Ulrika Liljeberg (C) svarade Petter Löberg i en replik om Vapenfrågor i debatten ”Protokoll 2025/26:61 Onsdagen den 21 januari” den 21 jan 2026.
Petter LöbergS· i sitt anförandeInledningsvis vill jag yrka bifall till en av tre reservationer från Socialdemokraterna. Det är reservation 2, som vi har tillsammans med MP och V, om skjutvapens lämplighet för jakt. Som tidigare talare har berört är en…Herr talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till en av tre reservationer från Socialdemokraterna. Det är reservation 2, som vi har tillsammans med MP och V, om skjutvapens lämplighet för jakt.
Som tidigare talare har berört är en proposition på väg till riksdagens bord. Vi kommer naturligtvis att föranledas att göra ett förarbete och ha en ganska omfattande debatt om den. Det ska bli spännande att se hur detta utvecklar sig. En del av de frågorna berör även det som tas upp här i dag.
Våldet med skjutvapen är ingen abstrakt fråga, herr talman. Det är inte enbart en teoretisk diskussion om paragrafer och föreskrifter, utan det handlar i grund och botten om en verklighet som kostar människoliv i alltför stor omfattning.
Detta handlar om både legala och illegala vapen. Det är ett otroligt litet, om ens något, spill från den legala sidan av Vapensverige till de kriminella miljöerna.
I grund och botten är vapen en konstruktion för att avsluta liv, och med detta följer ett stort ansvar. Det handlar om vapnens konstruktion – de är gjorda för att förstöra vävnader och avsluta liv. Det behöver vi tänka på när vi pratar om vapen.
Vapen är också ett våldsmedel. Det finns åtskilliga exempel på att vanliga, legala jakt- och skjutvapen använts för våld i en nära relation och bidragit till att människor hotats eller känt sig otrygga i sitt eget hem.
Vi pratar väldigt sällan om det i den här kammaren, men vapen används också i samband med att människor väljer att avsluta sitt eget liv. Det är många gånger legala vapen som används. Det skulle naturligtvis också ha kunnat göras på ett annat sätt – det är inte det som är problemet i sig – men legala vapen används för att på olika sätt avsluta liv.
Massmordet i Örebro förra året var en händelse som på ett dramatiskt sätt förändrade förutsättningarna för synen på vilka som ska hantera de legala halvautomatiska vapnen, och hur.
Regeringen var åtminstone initialt väldigt kraftfull och deklarerade väldigt tydligt att den här typen av vapen i grunden inte hör hemma i våra jaktmarker. Dessa vapen tillhör de organisationer i vårt samhälle som har ett våldsmonopol – i det här fallet militär och polis. I grunden ska halvautomatiska militärliknande vapen inte finnas ute i våra skogar och jaktmiljöer.
Man kan jämföra detta med regelverken kring en annan företeelse. Jag vet att förste vice talmannen är väldigt intresserad av bilar av ett visst märke, som vi inte ska nämna här i kammaren. Bilen som företeelse är rigoröst reglerad. Vi tvingar kommande användare att gå omfattande utbildningar och tester innan man får tillåtelse att köra bil på vägarna. Vi kontrollerar våra bilar regelbundet så att de ska vara säkra för både förare och andra. Vi har en omfattande apparat för att se till att människor som kanske inte borde ha körkort också blir av med det i samband med läkares anmälningsplikt och annat.
Detta har vi för att bilen i fel sammanhang kan avsluta liv, skada människor och vara farlig. Det ser vi som helt självklart – och det ska också vara självklart när det gäller vapen, som går att översätta och jämföra på alla möjliga andra sätt. De är nyttoföremål som vi har och som tjänar oss väl i många sammanhang. De ska också hanteras med den här typen av varsamhet.
Det gläder mig att vi ofta har haft en politisk enighet i den här kammaren om just vapenfrågorna. Jag upplever att det sakta men säkert har gått från att vara en ganska polariserad debatt till att vi har kunnat enas, ha en bra dialog och hitta fram – inte minst givet det hårda tryck som den fruktansvärda gängkriminaliteten och skjutningarna har inneburit.
Precis som Adam Marttinen sa kan vi nu också se resultaten av de beslut vi under tio års tid har tagit här när det gäller flerdubblade straff för olaga vapeninnehav. Vi har nu en helt annan syn på om man blir tagen med ett olagligt handeldvapen, till exempel.
Den tidigare situationen var fullständigt stollig, för att prata ren svenska. En person kunde bli tagen med ett illegalt vapen på förmiddagen och sedan vara ute igen som en fri man eller kvinna på eftermiddagen eller kvällen. Det var ju en helt orimlig situation, och den har vi äntligen rättat till.
Jag kan också säga lite om anledningen till att vi har valt att titta på just halvautomatiska vapen. Alla vet ju nu att det inte var ett AR15 som användes vid Risbergska, utan det var en annan typ av halvautomatiskt vapen.
Med detta sagt handlar våra diskussioner egentligen om tre saker. Det handlar om etik, det handlar om säkerhet och det handlar om signalvärdet, herr talman. Jag har redan berört signalvärdet. Vi vill inte ha en sådan vapenkultur som vi ser på andra sidan Atlanten i Amerika – jag höll på att säga i vårt grannland. Där har man en närmast religiös relation till sina vapen.
Vapen är nyttoföremål. Vi socialdemokrater har alltid värnat jaktens betydelse och människor på landsbygdens otroligt viktiga roll för att se till att viltvården fungerar. Vi har också respekt för de människor som har detta som intresse och stora rekreation i livet, nämligen att vara ute i skog och mark och jaga. Det är en sund vapenrelation. Att ha vapen för att man tycker att det är fräckt och coolt och ser skräckinjagande ut är en osund vapenkultur. Den typen av kultur hör inte hemma i Sverige. Det är detta jag menar när det gäller signalvärdet.
Jag vill återigen säga att de människor som gör stora insatser för viltvården i vårt land är hjältar på alla möjliga sätt. Vi ska absolut inte försöka krångla till det i onödan för de här personerna. Vi har en land–stad-konflikt som vi ofta pratar om som handlar om att samhället drar sig tillbaka, och vi ser att man stänger olika serviceinrättningar och annat. Frågan om vapnens betydelse kan också få en sådan roll om man hanterar den dåligt. Det här är människor som gör en stor insats för att se till att hålla balans i våra zoologiska system.
Herr talman! Vi ser fram emot den debatt som kommer lite längre fram. Om några veckor påbörjar vi arbetet med den nya propositionen om en ny vapenlag. Därmed avslutar jag mitt inledningsanförande.
(Applåder)
Herr talman! Jag har en fråga till ledamoten Löberg med anledning av att Socialdemokraterna har aviserat att de ställer sig bakom ett förbud av det halvautomatiska vapnet AR15.
När det är fråga om dödligt våld, mord och skjutningar är det alltid lite känsligt att samtidigt prata om pengar, men det går inte att förneka att inlösen av de ungefär 7 000 AR15-vapen som finns i landet skulle innebära en stor kostnad. Det handlar om att lösa in ett vapen som bevisligen inte används av de gängkriminella, som inte används vid kriminalitet och som inte heller användes i den fruktansvärda masskjutningen förra året.
Preliminära siffror uppskattar kostnaden för inlösen till över 200 miljoner kronor. Det är förvisso frivilligt, men det behöver budgeteras.
Min fråga är: Anser ledamoten att detta är en effektiv användning av skattepengar och av polisens tid och engagemang för att förebygga och motverka den grova organiserade brottslighet vi har i Sverige i dag? Är detta rätt väg att gå, eller skulle de 250 miljoner kronorna kunna användas på något mer effektivt sätt för att förebygga och förhindra brott?
Herr talman! Ledamoten beskriver en intressekonflikt som finns mellan ekonomi och att rätta till ett beslut som kanske inte blev bra från början.
En del beslut som vi fattar, eller som vi helt enkelt missar förutsättningarna för – i det här fallet var det Naturvårdsverket som gjorde olika typer av förändringar som öppnade upp för detta – kostar naturligtvis. Felaktiga beslut kostar. Vi fattar tyvärr många sådana beslut varje år i den här kammaren. Det är beslut som vi får ändra och justera och där det finns stora – ofta gigantiska – kostnader kopplat till det.
När det gäller AR-vapnen vill jag säga att de inte har använts i Sverige i de här kriminella sammanhangen. När man gör en internationell utblick ser man dock att de är de vanligaste vapnen i skolskjutningarna i USA. AR15 är ett absolut överrepresenterat vapen när det gäller de fruktansvärda skolskjutningar där barn i skolorna i USA mister livet. Det finns även andra exempel, som händelserna i Nya Zeeland och annat, där den här typen av vapen har använts.
Internationellt sett är det här vapnet inte väl sett av polisiära myndigheter, inte minst. Det förklarar varför vår polis och våra rättsvårdande myndigheter är väldigt tydliga med att de helst inte vill ha den här typen av vapen ute i samhället. Även om det bara är 7 000 vapen måste de bort förr eller senare.
Risken att polisen möter vapnet vid exempelvis en skolskjutning gör att man hamnar i ett eldunderläge som är väldigt allvarligt för de poliser som är först på plats och enligt rutinerna måste ingripa och intervenera. Därför är man väldigt orolig för att de här vapnen ska finnas ute över huvud taget. I det fallet pratar vi om de internationella utblickar som visar att AR-vapen är olämpliga.
Herr talman! Det här är en intressekonflikt. Ledamoten säger att det här är ett problem och hänvisar till internationella perspektiv, men i Sverige är detta ju inte ett problem, för vi har en annan ordning. Vi har de svenska jägarna.
Vi behöver ha respekt för de här vapnen och de negativa aspekter som skulle finnas vid ett användande. Men vi måste också ha respekt för att vi har en stark tradition av jakt och skytte i vårt land.
Vi är ett vapentätt land. Men antalet skjutningar i gängmiljöer, som har ökat drastiskt de senaste åren även om vi ser en viss förbättring, kan inte sättas i samband med de legala, licenspliktiga vapen som finns i många svenska hem. Det är dem vi pratar om.
Det krävs licens för AR15. I decennier har det i svenska hem funnits halvautomatiska vapen. De har inte använts vid gängskjutningar och andra skjutningar. Jag frågade själv rikspolischefen på gårdagens sammanträde i justitieutskottet om legala vapen använts i sådana sammanhang, och det har de inte. Gängen använder sig av illegala vapen.
Jag instämmer dock i det ledamoten tog upp vad gäller licenser. Det är viktigt. Men att förbjuda ett vapen som finns i många svenska hem och inte används felaktigt och att lägga närmare en kvarts miljard på att lösa in dem när de flesta anser att de inte är ett problem anser vi i nuläget inte är rätt sätt att använda pengar i det brottsförebyggande arbetet. Anser Socialdemokraterna det?
Herr talman! Detta grundar sig delvis i respekt för de människor som har köpt AR15-vapen. De har naturligtvis köpt dem i god tro. De har tänkt att regelverket ska fortsätta se ut som det gör när de bestämt sig för att köpa detta vapen. Om vi nu ändrar reglerna, vilket jag hoppas, eftersom de här vapnen inte hör hemma bland allmänheten, måste samhället naturligtvis ta kostnaden. För mig är det självklart att dessa personer ska gå skadeslösa.
Det har diskuterats om man ska göra en värdering och om marknadsvärdet ska vara vägledande vid inlösen. Det tycker jag är helt självklart om det blir ett förbud, även när det gäller tillbehör till vapnen, som man eventuellt köpt. För mig är det en självklarhet om vi har fattat fel beslut.
Det handlar också om respekt för följderna av retroaktiv lagstiftning. Ny lagstiftning innebär visserligen ofta att man måste anpassa sig efter att ha haft andra förutsättningar när man till exempel införskaffade ett föremål eller gjorde saker.
Vad gäller frågan om halvautomatiska vapen använts eller inte har de ändå förekommit i jaktmiljöer under lång tid. Jag ska också säga att det var ett sådant vapen som användes vid Risbergska. Det är en faktaupplysning i sammanhanget. Det var jättehemskt. Det är därför vi behöver ha ett brett perspektiv på frågan om militärliknande halvautomatiska vapen. Men det är korrekt att AR15 som specifik vapentyp eller kommersiell beteckning än så länge inte har använts i svenska sammanhang. Det är viktigt att säga. Men internationellt sett är det ett vapen i vanrykte.
Det är som sagt inte roligt för en vanlig bärplockare att möta en kamouflageklädd ung kille med ett AR15-vapen ute i skogen. Jag har fått höra flera berättelser och vittnesmål om att det gör att man känner sig väldigt otrygg.