Petter Löberg

Herr talman! Justitieministern tycker att det är oseriöst och till och med konspirationsteoretiskt att man frågar vad som hände på Bilderberggruppens möte. Gunnar Strömmer kan inte vara ovetande om det. Det var ju Moderaternas eget husorgan, Svenska Dagbladet, som avslöjade att mötet mellan Karp, Thiel och statsministern ägde rum. Och det var Svenska Dagbladet som försökte begära ut uppgifter om vad som diskuterades, som hemligstämplades.

Det är klart att Peter Thiel och Karp inte förknippas med annat än Palantir, som vi diskuterar i den här interpellationsdebatten. Att säga att det är konspirationsteorier borde justitieministern hålla sig för god för.

När det gäller att avgöra själv eller ta sin hand från denna fråga kan jag säga att detta är en kontroversiell fråga i hela världen. Gör en mediesökning på Palantir, och du kommer att upptäcka att den diskussion som vi har här i dag inte är ett resultat av en marginell konspirationsteoretisk socialdemokratisk riksdagsledamots tankar. Den här diskussionen förs i varenda medlemsstat i unionen.

Danmark funderar på att lämna plattformen av skälet att man är under så hård press av Trump och hans kamrater, varav Peter Thiel är en. Europol har gjort det. I Tyskland har man omfattande regleringsdiskussioner för att undvika just detta. De vet nämligen vad konsekvenserna kan bli av ett övervakningssamhälle som går för långt, som i gamla Östtyskland. De har sorgliga historiska erfarenheter i sammanhanget.

Om jag ska summera det här lite på ett trevligt sätt kan jag säga att jag i alla fall blir glad över att justitieministern förstår att man kanske behöver ha egna it-lösningar på plats. Oavsett om det görs i form av att man klarar av det i Sverige, i de skandinaviska länderna eller på Europolnivå måste ambitionen vara att Sverige ska stå på egna ben och inte vara beroende av den sortens olämpliga techjättar och deras företag.

Herr talman! Justitieministern har under många år varit en stark förkämpe för och väktare av rättsstatliga principer, framför allt individens rättigheter.

I det här fallet är det fråga om en lägesförändring, och det är den vi diskuterar. Yviga penseldrag eller inte är det det vi diskuterar. Här pratar vi om att vi långsiktigt, strukturerat och på närmast konstitutionell basis befinner oss i en situation där vi kan göra oss beroende av en amerikansk techjätte. Det här är en situation som vi inte har befunnit oss i tidigare – den är helt annorlunda jämfört med hur det var tidigare med de traditionella kapitalisterna.

Techjättarna är politiskt orienterade. De har agendor. Elon Musk hade en agenda när han tog över Twitter och gjorde om den till X och ändrade algoritmerna. Peter Thiel, grundaren bakom Palantir, är en person som vill avskaffa demokratin. Han är synnerligen behjälplig och ska grunda mytiska städer i norra Grönland samtidigt som Donald Trump ägnar sig åt aggression mot vårt europeiska grannland Danmark.

Det här är inte fråga om vilka som helst. De är inte kapitalister som endast bryr sig om svarta eller röda siffror längst ned på papperet, utan det här är politiska aktivister som vi uppenbarligen har köpt programvara av. Det är fråga om programvara som dessutom är AI-baserad – det finns moduler med AI – och utgörs av black box-lösningar. Det innebär att vi egentligen inte vet vad det är vi ska granska. Det här är ett dilemma, och det är en orsak till att Europol, den europeiska polisen, lämnade lösningen redan 2021. Europeiska datatillsynsmannen menar att det inte går att förstå hur man ska granska så stora datamängder. Hur ska vi kunna göra det i Sverige? In Sweden we have a system, säger justitieministern. Det är inte seriöst när det kommer till det läge som vi befinner oss i just nu.

Min fråga kvarstår: Hur bedömer ministern risken att långsiktigt sett göra sig tekniskt beroende av den typen av personer, till exempel Peter Thiel?

Man kan också undra vad mötet på Grand Hôtel förra sommaren handlade om. Statsminister Ulf Kristersson träffade både Karp, operativ vd för Palantir, och Peter Thiel vid ett hemligt möte med Bilderberggruppen. Helt plötsligt sitter vi här med programvaran, möjligen hos svensk polis.

Transparens och insyn i en demokratisk rättsstat är avgörande för människornas förtroende för rättsstaten. Man gör upp saker och ting i slutna rum, och när medierna begär ut minnesanteckningar är det mesta maskat, hemligstämplat, dolt för medborgarna och medierna. Det är fullständigt oacceptabelt.

Jag har nu en halv minut kvar att säga något, men det finns ytterligare en chans att lite filantropiskt fundera över problemen med denna typ av program – som vi egentligen inte ens förstår hur de fungerar. Jag skulle vilja att justitieministern reflekterar över dessa frågor.

Herr talman! Inledningsvis får jag väl ändå tacka för svaret. Samtidigt tänker jag att ministern kanske skulle svara mig: Det var så lite. Det var nämligen ganska lite svar. Han svarar i princip enbart att detta är ett regelverk som finns och att myndigheten bestämmer själv. Jag har fullt förtroende, säger han. Jag tar bort händerna från ärendet helt och hållet.

Det är frapperande passivt. Statsrådet bemödar sig inte ens om att försöka svara på de frågor som ställts. Jag ställde fem frågor, och egentligen svarar han bara på en. Fyra står obesvarade.

Det är dessutom ganska kontraproduktivt med tanke på frågans karaktär. Palantir är nämligen ett mycket kontroversiellt redskap. Mycket av den internationella debatten, inte minst, handlar om mörkläggning och brist på transparens. Nu hade justitieministern chansen att visa att man inte lägger locket på. Ändå gör han just det. Tyvärr är det kanske ytterligare ett steg på det sluttande plan för rättssäkerheten som inte minst justitieministern administrerar – nu är jag lite hård mot en annars mycket kompetent minister.

För tydlighetens skull: Jag är mycket väl medveten om de regelverk som finns när det gäller datatillsyn. Detta är dock en lägesförändring som har inträffat med införskaffandet av de här programmen – det är flera program. När en sådan lägesförändring sker måste politiken vara framåtlutad. Då duger det inte att sitta på händerna och bara luta sig mot gamla regelverk. Då måste man försöka fundera och analysera på ett djupare plan. Jag hoppas att regeringen gör det, även om det inte ges uttryck för det i denna debatt.

Vad handlar det här om egentligen? Vad är Palantir? Jo, det handlar om en programvara, och inte vilken programvara som helst. Det finns många namn på den – Gotham är ett, men det finns också lokala varianter.

Ni som kan er Tolkien vet varifrån namnet kommer. En palantir är en mörk sfär som alverna tillverkade för att kunna se saker och ting och kombinera information. Det var väktare och härskare som skulle använda detta klot som ett effektivt redskap för att kontrollera människor. Men man gjorde det för det goda. Problemet med palantirerna i Sagan om ringen var att de togs över av det onda. Därmed är namnet otroligt dåligt valt som namn på en programvara och ett företag som jobbar med rättsvårdande frågor.

Eller så är det inte det. Vi kan bara titta på vilken bakgrund de personer har som tillverkat programvaran och startat företaget, som har kallats skräckbolaget Palantir i medierna. Kritiken har också tagit sig konkreta uttryck. Man anklagas för att ha varit delaktig i de enorma övergreppen i Gaza. Man anklagas för – och det är också konfirmerat – att ha varit en av arkitekterna bakom ICE:s arbete med att jaga människor i USA, med förödande resultat.

Vi i vårt land får inte hamna där. Det är faktiskt politiken som i slutändan alltid måste ha huvudansvaret för vilka redskap våra myndigheter använder. Det borde jag inte behöva påminna justitieministern om.

Herr talman! Först och främst vet både ledamoten Sten Bergheden och jag att det föreslogs en hel del förändringar som gjorde vardagslivet lättare för legala jägare och skyttar. Jag vill säga att utredningen i allra högsta grad genomförde det som det förväntades av den i direktiven.

Det var till exempel förändringar när det gällde vapengarderob men även när det gäller att hantera en del surdegar som man hade. Det gällde till exempel samlare av äldre vapen som kanske hamnade i kläm på olika sätt.

Vi löste ett en del sådana saker som gällde transportfrågor och annat där vi gemensamt såg att det fanns en brist och att det fanns sätt att göra saker och ting bättre. Jag upplevde att utredningen leddes av personer som var väldigt lyhörda för att hitta sätt att förenkla för legala jägare och skyttar.

Det ligger snart förslag på riksdagens bord. Mycket av det som kommer i propositionen, utgår jag från, har beretts i enmansutredningen. Alltigenom dåligt var det väl inte, kan man tycka.

Herr talman! Här fick vi se en ledamot i högform av gammalt klassiskt snitt. Jag har debatterat vapenfrågorna med Sten många gånger. I dag begärde jag replik i första hand för att jag reagerade ganska kraftigt mot beskrivningen av hur utredningsarbetet, där både jag och Sten var med, har fungerat.

Jag tycker inte att det lämpar sig att från talarstolen i riksdagen kommentera enskilda tjänstepersoners och utredares kvaliteter, lämplighet och kunskap om olika saker och ting. Det är olämpligt. Det borde man inte hålla på med.

Dessutom har enmansutredningen i det här fallet direktiv att följa. I det här fallet var det den moderata justitieministern Gunnar Strömmer som skrev tilläggsdirektiv till bland annat den utredningen.

Det är konstitutionellt. Utredaren ska agera utifrån skrivna direktiv och dra sina självständiga slutsatser. Det är grunden i det svenska utredningsförfarandet och har alltid varit det.

Jag hoppas verkligen att vi inte vill ha någon annan tingens ordning än att vi ska ha självständiga utredare med integritet. Små handskrivna lappar från några som sitter i referensgrupp, eller synpunkter där man känner av någon slags majoritet i en referensgrupp, fungerar inte i en enmansutredning.

Då får man jobba på ett annat sätt. Det kan man till exempel göra genom en parlamentarisk utredning. Om man utser en sådan har vi en annan tingens ordning. Vi ska i vårt samhälle ha respekt för enmansutredarnas integritet.

Sedan finns det oerhört mycket att säga om AR-15 och vapenfrågorna per se. Det jag vill att vi ska ha en liten dialog om, Sten, är synen på hur man ska behandla utredarna och hur vi pratar om tjänstepersoner.

Herr talman! Detta grundar sig delvis i respekt för de människor som har köpt AR15-vapen. De har naturligtvis köpt dem i god tro. De har tänkt att regelverket ska fortsätta se ut som det gör när de bestämt sig för att köpa detta vapen. Om vi nu ändrar reglerna, vilket jag hoppas, eftersom de här vapnen inte hör hemma bland allmänheten, måste samhället naturligtvis ta kostnaden. För mig är det självklart att dessa personer ska gå skadeslösa.

Det har diskuterats om man ska göra en värdering och om marknadsvärdet ska vara vägledande vid inlösen. Det tycker jag är helt självklart om det blir ett förbud, även när det gäller tillbehör till vapnen, som man eventuellt köpt. För mig är det en självklarhet om vi har fattat fel beslut.

Det handlar också om respekt för följderna av retroaktiv lagstiftning. Ny lagstiftning innebär visserligen ofta att man måste anpassa sig efter att ha haft andra förutsättningar när man till exempel införskaffade ett föremål eller gjorde saker.

Vad gäller frågan om halvautomatiska vapen använts eller inte har de ändå förekommit i jaktmiljöer under lång tid. Jag ska också säga att det var ett sådant vapen som användes vid Risbergska. Det är en faktaupplysning i sammanhanget. Det var jättehemskt. Det är därför vi behöver ha ett brett perspektiv på frågan om militärliknande halvautomatiska vapen. Men det är korrekt att AR15 som specifik vapentyp eller kommersiell beteckning än så länge inte har använts i svenska sammanhang. Det är viktigt att säga. Men internationellt sett är det ett vapen i vanrykte.

Det är som sagt inte roligt för en vanlig bärplockare att möta en kamouflageklädd ung kille med ett AR15-vapen ute i skogen. Jag har fått höra flera berättelser och vittnesmål om att det gör att man känner sig väldigt otrygg.

Herr talman! Ledamoten beskriver en intressekonflikt som finns mellan ekonomi och att rätta till ett beslut som kanske inte blev bra från början.

En del beslut som vi fattar, eller som vi helt enkelt missar förutsättningarna för – i det här fallet var det Naturvårdsverket som gjorde olika typer av förändringar som öppnade upp för detta – kostar naturligtvis. Felaktiga beslut kostar. Vi fattar tyvärr många sådana beslut varje år i den här kammaren. Det är beslut som vi får ändra och justera och där det finns stora – ofta gigantiska – kostnader kopplat till det.

När det gäller AR-vapnen vill jag säga att de inte har använts i Sverige i de här kriminella sammanhangen. När man gör en internationell utblick ser man dock att de är de vanligaste vapnen i skolskjutningarna i USA. AR15 är ett absolut överrepresenterat vapen när det gäller de fruktansvärda skolskjutningar där barn i skolorna i USA mister livet. Det finns även andra exempel, som händelserna i Nya Zeeland och annat, där den här typen av vapen har använts.

Internationellt sett är det här vapnet inte väl sett av polisiära myndigheter, inte minst. Det förklarar varför vår polis och våra rättsvårdande myndigheter är väldigt tydliga med att de helst inte vill ha den här typen av vapen ute i samhället. Även om det bara är 7 000 vapen måste de bort förr eller senare.

Risken att polisen möter vapnet vid exempelvis en skolskjutning gör att man hamnar i ett eldunderläge som är väldigt allvarligt för de poliser som är först på plats och enligt rutinerna måste ingripa och intervenera. Därför är man väldigt orolig för att de här vapnen ska finnas ute över huvud taget. I det fallet pratar vi om de internationella utblickar som visar att AR-vapen är olämpliga.

Herr talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till en av tre reservationer från Socialdemokraterna. Det är reservation 2, som vi har tillsammans med MP och V, om skjutvapens lämplighet för jakt.

Som tidigare talare har berört är en proposition på väg till riksdagens bord. Vi kommer naturligtvis att föranledas att göra ett förarbete och ha en ganska omfattande debatt om den. Det ska bli spännande att se hur detta utvecklar sig. En del av de frågorna berör även det som tas upp här i dag.

Våldet med skjutvapen är ingen abstrakt fråga, herr talman. Det är inte enbart en teoretisk diskussion om paragrafer och föreskrifter, utan det handlar i grund och botten om en verklighet som kostar människoliv i alltför stor omfattning.

Detta handlar om både legala och illegala vapen. Det är ett otroligt litet, om ens något, spill från den legala sidan av Vapensverige till de kriminella miljöerna.

I grund och botten är vapen en konstruktion för att avsluta liv, och med detta följer ett stort ansvar. Det handlar om vapnens konstruktion – de är gjorda för att förstöra vävnader och avsluta liv. Det behöver vi tänka på när vi pratar om vapen.

Vapen är också ett våldsmedel. Det finns åtskilliga exempel på att vanliga, legala jakt- och skjutvapen använts för våld i en nära relation och bidragit till att människor hotats eller känt sig otrygga i sitt eget hem.

Vi pratar väldigt sällan om det i den här kammaren, men vapen används också i samband med att människor väljer att avsluta sitt eget liv. Det är många gånger legala vapen som används. Det skulle naturligtvis också ha kunnat göras på ett annat sätt – det är inte det som är problemet i sig – men legala vapen används för att på olika sätt avsluta liv.

Massmordet i Örebro förra året var en händelse som på ett dramatiskt sätt förändrade förutsättningarna för synen på vilka som ska hantera de legala halvautomatiska vapnen, och hur.

Regeringen var åtminstone initialt väldigt kraftfull och deklarerade väldigt tydligt att den här typen av vapen i grunden inte hör hemma i våra jaktmarker. Dessa vapen tillhör de organisationer i vårt samhälle som har ett våldsmonopol – i det här fallet militär och polis. I grunden ska halvautomatiska militärliknande vapen inte finnas ute i våra skogar och jaktmiljöer.

Man kan jämföra detta med regelverken kring en annan företeelse. Jag vet att förste vice talmannen är väldigt intresserad av bilar av ett visst märke, som vi inte ska nämna här i kammaren. Bilen som företeelse är rigoröst reglerad. Vi tvingar kommande användare att gå omfattande utbildningar och tester innan man får tillåtelse att köra bil på vägarna. Vi kontrollerar våra bilar regelbundet så att de ska vara säkra för både förare och andra. Vi har en omfattande apparat för att se till att människor som kanske inte borde ha körkort också blir av med det i samband med läkares anmälningsplikt och annat.

Detta har vi för att bilen i fel sammanhang kan avsluta liv, skada människor och vara farlig. Det ser vi som helt självklart – och det ska också vara självklart när det gäller vapen, som går att översätta och jämföra på alla möjliga andra sätt. De är nyttoföremål som vi har och som tjänar oss väl i många sammanhang. De ska också hanteras med den här typen av varsamhet.

Det gläder mig att vi ofta har haft en politisk enighet i den här kammaren om just vapenfrågorna. Jag upplever att det sakta men säkert har gått från att vara en ganska polariserad debatt till att vi har kunnat enas, ha en bra dialog och hitta fram – inte minst givet det hårda tryck som den fruktansvärda gängkriminaliteten och skjutningarna har inneburit.

Precis som Adam Marttinen sa kan vi nu också se resultaten av de beslut vi under tio års tid har tagit här när det gäller flerdubblade straff för olaga vapeninnehav. Vi har nu en helt annan syn på om man blir tagen med ett olagligt handeldvapen, till exempel.

Den tidigare situationen var fullständigt stollig, för att prata ren svenska. En person kunde bli tagen med ett illegalt vapen på förmiddagen och sedan vara ute igen som en fri man eller kvinna på eftermiddagen eller kvällen. Det var ju en helt orimlig situation, och den har vi äntligen rättat till.

Jag kan också säga lite om anledningen till att vi har valt att titta på just halvautomatiska vapen. Alla vet ju nu att det inte var ett AR15 som användes vid Risbergska, utan det var en annan typ av halvautomatiskt vapen.

Med detta sagt handlar våra diskussioner egentligen om tre saker. Det handlar om etik, det handlar om säkerhet och det handlar om signalvärdet, herr talman. Jag har redan berört signalvärdet. Vi vill inte ha en sådan vapenkultur som vi ser på andra sidan Atlanten i Amerika – jag höll på att säga i vårt grannland. Där har man en närmast religiös relation till sina vapen.

Vapen är nyttoföremål. Vi socialdemokrater har alltid värnat jaktens betydelse och människor på landsbygdens otroligt viktiga roll för att se till att viltvården fungerar. Vi har också respekt för de människor som har detta som intresse och stora rekreation i livet, nämligen att vara ute i skog och mark och jaga. Det är en sund vapenrelation. Att ha vapen för att man tycker att det är fräckt och coolt och ser skräckinjagande ut är en osund vapenkultur. Den typen av kultur hör inte hemma i Sverige. Det är detta jag menar när det gäller signalvärdet.

Jag vill återigen säga att de människor som gör stora insatser för viltvården i vårt land är hjältar på alla möjliga sätt. Vi ska absolut inte försöka krångla till det i onödan för de här personerna. Vi har en land–stad-konflikt som vi ofta pratar om som handlar om att samhället drar sig tillbaka, och vi ser att man stänger olika serviceinrättningar och annat. Frågan om vapnens betydelse kan också få en sådan roll om man hanterar den dåligt. Det här är människor som gör en stor insats för att se till att hålla balans i våra zoologiska system.

Herr talman! Vi ser fram emot den debatt som kommer lite längre fram. Om några veckor påbörjar vi arbetet med den nya propositionen om en ny vapenlag. Därmed avslutar jag mitt inledningsanförande.

(Applåder)

Herr talman! Det var mycket på en gång!

När vi tog över makten 2014 var det inte speciellt många produkter som var på rull. Det fanns ingenting som låg i pipelinen – i ”pajpen”, som det var populärt att säga på den tiden. Det var helt blankt. Vi började med blankt papper i mångt och mycket, men det vi gjorde var bra. Det gäller terroristlagstiftningen, grova brott och ett antal andra saker, inte minst hemliga tvångsmedel, som diskuteras i dag. Det var ett tämligen blankt papper som den moderata regeringen lämnade över.

Det är ett ganska tröttsamt blame game. Titta i stället, och var ärliga! Politiken är som en långsam Finlandsfärja. Det tar lång tid att vända en utveckling. Det är inte era Tidöpapper, som ni hade på det där slottet den där våta kvällen, som har avgjort situationen och sett till att Polismyndigheten har bra redskap och resurser. Det är sådant som vi har tagit fram under oerhört lång tid. Det här fixar sig inte över en natt. Det är inte Tidögängets förtjänst. Era förslag har rullat ut de senaste månaderna. Ledamoten pratar om satsningar på skolan som ska göras i nästa budget inför nästa år. Det är väl inte det vi pratar om? Vi sitter i en akut situation. Ungdomar rekryterats till gäng av en massa kriminella som sitter i Turkiet och beställer på nätet. Det är väl inte de här satsningarna som är svaret på det?

Det här är någonting som vi har jobbat med i decennier i Sverige på olika sätt. Grunden till att vi sitter i den här skiten är att det under 20, 30, 40 år har funnits saker som vi inte klarat av i vårt samhälle, till exempel segregationen och klassamhället. Man har stängt fritidsgårdar så fort man haft möjlighet att göra det i Storstockholm. Men titta på Stockholm nu! Man jobbar oerhört effektivt och bra. Där har vi ett skyltfönster för hur man bekämpar brottsligheten. Titta på det socialdemokratiskt styrda Stockholm!

Herr talman! Ledamoten Kärrholm drar till med ett härligt valtal. Det är bra att värma upp inför kommande övningar. Vi har ett val framför oss, och det märks på det höga tonläget. Det är också tydligt att han har på sig en kavaj av gott självförtroende och har retorisk spets. Det är jättetrevligt. Men det finns en rad problem i ledamotens anförande.

Vi ser nu att skjutningarna minskar. Vi ser att polisen har bättre verktyg på plats. Vi ser att vi har klarat en polisexpansion av historiska mått. Det har aldrig skett tidigare i vårt land – och kanske nästan aldrig i något västeuropeiskt land – att man ökat polistätheten på det vis som Sverige för närvarande gör. Alltihop är en produkt av de åtta år då vi styrde.

Sanningen är ju – och detta vet ledamoten – att 80–90 procent av allting som har påverkat hittills under denna mandatperiod, då ni styrt, Fredrik Kärrholm, är produkter som Socialdemokraterna tog fram i regeringsställning. Det är våra utredningar, våra remisser, våra förslag och våra verktyg, till exempel hemliga tvångsmedel, som vi infört tidigare – det är inte bara en lagstiftning utan flera. Vi satt inte på händerna. Vi hade en reformtakt som aldrig tidigare skådats i det här landet gällande rättsvårdande myndigheters möjligheter att bekämpa brottsligheten. Aldrig tidigare hade det skett så mycket jobb på Justitiedepartementet med att ta fram nya lagstiftningar och produkter som under den socialdemokratiska regeringen. Vi sover gott om natten.

Men som jag påtalade i mitt tal måste det finnas en dubbelsidighet i politiken – vi behöver även jobba med nyrekryteringen. I den diskussionen anser vi socialdemokrater att ni är totalt nakna. Ni har ingenting att komma med.

Herr talman! Vi ska i dag behandla utskottets betänkande Hemliga och preventiva tvångsmedel när barn under 15 år begår brott. Det här är ett svårt men viktigt ärende, av många olika anledningar.

Låt mig börja med att vara tydlig inför riksdagen. Socialdemokraterna kommer att rösta ja till förslaget i betänkandet, eftersom vi ser akuta behov av nya verktyg. Skälen är tämligen uppenbara. Vi har vid många tidigare tillfällen diskuterat i kammaren att man kan se att allt yngre gärningspersoner rekryteras. Vi ser att äldre gubbar sitter i andra länder och på distans beställer mord, sprängningar och grova våldsbrott – crime as a service. Längst ut i ventriklarna finns utförare som är barn. Det är ett delvis nytt fenomen i Sverige. Vi måste hitta och komma fram till sätt att möta detta.

Preventiva tvångsmedel är en effektiv metod. Vi har många gånger varit kritiska och har i många diskussioner och debatter i den här kammaren ställt berättigade frågor om proportionaliteten när det gäller integritet kontra preventiva tvångsmedel. Inte minst i statistiken som vi i utskottet har fått, senast i går, har vi kunnat se att andelen stoppade planerade mord är oerhört stor. Effektiviteten hos polisen har ökat. De har lyckats stoppa väldigt många mord som har legat långt fram i planeringsfasen.

Barnen sätts i utförarledet. Man transporterar vapen, och man agerar kurir. Man utför till och med själva den grova gärningen. Det kan vi aldrig acceptera.

Staten ska i vissa fall kunna använda hemliga tvångsmedel. I det här fallet handlar det om barn som är under 15 år. För det krävs vissa, speciella avvägningar. Vi behöver helt enkelt hitta en balanspunkt. Det tycker jag att man har gjort på ett bra sätt genom att man har tidsbegränsat en del och hittat olika typer av rättssäkerhetsgarantier.

Jag vill också lyfta fram ett annat perspektiv. En del partier här i kammaren hamnar ganska snett när det gäller repressiva åtgärder, vilket vi får kalla detta för trots att det kan vara en förebyggande åtgärd att gå in tidigt när till exempel ett mord planeras. Vi måste hitta en balanspunkt mellan både repressiva åtgärder och förebyggande insatser, framför allt när det gäller den grupp som vi pratar om i dag – barnen.

Vad hjälper det om vi får en hel uppsättning nya polisiära verktyg, om vi bygger ännu fler polisstationer och om vi skaffar ännu mer uniformerad personal om vi inte har möjlighet att följa upp och förhindra nyrekryteringen? Vad hjälper det när socialtjänsten går på knäna, när det blir allt färre vuxna i skolan som ska hantera allt svårare utmaningar och när man samtidigt sänker skatten för rikingar som vi som sitter i den här kammaren? Man måste prioritera på ett annat sätt. Skattesänkningar är kanske inte vägen framåt just nu, när vi har dessa utmaningar. Vi har ett samhälle att bygga.

Vi tror att man i stället måste bygga framtidstro. Trygghet i grunden byggs naturligtvis inte genom att man övervakar barn. Trygghet byggs genom att man ser de här barnen innan gängen ser dem.

I våras fick alla i utskottet en pocketbok, en prisbelönad sådan. En pocketbok är ju lätt, men innehållet i denna är tungt. Den heter Blir du ledsen om jag dör. Jag hoppas att alla ni som är här i kammaren i dag har läst den. Men om ni inte har läst den finns den på era kontor; vi hade möjlighet att ta med oss var sitt exemplar från utskottet. Det var någon donator som tyckte att det vore lämpligt om vi läste den.

Boken är skriven av Nicolas Lunabba, som är baskettränare i Malmö. Han har i ett tal som han höll för ett tag sedan formulerat följande: ”Jag skulle prata om att demokrati handlar om gemenskap och medmänsklighet. Men att vi samtidigt har satt i system att exkludera somliga människor ur samhällsgemenskapen. Att människor i Sverige idag tillskrivs olika värde. Barn kan inte drömma på tom mage. Barn kan inte visualisera en framtid, än mindre tro att deras drömmar kan förverkligas, när de tvingas leva i nuet – och enbart i nuet.”

Det är klart att om vi ska få de här barnen att sluta skjuta och att inte dras in i gängens chimära gemenskap måste vi erbjuda ett alternativ. Här har politiken ett oerhört viktigt ansvar.

Jag har nämnt tidigare att det finns en del positiva saker med utredningen och i betänkandet, som vi har kommit fram till. Det handlar bland annat om behovet av att se till att detta ska utvärderas kontinuerligt och att vi verkligen ser över detta. Det ska finnas prövningar på olika nivåer och vid olika tillfällen, så att man har en rättssäker och bra process.

Det är något som Rädda Barnen bland annat har lyft fram i sina remisssvar. Jag är säker på att några andra här i salen kommer att lyfta upp de farhågor som Rädda Barnen har och som jag tror att alla vi här kan se i mångt och mycket. Man lyfter fram att barnkonventionen är en lag sedan ett antal år tillbaka. Men vi tar kanske inte barnkonventionen på fullaste allvar. Jag tror att Rädda Barnens kommentarer om detta är viktiga att ta till sig.

Fördelarna med förslaget överväger nackdelarna. Det är viktigt att säga. Med ännu ett redskap slår vi undan fötterna på de gängledare som försöker använda barnen som brickor i ett cyniskt spel. Vi gör det lite svårare att locka in barnen i utförarledet. Vi bryter därmed i bästa fall den långsiktiga förmågan att rekrytera nya personer till den här verksamheten, som skadar vårt samhälle så oerhört mycket. Här finns den stora potentialen i dagens betänkande. Det är skälet till att Socialdemokraterna säger ja till förslaget i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! Hot, våld och trakasserier mot offentliganställda är ett allvarligt problem. Ingen ska behöva utstå hot och våld på grund av sitt arbete. Denna typ av handlingar får inte tolereras. Beslutet vi har i kammaren i dag är en viktig signal att detta inte accepteras i ett demokratiskt samhälle.

När tjänstemän utsätts riskerar de att inte kunna utföra sitt arbete. Ledamoten Melin beskrev på ett förtjänstfullt sätt i förra inlägget – om förra betänkandet – hur hot påverkar människor ända in i benmärgen. Tack för den redogörelsen, ledamoten Melin!

I januari år 2020 infördes ett särskilt straffrättsligt skydd för blåljusverksamhet, med anledning av ett antal kravaller och oroligheter där inte minst polis och ambulanspersonal drabbades. Det är ett nytt gradindelat brott, och det har blivit ett antal fällande domar även i HD, faktiskt. Det har blivit ungefär fyra månaders fängelse i snitt för de här överträdelserna och brotten mot människor som gör sitt dagliga arbete.

I dag tar vi ett steg till – ett av flera på samma väg, kan man säga. Vi behandlar nu betänkandet Ett starkare skydd för offentliganställda mot våld, hot och trakasserier m.m. Det bygger på regeringens proposition och en utredning som har benat igenom de här sakerna i grunden. Det ska sägas att vi initialt, när den här produkten började tas fram, också hade en liten dialog på departementet i den här frågan.

Det är väldigt välkommet, för det är tyvärr en alltmer sällsynt gäst i verkligheten. När SD och Tidöregeringen ska ta fram produkter förekommer det ganska lite dialog med oppositionen. Vi hade önskat lite mer av det. I detta fall var det dock en bra dialog initialt, och det ska ni ha kredd för.

Jag ska inte gå igenom det här, för det är er produkt och inte vår i grund och botten, men det handlar bland annat om ett helt nytt brott när det gäller förolämpning av tjänsteman. Man får väl nästan säga att det återinförs, eftersom detta är någonting som har funnits tidigare. Det finns också skärpta straffskalor och annat i detta. Syftet är glasklart: att skydda olika människor som i tjänsten arbetar för att bekämpa eller beivra brott.

Detta är en åtgärd som vi socialdemokrater stöder. Det finns vissa delar i det här förslaget som många remissinstanser har varit tveksamma till. Det gäller inte minst anonymisering av beslutsfattare och annat. Vi behöver följa detta väldigt noggrant framöver. Det här är inte enkel materia. Offentlighet och transparens är grundläggande i ett demokratiskt samhälle, och vi ska inte ta lätt på de sakerna.

Jag ska återkomma lite till vissa saker, men jag vill framför allt lyfta fram de fackliga remissyttrandena. Både LO, TCO och Saco har framför allt betonat att detta inte generellt sett ersätter arbetsmiljöfrågorna, utan det här måste ske på två ben. Vi riksdagspolitiker har ju en viss förkärlek för att jobba med straffrätten. Det är det naturliga för oss när vi stiftar lagar och så. Samhället är dock mer komplext, och arbetslivet är mer komplext.

Framför allt TCO och Saco är väldigt tydliga med att fokus inte bara får ligga på att straffa förövaren, utan det måste jobbas med brottsförebyggande och förebyggande insatser för att göra arbetsmiljön säker och bra på många sätt. Det går också att förebygga hot och våld på många sätt. Det har man under lång tid gjort tillsammans med fackföreningsrörelsen.

Vi har kunnat se att detta också kräver ökad bemanning, bättre resurser, förbättrade scheman och många andra saker som också bidrar till en bättre arbetsmiljö för personalen och som minskar utsattheten.

Fackförbundet ST, som organiserar väldigt många offentliganställda, är inne på samma linje. De lägger också fram en del konkreta förslag i sitt remissyttrande. Det handlar bland annat om ett nationellt inrapporteringssystem för att få bättre koll på hur problematiken ser ut när det gäller incidenter av hot och våld.

Det är detta som är härligt med det svenska remissystemet: Om man läser noggrant kan man hitta en del guldkorn som man naturligtvis kan bygga vidare på längre fram.

Fru talman! Socialdemokraterna stöder som sagt utskottets förslag. De som bär upp välfärden i samhället – rättsstaten, våra lärare, vårdpersonal, socialsekreterare, handläggare och poliser – har alla rätt att gå till jobbet utan att utsattas för våld, trakasserier och hot. Punkt slut. Det här angår dessutom hela samhällskroppen. Det angår oss alla.

Jag yrkar därför bifall till utskottets förslag i betänkandet. Låt oss tillsammans och gemensamt se till att våra offentliganställda får ett starkare skydd – ett starkare skydd som de förtjänar – och att vi fortsätter att arbeta för en trygg arbetsmiljö.

Fru talman! För det första har man framför allt dagarna efter Örebro men även framledes pratat om AR-15 och liknande vapen. Sten Bergheden har naturligtvis en väldigt välkalkylerad tystnad kring det faktum att det var ett så kallat halvautomatiskt vapen för jaktbruk, liknande AR-15, som användes i Örebro. Sten Bergheden skakar på huvudet, men jag utgår från att han håller med om detta faktum. Annars kommer polisen eller förundersökningen att visa någonting annat. Att ett halvautomatiskt AR-15-liknande vapen användes i Örebro kan vi väl vara överens om.

För det andra skulle jag ta upp frågan huruvida man ska göra en genomlysning av psykisk ohälsa bland licenshavare, någonting som jag naturligtvis tycker att alla seriösa licenshavare borde tycka är helt naturligt och bra. Man kan nästan undra varför någon ska indigneras över att vi i ett tidigt skede ska inventera och ta reda på om det finns personer med psykisk ohälsa som har tillgång till vapen som de kan använda mot sig själva, vilket jag ska säga inte är ovanligt när det gäller legala vapen. Det är dessvärre ett otroligt vanligt sätt att ta livet av sig på i samband med psykisk ohälsa.

Varför vill inte Moderaterna och Sten Bergheden att man i ett tidigt skede ska upptäcka dem som har psykisk ohälsa och av den anledningen inte bör ha tillgång till ett vapen? Vad är skälet till det? Jag förstår det inte.

Fru talman! Det var många grejer som ledamoten Bergheden lyfte upp här som på samma sätt som tidigare replikskiften gjorde mig snurrig i huvudet. Jag blev ännu snurrigare i huvudet, och då ska ni veta att jag är snurrig i vanliga fall.

Jag vill inledningsvis, innan jag går in på själva materian, markera mot de väldigt negativa värdeomdömena om enskilda individer som inte är närvarande i rummet, nämligen de utredare som under lång tid har jobbat på departementet för att få igenom vapendirektivet. De är inte värda en sådan smutskastning från riksdagens talarstol, utan möjlighet att försvara sig.

Jag tycker att vi ska vara varsamma om de tjänstepersoner som är anställda vid departementen, tidigare och nuvarande. Det är bara en markering från min sida i sammanhanget. Det här är politik, och kritiken ska riktas mot den före detta regeringen, andra partier eller andra människor och inte icke närvarande tjänstepersoner som har gjort vad de har kunnat.

Ledamoten Bergheden hade en lång rant om vilka fantastiska kvaliteter detta halvautomatiska, militärliknande vapen har. Det lät som ett reklamblad för AR-15. Det var ingen måtta på hur bra det var.

Han pratar alltså om det vapen som är det absolut vanligaste vapnet i världen i skjutningar, bland annat i skolmiljö – ett gissel som gör att barn i dödsångest får gömma sig under skolbänkar och människors liv släcks, bland annat beroende på detta vapens enorma eldhastighet och kraftfullhet, vilket gör att polisen inte kan gå in och avbryta pågående våld.

Min fråga är: Står Sten Bergheden här och säger att Moderaterna i justitieutskottet inte kommer att förbjuda AR-15 för jakt?

(Applåder)

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1, som vi har tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet, avseende skjutvapens lämplighet för jakt, som vi redan har pratat om.

Jag ska inledningsvis prata lite allmänt om vapen innan jag kommer in på det som kanske är kvällens huvudnummer. Våldet i samhället, framför allt med skjutvapen men även med sprängningar naturligtvis, är en av våra mest akuta samhällsutmaningar. Det har gjort att betänkandedebatterna om vapenfrågor på senare år inte varit de lite sömniga tillställningar som de kanske varit historiskt. Här har vi en stor samhällsutmaning tillsammans.

Under den socialdemokratiskt ledda regeringen skärptes vapenlagarna väsentligt. Framför allt höjdes minimistraffet för vapenbrott till två års fängelse, vilket bland annat innebär att det blir häktningspresumtion. Den här höjningen återkommer vi ofta till när vi pratar om ett paradigmskifte i synen på vapen i samhället. Varför gör vi då det? Jo, därför att den i mångt och mycket representerar en vändpunkt som gjorde att vi praktiskt kunde låsa in människor som tidigare inte hade blivit inlåsta.

Att människor kunde bli ertappade på förmiddagen med ett illegalt handeldvapen som helt uppenbart skulle användas i kriminella sammanhang men sedan på kvällen ändå kunde fortsätta att göra djävulskap på fri fot var en helt orimlig ordning. Att vi såg till att man i praktiken får två års fängelse för den typen av brott var en välgärning. Det var ett sanslöst system vi hade tidigare. Ändringen innebar att vi inte bara fick bort en massa vapen från gator och torg utan även fick bort en hel del våldsverkare och potentiella våldsverkare. Det är hundratals personer som i dag sitter i fängelse eller häkte just på grund av vapenbrott men som inte skulle ha gjort det med tidigare ordning.

Detta har naturligtvis inte löst alla problem. Men det dödliga våldet tenderar nu att minska, kanske för fjärde året i rad. Det är en otroligt positiv utveckling. Vapenlagstiftningen är en bidragande orsak. Det finns naturligtvis även andra orsaker, såsom en högre uppklaringsprocent och mycket större polisiära resurser. Vi har också en ny analys på plats. Jag ska återkomma till det.

När det gäller passionsbrott och andra brott med känslobaserade motiv – det kan handla om svartsjuka, rädsla eller hämnd – har generellt sett straffrätten inte någon som helst betydelse för huruvida människor begår brott eller inte. Straffrätten, som vi ofta pratar om i det här rummet, är nästan det mest trubbiga redskap man kan hitta. Det krävs helt andra metoder för att se till att människor inte begår den typen av brott. Det är oftast andra konsekvenser som får större betydelse för förövaren. Detta är ett känt kriminologiskt faktum. Det är inte hittepå eller gissning, utan det här vet man med otroligt mycket evidens, inte minst från internationella sammanhang. Det krävs naturligtvis andra evidensbaserade medel för att komma åt de känslobaserade och känslodrivna brotten, som vi kan kalla dem.

Men i vapenfrågan har vi ett lite annat perspektiv och tänker lite annorlunda. Framtida forskning får visa om det vi resonerar kring nu är rätt väg att gå. Det får vi se. Vi vet inte, men vi kommer att få svaret så småningom. Vi pratar nu inte om de vapen som vi diskuterar i samband med frågan om AR och liknande vapen.

Det handlar först om hur vapnen kommer in i landet – de smugglas in och transporteras långa sträckor. Så är det kanske en vapensmed som ska manipulera eller bygga om vapnen. Sedan ska de gömmas. Under den här processen, där många människor är inblandade, finns det för förövarna hela tiden en risk att vapnen påträffas. Det kan ske vid en vanlig rutinkontroll i trafiken. Det kan vara en vaktmästare som lyfter på ett innertak som ser lite snett ut i ett flerbostadshus och hittar ett vapen. Det kan vara en mamma som letar efter smutstvätt i sin dotters rum och hittar ett vapen som dottern har fått att gömma av pojkvännens kompis.

Den typen av händelser sker hela tiden. I det läget har ofta människor under hela processen fattat beslut med någon typ av rationalitet. De har gjort en riskbedömning när det gäller både risken för upptäckt och brottets allvarlighetsgrad.

Så som det ser ut nu är vi helt övertygade om att det är viktigt att jobba med hur höga straff vi har. Det gäller inte bara för häktningspresumtionen, som det var initialt, utan också som en avskräckande effekt för de personer som gör detta. Om det är rätt väg återstår att se.

När det gäller vapenbrotten har vi försökt att implementera det berömda vapendirektivet. Vi hoppas att vi har nått vägs ände. Jag har sagt det många gånger i talarstolen: Med ett enda allvarligt terrorattentat på europeisk mark kommer det att bli ytterligare skärpningar av regler för vapen. Det gäller inte minst de halvautomatiska. Det är också där vi befinner oss i vårt land efter den första riktigt allvarliga skolskjutningen, massmassakern som skedde i Örebro.

Vi kan gå till den specifika frågan om AR-15 och andra halvautomatiska vapen. Naturvårdsverkets beslut att tolka in ett antal parametrar gjorde att vapnen helt plötsligt kom ut på marknaden i stor skala. De blev slutsålda över hela riket.

De blev kanske eftertraktade bland vapenvänner. Men de blev det i ännu större utsträckning bland dem som kanske lite vårdslöst kallas för militärt överintresserade befolkningsgrupper. Jag ska inte använda förklenande förkortningar.

Vissa av oss har varnat för detta under lång tid. Jag ska försöka att förklara det på någon minut utifrån tre perspektiv.

Det gäller först säkerhetsperspektivet. Vi anser – tillsammans med idolen Leif GW Persson, som var alla borgares idol förr i tiden innan de upptäckte att han var en riktig gråsosse – att det är ett vapen framtaget för strid, även om det finns begränsningar för vad som är tillåtet i vårt land.

Det handlar om – för att citera Leif GW Persson – att det är avsett för ett militärt sammanhang där man vill döda största möjliga antal personer på en begränsad yta. Kort sagt utgör den vapentypen en klart höjd fara om den hamnar i fel händer, vilket vi dessvärre har kunnat konstatera på det mest fruktansvärda sätt.

Det andra är en etisk fråga. Det är att betona respekten för viltet. Nu kommer vi in på det faktum att man ska kunna skjuta det första skottet och vara säker på att det träffar. Det är ett signum som präglar de allra flesta jägares inneboende moral.

Om man har ett halvautomatiskt vapen och argumenterar för att man behöver detta för att kunna skjuta fler skott för att skjuta viltet är det en mycket kontroversiell åsikt även i jaktkretsar. Behöver man verkligen ett militärt konstruerat vapen för civilt jaktbruk? Självklart inte.

Det tredje är det signalvärde som finns i att man har en normerande situation där människor går omkring med militära vapen. De har oftast dessutom militära utstyrslar i övrigt med uniformsliknande jaktkläder i kamouflage.

Det skapar naturligtvis en normförskjutning i samhället. Militära ändamål är en sak. Civila ändamål är en annan sak. De bör vara åtskilda. Dessvärre sker här en förflyttning som är synnerligen olustig.

Denna förflyttningsutveckling har man kunnat se i till exempel Australien och Nya Zeeland innan man bestämde sig, satte ned foten och förbjöd de vapnen i de länderna. Man ser det i Kanada. Man har sett det i USA, men där har man som bekant inte haft den politiska kraften att lösa detta på ett bra sätt.

Fru talman! Sverige riksdag har enats förr om att skärpa vapenlagarna för det allmännas bästa. Jag tycker att vi borde göra det igen. Det verkar som att de tankarna finns hos regeringspartierna. Även Sverigedemokraterna har gett ett förtydligande besked, och det är vi glada för.

Jag hoppas att vi tillsammans kan hitta lösningar för att få bort skjutvapenvåld oaktat om det sker i skolor eller på gator och torg.

(Applåder)

Fru talman! Man har två minuter på sig i en replik. Det är viktigt att poängtera. Det är bra att man försöker använda de minuterna väl.

Jag tackar för förtydligandet, som nog är viktigt med anledning av att det är Adam och hans kamrater i koalitionen med SD och regeringen som ska hantera det här när det väl kommer till betänkandearbetet i utskottet. Det är väldigt tydligt att det är partiledarens uppfattning som tar sig uttryck här i dag i kammaren och inte någon annan. Det är skönt.

Sedan kan man säga rent filosofiskt – jag återkommer kanske till det – att specifikt Sverigedemokraterna, som oftast anser sig tala så himla väl om laglydighet, trygghet och ordning, samtidigt påfallande ofta relativiserar den känsla av otrygghet som den typen av vapen skapar i samhället. Efter skolskjutningen i Örebro finns det ett berättigat och brett folkligt stöd för ganska kraftfulla förändringar, är jag helt övertygad om. Jag tycker att det är bra att vi tydligt och säkert kan säga att det finns en gräns för vad som är lämpligt. AR-15 och liknande vapen av militärliknande karaktär hör inte hemma i våra jaktmarker. De hör hemma på slagfälten och ingen annanstans.

Fru talman! Det är en sen kväll och tidigt i debatten. Jag var kanske inte på hugget för att begära replik direkt. Men Adam lyfte i sitt anförande in en rad perspektiv som gör att jag blir lite frågande och kanske har behov av att få en del frågetecken utredda.

Ett antal dagar efter den fruktansvärda skjutningen i Örebro pratar Jimmie Åkesson, Sverigedemokraternas partiledare, fortfarande om AR och liknande vapen som så kallade Rambovapen. Adam Marttinens partiordförande säger att många ifrågasätter att man ska använda ett sådant här vapen till jakt över huvud taget. Sverigedemokraternas partiledare kryddar med uttalandet: ”Jag är rädd för, och där tycker jag att jägare borde lyssna på oss kritiker, att det finns en risk för att förekomsten av den här typen av vapen förändrar legitimiteten och respekten för svensk viltvårdstradition.” Dessutom poängterar partiledare Åkesson att detta är ställningstaganden framförda av Sverigedemokraterna och att det är den så kallade partilinjen.

Vi som sitter i justitieutskottet är alla väl medvetna om att det har lett till en del personalförändringar när man inte har kunnat efterleva den här typen av tydliga och som jag tycker väldigt bra ställningstaganden och partilinjer. Jag blev lite fundersam av Adam Marttinens resonemang under det inledande anförandet. Ställer sig Adam Marttinen bakom sin partiordförande i den här frågan?

Fru talman! En av orsakerna till att man inte förmådde trycka ut resurser i yttre tjänst handlade om att skjutningarna tog enormt mycket utredningsresurser i anspråk. Det hade vi inget alternativ till. Skulle vi inte ha utrett de brott som drog sönder samhället? Skulle vi stället uppnå specifikt detta med uniformerad polis i yttre tjänst?

Nu har vi nått en kritisk massa av poliser – med 10 000 nya polisanställda – på grund av de beslut vi tog och de gemensamma beslut som vi har kring fortsatt expansion.

Vi kommer självklart att se resultat av det. Jag hoppas det. Jag vet också att Petra Lundh och Stefan Hector har den inställningen i myndigheten. Jag har alltså en trygg förhoppning om det.

Men med det sagt ska jag också säga att resurserna kom under socialdemokratiskt styre. Polisutbildningarna i både Borås och Malmö skapades under den här perioden. Det är förutsättningen för en fortsatt expansion. Det kommer huvudsakligen propositioner till riksdagens bord som är beredda och utredda under socialdemokratisk ministär. Ni skördar frukterna av dem nu. Jag har inga problem med det. Det viktigaste är att det blir bra för samhället. Ni får gärna åka lite snålskjuts på våra utredningar och lägga fram förslag här i kammaren, bara det är bra och kloka förslag, vilket det ofta är när vi har lagt grunden för dem.

Jag tror i grund och botten att vi mår ganska bra av att ha samtal över blockgränserna mellan de två statsbärande partierna kring rättsfrågorna. Det tror jag att vi kan fortsätta att ha framöver.

Fru talman! Man kan säga att detta är oerhört glädjande. Ledamoten Mikael låter som en traditionell gråsosse – med mer pengar till socialtjänsten och social prevention och allt möjligt trevligt.

Jag kan säga att vi har väldigt gott samvete när det gäller det brottsförebyggande arbetet under de åtta åren. Vi sjösatte till exempel det första brottsförebyggande programmet i Sverige på 25 år. Där fick vi ett helhetsgrepp på hur man skulle jobba med det brottsförebyggande arbetet.

Ute i kommuner och regioner där vi har styrt har vi tillskjutit enorma resurser. De generella och riktade statsbidragen från riksdagen för brottsförebyggande verksamhet ökade dramatiskt under våra åtta år, parallellt med det.

Sedan håller vi med om att vi behöver ha en spetsigare socialtjänst. Vi behöver se över sekretessregler och informationsutbyte mellan olika instanser – naturligtvis med förnuft. Den parallella utvecklingen gör vi tillsammans i olika utskott. Vi har en bred palett av brottsförebyggande arbete.

Jag kan säga att vi i de kommuner som vi styr – nu styr vi bland annat de tre största kommunerna – har ett oerhört framgångsrikt arbete tillsammans med polisiära myndigheter för att klara det här.

Framgången mäter man bland annat i färre öppna drogscener. Nu kan vi också se att vi har färre skjutningar än tidigare. Jag tycker ändå att vi ska ta med oss det – att skjutningarna har minskat tre år i rad. Antalet döda minskar år för år när det gäller det dödliga våldet. Det måste även ni tycka är positivt – eller hur?

Fru ålderspresident! Jag har ett antal reservationer i betänkandet, men jag väljer att yrka bifall enbart till reservation 4, om vikten av det brottsförebyggande perspektivet. Ni kommer snart att bli varse varför jag väljer just den reservationen.

Polisen finns i vår vardag, ibland kanske mer via nyheter eller kulturinslag, filmer och deckare. Men den finns där, och den är en central aktör för att klara några av de absolut svåraste samhällsutmaningar som vi har i vårt samhälle. Polisen har fått stora resurstillskott – mer än fördubblade resurser i praktiken. Man har dessutom haft en del utmanande uppgifter utöver det, inte minst i form av den omorganisation som sjösattes för tio år sedan som naturligtvis har tagit enormt mycket kraft. Men man har fått ett starkare mandat, och man har vassare redskap.

Med detta följer också hårdare och starkare förväntningar från politikens sida. Vi förväntar oss att polisen ska ha högre uppklaringsprocent. Vi förväntar oss en ökad tillgänglighet. Vi förväntar oss en ökad synlighet.

Låt mig vara ärlig: Det går åt rätt håll. Men vi behöver också ibland påminna oss om varför den stora polisreformen gjordes. Man hade under lång tid sett att stödfunktionerna hade växt sig allt större på bekostnad av den traditionella kärnverksamheten. Man såg att personalen ofta kände att de var tvungna att röra sig för att utvecklas i yrket och göra internkarriär inåt och uppåt i organisationen i stället för längst ut i ventriklarna. Detta innebar, som hos många andra myndigheter, att myndigheten blev övertung. Det saknades kraft längst ut i organisationen.

Omorganiseringen blev närmast en reset av systemet, kan man säga. Vi skapade en enmyndighet och stängde ned det gamla sättet att organisera polisen.

På ett sätt har det varit segt att få ut resurserna i polisområdena. Det akuta läget, med skjutningarna och den övriga organiserade brottsligheten, har varit påfrestande och har gjort att det har varit svårt att hinna med det brottsförebyggande arbetet. Man har helt enkelt inte riktigt mäktat med detta fullt ut.

Även personaltillväxten har tagit mycket kraft. Den befinner vi oss mitt inne i, och den kommer ju att fortsätta. Det finns bred politisk enighet i kammaren om det.

Men nu står vi ändå här. Vi har egentligen inga ursäkter längre. Resurserna finns på plats. Poliserna har börjat jobba. Vi satte upp ett högt mål om 10 000 nya polisanställda till 2024, och man uppnådde det. Man nådde över den ribban, dessutom med lite luft emellan.

Det är synnerligen ovanligt i svensk förvaltning och svensk politik numera att vi klarar av någonting på utsatt tid. Vi kan knappt bygga en cykelväg utan att det blir årslånga förseningar. Vårt land har tyvärr blivit en administrativ katastrof. Men även om vi inte ska detaljstyra polisen var den skarpa målsättningen, de tydliga uppföljningarna och det politiska kravet gällande de 10 000 nya polisanställda en succé. Detta kommer, hoppas jag, att finnas med i de flesta handböcker om hur politiker ska ägna sig åt styrning framöver: Man ska sätta ett tydligt krav och ett tydligt mål. Det blomsterspråk som vi älskar att omge oss med kanske inte alltid fungerar.

Nu har vi dessutom en polisledning på plats. Här får jag ge kredd åt det moderatstyrda departementet för att man ställer krav på att poliserna och de nya resurserna ska hamna längst ut i lokalpolisområdena: Mycket bra, Gunnar Strömmer och ni andra!

På förra årets högtidsstund – jag menar när vi debatterade motsvarande betänkande förra året – noterade jag att antalet öppna drogscener i storstadsområdet Stockholm hade minskat med tio. Det är oerhört glädjande. I en nyligen publicerad rapport från länsstyrelsen, för bara några dagar sedan, har man noterat att ytterligare tio öppna drogscener har försvunnit från Storstockholm.

Nyckeln är kanske inte primärt vistelseförbud. Det kan man se när man tittar lite noggrannare på de olika drogscenerna. I exempelvis Rågsved är det ett fåtal personer vi pratar om. Det handlar om en bred palett av åtgärder, där vistelseförbud förvisso är en del. Det ska sägas. Men jag ska gå igenom lite kortfattat vad det är för framgångsfaktorer vi talar om i polisiärt hänseende.

Det handlar om lokal och regional samverkan. Samverkan är ju blomsterspråk, ett ord som jag inte gillar. Men det är alltså ett tätt samarbete vi pratar om. Det är ett samarbete mellan polis, socialtjänst, fastighetsägare, skolor, fritidsverksamhet och civilsamhälle. Det är en av nyckelfaktorerna.

Det handlar också om en synlig och närvarande polis på ett annat sätt än tidigare. Det är en nyckelfaktor när det handlar om att slå ut en öppen drogscen. Ökad fysisk närvaro och uniformerad polis i området har ofta en avskräckande effekt på en öppen narkotikahandel. Samtidigt innebär det ökad trygghet för vanligt folk. Det handlar om att störa ut logistiken för gängen och ta bort de samlingsplatser där rekrytering också sker, även om den även sker på nätet i allt större omfattning.

Det handlar också om fysiska förändringar och trygghetsskapande åtgärder som kommunen vidtar i olika avseenden. Det är alltifrån buskar som behöver klippas ned eller skymda utrymmen som behöver byggas bort.

Framför allt handlar det om tidiga insatser och om riktat socialt stöd. Detta är någonting som vi har pratat om i den här kammaren många gånger. Det är nyckeln till detta.

Målet måste vara att det inte ska finnas en enda bestående drogscen i vårt land. De ska bort, helt enkelt.

Gängen kommer naturligtvis att skifta strategi. Vi är inte så naiva att vi inte inser det. Vi vet att det kommer att ske. Man kommer att gå över till Postnord eller någonting annat i stället. Men samtidigt slår vi mot dessa öppna marknader och ser till att gängen inte kan skapa otrygghet.

Gängen kommer kanske att ägna sig åt LSS-verksamhet eller försvinna in i HVB-verksamhet, som vi ser i det här sönderprivatiserade landet. Men vi ska naturligtvis göra allt vad vi kan. Det gäller kommuner, och jag hoppas att myndigheterna också jobbar med det.

Parallellt med det här måste vi bygga ett starkt samhälle. Det handlar om fritidsverksamhet, kulturliv och en samlad skola. Vi behöver inte färre fritidsgårdar. Vi behöver ha fler fritidsgårdar. Vi behöver ha simskola för ungarna på sommaren och sommarjobb. Vi behöver, som jag brukar säga, ha lite mer saft och bullar för barnen i stället för en framtid där de poserar med vapen på sociala medier.

Vi socialdemokrater vägrar acceptera en framtid där Sverige närmar sig Turkiet, med Europas största fängelsepopulation. Det här är ingenting annat än ett politiskt haveri, som vi måste skifta fokus från.

Ett tydligt budskap kommer således från Socialdemokraterna. För varje krona som satsas på det repressiva ska det satsas en krona eller mer på det förebyggande arbetet. Det är det enda sättet att långsiktigt lösa problematiken. Därför har vi vår reservation.

Fru talman! Låt mig avsluta med att vara mycket tydlig. Vi kommer aldrig att backa i kampen mot den gängkriminalitet som sliter sönder vårt land.

Vi socialdemokrater står inte utanför verkligheten i den här delen. Vi går inte på studiebesök i våra särskilt utsatta områden. Vi är där. Vi verkar där. Vi har S-föreningar. Vi har verksamhet. Många av oss, inklusive undertecknad, är uppvuxna i ett sådant område. Vi organiserar människor och samtal.

Det var en väldigt bra diskussion för en liten stund sedan om folkbildningens roll. Den är en nyckel när det gäller att bygga ett starkt civilsamhälle i de områden som är hårdast drabbade av gängkriminalitet.

Vi vägrar också att låta oss dras med i ett förenklat och hårdnande klimat när det gäller de här frågorna. Den kriminalpolitiska diskussionen präglas tyvärr av en ensidighet. Om jag ska ge lite beröm till SD – jag lovar att det är sista gången jag gör det i år – kan jag säga att jag tyckte att Katja Nybergs inlägg också präglades av den insikten. Nu är hon inte ens kvar i kammaren.

Men, mest av allt, ska vi också ha lite skuld och skam in på kroppen över att vi tillät den här utvecklingen att ske – att klyftorna växte, att segregationen fördjupades och att människor och samhällen lämnades därhän. Det är där roten till skulden ligger och ingen annanstans.

(Applåder)