Karin Rågsjö

Herr talman! Ledamoten är tämligen bekymmerslös när det gäller de privata vårdförsäkringarna, vilket jag kan tycka är lite märkligt.

Det är ingen liten marknad vi talar om, och det är en marknad som är helt oreglerad. Det är en marknad som drar in 3,9 miljarder kronor till försäkringsföretagen. Det finns alltså pengar i det här. Det är inget välgörande ändamål; det är inte Rädda Barnen som rycker ut.

Det tråkiga och märkliga med detta är att privata vårdföretag har möjlighet att genom avtal med regionerna dels ta in oss som inte har vårdförsäkringar, dels de andra, som har det. Man får alltid en sådan fråga när man ringer ett vårdföretag som har avtal.

Det är samma läkare, samma sjuksköterskor och så vidare som tar hand om helheten. Många av de privata vårdföretagen har också avtal med flera försäkringsbolag samtidigt, så det tickar in pengar. Samtidigt blir det lite märkligt, kan jag tycka, eftersom de använder samma läkare och samma sjuksköterskor som vi andra. Är inte det lite konstigt? Är inte det här någonting som man borde titta på?

I dag växer marknaden. Det är alltså 14 procent av antalet sysselsatta som har en privat sjukförsäkring. Och det är inte bara snickaren med dålig rygg, utan när man har undersökt detta ser man att det oftast är män som har höga befattningar, exempelvis inom finansvärlden, som har denna försäkring och som tränger ut andra.

Är detta rimligt? Är detta jämlikt? Är det någonting som Sverigedemokraterna tycker att vi ska vörda? Ska vi ge ännu bättre förutsättningar för de privata vårdgivarna, som helt uppenbart cashar in så mycket? Jag kan säga att det var väldiga hurrarop från vårdföretagen och försäkringsbolagen när de fick se era motioner.

Herr talman! Min fråga går till socialminister Forssmed.

Den förra regeringen tillsatte efter många om och men en utredning om narkotikapolitiken. Syftet med utredningen är att säkerställa att narkotikapolitiken är förenlig med kraven på evidensbaserad vård, beprövad erfarenhet, skademinimering och så vidare.

Folkhälsomyndigheten, Sveriges Kommuner och Regioner, Samsjuklighetsutredningen, forskare och politiska partier har alla tidigare pekat på att lagstiftning om kriminalisering av eget bruk behöver utredas i denna utredning. Nu blev det inte så - den förra regeringen valde att skippa det, helt enkelt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Min fråga till socialministern är om det kommer att läggas ett tilläggsdirektiv om att utreda hur kriminalisering av eget bruk har påverkat den nuvarande situationen inom narkotikaområdet, detta då i samråd med Justitiedepartementet.

Herr talman! Jag tycker att regeringen och Sverigedemokraterna ska titta just på Danmark i den här frågan. Där har man inte den här typen av etableringsfrihet.

Om ledamoten och jag skulle tröttna på politiken skulle vi kanske få lust att öppna en vårdcentral tillsammans. Var ska vi då öppna den? Då öppnar vi den där folk är som friskast och inte som sjukast. Så ser det faktiskt ut runt om i landet.

Det är väldigt många andra kloka regioner som inte har gått i Stockholms fotspår. De har kanske inte varit motståndare, men de har sett förutsättningarna.

Ledamoten talar om den lilla människan. Jag tänker också på den lilla människan och möjligheten till en jämlik vård för alla personer i Sverige. Vården i dag är inte jämlik. Snarare är den ojämlik. Valfrihet är väl bra, men det är patienter som ska välja. Men när det gäller etableringsfriheten är det företagen som väljer var de ska etablera sig. Det har inte varit lyckosamt i alla lägen. Det har inte varit lyckosamt i de regioner, specifikt Stockholm, där man öppnade dörren för hela marknaden och sa: Kör!

Jag tycker faktiskt att det är politiker som ska se till att vårdcentraler etablerar sig i områden som har exempelvis eftersatt hälsa. Det kanske inte behövs fler vårdcentraler i Lomma, i Göteborgs innerstad eller i Stockholms innerstad. Dessa vårdcentraler kanske behövs på helt andra ställen. Det är kanske där man ska satsa för att få en bättre hälsa generellt. Det är väl ändå detta vi jobbar för: en jämlik hälsa.

För oss är etableringsfriheten en jättefråga. Det har glidit i väg, och det måste finnas förutsättningar för Sverige att i denna fråga titta på andra länder. Titta på Danmark! Där är det inte företagen som bestämmer var de ska etablera sig. Det gör man utifrån helt andra förutsättningar. Man tittar på var behoven finns. Det är ingen dålig grej. Det handlar också om hälso och sjukvårdslagen.

Herr talman! Det finns ju sådant som det inte står något om i vare sig budgeten eller Tidöavtalet, Johan Hultberg, exempelvis pengar till privat sektor. Det är alltid en intressant diskussion att ta upp.

Man har gjort en studie, Så mår den privata vård- och omsorgssektorn i Sverige. Den mår superbra! Under 2021 ökade de privata vårdbolagens vinst med 7,3 miljarder kronor från 2020, och man kom upp till 141,7 miljarder i vinst. Det är en ansenlig summa, inte sant?

I Sverige är marknaden helt oreglerad när det gäller etableringsfriheten, till skillnad från exempelvis Danmark. Etableringsfriheten är också stärkt av de band som kan finnas mellan företagen och politiken på olika sätt. Det har också ökat ojämlikheten. Det har man sett i olika utredningar.

Är detta med etableringsfriheten något som skaver, eller är det något som ska rulla på? Jag är ju väldigt stockholmsk, vilket Johan Hultberg vet sedan tidigare, och här i Stockholmsregionen har det gått väldigt långt. Vårdbolagen har fått styra. Det vimlar av vårdcentraler i Stockholms stad, alltså i innerstaden, medan man kan behöva ta ut en semesterdag om man ska gå till gynekologen och bor i exempelvis Haninge. Så ser det ut.

Jag tycker att just detta med etableringsfriheten är en viktig fråga. Min fråga till Johan Hultberg är: Kommer det att hända något med den? Kommer ni att titta på Danmark? Danmark är ju ett land vi tittar på i olika hänseenden. I Danmark har man lyckats bättre just när det gäller etableringsfriheten.

Fru talman! Min fråga går till statsrådet Acko Ankarberg Johansson.

Vad hände med personalens behov av fler kollegor och bättre arbetsmiljö, och vad kommer att hända med primärvården? Det frågar sig många. Enligt SKR hade det behövts minst 20 miljarder för att kunna hålla den nivå man har nu. I stället lade ni på 6 miljarder. När man tittar lite mer på frågan ser man dessutom att de riktade statsbidragen sjunker med 25 miljarder under mandatperioden.

Min fråga till statsrådet är nu, efter den oro jag har känt av när jag har träffat vårdpersonal och regioner: Vad kommer att hända med vården och med personalens förutsättningar att få det som de har bett om i ungefär åtta år?

Herr talman! Självklart har vi en budgetdebatt, men vi pratar hälso- och sjukvård, inte sant? Jag undrar hur dessa 3 miljarder till den nationella vårdförmedlingen ska landa i 21 regioner som kommer att ha en superkris nästa år på grund av att ni skär ned så mycket.

Ni går in med 6 miljarder, och det är inte tillräckligt för att fylla upp inom hälso- och sjukvård, omsorg, skola och så vidare. Vi går exempelvis in med 10 miljarder bara för att få en funktionell personaltäthet.

Vem ska jobba med er vårdförmedling? Vilka i regionerna ska jobba med den? Är det inte tänkt så att de privata aktörerna ska flockas runt detta? Finns det inte en tanke om det? Frågar ledamoten i de 21 regionerna om de kan ta hand om en vårdförmedling så att Karin kan få operera sitt knä här kommer det inte att finnas så många som kan det. Men då kan man kontakta de privata aktörerna, för det är de som kommer att komma in när det visar sig att regionerna inte fixar detta.

Det är uppenbart att er budget för hälso- och sjukvård och socialtjänst inte är tillräcklig. Detta kommer vi att prata om varje år, kanske flera gånger i veckan. Vad vet jag?

I SKR, Sveriges Kommuner och Regioner, har man oavsett om man är moderat eller vänsterpartist varit väldigt kritisk till det låga statsbidraget. Det är klart att jag undrar över de 6 miljarderna. Även om ni gör andra satsningar kommer ni inte upp i det som behövs för att täcka behoven.

Herr talman! Jag trodde att den ekonomiska debatten var i går. Jag tycker absolut att vi har en väldigt rimlig budget. Vi satsar på välfärden. Vi satsar på dem som har det lite sämre i samhället. Men ni brassar på. Jag tänker inte prata om elen och om att halva Sverige inte får ett öre. Jag tänker inte prata om att den som har tre sommarstugor kan casha in lite mer elstöd till swimmingpool och lite annat.

Men jag kan prata om något annat som jag också tycker är intressant. Det finns en rapport av Grant Thornton som heter Så mår den privata vård- och omsorgssektorn i Sverige. Man har tittat på hur mycket de privata företagen cashar in - det tycker jag hör till den här vårddebatten, för det är väl en sådan vi har?

Vi kan se att de privata vårdbolagens vinster 2021 ökade med 7,3 miljarder kronor, till 141,7 miljarder. Det kan vi börja fundera på; det tycker jag att vi ska gräva i. Var kommer pengarna ifrån? Vad har de för inspel i den regionala politiken? Det vore intressant att titta på. Hur kommer det sig att jag, om jag har en privat vårdmottagning som har avtal med regionen, också kan ta emot dem som har privata vårdförsäkringar? Det är relevant att prata om.

Det är också relevant att i den här debatten prata om hur det kommer sig att de som har sämre utbildning och ekonomi också har sämre och sämre hälsa.

Vi befinner oss i en extremt otrygg värld just nu, och det är klart att Sverige då måste låna till några av de saker som måste göras. Det handlar till exempel om att få igång tågen. Vore det inte bra om de tuffade på i stället för att man bara förbättrar vägarna?

Jag tänker inte ha någon budgetdebatt här i dag, utan jag tycker att vi ska fokusera på hälso- och sjukvården. Jag tycker att vi ska diskutera frågor som berör hälso- och sjukvården.

Vi har gjort denna budget. Det vi har presenterat inom ram, det är tydligt. Vi har en helt balanserad budget, och vi satsar på dem som har det absolut sämst ställt.

Herr talman! Varför får den cancersjuka förskolläraren i glesbygd vänta i två år på en undersökning medan affärsjuristen i storstadsvåningen springer maraton, äter exklusiv wagyubiff och grönkål och skaffar en privat vårdförsäkring för att gå före i sjukvårdskön?

För oss i Vänsterpartiet är hälsa inte en fråga om livsstil som man väljer, utan det är en klassfråga. Ojämlikheten i hälsa och livslängd har ökat i Sverige. Under samma tid kan man se att marknaden har trängt sig djupt in i sjukvården och äldreomsorgen.

Den budget som Sverigedemokraterna, Liberalerna, Kristdemokraterna och Moderaterna tagit fram ger inte vård- och omsorgspersonalen en bra arbetsmiljö. Ingen etableringskontroll. Ingen åtstramning av vare sig nätläkare eller privata sjukvårdsförsäkringar. I stället nedskärningar. Sverigedemokraternas och regeringens sjukvårdspolitik ger inte mycket hopp inför de kommande fyra åren.

Vården är i kris. Köerna till både specialistvård och akutmottagningar ringlar ganska långa, sjuksköterskor går på knäna och bergen av både övertid och uppskjutna operationer som pandemin förde med sig gör sig ständigt påminda. Men trots att vårdpersonal, patienter och regionpolitiker ropar till er som just nu har makten efter långsiktiga reformer och mer resurser lyser dessa med sin frånvaro i slottsavtalet, Tidöavtalet, och även i Elisabeth Svantessons budget.

Vad hände, herr talman, med personalens behov av fler kollegor och bättre arbetsmiljö? Vad kommer att hända med primärvården? Med äldreomsorgen?

Den SD-styrda högerregeringens statsbudget blev en kalldusch för välfärden. Minst 20 miljarder i ökade statsbidrag hade behövts bara för att hålla den nivå vi har nu. Ni lade 6 miljarder extra.

Herr talman! Vänstern satsar 10 miljarder till kommuner och regioner för ökad personaltäthet i äldreomsorgen och vården under hela mandatperioden. Det handlar också om att socialarbetare ska kunna jobba med förebyggande insatser för att hindra nyrekryteringen in i gängen och om att få fler läkare och sjuksköterskor och fler undersköterskor inom äldreomsorgen. Behoven av personal tickar nämligen på. Det handlar också om att utbilda i samma takt, inte sant?

Vi fyller också på med 14 miljarder i statsbidrag till välfärden. Ibland talar man om en tryckpress i källaren, men det har inte vi. Detta är inom ram, vill jag påpeka, så om ni vill säga något till mig sedan behöver ni inte säga det.

Om vi räknar med regeringens 6 miljarder blir det totalt 30 miljarder årligen mer i statsbidrag till välfärden under de följande åren. Det är en stor satsning vi gör - det är välfärden först för oss, inom ram som sagt. Det handlar om långsiktiga satsningar, precis som vården och omsorgen har bett om.

Det är klart att vi måste ha en ökad nationell styrning för en jämlik sjukvård i hela Sverige; det håller vi helt med om. Människor i exempelvis glesbygdskommuner har mycket sämre hälsa än genomsnittet, medan boende i rika kommuner runt storstäderna har mycket bättre hälsa. Tillgången till och användningen av sjukvården är som störst där flest och friskast människor bor - det finns utredningar som visar detta.

För att säkra tillgången till vård även i glest befolkade områden krävs en solidarisk satsning via skatten så att resurserna till glesbygden ökar. Hela Sverige ska förstås kunna lita på den sjukvård vi har.

Vi vill också ge utökade resurser för att kunna erbjuda sjuksköterskor och barnmorskor betald specialistutbildning i hela landet. Det har vi pratat om ganska länge, och här måste man öka tempot.

Så till äldreomsorgen. Så mycket vi talade om äldreomsorgen under pandemin! Vi gjorde också vissa gemensamma satsningar. Vi var alla så upprörda. Behoven av att anställa personal och ge ökade möjligheter till kompetensutveckling och karriärvägar är väldigt stora. Därför har vi avsatt medel för att kunna fortsätta med Äldreomsorgslyftet. Det ska kunna pågå även efter 2024; det är oerhört viktigt. De satsningar vi gör måste vara långsiktiga för att hålla ihop.

Vi kan inte ha en äldreomsorg baserad på timanställda, med få undersköterskor. Äldre som har hemtjänst eller bor på äldreboenden ska känna sig trygga; det är oerhört viktigt.

En fråga vi har pratat om väldigt mycket är den psykiska hälsan, och den är inte på topp; det kan vi se. Ändå är psykiatrin ett av sjukvårdens mest eftersatta områden. Fokus ligger oftast på korta behandlingar och medicinering, och det är väldigt ojämnt mellan regionerna när det gäller vad man får. Var är samtalen? Olika medicinska behandlingar är förstås jätteviktiga, men det behövs också terapi. Ofta får du som patient köpa terapi på stan, hos privata terapeuter. Detta blir till slut en klassfråga.

Vi måste börja likställa den psykiska hälsan med den fysiska; det är oerhört viktigt och centralt. Här går vi in och satsar extra, just för att kunna erbjuda bättre samtalsterapi för dem som finns inom både primärvården och psykiatrin.

Herr talman! Tänder är en tydlig klassfråga. Om någon visar sina tänder kan man i stort sett säga vilken klass personen kommer från. Tänderna är en del av kroppen och ska ingå i sjukvården. Alla ska ha råd att ha bra tänder, inte bara de som kan betala dyra behandlingar.

Vi vill likställa tandvård med sjukvård; det tycker vi är oerhört viktigt. Vi har lagt in en sådan satsning i vår budget. Det kostar 6,5 miljarder att få ihop helheten, så att vi får en trappa. Det finns en utredning om detta, och jag vet att det här också står i Tidöavtalet. Titta gärna i den utredningen och kom loss med detta, säger jag till regeringen och SD. Det behövs en reform inom tandvården.

Vi har i debatt efter debatt lyft vårdpersonalens och äldreomsorgspersonalens behov av fler arbetskamrater och bra arbetsmiljö, inte sant? I den budget som regeringen och Sverigedemokraterna nu har lagt fram är det, anser vi, tydligt att man återigen lämnar vård- och äldreomsorgspersonalen på perrongen med en käck applåd och ett lycka till.

Det är tydligt att exempelvis primärvården nu skulle behöva resurser för att axa upp. Vi tror att statsbidrag skulle betyda väldigt mycket. Det blev inte så. Vi ser inte de stora satsningarna på primärvården. Däremot blir det en utredning om att ta bort pengarna för tolkar för dem som har behov av tolk inom vården och om att sjukvården, som lyder under sekretess, ska ange patienter som inte har uppehållstillstånd. Sverigedemokraterna har, anser vi, fått igenom sina krav. De måste vara väldigt nöjda. Ni andra får sitta i en regering och mer administrera delar av SD:s önskelista.

Det finns många fina ord i slottsavtalet om hälso- och sjukvården. Vissa punkter är jättebra, tycker jag, men det saknas resurser. Vi har ställt oss bakom ett antal av regeringens punkter, om exempelvis fritid, äldre och så vidare. Det tyckte vi var självklart, för det är bra grejer, helt enkelt. Då måste man kunna säga yes, det kör vi på.

Men det fattas resurser, statsbidrag, för långsiktiga satsningar på hälso- och sjukvårdspersonalen som är absolut nödvändiga för en hållbar sjukvård och satsningar för att socialtjänsten ska kunna bli mer offensiv. Socialtjänsten måste lämna sina skrivbord och gå ut i sina samhällen och vara mer hands-on. För detta behövs resurser och fler socialarbetare.

När högern styr blir det ofta så att resurserna till välfärden försvinner och man satsar på dem som har det bäst i samhället. Det är en klassiker och inget som jag blir förvånad över. Men nu anser jag att även Sverigedemokraterna åker med på det tåget. Det tycker jag är viktigt att poängtera. Vi får se vart det här tåget går. Jag är gärna stinsen som säger stopp.

Herr talman! Nu är det jag som ställer mina små modesta frågor. Under förra mandatperioden var Vänsterpartiet i opposition, och då gjorde vi också en del dealar med M och KD, om ledamoten kommer ihåg.

Jag är väldigt bekymrad. Jag har träffat SKR, vårdpersonal och fack, och de är bekymrade över att statsbidragen är så låga. Även de riktade statsbidragen kommer att sjunka, dessvärre, och det med 25 miljarder under den här mandatperioden. Det tycker jag är bekymmersamt.

Det är en stor fråga vad som kommer att hända med bemanningen inom hälso- och sjukvården. Den ser dålig ut nu. Man hade velat att det satsades betydligt mer på välfärden, och det har Vänsterpartiet hela tiden flaggat för.

Jag är även väldigt orolig för äldreomsorgen. Ni tar bort Äldreomsorgslyftet efter 2024 trots att kontinuerliga satsningar verkligen behövs. Vården och omsorgen säger hela tiden att de vill ha långsiktiga satsningar, inte bara lite hitan och ditan.

Nu är detta Sverigedemokraternas ansvar. De sitter inte i regeringen men precis bredvid regeringen och har som jag uppfattar det väldigt stor makt. Jag har ändå uppfattat SD som ett parti med väldigt fokus på välfärden, men nu har de dessvärre ändrat karaktär i just den frågan. I stället för välfärden satsas det på helt andra frågor, exempelvis de rikaste i samhället. Det måste man ändå säga.

Jag ska inte prata elpolitik här, herr talman, för det vore ju tråkigt, men det är ju inte så att den politiken riktas till dem som har det absolut sämst. Det är genomgående för hela regeringens budget. Det blir mer till dem som redan har och mindre till dem som har det väldigt, väldigt knapert.

Herr talman! SD är inte längre i opposition utan sitter i samma båt som regeringen, och har länge lyft fram frågor om vård och omsorg - alltså inte bara frågor om vem som ska vara lucia eller läsa sagor på biblioteken.

På den budget som lagts fram nu kommer välfärden att förlora ungefär motsvarande 15 000 anställda i skola, vård och omsorg. Det kan vi läsa på olika ställen, exempelvis hos SKR. Man har lagt extrapengar till statsbidragen på 6 miljarder kronor i stället för de 20 miljarder som hade behövts för att behålla den standard som finns inom hälso- och sjukvård, äldreomsorg och så vidare.

Samtidigt har ni i er allians gett en julklapp till de absolut rikaste, bland annat till mig. Vi får ungefär 1 400 kronor i månaden genom att man ändrar brytpunkten för statlig skatt.

Vad har Sverigedemokraterna för julbudskap till exempelvis personalen inom vården och äldreomsorgen? Blir det fler undersköterskor inom omsorgen? Vad händer med personalen som vill ha fler kollegor och bättre arbetsmiljö? Statsbidragen ni malt in i er budget är ganska torftiga. Varför satsar Sverigedemokraterna på de rikaste i stället för på vården? Det undrar jag.

Herr talman! Jag kan nämna att de riktade statsbidragen kommer att sjunka med 25 miljarder under de kommande fyra åren. Det kommer inte att regna manna över kommuner och regioner från högerregeringen, måste jag tyvärr säga.

Vi har lyssnat av väldigt mycket vad regionerna vill ha och vad kommunerna vill ha. De vill ha långsiktiga satsningar så att de vet att de kan jobba, anställa och öka på det som de behöver öka på.

Det är uppenbart, anser jag, att era 6 miljarder, plus lite i kanten, inte kommer att räcka till att ge vårdpersonalen de möjligheter som den vill ha för att kunna göra ett bra jobb. Det kommer inte att gagna patientsäkerheten.

Jag tänker på äldreomsorgen som vi talade om. Vi har talat om äldreomsorgen under hela pandemin. Alla stod och smågrät i talarstolen. Nu när man ska göra verkstad av det kommer det att fattas pengar för att anställa dessa undersköterskor. Det kommer inte att finnas förutsättningar för det i er budget. Det är väldigt sorgligt.

Vänstern satsar 10 miljarder för att öka personaltäthet inom både regioner och kommuner. Vi tycker att det är rimligt. Jag kommer att gå in på det senare från talarstolen.

Jag undrar fortfarande, Christian Carlsson: Hur ska ni med budgeten kunna se till att vårdpersonalen får villkor att arbeta med? Det handlar om 3 miljarder hit och 1 miljard dit. Det blir en snuttifierad verksamhet.

Vi har verkligen lyssnat. Vi hade också den här typen av mindre riktade bidrag tidigare. Det är tyvärr så att era riktade statsbidrag inte kommer att växa. Det är precis som jag sa. De kommer att sänkas med 25 miljarder under den kommande mandatperioden.

Jag är bekymrad. Jag undrar: Är inte Christian Carlsson och KD det också? Hur ska exempelvis en vårdförmedling kunna pressas in nu?

Herr talman! Personal, personal, personal - det är det vi kommer att prata om i fyra år, under mandatperioden. Det handlar om personal inom äldreomsorgen och personal inom hälso- och sjukvården.

Regeringen har gått in med 6 miljarder plus i statsbidrag, fast det, enligt SKR, hade behövts 20 miljarder bara för att behålla den nivå vi har nu.

Herr talman! Christian Carlsson nämnde Vänsterpartiets lite halvdana budget. Vi har gått in med 10 miljarder för att stärka personaltätheten inom kommuner och regioner. Vi har också gått in med extremt mycket till just statsbidrag. Det har inte ni gjort, samtidigt som man ser att det är fortsatt kris inom hälso- och sjukvården. Personalen får springa allt fortare. Jag är helt övertygad efter att ha pratat med personal, regioner och kommuner om att era statsbidrag som ni har, de 6 miljarderna, inte kommer att täcka upp för den kris vi står inför. Jag är väldigt orolig.

Jag undrar, Christian Carlsson: Hur snabbt ska vårdpersonalen springa de kommande åren? Hur många timanställda ska fylla äldreomsorgen? Man kommer inte att ha råd med den budget som ligger att fast anställa inom äldreomsorgen som jag ser set. Det är mina frågor till ledamoten.

Fru talman! Jag tänker att det här med tid också innebär att det ska bli patientsäkert när man sitter där som läkare och ska fatta svåra beslut med en patient som kanske inte behärskar svenska så bra att man kan prata om svåra förlopp och svåra processer. Det här kan det som sagt vara svårt att prata med vem som helst om i hälso- och sjukvården i dag. Vi lever i något slags klassorienterat samhälle i dag, anser jag, och då blir det svårt att förstå.

Det är väldigt många som har regerat stenhårt på det här. Man springer benen av sig inom hälso- och sjukvården, och jag tror tyvärr att man kommer att springa ännu fortare om man blir kvar i en vård som nu är utsatt för stora nedskärningar.

Det är självklart så att det blir väldigt oroligt inom vården när man ser den här typen av förslag. Om mycket av det jag läste i slottsavtalet, i delar av hälso- och sjukvårdsavsnittet, kunde jag känna att "jamen det där, det där och det där". Vissa saker på området hälso- och sjukvård tyckte jag absolut inte om. Men de här förslagen, dels om angiveri och dels om tolk, kändes väldigt aparta. Jag tror knappast att det är liberala förslag.

Jag undrar ändå hur det här ska genomföras. Om man utreder och kommer fram till att detta ska betalas av patienten, finns det då inte en stor risk att det kommer patienter som känner att de inte har råd att betala utan tar in sin man, sitt barn, sin kusin eller sin kompis som tolk i stället? Och blir det då inte väldigt skakigt för sjukvårdspersonalen, låt oss säga en läkare, att ställa de rätta frågorna, få de rätta svaren och fatta de rätta besluten?

Fru talman! Lina Nordquist nämnde i slutet av sitt anförande mänsklighet och frihet. Det är ett epitet som jag känner igen från den liberala sidan. Men jag tycker väl inte riktigt att Tidöavtalet känns superliberalt - om jag ska vara ärlig.

Jag tänkte begränsa mig till tolkfrågan. Det ska utredas att man ska betala för tolk. Många i sjukvården har reagerat hårt på detta. Det är läkare och sjuksköterskor som vet att det kan bli stora problem.

När man anlitar hälso- och sjukvården kan det ibland kännas som att man själv behöver en tolk. Jag är svensktalande och har god utbildning, men det kan för mig, en väl utbildad medelklasskvinna, ibland vara en svår materia att ta emot.

Hur är detta tänkt? Här blir det stora problem för familjer som talar knackig svenska. Det gäller framför allt även personalen. Det kan vara så att mannen ska tolka åt sin fru. Är det fair? Det kan vara att barnen får tolka åt sina föräldrar därför att föräldrarna inte har pengar till tolk. Då löses situationen på det sättet. Det brukar aldrig bli bra.

Människor lever i dag under ekonomiskt knappa omständigheter när de kommer till Sverige. Det tar tid att etablera sig, att fixa jobb och komma igång. Det är inte så konstigt. Det skulle vara så för Lina Nordquist och för mig om vi hamnade i till exempel Afghanistan, av någon anledning. Det skulle ta lång tid för oss att förstå var vi är någonstans och på vilket sätt vi ska ta oss framåt.

Fru talman! Hur tänker ni framåt om dessa gränsdragningar, Lina Nordquist?

Fru talman! Jag tänker på ett bra uttryck som lyder: Walk the talk. När vi lyssnade på högergänget under den förra mandatperioden lät det så här: När vi kommer till makten, då ska ni få se! Då blir det bättre!

Vi befinner oss i och för sig i en stor kris, men jag tycker inte att det är okej att prata om att hälla pengar i systemet. Jag tror inte att det är så de som arbetar inom hälso- och sjukvården ser på det. De upplever en kris varje dag, de får sitta på extremt överbelastade akutavdelningar, de får springa runt och så vidare. Jag tror inte att det handlar om att hälla in pengar i systemet, utan jag tror att det handlar om att man hade behövt mer statsbidrag.

SKR sa 20 miljarder, och ni landade på 6 miljarder, Johan Hultberg. Okej, jag måste ändå säga att det är en väldig diskrepans. Inte bara jag utan även många andra är oroade.

Politik är att prioritera. Vad ska vi prioritera nu när vi går in i en kris? Ska vi prioritera sådana som mig och många andra här i salen - de som tjänar över 46 000? Ska vi prioritera dem, ge dem lite mindre skatt och ändra skiktgränsen?

Eller ska vi ta tillbaka de där pengarna och låta det vara? De klarar sig. De absolut rikaste kommer att klara sig. De som har det absolut bäst i samhället kommer att klara sig. Vi tar dessa pengar och lägger dem på välfärden i stället! Då hade det blivit en klang- och jubelföreställning. Då hade man kunnat säga: Wow, titta, de gör så här! Till och med den SD-styrda regeringen gör så här - det är fantastiskt!

Men nu blir det inte så. Nu finns det i stället en stor oro i Sveriges regioner, och det är inte politikerna som är mest oroade. De är också oroade, men mest oroade är sjuksköterskor, läkare, undersköterskor, psykologer - you name it! Det är de som jobbar och som vet att det nu blir hårda tider på riktigt. Det kommer inte att bli som det vi har sett tidigare, utan det kommer att bli värre. Det är det som är så tragiskt.

Fru talman och ledamoten Hultberg! Jag tänker att i en god värld, där det hade funnits disponibla platser i hela Sverige, hade det varit fantastiskt med en nationell vårdförmedling. Men så är det inte, och jag tror att det kommer att bli ännu värre.

Det vi pratar om nu speglar det inskickade materialet, som det handlar om just nu. Jag tänker på SKR, som hade höjt till, och begärt, 20 miljarder. De sa att det är en summa som skulle göra att välfärden ändå kommer att klara sig någorlunda och att det var vad de behövde. Men ni passade på det och gick ned till 6 miljarder, Johan Hultberg.

Det är oerhört trista tider ekonomiskt, men jag anser att man skulle ha haft plats för att möta SKR och deras krav för att hålla vården igång. Alla 21 regioner står nu inför nedskärningar och jättesvåra beslut som de måste fatta. Detta hade ni kunnat undvika genom att lägga lite mer pengar till regionerna och lite mindre till de högavlönade.

Det finns också en annan uppgift som jag har fått av SKR som oroar mig. Det handlar om de riktade statsbidragen, där det blir en minskning av medel till hälso- och sjukvården från prognostiserade 36 miljarder 2022 till 18 miljarder 2023. Sedan kommer det att gå ned ytterligare kommande år, 2024 och 2025, till 11 miljarder. Det blir väldigt många minus på vägen.

Hur ska man då möta vårdkrisen? Hur ska man möta personalkrisen? Hur ska man få människor att vilja jobba kvar i en vård med ständiga nedskärningar? Hur ska man få människor att jobba kvar på scheman som är helt osannolikt dåliga? Hur ska man fånga in unga människor och få dem att vilja jobba inom vården när ekonomin kommer att vara så usel? Varför har ni inte valt att stärka statsbidragen för att möta detta, som vi har talat om så länge?

Fru talman! Regeringar kommer och går, men vårdkrisen består, skulle man kunna säga. Det finns fakta som visar de extrema överbeläggningarna runt om i landet på sjukhuskliniker och vårdavdelningar - 100-130 procent veckorna igenom. Det toppas med 150-200 procents överbeläggningar vissa veckor. Detta är extremt och långt ifrån de 90 procent som vi brukar prata om i sjukvårdspolitiken och som sägs vara gränsen för att bedriva en patientsäker vård. Så är läget. Det är detta ingångsvärde vi går in i med en ny regering, tyvärr med stora förväntade nedskärningar inom vården.

Vårdens och omsorgens stora behov och personalens återkommande utmaning handlar i slutänden om en sak: tid. Att kunna ge tid i vården är avgörande, men det är en bristvara. Anställningar inom vård och omsorg borde vara eftertraktade, inte sant? De som jobbar där borde vilja stanna kvar. Detta är en superviktig fråga. Vänsterpartiet vill reformera personalpolitiken så att fler människor vill börja arbeta inom hälso- och sjukvården samtidigt som de som jobbar där nu vill stanna kvar. Så är det inte riktigt i dag.

Grunden för att öka antalet vårdplatser är, precis som tidigare talare har sagt, personaltäthet. I takt med att befolkningen växer och andelen äldre ökar måste det finnas incitament för att hjälpa till, och man måste se till att de hamnar i en bra sjukvård och primärvård. Detta är A och O.

Man måste se över resurserna för att kunna förbättra arbetsvillkoren och arbetsmiljön på olika sätt. Detta har vi pratat om under de åtta år som jag suttit i socialutskottet plus denna mandatperiod. Vi anser att det behövs åtgärder på detta område, som bör styras av en nollvision för arbetsrelaterad ohälsa. Jag anser att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om en sådan. Jag yrkar därför bifall till reservation nummer 2.

Vården är som sagt i kris. Köerna växer fortfarande, och då måste man ha något slags plan som dras igång snabbt för att stoppa detta. Jag kommer in lite på budget, som de flesta - det är svårt att inte göra det nu när alla släpper sina budgetar. Den SD-styrda högerregeringens statsbudget blev en kalldusch för vården. SKR:s ordförande, som för övrigt är partikamrat med finansministern, var inte nådig utan kallade tillskottet till regionerna otillräckligt. Det hade behövts minst 20 miljarder i ökade statsbidrag, säger SKR, och det blev 6 miljarder.

Jag tror verkligen inte att less is more, utan vi får diskutera detta i december. Vi valde att lägga oss på en annan summa, 24 miljarder mer, inom samma ram. Vi har ingen sedelpress i källaren, utan vi har prioriterat annorlunda. Vi tycker exempelvis inte att det är en bra idé att ge dem med inkomster över 46 000 en skattesänkning. Man undrar: Är detta vad vården behöver just nu, eller vad ska vi göra åt det?

Nu, fru talman, kommer jag in på ett favoritämne som jag alltid brukar diskutera. Det handlar om den oreglerade marknaden, som jag tycker är intressant. Inga andra välfärdsländer i Västeuropa låter marknaden styra primärvården så som Sverige gör, enligt forskare. Det gör inte ens Danmark, som alla pratar om nu och som sjukvårdsministern blickar mot när hon vill göra vården mer jämlik.

Sveriges skattefinansierade vårdsystem är det enda i Västeuropa utan etableringskontroll. Jag tycker att vi kan diskutera hur bra detta blev. Inte ens de privata allmänläkarna får öppna mottagningar var de vill i Danmark. Regionerna fördelar ett visst antal tillstånd och förhandlar med läkarna om villkoren, berättar Finn Diderichsen, som är läkare och professor emeritus inom socialmedicin på Köpenhamns universitet och som också har arbetat på Karolinska institutet. Detta säger han i en artikel i DN. Det kanske är bra att tala om att det alltså inte är Vänsterpartiet som har suttit och fabulerat.

Om man kommersialiserar vården är det oerhört viktigt att styra var läkarna etablerar sig. Eftersom det är mest lönsamt att jobba i områden där patienterna är friskare blir det en större etablering i friskare områden. Detta har man velat undvika i Danmark, säger Finn Diderichsen så klokt. Men det gör vi inte i Sverige. Detta tycker jag fattas i slottsavtalet och i det jag ser framför mig. Här regleras inte marknaden, utan här är vårdmarknaden helig. Etableringsfriheten gör vården mer ojämlik.

Jag tror att med Sverigedemokraterna i ena handen och lobbyisterna från vårdbolagen i den andra blir det som det blir inom svensk vård.

Fru talman! Ja, vart tar pengarna vägen? Man måste kanske titta på båda sakerna.

Nu är det på det sättet att det är en stor kris. Det är tydligt att det fattas personal. Det är tydligt att det finns vårdplatser som inte är bemannade. Det är en jättekris.

Då undrar jag hur ni, som stödparti till regeringen och med stort inflytande med tanke på att ni är det största av de partierna, kan landa i att bara öka statsbidragen, Linda Lindberg. Det är de som gör att det går att anställa personal. Man kan ha alla möjliga summor och rubriker i sin budget, men om man inte kan leva upp till ett slags grund, ett fundament att stå på, blir det nästan nada. Och det är vad regionerna säger.

Jag tror inte att pengarna åker ned i svarta hål. Men om det är fullständig kris och det inte finns någon personal som kan ta emot de pengar som ni skickar ut i form av riktade statsbidrag kommer de att försvinna till något annat. Det är ett tips från mig.

Jag undrar varför ni valde att gå in med bara 6 miljarder i tillskott, utöver det som lagts tidigare. SKR sa att det behövs 20 miljarder. Varför valde ni då att sänka skatten för dem som tjänar absolut mest? Den summan landar enligt Socialdemokraterna på 12,9 miljarder. Vi höjer budet till 13 miljarder. Det är ganska mycket pengar.

Frågan är om just den satsningen är mest värdefull. Kunde man inte i stället ha valt att lägga pengarna på just välfärden? Det är det diskussionen kommer att handla om också när det gäller budgeten. Och det är det jag undrar när jag läser detta och det jag hör när regionerna ringer till mig och berättar hur det kommer att bli. 21 regioner kommer att gå med underskott. Då undrar jag varför Sverigedemokraterna gjorde valet att satsa på dem som har det absolut bäst.

Fru talman! Vården är fortfarande i kris. Det kommer den att vara ganska länge, tror jag. När budgeten lades fram hörde jag inte något klang och jubel från vårdfacken utan en stor oro från regionerna och vårdarbetarna på olika sätt. Signumet för den här regeringen tycker jag är: less is more. Så skulle man kunna översätta det.

SKR gick ut ganska tidigt och sa: Vi behöver ungefär 20 miljarder i ökade statsbidrag för att bibehålla den nuvarande nivån när det gäller hela välfärden, inklusive hälso- och sjukvården. Det blev 6 miljarder från regeringen plus de andra summorna. Det här blir lite av en budgetdebatt, men jag väntar mig att få veta detaljerna.

Jag undrar hur ni tänkte, Linda Lindberg. Skulle de 6 miljarderna i tillskott bära den stora kris som ändå finns inom hälso- och sjukvården och som handlar om personalen? Det är en personalkris. Det fattas inte sängar, utan det fattas personal som ska utbildas och anställas med jättebra villkor för att de ska vilja stanna och jobba inom hälso- och sjukvården.

Det handlar också om att prioritera. Sverigedemokraterna har stort inflytande, eftersom ni är det största partiet i det partigäng som nu har bildat regering. Ni måste ha stor makt. Jag undrar förstås hur det blev bara 6 miljarder, om man nu ska walk the talk. Det flödar inte av pengar och resurser, utan människor springer benen av sig inom hälso- och sjukvården.

Jag undrar hur ni tänkte om ni ska kunna uppfylla alla de löften ni ger. Det finns många bra rubriker i slottsavtalet. Men jag undrar vad ni ska fylla dem med.

Fru talman! Tack, ministern, för alla svar eller kanske snarare icke-svar.

I slottsavtalet är sjukvårdsavsnittet det mest relevanta avsnittet. Det måste jag säga. Men det innebär en förskjutning i riktning mot en mer ojämlik vård.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Sedan är det detta med patientsäkerheten. Det finns en väldigt stor oro för patientsäkerheten i de olika grupperingar som arbetar med vård. Samtliga fack är oroade, för det kan innebära disaster om man inte tar hänsyn till patientsäkerheten.

Fru talman! Det är väldigt många svenskar med invandrarbakgrund som känner sig utpekade av den nya regeringen. Slottsavtalet, Tidöavtalet, är ett statement där väldigt mycket är invandrarnas fel. Ren rasism legitimeras när partier eldar på.

Den svenska vården skulle absolut inte klara sig utan dem som är födda utomlands. Detta lyfts väldigt sällan fram, och det görs absolut inte i Tidöavtalet. Det är 26 procent av de anställda - var fjärde anställd - inom vård och omsorg som är födda utomlands. Bland läkarna är andelen 34 procent. Bland vårdbiträdena är den 40 procent. Bland sjuksköterskorna är andelen 12 procent och bland undersköterskorna 26 procent. Om de skulle resa sig upp och gå skulle vi få enorma problem. Detta måste man också lyfta fram. Invandrare är inte ett problem. De är en tillgång. Som alla svenskar kan de bli problem, och det handlar oftast om klass på olika sätt.

Nu ska invandrarna uppfostras. Det är liksom ett statement i avtalet. De ska inte få någon tolk, vilket går tvärt emot lagstiftningen. Men jag ser ändå visst hopp. Ni i KD är avsändare till slottsavtalet, men precis som de övriga partierna är ni helt beroende av Sverigedemokraterna. Utan Sverigedemokraterna ingen regering. Så är det.

Det blir intressant att följa den här resan. Kommer Kristdemokraterna att kämpa emot sådant som tolkförslaget och angiverilagen? Jag tror tyvärr inte det, för det är Sverigedemokraterna som bestämmer.