Åsa Eriksson

Herr talman! Min fråga går till Parisa Liljestrand.

Det sägs att i dag är årets fattigaste dag, och jag tror att många svenska hushåll känner av det. Vi har ganska nyligen fått rapporter om att antalet vräkningar av barn ökar och att fler familjer är beroende av välgörenhet för att kunna äta mat hela månaden. Det känns nog verkligen att januari är en fattig månad.

Jag vill fråga statsrådet om hon mot bakgrund av detta tycker att det var rätt och rimligt att sänka det extra bostadsbidraget för barnfamiljer och att försämra högkostnadsskyddet för mediciner.

Herr talman! Statsrådet har nu haft 14 minuters talartid, men jag har fortfarande inte hört henne säga ett enda ord om huruvida hon är nöjd med hur samverkan fungerar när Försäkringskassan dikterar villkoren. Jag tolkar svaret som att statsrådet inte är nöjd och därför inte vill kommentera detta.

Jag hoppas att statsrådet tar på sig sin del av styrningen och gör någonting åt det här. Lagstiftningen, som har lite drygt 20 år på nacken, är inte ändrad. Den fungerade alldeles utmärkt i många år fram till att Försäkringskassan gjorde en annan tolkning av exakt samma lagstiftning. Jag hoppas att man återgår till att möjliggöra effektiva och framgångsrika insatser, så att fler människor kan få stöd och hjälp, i stället för att avlöva Finsam.

En förbundschef som jag träffade nyligen sa: Det regeringen håller på med nu genom Försäkringskassan är en svältkur som kommer att göra att samordningsförbunden självdör om man inte ger dem förutsättningar att vara det som de borde vara.

Herr talman! Såvitt jag vet har ingen kunnat se några rättsliga utredningar från Försäkringskassan som visar varför man skulle göra en annan tolkning av lagstiftningen. Jag förväntar mig att statsrådet ser till att ta ett snack med generaldirektören eller ge ett uppdrag så att man möjliggör en annan tolkning av lagstiftningen. Så länge det inte finns några domar eller nya rättsliga utredningar kan jag inte se att en part ensidigt ska få förstöra en så viktig verksamhet som detta är för så många människor.

Jag avslutar med att fråga Anna Tenje om hon är nöjd med hur utfallet för samordningsförbunden har blivit under hennes fögderi.

Herr talman! Jag noterar att statsrådet på slutet säger att bollen nu ligger ”precis där den ska vara”. Statsrådet är tydligen väldigt nöjd med tingens ordning när det gäller samverkan mellan de ingående parterna.

Det är inte vi socialdemokrater. Vi vill ändra Finsamlagstiftningen så att fler människor kan få stöd och hjälp att öka sin arbetsförmåga och slippa långvarigt utanförskap, sjukskrivning, arbetslöshet och social exploatering och få hjälp att försörja sig själva. Det är vår ambition.

Jag brukar uppskatta att debattera med Anna Tenje. Det gör jag även i dag. Men jag uppskattar inte när statsrådet låtsas som om vi ledamöter vore dumma. Det är klart att det är lagarna är vad myndigheterna har att förhålla sig till. Men en regering förväntas styra sina myndigheter. En regering ger uppdrag till sina myndigheter. Frågan är vilka uppdrag man ger, hur de utformas och hur de följs upp.

Här menar jag att Tidöregeringen brister. Man ser inte till att finansiell samverkan utgår enligt det som lagstiftningen stipulerar – fyra jämbördiga parter – utan man låter Försäkringskassan köra sitt eget race. Det avlövar samordningsförbunden. Det gör att framgångsrika verksamheter nu avslutas. Det gör att fler människor står utan stöd och hjälp, och det gör att fler människor är beroende av bidrag i stället för att försörja sig själva. Det tycker vi socialdemokrater är fel.

Jag tror dessutom att Försäkringskassan bryter mot Finsamlagen när man nu vägrar att ha styrelseledamöter i de lokala styrelserna som har lokal förankring och som är med fysiskt på möten. Direktiven nu är att det är några få tjänstemän på Försäkringskassan som deltar digitalt på alla styrelsemöten utan att ha någon lokal förankring. Varför ska vi då ha lokala samordningsförbund?

Jag menar att regeringen misslyckas i sitt arbete om man på riktigt menar att finansiell samordning är viktigt för att fler människor ska öka sin arbetsförmåga. Det har gått så långt att flera samordningsförbund nu har tagit hjälp av fristående rättsliga utredningar för att försöka förstå vad man kan göra. Man litar helt enkelt inte på de direktiv som kommer från Försäkringskassan.

När oberoende forskare efterfrågar underlaget från Försäkringskassan om hur deras nya bedömningar har kommit till stånd får de svaret att de inte finns några andra underlag än den rapport man har lämnat till regeringen och ett kunskapsstöd. Det är det enda. Försäkringskassans tolkningar är alltså allenarådande. Det finns inga domar, ingenting annat. Försäkringskassan dikterar villkoren, och övriga parter förväntas rätta in sig i ledet. De som betalar priset är de som inte får hjälp.

Några samordningsförbund har anlitat PWC för att titta på om de direktiv som kommer från Försäkringskassan om att de inte längre får göra någonting annat än att vara bank verkligen är förenliga med lagstiftningen. Tvärtemot vad Försäkringskassan säger skriver PWC:s utredare att det rent av kan vara medlemmarnas skyldighet att söka kompetensutveckling för effektiv resursanvändning och för att stärka samverkan.

Hur Försäkringskassan har kommit fram till sin tolkning av lagstiftningen vet vi inte. Här menar jag att Anna Tenje är svaret skyldig. Därför frågar jag än en gång: Är Anna Tenje nöjd med hur samverkan fungerar i dag, eller kommer hon att vidta åtgärder så att Försäkringskassan blir en av fyra jämbördiga parter i finansiell samordning?

Herr talman! Det är nytt år och valår. Då måste man givetvis börja med att debattera finansiell samordning, som ligger oss så varmt om hjärtat.

Herr talman! Statsrådet Tenje och jag har haft otaliga debatter om Finsam. Vi har alltid varit överens om hur viktig Finsamverksamheten är för att fler människor ska få stöd och hjälp att kunna försörja sig själva. Därför är det oerhört frustrerande när vi nu ser i kommun efter kommun runt om i landet att utvecklingen går i motsatt riktning under Tidöregeringens styre.

Herr talman! Jag har bett Nationella Nätverket för Samordningsförbund om hjälp för att få en samlad bild av utvecklingen i landet. De konstaterar att effekterna av den nya tolkningen av lagen, som Försäkringskassan har gjort och spridit i kunskapsstödet för Finsam, är att de finansiella samordningsförbunden nu bara ska vara en bank som finansierar rehabiliteringsinsatser i linje med kassans behov – ingenting annat.

Vad som tyvärr är ännu tydligare är att det är en av de ingående parterna, Försäkringskassan, som dikterar villkoren som de andra tre parterna förväntas följa.

Det som statsrådet själv läste upp nyss i sitt svar – Försäkringskassan har på uppdrag av regeringen utvecklat rutiner som ska vägleda hur de samverkande parterna identifierar och genomför samordnade rehabiliteringsinsatser – är ett jättetydligt exempel på det. Försäkringskassan tar fram rutiner som de andra parterna förväntas följa. Det är inte samverkan, enligt mig. Och det är inte framgångsrik och effektiv samverkan enligt den samverkansforskning som finns.

Samverkan bygger på jämbördiga parter som tillsammans tar fram regler för hur man ska arbeta tillsammans. Det är då det blir långsiktigt effektivt – för individen, för de ingående parterna och för oss som samhälle. Så är det tyvärr inte i dag. Utvecklingen har gått bakåt de tre senaste åren.

Herr talman! Efter Försäkringskassans nya direktiv är gemensam kompetensutveckling, påverkansarbete för att få parternas ordinarie verksamhet att överlappas för individens bästa samt innovation och utveckling sådant som samordningsförbunden inte längre får ägna sig åt – enligt Försäkringskassan. Så är det inte för att lagen är ändrad utan helt enkelt för att en av parterna har gjort en annan tolkning, och det är den myndighet som statsrådet Anna Tenje är ansvarig för. Statsrådet Anna Tenje och Moderaterna borde styra den så att den följer Finsamlagstiftningen, som tydligt slår fast att alla fyra parter är jämbördiga och ska samverka utifrån det. Det kan inte vara en som styr samverkan. Då är det inte samverkan.

Herr talman! Den här regeringen strösslar ofta med fina ord men har uppenbarligen inte förmåga att styra de statliga myndigheterna så att orden blir verklighet. Långtidsarbetslösheten ökar – det kan vi alla se. Ungdomsarbetslösheten ökar. I dag fick vi en rapport från Försäkringskassan om att sjukskrivningar för psykisk ohälsa fortsätter att öka. Detta sker samtidigt som samordningsförbund runt om i landet tvingas avsluta insatser som helt tydligt är effektiva och gör skillnad – bara för att kassan har ändrat sina direktiv. Det är frustrerande.

Tänker ansvarigt statsråd, Anna Tenje, ta tag i saken och göra någonting åt det här så att Finsam kan använda hela sin potential?

Fru talman! Jag måste börja med att konstatera att statsrådet Anna Tenje alldeles nyss stod här och ljög. Hon sa att Socialdemokraterna inte gjorde någonting åt karensavdraget under våra åtta år i regeringsställning. Det är fel!

Under pandemin fick man ersättning så att man skulle kunna vara hemma när man var sjuk. Man fick kompensation för karensavdraget. Det är omgjort från karensdag till karensavdrag. Vi tillsatte också en utredning för att helt ta bort karensavdraget, men den lade Anna Tenje effektivt ned under sina första månader som statsråd.

Jag ska svara på Caroline Högströms fråga. Hon började med att fråga hur vi kan få ned sjuknärvaron. Vi har svaret. Ta bort karensavdraget! Jag lovar att sjuknärvaron minskar drastiskt. Den kommer inte att försvinna helt, men den kommer att minska drastiskt. När alla de LO-arbetare som i dag uppger att de inte har råd att stanna hemma när de är sjuka utan i stället går till jobbet kan stanna hemma kommer sjuknärvaron att minska. Sjukperioderna kommer, enligt regeringens egen utredning, också att bli kortare, för man blir frisk fortare.

Fru talman! Jag återkommer till att när högern pratar om karensen och sjukförsäkringen handlar det alltid om att människor är lata och fuskar. Vi socialdemokrater tror inte på det. Vi tittar på Danmark och Finland, som inte har karensavdrag, och det funkar alldeles utmärkt.

Jag tycker att det här är en märklig människosyn, och jag undrar vad den bottnar i. Är det så statsrådet ser på sitt eget arbete? Skulle statsrådet inte gå till jobbet om det inte vore så att hon fick avdrag på sitt arvode när hon är hemma och anmäler sig sjuk? Jag tror inte det. Om inte, är det då skillnad mellan statsrådet och människor som är anställda?

Vi socialdemokrater menar att det är hög tid att ta bort det orättvisa karensavdraget. Det är ett av våra vallöften, och de arbetare som håller med oss bör tänka på hur de röstar nästa år.

Avslutningsvis, fru talman, vill jag önska både talmanspresidiet och statsrådet en god jul – utan karensavdrag!

(Applåder)

Fru talman! Det är väldigt roligt att den här frågan upprör statsrådet så mycket. Vi kommer att fortsätta debattera den, för det är en jätteviktig rättvisefråga för Sveriges arbetare.

Jag vill börja med att kommentera några saker som statsrådet sa. Hon sa att vi har provat det här förut. Ja, under pandemin till exempel. Jag tycker att det funkade alldeles utmärkt.

Varför skulle svenska arbetare vara latare eller mer benägna att fuska än vad danska och finländska arbetare är? De har inget karensavdrag. Såvitt jag vet går företagen i Danmark och Finland alldeles utmärkt. Varför menar Moderaterna att svenskar skulle vara lata och fuska? Det tror inte vi socialdemokrater. Jag tycker att det är en märklig syn.

Vi har i dag tre självrisker i sjukförsäkringen, som jag nyss sa. Vi socialdemokrater tycker gott att det räcker med två. Vi behöver inte karensavdraget. Vi menar att svenska arbetare ska få sjuklön från dag ett.

Eftersom vi tar ansvar och vill genomföra saker ansvarsfullt har vi bett RUT göra flera olika beräkningar. Tidögänget lade ju ned den utredning om karensavdragets avskaffande som vi tillsatte när vi satt i regeringsställning, så några beräkningar därifrån har vi tyvärr inte.

Att vi har noll kronor för detta i vår budget, som Caroline Högström säger, är helt felaktigt. Vi har pengar för ett nytt högkostnadsskydd för små och medelstora företag som drabbas av orimligt höga sjuklönekostnader. Det finns med där. Det är bara att läsa. Var så god!

Enligt riksdagens utredningstjänst är ett borttaget karensavdrag offentlig-finansiellt neutralt för statlig, kommunal och regional sektor. Det är svaret till Region Västmanland. Det är bara att läsa RUT-rapporten. Jag kan skicka den till Caroline Högström direkt efter mitt inlägg.

Däremot kommer det att finnas en kostnad för privata arbetsgivare. Så är det. Den kostnaden tas i dag av Sveriges arbetare. För att små och medelstora företag inte ska drabbas orimligt hårt vill vi införa ett särskilt system mot höga sjuklönekostnader. På så sätt tar vi ansvar för Sveriges arbetare, avskaffar orättvisor och ser till att Sveriges små och medelstora företag kan fortsätta att växa.

Fru talman! Flera rapporter bekräftar bilden att karensavdraget till stor del drabbar anställda inom arbetaryrken. Rapporten Sjuk på jobbet, som bygger på en enkätundersökning som Handelsanställdas förbund har gjort, visar att 72 procent av deras medlemmar har gått till jobbet sjuka minst en gång det senaste året.

Att man inte har råd att stanna hemma är en av de vanligaste förklaringarna till sjuknärvaro. Vi vet också av forskning på Högskolan i Gävle att arbetsgivarnas kostnader för sjuknärvaro är högre än arbetsgivarnas kostnader för sjukfrånvaro. Det måste vi också ta hänsyn till.

När människor inte har råd att stanna hemma för att de är sjuka utan går till jobbet med sjukdom blir de en olycksrisk. De riskerar att smitta kollegor och brukare, och det finns risk för nedsatt produktivitet. Det tror jag inte att någon arbetsgivare vill ha.

Jag vill fråga Anna Tenje om hon under sitt sista halvår som statsråd kommer att vidta några åtgärder för att regelverket för karensavdrag ska ändras.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Det är roligt att äntligen få diskutera karensavdraget igen.

Sverige styrs i dag av fyra partier som har ägnat mandatperioden åt att försämra a-kassan och utreda hur man kan försämra sjukförsäkringen, men man har inte lyft ett finger för att åtgärda orättvisan i karensavdraget. Detta sker trots att regeringens egen arbetsgrupp, som Anna Tenje precis har redogjort för, föreslår en sänkning av karenstaket – något som alla partier ställer sig bakom. Ändå har regeringen inte lyft ett finger.

Det är uppenbart att den här regeringen inte bryr sig om orättvisor, och det borde vara tydligt för alla landets löntagare att Sverige behöver en ny riktning.

Fru talman! Vi socialdemokrater vill återupprätta och bygga vidare på sjukförsäkringen. Den ska vara generös nog att ge trygghet, rättssäker nog att skapa förtroende och stark nog att hålla ihop samhället. Trygghet föder frihet, och en stark sjukförsäkring är nyckeln till att människor vågar leva sina liv fullt ut.

Karensavdraget är orättvist, och det har spelat ut sin roll. Det drabbar framför allt arbetare som måste göra jobbet på jobbet, och det drabbar framför allt dem med låga löner. Det visar en färsk rapport från riksdagens utredningstjänst.

Vi socialdemokrater hatar orättvisor. Vi vill avskaffa orättvisor. Därför vill vi avskaffa karensavdraget.

Fru talman! Jag vill också tacka ledamoten Caroline Högström, som har hörsammat min utmaning i länspressen hemma att debattera karensavdraget. Jag vill tacka henne för att hon är här, och det ska bli kul.

Vi har i tidigare debatter tagit upp huruvida det behövs självrisker i sjukförsäkringen eller inte. Det tycker vi socialdemokrater. I dag finns tre självrisker i sjukförsäkringen, och vi tycker att det räcker gott med två. Därför menar vi att ett borttaget karensavdrag och samtidigt ett återinfört företagsstöd som skydd mot höga sjuklönekostnader är en väl avvägd prioritering för att dels skydda Sveriges löntagare, dels skydda små och medelstora företag. Det har vi med i vår budget.

Fru talman! Om Moderaterna inte bryr sig om att hårt arbetande människor drabbas av orättvisa karensavdrag hoppas jag att Moderaterna åtminstone bryr sig om arbetsgivarnas höga kostnader för sjuknärvaro. Inte ens moderater kan väl tycka att det är bra att människor går till jobbet sjuka för att de inte har råd att stanna hemma. De riskerar då att smitta kollegor och brukare, utgöra en säkerhetsrisk och bidra till en lägre produktionstakt. Det kan väl ingen tycka är bra.

Vi socialdemokrater har lagt fram förslag på att ta bort karensavdraget. Vi kommer att gå till val på det, och vi tycker att det är en prioriterad fråga. Samtidigt föreslår vi ett återinförande av ett högkostnadsskydd för små och medelstora företag som riskerar att drabbas orimligt hårt av höga sjuklönekostnader.

Jag börjar med att fråga statsrådet Anna Tenje varför hon inte har gjort något under dessa tre år för att genomföra det förslag hon nyss redogjorde för och som regeringens egen arbetsgrupp föreslog, det vill säga att sänka karenstaket. Varför har statsrådet inte gjort något åt det?

Fru ålderspresident! Då har jag nog ingen mer fråga, för det var ju väldigt bra besked från ledamoten Rinaldo Miller. Vad hennes partiledare säger i debatter spelar ingen roll – det ska vi inte bry oss om. Då vet vi det, alla som tittar på debatter och följer Ebba Busch. Det är nog Rinaldo Miller man ska följa i stället, om man vill veta vad Kristdemokraterna har för politik. Jag tackar för det.

När jag ändå har ordet vill jag passa på att upplysa Rinaldo Miller och alla andra som till äventyrs tittar: I vårt förslag till borttaget karensavdrag, som vi vill ta bort för att det är så orättvist och för att det är Sveriges arbetare som betalar priset i dag, har vi med ett högkostnadsskydd för små och medelstora företag med upp till 50 anställda, så att de kan få ersättning för höga sjuklönekostnader. Den typen av ersättning har Tidöpartierna tagit bort, så att små och medelstora företag i dag inte längre har möjlighet att ansöka om ekonomisk kompensation om de har höga sjuklönekostnader.

Vi håller med om att det är viktigt att man vågar anställa – att man vågar anställa även människor som har en sjukdomshistorik och människor som riskerar att bli sjuka. Därför innehåller vårt förslag ett ansvarsfullt utformat stöd. Men karensavdraget för Sveriges löntagare är orättvist och ska tas bort.

Fru ålderspresident! Jag måste ta chansen, när ledamoten Rinaldo Miller säger i sitt anförande att Kristdemokraterna inte vill avskaffa karensavdraget. Och så tar Rinaldo Miller återigen upp Norge som exempel. Norge har ingen självrisk i sin sjukförsäkring medan Sverige har tre, som jag upplyste ledamoten om för en liten stund sedan.

Men jag undrar: Vad gäller egentligen? Vad är Kristdemokraternas politik? I den senaste partiledardebatten i SVT sa Rinaldo Millers partiledare Ebba Busch att hon var öppen för att titta på karensavdraget. Så vad är budskapet egentligen? Vill Kristdemokraterna ha kvar det orättvisa karensavdraget, eller vill man, som Ebba Busch säger, titta på det?

Herr talman! Ledamoten Rinaldo Miller sa ”sjukersättning” tre gånger, men jag tror att hon menade ”sjuklön”. Jag tror alltså att det var sjuklön ledamoten menade och att det är det vi nu pratar om. Sjukersättning pratar jag gärna om, men det verkar inte vara det saken gällde.

Om Kristdemokraterna har ett förslag på hur sjuklöneansvaret skulle kunna utformas om en person har sjukfrånvaro av orsaker som inte åsamkats av jobbet lyssnar jag gärna, men jag har inte hört att det har kommit något sådant.

Systemet i dag som innebär att du har rätt att vara hemma och att bli sjukskriven om du har nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom tycker vi socialdemokrater är bra. Sedan är det inte alltid så att man måste stanna hemma från jobbet om man har brutit benet. Det beror på vad man jobbar med. Jag tror att ledamoten till exempel skulle kunna fortsätta att vara riksdagsledamot med ett brutet ben. Det beror helt på vad man arbetar med. Grunden till sjukförsäkringen menar vi alltså är bra, men den behöver bli rättvisare och tryggare. Framför allt ska karensavdraget bort.

(Applåder)

Herr talman! Tack till ledamoten Camilla Rinaldo Miller för att hon vill prata om karensavdraget! Det gör jag mer än gärna, som ledamoten säkert vet.

Ledamoten frågade: Är det inte rimligt med en självrisk i sjukförsäkringen? Hon sade också att karensavdraget var den ”lilla” självrisken.

Vi socialdemokrater menar att det absolut ska finnas en självrisk i sjukförsäkringen. Men i dag har vi tre självrisker den första dagen: Vi har hela karensavdraget, resten av sjuklönen är max 80 procent och dessutom är omräkningsfaktorn i sjukpenningen 0,97, vilket gör att du aldrig får räkna med 3 procent av lönen. Vi har alltså tre självrisker i sjuklönen i dag.

Karensavdraget ger noll kronor första dagen, något som gör att mängder med människor går till jobbet fastän de är sjuka eftersom de inte har råd att stanna hemma. Vi tycker att det är fel. Sverige är det enda land i Norden som har ett karensavdrag. Det funkar utmärkt i andra länder.

Givetvis ska vi ha en självrisk, men vi tycker att det räcker alldeles utmärkt med de två som finns i sjuklönen: dels att sjuklönen är max 80 procent av lönen, dels att omräkningsfaktorn är 97 procent.

Jag tror att alla de människor som är hemma och är sjuka och får karensavdrag känner av att de tre självriskerna inte är någon liten självrisk, som ledamoten kallade det. Vi behöver ta bort karensavdraget. Det är vi helt med på.

Jag tycker att det är intressant att Kristdemokraterna tar upp frågan om vad som ska gälla om man skadar sig och inte är på jobbet, men det är ju inte säkert att man behöver bli sjukskriven för att man har brutit benet. Det finns många arbeten som man kan utföra med ett brutet ben. Det beror på vad man jobbar med. Det är ju när arbetsförmågan är nedsatt som man blir sjukskriven.

Herr talman! Jag pratade i söndags kväll med en kvinna i Arboga som var upprörd över att de som arbetar inom förskolan ofta blir smittade av sjuka barn. Då måste personalen vara hemma för att bli frisk och för att inte smitta sina kollegor och får då betala karensavdrag, gång på gång. Kvinnan var upprörd och sa: Varför är det så här? Varför ska vi betala ett högre pris än andra, som har andra typer av jobb?

Att människor som arbetar inom vård och omsorg, skola och förskola tar ut fler karensdagar än andra är nu bekräftat i en helt färsk rapport från RUT, riksdagens utredningstjänst. Jag återkommer till den.

Herr talman! Sverige styrs i dag av fyra partier som tyvärr har ägnat mandatperioden åt att försämra akassan och utreda hur de kan försämra sjukförsäkringen men som inte har lyft ett finger för att åtgärda det orättvisa karensavdraget. Det borde vara tydligt för landets löntagare att Sverige behöver en ny riktning.

Sjukförsäkringen är en av de starkaste pelarna i vårt gemensamma välfärdssystem. Det är en försäkring; det är inget bidrag. Sjukförsäkringen ska ge trygghet vid förlust av inkomst när arbetsförmågan är nedsatt, för det är en försäkring som vi alla betalar till när vi arbetar och ska kunna räkna med att få del av när vi behöver den. Om man förlorar arbetsförmåga på grund av sjukdom ska man kunna förvänta sig ekonomisk trygghet, ett gott stöd från både samhället och arbetsgivaren samt en god rehabilitering för att så snabbt som möjligt kunna återgå i arbete.

Vi socialdemokrater vill återupprätta och bygga vidare på sjukförsäkringen. Den ska vara generös nog att ge trygghet, rättssäker nog att skapa förtroende och stark nog att hålla ihop samhället. Trygghet föder frihet, och en stark sjukförsäkring är nyckeln till att människor vågar leva sina liv fullt ut.

Herr talman! Sjukdom kan drabba vem som helst. Ändå vet vi att risken inte är jämnt fördelad. Kvinnor i arbetaryrken blir oftare sjuka, och de blir det tidigare i livet. Stress, underbemanning, brist på inflytande på arbetsplatsen och en ständig känsla av otillräcklighet är några av orsakerna. Att bli smittad av dem man arbetar för är en annan. Det är de viktiga medarbetarna som håller Sverige på fötter som i dag måste betala priset. Det vill vi socialdemokrater ändra på.

Karensavdraget är en symbol för ett system som inte längre håller ihop. Det drabbar sjuksköterskan som tar hand om våra barn när de är sjuka men som inte har råd att stanna hemma när hon själv har feber. Det är busschauffören som trots sjukdom rattar morgonens första tur, inte för att han vill utan för att han inte vågar förlora en hel dags inkomst. Det är undersköterskan som sliter ut sin kropp i årtionden och sedan straffas när den inte orkar längre.

Inom många andra yrkesgrupper har man möjlighet att jobba hemifrån när man är krasslig och kan därmed slippa betala karensavdrag. Det är djupt orättvist.

Herr talman! Andelen som ibland arbetar hemifrån har varit stadigt ökande sedan 2008. Förra året arbetade hela 45 procent av de sysselsatta hemifrån i någon grad, visar en färsk rapport från RUT. Men det gäller inte dem som måste göra jobbet på jobbet.

I privat och statlig sektor har det skett en särskilt tydlig ökning av hemarbete, i synnerhet för anställda med eftergymnasial utbildning och ett högre löneläge. De har andra möjligheter än butiksbiträdet, behandlingsassistenten och lagerarbetaren. Det här understryker hur orättvist karensavdraget är och visar varför det måste tas bort.

Flera rapporter bekräftar bilden av att karensavdraget till stor del drabbar anställda inom arbetaryrken. Rapporten Sjuk på jobbet, som bygger på en enkät av Handelsanställdas förbund, visade att 72 procent av Handels medlemmar hade gått sjuka till jobbet under det senaste året. Att man inte har råd att stanna hemma är en vanlig förklaring till sjuknärvaron.

Vi vill att den som är sjuk ska ha möjlighet att återhämta sig hemma i stället för att tvingas välja mellan sin hälsa och att kunna betala hyran. Och vi gör det ansvarsfullt: Vi föreslår ett återinförande av högkostnadsskydd för sjuklönekostnader för mindre företag så att ingen arbetsgivare ska tveka att anställa den som kan bli sjuk.

Herr talman! Människor som har långvarigt nedsatt arbetsförmåga ska också ha en ekonomisk trygghet; det är en självklarhet för oss socialdemokrater. Det är därför vi har möjlighet till sjukersättning. Men bedömningskriterierna för att beviljas sjukersättning är så hårda att väldigt få har den möjligheten i dag. Det har gått så långt att till och med Försäkringskassans egna sjukpenningshandläggare blir frustrerade. De kan ha utrett en sjukskriven person i flera år och försökt med alla möjliga olika åtgärder och insett att det inte finns någon arbetsförmåga, men till och med de blir alltså frustrerade över att den enhet som bedömer rätten till sjukersättning trots detta nekar personer ersättning.

Det här är inte värdigt ett välfärdssystem. Det lämnar sjuka människor i limbo och i ekonomisk osäkerhet. Så här kan vi inte ha det. Vi socialdemokrater föreslår att man använder samma arbetsförmågebegrepp i sjukersättningen som i bedömningen för sjukpenning. Vi tillför därför extra medel för detta i vår budgetmotion.

Herr talman! Den bästa sjukskrivningen är den som aldrig blir av. När människor blir sjuka på jobbet handlar det ofta om arbetsmiljön och arbetsvillkoren. Det handlar om förebyggande insatser eller om att de uteblir. Det handlar om att människor ska kunna jobba ett helt yrkesliv även i kontaktyrken.

I TCO:s rapport Från riskfaktorer till friskfaktorer framgår att psykisk ohälsa är den vanligaste orsaken till sjukfrånvaro inom TCO:s samtliga sektorer.

Som riskfaktorer nämner de hög arbetsbelastning, brist på inflytande över arbetet, underbemanning, sömnsvårigheter och brist på stöd från chefen. Även Kommunal vittnar om stressrelaterade besvär som orsak till långtidssjukskrivningar inom de kvinnodominerade yrkena. Riskfaktorer som de lyfter är bristande inflytande på arbetets planering och utformning, underbemanning som leder till psykisk press och en känsla av otillräcklighet. Det är inte konstigt att man blir sjuk av det!

Herr talman! Arbetsgivare som brister i sitt ansvar att tillse en god arbetsmiljö och goda arbetsvillkor måste kunna ställas till svars. Vi menar att det är dags att överväga införande av vite eller straffavgifter för arbetsgivare som struntar i sitt ansvar för medarbetares hälsa. Det behövs en översyn av hur drivkrafterna för arbetsgivare att arbeta förebyggande kan öka.

Företagshälsovård av hög kvalitet och en lösningsinriktad plan för återgång i arbete ska givetvis vara en självklar del av att ha anställda. Det är ingen nyhet, men ändå ökar de stressrelaterade sjukskrivningarna. Det är därför oerhört glädjande att Mälardalens universitet har satsat på forskning inom det här området som fokuserar på hur ledningens agerande har betydelse för sjukskrivningsgraden bland medarbetarna. De vill utveckla en matris som ska minska sjukfrånvaron och öka trivseln på arbetsplatser. Det ser jag verkligen fram emot. Vi måste jobba mer evidensbaserat och ha mer forskning om hur vi kan minska sjukskrivningarna på grund av den psykosociala arbetsmiljön.

Herr talman! Många läkare i primärvården kan vittna om hur det administrativa arbetet med sjukintyg innebär en stor arbetsbörda och tar mycket tid från arbetet med patienter. Vi föreslår att man kikar på det som finns i en utredning, nämligen ett förenklat intygande vid korta sjukskrivningar för att spara läkares tid och spara administration hos Försäkringskassan.

Att förebygga ohälsa och minska sjukskrivningar är ett väldigt långsiktigt arbete. Det tar tid innan man ser resultat. För att få till hållbara satsningar som kan ge god effekt på sikt vill vi undersöka möjligheten att införa sociala utfallskontrakt för att få fler arbetsgivare att kunna investera i medarbetarnas arbetsvillkor och hälsa. Det är hög tid att tänka nytt när vi utformar välfärden.

Och det finns det flera som gör. Jag och mina kollegor har den senaste tiden besökt multimodala bedömningsteam som tittar på långtidssjukskrivna med nya ögon och hittar sätt att hitta rätt. Det är jättebra. Jag vill också slå ett slag för lägsta effektiva sjukskrivning som man har börjat med på flera olika vårdcentraler. Det tror vi är jättebra och sådant som vi behöver titta vidare på. Vi måste hjälpas åt att få tillbaka människor till arbetsförmåga betydligt snabbare än i dag.

Vi vill bygga välfärden runt individen i stället för att individen ska kämpa mot aktörerna i välfärden. Därför vill vi också bredda uppdraget till Finsam, finansiell samordning, för att möjliggöra för fler att öka sin arbetsförmåga och försörja sig själva.

För att sjukförsäkringen ska fungera i praktiken måste Försäkringskassan kunna göra ett snabbt och gott jobb, och för det behöver Försäkringskassan bättre förutsättningar än i dag. Den senaste tidens rapporter om tystnadskultur och dålig psykisk arbetsmiljö på Försäkringskassan måste tas på största allvar. Jag förutsätter därför att socialförsäkringsministern omgående kallar till sig generaldirektören för att bringa klarhet i vilka åtgärder som ska vidtas för att säkerställa ett gott klimat för alla anställda.

Vi socialdemokrater tillför också mer pengar än regeringen till Försäkringskassan för att jobba bättre med A1intygen. Det är viktigt med ordning och reda när det gäller arbetskraftens rörlighet.

Herr talman! Politik är att vilja, och vi vill att tryggheten ska gälla för alla. Välfärden ska formas runt individens behov, och det gäller även sjukförsäkringen. Vi vill att sjukförsäkringen ska vara en garanti så att man kan känna sig trygg genom ett helt arbetsliv. Den ska inte vara en källa till oro de perioder i livet när man behöver den som bäst. Trygghet vid sjukdom är grunden för ett starkt Sverige, och det är dags att göra de förändringar som ett modernt arbetsliv kräver av sjukförsäkringen.

Vi ska se till att ge Sverige en ny riktning. Vi ska se till att ge Sveriges löntagare trygghetssystem att lita på.

Vi socialdemokrater har ett särskilt yttrande i betänkandet, eftersom vi är långt ifrån nöjda med regeringens politik.

(Applåder)

Herr talman! Det här är väldigt intressant. Jag vill ge Clara Aranda rätt på en punkt. Det är ingen som vet hur stor kostnaden är för karensavdraget i dag. Den utredning som vi tillsatte lade ni ned. Sedan finns det olika beräkningar.

Vi socialdemokrater lutar oss på RUT, riksdagens utredningstjänst, som har kommit fram till att Sveriges löntagare i dag står för stora kostnader för karensavdraget. Kostnaden för de privata arbetsgivarna beräknas till 5–6 miljarder kronor.

Sverigedemokraterna gick till val på ett differentierat karensavdrag. Det skulle tas bort för människor som jobbar i kontaktyrken. Alla de människorna har i dag blivit blåsta, för Sverigedemokraterna har inte lyft ett finger.

Om Clara Aranda tror att Socialdemokraterna har ett borttaget karensavdrag som ett av sina viktigaste vallöften till löntagarna bara för att få igång en svekdebatt säger det nog mer om Sverigedemokraternas syn på politik än om vår. Vi vill göra skillnad för Sveriges löntagare på riktigt.

Jag hävdar fortfarande att alla väljare, både de som redan har blivit blåsta av Sverigedemokraterna och alla andra, är värda ett svar. Kommer Sverigedemokraterna under nästa mandatperiod att se till att verka för ett åtminstone förändrat karensavdrag, eftersom det är vad Sverigedemokraterna tidigare har lovat? Eller tänker ni skippa det helt och låta väljarna fortsatt bli blåsta?

(Applåder)

Herr talman! Även jag vill uppehålla mig vid karensavdraget och de löften som Sverigedemokraterna har givit. Precis som ledamoten Aranda sa lovade Sverigedemokraterna i valrörelsen 2022 att verka för ett differentierat karensavdrag. Det skulle alltså tas bort för vissa yrkesgrupper.

Sverigedemokraterna blev som bekant största parti i regeringsunderlaget, men Sverigedemokraterna har inte lyft ett finger på tre år för att göra någonting åt det orättvisa karensavdraget.

Vi satt i en referensgrupp till regeringens egen arbetsgrupp om karensen. Där kom det flera bra förslag som vi socialdemokrater och flera andra partier ställde oss bakom om att åtminstone sänka karenstaket. Som jag minns det var också Sverigedemokraterna för det, men inte ens det har ni gjort. Sveriges löntagare har, som Tony Haddou sa, blivit blåsta av Sverigedemokraterna.

Nyligen lade vi fram ett förslag till utskottsinitiativ om borttaget karensavdrag, vilket Sverigedemokraterna röstade ned. Nu säger Aranda att man jobbar internt med att ta fram en lösning. Det är mycket intressant. Varför nu, undrar nog Sverigedemokraternas samtliga väljare? Det har gått tre år, och nu är det snart propositionsstopp. Nu hinner Sverigedemokraterna inte göra någon förändring av karensen den här mandatperioden. Väljare som blivit blåsta finns det gott om.

Kan ledamoten Aranda nu lova att Sverigedemokraterna i varje fall under nästa mandatperiod kommer att driva på för ett borttagande av karensavdraget?

Herr talman! En trygg sjukförsäkring är ingen lyx. Det är en förutsättning för att vanligt folk ska kunna leva sina liv utan att falla handlöst när sjukdom slår till.

Vi socialdemokrater nöjer oss inte förrän välfärden formas runt människors behov och hjälper till när det behövs i stället för att motarbeta människor, för när systemet krackelerar är det aldrig de starkaste som faller först. Det gör de som redan bär tungt.

Jag hörde statsrådet säga att det finns både pengar och uppdrag för att lösa det här. Betyder det att problemet med samordningsuppdraget som ISF beskriver är löst? Det menar jag att det inte är. ISF pekar på att det saknas nationell uppföljning av hur samordningsuppdraget fungerar. De pekar på att regionernas koordinatorsinsatser varierar kraftigt över landet. De pekar på att Försäkringskassan saknar indikatorer för att samordningen ska lyckas. De pekar på att Försäkringskassan inte har mandat att se till att de andra aktörerna gör det de ska inom ramen för samordningsuppdraget – plus alla de andra punkterna som jag redan har gått igenom.

Regeringen skrapar liksom på ytan med sina kaffepengar. Flera av de här insatserna är bra, men de är för små, och de räcker inte. Regeringen orkar inte ge sig på de strukturella problem som behöver lösas för att människor som är sjukskrivna och/eller arbetslösa ska få samordnat stöd. Därför vill jag ha svar på en sista fråga. Det är en enkel ja-eller-nej-fråga: Är samordningsuppdraget enligt statsrådets mening ändamålsenligt?

(Applåder)

Herr talman! Det är väldigt intressant att höra att det statsråd som är ansvarigt både för Försäkringskassan och för Inspektionen för socialförsäkringen inte vill prata om system. Om inte ens ansvarigt statsråd bryr sig, vem i regeringen ska man då vända sig till när ISF med svidande kritik gör ned samordningsuppdraget som ska hjälpa sjukskrivna människor tillbaka till arbete?

I statsrådets andra svar blir det tydligt att varken hon eller hennes stab har läst det här eftersom hon inte kommenterar kritiken eller kommer med några åtgärder för att förändra det hela. Ulf Kristersson har uppenbarligen ledningsproblem i sin regering.

Vi socialdemokrater tar dock kritik mot hur systemen fungerar på stort allvar. Vi menar ju att dessa system finns till för att hjälpa människor, och i dag är det alldeles för många människor som inte får det samordnade stöd som de behöver för att återfå sin arbetsförmåga och kunna försörja sig själva. Det tycker vi är oerhört beklagligt.

Statsrådet frågade vad i regeringens budget som vi kan ställa oss bakom. Det har vi socialdemokrater varit väldigt tydliga med; det framgår senast av en skriftlig fråga som jag lämnade in i går liksom av tidigare interpellationsdebatter. Det finns flera saker, till exempel att det ska vara lättare att kunna arbetsträna med bibehållen sjukpenning. Det tycker vi är bra. Det är också bra att man ska kunna studera som sjukskriven. Där tycker vi dock att det finns mer att göra, och därför finns det nu en skriftlig fråga i statsrådets inkorg.

En sak som vi egentligen tycker är bra men som ni inte tar på allvar är att arbetsgivarna måste få betydligt bättre möjligheter att hjälpa långtidssjukskrivna tillbaka i arbete. Statsrådet tar i sitt inledande inlägg upp att regeringen har höjt anslagen för detta och att det i nästa års budget finns totalt 244 miljoner kronor.

Det låter kanske bra, men det är ju kaffepengar. Jag kollade med Tillväxtverket hur många privata företag det finns som har anställda – ungefär 250 000. Sedan frågade jag Upphandlingsmyndigheten hur många offentliga arbetsgivare det finns som har anställda – ytterligare ungefär 4 000. Om dessa 254 000 arbetsgivare ska dela på 244 miljoner kronor får de knappt en tusenlapp var. Vad köper man för rehabiliteringsinsatser för det?

Det här är alltså kaffepengar och fina ord, men det blir ingen konkret verkstad, och det är vår bärande kritik.

Herr talman! Jag möter massor av människor som i åratal har bollats mellan Försäkringskassan, vården, socialtjänsten och Arbetsförmedlingen. De ber inte om några mirakel – de ber bara om att någon tar ansvar och ser till att de får det stöd som de behöver för att återfå sin arbetsförmåga, sitt fotfäste och sin möjlighet att försörja sig själva. Då måste Försäkringskassans samordningsuppdrag förändras så att man kan hjälpa till med det.

Jag vill påminna om ytterligare en kritik i ISF:s granskning, och det är att Försäkringskassans samordning fungerar sämst för dem som saknar arbetsgivare. Det är verkligen allvarligt, men inte heller det nämner ministern någonting om. Därför vill jag återigen fråga statsrådet: Vad tänker statsrådet göra det här sista året för att hjälpa arbetslösa och sjukskrivna tillbaka till arbete?

(Applåder)

Herr talman! Socialförsäkringsministern räknade upp en hel radda åtgärder. En del av dem tycker vi socialdemokrater är bra, och vi står bakom dem. Annat känns mer som stora ord som leder till väldigt lite verkstad. Men Sveriges löntagare får kanske vara nöjda med att den moderata ministern inte gjort allvar av det som hon gick till val på, det vill säga återinförande av stupstocken i sjukförsäkringen och ytterligare en karensdag, som ju vore förödande.

Herr talman! Ingen människa ska tvingas kämpa ensam mot myndigheter när kroppen eller själen har gått sönder. Välfärden ska organiseras så att den hjälper människor, inte motarbetar dem och deras behov. Det är i alla fall utgångspunkten för oss socialdemokrater.

Statsrådet nämnde i sitt svar inte en enda gång den bärande kritiken i den rapport som jag tyckte att det var väldigt tydligt i min interpellation att det handlar om. Det handlar om Inspektionen för socialförsäkringens granskning av Försäkringskassans samordningsuppdrag och att det helt enkelt inte funkar.

Herr talman! Jag ska därför påminna statsrådet och hennes stab – eller berätta för dem, om de inte har läst rapporten – om de viktigaste punkterna i ISF:s kritik.

För det första är samordningsuppdraget för brett och otydligt. Det bygger på en lagstiftning från början av 1990-talet, trots att arbetsmarknaden, sjukförsäkringen och vården har förändrats radikalt sedan dess. Det är alltså en strukturell fråga. ISF föreslår strukturella förändringar, men statsrådet räknade upp ett antal åtgärder med mindre summor i budgeten och som handlar om helt andra saker.

För det andra pekar ISF på att ansvarsfördelningen mellan aktörerna är oklar och splittrad. De skriver rakt ut i rapporten att det inte är tydligt vad som är hälso- och sjukvårdens ansvar, vad som är arbetsgivarens ansvar och vad som är Försäkringskassans ansvar. Det leder förstås till att viktiga insatser för den sjukskrivna uteblir, att individer bollas runt mellan olika aktörer och att sjukskrivningar förlängs. Men ministern adresserade över huvud taget inte ansvarsfördelningen i sitt svar. Bryr sig regeringen ens om ISF:s rapporter? undrar jag.

Herr talman! En tredje kritikpunkt i ISF:s rapport gäller att rehabiliteringskedjan i sjukförsäkringen står i konflikt med samordningsuppdraget, som Försäkringskassan också har. De har alltså två helt olika uppdrag, som motarbetar varandra.

En av de tyngsta poängerna i ISF-rapporten är att rehabiliteringskedjan styr mot snabb arbetsförmågebedömning medan samordningsuppdraget kräver aktiv och långsiktig koordinering. Båda behövs, men hur ska Försäkringskassan agera? Det nämnde statsrådet ingenting om.

Mandatperioden börjar lida mot sitt slut. Det är nog de flesta som värnar om goda trygghetssystem väldigt glada över. Snart har vi chansen att rösta fram en helt annan majoritet i riksdagen, som kan göra någonting åt det här. Det handlar då om någonting annat än fina ord. Det handlar om att på riktigt göra om systemet.

Men statsrådet har nu chans att faktiskt bemöta kritiken i ISF-rapporten. Hur tänker statsrådet agera?

(Applåder)

Fru talman! Västmanland är ett av Sveriges mest exportintensiva län. Hos oss utvecklas ny teknik, framtidens energilösningar och världsledande produkter. Vi exporterar borriggar och skärverktyg från Fagersta, tåg och kärnbränsle från Västerås och innovationer som hela Sverige lever av.

Utan fungerande infrastruktur riskerar dock den här motorn att stanna. Mälarbanan är en nationell pulsåder som knyter ihop miljoner människor. Den bär en arbetsmarknadsregion där fyra av tio svenskar bor eller arbetar. Den bär nästan halva Sveriges bnp, för den skapas här. Att strunta i nödvändiga åtgärder på Mälarbanan hämmar hela Sveriges tillväxt.

Fru talman! Om planförslaget blir verklighet får det tre allvarliga konsekvenser för Västmanland och negativa effekter för hela Sverige.

För det första leder uteblivna åtgärder på Mälarbanan, bland annat dubbelspår mellan Örebro och Västerås samt en modernisering av Västerås bangård, till att dagens flaskhalsar består. Det betyder fortsatta förseningar, bristande punktlighet och svårigheter att pendla. Företagen får svårare att hitta kompetens, människor får svårare att ta sig till jobb och studier och arbetsmarknaden i Mälardalen fragmentiseras. Det hämmar tillväxten i landets mest produktiva region.

För det andra försvagar en eftersatt Mälarbana vår nationella beredskap. Efter Sveriges inträde i Nato behövs pålitliga redundanta förbindelser mellan väst och öst, och Mälarbanan är en sådan ryggrad. Utan nödvändiga investeringar riskerar vi att stå med en infrastruktur som inte klarar av att bära Sverige i händelse av kris.

För det tredje innebär uteblivna satsningar på järnvägen förstås fler transporter på väg. Det ger ökade utsläpp, missade klimatmål och förlorade konkurrensfördelar för näringslivet. Mälarbanan är nyckeln till att fler ska kunna välja att ta tåget till både jobb och studier och till att fler leveranser ska ske på järnväg.

Fru talman! Med rätt infrastruktursatsningar i Västmanland kan vi bidra till ännu mer av Sveriges tillväxt, till att klimatmålen nås och till en ökad säkerhet för vårt land. Vi socialdemokrater kräver att regeringen agerar och ser till att Trafikverket prioriterar utlovade tillväxtskapande trafiksatsningar, eftersom det stärker hela landets konkurrenskraft.

Min fråga till infrastrukturministern är: Tänker statsrådet agera för att den så tillväxtviktiga Mälarbanan ska få de planerade åtgärder som krävs för att hela Sverige ska kunna växa?

(Applåder)

Fru talman! Bussförare, undersköterskor och barnsköterskor förlorar tusentals kronor i karensavdrag varje gång de stannar hemma för att de är sjuka. För en familj som redan har en ansträngd ekonomi kan det vara skillnaden mellan att ha råd med mat hela månaden eller att inte ha det.

Fyra av tio handelsanställda uppger att de inte har råd att stanna hemma från jobbet när de är sjuka, utan de måste gå och jobba i varje fall. Men många människor med andra typer av yrken, ofta tjänstemannayrken, kan ibland arbeta hemifrån när de är förkylda och slipper därmed karensavdraget.

Detta är ett djupt orättvist system. Det drabbar dem med låga inkomster mest. Därför vill vi socialdemokrater avskaffa karensavdraget. Sveriges arbetare vill ha ett tydligt besked. Vill Tidöregeringen behålla eller ta bort det orättvisa karensavdraget?

Fru talman! Jag säger som Ola Möller: Jag ställer konkreta frågor och får, tror jag, bjäbb tillbaka. Jag tycker att det är tråkigt. Jag tycker att det är en nivå som inte anstår en regering. Det är dock en förklaring till statsrådets och hennes chefs låga förtroendesiffror. Om man hela tiden pratar om att det är andras fel blir det man själv vill göra inte så trovärdigt.

Falska intyg, som statsrådet pratade om, är en sak. Det är välfärdsbrott och ska givetvis beivras, vilket jag har sagt och skrivit. Men att Försäkringskassan nu har en ny instruktion om att man ska polisanmäla felaktiga läkarintyg när läkarna inte har haft uppsåt är en helt annan sak.

Vi måste höja kompetensen hos de läkare som inte gör fel med uppsåt utan råkar göra fel. Det är där skon klämmer; det är ju detta vi måste göra någonting åt. Samtidigt ska välfärdsbrottslighet och korruption givetvis beivras – där är vi helt överens.

Felaktiga sjukskrivningar ger onödig inkomstförlust. Undermåliga sjukintyg gör att mängder av människor nekas sjukpenning trots att deras arbetsförmåga helt uppenbart är nedsatt. Det här är allvarligt.

Det är ingen lyx att ha läkare med tillräcklig kunskap. Det är ingen lyx att ha tillräckligt med specialister i arbetsmedicin. Det är en nödvändighet för att människor ska ha tilltro till ett av våra viktigaste försäkringssystem. Jag förväntar mig att regeringen gör det som behövs för detta.

Jag har ställt två konkreta frågor men har inte fått några svar. I stället får vi det här bjäbbet tillbaka. Jag betackar mig för det. Jag hoppas att det kommer svar i statsrådets sista inlägg.