negativ utveckling när det gäller vilka som engagerar sig, vilka som blir konst- och kulturskapare och vilka som blir framtidens musiker. De kommer att vara avsevärt färre.

För 20 år sedan hade vi inte det fasansfulla kriget. Det är helt riktigt. Vi hade inte den världsutveckling vi har i dag. Vi sörjer denna utveckling. Vi måste engagera oss för Ukrainas frihet. Vi måste engagera oss i det internationella samfundet.

Men för 20 år sedan hade vi inte heller moderater som valde att lägga en så stor andel av sin budget på den lilla grupp i samhället som har det allra bäst ställt. Jag intresserar mig för principprogram och vet att för 20 år sedan var Moderaterna ett samhällsbyggande parti. Man valde att lägga budget på att bygga ihop landet på ett mycket effektivare och intressantare sätt än vad man gör i dag.

Nu är det en neoliberal politisk agenda som förs. Det är kraftiga nedskärningar för dem som inte gör vårt land rikare, och det beklagar jag.

(Applåder)

Herr talman! Kristina Axén Olin säger i sitt anförande att den största delen av kulturen inte har någon offentlig inblandning. Men den finns i allt det som Kristina upplevde på den fantastiska konserten i kyrkan. De som sjunger kanske har gått i den kommunala kulturskolan. De som sjunger i publiken kanske har haft estetiska ämnen i skolan. De kanske går i någon kör inom folkbildningen. Kanske är någon högskoleutbildad musiker.

Jag vill bara manifestera att på detta sätt hör faktiskt den offentliga och den privata kulturekonomin ihop. Det blir inte så mycket av den privata kulturpolitiken, kulturagendan, branscher eller näringar om man inte har ordning på den offentliga kulturen, så att barn och unga ges likvärdiga chanser att uppleva konst och kultur i ett tidigt skede.

Jag tyckte att det var väldigt intressant att delta på Grammisgalan förra året. Det är ju branschens gala för alla de fantastiska musikframgångar som Sverige har, inte minst som näst största musikexportör. Men branschen gjorde också en manifestation vid galan. Det handlade om en sak: Politiker, satsa på den kommunala kulturskolan! Det vill säga att den offentliga kulturpolitiken hör ihop med den privata kulturens och branschens förutsättningar.

Den kritik som Kristina Axén Olin tar upp i sitt anförande handlar förstås inte om nominella kronor och ören i en kulturbudget. Det handlar om att man måste backa tillbaka hela 20 år för att hitta en kulturbudget som utgör 1,2 procent av det totala reformutrymmet. Som ett resultat av inflation, kostnadsökningar och kulturbudgeten har arbetslösheten bland Sveriges konst- och kulturskapare ökat med hela 30 procent.

Den fråga jag vill ställa till Kristina Axén Olin är: Vad avser regeringen att göra för att råda bot på denna arbetslöshet? Finns det en åtgärdsplan över huvud taget?

(Applåder)

Herr talman! Listan med åtgärder för politik som man måste rätta till i detta land kan göras lång. Även vi socialdemokrater har en lista.

Låt oss vara väldigt ärliga i denna debatt. Vad är det Sverigedemokraterna och Tidöpartierna väljer att prioritera med ett reformutrymme på 60 miljarder? Det är skattesänkningar för Sveriges höginkomsttagare. Den lilla, lilla grupp på 3,9 procent av vår befolkning som har de allra största inkomsterna ska få skattesänkningar. Det är kostsamma prioriteringar som görs till dem som har det allra bäst ställt.

I Sverige ökar nu arbetslösheten generellt. Inom stora delar av sjukvården och barnomsorgen är det anställningsstopp. Bland landets konst- och kulturskapare har arbetslösheten ökat med hela 30 procent. En åtgärdsplan på detta område lyser med sin frånvaro.

Vad gäller kulturarvspolitiken kan man säga att kulturarvet i dag är mindre tillgängligt än vad det var när vi styrde. Då hade vi åtminstone fri entré på statliga museer. Vi hade en satsning som gick till våra världsarv, 15 stycken i Sverige. Där har Riksantikvarieämbetet inte ens 4 miljoner kronor att dela ut.

Jag ser heller ingen kulturarvsmiljard, så de köksluckor som man ska satsa på nu går snarare till Sveriges höginkomsttagare. Det här går inte ihop.

Har ni i Sverigedemokraterna verkligen för avsikt att prioritera kulturarvet? Det vill jag ha svar på, ja eller nej?

(Applåder)

Herr talman! Sverigedemokraten sa i sitt huvudanförande att Sverigedemokraterna sätter kulturarvspolitiken främst. Länge har de gentemot mig och andra socialdemokrater framfört att de är Sveriges främsta kulturarvspolitiska företrädare i denna kammare, och jag är väldigt nyfiken på en sak. Sverigedemokraterna har länge sagt att de ska vara just det och gett löfte till svenska folket om att de ska avsätta 1 miljard till kulturarvet. Men i denna budget ser vi något helt annat.

Min enkla fråga till Sverigedemokraterna är: Hur går det med Sverigedemokraternas vallöfte om en kulturarvsmiljard?

Fru talman! Min roll i opposition handlar både om att synliggöra det kulturministern gör och om att utmana de tankar och den politik som framförs. En fundering handlar givetvis om vilka utredningar som tillsätts och hur det arbetet går. Min roll är att synliggöra alla delar av kulturministerns arbete, oavsett om jag håller med om inriktningen eller inte. Det gäller också utredningsformerna, hur man följer upp dem och vilka löften man ger svenska folket.

Det är det jag står här och gör. Därför beskrev jag också att det till att börja med är mycket märkligt att tillsätta en utredning om en kanon och inte förvänta sig att det finns kritik. När arbetet med en kanon innebär exkludering av minoriteter, som utredaren själv innebär, har man lovat att man ska tillförsäkra svenska folket dubbla armlängders avstånd; det kunde inte hållas. Det är ett märkligt sätt att bedriva politik på. Det är det jag synliggör i den här debatten.

Men kulturministern är mycket angelägen om att lyfta fram vad Socialdemokraterna gjorde under vår tid i regeringsställning. Det är ytterst märkligt att man har glömt bort hur de åtta åren såg ut. Under åtta år lyckades vi förstärka den svenska kulturpolitikens budget strukturellt och långsiktigt.

Under två år kämpade vi i den här kammaren för att rädda hela kultursektorn under en pandemi, genom insatser till kulturella och kreativa näringar, till enskilda konst- och kulturskapare, till studieförbund och till mötesplatser. Vi jobbade stenhårt här inne för att hålla bland annat alla de verksamheter som kulturministern styr över i dag över vattenytan. Det är jag stolt över att vi gjorde.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Därefter tillsatte vi en statlig offentlig utredning om en återstart, som signalerade att det krävs nästan fem sex år av budgetarbete för att främja och utveckla det kulturpolitiska arbetet i Sverige. Ett år med återstartsbudget fick vi. Sedan dess har det bara varit nedskärningar i kulturbudgeten.

Om man vill veta vad vi socialdemokrater vill kan man läsa vår skuggbudget. Vi levererar 1,7 miljarder bättre än kulturministern, som har valt skattesänkningar i sin budget. Jag kan alltså definitivt erbjuda svenska folket ett kulturpolitiskt alternativ.

(Applåder)

Fru talman! Tack för den redogörelsen, kulturministern! Det är precis så här det står till, och det är oerhört viktigt att minoriteternas perspektiv kommer att beaktas i detta arbete.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Kulturministern frågade om och var nyfiken på intresset för en kulturkanon ur ett socialdemokratiskt perspektiv, som kanske inte har yttrats tidigare. Det är helt riktigt. Vi ställer oss inte bakom framtagandet av en kulturkanon. Men vi tycker att kulturpolitiken ska främja bildning och självförståelse och har inga synpunkter på att man arbetar för att stärka de kulturella referensramarna i Sverige.

Jag tror att problemet ligger hos regeringsunderlaget. Man vet inte riktigt själv vad man vill med denna kanon. På presskonferensen var det ganska uppenbart att Sverigedemokraterna vill se en exkluderande kanon som överensstämmer med den spirituella syn på nationen som partiet torgför, en form av blod och jord som ska skapa tillhörighet till en nation. Liberalerna har länge drivit den här frågan. Men då har det handlat om att lista en massa läslistor. Det som de verkar vara intresserade av är verkshöjd.

Kulturministern uttrycker också här i dag och sa även på presskonferensen att det här ska vara en bidragande faktor till integrationen. Hon sa också uttryckligen att den kan ligga till grund för ett medborgarskap. Det är en annan syn på hur man kan använda kulturen och bildningen, kanske inte för att stärka de kulturella referensramarna utan för att ge någon form av syn på själva medborgarskapet.

För att stärka de gemensamma referensramarna och göra svensk kultur tillgänglig för fler krävs det dock någon form av insikt om vad som leder till sådan självförståelse och sammanhållning. Jag tror inte att allmänna listor leder utvecklingen framåt, inte när det samtidigt sker ett arbete för att med kraft minska kulturens resurser.

En bred och oberoende public service kan utgöra någon form av informativ gemensam referensram eller lägereld för svenska folket. Ett tillgängligt kulturarv kan man sänka trösklarna till, exempelvis genom fri entré till statliga museer. Det skulle kunna vara statsbidrag för att stärka folkbiblioteken eller kulturskolans uppsökande arbete för att nå fler barn och unga.

Det skulle kunna vara särskilda insatser för att åtgärda bristen på mötesplatser. Det skulle kunna vara att renovera anläggningar för idrott eller att stärka folkbildningen, som många gånger utgör den enda mötesplatsen i vissa kommuner och samhällen. Det skulle kunna vara att stötta studieförbunden och det civila samhällets möjlighet att organisera människor och därmed låta folk samlas och mötas.

Utan utvecklingsbidrag och verksamhetsbidrag och en aktiv kulturpolitik blir en kanon enbart en billig symbolisk fråga. Ska man göra verklighet av att skapa sammanhållning handlar det om mer än vad som står på papper. Det måste ske någonting i verkligheten.

Menar kulturministern att det primärt är listade estetiska verk som ska vara våra gemensamma referensramar? Eller krävs det ett kulturpolitiskt arbete för att nå fler och samla befolkningen?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tidöpartiernas kulturpolitiska initiativ att införa en kulturkanon för Sverige har minst sagt väckt reaktioner.

På presskonferensen för något år sedan tyckte kulturministern att det var märkligt att tonläget mot en kulturkanon var så högt. Anledningen, fru talman, till att kulturkanonprojekt vanligen kritiseras är att de riskerar att bli för snäva och exkludera en mängd röster och erfarenheter, särskilt från minoritetsgrupper och underrepresenterade grupper.

Att renodla svenskheten som ett projekt framtaget av makten, politiken, medför naturligen oro och osäkerhet om vad den ska innehålla och hur den ska fungera, inte minst om den sedan speglar de grupper som traditionellt sett har haft makt och inflytande och därmed frambringar en ensidig bild av ett lands breda kulturhistoria.

Kritiken är inte heller helt obefogad när initiativet bland annat kommer från ett i grunden etnonationalistiskt parti.

För att hejda all kritik och oro utlovade kulturministern inte bara armlängds avstånd utan dubbla armlängders avstånd. Ändock har Kulturdepartementet i dagarna, som kulturministern här i dag uttrycker, behövt ta kontakt med den statliga offentliga utredaren, hålla ett möte för att säkerställa att kommittén fortsatt arbetar efter de direktiv som regeringen har satt upp och klargöra att det någonstans ska råda samsyn kring vad direktiven innebär. På vilken grund? Jo, för att utredaren har uttryckt att det inte är aktuellt med en dialog med Sveriges nationella minoriteter och att de inte ska få inflytande i processen eller få plats i utredningens expertgrupper.

Mot bakgrund av detta är min första fråga om kulturministern egentligen förstår alla kritikers farhåga avseende exkludering i framtagandet av en nationell kanon.

Fru talman! Minoritetslagen anger med all tydlighet att de nationella minoriteterna ska ha möjlighet till inflytande i frågor som berör dem. En svensk kulturkanon har givetvis påverkan på alla de fem nationella minoriteterna. Beskrivningen av de nationella minoriteternas språk- och kulturhistoria som en del av Sveriges historia, men inte bara det utan även dess nutid och framtid, är helt avgörande för berättelsen om och det fortsatta engagemanget för kulturen i vårt land.

Men den nationella utredaren är inte intresserad. Han anser att minoritetspolitiken "borde avskaffas" och att alltihop ska läggas ned. Detta framgår i en intervju i Dagens Nyheter. Nationella minoriteter ska enligt utredaren inte ha någon tillerkänd nationell status.

Därför undrar jag hur kulturministern ser på den nationella offentliga utredarens uppfattning i frågan. Det är bra att man här i dag redogör för att den inte överensstämmer med regeringens. Men trots alla farhågor är det ändå där vi har hamnat.

Slutligen undrar jag om kulturministern anser att hon har levt upp till den dubbla armlängds avstånd som hon utlovade under presskonferensen, när departementet har krävt möte med utredaren om utredningsarbetets innehåll och politiska uppfattning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tycker att allt detta har blivit en soppa.

Herr talman! Kulturens andel av Tidöbudgeten är den lägsta på 20 år. Enligt kulturministern ska de breda skattelättnaderna skapa utrymme för att köpa sig en tavla, en bok eller ett musik- eller konstabonnemang.

Verkligheten är en helt annan. Nu stänger man ned ungdomarnas replokaler, och man släcker lampan i de lokaler som tidigare var mötesplatser för folkbildning, studieförbund, civilsamhällets organisationer eller lokala sammankomster.

Kulturskolans terminsavgifter har höjts i nästan hälften av landets kommuner. De regionala verksamheterna, som finansierar teater och museer, tvingas till nedskärningar på grund av svagt stöd till kommun- och regionsektorn. Arbetslösheten bland landets konst- och kulturskapare har stigit med nästan 30 procent på två år, även detta som en konsekvens av den här kulturbudgeten.

Min fråga till kulturministern är: Hur tänker regeringen parera denna inverkan och dessa effekter på kulturens roll i samhället och kulturen i hela Sverige?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack för möjligheten att delta i denna debatt!

Till Sverigedemokraternas ledamot vill jag uttryckligen säga att varken avskaffandet av boendeersättningen eller avskaffandet av dagsersättningen vid val av EBO i områden med socioekonomiska utmaningar har haft effekt. Bara de senaste fyra åren har 57 procent av alla asylsökande valt att bo i EBO, och det fortsätter ligga runt 50-60 procent. Dessa ersättningsmodeller behöver man inte förklara för mig; jag har siffrorna och statistiken framför mig och har dessutom lämnat in en tydlig rapport om varför just detta system måste avskaffas.

Statsrådet var väldigt angelägen om att man inte får säga EBO-lagen, men det är väl känt att lagen om mottagande av asylsökande, förkortad LMA, i folkmun har kommit att kallas EBO-lagen. Visst, vi kan använda oss av rätt juridisk terminologi, men jag tycker att debatten ska vara inkluderande så att alla hänger med i vad det är som diskuteras.

Men med juridiken är det ändå så att ett fullständigt och definitivt avskaffande av EBO förutsätter att 3 § tredje stycket i lagen om mottagande av asylsökande stryks. Det är detta som krävs för att man ska få bort EBO. Valet av eget boende ska inte möjliggöras i denna lagstiftning.

Därför är min fråga till både statsrådet och Sverigedemokraternas representant i den här debatten: Är det detta ni föreslår?

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Jag vill även tacka Nima Gholam Ali Pour, som precis redogjort för att regeringen faktiskt inte avskaffar EBO-lagstiftningen.

Precis som mina kollegor här i kammaren har uttryckt har möjligheten för asylsökande att välja eget boende avsevärt försvårat kommunernas planeringsförutsättningar vad gäller just integration, skola, arbetsmarknad och bostadspolitiska insatser för att motverka segregation. Av de nyanlända som valde EBO 2021 flyttade flest till någon av kommunerna Stockholm, Göteborg, Malmö, Botkyrka, Uppsala, Huddinge, Borås, Södertälje, Haninge, Örebro eller Järfälla. Sammanlagt bodde nästan hälften av alla asylsökande som valde EBO i någon av dessa 11 kommuner - av landets totalt 290 kommuner.

Samtliga kommuner utom Huddinge har i dag flera områden med socioekonomiska utmaningar. I Botkyrka kommun här i Stockholm bodde år 2020 hälften av alla kommuninvånare i områden med socioekonomiska utmaningar. I Göteborg, Malmö, Huddinge, Borås och Södertälje var det cirka 20-30 procent av invånarna. En övervägande del av alla asylsökande som väljer EBO under asyltiden blir alltså kvar i samma område efter att ha beviljats uppehållstillstånd. Det i sig cementerar framväxten av låginkomsttagarområden i vårt land.

Det här bör jämföras med den norska bosättningspolitiken för nyanlända, som innebär att man efter en utbildnings- och arbetsmarknadskartläggning, inte bara med mottagningscenter, erbjuder människorna en individualiserad kommunplacering som de inte kan vare sig avvisa eller överklaga. Det innebär att de inte heller kan flytta under etableringstiden. Det här gör att språkproduktion, arbetsmarknadsetablering och utbildningsförutsättningar för barnen främjas.

Det som regeringen nu föreslår är inte ens i närheten av det Norge gör, det vill säga att man faktiskt planerar bosättningsförutsättningarna så att inte kommunerna med störst och tyngst ansvar för nyanlända behöver fortsätta ta det ansvaret. Det är alldeles uppenbart att i de här kommunerna och de här områdena har man sett en demografisk förändring av trångboddhet och liknande, men det har inte övriga kommuner gjort.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Huvudregeln i Norge är alltså att nyanlända inte väljer var de ska bo, vilket tydligt främjat alla de här insatserna. Kommuner avlastas, och socioekonomiskt svaga områden avlastas också, för att staten garanterar spridning över hela landet.

Nu när regeringen har infört en mycket stramare migrationspolitik med stöd av oss socialdemokrater finns alltså alla förutsättningar att fullt ut avveckla EBO, införa de här mottagningscentren och förhandla med kommuner om en integrationsfrämjande kommunplacering som jag menar borde innebära att de kommuner som tagit störst EBO-ansvar ska få undantag. Men i stället fortsätter den här regeringen hålla på med små insatser som inte har någon större inverkan.

Att avskaffa EBO handlar alltså inte bara om införandet av mottagningscenter. Här når regeringen inte ens med sina egna underlag 50 procent av de nyanlända. Jag menar att man också måste utveckla en politik som handlar om dem som blivit beviljade asyl i vårt land. Var ska de hamna, och vad tänker regeringen där? Där finns det uppenbarligen ingen plan. Det kommer i förlängningen att innebära att de som till slut får stanna i Sverige kommer att vända sig till sina värdfamiljer i de socioekonomiskt utsatta områdena och därmed driva på utvecklingen av segregation.

Min fråga, liksom mina partikamraters, är om det här är den politik som ska öka spridningen av nyanlända i vårt land och på allvar avskaffa EBO. I underlaget som regeringen själv tagit fram finns det faktiskt inga sådana indikationer.