Maj Karlsson

Herr talman! Jag kommer att ta god tid på mig att bemöta vissa av ledamotens påståenden om människor som lever på försörjningsstöd, men det tar jag i mitt anförande.

Jag vill tillägga att den nya beräkningsgrunden som regeringen genomför är den man olagligt har gjort tidigare och som vi anmälde sex regeringar för att ha gjort. Den kan lite förenklat definieras som att man inte räknar på vad det faktiskt kostar utan på vad det generellt kan kosta. Det är en ganska stor skillnad, bara som ett tillägg.

Men min fråga till ledamoten är den här: Vad kommer att hända med de barn vars föräldrar man inte lyckas plocka upp genom ambitionerna som regeringen säger att man har, det vill säga de barn vars föräldrar kommer att ramla igenom hela det här systemet och alltså leva långt under vad samhället har satt som en rimlig levnadsnivå?

Vi vet att civilsamhället är extremt överbelastat. I dag finns det mataffärer i Sverige som säljer billigare mat för att pensionärer ska ha råd med den. Nu kommer en reform som är knepig att förstå, där man straffar barn. Men inte en gång har jag hört regeringen svara på den här frågan: Vad kommer att hända med de barn som ramlar igenom hela det här systemet och alltså kommer att utsättas för en extremt svår situation?

Herr talman! Det kom ett litet ord som gav bilden av att det här är människor som på ett eller annat sätt saknar motivation. Det är inte det som är problemet – det handlar om förutsättningar.

Jag har varit på folkhögskolor över hela landet som säger att regeringen nu drar ned på deras verksamhet. Folkhögskolor är till exempel en jättebra väg in i arbete. Vi pratar om att det kommer att finnas undantagsregler och sådant, men problemet, som jag ser det, är att människor lätt ramlar igenom dem – det är därför som de är hos socialtjänsten.

Jag läste till exempel om en kvinna som har svåra ryggmärgssmärtor men som ändå bedöms vara arbetsför. Vad kommer att hända när hon hamnar i den här situationen? Jo, hon kommer att få sänkt försörjningsstöd – ett försörjningsstöd som flera regeringar i rad har sänkt olagligt. Resurserna är redan väldigt knappa. Det har aldrig lönat sig så mycket att arbeta som det gör i dag, men det säger man inte ett ord om. Det tycker jag är oärligt.

Visst hade det varit ett problem om man hade gjort allt man hade kunnat för att få ut människor på arbetsmarknaden och de ändå hade stått och sagt att de inte tänkte ta något jobb, men så ser det inte ut i dag.

Mitt stora problem med det här är alla de människor som kommer att ramla igenom. De kommer att drabbas extremt hårt för att de redan i dag lever på knappa resurser. Vart ska de ta vägen? Vi kommer att få ett nytt Fattigsverige.

Jag säger så här: Om man inför de här sakerna, ser till att det skapas en aktiv arbetsmarknad och ser till att människor har möjlighet att komma ut i jobb kommer de här sakerna att lösa sig ändå. Min fråga kvarstår: Varför gör man inte detta först för att sedan se vad man behöver gå vidare med?

Fru talman! Tack, ledamoten, för anförandet!

Jag blev lite fundersam när jag lyssnade på det och kände att jag behövde förtydliga vissa saker. När jag hörde ledamoten tänkte jag så här: Vi pratar om arbetsmarknadsinsatser och utbildningsinsatser och om att se till att människor som står långt från arbetsmarknaden ska kunna komma in på arbetsmarknaden. Detta har Centerpartiet, Miljöpartiet, sossarna och vi efterfrågat i fyra år. Hur många står utan arbete i dag, sa vi? Det är otroligt många – arbetslösheten skenar.

Det som vi sätter oss emot med det här förslaget är att vi ser en ganska havererad arbetsmarknadspolitik. Vi ser att man skär ned på folkhögskolor, att akassan blir lägre och att det finns stora svårigheter i våra trygghetssystem. Ändå ska man sätta press på dem som är allra mest ekonomiskt utsatta.

Om regeringen hade sagt så här: Vi kommer att införa ett riktigt motivationsprogram och göra allt vi kan för att människor ska komma i arbete. Vi ska sänka trösklarna, se till att människor kan få en utbildning när de behöver det och se till att de har alla tänkbara förutsättningar att komma ut i arbetslivet. Då hade vi stått här och sagt: Jajamänsan!

Det som jag sätter mig emot, och jag vidhåller att det är ett stort problem, är att man kommer att göra de ekonomiskt utsatta än mer utsatta. Jag förstår inte logiken. Om politiken hade gjort precis det som den ska göra hade det här inte varit ett problem. Men nu gör man precis tvärtom. Min fråga är därför: Varför gör inte regeringen alla de här sakerna utan att straffa dem som är mest ekonomiskt utsatta?

Fru talman! Jag är tillsammans med mitt parti av den absoluta uppfattningen att människor mår bäst av att ha ett arbete, kunna försörja sig själva och känna mening, sammanhang och framtidstro. Men vi är också av den absoluta uppfattningen att ett välfärdssamhälle måste ha trygghetssystem som finns där när livet faller samman.

Det viktiga är att dessa två saker inte står i konflikt med varandra. Tvärtom är det just kombinationen av arbete och trygghet som historiskt gjort Sverige till ett av världens mest framgångsrika länder. Problemet, fru talman, är att högern och Sverigedemokraterna inte klarar av att hålla dessa båda tankar i huvudet samtidigt.

För att ett land ska blomstra krävs det att människor kan arbeta och bidra – det vet vi. Men då krävs det också politik som gör detta möjligt. Det krävs investeringar i utbildning, industri och omställning. Det krävs en välfärd som fungerar. Det krävs vuxenutbildning, folkhögskolor och arbetsmarknadsinsatser för dem som behöver en ny chans i livet. Det krävs en arbetsförmedling som fungerar och ett trygghetssystem som människor faktiskt kan leva på. Men allt detta har monterats ned.

Vi har i dag en historiskt hög arbetslöshet. A-kassan räcker inte, människor utförsäkras och trösklarna in på arbetsmarknaden blir högre och högre, särskilt för den som redan står långt ifrån den. Och samtidigt väljer regeringen att lägga över konsekvenserna av sin egen politik på socialtjänsten. Nu ska socialtjänsten inte längre främst hjälpa människor i utsatthet. Nu ska den kontrollera, rapportera och sanktionera.

Fru talman! Vi måste våga tala klarspråk om vilka människor det faktiskt handlar om. Det handlar om människor som har blivit sjuka, människor med psykisk ohälsa, kvinnor som flytt våld, människor med missbruk och människor som drabbats av sorg, trauma och katastrofer. Det handlar om människor vars liv inte följt en rak linje.

Det finns säkert människor som aldrig själva mött den här verkligheten och därför tänker att hårdare krav låter rimligt – att den som får ekonomiskt bistånd bara behöver motiveras lite mer. Men problemet är inte att människor saknar vilja utan att de saknar möjligheter. Regeringen försöker framställa det som att människor väljer försörjningsstöd framför arbete. Men det finns inget som tyder på det, tvärtom.

I dag är skillnaden mellan att leva på ekonomiskt bistånd och att arbeta större än någonsin. Det är en situation som har skapats genom en medveten politik där stödet hållits tillbaka år efter år.

Fru talman! Sedan Reinfeldtregeringen har nivåerna i försörjningsstödet räknats upp på ett sätt som i praktiken urholkat stödet kraftigt. Det handlar om tusenlappar varje månad för människor som redan lever på marginalen. Vi har granskat detta, och vi har KU-anmält regeringar för det. Och det visade sig att kritiken var berättigad. Argumentet att människor inte arbetar för att det inte lönar sig håller alltså inte.

Då återstår bara regeringens andra förklaring, att människor inte vill arbeta. Men inte heller detta stämmer. Det som driver människor till ekonomiskt bistånd är utförsäkringar, arbetslöshet, sjukdom, våld i nära relation och ett välfärdssystem som inte längre håller.

Det mest anmärkningsvärda i allt detta är kanske att det redan finns aktivitetskrav i dag. Socialtjänsten ställer redan krav på aktivitet och deltagande. Skillnaden är att dagens system kan anpassas efter individens situation och behov, men regeringen väljer nu att göra det tvingande. Man vill införa ett mer standardiserat och hårdare kontrollsystem, där människor i mycket svåra livssituationer ska pressas ytterligare och socialtjänsten ska lägga ännu mer tid på administration, övervakning och sanktioner, i stället för på verktyg för människor att återta makten över sina liv.

Fru talman! I praktiken riskerar detta att innebära att människor med mycket stora behov står helt utan ekonomisk hjälp. Det innebär ökad hemlöshet, större utsatthet och djupare fattigdom. Och för vad då? Jo, för att regeringen behöver någon att skylla sina egna misslyckanden på.

I medier har vi redan kunnat läsa om människor som kommer att drabbas: svårt sjuka människor som ändå bedöms som arbetsföra och människor med omfattande smärta och allvarliga skador som nu riskerar att förlora sin ekonomiska trygghet. Det finns ingenting värdigt i detta. Regeringen behöver svara på vad som ska hända med dessa människor om de inte kan arbeta och straffas med indraget stöd. Ska de leva på gatan och gå med mössan i hand till kyrkan? Den tid när Sverige behandlade människor så vill vi inte ha tillbaka.

Fru talman! Det finns också något djupt ideologiskt avslöjande här. När människor som redan har det gott ställt ska motiveras till arbete får de skattesänkningar: rotavdrag, rutavdrag och jobbskatteavdrag. Men när människor lever i fattigdom ska motivationen tydligen komma genom ännu större ekonomisk utsatthet. Det är en politik som säger allt om vilka människor regeringen anser vara värda förståelse och vilka som ska mötas med misstänksamhet.

För oss är socialtjänstens uppgift inte att tvingas sparka på människor som redan ligger ned. Dess uppgift är att hjälpa människor tillbaka. Det är skillnaden mellan solidaritet och misstänkliggörande. För oss är politikens roll att skapa de bästa förutsättningarna för våra medborgare och för samhället i stort. Det gör man inte genom att ta oss tillbaka till det Fattigsverige vi arbetat hårt för att komma ifrån.

Därför säger vi nej till regeringens aktivitetskrav för försörjningsstöd. Vi yrkar bifall till reservation 1.

Fru talman! Man ska kunna känna sig trygg med att trygghetssystemen finns där när livet vänder – när man blir sjuk, skadas eller inte längre klarar av att arbeta. Det är själva grundidén i vår gemensamma välfärd, men tyvärr ser verkligheten alltför ofta annorlunda ut.

Vi har hört otaliga berättelser om människor som trots att deras läkare bedömt dem som för sjuka för att arbeta ändå förlorat sin sjukpenning från Försäkringskassan. Motiveringen är ofta att de anses kunna ta ett på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete. Men vad betyder egentligen det för den som knappt klarar vardagen? Vad är det för arbete man förväntas kunna ta när kroppen eller psyket säger ifrån? Det här är inte bara en administrativ fråga; det handlar om människors liv, hälsa och trygghet.

Fru talman! Situationen förbättrades dock något när Vänsterpartiets mandat blev avgörande i förhandlingar med Socialdemokraterna. Då genomfördes viktiga förändringar i sjukförsäkringen som innebar att fler människor faktiskt kunde få behålla sin sjukpenning efter dag 180. Det var ett steg i rätt riktning, ett steg mot en mer mänsklig sjukförsäkring.

Men dessa förbättringar tycks ha stört regeringen och Sverigedemokraterna. De valde att tillsätta en utredning för att utvärdera de nya reglerna. Vad blev då slutsatsen? Jo, att reglerna borde slopas, alltså de regler som gör att människor får en rimlig chans att bli friska och faktiskt återgå till arbete. Det säger en hel del om vilken riktning man vill ta.

Fru talman! Regeringen ska möjligen ha en liten klapp på axeln för att man inte har gått vidare med utredningens förslag. Men samtidigt valde man i samma veva att lägga ned en annan utredning, en utredning som skulle ha tittat på hur sjukförsäkringen kan förbättras ytterligare.

Detta är talande, för samtidigt som problemen är uppenbara saknas viljan att ta itu med dem på allvar. Det finns nämligen mycket som behöver förbättras. Huvudmålet för sjukförsäkringen måste vara tydligt: Människor ska bli friska. De ska återfå sin arbetsförmåga och kunna återgå till arbete eller om det behövs få stöd att hitta ett nytt arbete.

Sjukförsäkringen ska inte vara ett verktyg för att pressa ned statistiken eller uppnå politiskt satta siffror. Den så kallade sifferpolitiken har fått styra alldeles för länge. I stället måste vi sätta människan i centrum. Under tiden man är sjuk ska man kunna känna ekonomisk trygghet. Att vara sjuk ska inte innebära att man samtidigt tvingas oroa sig för sin försörjning, sin hyra eller sin framtid.

Fru talman! Jag ska också säga några ord om karensavdraget. Karensavdraget innebär i praktiken en stor ekonomisk smäll, särskilt för dem som arbetar i klassiska arbetaryrken. Det gäller inte minst dem som är extra utsatta för smitta eller som arbetar i yrken där det är avgörande att inte smitta andra, som i förskolan eller i vården. Det här är människor som varje dag får samhället att fungera men som samtidigt straffas ekonomiskt när de gör det ansvarstagande valet att stanna hemma vid sjukdom.

Sverige sticker dessutom ut i Norden. Vi har ett system med dubbel självrisk: både karensavdrag och en sjukersättning som inte täcker hela inkomsten. Inget annat nordiskt land har valt den vägen. Ändå får vi höra varningar om den så kallade måndagssjukan om karensavdraget skulle tas bort. Det är anmärkningsvärt att denna sjukdom tycks vara unik för Sverige. I våra grannländer där karensavdrag saknas verkar den inte existera.

För många LO-arbetare innebär ett karensavdrag att lönen minskar med omkring 1 000 kronor under en enda månad. Det är pengar som många helt enkelt inte har råd att förlora. Konsekvensen blir att människor går till jobbet trots att de är sjuka. De riskerar att smitta kollegor, brukare eller barn, och de riskerar dessutom att förvärra sin egen sjukdom.

Detta är varken rimligt eller ansvarsfullt eller värdigt ett välfärdsland. Därför är det hög tid att Sverige i likhet med de andra nordiska länderna avskaffar karensavdraget.

Fru talman! Vi behöver en sjukförsäkring som sätter människan först, en sjukförsäkring som ger trygghet, inte oro, och en sjukförsäkring som hjälper människor tillbaka till hälsa och arbete, inte pressar dem ut ur systemet. Det är inte bara en fråga om politik; det är en fråga om vilket samhälle vi vill ha. Vill vi ha ett som ger trygghet eller ett som ger utsatthet?

För Vänsterpartiet är svaret solklart. Vi vill ha ett Sverige som håller ihop i vått och torrt.

Jag yrkar bifall till reservation 20.

Fru talman! I svensk politik har det blivit legitimt att förvrida sanningen om den som är ekonomiskt utsatt. Det spelar ingen roll om den som är fattig är en vuxen eller ett barn. Inte heller orsaken till den svåra livssituationen spelar någon roll. På grund av rasism och genom att man utnyttjat människors rädsla för den grova kriminaliteten har vi fått en regering i Sverige som kan gå precis hur långt som helst.

Att påstå att bidragstagare lever på andra hårt arbetande människor är ett effektivt sätt att svartmåla människor i behov av samhällets stöd, särskilt när det förstärks av fördomar om människor med en annan bakgrund och misstankar om kriminalitet. Att ljuga och luras, att fiffla med människors pengar och slösa med skattemedel är inget vi tar lätt på i det här landet, förutom när det görs av den egna regeringen. Då tycks respekten för de så kallade svenska värderingarna vara som bortblåst.

I flera månader har vi fått höra statsministern tala om människor som ligger hemma och latar sig samtidigt som det rullar in runt 46 000 kronor på deras konton medan däremot grannen som går till jobbet varje morgon, gör rätt för sig och sliter i sitt anletes svett inte får i närheten av så mycket pengar i plånboken. Med detta retoriska grepp landar statsministern i sin slutsats att det ska löna sig att arbeta. Därför ska fattiga människor straffas med att bli ännu fattigare.

Det statsministern inte säger är att detta är fake news, en kraftig överdrift, som bygger på felaktiga beräkningar. Det är en berättelse som används för att kunna urholka våra välfärdssystem. Det han definitivt inte berättar är att flera regeringar ända sedan 2006 i själva verket har tagit pengar från de absolut mest ekonomiskt utsatta.

Fru talman! Att leva på försörjningsstöd är inte att leva i överflöd. Det är enligt lag att leva på existensminimum. Riksnormen omfattar kostnader för mat, kläder, fritid, förbrukningsvaror, hälsa och hygien, dagstidning och telefon och skäliga kostnader för boende, el, hemförsäkring, arbetsresor, fackföreningsavgift och akassa. Det är alltså exakt det en person behöver för att kunna leva värdigt, men inte en krona mer. Hur vi än vrider och vänder på detta lagstadgade belopp erbjuder det inget liv i lyx. Det är heller inte meningen.

Försörjningsstödet finns för att förhindra absolut nöd, inte som något man ska leva på för alltid, varken för att det är önskvärt eller för att det är rimligt. En människa kan inte leva inom dessa snäva ramar hur länge som helst utan att ändå bli ekonomiskt utsatt.

När regeringen talar om att människor kan få upp till 46 000 kronor i månaden handlar det främst om ett räkneexempel. Om en familj med väldigt många barn bor i en stor bostad och får ta del av alla de bidrag som lagen medger kan det teoretiskt vara möjligt. Men regeringen har räknat som om bidrag går att stapla på varandra, vilket inte stämmer. Alla inkomster räknas av krona för krona mot försörjningsstödet. Du kan få bostadsbidrag och barnbidrag, men de dras av från den norm som du har beviljats.

Det finns ingen som säkert kan säga hur många familjer ur regeringens exempel som ens existerar. Det vi däremot vet är att de inte tillhör vanligheterna. Men hur ser då verkligheten ut? Av Sveriges befolkning är det 2,5 procent som lever på försörjningsstöd. Det är historiskt få. Den vanligaste åldern är 30–39 år. Den största gruppen är ensamstående utan barn. Den näst största är ensamstående med barn. En mindre andel är par med barn.

Anledningen till att människor söker försörjningsstöd är inte lathet. Det handlar om arbetslöshet, sjukdom, psykisk ohälsa och om administrativa glapp i systemen, ofta som en direkt följd av politiska beslut som försvagat trygghetssystemen. Den typiska mottagaren är inte en bidragsfuskande familj med höga inkomster utan en ensamstående person som står utan arbete av konkreta skäl. Därefter följer ensamstående kvinnor med barn, ofta i situationer präglade av utmattning, våld eller ensamt ansvar för familjen.

Det är inte den verklighet som lyfts fram när extrema undantagsfall får dominera den politiska retoriken. När bilden av en familj som lever gott på bidrag målas upp skapar den starka reaktioner just för att den ligger så långt från människors egen vardag. Det är ett effektivt grepp. Genom att fokusera på det ovanliga kan regeringen motivera att genomföra reformer som i praktiken kan innebära att man sätter barn och redan utsatta människor i extrem fattigdom. Samtidigt flyttas fokus bort från det faktum att flera regeringar i rad, i strid mot lagen, redan har minskat försörjningsstödet i flera år.

Fru talman! I dessa polariserade tider förstår jag att det kan låta som att jag står här och överdriver. Men det jag säger är sant. Det var därför jag anmälde inte mindre än sex ministrar till KU. KU:s granskning visade att kritiken var befogad. Allt finns att läsa på riksdagens hemsida.

Det som skedde under Reinfeldts regering var, lite förenklat, att man började frångå principen att riksnormen ska följa de faktiska prisökningarna och i stället använda mer generella mått. Det är en trend regeringen valt att följa. På det sättet täcker inte riksnormen längre de faktiska kostnaderna, vilket är lagvidrigt.

Enligt våra beräkningar har en ensamstående person fått omkring 2 000 kronor mindre per månad och en barnfamilj upp till 6 000 kronor mindre varje månad under flera år. Detta strider mot intentionerna i socialtjänstlagen. Det, fru talman, är en fullständig skandal. Flera regeringar i rad har använt våra skattepengar inom trygghetssystemet till annat än vad de var avsedda för.

Samhällets mest utsatta har i praktiken fått mindre än de har rätt till. Ändå har regeringen mage att få det att framstå som det direkt motsatta. Därför blir det också fult när regeringen säger att det ska löna sig att arbeta. Det har aldrig varit så lönsamt för den som lever på försörjningsstöd att få ett arbete som i dag, just eftersom stödet är så lågt att det inte räcker till det som det var tänkt.

Den absoluta majoriteten av dem som lever på försörjningsstöd vill arbeta. Det vittnar både de själva, de som arbetar med dem och statistiken om. Problemet är inte viljan. Det är möjligheterna och förutsättningarna.

Fru talman! Vi i Vänsterpartiet försvarar starka trygghetssystem – inte för att vara snälla utan för att de är nödvändiga för individen och samhället. Ju fler människor som lever i utsatthet, desto större blir riskerna för hela samhället. Ju otryggare människor blir, desto mer skadas tilliten. Men framför allt handlar det om anständighet. Ingen människa ska leva i absolut ekonomisk nöd i ett rikt land som Sverige.

I stället för att utarma våra trygghetssystem vill Vänsterpartiet stärka dem, och det gäller även försörjningsstödet. I stället för att använda överdrifter som gör människor mer utsatta vill vi utgå från verkligheten och agera utifrån den. Nu när vi vet att flera regeringar i rad har betalat ut för lite försörjningsstöd måste vi säkerställa att lagen följs. Att leva på försörjningsstöd är inte ett liv i lyx, men det ska vara möjligt att överleva på det.

Det mest allvarliga med regeringens politik, till exempel förslag om bidragstak, är att den i första hand kommer att drabba barn och inte vilka barn som helst utan de barn som redan har de svåraste förutsättningarna. För oss i Vänsterpartiet är det helt oacceptabelt. Barn väljer inte sin situation. De har enligt barnkonventionen rätt till särskilt skydd och stöd. Därför vill vi att försörjningsstödet ses över så att barn garanteras en lägsta nivå och inte lämnas utan det mest grundläggande.

Fru talman! Socialtjänsten är en av de viktigaste institutioner vi har i Sverige. Den möter människor i deras mest utsatta stunder och bär ett enormt ansvar. Det kan låta stort, men det är här vi visar vår yttersta omsorg om varandra som samhälle – med insikten om att livet ibland och för vissa grupper ofta är mycket svårt och med insikten om att ingen människa klarar sig helt utan hjälp genom livet.

Vi har inte gett socialtjänsten de förutsättningar som krävs. År efter år har uppdraget blivit tyngre. När andra trygghetssystem försvagas ökar pressen på socialtjänsten, och nu måste politiken ta ansvar. Vi behöver avlasta socialtjänsten genom att återupprätta välfärden och lyssna på professionen, och vi behöver ge den resurser att möta de behov som finns. Men framför allt, fru talman, måste regeringen ta ansvar för sin egen politik i stället för att straffa de ekonomiskt mest utsatta.

Jag vill yrka bifall till reservation 5.

Herr talman! Jag vill inleda den här debatten med en lägesbild.

Kvinnor i Sverige arbetar fortfarande gratis den sista timmen av arbetsdagen. Vi har lägre löner, högre sjukfrånvaro och tar ett större ansvar för föräldraledighet. Vi arbetar oftare deltid och bär ett tyngre ansvar för anhörigas omsorg, vilket i slutändan leder till lägre pensioner.

Den farligaste platsen för många kvinnor är det egna hemmet, och män i vår närhet kan vara vårt största hot – allt detta bara för att vi är kvinnor.

Löne- och inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män har slutat minska, och fördelningen av det obetalda hem- och omsorgsarbetet går bakåt. Under 2024 minskade männens uttag av både vab och föräldraledighet.

Sammanboende kvinnor med barn har den högsta frånvaron från arbetsmarknaden. Kvinnors självskattade hälsa är sämre än mäns, och skillnaderna ökar. Kvinnors sjukpenningtal är nästan dubbelt så höga som mäns.

Prostitution och människohandel ökar. Varje år utsätts omkring 75 000 kvinnor för mäns våld i Sverige. I genomsnitt dödas 15–20 kvinnor per år av en man de har eller har haft en relation med. Det är ungefär en kvinna var tredje vecka. Uppemot 40 000 misshandelsbrott mot kvinnor anmäls varje år, liksom omkring 9 000 våldtäkter mot kvinnor och flickor. Det innebär att mer än en våldtäkt anmäls varje timme, dygnet runt, året om.

Ändå visar statistiken bara en del av verkligheten. Den säger inget om hur kvinnor känslomässigt drabbas när välfärden monteras ned. Den säger inget om villkoren på arbetsplatserna eller i skolan. Den kan inte beskriva den kollektiva otryggheten i det offentliga rummet. Den ger inte en bild av berättelserna om alla de oerhörda livsöden som finns bakom varje siffra.

Herr talman! Innan den här regeringen tillträdde talades det om att det skulle ta över 100 år att nå verklig jämställdhet men att vi ändå var på väg. Med den utveckling vi ser nu riskerar flickor som föds i dag i stället att redan från början få en biljett till ett liv som andra klassens medborgare. Vi går åt fel håll.

Detta är strukturell diskriminering av kvinnor och flickor. Det råder inget tvivel om att jämställdheten är en av vår tids viktigaste politiska frågor, men ändå går det åt fel håll på strukturell nivå.

I en tid då den politiska debatten i stor utsträckning formas av mäktiga män är det svårt att ta plats. När världen brinner och hatet växer är det inte lätt att höja rösten. Det är dock nödvändigt, och det är hög tid nu. Det här är orättvisor som vi inte ska acceptera. Det här är orättvisor som vi i Vänsterpartiet vill få bort.

Det finns flera grundläggande områden när det gäller kvinnors jämställdhet: barn och familj, arbete, makt och ekonomi. Den enskilt viktigaste faktorn för ökad jämställdhet är vem som tar ansvar för barnen. Här finns fundamentet till de skillnader vi ser. Den som tar störst ansvar för hem och barn drabbas hårdast ekonomiskt. Den som drabbas ekonomiskt får mindre makt, mindre inflytande och i slutändan mindre frihet. Därför måste ansvaret delas lika.

I dag arbetar kvinnor sig sjuka. Det är ett politiskt svek av stora mått. Vi kan inte fortsätta att se på när kvinnor bokstavligen går sönder för att de bär ansvaret för det obetalda arbetet samtidigt som politiken skär ned där arbetet faktiskt är betalt. Därför måste välfärden prioriteras.

Alla kvinnor ska ha rätt till heltid på riktigt. Det räcker inte med en rättighet på papperet. Arbetstiderna måste fungera i människors vardag, och därför är sex timmars arbetsdag en av de viktigaste reformerna att genomföra.

Den ekonomiska politiken måste sluta utgå från mäns behov. Kvinnor ska inte längre acceptera att våra skattemedel i högre grad gynnar män. Skattelättnader kan låta bra tills man ser vilka som faktiskt gynnas och drabbas. När resurser flyttas från det gemensamma till det privata drabbas kvinnor hårdast. Det är kvinnodominerade yrken som får stå tillbaka. Det är vården och omsorgen som urholkas. Den onda cirkeln förstärks: ökad arbetsbörda på jobbet, ökat ansvar i hemmet och mer omsorgsansvar. Till slut står vi där, utslitna och otrygga. Skattelättnader för män blir jämställdhetsfällor för kvinnor.

Vi kan aldrig acceptera något mindre än kvinnors rätt till ett fritt liv. Våldet mot kvinnor, i alla dess former, är en av våra allra viktigaste säkerhetsfrågor. Den måste prioriteras – inom rättsväsendet, hos myndigheterna, i lagstiftningen och i den politiska debatten.

Ett samhälle där kvinnor tvingas fly inom sitt eget land och där skyddet sedan brister är ett samhälle i kris. Därför är det helt akut att de ideella barn- och kvinnojourernas verksamhet säkras.

Herr talman! Jag drömmer om en valrörelse som handlar om kvinnors lika villkor. Hälften av Sveriges befolkning utsätts för strukturell diskriminering. Den genomsyrar hela samhället och kostar kvinnor frihet, delaktighet och i värsta fall till och med livet. Att förändra detta måste stå högst upp på den politiska dagordningen.

I en tid av oro och rädsla, då demokrati och trygghet utmanas, behövs en tydlig utgångspunkt – en vision som bygger på allas frihet och lika rättigheter. Det är just det som jämställdhet handlar om. Ökad jämställdhet innebär inte en vinst för några på andras bekostnad, som orättvisan gör i dag, utan en vinst för alla.

Vi kommer att framföra vilka reservationer vi lyfter fram i nästa anförande.

(Applåder)

Fru talman! Jag har varit med så pass länge att jag var med och fattade beslut om att göra barnkonventionen till svensk lag. Det är en dag jag alltid kommer att bära med mig. Då hade vi en vision om att Sverige var – och skulle förbli – ett land som låg i framkant när det gäller barns väl och ve.

Inte i min vildaste fantasi kunde jag tro att jag bara några år senare skulle behöva försvara dessa rättigheter. Jag trodde inte att det som skulle skilja oss åt skulle vara huruvida den rätten skulle gälla alla barn eller inte. Men det vet jag nu. Under den här regeringens ledning har barns grundläggande rättigheter satts i kraftig gungning. Med gängvåldet som sköld har regeringen gjort en tydlig skillnad i att barns rättigheter är olika för olika barn. För vissa är de helt befästa och för andra helt skrotade.

Vi ser utvisningar av barn, barn som nu ska sitta i fängelse, reformer som ökar barns fattigdom och ekonomiska satsningar som går till vissa barn men inte till andra barn. Fler barn vräks. Fler barn lever i ekonomisk och social utsatthet. Det är inget vackert facit av fyra år med Tidöregeringen.

Fru talman! I den senaste fattigdomsrapporten, som nämndes tidigare, visar siffror på en varaktig ekonomisk utsatthet för barn till ensamstående föräldrar med låga inkomster. Var fjärde ensamstående förälder har blivit skuldsatt. Hälften har haft svårt att köpa näringsrik mat, och drygt varannan har haft svårt att köpa nya kläder till barnen som passar årstiden. Andelen ensamstående som blivit betalningsskyldiga efter att ha missat en räkning har fördubblats sedan 2023, från 13 till 29 procent.

Även om regeringen inte kan hållas ansvarig för världsekonomin måste den hållas ansvarig för hur den möter inflation och prisökningar. I stället för att stötta straffar den de mest ekonomiskt utsatta: barnen som behöver mat, bostad, trygghet och fritid.

Regeringen målar upp en bild där fattiga familjer egentligen inte är fattiga utan lever gott på skattebetalarnas bekostnad samtidigt som de skötsamma grannarna går till jobbet och gör rätt för sig. Med denna lögn som grund driver regeringen vad som kan bli en av de reformer som ökar barnfattigdomen allra mest: ett bidragstak som aktivt riskerar att försätta barn i ekonomisk och extrem utsatthet.

Jag har en helt annan vision. I mitt Sverige ska barn prioriteras. Barn ska inte behöva bära ansvaret för vuxnas misslyckanden. Vi i Vänsterpartiet vill i stället bygga ett fundament som ger barn möjlighet att blomma ut och där trygghet, mat, utbildning, hälsa och skydd är självklara delar av deras liv.

Vi vill göra en omfattande satsning för starkare välfärd och en tryggare livssituation med ett jobb att gå till, en bostad att bo i och en stark ekonomi. Förutom det vill vi stärka barns rättigheter. Vänsterpartiet vill införa barnrättsbudgetering, alltså ett verktyg som gör det möjligt att följa statens budget och dess prioriteringar ur ett barnrättsperspektiv. Det är ett sätt att säkerställa att resurserna går dit där de behövs mest och att barns rättigheter får genomslag i praktiken. Vi vill också att Barnrättsdelegationen ska få ett tydligare uppdrag att samordna och följa arbetet med barns rättigheter på lokal, regional och nationell nivå.

Offentlig verksamhet som rör barn måste inkludera tydliga mål kopplade till barnkonventionens genomförande. Fokus ska vara barnets bästa, barns delaktighet och inflytande samt krav på respekt och omsorg. Varje kommun bör ha en övergripande strategi för att implementera barnkonventionen. Reformer som rör barn i samhällets vård bör alltid utvärderas med en samlad barnkonsekvensanalys för att man ska kunna förstå effekterna på barn.

Fru talman! Vi i Vänsterpartiet har ryggrad kvar för att stå upp för att barn inte ska växa upp i fattigdom. Vi, liksom forskningen, vet att det är en av de största riskfaktorerna för utsatthet. Det handlar också om grundläggande anständighet. Barn ska mätta i magen kunna rusa iväg från hemmet på väg till skolan eller en fritidsaktivitet i kläder som passar årstiden. Det är motsatsen till den politik vi ser i dag.

Vi vill omedelbart inrätta en handlingsplan mot barnfattigdom och se över försörjningsstödet så att det faktiskt ger det ekonomiska skydd som lagen föreskriver.

Fru talman! I tolv år har jag med fasa följt placerade barns verklighet. I dag finns det inte en enda tung instans som inte kritiserar Sveriges barn- och ungdomsvård. Samhället får från ax till limpa kritik av Ivo, JO, Barnombudsmannen, riksdagen, Institutet för mänskliga rättigheter, FN, barnrättsorganisationer och så vidare. Kritiken gäller från tiden innan ett barn blir föremål för samhällets vård tills att samhället – vi – helt tar över den.

Vi brister i att agera i tid, vi lyssnar inte på barnen, vi gör inte tillräckliga bedömningar, vi följer inte upp placeringsbeslut, vi informerar inte om rättigheter och vi låter kriminella driva HVB-hem. Barn bor i smutsiga och livsfarliga lokaler och utsätts för sexuella övergrepp. Barn utsätts för våld av statens personal, och barn tar sina liv i samhällets vård.

Vi är många som länge har kämpat för att stoppa missförhållanden på Sis. För tre år sedan trodde jag att vi äntligen hade nått seger och att vi skulle ge upprättelse för barn som samhället utsatt. Jag trodde i min enfald att regeringen menade allvar när de lyfte vårt krav om att reformera hela barn- och ungdomsvården, men jag hade uppenbarligen fel. Vi har nämligen inte ens fått en utredning. Vi har fått nya sluttider och en ny utredare, men kvar är Sis i exakt samma form, kvar är barnen som fortfarande blir utsatta för missförhållanden och kvar är bristerna och övergreppen.

Regeringen har med sin andra hand dock fullt upp. Just nu pågår en av de mest barnrättsvidriga reformerna i Sveriges moderna historia. Runt om i landet byggs fängelser för 13-åringar. Vi ser hur celler anpassas för barn och nallar tas fram. De är anpassade för att barnen inte ska skada sig själva eller någon annan. Fångkläder sys upp i storlek 152, och tyngdtäcken tas fram för att dämpa de inlåsta barnens förväntade ångest.

Fängelserna byggs inte för att hjälpa barn ur kriminalitet, för all expertis och erfarenhet visar att det inte fungerar så. De byggs inte heller för att skydda samhället från brott, för då skulle insatserna rimligtvis sättas in innan brott begås. De byggs för att straffa barn för att vuxna inte har gjort sitt och för att politiken inte har gjort sitt.

Samtidigt har regeringen inte ens lyckats presentera konkreta förslag för de reformer som faktiskt skulle ge barn skydd, stöd och vård. Här blir det tydligt att handling säger mer än ord. Vi befinner oss nu i en Kafkalik situation, där det kan ta många år innan vi eventuellt får en fungerande barn- och ungdomsvård på plats, men redan i sommar kan barn fängslas. I stället för att utveckla de nya vårdformer som behövs tvingas vi återigen lappa och laga ett trasigt system.

Vi ger dock inte upp. Nu måste vi verkligen säkerställa att avskiljningarna fasas ut och att riksdagens löfte blir verklighet. Vi måste öka bemanningen på Sis, och vi måste se till att personalen får rätt kompetens och stöd. Myndigheten måste lära av fungerande Sis-hem och implementera dessa som modeller för hela verksamheten.

Vi måste ha tydligt ansvarsutkrävande, och de som begår övergrepp eller inte agerar på brister ska inte kunna stanna kvar i tjänst. Barn måste redan vid inskrivning få tydlig kunskap om sina rättigheter, om vad personal får och inte får göra och om möjligheten att klaga på missförhållanden.

Det är dock inte bara när det gäller Sis vi måste agera. Vi vill att HVB-hem inte ska drivas i privat regi utan i verksamheter med full insyn och kontroll. Vi vill att Barnombudsmannen ska ges rätt att göra oanmälda besök, och vi tycker att det vore snyggt om förslagen i HVB-utredningen genomfördes skyndsamt.

Inte ett enda barn ska placeras i händerna på kriminella eller utsättas för våld och övergrepp. I stället ska deras säkerhet och vård prioriteras, och politiken ska leva upp till de löften vi givit om barns rättigheter. Barn ska inte straffas. De ska ha trygghet, skydd, vård, utbildning och en skälig levnadsstandard.

Vi vill att Sveriges ska bli ett föredöme när det gäller barns rättigheter och att alla barn oavsett bakgrund ska få såväl rättigheter som möjligheter.

Fru talman! Om några månader är det val. Jag vågar tro att väljarna då tänker till lite och med öppna ögon ser på det som faktiskt händer här och nu.

I Vänsterpartiets Sverige gör vuxenvärlden sitt jobb först – inte för att vi tycker att det låter bra utan för att det ger resultat. För att stoppa ett barn från att ta ett vapen i sin hand måste samhället och våra vuxna erbjuda en varm och bestämd hand att sätta i vapnets ställe. Anledningen till att man beslutar att göra en konvention till lag är faktiskt att den inte ska vara valbar. Då krävs att man står upp för barns rättigheter även när det blåser riktigt kallt. Det modet har vi.

Jag yrkar bifall till reservation 13.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för svaret, men jag blir ganska fundersam. Vi vet ju att de ideella jourerna har jobbat med att skydda kvinnor och barn i över 30 år – jag tror att det är närmare 40 år. Det är de som har burit det här arbetet i generationer. Jag vill inte ens tänka på hur den siffra som vi får år efter år hade sett ut utan dem. Detta tror jag att ledamoten är lika väl medveten om som jag är.

Det här handlar inte bara om att ha rätt kompetens. Man ställer krav som är omöjliga för ideella jourer att leva upp till. Det man i praktiken gör är att fördriva kunskap och ersätta den med vinstdrivande bolag. Både jag och ledamoten vet hur det ser ut inom andra områden där vi kräver exakt samma sak, till exempel HVB-hem. Det har inte varit någon fröjd att läsa om det.

Vi vet att de ideella jourernas verksamhet och kompetens och det skydd de erbjuder är det som kvinnor behöver i kris. Men nu fördriver regeringen deras verksamhet. Jag vill verkligen veta varför man inte är beredd att frysa tillståndsplikten och se till att få till stånd ett system som gör att vi kan garantera kvaliteten men också se till att de som burit den här kvaliteten i generationer kan fortsätta sin verksamhet.

Herr talman! Ledamoten Malin Höglund! I Altinget kan vi i dag läsa att regeringen inte kommer att frysa tillståndsplikten. Jag tycker att det är ett bedrövligt besked. Det görs nämligen trots att vi nu har 34 procent färre barn på våra skyddade boenden, och det beror inte på att våldet har minskat och inte på att de har mindre behov. Det görs trots att flera kommuner inte har några boenden alls, och det beror inte på att våldet har minskat och inte på att det finns ett mindre behov.

Över 34 boenden som drivits av de ideella jourerna har tvingats lägga ned, trots att vi vet att det är de som verkligen har kunskapen för att kunna skydda kvinnor och barn. De har nu tvingats lägga ned utan att regeringen agerat.

Min fråga är därför: Varför vill regeringen inte garantera att kvinnor och barn får rätt skydd i rätt tid?

Herr talman! Jag vill inleda denna debatt med stort allvar. Situationen för våldsutsatta kvinnor och barn har inte varit så allvarlig på många år. Vi befinner oss i ett akut läge som vi måste ta på största allvar. Riksdagen har fattat politiska beslut som inte har fått de konsekvenser som avsågs. Nu måste vi göra om och göra rätt.

Ingen här inne är ovetande om att mäns våld mot kvinnor är ett av de största hoten i vårt samhälle. Vi vet alla att Socialstyrelsen uppskattar att närmare 75 000 kvinnor utsätts för mäns våld varje år i Sverige. I genomsnitt dödas 15–20 kvinnor per år av en man de har eller har haft en relation med. Det motsvarar ungefär en kvinna var tredje vecka. Ändå stannar det inte där.

Granskningar visar att denna siffra inte synliggör att det kan vara närmare 100 ytterligare kvinnor som varje år tar sina liv därför att våldet blir outhärdligt. Närmare 30 procent av alla självmordsförsök hos kvinnor är kopplade till våld i nära relation. Vi vet också att Brottsförebyggande rådet uppskattar att det varje år anmäls uppemot 40 000 misshandelsbrott mot kvinnor och omkring 9 000 våldtäkter mot kvinnor och flickor. Det innebär att mer än en våldtäkt anmäls varje timme dygnet runt året om.

Det är heller ingen hemlighet att ungefär var fjärde tjej i årskurs 9 som har eller har haft en relation uppger att de har blivit utsatta för våld av en partner. Samtidigt uppskattar Brå att omkring 80 procent av allt våld mot kvinnor och flickor aldrig polisanmäls.

Herr talman! Detta är den verklighet kvinnor och flickor lever i varje dag året runt och dygnets alla timmar. Bakom varje siffra finns en människa, en kvinna vars hem är hennes farligaste plats, ett barn som får växa upp i trauma och kris, ett liv som successivt begränsas av våldet, ett liv som är en sann mardröm.

Med all den kunskap vi har skulle vi kunna tro att samhället gör allt i sin makt för att stoppa våldet. Men den senaste dödsfallsutredningen visar återigen, svart på vitt, att så inte är fallet, varken för kvinnor eller för barn.

Det som framträder tydligt är att våldet nästan aldrig kommer plötsligt. Många av kvinnorna har tidigare utsatts för våld, hot eller kontroll i relationen. Trots det får de oftast inte tillräckligt skydd. I flera fall har de varit i kontakt med socialtjänst, hälso- och sjukvård eller polis. Men våldsutsattheten upptäcks inte tillräckligt tydligt, eller så leder den inte till kraftfulla åtgärder.

Rapporten visar också att när kvinnor väl söker hjälp görs det ofta bristfälliga utredningar. Insatser sätts inte in i tid eller följs inte upp. Det innebär att våldet kan fortsätta och i vissa fall eskalera till dödligt våld. En avgörande slutsats är alltså att problemet inte främst är att riskerna är okända utan att samhället inte agerar tillräckligt tydligt på de signaler som redan finns.

Kvinnor har ofta levt länge med våld innan det allvarligaste inträffar, men skyddet har inte fungerat. Detta är ett samhälleligt svek som saknar motstycke inom något annat politikområde. Kvinnor och barn mördas, trots att samhället visste att något var allvarligt fel.

Herr talman! Det är mot den bakgrunden vi måste se den utveckling vi ser i dag. Den lagstiftning om tillståndsplikt och stärkt skydd för barn som riksdagen på regeringens förslag genomförde i syfte att stärka tryggheten har i praktiken fått motsatt effekt, i en situation när vi redan inte ger skydd. Den utredning som låg till grund för besluten blev inget fönster av möjligheter. I stället blev det en smal dörr till en ännu högre tröskel att ta sig över. I dag får historiskt få barn skydd på skyddat boende.

Regeringens införande av tillståndsplikt skulle höja kvaliteten, men i stället har det lett till att färre kvinnor och barn får skydd. Socialstyrelsens senaste rapport visar att både tillståndsplikten och de nya reglerna för barn inte har fått avsedda konsekvenser. Skyddade boenden har stängt eller befinner sig i omställning. Platser har försvunnit. Kommunerna i Norrbotten och Gävleborg har inga boenden alls. Regeringen fördriver aktivt den enorma kunskap som jourrörelsen besitter. Samtidigt har osäkerheten i lagstiftningen lett till att kommuner tolkar reglerna om barns rätt olika. I vissa fall avvaktar man med beslut, och i andra väljer man andra insatser, trots att våld förekommer. Deras behov synliggörs inte fullt ut, och deras rätt till skydd riskerar att inte bli verklighet.

Det handlar alltså inte om att färre kvinnor och barn behöver skydd utan om att systemet inte fungerar som det ska. Det måste vi ta ansvar för.

Herr talman! Nu ser vi hur de ideella jourerna, de som under decennier har byggt upp skydd, kunskap och förtroende för våldsutsatta kvinnor och barn trängs tillbaka. De ideella jourerna finns inte till för sin egen skull på det sätt som regeringen ofta försvarar aktörer som vill göra vinst. Nej, de finns för kvinnorna och för barnen. Det är där kvinnor i kris har fått stöd, skydd och en väg ut ur våldet. Det är där man har mött människor med lång erfarenhet av vad som faktiskt behövs i tid, i bemötande och i insatser som fungerar i verkligheten.

Men när systemet i högre grad öppnar för marknadslogik, där mäns våld mot kvinnor i praktiken blir en verksamhet att driva med krav på tillstånd och konkurrens, då riskerar det att gå ut över just dessa verksamheter, precis det vi ser hända just nu.

Vi borde kanske lära oss något av det faktum att politiken inte tog kvinnojourernas erfarenheter och varningar på allvar i reformarbetet. Då blev resultatet fel. Det var inte för att de saknade kunskap, kompetens eller kvalitet, utan det var för att deras kunskap inte fick genomslag. Nu ser vi konsekvenserna, nämligen att kvinnor och barn har fått svårare att få hjälp. Det är bokstavligt talat livsfarligt.

Det är också därför vi i dag måste vara beredda att tänka om. De ideella jourerna har larmat högljutt om vad som håller på att ske. Den här gången har vi inte råd att inte lyssna.

Herr talman! Det här är inte ett läge för prestige eller försvar av tidigare beslut. Det här är ett läge för ansvarstagande. När en reform inte fungerar som avsett och i praktiken leder till att färre kvinnor och barn får skydd måste vi agera. Därför föreslår vi ett utskottsinitiativ. Vi menar att tillståndsplikten genast måste frysas tills vi vet att det finns en lösning och att skyddet för våldsutsatta kvinnor och barn inte fortsätter att försvagas.

Vi behöver återställa fokus på det som är avgörande: att kvinnor och barn får tillgång till skydd i tid och utan onödiga hinder och att de verksamheter som fungerar i praktiken får möjlighet att fortsätta sitt arbete. Och självklart ska barn i regel placeras med sin mamma. Jag vädjar därför till samtliga partier om att vi nu ska gå ihop och se till att rädda skyddet och stödet för kvinnor och barn.

Herr talman! De senaste åren har mellan 30 och 50 personer dött i gängrelaterat våld varje år. Det är fruktansvärda siffror. Och de har mötts av kraftfull politisk handling. Men på grund av mäns våld mot kvinnor kan så många som 130 människor dö varje år. Ändå kommer den politiska kraftsamlingen inte i närheten av den som gäller gängrelaterat våld, fastän vi nu vet att regeringen kan om den bara vill. Det är inte acceptabelt.

Vi i Vänsterpartiet menar att arbetet mot mäns våld mot kvinnor måste byggas utifrån långsiktighet, samordning och verklig tillgång till skydd. Vi driver därför också krav på långsiktig finansiering av kvinnojourer, fler och bättre skyddade boenden samt stärkt stöd genom hela rättskedjan.

Vi vill också att samhället ska bli bättre på att upptäcka våld i tid genom vård, skola och socialtjänst och att det förebyggande arbetet ska stärkas. Samtidigt ser vi ett stort behov av bättre samordning. I dag är ansvaret splittrat mellan olika aktörer, vilket riskerar leda till att kvinnor och barn faller mellan stolarna. Vi vill se en mer sammanhållen struktur med regionala resurscentrum och ett nationellt samordningscentrum kopplat till Jämställdhetsmyndigheten. Därför vill jag yrka bifall till reservation 6.

Jag vill understryka att det bakom varje siffra finns en människa. Där finns ett liv präglat av rädsla, kontroll och begränsningar. Ibland är det ett barn som växer upp i otrygghet. I värsta fall är det ett liv som vi inte har lyckats rädda.

Låt oss säkerställa att kvinnor och barn får det skydd de behöver, inte i teorin utan i verkligheten. Låt oss visa att arbetet mot mäns våld mot kvinnor inte bara är något som vi talar om, utan ett område där vi handlar med kraft.

Fru talman! När jag var 17 år fick vi vårt första barn. Det är det vackraste som har hänt mig, men det blev också början på en resa genom vårt trygghetssystem – en resa som ibland var både tuff och smärtsam.

Eftersom vi var så unga hade vi inte rätt till föräldrapenning. I stället blev socialtjänsten vår försörjning. Under ett års tid levde vi i ett system där varje krona räknades och vår familj granskades in i minsta detalj för att vi skulle nå upp till det absolut nödvändigaste. Jag minns fortfarande känslan i kroppen – hur det kunde knyta sig i magen av den omänskliga stressen. Jag var såklart glad över hjälpen men också tyngd av den press som följde med den.

För att vara ärlig, fru talman: Att leva i fattigdom är oerhört tufft. Det är direkt existentiellt. Allt i livet handlar om att vända på varje krona.

När vi senare blev myndiga förändrades situationen. Då fick vi rätt till föräldrapenning. Vi fick behålla barnbidraget, och vi kunde söka bostadsbidrag. Det var inga stora summor ens då, men det var mer – och det gjorde en avgörande skillnad, inte bara ekonomiskt utan också för hur det kändes. Det fanns en normalitet i det, en värdighet. Vi var inte längre ett undantag utan en del av ett system. Vi var som alla andra.

Sedan dess har jag burit med mig en stark känsla av tacksamhet – tacksamhet över att vara född i ett land där det fanns en politisk vilja att ge alla barn en rimlig start i livet och att mitt barn inte skulle behöva växa upp i extrem fattigdom bara för att jag var ung. Men det är något som håller på att gå förlorat.

Ibland undrar jag om vi har börjat glömma varför våra trygghetssystem finns. Regeringen pratar allt oftare om människor som en belastning, som om den som behöver stöd är ett problem och som om den som hamnar i en svår situation har sig själv att skylla. Det är en farlig utveckling, för sanningen är den att de flesta av oss någon gång i livet kommer att behöva hjälp. Våra trygghetssystem finns för att vi ska kunna känna oss trygga, för att vi inte ska ramla ut i fattigdom och för att vi ska få nya möjligheter att växa.

I våras var jag i Colombia, och då såg jag en ung mamma sitta på gatan med sitt barn i famnen och be om pengar. Det var en bild som dröjde sig kvar, för det slog mig hur skör skillnaden faktiskt är. Hade jag fötts någon annanstans kunde det ha varit jag som satt där. Och hade hon fötts här kunde det en dag ha varit hon som stått i den här talarstolen som en mamma som en gång haft en tuff ekonomisk situation men som med lite av samhällets hjälp kunnat ge sina barn en trygg uppväxt och sig själv en tillvaro att vara stolt över.

Det var just det som en gång gjorde Sverige till ett drömmarnas land – att bakgrund inte behövde avgöra hela framtiden och att fattigdom var något vi skulle hjälpa människor att komma ur. Men något är på väg att tas ifrån oss. I dag ser vi hur klyftorna växer. Allt fler barn lever i ekonomisk utsatthet och ensamstående föräldrar, oftast kvinnor, pressas allt hårdare – så hårt att en av tre det senaste året har avstått från att själv äta sig mätt för att kunna ge sina barn mat och så hårt att 276 000 barn lever i ekonomisk utsatthet.

Samtidigt hänger våra trygghetssystem inte med. Våra skyddsnät är under attack. Barnbidraget har inte följt med i kostnadsutvecklingen, bostadsbidraget har urholkats och regeringen har valt att ta bort tillfälliga förstärkningar trots att behovet finns kvar – detta trots den extrema kostnadsutveckling vi alla drabbats av och trots att regeringen ser hur hårt barnfamiljer tvingas kämpa. Det, fru talman, är inget annat än skandalöst.

Vi i Vänsterpartiet tycker att det i stället är hög tid att stärka den ekonomiska familjepolitiken och ta i med hårdhandskarna mot den ekonomiska utsattheten. Vi vill därför höja barnbidraget med 400 kronor, införa två extra barnbidrag under sommaren och indexera familjepolitikens ersättningar så att de följer kostnadsutvecklingen. Vi vill införa en permanent höjning av bostadsbidraget. Vi vill höja inkomstgränserna så att fler får rätt till stödet. Vi vill dessutom att även hushåll utan barn ska omfattas, för i grunden handlar det här om vilket samhälle vi vill vara.

Jag vet hur det känns att inte kunna ge sitt barn det man vill. Men jag vet också vad som händer när tryggheten finns där, när ekonomin går ihop och när stressen släpper. Då växer människor. Då öppnas möjligheter. Det är så vi får människor att bli en del av en större gemenskap och ger en verklig chans till en ljusare framtid för våra barn. Dit når vi inte genom att göra fattiga människor ännu fattigare.

Fru talman! Vi kan inte prata om familjepolitik utan att prata om jämställdhet. För några veckor sedan fick vi här i riksdagen ta del av hur det egentligen går med jämställdheten i Sverige, och det är ärligt talat en dyster verklighet.

Statistiken talar sitt tydliga språk. Under regeringens tid vid makten har kvinnors löner utvecklats åt fel håll. Sjukskrivningarna har ökat. Kvinnor tar än större ansvar för vab, för hemmet och för det obetalda arbetet. I stället för att röra oss framåt ser vi hur ojämlikheten mellan kvinnor och män nu ökar.

En avgörande faktor bakom detta är hur vi fördelar tiden med våra barn. I dag tar kvinnor ut omkring 70 procent av föräldraledigheten. Det är mer än dubbelt så mycket som män. Det här är inte en detalj i statistiken. Det är en av de starkaste drivkrafterna bakom ojämställda löner, sämre karriärmöjligheter och lägre pensioner för kvinnor. Under lång tid har utvecklingen ändå gått mot ett mer jämställt uttag, om än långsamt, men nu ser vi hur även den blygsamma utvecklingen har stannat av. Då måste vi börja tala klarspråk.

Argumentet att politiken inte ska lägga sig i familjers beslut låter tilltalande, men i praktiken innebär det att vi accepterar ett system där kvinnor fortsätter att ta ett större ansvar och också betalar priset för det genom hela livet. Det är svårt att kalla det verklig frihet, för det som sker i hemmet är inte isolerat från resten av samhället. Konsekvenserna syns i lönekuvertet, i sjukskrivningstalen och i pensionerna. Frihet under ansvar är en viktig princip, men när ansvaret gång på gång faller ojämnt kan vi inte blunda. Då behöver politiken kliva in.

Samtidigt måste vi vara ärliga med att det inte bara handlar om normer utan också om ekonomi. Löneskillnaderna gör att det ofta framstår som mer rationellt att kvinnan är hemma längre, och den som är hemma längre halkar i sin tur efter ännu mer. Det är ett mönster som förstärker sig självt. Just därför behöver vi bryta det.

Vi menar att det är dags att ta nästa steg och införa en individualiserad föräldraförsäkring. Men det räcker inte. Vi måste också höja taket i föräldrapenningen så att fler har råd att faktiskt dela lika. Målet bör vara att minst 80 procent av löntagarna får ut 80 procent av sin lön. Grundnivån måste höjas. Den har stått still alldeles för länge och riskerar att cementera ojämlikheten ytterligare.

Låt oss vara ärliga: Det är svårt att med hedern i behåll säga att man satsar på den ekonomiska familjepolitiken om man inte samtidigt satsar på jämställdhet.

Jag yrkar bifall till reservation 2.

Herr talman! I Kristerssons och Åkessons Sverige står nu hela län, till exempel Gävleborg och Norrbotten, helt utan skyddade boenden för våldsutsatta kvinnor och barn. Detta är inte en slump utan ett direkt resultat av regeringens politik. Den tillståndsplikt för skyddade boenden som regeringen infört har slagit undan benen på de ideella kvinnojourerna, som i decennier har burit ansvaret för att skydda kvinnor och barn från våld. När dessa jourer tvingas stänga lämnas kvinnor och barn utan skydd.

Min fråga till statsrådet Camilla Waltersson Grönvall är därför: Hur tänker statsrådet ta ansvar för de livsfarliga konsekvenser som regeringens beslut har fått?

Herr talman! Jag förstod inte riktigt ledamotens fråga.

Först och främst kan jag säga att vi lider av en gigantisk arbetslöshet. Det är inte min sida som bär ansvaret för den, utan det gör regeringen. Jag hoppas verkligen att vi får lite fart på det området, för det ser inte ljust ut.

Det är intressant att ledamoten tar upp bidragsreformen i det här sammanhanget. Den kommer att försätta kvinnor i en extremt svår ekonomisk situation. Man kommer att ta det existensminimum som vi har satt i Sverige och slå undan det för barn i det här landet. Detta är en fattigdomsreform utan dess like, och jag är livrädd för konsekvenserna av den. De kvinnor som lever på försörjningsstöd har det redan tufft, och nu kommer de att få det outhärdligt.

Vi vet att ekonomisk utsatthet ökar risken för våld. Nu ökar regeringen risken för våld. Man slår egentligen inte främst mot kvinnor utan mot barn.

Det är intressant att man från regeringssidan väljer att ta upp den här frågan. Vi kommer att strida hårt för att detta inte ska gå igenom. En av anledningarna är att vi vill att det ska finnas en lägsta tillåten ekonomisk levnadsstandard för människor. Den är låg i Sverige – den är inte rimlig ens i dag, men ni vill sänka den, Merit Frost Lindberg. Det är också en form av ekonomiskt våld.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar ledamoten för hennes frågor.

Jag måste gå tillbaka lite. I dag är vi här för att debattera det ekonomiska våldet. Jag tycker, liksom ledamoten, att det är väldigt viktigt att vi håller oss till det. Det beror inte på att de frågor som ledamoten tar upp inte är viktiga; vi kommer att ha all anledning att prata om dem. Straffskärpningsproblematiken är dock en mycket stor fråga, och jag tycker att vi ska lämna den till debatter som berör de områdena.

Det förvånar mig att ledamoten blir besviken när hon ser på Vänsterpartiets politiska handlingskraft. Det som skiljer Vänsterpartiet från ledamotens parti när det gäller sättet att arbeta mot mäns våld mot kvinnor är att vi i Vänsterpartiet arbetar strukturellt. För att motverka mäns våld mot kvinnor måste man bygga en mycket stark bas. Man måste ha ett massivt välfärdssystem. Man måste utjämna klyftorna mellan män och kvinnor ekonomiskt, socialt och i makt. Det är grunden för att kunna motverka det här.

Vi har under 30 års tid arbetat för att ge kvinnor skydd genom kvinnorörelsen, som har gjort ett ofantligt arbete. Vi har stöttat dem ekonomiskt och i arbetet. Tyvärr ser vi nu hur regeringen aktivt motarbetar det fundamentala skyddet för kvinnor och barn i utsatthet.

Vi har satsat på utbildningsinsatser inom socialtjänst, rättsväsen och myndigheter i Sverige, för det är en framgångsfaktor. När våldet är strukturellt genomsyrar det hela samhället. Vi måste gå igenom instans efter instans för att se till att vi garanterar det skydd som kvinnor nu måste få.

(Applåder)

Herr talman! Det är oerhört tungt och svårt att stå här och tala om mäns våld mot kvinnor efter de fruktansvärda mord som skett de senaste veckorna. Det som aldrig får hända har hänt. Det är ett oförlåtligt misslyckande från samhällets sida. Mina tankar och mina djupaste kondoleanser går till de anhöriga som nu tvingas leva med den allra värsta av sorger. Samtidigt har det kanske aldrig varit viktigare än nu att vi talar om detta.

Vi befinner oss vid en punkt där alla förstår att mäns våld mot kvinnor måste prioriteras. Våldet måste stoppas. Vi som sitter här, vi som har makten, bär ansvaret för att det faktiskt blir verklighet.

Herr talman! Jag har på nära håll sett kvinnors och tjejers utsatthet för mäns och killars besinningslösa våld. Jag har sett konsekvenserna: nedbrytningen, rädslan, skräcken och den fysiska och psykiska terrorn. Jag har lyssnat till kvinnorörelsens vittnesmål och läst berättelser om livsöden som ibland också når allmänheten. Inte ens jag, som har språket som ett av mina viktigaste verktyg, kan hitta ord som fullt ut beskriver våldets grymma konsekvenser.

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam här inne om att känna att våldet ligger nära. De flesta av oss är personligt berörda genom egna erfarenheter, genom någon vi älskar eller genom någon i vår närhet – eller som nu när vi alla sörjer efter de fruktansvärda dåden. Våldet är så utbrett att ingen går fri, inte ens i denna demokratins högborg. Jag är därför säker på att vi alla ser allvaret och vill agera. Ändå når politiken inte hela vägen fram. För att den ska göra det krävs att vi tar ansvar fullt ut, och det skulle kosta. Det skulle kräva att vi ser helheten och erkänner att mäns våld mot kvinnor är ett strukturellt problem.

Riksrevisionens rapport om statens insatser mot ekonomiskt våld är alarmerande läsning. Den visar med all tydlighet att det ekonomiska våldet är en blind fläck i politiken trots att våldet i många fall utövas genom våra egna system. Rapporten synliggör att vi ligger långt efter i förståelsen av våldets natur och därmed också av hur det ska hanteras.

Ekonomiskt våld är en synnerligen rå, men osynlig, form av våld. Det får långtgående konsekvenser och slår sönder liv på ett sätt som ofta är mycket svårt och kostsamt att reparera även efter det att våldet upphört. Det krävs att samhället aktivt och medvetet ingriper, men så ser det inte ut i dag.

Herr talman! När vi talar om ekonomiskt våld måste vi vara konkreta. Det handlar inte om något abstrakt. Det handlar om hur män metodiskt och systematiskt skuldsätter, kontrollerar och utnyttjar kvinnor som en del av våldet. Det handlar om män som tvingar en partner att ta lån och krediter i sitt eget namn, ofta under hot, ibland under misshandel.

Med hjälp av bank-id och digitala tjänster kan lån tas med några knapptryck och avtal ingås om avbetalningar på varor kvinnan aldrig velat ha. Snabblån tas för att undvika ännu värre konsekvenser. I relationer där våldet redan är normaliserat vet kvinnan exakt vad som händer om hon säger nej.

Det handlar också om total kontroll. Varje köp granskas, och varje uttag ifrågasätts. Kvinnan tvingas redovisa sin ekonomi in i minsta detalj. Om eller när relationen tar slut upphör inte våldet. Skulderna finns kvar, krediterna ska betalas och kraven kommer. Till slut riskerar kvinnor och tjejer som tidigare haft oklanderlig ekonomi att hamna hos Kronofogden, ofta helt ensamma med ansvaret för skulder de aldrig haft någon verklig möjlighet att säga nej till.

Herr talman! En betalningsanmärkning är inte bara en administrativ notering; den riskerar att bli ett mycket långtgående hinder. Det blir svårt att få bostad och omöjligt att ta lån, och i många fall går det inte ens att teckna mobilabonnemang eller elavtal – för att inte tala om stigmat att vara skuldsatt. För unga kvinnor eller kvinnor utan skyddsnät kan detta innebära att de stängs ute från hela samhället. Det här är i praktiken ett fängelsestraff utan rättegång, utan tidsgräns och utan möjlighet till upprättelse – ett straff som inte drabbar förövaren utan brottsoffret. Ändå behandlas detta fortfarande som ett privat, ekonomiskt problem snarare än som en del av mäns våld mot kvinnor.

Skuldsättning är långtifrån den enda formen av ekonomiskt våld. Ekonomiskt våld kan handla om att systematiskt hindra en kvinna från att arbeta eller studera, att sabotera anställningar, att tvinga henne att säga upp sig eller att se till att hon aldrig får en egen inkomst. Det kan handla om att mannen tar full kontroll över hushållets ekonomi, att kvinnan saknar tillgång till bankkonton, kort eller kontanter eller att hon får ”veckopeng” samtidigt som hon förväntas bära ansvar för barn, hem och vardag. Det kan handla om att mannen vägrar betala underhåll trots betalningsförmåga eller att han medvetet drar ut på processer och gång på gång överklagar beslut. Juridiken används som ett vapen – fullt lagligt men djupt destruktivt.

Detta våld kan också handla om att manipulera våra trygghetssystem, att lämna oriktiga uppgifter till myndigheter och att försätta en kvinna i skuld till staten och göra henne återbetalningsskyldig för bidrag hon aldrig haft kontroll över.

Barn används alltför ofta som ett redskap i detta våld genom vårdnadstvister och genom att man håller inne underhåll och utnyttjar regelverk som inte tar hänsyn till våldets dynamik. Barnbidrag, underhållsstöd och föräldrapenning blir inte skydd utan medel för fortsatt kontroll.

Herr talman! Vi vet att våldet i sig har enorma ekonomiska konsekvenser i form av till exempel sjukskrivningar, förstörda hem och förlorad arbetsförmåga. Ändå är det den utsatta kvinnan som får betala priset, fysiskt, psykiskt och ekonomiskt. Det är horribelt. Trots att vi vet detta saknas fungerande system för att hantera det. Den teoretiska vägen ur detta ekonomiska fängelse är ofta en polisanmälan. Men vem vågar när rättsväsendet alltför ofta sviker, när skyddade boenden läggs ned och färre får plats och när en anmälan kan innebära ett liv på flykt? Det här är inget annat än ett brutalt systemfel som politiken inte fullt ut tar ansvar för.

Riksrevisionens rapport visar konsekvenserna av att politiken inte fullt ut erkänner att mäns våld mot kvinnor är strukturellt. Förövaren är nästan alltid en man. Våldet är en konsekvens av ojämlikhet mellan kvinnor och män på alla nivåer. Därför genomsyrar det hela samhället och gör det möjligt för förövare att använda myndigheter, bidragssystem och rättsprocesser som verktyg för fortsatt våld.

Om vi på allvar hade sett mäns våld mot kvinnor som ett strukturellt problem hade våra lagar, myndigheter och system sett annorlunda ut. Då hade ekonomisk utsatthet utlöst skydd, inte ytterligare bestraffning. Då hade skulder väckt larm. Då hade samhället klivit in innan Kronofogden gjorde det.

Vänsterpartiet menar att det inte räcker att konstatera brister. Regeringen måste ta ansvar. Det behövs en samlad kartläggning av det ekonomiska våldet, tydliga uppdrag till myndigheterna och förändringar som gör att staten inte används som en del av våldet. Därför yrkar vi bifall till vår reservation 9.

Det ska inte vara den våldsutsatta som bokstavligt talat bär skulden för det våld hon utsatts för. Politiken, staten och samhället måste sluta svika och börja skydda. Det är inte bara möjligt; det är också helt nödvändigt.

(Applåder)

Fru talman! Jag står här i dag med en känsla av både frustration och beslutsamhet. Min mamma kunde under min uppväxt se framför sig hur min generation kvinnor skulle få bättre livsvillkor än hennes. Hon trodde, med rätta, att utvecklingen gick framåt och att vi skulle ta vid där tidigare generationer kvinnor genom sin kamp vunnit mark.

Men när jag i dag ser på mina egna döttrar är det med oro, för den långsamma men framåtsyftande jämställdhetsresa som byggt Sverige börjar nu gå åt fel håll. Vi står inför ett historiskt vägskäl. Ska vi fortsätta framåt eller acceptera att vi går bakåt?

År efter år står vi här och granskar jämställdhetsmålen, och år efter år kan vi konstatera att de inte uppnås. Är det inte lite konstigt: Det övergripande målet handlar om makt och säger att kvinnor och män ska ha samma möjligheter att forma samhället och sina egna liv. Det borde väl vara en självklarhet. Men i praktiken behandlas vi kvinnor fortfarande som om vi vore en minoritet som måste be en majoritet om rättigheter. Vi är halva befolkningen. Ändå måste vi argumentera för rätten till samma lön, samma trygghet och samma frihet. Det är inte jämställdhet. Det är inte värdigt ett modernt välfärdsland.

Fru talman! Vi måste tala klarspråk. Kvinnor i Sverige arbetar fortfarande gratis den sista timmen på arbetsdagen. Vi har lägre löner, högre sjukfrånvaro, större uttag av föräldraledighet, mer deltid, större ansvar för omsorg om anhöriga och, som ett resultat, lägre pension. Den farligaste platsen för oss är våra egna sovrum, eftersom män i vår närhet kan vara vårt största hot – allt bara för att vi är kvinnor.

Vi uppnår inga delmål. Det här är en strukturell orättvisa som följer oss från att vi är barn till att vi dör. Det är en orättvisa som alla borde vilja eliminera, men så är det inte. Faktum är att utvecklingen i stället har börjat gå åt fel håll. Statistiken talar tyvärr sitt eget tydliga språk.

Löne- och inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män har slutat att minska. Fördelningen av det obetalda hem- och omsorgsarbetet går bakåt. Under 2024 minskade männens vabbande och uttag av föräldraledighet. Sammanboende kvinnor med barn har högst frånvaro från arbetsmarknaden. Det är så illa att KD faktiskt borde stå längst fram i ledet för att kräva delad föräldraförsäkring, eftersom den tysta kvinnliga revolutionen i dag är att skiljas och ha barnen varannan vecka. Då ser siffrorna nämligen helt annorlunda ut. Då delar kvinnor och män plötsligt lika. Det är väl ändå lite väl cyniskt att det ska krävas splittrade familjer för att vi ska ta samma ansvar och ha samma möjligheter.

Låt oss ändå gå tillbaka till den ack så dystra statistiken. Kvinnors självupplevda hälsa är sämre än mäns, och skillnaderna ökar. Kvinnors sjukpenningtal är nästan dubbelt så högt som mäns. Prostitution och människohandel ökar. Mäns våld mot kvinnor minskar inte, och vi ser åter fler fall av dödligt våld mot kvinnor.

Allt detta går att läsa om i regeringens egen budget. Det här är bilden av kvinnors liv, hälsa och frihet i Sverige 2025. Det är inget gott betyg till vår regering, varken enligt mig eller enligt statistiken.

Fru talman! Det sägs att pengar är makt, men när regeringen presenterar sin budget ber den oss kvinnor vara tacksamma över marginella satsningar. Missförstå mig rätt – det är bra saker som görs. Det är bra med mer utbildning, bra med ett mer sammanhållet arbete mot mäns våld mot kvinnor, bra med satsningar på jämställdhet och bra med satsningar mot hedersrelaterat våld och förtryck. Men samtidigt väljer regeringen att prioritera skattesänkningar för dem som redan har mest. Av 80 miljarder i satsningar går 50 miljarder till skattesänkningar.

Det är skattesänkningar som främst gynnar män. En kvinnlig arbetares 300 kronor extra i plånboken, lite på en höft, väger lätt jämfört med statsministerns cirka 4 000 kronor mer varje månad, framför allt när vi vet att det är välfärden som får betala notan, det som är själva fundamentet för jämställdheten. Det här är ett politiskt val, ett val som gör Sverige mer orättvist.

Den absolut bästa satsningen för att stärka jämställdhet är vår generella välfärd. Det är genom vår omsorg om våra barn, äldre och sjuka som vi lägger grunden för kvinnors frihet. Det är genom satsningar på vår välfärd som vi ser till att kvinnor får gå till arbetet och sedan har ork och kraft att gå hem för att leva sina liv. Det är i våra trygghetssystem som vi kan garantera att sjukdom eller arbetslöshet inte försätter oss i ekonomiskt beroende eller i utsatthet. Det är i våra satsningar på välfärden som vi visar om vi menar allvar när vi säger att vi vill uppnå våra jämställdhetsmål.

Här pekar regeringen i sin budget med hela handen: 50 miljarder i skattelättnader, 30 miljarder till resten.

Fru talman! Det är kul med en expansiv budget. Det är nödvändigt, och rätt använt är det en riktig höjdare. Men pudelns kärna är hur resurserna sedan fördelas, och det är här vi skiljer oss så kraftigt åt. Vår linje är, kan man säga, den totalt motsatta till regeringens.

Vänsterpartiet satsar på välfärden. Vi satsar på kvinnors trygghet, och vi satsar på kvinnors ekonomiska självständighet som en helhet. Och det gör vi inte på bekostnad av vanligt folk – tvärtom. Vi finansierar våra satsningar genom att låta bankerna, miljardärerna och matjättarna ta ett större ansvar. Vi låter Kristersson vara med och bidra till kvinnors jämlikhet. Vi sätter stopp för dem som tar ut rekordvinster på vår välfärd och låter det finansiera en förbättring av kvinnors livsvillkor, det vill säga genom att låta pengarna gå tillbaka till våra barns förskolor och skolor, våra föräldrars äldrevård och vår gemensamma sjukvård.

Det är genom att ställa om som vi förvaltar medborgarnas hårt förvärvade skattepengar så att de sätter fart på ekonomin och arbetsmarknaden så att folk har ett jobb att gå till och en lön att leva på. Vår politik gynnar därför mertalet och ökar jämställdheten. Det är rättvist, det är ekonomiskt klokt och det är helt nödvändigt.

Det fina är att det finns något riktigt hoppfullt i detta. Vi är inte maktlösa. Vi kan vända utvecklingen mycket snart. Det vi behöver göra är att kräva ny politik, och det kan vi göra om mindre än ett år. Då står vi i Vänsterpartiet mer än redo att ta över regeringens ansvar, redo att investera i välfärden, redo att stärka kvinnors livsvillkor, redo att säkerställa att våra döttrar får den framtid som våra mammor drömde om. Det är inte bara en politisk fråga. Det är en fråga om rättvisa, värdighet och ytterst en fråga om demokrati.

Med de orden vill jag önska en riktigt god jul men framför allt ett riktigt hoppfullt nytt år!

(Applåder)

Fru talman! För mig och mitt parti är barns rätt till ett gott liv inte en slogan. Det är ett löfte, som ska gälla alla barn. För den mark vi krattar åt de barn som växer upp i Sverige i dag blir den jord som framtidens vuxna ska stå på.

Ett samhälle är aldrig starkare än sin svagaste länk. I Sverige står vi i dag med en kedja där länk efter länk håller på att brista. Bostadsköerna är historiskt långa, hyrorna skenar och arbetslösheten är rekordhög. Matpriser och elpriser pressar hushållen till bristningsgränsen.

I en lågkonjunktur och en tid av hög inflation skulle man kunna tro att regeringen inser att när alla drabbas hårt drabbas vissa nästan outhärdligt hårt. De som alltid drabbas värst i varje kris är kvinnor och barn, och så är det även nu. Glappet mellan barn som lever i trygg ekonomisk stabilitet och barn som inte gör det har ökat dramatiskt. Det är 200 000 barn i Sverige som lever i fattigdom, men det verkar inte påverka den här regeringen över huvud taget, i alla fall inte om man ser till deras politik. I den SD-ledda regeringens prioriteringar ingår inte att varje barn ska kunna ta det mest grundläggande för givet. För dem är det uppenbarligen acceptabelt att vissa barn faller hårt.

Fru talman! Finansministern talar om frihetsreformer när hon sänker skatten. Men vilken frihet känner tioåriga Anders av? Anders oroar sig för att pengarna inte ska räcka till hyran och vågar inte säga att han behöver nya skor. Han vet att elen blivit dyr och att det måste vändas på varje krona. Han tillhör inte den grupp som får del av skattesänkningarna. Han är bara ett barn som får ta hela smällen i den ekonomiska krisen – ett av 200 000 barn som hamnat i regeringens döda vinkel.

Att detta är regeringens linje blir ännu tydligare när de i årets budget deklarerar att de vill införa ett bidragstak – ett tak som inte lyfter människor utan pressar dem ännu djupare ned i ekonomisk utsatthet. Regeringen försöker måla upp försörjningsstöd som en bekväm tillvaro och använder överdrivna och direkt felaktiga exempel. Man låtsas som att bidrag staplas. Man får det att låta som att stora barnfamiljer lever lyxliv. Man gaslightar människor genom att påstå att det här är för att barn ska se sina föräldrar gå till jobbet, samtidigt som regeringens egen politik gör att människor förlorar sina jobb varje dag och arbetslösheten når nya rekordnivåer. Men ansvaret för detta tänker man skjuta över på barnfamiljer.

I sin egen budget skriver regeringen att andelen som får försörjningsstöd minskar, vilket den gjort länge. Det är andelen som tvingas leva länge på stödet som ökar. Vad regeringen inte nämner är att de flesta mottagare är ensamstående män. Då hade man behövt erkänna att reformen inte slår mot dem utan mot barnfamiljer.

Det har heller aldrig varit så svårt att leva på försörjningsstöd som nu. Aldrig har det lönat sig så mycket att arbeta, förutsatt att man lyckas få ett jobb. Men detta talar regeringen tyst om, för om sanningen låg på bordet hade ingen kunnat försvara denna politik. Då hade det blivit tydligt att det är barn i ekonomisk utsatthet som regeringen har valt att ge sig på.

Fru talman! Barnfattigdom låter som något som försvinner när barnet växer upp, men så är det inte. Ett barn som växer upp i fattigdom bär med sig konsekvenserna genom hela livet. De barn som går hungriga i dag riskerar att leva i djup utsatthet i morgon. För barn som växer upp utan grundtrygghet krymper livschanserna år för år.

I min egen stad Göteborg kan du ta spårvagnen från våra rikaste till våra fattigaste områden och se hur livslängden sjunker hållplats för hållplats. I dag skiljer det nästan åtta år i livslängd mellan Saltholmen och Bergsjön. Vad kommer den siffran att vara efter ännu fler år av högerns ekonomiska politik?

Regeringens politik kostar inte bara barnen deras trygghet i dag. Den kostar dem deras morgondag. I vissa fall kostar den dem till och med deras livstid. Det låter hårt, men det är inte mindre sant.

Fru talman! Vi i Vänsterpartiet vill bygga ett land där verklig frihet råder, där människor får bidra, får känna sig behövda och får leva i trygghet. Vi vet att ett barns uppväxt är samhällets stomme, där allt börjar.

Vi vill att varje barn i Sverige ska kunna vakna i ett tryggt hem med frukost på bordet. Vi vill att deras föräldrar ska kunna gå till ett riktigt jobb på en fungerande arbetsmarknad och att barnen ska få gå till en skola där deras utbildning står i centrum och ha en fritid där de känner mening och gemenskap. Det handlar om prioriteringar. Det handlar om värderingar.

Ett samhälle är aldrig starkare än sin svagaste länk, och när den svagaste länken blir våra barn är det inte barnen som behöver bestraffas. Då behöver vi en ny regering.

(Applåder)

Herr talman och ministern! Ministern har helt rätt i att det inte är det här lagförslaget vi diskuterar i dag. Varför jag tar upp det är för att det riskerar att slå undan benen på det fantastiska arbete ministern nu har gjort. Jag delar bilden av att föräldrar måste vara med och stötta sina barn. Jag delar bara inte bilden av vad orsaken är eller vad som kommer att hjälpa mot detta.

Vi står inför ett jätteviktigt vägval här. Det är många som vill stötta och hjälpa till i att stärka barns rättigheter. Då räcker det inte att bara vilja väl, utan vi måste genomföra förändringar som faktiskt har effekt.

Barn som växer upp i utsatthet behöver vuxna som tror på dem – inte bojor. Föräldrar som kämpar behöver stöd som fungerar – inte böter. Och socialtjänsten behöver verktyg för att bygga relationer – inte fler skäl att tappa förtroende. Den nya socialtjänstlagen är en möjlighet att göra just detta. Det är en fantastisk möjlighet att få igenom precis det här. Men då måste vi också vara modiga.

Vi måste vara modiga nog att säga nej till förslag som riskerar att bryta förtroendet för socialtjänsten ännu mer. Det hela handlar om att vi genom den nya socialtjänstlag som vi i dag fattar beslut om har möjlighet att skapa tillit och förtroende. När det här kommer som ett skott från sidan gör det att människor inte kommer att våga söka hjälp. Då är vi illa ute.

Min avslutande fråga till statsrådet är: Är ni verkligen beredda att offra barnens tillit till den nya och helt fantastiska chansen till en ny socialtjänstlag – med allt vad det innebär – för en åtgärd som säkert inte kommer att ge effekt?