Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Den ursprungliga rubriken på min interpellation till utbildningsministern var ”Replokalskrisen”. Jag tycker dock att man ska vara lite försiktig med ordet kris. Jag vet inte heller om det är just en kris för replokalerna som Johan Pehrson och hans regering har ställt till med. Men illa är det. ”Replokalskrisen” är rubriken på det upprop i filmat format som en stor del av den svenska musikeliten tillsammans med ett antal unga ännu oetablerade musiker riktar mot regeringens nedskärningar i stödet till studieförbunden.

60 000 svenskar spelar i band och använder studieförbundens replokaler. Nu räknar studieförbunden själva med att en tredjedel, 20 000 personer, mestadels unga, kommer att bli av med sin replokal. Parallellt med detta görs neddragningar av det statliga stödet till kulturskolan, och stödet till folkhögskolorna urholkas genom uteblivna uppräkningar.

Det är inte bara själva fundamentet till det svenska musikundret som hotas. Med regeringens samlade politik på kulturområdet och för civilsamhället håller hela det kitt som håller ihop samhället på att rämna. Mötesplatser försvinner, och civilsamhället krymper.

Det här sker i en tid då den liberala demokratin backar kraftigt och fort världen över. Det sker i alla världsdelar. I USA rämnar demokratin i realtid framför våra ögon just nu. I Europa ser vi hur högerpopulismen har spridit sig. Också i Sverige monteras demokratiska institutioner ned. Det tidigare liberala partiet samarbetar med ett högerpopulistiskt parti i regeringsposition.

Vi har behov av mer kultur och mer bildning. Studieförbunden är en av de mest kraftfulla demokratiska infrastrukturer vi har i Sverige och de skandinaviska länderna. I studieförbunden sänks trösklarna till kunskap och delaktighet. De når ut i hela landet, även till glesbygden och de små orterna. Men det är också just där, i glesbygd och på mindre orter, som regeringens nedskärningar drabbar som allra hårdast. De lämnar människor, unga och gamla, i sticket, utan lokaler och utan kultur, och demokratin backar.

Vidare, fru talman, har vi krig i vår närhet. Jag hade förmånen att få träffa den ukrainske konstnären Hamlet Zinkivskyj här i riksdagen för ett par månader sedan. Han har fått i uppdrag av sina militära befäl att fortsätta sitt konstnärliga arbete i stället för att bidra med vapen i det ukrainska försvaret. Många andra av mina kontakter med Ukraina bekräftar bilden av hur oerhört viktigt det levande kulturlivet är för Ukraina just nu – för totalförsvaret och för det ukrainska folket. Föreställningar och konserter är utsålda. Fienden vet om detta och riktar sina vapen mot kulturlivets infrastruktur.

I Sverige växer det väpnade försvaret i snabb takt. Totalförsvaret hänger med i viss mån. Men kulturlivet backar kraftigt i Tidöregeringens budgetar. Det resulterar nu till exempel i att musikhus läggs ned och 20 000 unga musiker förlorar sin replokal.

I min interpellation ställde jag fyra frågor. Jag tror faktiskt inte att jag fick svar på någon av dem i statsrådets första svar. Utbildningsministern sa inget om hur han ser på läget för replokaler och musikhus. Jag fick inget svar på om regeringen avser att göra en konsekvensanalys av neddragningarna på folkbildningen. Ministern sa inget om åtgärder för att stärka det fria musiklivet eller om det kan tänkas bli mer pengar till replokaler och musikhus. Jag fick i stället svar på en rad frågor jag inte ställt, till exempel om det neddragna statsbidraget till kulturskolan. Statsrådet får gärna återkomma med svar på mina frågor i sitt nästa anförande.

Fru talman! Daltorpsskolan i Hässelby gård i västra Stockholm hade 1994 stått öde i några år. Det var ett gäng rätt missanpassade ungdomar från Tensta, Vällingby och Hässelby som efterfrågade en lokal att vara i. I dag skulle det inte ens komma på tal att ett gäng missanpassade ungdomar skulle ges den enorma friheten att få vara i en lokal med total frihet. Men tack och lov var samhället lite annorlunda då.

För hyran noll kronor fick ungdomarna nycklar till lokalerna. Med kombinationen studieförbund och fritidsledare, som skulle ha lite koll, skapades det som blev en stor musikstudio och en replokal. Ett halvår senare byggdes Studio 165. Resten är egentligen ett stycke svensk musikhistoria eller musikkapitel.

Ur replokalen kom röster och musik ingen tidigare hade hört. Det var Ajo, Ken Ring, Big Fred, Blues och Houman. Det var rap, hiphop, musik och texter. Det var unga röster från samhällets utkanter.

Sedan kom Feven, den första kvinnliga svenska rapparen som dominerade scenerna. Hennes mål var förstås att ta hem den första Grammisen till betonghuset i Rinkeby, och precis så blev det. Vi var många som såg den Grammisgalan på tv-skärmen hemma och som bara gallskrek när hon stod där och höll sitt tal.

Vi som är uppvuxna i västerort i Stockholm kan alla historien om just replokalen 165 i Hässelby gård. De missanpassade ungdomarna blev faktiskt våra idoler. Kunde de stå på scen så kunde vi. Kunde Feven vinna en Grammis kunde vi unga tjejer kanske också det.

Alla tog kanske inte musikens väg. Några andra gav sig i kast med några andra typer av samhällsuppgifter. Jag vill hävda att musik och replokaler, dessa mötesplatser, handlar om att bygga samhällen.

Det handlar om att skapa samhällen byggda på tillit. Ungdomar som kanske inte är helt och hållet anpassade efter normer ska ändå någonstans ges en viss form av ansvar, tillsammans med andra samhällsaktörer, och bygga någonting som blir större.

Men som samhället ser ut i dag har Studiefrämjandet i Västerås och Vuxenskolan i Norrköping stängt sina replokaler. Folkuniversitetets musikhus i Malmö lägger snart ned. Umeås största och äldsta musik- och replokal Musikhuset på Umedalen tvingas till nedläggning. Läget var så illa i Luleås musikhus att man skulle bli tvungen att lägga ned, men kommunen klev in och finansierade det i stället.

Minskningen med en halv miljard till studieförbunden som sker på tre år motsvarar en tredjedel av studieförbundens årliga statsbidrag. Näst på tur är nu Göteborg, Borås, Karlskoga, Kristianstad, Falun och Linköping som också stänger sina musikhus och replokaler en efter en.

Man kan ju hävda att sådana nedskärningar ska göras genom att dra ned på annat. Men vi vet ju alla att de stora kostnaderna som folkbildningen har primärt handlar om personal och just lokaler. Det är just därför den här typen av verksamhet först tvingas till nedstängning.

Jag vet att det är en angelägenhet för Tidöpartierna att i många debatter tala varmt om den svenska musikexporten. Vi är en av världens största musikexportörer. Därför är det en fin ansats när man nu säger att de kreativa branscherna ska utgöra en viktig del av den strategiska svenska exporten.

Men faktum är att det också måste skapas möjligheter till att skapa ny musik i det svenska samhället. Tekniken möjliggör det. Nya kreativa tekniska lösningar kommer också att möjliggöra det. Men verkshöjd skapas i möten människor emellan.

Jag hoppas ändå att folkbildningsministern nu förstår att det svenska musikundret står under stort och allvarligt hot på grund av den kraftiga nedläggningen av musiklokaler.

Fru talman! Utbildningsministern! Vi måste tala om vad som håller på att gå förlorat. Vi måste tala om musik – inte om Spotifylistor eller hits i radio, utan om den musik som börjar i ett nedslitet rum med dålig akustik och en trasig förstärkare där fyra tonåringar med skakig självkänsla spelar tillsammans för första gången och känner att de hör ihop.

Neo, 14 år, som bor i Huddinge, sa det bäst när han fick veta att just replokalen i Huddinge hotas. Så här sa Neo: Om det inte hade funnits någon replokal vet jag inte vad jag hade hållit på med. Det här är en sysselsättning som kanske betyder att vi inte gör saker som är sämre, som att hålla på med droger eller hamna i fel cirklar.

Detta är en verklighet för tusentals unga. Replokalerna spelar roll. Enligt Studieförbunden i samverkan hotas nu en tredjedel av alla replokaler runt om i Sverige på grund av nedläggningarna av folkbildningen. Det handlar om 20 000 personer, framför allt unga, som kommer att förlora sina kreativa rum. Det är unga som Neo, som jag just nämnde.

Tobias Forge från bandet Ghost har sagt: Min karriär började just med 20 års repetitioner i diverse replokalskomplex som alla drevs med statliga medel. Den världskände låtskrivaren Shellback hemifrån Blekinge, som jag kommer ifrån, har sagt: I replokalen började jag lära mig det viktigaste en låtskrivare kan lära sig – att samarbeta med andra. Karin Dreijer, som också är världskänd, från bandet The Knife har sagt: Alla kids gillar inte sport. Det måste finnas platser där man kan hålla på med musik.

Allas vår folkkäre Per Gessle påminner oss om att hans bakgrund och hans erfarenhet aldrig hade kommit till utan replokalerna. Per Gessle säger: I replokalen träffade jag Marie Fredriksson. Utan replokal hade det inte funnits något Gyllene tider, och det hade inte funnits något Roxette heller.

Den här frågan handlar inte bara om lokaler. Det handlar om framtid, det handlar om rättvisa och det handlar om utveckling. Musiken är inte bara toner; den är faktiskt också terapi. Den är tillhörighet, den är bildning och den är demokrati.

Jill Johnson har uttalat sig, bland annat i samband med uppropet som visar på problemen med att replokalerna läggs ned. Hon säger: Vi kan inte lägga ned allting som har med kultur att göra i vårt land.

Vi pratar ofta om det svenska musikundret och om hur Sverige som ett litet land har skapat musik som berör hela världen. Men musikundret började som sagt inte i en radiostudio; det började i en replokal. Om vi river grunden för nästa generation tystnar inte bara en lokal, utan då riskerar vi att tappa något av det bästa som vi har visat världen.

Fru talman! Utbildningsministern! Det här är inte en kulturfråga vid sidan om. Det här är en samhällsfråga mitt i hjärtat av ungas liv, mitt i hjärtat av Sverige.

Fru talman! Utbildningsministern! Faktum är att replokaler just nu läggs ned runt om i hela vårt land. Det är en direkt följd av regeringens politik. Jag vill gärna veta vad utbildningsministern tänker göra angående det här.

Fru talman! Jag har tidigare varnat för det misstänkliggörande av kulturen och folkbildningen som ganska ofta sker. Moderaten Kristina Axén Olins anförande var ett rätt tydligt exempel på det, med popcornkurser och annat.

Jag vill återkomma till ministerns interpellationssvar. Han säger där att varje budget handlar om prioriteringar och att förslaget om dessa kraftiga neddragningar av statsbidragen till studieförbunden hade föregåtts av noggranna avvägningar inom Regeringskansliet.

Det stämmer ju inte. Vilka avvägningar man gör inne på budgetavdelningen i Regeringskansliet har jag naturligtvis ingen insyn i. Men att Tidöregeringen i steg ett delar upp budgetposten till Folkbildningsrådet i två separata delar, folkhögskolorna för sig och studieförbunden för sig, i steg två arbetar ut en plan över mandatperioden i tre trappsteg nedåt för att skära bort en tredjedel av stödet till studieförbunden under mandatperioden och i steg tre effektuerar denna plan och i tre tydliga ryck drar undan mattan för 20 000 personer och deras replokaler är inte en budgetfråga. Det är en ideologisk fråga, och det vet ministern. Det är en fråga som till exempel Sverigedemokraterna har drivit länge med ideologiska argument och som Liberalerna nu har köpt och, som det verkar, välkomnar med öppna armar.

Men det är inte bara dessa 20 000 unga musiker som har drabbats. Det är inte heller det som är syftet med neddragningarna. I rapporten Nedskärningarnas konsekvenser visar Folkbildningsrådet hur både studieförbunden och folkhögskolorna har drabbats hårt av nedskärningar och urholkade anslag. På folkhögskolor har antalet lärare minskat med 14 procent. Så gott som samtliga folkhögskolor har drabbats. Två tredjedelar av skolorna har dragit ned på personal. De 100 miljoner som regeringen senast sköt till var tacknämliga men långtifrån tillräckliga.

Studieförbunden finns än så länge i Sveriges alla kommuner. Men man har fått lämna ett antal mindre orter, särskilt på landsbygden, och nu finns en risk att hela kommuner kommer att stå utan någon av folkbildningens aktörer. Visst, vi ska inte lägga oss i vad folkbildningen själv gör. Men regeringen måste ta ansvar och göra en egen analys av sina egna besparingar och nedmonteringen av studieförbunden.

Sverigedemokraterna, som jag nämnde tidigare, har ett partibeslut om att hela stödet till studieförbunden ska bort. Det är ett viktigt beslut för ert största samarbetsparti, Johan Pehrson. Flera gånger har vi nu också hört att folkhögskolorna ska vara nästa steg.

Detta är alltså inte en budgetfråga. Det är en fråga om vilket samhälle vi vill ha och om vi vill ha ett levande kulturliv i hela landet eller inte. I ett större perspektiv handlar det om huruvida Sverige ska följa stora delar av den övriga världen i rörelsen bort från demokratin eller om Sverige ska vara ett av de undantag som faktiskt finns och i stället engagera sig i och stärka demokratin.

Ett exempel på ett sådant undantag är Estland, min mammas hemland. Också Ukraina var på god väg att stärka sin demokrati fram till den ryska invasionen. Det är dock ganska ont om sådana exempel. Den vägen kräver nämligen ansträngningar som den här regeringen absolut inte har visat någon som helst vilja till.

Det handlar om att minska övervakningen och kontrollsamhället, stärka tilliten, hitta balanspunkter, såklart, och stärka yttrandefriheten och föreningsfriheten. Det handlar om att inte vara så skuggrädd utan våga tro på den positiva kraften i kulturen. Vikten av kultur, vikten av folkbildning och vikten av studieförbundens verksamhet får inte bli bara en läpparnas bekännelse.

Statsrådet får gärna återkomma med något tydligare svar på mina frågor. Vi hade behövt skarpa åtgärder redan i vårbudgeten, men de uteblev. Kommer den här regeringen att komma med några konkreta åtgärder för att vända den negativa trenden för replokalerna, för studieförbunden och för kulturlivet runt om i Sverige?

Fru talman! Till skillnad från ledamoten Kristina Axén Olin tänker jag faktiskt slå ett slag för landets pensionärer och deras rätt att få mötas och genomföra studiecirklar och folkbildningsaktiviteter. Lika mycket tänker jag slå ett slag för barns och ungas rätt till en meningsfull fritid och rätten att få infinna sig i en replokal varhelst i landet man bor.

Ledamoten Kristina Axén Olin kan besöka Filipstad, där jag rätt nyligen var. Där sitter nu pensionärsföreningen i biblioteket, folkbiblioteket, för att genomföra sina populära aktiviteter. De sitter där och stickar tillsammans, och de säger till mig: Här kan vi kanske inte koka vårt kaffe, men vi har en väldigt trevlig folkbibliotekarie i Beshir som serverar oss kaffet.

Då kan man ställa sig frågan: Varför sitter inte dessa pensionärer i stället hemma i någons kök och genomför aktiviteterna? Jo, för att den demokratiska kulturpolitiken har lämnat ett synsätt som bygger på att kultur, meningsfulla aktiviteter och filosofi- och litteratursamtal ska ske i någon exklusiv salongslägenhet eller i någons kök. Bildning är någonting som ska komma alla till del. Det kräver sin infrastruktur, att det finns mötesplatser som alla föreningar kan mötas på och vara i.

De synergier detta skapar är rätt fantastiska. När de äldre får möta de yngre eller när de yngre får möta minoritetsföreningar sker det någonting i samtalen och diskussionerna.

I det här parlamentet är det rätt många ledamöter som har vuxit upp i någon form av studieförbund och som inte har utbildat sig till att bli politiker. Genom studieförbunden lärde de sig de demokratiska verktygen, som att kunna leda årsmöten, och kan därmed ta på sig ansvar, utvecklas i samtalet och debatten och kanske åta sig ännu större uppdrag. På så sätt har vi vitaliserat föreningskulturen, som är väldigt svensk och väldigt unik.

Folkbildningsministern menar att nedskärningen handlar om prioriteringar. Vi må ha helt skilda uppfattningar i den ekonomiska politiken, men jag vill ändå ställa frågan: Med kunskap om vad som nu sker, kommer Liberalerna att stoppa fortsatta nedskärningar när vi ser dessa konsekvenser?

Fru talman! Jag tackar för många fina poetiska inlägg. Jag recenserar inte mig själv utan jag tänker på de andra inläggen från debattörerna.

Jag vill vara tydlig med att jag också hängde mycket i musiklokaler när jag var ung. Jag har städat studieförbunds keramiklokaler. Det var klet på alla väggar efter kurserna – mer så när terminen gick framåt. Jag har själv varit studiecirkelledare genom åren.

Studieförbunden är en viktig verksamhet. Den spelar en stor roll, och det är därför staten fortsätter att ge ett starkt stöd. Jag vill dock även i den här debatten påminna om det trista som kom fram för några år sedan när det tydligt framgick hur systemet missbrukades på ett sätt som det inte var avsett för. För mig som liberal spelar det ingen roll om jag blir galen på att HVB-hem bedrivs på ett skitigt sätt, om studieförbund missbrukar skattebetalarnas pengar eller om LSS-verksamhet inte fungerar som tänkt. Vi tänker se till att de används på rätt sätt och på ett effektivt sätt.

Detta är bakgrunden till att regeringen värnar den breda folkbildningen. Det handlar om 4 miljarder. Att vi separerar folkhögskolorna och studieförbunden innebär inte att det är läge att framföra någon konspirationsteori. Jag riktar mig till Mats Berglund, fru talman, när jag säger detta. Det handlar om att skilja på att folkhögskolorna har en roll och att studieförbunden har en annan roll. Båda är viktiga och kan spela en stor roll för folkbildningen, men de separeras i fråga om stöd från staten.

En effekt av Riksrevisionens granskning är att det nu sker en skärpt tillsyn och mer kontroll. Det kommer att fortsätta. Jag tycker att det är viktigt att när resurser ges för att en strulig unge ska ta upp gitarren, för att citera Lars Winnerbäck, ska resurserna gå just dit. Där ser jag fritidskortet som ett viktigt tillskott. Inte minst barn från socioekonomiskt mindre privilegierade förhållanden får ett kraftigare stöd för att få en meningsfull fritid.

Först ska barnen gå i skolan hela dagen och lära sig läsa, räkna och skriva. Det är grunden för all bildning, för all demokrati och för hela civilsamhället. Det är hela grunden för nationens fortbestånd att lära sig läsa, räkna och skriva, och det har regeringen valt att prioritera. Med fritidskortet ges en möjlighet för unga människor att också söka sig vidare. Jag håller med om det som har sagts tidigare, nämligen att alla inte kan bli fotbollsspelare. Det är knappast önskvärt – om det inte vore för Örebro SK:s del, där behövs förstärkningar.

Med fritidskortet ges förutsättningar att använda resurserna till att bryta en i värsta fall mental istid, att hitta på något vettigt att göra, att tillsammans med andra utveckla sitt intresse och finna något som kan bli en livslång glädje, till exempel musik. Därför väljer regeringen att fokusera på detta.

Jag lovar att jag följer dessa frågor lika noga i dag som jag följde spelningarna på Studio Kuling hemma i Örebro när jag själv var 14 år.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar för inbjudan. Tyvärr är min vardag inte riktigt klädd för den fantastiska möjligheten att lyssna på alla intressanta seminarier i riksdagen. Men jag försäkrar interpellanten om att jag kommer att ta del av det som sägs också där.

Jag förstår verkligen att justeringen får konsekvenser och innebär tuffa och svåra omprioriteringar av verksamheterna. Men också studieförbundens verksamheter förändras, och jag vill igen understryka att det inte bara är studieförbunden som är lika med svenskt civilsamhälle. De gör en viktig insats för bildningen – att samla och kanalisera. Men i Sverige finns hundratusentals föreningar där kultur, demokrati och intressen bärs vidare över generationer. De är centrala, och en del av den verksamheten sker inom studieförbunden. En del bedrivs på biblioteken, och andra bedrivs på andra platser, till exempel hembygdsföreningar, över hela vårt land.

Jag förstår att det nu är en svår tid, en förändringens tid, men jag vill också understryka att staten väljer att prioritera dessa frågor med 4 miljarder kronor. Det gör regeringen därför att regeringen tycker att det är en viktig verksamhet. Annars kan den tas bort. Det är en viktig verksamhet, men även inom denna verksamhet måste det ske prioriteringar. Vi väljer att stärka den utsatta 14-åringen och den privilegierade 15-åringen, som nu får en chans att själva bestämma hur de vill använda resurserna för fritiden, till exempel för att få tillgång till idrott, friluftsliv eller kultur. Jag instämmer i analysen att de är centrala för ett samhälles fortbestånd.

Ett stort tack för en fin debatt!

(Applåder)

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.