Sofia Skönnbrink

Herr talman! Det vi socialdemokrater vill göra är att sänka priset för mat så att alla oavsett inkomst ska ha råd att köpa näringsriktig mat till sig själva och sina barn.

Jag har nämnt de ensamstående föräldrarna men också pensionärerna som kämpar för att de ens ska ha råd att kunna göra egen mat, kanske handla den lite lyxigare steken på Coop för att sedan kunna göra sig en fin söndagsmiddag. Det handlar om att de ska kunna få ett härligare liv och kunna unna sig det.

Det är därför vi vill gå in och reglera och se om det till exempel sker oskäliga prispåslag gentemot kund. Vi hade Konkurrensverkets rapport Stigande matpriser – vart tar pengarna vägen? som vi debatterade i kammaren i fjol. Där kunde man se att den ökade kostnaden inte kunde förklaras med att insatsvaror hade blivit dyrare, utan det skedde ett oskäligt påslag som drabbade kunden direkt.

Det är den här typen av pristransparens som vi vill se mer av. Vad är det för påslag som sker? Jag skulle inte ha någonting emot att betala 1 krona mer för mjölken om jag visste att den tillföll bonden som hade producerat mjölklitern, men i dag vet vi inte det. Det är därför vi måste gå in och tydligare granska vad det är för prispåslag som sker.

Konkurrensen är också viktig för att pressa priserna. Det finns i dag flera små producenter i Sverige som upplever att det inte finns någon rimlig möjlighet för dem att ta sig ut på marknaden. Samma aktörer som har de stora butikerna äger också grossistleden, vilket gör att man säljer varor till sig själv.

Det är nästan omöjligt för de mindre aktörerna att ta sig in om det inte finns en väldigt stark vilja från respektive butiksägare att bjuda in dem till butikshyllorna.

Herr talman! Jag känner inte igen mig i beskrivningen att vi socialdemokrater skulle vilja försvåra för svenska företagare eller livsmedelsproducenter. Vi tycker absolut att det är rimligt att man ska redogöra för om en vara har ändrat innehåll till det sämre och blivit mindre näringsriktig och om en vara krymper men behåller samma pris. Att man ska behöva uppge det tycker vi inte är några konstigheter över huvud taget.

Jag själv tycker att det är otroligt viktigt att vi har en utbredd livsmedelsproduktion i hela vårt land. Som jag sa vill jag också att det blir enklare för små producenter att förädla produkter. Jag har själv haft en debatt här i kammaren med landsbygdsministern om förädling av viltkött. Man kan från jägarkåren till exempel lämna in vildsvinskött till små charkuterier och få tillbaka vildsvinskorv. Det här är någonting som Livsmedelsverket var nära att stoppa. Detta kunde vi avvärja genom att vi drev regeringen och landsbygdsministern framför oss i frågan.

För mig är det oerhört viktigt att det inte blir så att det bara är stora aktörer som dominerar svensk dagligvaruhandel. Jag bor själv i glesbygd. Där finns det ett enda alternativ – vi har en matbutik, en pizzeria och en begravningsbyrå. Att vi faktiskt också har en bank är glädjande. Men för mig är det inte jätteenkelt att jämföra priser och välja en annan aktör om jag inte ska röra mig ungefär 45 minuter bort. För mig är det möjligt att göra det, för jag har bil och körkort. Värre blir det för pensionärer och för dem som inte har tillgång till bil.

Jag delar alltså inte uppfattningen att vi inte vill förenkla för mindre aktörer att etablera sig på marknaden. Det är snarare fråga om att vi driver på för att granska om konkurrensen verkligen funkar på ett sätt som är bra i Sverige i dag.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 15.

Mat är något av det mest grundläggande vi har. Det är trygghet, hälsa, gemenskap och en förutsättning för att vardagen och samhället ska fungera. Därför är det allvarligt att matkostnaderna har ökat kraftigt de senaste åren. Sedan januari 2022 har livsmedelspriserna ökat med närmare 30 procent. För en vanlig barnfamilj innebär det ungefär 30 000 kronor mer i utgifter varje år.

Även om inflationen har bromsat kämpar många hushåll fortfarande för att få sin privatekonomi att gå ihop. Det märktes inte minst på antalet vräkningar under förra året, då över 3 000 människor förlorade sina hem. Av dessa var 824 barn.

Herr talman! Mat är inte en utgift man kan välja bort. Den ska betalas varje vecka. Det gör att livsmedelspolitiken även blir en fördelningspolitisk fråga. Vi socialdemokrater menar därför att vi behöver göra två saker samtidigt. Vi måste göra något åt de stigande livsmedelspriserna, men vi måste också stärka hushållens ekonomi.

Vi vill därför höja barnbidraget och studiebidraget och stärka bostadsbidraget för barnfamiljer. Vi vill se en rättvis skattesänkning för människor med vanliga löner och slopa karensavdraget så att man inte straffas ekonomiskt om man är hemma och är sjuk. Vi vill vidare göra det billigare för ungdomar att gå till tandläkaren och för sjuka och hämta ut sina mediciner. Vi vill också införa avgiftsfri kollektivtrafik för unga och studenter. Det här är inte enstaka åtgärder utan en sammanhållen politik för att stärka människors marginaler när kostnaderna springer iväg.

Förutom att stärka hushållens ekonomi, herr talman, har vi socialdemokrater även föreslagit en lång rad åtgärder för att pressa matpriserna och öka konkurrensen på livsmedelsmarknaden.

I dag domineras dagligvaruhandeln av ett fåtal stora aktörer. Tre företagsgrupper står för merparten av försäljningen, vilket begränsar konkurrensen och gör det svårare för mindre producenter att nå ut till konsumenterna. Vi vill därför stärka konkurrensen i grossistledet, begränsa inlåsande avtal och göra det enklare att etablera nya matbutiker, inte minst i glesbygd. Svenska hushåll ska inte bära kostnaden för bristande konkurrens när det gäller vare sig mat eller veterinärvård.

Herr talman! Regeringen har nu föreslagit en halvering av matmomsen som samtliga riksdagspartier har ställt sig bakom i ett försök att lindra situationen för svenska konsumenter. Men för att sänkningen av matmomsen ska få effekt och märkas i hushållens plånböcker krävs en noggrann uppföljning, inte minst för att öka konsumenternas förtroende.

I en undersökning som Nordea genomförde förra månaden svarade 71 procent av svenskarna att de inte trodde att matpriserna skulle minska även om vi beslutat om en sänkning av matmomsen. Det kanske inte är så konstigt, eftersom vi har sett flera fall där livsmedelsbutikerna trixat med priserna. Inför PRO:s årliga prisundersökning i fjol var det flera butiker som tillfälligt sänkte priserna för att sedan höja dem igen när undersökningen var över. Vi har också sett butiker som helt plötsligt börjat sälja kaffepaket, kexförpackningar och chokladkakor innehållande en mindre mängd livsmedel än tidigare till samma eller högre pris.

Den här typen av fulspel måste motverkas. Därför är det glädjande att regeringen efter många om och men valde att tillsätta en matpriskommission för att följa prisutvecklingen, något som vi socialdemokrater har föreslagit sedan 2023.

Herr talman! Livsmedelspolitik handlar också om beredskap. Det oroliga omvärldsläget har tydliggjort hur sårbara vi är när det kommer till vår livsmedelsförsörjning. I dag är ungefär varannan tugga som vi äter producerad i Sverige. Det innebär att vi är beroende av fungerande internationella leveranskedjor. Vid en större kris eller ett eventuellt krigsläge kan de här leveranserna upphöra. Då är det den egna produktionen som avgör hur robusta vi faktiskt är. Därför behöver vi stärka den svenska livsmedelsproduktionen, bygga upp beredskapslager, säkra tillgången till insatsvaror och förbättra dricksvattenförsörjningen.

Ska vi öka självförsörjningsgraden måste vi ta till vara hela livsmedelssystemets potential. Då är det inte en fråga om att ha antingen animaliskt eller växtbaserat, utan det är en fråga om både och. Därför är det som sagt tråkigt att den politiska diskussionen har varit så polariserad i den här frågan den senaste tiden. Den växtbaserade produktionen, inte minst av baljväxter och proteingrödor, har stor potential att minska vårt importberoende och stärka självförsörjningsgraden. Men utvecklingen hämmas i dag av risker och brist på långsiktiga villkor. Ska vi lyckas krävs investeringar, forskning och bättre förutsättningar för svensk förädling.

Herr talman! Vi socialdemokrater vill se mer svenskt på tallriken och i glasen. Vi vill därför göra det obligatoriskt att vid all offentlig upphandling av animaliska livsmedel ställa krav på att produktionen ska ha skett med högre krav på djurskydd och låg antibiotikaanvändning, precis som i Sverige. På så sätt kan vi stärka matkvaliteten i förskolor, skolor, äldreboenden och sjukvårdsinrättningar samtidigt som vi värnar och stärker vår egen livsmedelsproduktion.

Vi vill också göra det lättare för konsumenter att göra medvetna val. Vi föreslår därför att det ska bli obligatoriskt med skriftlig ursprungsinformation för kött på restauranger och i storhushåll. Vi vill även utöka möjligheterna för lantbrukare att sälja sina varor direkt till kund. Därför vill vi undersöka om regelverket för hemslakt och försäljning av kött från den egna gården kan förenklas utan att riskera vare sig djurvälfärd eller livsmedelssäkerhet.

Herr talman! Ingen i Sverige ska behöva välja mellan att köpa mat och att betala sina räkningar. Vi socialdemokrater vill se konkreta åtgärder som minskar prispressen, stärker svensk livsmedelsproduktion och säkerställer att högkvalitativ mat är tillgänglig för alla oavsett inkomst.

(Applåder)

Fru talman! Tack, ledamoten, för svaret! Jag tror ändå att det sticker i ögonen på folk när de ser hur matjättarna betalar ut miljoner i vinster till sina ägare samtidigt som folk vänder på varenda krona för att kunna köpa mat till sig själva och sina familjer.

Lönsamheten är för dålig, inte minst i primärledet. Vi socialdemokrater vill vidta åtgärder för att den ska förbättras. Jag tror dock att Socialdemokraterna och Moderaterna har olika syn på vad fungerande konkurrens egentligen är. Vi tycker inte att konkurrensen fungerar när tre stora aktörer i praktiken kontrollerar nästan hela livsmedelsmarknaden och gör det svårt för nya aktörer att etablera sig. Vi tycker heller inte att det är bra att små och medelstora producenter har svårt att ta sig ut på marknaden på grund av att samma koncerner kontrollerar både grossistled och butikshyllor.

Min fråga kvarstår. Tycker ledamotens parti Moderaterna att det här är tecken på en konkurrens som fungerar?

Fru talman! Tack, ledamoten, för anförandet!

Förra året diskuterade vi oskäliga prishöjningar och behovet av att inrätta en matpriskommission. Den är nu på plats, efter många om och men. Det tycker vi är bra. Men grundproblemet kvarstår: Vi har i dag höga matpriser i Sverige. Sedan 2022 har matpriserna ökat med nästan 30 procent. Det innebär ungefär 30 000 kronor mer i matkostnader årligen för en vanlig barnfamilj.

Ledamoten säger att barnfamiljerna har fått det bättre med regeringens politik. Det håller vi kanske inte alltid med om. Jag vet många ensamstående föräldrar som sliter för att kunna sätta näringsriktig mat på bordet åt sig själva men framför allt åt sina barn. De vittnar om att de får sippa på grädde om kvällarna för att inte använda för mycket mat till sig själva utan ge den till barnen. Verkligheten ser alltså annorlunda ut för de barnfamiljer som vi ofta pratar om.

Vi pratar också om det här med lokala producenter, att öka det småskaliga och att det är svårt för svenska producenter att nå ut i en global kontext. Men lika svårt kan det vara för små producenter att nå ut på den svenska marknaden. Det finns tre aktörer som dominerar i både grossistled och butikshyllor. Det gör det svårt för producenter att ta sig ut på marknaden.

Moderaterna brukar utgå från att marknaden genom konkurrens ska lösa problemet med höga priser, som vi nu ser. Min fråga är därför om Moderaterna anser att konkurrensen på livsmedelsmarknaden fungerar bra i dag. Om svaret är nej undrar jag vilka åtgärder man vill vidta för att stärka konkurrensen.

Fru talman! Jag tycker nog ändå att det är på sin plats att ledamoten redogör för om Sverigedemokraterna delar Tobias Anderssons ställningstagande i den här frågan. Han är ju ett toppnamn i ert parti och som sagt ordförande i näringsutskottet, där man har stor påverkan på vilka företag man ska stimulera och vilken typ av forskning man vill se i Sverige för att öka produktionen av inte minst växtbaserade proteingrödor. Det sänder också signaler till producenter och investerare, och det borde näringsutskottets ordförande förstå.

Jag skulle inte ha någonting emot att diskutera den frågan närmare med Tobias Andersson, men jag tycker fortfarande att Sverigedemokraterna behöver redogöra för om man delar den här uppfattningen. Det tycker jag inte minst eftersom vi ser att landsbygdsminister Peter Kullgren också pratar väldigt mycket om svensk köttproduktion.

Vi socialdemokrater vill också se mer svenskt kött på tallriken, men vi är oroade för den här polariserade debatten där man hela tiden lyfter fram kött som det allra viktigaste livsmedlet. Om vi på riktigt vill öka robustheten behöver vi mer svenskt av allt, inte bara kött.

När man då går ut och säger att man tvingar på barnen och eleverna i skolan vegetarisk kost fastän de inte vill ha det och när man för detta kulturkrig i sociala medier tycker jag att det sänder signaler som man antingen får välja att ställa sig bakom eller ta avstånd ifrån.

Fru talman! Jag skulle fortfarande vilja veta om det är Sverigedemokraternas uppfattning att en mer växtbaserad kost leder till feminisering och eventuellt också förändrade politiska värderingar.

Fru talman! Tack, ledamoten, för anförandet! I dag diskuterar vi Sveriges livsmedelspolitik. Två avgörande frågor är hur vi ska öka produktionen och hur vi ska stärka vår försörjningsgrad. För att lyckas behöver vi se en ökad produktion av både animaliska livsmedel och växtbaserade proteingrödor. Det är vi i alla fall överens om på den rödgröna sidan av politiken. Det är inte minst för att öka robustheten, vilket ledamoten ju också verkar tycka är viktigt.

Det verkar dock inte riktigt som att Sverigedemokraterna delar denna utgångspunkt, utan det verkar snarare som att man vill starta ett kulturkrig i frågan, fru talman. Ledamotens kollega Tobias Andersson, som också är ordförande i näringsutskottet, har ju sagt att minskad köttkonsumtion leder till att män blir mindre självständiga, mer feminina och mer benägna att rösta vänster – och det vore ju väldigt bra för oss, i så fall – men detta är faktiskt inte riktigt klokt.

Svenska lantbrukare förtjänar oavsett om de producerar kött, mjölk, baljväxter eller andra proteingrödor en långsiktigt hållbar politik som har en seriös dialog som grund. Min fråga är därför om Sverigedemokraterna ser den växtbaserade produktionen som en del av lösningen för ökad självförsörjning eller om ni är så rädda för feminina män att ni väljer att bara satsa på ökad köttproduktion.

Fru talman! Det är svårt att inte ramla in i en distriktsveterinärsdebatt, eftersom detta hänger så tätt samman. En del i det här är att de privata aktörerna i mångt och mycket mjölkar Distriktsveterinärerna på personal. De kan nämligen erbjuda bättre arbetstider, högre löner och möjlighet att jobba med smådjur i stället för att stå ute i ett kallt stall en nyårsnatt, vilket kanske inte så många helst skulle göra. Det är en stor fråga.

Ministern är inne på att staten inte ska bekosta veterinärvård, vilket vi är överens om. Det har vi heller aldrig förespråkat. Men som sagt är det en sak att privata företag går med vinst och en annan sak att man tar ut ockerpriser för att kunna dela ut vinster till sina ägare. Det vill jag vara tydlig med, fru talman.

Eftersom ministern ”bäddar upp” för Socialdemokraternas förslag vill jag lyfta fram några av dem som vi har presenterat; det har gått ungefär ett år sedan vi gjorde det. Vi vill öka pristransparensen, vilket regeringen har gått vidare med. Vi vill ha bättre möjligheter att jämföra försäkringsbolag. Vi vill utreda ett stopp för den vinstjakt som vi ser pågå inom svensk djursjukvård. Vi vill undersöka möjligheten att införa fasta prislistor för att undvika överprissättning – jag vill påpeka att det handlar om att utreda det; vi säger inte att det är något vi ska ha. Vi vill ställa mer krav på privata aktörer att ta ansvar för jour och beredskap, så att det inte ska ske en personalflykt från Distriktsveterinärerna till privata aktörer. Vi vill också att Konkurrensverket ska få ännu fler befogenheter, så att de kan pressa veterinärpriserna, bland annat genom att kontrollera hela veterinärmarknaden och inte bara enskilda kliniker.

Fru talman! Jag får väl bara hoppas att landsbygdsministern och regeringen hänger på några av de här förslagen och i alla fall utreder dem vidare för att se om vi kan få bukt med den skenande prisutvecklingen på fler sätt.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret!

Vi är överens om att veterinärbristen är akut och att det är en fråga som behöver lösas. Att utöka utbildningsplatserna på SLU är ett viktigt steg för att vi ska få fler veterinärer i Sverige. Det är en satsning som vi initierade i regeringsställning. Vi började med denna utökning. Det är glädjande att regeringen tar det vidare.

Distriktsveterinärer är en jätteviktig del av svensk veterinärvård, inte minst vad gäller den ambulerande verksamheten för lantbrukets djur, precis som Peter Kullgren nämner. Det finns säkert möjlighet att ha en renodlad distriktsveterinärsdebatt vid ett senare tillfälle, fru talman. Men i dag vill jag gärna fokusera på just prisutvecklingen inom svensk veterinärvård och de privata aktörerna, riskkapitalbolagen, som har köpt upp stora delar av marknaden och som går med miljonvinster, många gånger på bekostnad av djurägarna och deras djur.

Jag har själv pratat med flera av de privata aktörerna. En förklaring man får är att vården är mycket mer avancerad. Men Sveriges lantbruksuniversitet har varit väldigt tydliga i sina studier när det gäller det. Deras forskare säger att mer avancerad vård inte räcker som förklaring till de skenande priserna.

Det är fri prissättning. Pristransparensen är en jätteviktig del. Man vill ju veta vad ett ingrepp kommer att kosta innan man tackar ja eller nej.

Vi har fri prissättning och privata aktörer som ska kunna gå med vinst. Men vi menar inom Socialdemokraterna att det måste vara inom rimlighetens gränser. Den här viktiga marknaden måste fungera för dem som behöver den. Det gör den inte i dag, vilket är oroväckande.

Jag vill återkomma till att det har blivit himla dyrt med veterinärvård i Sverige och att det är stora regionala skillnader. Som exempel finns det siffror som visar att det vid en behandling av livmoderinflammation hos hund kan skilja upp till 54 000 kronor mellan kliniker. I det här exemplet har man jämfört kliniker inom Storstockholm. Det är alltså inte fråga om att det är olika delar av landet. Skillnaden är att den ena kliniken ägs av ett riskkapitalbolag medan den andra har en mindre ägare.

Dagens Nyheter har rapporterat om fall där det varit billigare att boka en resa till Spanien och ta med djuret dit och uppsöka veterinär än att ta del av samma behandling hemma i Sverige. Det här gäller människor som är resursstarka. Värre blir det för dem som inte har samma ekonomiska muskler. Ibland tvingas de till och med avliva sina djur. Det är helt fruktansvärt.

Det är inte en rättighet att ha djur. Men jag tycker på riktigt att det är sorgligt att det snart blir en klassfråga om man ska kunna ha ett husdjur i familjen eller inte. Jag drömde om en egen häst under hela min uppväxt. Det hade vi inte råd med i min familj. Men jag fick en katt och sedan även en kanin. I dag tror jag att många småbarnsföräldrar drar sig för att skaffa husdjur på grund av att de är oroade över priserna för veterinärvård. Det är väldigt tråkigt, eftersom vi vet vilken positiv inverkan djuren har på vår fysiska men också psykiska hälsa.

Därför vill jag återigen, fru talman, gå tillbaka till ämnet för debatten och fråga ministern vad regeringen tänker göra mer konkret vad gäller prissättningen och konkurrensen för att fler svenskar ska kunna ha ett husdjur i familjen.

Herr talman! Svensk veterinärvård är inte vad den en gång var. Det är uppenbart att den inte längre fungerar som den ska.

Vi har en allvarlig brist på veterinärer, inte minst under jourtid och i glesbygd. Vi har skenande priser och stora regionala skillnader, en osund marknadskoncentration och otillräcklig konkurrens. Det är brist på insyn, transparens och prisjämförelseverktyg. Detta drabbar väldigt många människor.

Vart tredje hushåll i Sverige har husdjur, och många djurägare upplever i dag att kostnaderna för veterinärvård har blivit orimligt höga och svåra att bära. Det är framför allt detta vi ska prata om i dag – den skrämmande prisutvecklingen.

I sitt svar inleder ministern med att säga att djurägare har ett eget ansvar att informera sig om hur djurens hälso- och sjukvård fungerar men också om vilka kostnader som den medför. Visst är det så, men kostnaderna för veterinärvård måste också vara rimliga. Det tycker inte vi socialdemokrater att de är.

Den prisökning som vi ser i dag går långt utöver den allmänna inflationen och långt utöver vad som är rimligt för en djurägare att betala. På bara tio år har priserna ökat med nästan 70 procent. Den största ökningen har skett de senaste fem åren, med en prisökning på hela 55 procent. Allra värst var det mellan 2022 och 2023. Då ökade priserna med 25 procent på bara ett år.

Herr talman! Jag tycker att det är dags att vi börjar tala klarspråk om varför priserna har skenat. En avgörande förklaring är att två riskkapitalbolag kom in på marknaden och köpte upp en stor del av djursjukhusen och klinikerna för ungefär tio år sedan. Det handlar om bolag som omsätter miljardsummor varje år.

Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, har kunnat bekräfta att stora veterinärbolag med vinstkrav är en viktig orsak till prisökningarna. Deras studier visar också att riskkapitalbolagens kliniker sticker ut, med både högre priser och större prisökningar än andra veterinärer.

Herr talman! Jag har låtit riksdagens utredningstjänst undersöka hur det ser ut i andra länder. Deras rapport visar tydligt att Sverige har haft de största prisförändringarna och efter 2022 de allra största prisökningarna bland de jämförda länderna – i det här fallet Norge, Finland, Danmark, Storbritannien, Tyskland och Frankrike. Detta får väldigt stora konsekvenser.

I en undersökning som Agria genomförde visade det sig att nio av tio djurägare oroar sig för sina veterinärvårdskostnader. En av tre undviker till och med att ta sitt djur till veterinären för att de är så rädda för vad räkningarna kommer att landa på. Det har lett till en ökning av akutfall, som beror på att djurägare in i det sista väntar med att söka vård i en förhoppning om att djuret ska bli bättre utan hjälp. Det har till och med gått så långt att tusentals svenskar har hamnat hos kronofogden på grund av obetalda veterinärräkningar.

Herr talman! Priskarusellen måste få ett slut. Svenska djurägare ska inte behöva betala ockerpriser för veterinärvård. Därför vill jag fråga ministern vilka åtgärder regeringen tänker vidta för att stärka konkurrensen på veterinärmarknaden och pressa priserna, utöver det uppdrag som Konkurrensverket har fått vad gäller att öka pristransparensen.

(forts. § 12)

Herr talman! Tack, ministern, för svaret! Vi delar uppfattningen att det såklart alltid är djurägaren som är ytterst ansvarig för att ta hand om de djur man har valt att ha.

Ministern pratar om att det handlar om enskilda fall av vanvård. Jag vill säga att det är en väldig tur att det är så sällan som vi får ta del av sådana här fruktansvärda dokumentationer av vanvårdade djur. Men det finns också grader i helvetet – om man får säga så i Sveriges riksdags kammare.

Om man inte vill hamna i det vi pratar om, alltså misshandel och skadade och akut sjuka djur, måste det också finnas ett system som upptäcker mindre brister tidigare. Ministern nämnde inledningsvis att det ofta ligger någonting bakom, exempelvis en personlig tragedi i en lantbrukares liv, som gör att man inte längre har förmåga att ta hand om sina djur på ett bra sätt.

Jag menar att man genom rutinmässiga kontroller i ett tidigare skede kan upptäcka detta och försöka stötta och hjälpa både djurägaren, djurskötarna och de andra som är inblandade i verksamheten. Målet med den rutinmässiga kontrollen är också att släcka bränderna innan de blir alldeles för stora.

Vi pratade lite grann om rena pengar och att det kanske inte har avsatts några sådana just när det gäller den nya propositionen Hund under kontroll, men ministern har också svarat att han inte är främmande för att undersöka om man skulle kunna ta till några andra verktyg, om det märks att det skulle behövas.

Min fråga, herr talman, är: Vilka andra verktyg har landsbygdsministern i sin verktygslåda?

Herr talman! Tack, Peter Kullgren, för svaret!

Ja, hot och hat är väldigt utbrett. Jag känner många som arbetar som djurskyddsinspektörer som har hört av sig till mig för att berätta om diverse hemskheter som de tvingas utstå, även ute på gårdar. Det gäller inte bara sällskapsdjur. Även om det är det mest vanligt förekommande, precis som ministern säger, händer det också att de blir bortjagade från mjölkgårdar och liknande. Det här är ett jätteproblem som man såklart måste jobba närmare med på myndigheten. Det tar mycket resurser. Hotbilden gör att de behöver åka ut i par för att kunna ta hjälp om det skulle behövas.

Jag hör det som ministern säger om att det såklart är kontrollmyndigheten, i det här fallet länsstyrelsen, som har huvudansvaret för att se till att resurser fördelas på ett sätt som gör att målen uppnås och att kontrollen blir effektiv och lever upp till sitt syfte. Men jag menar att även om vi inte ska gå in och detaljstyra är det politikens ansvar att se till att våra inspektörer och länsstyrelser har rimliga förutsättningar att lyckas med sitt uppdrag.

Precis som ministern är inne på har länsstyrelserna väldigt länge varnat för att de har hög arbetsbelastning, personalbrist och väldigt stor personalomsättning. De har varit tydliga med att resurser i väldigt stor utsträckning går åt till akuta klagomålsärenden men också svåra uppföljningsärenden och en hel del administration. Det här är inte ett misslyckande hos enskilda inspektörer utan ett strukturellt problem. Ytterst, menar jag, är det då regeringens ansvar att se till att det här åtgärdas och förbättras.

Herr talman! Något som jag befarar skulle kunna skapa ännu större undanträngningseffekter är propositionen Hund under kontroll, som precis har lanserats. I den föreslås att inspektörernas ansvar ska utökas ytterligare, då de bland annat ska ges möjlighet att genomföra besök i privatbostäder och fatta beslut om omedelbart omhändertagande av till exempel hundar i allt högre utsträckning.

I grunden tycker jag att det är bra att man renodlar det här uppdraget. Jag tycker självklart att det är jätteviktigt att man förbättrar arbetssätten så att farliga hundar kan omhändertas i tid, innan de tillfogar skada på egendom, människor eller andra djur. Men vi måste också våga se konsekvenserna, för i ett läge där arbetssituationen för djurskyddsinspektörer redan är väldigt ansträngd och många väljer att sluta på grund av hot och hat är jag orolig för att det här ska förvärra situationen ytterligare – inte minst med tanke på att det nyligen har framkommit att en betydande andel av ägarna till de här farliga hundarna har kriminell bakgrund eller fortfarande är kriminella och är dömda för brott.

Vi ska inte debattera propositionen Hund under kontroll här i dag, men vi behöver vara medvetna om att den nog kommer att skapa ringar på vattnet. Risken är ju att det blir ännu mindre tid kvar till rutinkontroller ute på gårdarna och ännu mindre tid till den kontroll som jag vet att väldigt många inspektörer längtar efter och vill ut på. Det är ett möte med den enskilde verksamhetsutövaren som är väldigt viktigt, där det finns tid för dialog och vägledning för att hitta en gemensam väg framåt som är bra för alla inblandade. Det är den typen av kontroll som jag tror bygger förtroende och stärker djurskyddet.

Med tanke på det skulle jag vilja fråga landsbygdsministern om regeringen har tagit höjd för att den nya propositionen kan innebära ökad arbetsbelastning för länsstyrelserna och vilka verktyg man i så fall tänker ta till för att möta behoven.

Herr talman! Tack, ministern, för svaret!

Sverige är känt för sitt starka djurskydd och goda djurhälsoläge, och detta är något som jag och många med mig värderar väldigt högt. Det märks inte minst på svenska konsumenters vilja att välja svenskt både i butiken och på restaurangen.

Därför är det lika upprörande och djupt oroande varje gång vi får ta del av bilder och filmer som visar grova överträdelser av den svenska djurskyddslagstiftningen. Före jul gjorde Kalla fakta en granskning av en större mjölkgård på Öland, där djur utsattes för misshandel och hölls under förhållanden som inte levde upp till de mest grundläggande kraven på skötsel och omsorg.

Vi fick se hur djurskötare slog och hoppade på kor som inte hade en chans att fly situationen. De scenerna hänger fortfarande kvar på min näthinna, och många i min närhet har frågat mig hur något sådant kan få förekomma i ett land som Sverige, där vi har så starka djurskyddsregler.

Det, herr talman, har jag stor förståelse för då det i den nya, moderna djurskyddslag som antogs 2018 slås fast att djur har ett egenvärde och ska skyddas från onödigt lidande. Enligt lagen har de rätt att bete sig naturligt, och de ska hållas och skötas i en god miljö som främjar deras hälsa.

För att lagen inte ska reduceras till fina ord på ett papper krävs att den tillämpas och följs upp och att eventuella avvikelser rättas till innan det spårar ur på det sätt som vi såg. Här spelar djurskyddskontrollen en viktig roll, och det är anledningen till att jag valde att ha den här debatten med landsbygdsministern i dag.

Herr talman! Vi vet att majoriteten av Sveriges lantbrukare följer djurskyddslagstiftningen och gör sitt yttersta för att ta hand om sina djur på allra bästa sätt. Just därför är det avgörande att de som inte sköter sig upptäcks i tid – för djurens skull, för seriösa lantbrukares skull och för att förtroendet för den svenska livsmedelsproduktionen inte ska urholkas.

Jag vill vara väldigt tydlig med att jag inte uppmuntrar att obehöriga personer ska smyga in på gårdar, filma, fotografera och sprida material utan att först fråga verksamhetsutövaren. Detta motsätter jag mig starkt, och jag förstår att det här väcker stor oro bland våra svenska lantbrukare och skapar en enorm stress i det dagliga arbetet.

Herr talman! I stället för att ha smygfilmare ute på gårdarna behöver vi en djurskyddskontroll som fungerar ändamålsenligt så att vi på ett rättssäkert sätt kan upptäcka, förebygga och åtgärda brister i djurhållningen. Därför är det oroande att systemet brister. Enligt den nationella djurskyddsrapporten för 2024 genomfördes kontroller endast på 5,4 procent av landets anläggningar med livsmedelsproducerande djur. Målet är att minst 10 procent ska kontrolleras årligen.

Problemet handlar dock inte bara om att kontrollerna är för få utan också om att tillsynen inte är likvärdig i landet. Enligt samma underlag, herr talman, varierade andelen kontrollerade anläggningar mellan 1,9 och 11,9 procent beroende på län. År 2024 var det dessutom bara två länsstyrelser i hela landet som nådde 10-procentsmålet. Som jämförelse kan jag nämna att det under pandemiåren 2020 och 2021 var sju respektive fem länsstyrelser som nådde upp till målet.

Herr talman! Det här är inte en liten avvikelse, utan jag skulle säga att det är ett tydligt tecken på att kontrollsystemet saknar tillräcklig kapacitet för att fungera förebyggande. Därför undrar jag vad ministern tänker göra för att se till att djurskyddsinspektörerna ges rimliga förutsättningar att genomföra tillräckligt många rutinkontroller, som är ett av huvuduppdragen i länsstyrelsernas djurskyddsarbete.

Herr talman! Regeringen har länge varit medveten om den växande veterinärbristen, som har fått stora konsekvenser inte minst på landsbygden. Trots detta har man inte gjort tillräckligt för att se till att djurägare har tillgång till veterinärvård när det behövs.

Nu föreslår dessutom utredningen om veterinär beredskap att staten inte längre ska ansvara för akutsjukvård för sällskapsdjur under jourtid, ett besked som inte minst svenska jägare är väldigt oroade över – med all rätt.

I ett läge där veterinärbristen är akut verkar planen alltså vara att staten ska dra sig undan och lämna över ansvaret till privata aktörer på en marknad som inte fungerar. Det innebär att djurägare på landsbygden riskerar att stå utan veterinärvård kvällar, nätter och helger.

Därför undrar jag: Delar landsbygdsministern utredningens bedömning att det statliga ansvaret för veterinärvård bör minska?

Herr talman! Jag kan konstatera att jag inte fick något svar från ministern gällande min fråga. Precis som ministern sa är det ont om tid, men jag gör ett nytt försök.

Problemet är, precis som min kollega Åsa Westlund sa, att regeringen valde att sänka reduktionsplikten till EU:s miniminivå och skatten på bensin och diesel. Men regeringen har inte kunnat svara på hur man ska kompensera för de ökade utsläpp som det har medfört och kommer att medföra. Frågan är vem som ska ta smällen. Är det jordbruket eller skogsbruket?

Jag vill därför återigen fråga ministern om hon tycker att det var rätt beslut att sänka priset vid pump för hela fordonsflottan, även om det leder till ökade utsläpp. Hade det inte varit bättre att gå fram med en riktad satsning till boende i glesbygd som är direkt beroende av bilen för att få vardagen att gå ihop?

Herr talman! Det är inte ofta jag skäms över att vara svensk, men när jag ser hur regeringen monterar ned klimatarbetet och ökar utsläppen gör jag faktiskt det.

En stor anledning till att utsläppen ökar är att regeringen har gjort det billigare med fossila bränslen. Då vill jag förtydliga att jag är den första att skriva under på att människor som är beroende av bilen för att ta sig till jobbet, förskolan och fotbollsträningen ska kunna göra det utan att bli ruinerade. Däremot tycker jag att regeringen gjorde helt fel när de valde att sänka priset vid pump för hela fordonsflottan i stället för att rikta ett stöd till dem som behöver det allra mest, det vill säga de som bor långt ute i glesbygden där det inte finns några andra alternativ. Som det ser ut i dag, herr talman, spelar det faktiskt ingen roll om det är miljö- och klimatministern som kör bil i Stockholms innerstad eller om det är jag som kör bil hemma i skogen i västra Värmland – det har blivit billigare oavsett.

Konsekvenserna av det här är tydliga. Utsläppen ökar, och vi riskerar inte att nå våra uppsatta klimatmål. Min fråga till ministern blir därför: Varför valde regeringen att sänka priserna på drivmedel för alla i stället för att gå fram med riktade satsningar till dem som är beroende av bilen för att klara vardagen?

Fru talman! Den svenska veterinärvården har gått från att vara en samhällsnära service till att vara ett marknadsmisslyckande. Majoriteten av landets djursjukhus och djurkliniker ägs i dag av privata företag och riskkapitalbolag. Det här handlar om bolag som tjänar stora pengar, många gånger på bekostnad av djurägare och deras husdjur.

De senaste fem åren har priset på veterinärvård ökat med hela 50 procent. Det får allvarliga konsekvenser. En undersökning från Agria visar att nio av tio djurägare oroar sig för sina veterinärvårdskostnader. Var tredje djurägare undviker att söka upp en veterinär för att man är så rädd för vad räkningarna ska landa på. Det har alltså blivit en klassfråga om man ska ha råd att ha en hund eller katt i familjen. Så kan vi inte ha det.

Jag har följande fråga till landsbygdsminister Peter Kullgren. Utöver Konkurrensverkets uppdrag att se över pristransparensen, vilka andra åtgärder tänker regeringen vidta för att skydda våra svenska djurägare från skenande veterinärpriser?

Herr talman! Det här handlar ju inte bara om kött och regler, utan det handlar om människor som bor och verkar på landsbygden. Det handlar om jägaren som gör sitt allra bästa för att hålla vildsvinsstammen i schack. Det handlar också om det lilla charkuteriet som vill ta till vara svenskt viltkött och alla de som vill kunna köpa trygg och närproducerad mat även i sin närbutik på landet.

Vi har resurserna, vi har kunskaperna och vi har viljan. Därför är det viktigt att vi har den här debatten i dag, för vi vill ju att mer vildsvinskött ska ätas. Då krävs som sagt fungerande vägar vidare till slakt, förädling och slutkonsument. Mitt medskick till ministern, herr talman, blir därför: Låt oss göra det vi kan för att säkra en fungerande kedja där de vildsvin som fälls också kan bli mat på våra svenska tallrikar!

Jag skulle bli jätteglad om ministern kunde utveckla lite mer om hur arbetet med att öppna fler vilthanteringsanläggningar ska gå till och vad man ser för väg framåt när det gäller just den biten.

I övrigt vill jag bara avsluta med att säga: Vildsvinskött är gött, så löp och köp!

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Tack, ministern, för svaret! Det stämmer att jag sitter i Livsmedelsverkets insynsråd. Jag kommer självklart att lyfta frågan för dialog även där.

Det är positivt att det pågår en dialog kring hur regelverken ska tolkas och tillämpas så att branschen får vara en del av den analysen. Det är nämligen en viktig signal till våra jägare och även småskaliga förädlare som gör att de känner sig lyssnade på.

Det är återigen viktigt att poängtera att det inte bara handlar om ett enskilt myndighetsbeslut utan om helheten, det vill säga hur vi skapar en fungerande kedja från jakt till konsument. För att jägarna ska kunna ta till vara sitt kött på ett säkert och effektivt sätt krävs både tydliga regler och en fungerande infrastruktur.

Landsbygdsministern sa i sitt svar att det inte finns något generellt förbud mot att lämna vildsvinskött till charkuterier men att köttet först måste besiktigas på en vilthanteringsanläggning. Problemet är att det finns alldeles för få vilthanteringsanläggningar och slakterier som tar emot vildsvin. Många jägare saknar den här typen av anläggning i sitt närområde, vilket innebär långa transportavstånd som gör det både opraktiskt och dyrt att leverera viltet.

Herr talman! För att kunna ta till vara viltköttet på ett bra sätt krävs antingen fler vilthanteringsanläggningar eller att jägarna även fortsättningsvis får lämna in sina styckdetaljer till charkuterierna. Jag tycker personligen inte att det är rimligt att återtag av vildsvinskött ska ses som en marknad – det är ju den bedömning som har gjorts av myndigheten – eftersom syftet är att konsumtionen ska ske i det egna hushållet. Det är en fråga jag avser att lyfta även i direkt dialog med Livsmedelsverket.

Om jägarna i stället blir tvungna att lämna hela djurkroppar till vilthanteringsanläggningarna tror jag tyvärr att en hel del bra kött kommer att gå förlorat. Det är ett resursslöseri vi inte har råd med, framför allt inte med tanke på vår låga självförsörjningsgrad när det gäller livsmedel.

Enligt Livsmedelsverkets rapport finns det endast 185 aktiva slakterier och vilthanteringsanläggningar kvar i Sverige. Antalet har minskat de senaste fyra åren, och det är framför allt de mindre anläggningarna som har valt att stänga. Det här leder till att många jägare tvingas hantera hela kedjan från slakt till försäljning själva, herr talman, vilket är både tidskrävande och svårt. Än värre blir det om inte ens de befintliga anläggningarna får ta emot köttet, vilket är anledningen till att vi har den här debatten i dag. Legotillverkningen av viltkorv är hotad.

Om vi menar allvar med att fler ska kunna äta vildsvinskött måste hela kedjan fungera. Det tål att sägas igen. Det räcker inte bara att jakten är effektiv; vi behöver också se till att hantering, förädling och försäljning funkar på ett sätt som passar fler jägare och finns tillgänglig för fler jägare.

Herr talman! Därför vill jag ställa ytterligare två frågor till landsbygdsministern.

Tror ministern att det finns risk att förbuden mot inlämning av vildsvinskött för legotillverkning av viltkorv kommer att fortsätta att utfärdas? De som har utfärdats står ju fast. Det man har gjort är att pausa utfärdandet av förbud.

Landsbygdsministern påpekar också att det inte finns något generellt förbud mot inlämning av kött till charkuterier om köttet har blivit besiktigat på en vilthanteringsanläggning. Därför skulle jag också vilja veta på vilket sätt regeringen arbetar för att bidra till att fler vilthanteringsanläggningar kan öppna och drivas vidare, särskilt i de delar av landet där behovet är som allra störst.

Herr talman! Jag vill först och främst passa på att säga grattis till minister Kullgren, för jag läste att det ska bli tillökning i familjen i slutet av sommaren.

Åter till debatten. Det är precis som ministern säger: Vildsvinsstammen i Sverige växer kraftigt. Detta påverkar samhället på flera sätt – inte minst jordbruket. Vildsvinen bökar i markerna och förstör spannmål, vall, potatis och majs med mera. Enligt LRF handlar det om skador på grödor till ett värde av över 1 miljard kronor varje år. Detta drabbar såklart våra lantbrukare hårt, eftersom de redan befinner sig i ett svårt ekonomiskt läge.

Ett ökat antal vildsvin innebär också en större risk för spridning av allvarliga sjukdomar, såsom afrikansk svinpest, men också för ett ökat antal trafikolyckor. Dessa utmaningar behöver hanteras, och där spelar våra jägare en väldigt viktig roll.

Herr talman! För att öka incitamenten för vildsvinsjakt behöver vi underlätta för jägarna att ta hand om köttet. Trots att vi har ett växande jakttryck är det nämligen långt ifrån allt detta kött som når våra matbord. Mycket går till spillo, vilket är problematiskt eftersom vildsvinskött är ett hållbart, närproducerat livsmedel av hög kvalitet. Genom att ta vara på köttet från de djur som fälls kan vi både minska matsvinnet och stärka vår svenska livsmedelsberedskap.

Det har länge funnits en tydlig politisk vilja att underlätta jakten på vildsvin, oavsett regeringskonstellation. Det har tagits fram åtgärdsplaner med fokus på lokal och regional nivå för att minska vildsvinsstammen. Det har också blivit möjligt för våra jägare att använda värmekameror och nattkikarsikten för att underlätta jakt den tid när vildsvinen är som mest aktiva. Jägarna har också möjlighet att sälja vildsvinskött direkt till konsumenter, butiker och restauranger. Trikintestningen har med hjälp av statliga subventioner gjorts kostnadsfri.

Allt detta är bra, men för att vi ska lyckas fullt ut krävs också att våra myndigheter är lyhörda och arbetar mot samma mål.

Herr talman! Det var därför väldigt oroväckande när Livsmedelsverket nyligen fattade beslut som i praktiken innebar att legotillverkning av charkprodukter från jägarnas vildsvinskött inte längre skulle vara tillåten. För dem som inte är jätteinsatta betyder det att en jägare inte längre ska kunna lämna in sitt kött till ett charkuteri för att få det förädlat till exempelvis viltkorv.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Livsmedelsverket måste självklart förhålla sig till livsmedelslagstiftningen och se till att livsmedelssäkerheten alltid står i centrum. Beslutet väckte dock frågor, eftersom det försvårar möjligheten att ta till vara hela djuret och på sikt kommer att minska jägarnas vilja att bidra till en nödvändig viltförvaltning.

Det är bra att Livsmedelsverket nu har valt att pausa förbudet, precis som ministern säger, och tydligt signalerat att man inte vill försvåra för jägare utan tvärtom är öppen för dialog och fortsatt analys.

Jag vill understryka att detta inte handlar om att rikta kritik mot myndigheten i sig, för den har ett komplext uppdrag och viktiga ansvarsområden. Men det visar samtidigt hur viktigt det är att det finns en nära dialog mellan politiken och våra myndigheter, särskilt i frågor där man måste väga olika intressen mot varandra.

Det handlar i slutändan om förtroende. Jägare, småföretagare och konsumenter ska kunna lita på att de här reglerna hänger ihop och är lätta att förstå och att det finns en röd tråd från politiska beslut till hur det fungerar i verkligheten.

Herr talman! Jag vill därför fråga landsbygdsminister Peter Kullgren hur han ser på möjligheten att i samverkan med Livsmedelsverket se till att jägare även fortsättningsvis kan lämna in sitt vildsvinskött till charkuterier för vidare förädling. Jag skulle också vilja höra hur ministern ska se till att samordningen mellan politiska beslut och myndighetsutövning på kort och på lång sikt fungerar inom ministerns eget ansvarsområde.