Ida Gabrielsson

Herr talman! Akassan sänks för långtidsarbetslösa. Sjuka utförsäkras återigen i hög takt. Banker och matjättar gör stora vinster medan hushållen går på knäna. Medicinen blir dyrare. En sänkt matmoms utan prisgaranti riskerar för skattebetalarna att bli ett dyrt presentkort till Icas vd. Experterna sågar elskattesänkningar och högkostnadsskydd på elen och kallar det bluff. Bensinpriserna avgörs oftast främst på den internationella oljemarknaden.

Vad finns då kvar att vara stolt över av det som Sverigedemokraterna har åstadkommit? Är det de där kronorna som hushållen har fått genom billigare plastpåsar i butiken? Det här är plastpåsar som man inte har råd att fylla med någon mat eftersom man inte har tillräckligt med pengar i plånboken efter er politik.

Herr talman! Oscar Sjöstedt skröt lite i sitt inlägg om att Sverigedemokraterna ska ha bidragit med mycket under mandatperioden. Men sanningen är att de svenska hushållen i stort sett har lämnats helt i sticket. Det har blivit 12 000 kronor dyrare per månad för en genomsnittlig barnfamilj. Regeringen har satsat lika mycket i månaden på den som har en inkomst på över 100 000 som man lägger på skattesänkningar på ett helt år för en genomsnittlig löntagare. Är det något att vara stolt över, Oscar Sjöstedt?

Herr talman! Som jag uppfattar det blir det inga generella statsbidrag som kommer kommunerna och regionerna till del utan en kömiljard som inte räcker ens till att täcka underskottet i en region, till exempel Västra Götaland.

Det är klart att om regeringen betalar kostnadsökningarna, det som sjukvården kostar, behöver man inte höja skatterna i regioner och kommuner. Men man har i stället valt – och det var det som min fråga handlade om – att sänka skatten. Nu talar man om hårt arbetande. Det gäller dem med över 100 000. Man lade 6 miljarder där, och nu blir det mer med ett ytterligare jobbskatteavdrag och ingen avtrappning. Är det värt det? Kan man inte använda de pengarna bättre och finansiera svensk sjukvård så att vi kan vara stolta över Sverige och så att människor som behöver vård får det och personalen får det bättre? Skulle inte det ha kunnat göra budgeten bättre, eller tycker man att det här är rätt prioritering?

Herr talman! Jag måste fråga finansministern: Tycker Elisabeth Svantesson nu, med facit i hand, att hon under mandatperioden gjort rätt prioriteringar när tillväxten är i botten och utsläppen och arbetslösheten slår i taket och när svensk sjukvård, det som är själva kärnan i ett välfärdsland, inte längre fungerar?

Tycker Elisabeth Svantesson, med handen på hjärtat, att det är rätt att låta svensk sjukvård betala skattesänkningar på miljardbelopp för dem som har turen att tjäna över 100 000 i månaden?

Herr talman! Vart är Sverige på väg? Svensk sjukvård är i fritt fall. I ett allt skörare Sverige kan Leo, som fyller fem, inte bjuda sina kompisar från förskolan på barnkalas. Föräldrar som sliter och stretar för att göra allt för sina barn fick lagom till sommaren sänkt bostadsbidrag av regeringen och Sverigedemokraterna.

De allra flesta i det här landet försöker göra sitt så gott de kan och lite därtill utifrån förutsättningarna. Knytkalas hålls på kyrkorna. Matkassar delas ut till svenska pensionärer som trots att de byggt upp landet och sörjt för oss andra nu inte har råd att både äta och betala hyran.

Min vän som är sjuksköterska berättar om sina dagar på en överfull akut, om den konstanta känslan av att inte räcka till och om patienter som ligger i korridoren och kämpar mot sjukdom och oro.

Så här skulle det inte behöva vara i ett välfärdsland.

Det finns väldigt många människor där ute som kämpar på och hjälper varandra när olyckan är framme. Men, herr talman, när ska den svenska regeringen göra sitt?

Herr talman! Det är nu ett år kvar till valet, och den här mandatperiodens sista höstbudget diskuteras. Jag tänkte att vi skulle unna oss en liten sammanfattning.

Hallå, är det någon hemma? Det är en fråga man velat ställa under hela mandatperioden. Alla andra har märkt hur kostnaderna slår, att det är näst intill omöjligt att få en tid på vårdcentralen och att medicinerna blir dyrare. Men det verkar som att regeringen gick och gömde sig så fort regeringsförklaringen var uppläst.

Fritt fram! ville man ropa när hushållen lämnades helt ensamma att hantera konsekvenserna av krisen. Ni kan komma fram nu! Svensk sjukvård fungerar inte.

Och när de väl tittade fram möttes vi av ren förnekelse, med hemmasnickrade diagram över hur klimatmålen var uppnådda. Tillväxten kommer, mässade finansministern. Jag ska rädda sjukvårdspersonalen, sa statsministern, och varslen stod som spön i backen. Vi tror det när vi ser det, tänkte väljarna helt riktigt.

Det hjälper inte heller att döpa om det stålbad regeringen dumpade på svensk sjukvård till en historisk satsning. Inte heller ”Vi satsar brett på hushållen” flyger när 50 000 per år levereras till dem med en hel förmögenhet i månadslön. Finansministern har själv genom sitt budgetförslag fått mer i plånboken under en månad än den genomsnittliga löntagaren får på ett helt år.

Är det dolda kameran? frågade min pappa i telefon från tv-soffan efter att ha räknat ut att det för honom blev knappt en hundring.

Herr talman! Den alternativa verklighetsbeskrivningen verkar dock inte ha gått hem hos väljarna. Kostnaderna i vardagen fanns ju kvar trots finansministerns sagor. Det blev inte kortare väntetider i sjukvården bara för att hon sa det på en presskonferens. Ska det bli så måste politiken jobba för det.

Vad gjorde då regeringen? Kröp man till korset, räddade välfärden och investerade för jobben och tillväxten? Jag skulle inte tro det.

Men aktiviteten ökade ändå dramatiskt på Regeringskansliet i takt med det att opinionsläget blev allt svagare. På vilket vis? undrar du kanske, herr talman. Genom en reformagenda för att stoppa att kriminella tvättar pengar i äldreomsorgen? kanske ni andra tänker.

Jag får lov att göra er besvikna. Var inte så gammaldags! Det är nya tider nu.

Men visst steppade Tidöstyret upp, framför allt på sina Twitterkonton. Kolla inte på oss! Arbetslösheten är inte vårt fel; det är invandrarnas. Välfärden hotas inte av kriminella, höga vinstuttag och regeringens underfinansiering. Den hotas av barnfamiljer som får alldeles för mycket i barnbidrag.

Samtidigt som hela världen bevittnar hur barnen svälter till döds under pågående folkmord i Gaza menar näringsministern att Israel gör hela världen en tjänst. Judiska ungdomar som protesterar mot israelisk militär möts av att den svenska utrikesministern sprider inlägg på sociala medier som kallar dem odjur.

Samtidigt verkar konstigt nog ”Ta inte hit Mellanöstern” vara ministrarnas favoritsägning i egentligen vilken fråga som helst när man ska läxa upp missnöjda medborgare. Men när Mellanöstern genom exempelvis Saudiarabien äger och gör pengar på svensk välfärd är man inte lika nogräknad.

Herr talman! Trots alla de ansträngningar som gjorts för att skylla ifrån sig och flytta fokus är väljarna inte imponerade. Faktum är att det är en historiskt illa omtyckt regering vi har. Att ta från pensionärer med äldreförsörjningsstöd och från långtidsarbetslösa byggnadsarbetare för att ge till Ulf Kristersson och andra med en adress i Stockholms innerstad är ingen röstmagnet. Hatretorik ställer inte mat på bordet. Att någon annan har det ännu sämre betalar inte människors hyra.

Herr talman! Hur konstigt det än låter verkar det som att det plötsligt har slagit ned som en blixt från klar himmel hos regeringen och Sverigedemokraterna att – just ja – det är ju trots allt i Sverige vi befinner oss. I Sverige har vi fortfarande demokrati.

Paniken är total i Tidöstyret när de inser att valet inte sker på Twitter. Trollarméer kan inte göra något åt det faktum att varje person har en röst: bankdirektören, butiksanställda, barnskötare, finansministern och jag. Man behöver inte vara en Einstein för att räkna ut att med enbart moderata kärnväljare vinner man inga val.

Därför, herr talman, står vi här i dag med en budget som har hela 80 miljarder i reformutrymme. Vi får gå tillbaka till pandemin för att komma upp i liknande siffror. Det är cyniskt, ohederligt och desperat. Hade man velat göra något hade man gjort det tidigare. Då hade man inte fördjupat den lågkonjunktur som man nu har försatt människor i utan man hade skyddat hushållen och välfärden.

Detta känns som en partner som har varit notoriskt otrogen år ut och år in och plötsligt lovar bättring. Så agerar regeringen. Eftersom man inte bryr sig tillräckligt mycket om hur det blir, bara hur det låter, kommer det att vara tydligt att det inte blir guld och gröna skogar den här gången heller i budgeten. Den budget som finansministern räcker över är i själva verket lika rejäl som en blombukett som man har köpt på en bensinmack för att säga förlåt.

Finansministern och regeringen spelar roulett med skattebetalarnas pengar. Kaffe och kaka med matjättarna sänkte inte matpriserna. Vänsterpartiet sa det gång på gång och lade fram förslag på förslag som avvisades. Nu med ett år till valet och alldeles för få röster i mätningarna har man plötsligt valt att agera. Om än tillfälligt, åtminstone tills efter valdagen, ska matmomsen sänkas.

Sverigedemokraterna har under tre långa år enbart bidragit med att tipsa väljarna om att man kan handla billigare. Nu slår de sig för bröstet och säger att det nu blir Jimmies matkasse. Men eftersom regeringen inte har brytt sig om att säkerställa att sänkningen går till det tänkta, det vill säga till hushållen och sänkta priser, riskerar skattesänkningen i stället att bli ett presentkort på 20 miljarder från Jimmie till Icakoncernen.

Herr talman! Sverige är skörare än på länge. Vi lever i oroliga tider. Den inre och yttre säkerheten har försämrats. Det starka och trygga Sverige hade behövts här. Vi som vill byta regering om ett år måste vinna valet på egna meriter, med en sakpolitik som vi tror på och bottnar i, med en reformagenda för jobben, tillväxten, välfärden och omställningen.

Sverige behöver gå i en helt annan riktning. Mer än någonsin behövs ett ledarskap för gemenskap, där vi håller ihop, där politiken finns för medborgarna. Så byggs motståndskraften, och så blir Sverige starkare.

Jag ser fram emot att få återkomma och diskutera Vänsterpartiets förslag i den budgetdebatten.

Fru talman! Det är härligt att höra att statsrådet är så öppen för att höra röster.

Vi ska ha med alla. Men det jag diskuterade var egentligen inte den fråga som statsrådet tog upp i sitt svar.

Till exempel kommer jag själv från en familj med väldigt hög arbetsmoral. Min pappa hade en sjukdag, och det tror jag var när min syrra föddes 1985. Sedan drabbades han av cancer och blev sjuk. De system som finns, där man har arbetat in pengar till en försäkring, ska väl fungera då.

De ensamstående mammor som man träffar här utanför drabbas just nu av att ni drar undan mattan för dem. Jag tänker på det stöd som ett bostadsbidrag har inneburit under den här väldigt extrema tiden. De har alla arbeten och går till jobbet. Men när jag samtidigt ser hur arbetslösheten skjuter i höjden är det väldigt svårt för mig att förstå varför man ska få lägre akassa framöver när man jobbar som undersköterska eller är butiksanställd.

Politiker måste göra sitt, och medborgare och andra måste göra sitt. Det är min uppfattning. Vad kunde statsrådet själv ha gjort för att priserna på till exempel matmarknaden skulle ha minskat och för att räntorna på bankmarknaden skulle ha blivit lägre? Det handlar förstås också om vad man själv kan göra för att ställa om och hitta nya saker för att förbättra sitt liv. Men det är staten och regeringen som har ansvar för de strukturella frågorna om tillväxten och arbetslösheten och för att fördela bördorna av krisen jämlikt. Tycker statsrådet att man har lyckats med det?

Fru talman! Tack, Niklas Wykman, för anförandet! Jag håller på många sätt med om det som sägs om att det är arbete som bygger landet och att vi måste ha fler i arbete för gemenskap och tillväxt och för att kunna bygga en starkare välfärd.

Givetvis är inte allt som inträffar regeringens fel. Man kan kanske inte påverka vem som blir president i Vita huset eller vad som sker i vår omvärld. Men man måste ändå stå för det man kan påverka och de prioriteringar som görs. Med det som sägs här blir funderingen ändå hur medborgarna ska känna tillhörighet när de åläggs ansvar för något som de har väldigt lite…

Oj, nu blev det rundgång.

(TREDJE VICE TALMANNEN: Är det någon som har mobilen på?)

Jag hörde mig själv. Det var läskigt. Jag är överallt.

Medborgarna åläggs ansvar för saker som de har väldigt svårt att påverka. Man kan inte själv fixa tågräls eller en bättre kommunikation. Man kan inte enskilt se till att tillväxten ökar och att det finns arbeten att gå till.

Visst kan man påverka en del, men min uppfattning är att balansen i den politik som förs i dag handlar om att regeringen svär sig fri från ansvar medan medborgarna åläggs ansvar för sådant som de egentligen har väldigt liten möjlighet att påverka. Vad är regeringens uppgift? Vad är den enskildes uppgift när det handlar om att skapa arbete och tillväxt? Och vad vill regeringen göra för att skapa arbete och tillväxt, annat än att försämra villkoren för den som är arbetslös?

Herr talman! Man får börja med att tacka för att Liberalerna, som första partiet ut, har stöttat Vänsterpartiet i regering! Hoppas att Liberalerna kommer in i riksdagen efter valet, för då vet man i alla fall några som trycker på den gröna knappen. Vi har ju bestämt oss för att vi ska ingå i regeringen, så det här är jag mycket glad för.

Sverige är skörare än på länge. Långt borta är den jämlikhetsanda och sammanhållning som har präglat vårt land historiskt. Det vi diskuterar i dag är vilken inriktning den ekonomiska politiken ska ha de kommande åren, och tyvärr fortsätter regeringen på den inslagna vägen, som sliter isär snarare än för oss samman. Jag beklagar det. Sverige skulle må så mycket bättre om vi gjorde annorlunda.

Vi i Vänsterpartiet gör tvärtom. I vårt budgetförslag ryms både höjt barnbidrag och höjt bostadsbidrag. I den här akuta kostnadskrisen vill vi dubbla barnbidragen och bostadsbidragen i sommar. Alla barn ska ha rätt till en sommar utan oro för föräldrarnas ekonomi. Det har Sverige råd med. Men vad gör regeringen, utöver det här med att återgå till den tid då man prutade i butiken? Jo, de drar undan mattan – det sista halmstrået som barnfamiljerna hade – och sänker bostadsbidraget för många människor.

Herr talman! Jag gick i samma klass som Sandvikdirektörens dotter i slutet av 80-talet. Hennes pappa var direktör på det företag där min morfar jobbade på verkstadsgolvet. Vi brukade leka med våra kaniner ihop.

Det dröjde länge innan jag förstod att hennes mamma var hemmafru, för jag visste inte ens att det fanns vuxna som inte arbetade. Bullarna var i och för sig goda, och det fanns många sorters kakor. De bodde centralt i en stor villa, och vi bodde i hus i Klangberget. Pappa jobbade på Konsum och mamma på förskolan. Slamret från ett av Sveriges största fabriksområden lät spännande på natten. Kontorsbyggnaderna fanns intill – vuxendagiset, som min morfar brukade kalla ingenjörernas arbetsplats eftersom de fick rita på arbetstid. Han är död nu, så jag får be om ursäkt å hans vägnar.

Herr talman! Allt var inte bättre förr, men vi höll ihop bättre. Min mormors höfter kollapsade efter att hon städat kontorslokaler i många år. Min farfars händer skakade lika mycket som vägmaskinen han arbetade vid, och farmors händer var krökta av åren på tvätten. De bodde i Ockelbo och tog sig sällan utanför kommunens gränser. I min familj åkte vi med mamma och pappa på husvagnssemester till Orsa camping.

Sandvikdirektörens dotter och hennes familj hade säkert mycket mer spännande semestrar. Vi hade lite jämfört med dem, men ändå kunde hon och jag mötas, se varandra och överbrygga de hinder som våra bakgrunder gett oss.

Herr talman! I dag möts vi inte längre i samma klass. Skolsystemet är trasigt, och klassamhället är mer segregerat. Sverige har på många sätt gått från att vara ett modernt land i framkant till att vara ett land som verkar gå bakåt i tiden.

Den som jobbar och sliter i dag får inte den respekt den förtjänar; det blir alldeles tydligt med den fördelningsprofil som regeringen och Sverigedemokraterna har haft under sina år vid makten. Några barn tar studenten och går vidare till universitet medan andra knappt får möjlighet att lära sig läsa och skriva. Den som tar hand om våra barn och äldre får minst betalt och sämst villkor trots att deras arbete är helt oundgängligt för att samhället ska fungera.

I dag verkar makthavarna tro att svensk bnp byggs av pr-konsulter och börsklippare – det verkar finnas många just börsklippare inne i Regeringskansliet – och inte av skiftjobbande industriarbetare. Det ska löna sig att arbeta, säger högerpartierna och riktar sedan sina skattesänkningar till den som har över 65 000 i månadslön. Skattebidrag till altaner i Danderyd och Lidingö ska fixa hela byggkraschen. Jorden är platt, och grisar kan flyga.

Herr talman! Omvärlden har sällan varit så skakig som nu. Vi har ett fortsatt krig i vårt närområde efter Rysslands olagliga invasion av Ukraina. När många föräldrar i Sverige nu får en välförtjänt ledighet ihop med sina barn får ukrainska föräldrar lämna sina barn för att försvara sitt land och allas vår frihet i krig.

Krigets fasor är svåra att föreställa sig för oss som är uppväxta här i Sverige. Men vi har ett ansvar att försöka – vi får aldrig blunda. Därför gör det mig bedrövad att regeringen, trots att det bokstavligen handlar om liv och död, inte utgår från vad som faktiskt händer. Barn dör i Gaza när Sverige stoppar biståndet till UNRWA. Biståndet används som en bricka i ett spel, och debatten blir till ett spektakel, i stället för att regeringen tar sitt ansvar och agerar. Är det så här vi ska ha det? Är det detta som ska vara Sverige nu?

Herr talman! När världen utanför gungar behöver Sverige byggas starkare. Motståndskraft och sammanhållning bygger på att vi ser varandra, förstår varandra och litar på varandra. Sverige är trygghetssystem, arbete och tillväxt, höga berg och djupa dalar. Vi har tidigare lyckats bygga världens mest jämlika land där vi kunde se oss själva i varandra, och vi kan göra det igen. Det är ett Sverige som är värt att försvara.

Ett lands styrka och motståndskraft kan mätas i hur stark samhällsgemenskapen är och i om medborgarna kan lita på att de som är valda att styra landet också drar sitt strå till stacken. För ett starkt totalförsvar duger det inte att enbart bygga militäranläggningar, även om det är viktigt. Finns det ingen som kan vårda befolkningen hjälper det inte att ha all ammunition i världen. Om vi inte kan lita på järnvägen här i Sverige ens i fredstider blir det förstås svårt i kris- och krigstider. Om människor inte har råd att bo och ställa mat på bordet åt sina barn skadas tilliten till det gemensamma. De styrande måste sörja för sin befolkning. Det är så man skapar tillit och förtroende.

Herr talman! Bakom siffrorna, tjafset, signalpolitiken, utspelen och teatern på presskonferenserna och i partiledardebatterna finns den verklighet som medborgarna har lämnats att hantera.

Det handlar om den ensamstående mamman Caroline, som själv får hoppa över att äta för att hennes barn ska kunna få mat.

Det handlar om barn som berövas hela sin barndom, trots enastående kämpande föräldrar, bara för att vi politiker inte gör jobbet.

Det handlar om Annamarie, som får låna pengar av sina barn för att ha råd med hyran som pensionär.

Det handlar om Bassam, som får höra att han inte hör hemma här men som trots det tar pendeltåget in till stan varje dag för att servera kaffe åt stockholmarna på kaféet där han jobbar. Kvällarna ägnar han åt juridikstudier.

Vilka är då de samhällsproblem som regeringen verkar prioritera allra högst? Är det att stoppa gängen från att sko sig på välfärden? Vill man vidta åtgärder mot en kollapsad tillväxt, skyhög arbetslöshet och dyra matpriser? Nej, det är framför allt två stora samhällsproblem som regeringen har valt att engagera sig mot: Slotteriet och nu senast också Palmecentret. Socialdemokraterna har riggat hela systemet för biståndspengarna, säger Sveriges biståndsminister, och jag har inte sett så mycket glöd i hans ögon sedan han tillträdde.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken

Det slutar dock inte där. Det verkar inte finnas så mycket att göra, utan regeringen håller presskonferens. Vi har också hört här i dag om ett annat partis partikongress. Man börjar fundera på om de är medlemmar. Det blir den första frågan. Är de dubbelanslutna? Men det som landar absolut tyngst hos mig är frågan om de inte har något annat att göra än att sitta på SVT Forum och följa andra partiers tråkiga kongresser.

Regeringens oro stannar inte vid det största oppositionspartiet – nej, nej! Hela den svenska oppositionen skakar känsliga moderata ministrar. Om de tar över kommer de att släppa ut alla bovar ur finkan, tror man. De kommer att dra ur kontakten och stänga ned kärnkraftverken. Gränserna kommer att stå vidöppna, och i Regeringskansliet kommer alla att sitta och sjunga Kumbaya, säger man och höjer ett varningens finger.

Herr talman! Statsminister Ulf Kristersson verkar vakna varenda dag och komma på: Just ja – det är ju jag som är statsminister! Det kan inte bara vara jag som kommer att tänka på den där gamla sketchen i Hassan. Är det du eller jag som låter? Är det ni eller vi som regerar?

Sverige förtjänar bättre än det här. Oppositionen måste vara bättre, samlas för att ta Sverige i en ny riktning och se till att politik blir på riktigt igen. Vi måste visa att vi håller vad vi lovar, för så här kan vi inte ha det.

I dag kommer regeringens och Sverigedemokraternas budget av allt att döma att gå igenom. Det är en ekonomisk politik som inte tar Sverige framåt när det gäller omställningen, tillväxten eller jobben och som lämnar medborgarna att klara sig helt själva i kristider.

Vänsterpartiets budget, med breda satsningar på välfärden, omställningen och totalförsvaret, hade gjort skillnad för jobben och tillväxten. Billigare mediciner, barnbidrag och bostadsbidrag hade gjort nytta och fört oss närmare varandra. Jag hoppas och tror att vi efter valet 2026 kommer att kunna genomföra just sådana reformer, som på riktigt gör skillnad i människors vardag.

Jag yrkar bifall till Vänsterpartiets reservation 2.

(Applåder)

Herr talman! Hur man har sänkt elpriserna har jag svårt att begripa, och oljepriserna är väldigt mycket kopplade till vad som händer på världsmarknaden. Vi röstade tillsammans på Vänsterpartiets och Moderaternas förslag före valet, så det fanns redan en sänkning som ni har gjort, Oscar Sjöstedt. Det gjorde inte särskilt stor skillnad.

Jag återgår till det som vi talar om i dag. Det var mycket prat om andra länder och bovar och grejer. Nu pratar vi om dagens budgetproposition.

Det handlar väl ändå lite om pengar för den som är ekonomisk talesperson. Vi hörde ledamoten säga att det bara blir dyrare, och så ser verkligheten ut. Saker blir ofta dyrare, och saker förändras. Om man är politiker och har makt och inflytande är det inte bra att man då sätter på sig offerkoftan och säger att man inte kan göra någonting och gnäller och skyller på andra, utan då får man agera.

Ett tips är det Vänsterpartiet gjorde. Vi ställde krav om 1 000 kronor i höjd garantipension, att höja sjukersättningen och massor av sådana saker. Det kan man göra i budgeten om man vill. Om Sjöstedt menar allvar med att han tycker att det är viktigt att se till att löntagare och pensionärer har det bra i Sverige vill jag tipsa honom om att försöka påverka själva budgeten i den riktningen nästa gång han förhandlar.

Man kan stå på presskonferenser och lova runt, och man kan hålla upp andras förändringar som sina egna framgångar. Men är det rimligt att en pensionär som har fått alla de här kostnadschockerna nu också ska betala mer för medicinen?

Herr talman! Den som lyssnar på ledamoten Sjöstedt kan uppleva att det förekommer någon form av Jesuskomplex. Man tänker att man råder över väder och vind, över den saudiska oljemarknaden och över Putin i Ryssland. Men när gäller något väldigt konkret, något här i Sverige som man skulle kunna påverka, har man inte med saken att göra. Det är som att Sverigedemokraterna inte vet vad de är med och styr, utan man knäpper på sig offerkoftan och gnäller och klagar.

Vi har förstått vilka som inte ska få något, men det är fortfarande oklart vad Sverigedemokraterna har åstadkommit i den här budgeten, som är det vi diskuterar i dag. Det finns inga Sverigepriser i förslaget så att folk får billigare el oavsett oljepriser, krig, väder och vind. Det finns ännu inga kärnkraftverk, så man kan inte hitta på att det är de som har fixat det.

Det finns inte heller några förslag som innebär att man när man är med och styr och saker blir dyrare – och det är inget som någon har trollat fram, utan så ser det ut, med allt; det mesta blir dyrare, faktiskt – ser till att agera för vad man tycker är rätt och riktigt. Är det rätt och riktigt att äldre som knappt har råd att betala hyran och ställa mat på bordet också ska få mycket dyrare medicin i midsommarpresent? Eller hade Oscar Sjöstedt kunnat ordna något där i stället för det här med vinden och Putins affärer?

Herr talman! Vänsterpartiets och politikens uppgift är inte att ange en exakt rörelsemarginal. Men i kristider bör man fördela kostnaderna för krisen lika, och det är inte så att matjättarna har tagit den kostnaden.

Det är oftast en intern affär när det gäller det ledamoten lyfter upp, det vill säga att Ica Nära går absolut sämst. Det beror på att Ica Nära får absolut sämst villkor av sin egen grossist. Det är därför Ica Nära har det svårt medan Ica Maxi på olika ställen kan expandera. Det är fortfarande så att man i kronor och ören gör mycket större vinster nu än tidigare, och det är ju kronor och ören vi handlar mat för – ja, inte ören längre, men kronor i alla fall.

Med en rörelsemarginal på 3 procent gör man mer på 200 kronor än på 100 kronor. Man höjer priserna väldigt mycket och har kvar samma rörelsemarginal, eller en något sänkt. Det är därför du kan se en mycket högre vinst i den kolumnen. Det är så det ligger till. Tycker du att det är rimligt att matjättarna på grund av den bristande konkurrensen kan skinna hushållen på det här sättet, Hans Eklind, eller är du beredd att vidta åtgärder?

Herr talman! Rörelsemarginaler anges i procent. Om man tar 200 kronor för en ost och rörelsemarginalen är 3 procent får man mer tillbaka i antal kronor än om osten kostar 100 kronor, eller hur? Därför blir det ofta ett rätt missvisande mått. Det finns fler mått.

Dagligvaruhandeln är inte en produktionstung bransch. Det är inte så mycket mer än distribution av varor som utförs. Lönekostnaderna – vilket är den största utgiften – har inte gått upp lika mycket som priserna, eller hur? Vi vet att de har hållits tillbaka. Hela förklaringen till de 25 miljarder i vinst som man gör nu är inte att man har haft det tuffare och tagit sitt ansvar, utan precis som Konkurrensverket säger innebär den dåliga konkurrensen en oligopolmarknad och därmed oligopolpriser. Är det inte din uppfattning, ledamoten?

Herr talman! Det är uppenbart att man kallar det här tillfälligt. Man vill inte göra något angående de priser som fortfarande ligger fast – även om de inte skulle öka – och som oavsett vad som händer framöver kommer att ta en hel barndom för barnfamiljer att komma i kapp med.

I stället för att sörja för medborgarna i kristider känns det som att regeringen har checkat ut. I bästa fall dyker de upp och agerar livsstilscoacher och tipsar om att handla billigare. God dag yxskaft, säger jag. Ni vet mycket väl att vi i Sverige har en oligopolmarknad som ni inte har tagit nödvändiga beslut för att bryta upp.

Jag skulle kunna gå igenom V-förslagen i detalj när det gäller hur matpriserna skulle kunna sänkas. Jag skulle kunna lyfta fram de grannländer som har gjort vad de har gjort, men där Sverigedemokraterna och regeringen inte har gjort samma sak. Men jag tänkte använda den minut jag har kvar till att rikta mig till alla er som kämpar på.

Jag minns själv hur det var under min uppväxt att oroa sig för föräldrarnas ekonomi. Det är tufft för barnen, men också för föräldrarna. Jag riktar mig till den mamma som gråtande berättade för mig att hennes son inte kunde få något ordentligt barnkalas på sin sexårsdag och till det äldre par som beskrev hur förnedrande det känns att trots ett långt arbetsliv behöva ta emot ekonomisk hjälp av sina egna barn. Jag riktar mig till alla er som försöker få vardagen att gå ihop.

Jag vill understryka att det inte är ni som har svårt att ställa mat på bordet och får räkningar från inkasso eller inte vet hur ni ska kunna betala barnens aktiviteter som ska skämmas. Ni är hjältar. Ni har gjort allt och mycket därtill. Ni har gjort rätt för er. Felet är inte ert. Det är makthavarna som har lämnat medborgarna ensamma med bördorna som har ansvaret. Det är regeringen och Sverigedemokraterna som ska skämmas, inte du.

(Applåder)

Herr talman! Nu får man ta den där om Rödluvan och vargen också, för till och med i regeringens tabeller är avtrappningen av jobbskatteavdraget finansierat.

Det är också lustigt att just de delar som går till de absolut mest välbeställda alltid är självfinansierade, inte inflationsdrivande och något som man kan prioritera utan problem.

Det som det snarare finns evidens för och som experter uttalar sig om är att det är de med små marginaler som skulle kunna sätta igång hjulen i den här lågkonjunkturen. De skulle kunna handla den där jackan och se till att barnet kommer ut på en utflykt. Då får barnen fina minnen samtidigt som vi får igång ekonomin. Att lägga pengar på hög är inte bra för vare sig Sveriges ekonomi eller de barnfamiljer som har hamnat i en svår situation på grund av regeringens politik.

Vad vill du göra för barnfamiljerna och de fattiga pensionärerna?

Herr talman! Jag tänkte diskutera rörelsemarginaler och lite annat men måste börja i diskussionen om träffsäkerhet.

Finns det en sak som är säker är det att reformen där man riktar in sig på dem med över 65 000 i månaden är oerhört träffsäker, och målgruppen är alla de väldigt rika som skulle råka få höjt barnbidrag om även de som har det illa ställt får det. Där har ni verkligen lyckats med träffsäkerheten.

Men det är en stor andel av barnfamiljerna som har det så här illa. Det är inte bara några fattiga, så jag måste fråga dig, Oscar Sjöstedt: Är det rimligt att prioritera den här träffsäkra gruppen, som du själv ingår i, i stället för att höja barnbidraget och se till att bostadsbidrag och annat betalas ut till dem som har det allra tuffast? Det är en prioritering ni har gjort. Tycker du att den är rimlig?

Herr talman! Jag kan berätta för finansministern att jag själv är dotter till en handlare. Vänsterpartiet behöver inte ha några matbutiker, utan det kan handlarna gott sköta själva.

Småbutikerna blir oerhört pressade av sin grossist. De är pressade att handla av just den. De små butikerna får den sämsta dealen och de dyraste priserna. Det vi ser i Sverige har EU-kommissionen och andra anmärkt på; det är inte bara Vänsterpartiets uppfattning. Vi har ett extremt starkt oligopol, vilket drabbar småbutiker men också bönder och livsmedelsproducenter.

Man drar nu undan mattan för folk: ingen barnbidragshöjning och sänkt bostadsbidrag. Samtidigt har man lyckats ordna en skattesänkning på 40 000–50 000 till dem som tjänar över 100 000. Vad vill finansministern säga till de barnfamiljer som går back med flera tusen varje månad?

Herr talman! Även jag vill ställa en fråga till finansministern.

Vilka förslag av alla dem som vi har lagt fram för att öka konkurrensen är regeringen beredd att genomföra? Är man beredd att se till att priserna för befolkningen pressas ned och att vi får sundare marknader framöver? Det duger inte att enbart ta åt sig hela äran av att prisbilden på drivmedel har ändrats. Den har ju ändrats över hela världen. Matkostnaderna är en stor del av varje hushålls utgifter.

Vilka åtgärder som skulle främja konkurrensen och som också andra länder använder sig av är ni beredda att vidta för att medborgarna ska få lägre matpriser?

Herr talman! Här pratar vi om allt annat än regeringens och Sverigedemokraternas ansvar!

Alla ska kunna ställa mat på bordet i ett välfärdsland. Det är vår uppgift som politiker att sörja för medborgarna och göra allt vi kan för att människor ska klara sig i kristider.

Jag funderade, herr talman, på hur jag på tre minuter ska kunna sammanfatta det extrema läge som svenska hushåll lämnats i under åren av prischock och kris. Vi har marknader som fungerar som oligopol. Sund konkurrens uteblir, och vilka priser som helst kan sättas till oss kunder. Medborgarna har drabbats av de största reallönesänkningarna på decennier men ser hur matjättarna skamlöst fortsätter att gå med miljardvinster. Småbutiker pressas av grossistledet och får betala höga priser. Lantbrukare får knappt betalt för den mat som de producerar. Samma koncerner äger i dag både butikerna och grossistleden – det är så det fungerar.

I kristider ska bördorna fördelas mellan stat, medborgare och företag. Nu har medborgarna i stället fått ta hela smällen, medan regeringen och Sverigedemokraterna låter matjättarna hållas. Man har tagit på sig silkesvantarna och bjudit på wienerbröd när man borde ha tagit i med hårdhandskarna och förklarat att nu är det dags för andra bullar. Men det blev en fika och sedan business as usual för matjättarna.

Varför agerar inte regeringen för att sänka priserna för svenskarna? I dag lägger vi i Vänsterpartiet fram flera nya förslag som skulle kunna sänka priserna och skapa en sundare marknad. Nu behöver regeringen vakna och agera! Regeringen får sluta att skylla ifrån sig och i stället föreslå konkreta åtgärder och berätta vad man ska göra.

Herr talman! Jag skäms över Sverige när jag möter alla de människor som får ta smällen när regeringen och SD inte agerar. Det är ensamstående föräldrar, ofta mammor, som kämpar för sina barn. De vill kunna ställa mat på bordet och kunna bjuda sina barn på en glass på stranden under sommarlovet. De vill att barnen ska få vara barn. De vill ge dem minnen och en bekymmerslös barndom.

Allt det här berövas de eftersom makthavarna i Sverige inte gör sin del av jobbet. Egentligen har jag bara en sak att säga: Att ni inte skäms!

(Applåder)

Herr talman! Politiken har misslyckats med att fördela bördorna under krisen. En alltför stor andel av konsekvenserna har hamnat i knät på vanliga barnfamiljer och pensionärer. Löntagarna har tagit sitt ansvar. Makthavarna har låtit den prisdrivna inflationen skena. Därför är hushållen skörare än på väldigt länge.

Jag är glad över att vi i dag ska diskutera det politiska ansvaret för de skyhöga matpriserna och det systemfel med de illa fungerande marknaderna som vi har i Sverige. Regeringen och Sverigedemokraterna måste nu ge besked om hur de tänker agera för att sörja för medborgarna.

Vänsterpartiet har förslagen för sänkta matpriser och ökad konkurrens. Jag kommer att återkomma till dessa under debatten.

Bakom statistiken finns den lilla människan. Den ensamstående mamman Carolin hoppar över att äta själv för att kunna ge sina barn mat. Jag vill påminna om att det är hennes situation vi pratar om i dag – och det är många med henne som är i den situationen.

Herr talman! I samma klass som Sandvikdirektörens dotter gick jag i slutet av 80-talet. Hennes pappa var direktör på samma företag som min morfar som jobbade på verkstadsgolvet. Vi brukade leka tillsammans med våra kaniner.

Det dröjde länge innan jag förstod att hennes mamma var hemmafru. Det fanns flera sorters kakor, och de bodde centralt i en stor villa. Vi bodde i hus i Klangberget. Pappa jobbade på Konsum, och mamma jobbade på förskolan.

Slamret från en av Sveriges största fabriksområden lät spännande om natten. Kontorsbyggnaderna låg intill. Vuxendagiset, som min morfar brukade kalla ingenjörernas arbetsplatser – eftersom de fick rita på arbetstid.

Vi kände oss trygga. Efter skolan kom min mormor Helmi och hämtade mig. Hon hade gått i pension efter många år som städerska. Farfar tog med mig ut i skogen, och han pratade ända fram tills han gick bort om vilken jävel jag var på att plocka hjortron på myren. Farmor jobbade skift på tvätten. Hon tog sparkstöttingen till affären, och hon gjorde de godaste köttbullarna.

Allt var inte bättre förr, men vi höll ihop bättre. Farfars händer skakade lika mycket som vägmaskinen han hade arbetat med, och farmors händer var krökta av åren på tvätten. De kom sällan utanför Ockelbo kommun.

Vi åkte med mamma och pappa på husvagnssemester till Orsa camping. Sandviksdirektörens dotter och hennes familj åkte säkert på mer spännande resor. Vi hade inte mycket jämfört med dem. Ändå kunde vi mötas, se varandra och överbrygga de hinder som våra bakgrunder gett oss.

I dag möts vi inte längre i samma klass. Genom politiska beslut görs föräldrar fattiga. Min dotters klasskompisar får höra att de inte hör hit enbart på grund av att deras hud är mörkare.

Vi har gjort Sverige starkt förut, och vi kan göra det igen. Ett sådant Sverige är värt att försvara.

I detta anförande instämde Samuel Gonzalez Westling (V).