Christofer Bergenblock (C) svarade Lina Nordquist i en replik om Hälsovård, sjukvård och social omsorg i debatten ”Protokoll 2025/26:49 Onsdagen den 10 december” den 10 dec 2025.
Lina NordquistL· i sitt anförandeJag vill börja med att varmt yrka bifall till regeringens och utskottets förslag. Det här området av svensk politik är oerhört betydelsefullt för sjuka, sköra och utsatta människor och självklart också för alla dessa…Fru talman! Jag vill börja med att varmt yrka bifall till regeringens och utskottets förslag.
Det här området av svensk politik är oerhört betydelsefullt för sjuka, sköra och utsatta människor och självklart också för alla dessa människors anhöriga. Även de får bättre stöd med den budget som vi nu debatterar.
Jag vill kort nämna just de anhöriga. Jag är väldigt glad över att vi stärker det nationella stödet till stödlinjer för anhöriga för att kunna stötta dem bättre.
Den satsningen kompletterar väldigt väl den större anhörigreform som regeringen håller på att genomdriva för att stärka just anhörigkontakter och insatser för fler. Det gäller till exempel även syskon, som tidigare har glömts bort i lagstiftningen och i sin vardag.
Sedan vill jag ägna mycket tid åt unga människor. Här satsar regeringen 200 miljoner för bättre elevhälsa för alla barn runt om i landet. Dessutom genomförs nu äntligen den reform som Liberalerna har slitit länge för: Föräldrar till vissa barn måste kunna vabba för möten i skolan. Det kan vara barn med funktionsnedsättningar eller barn med diabetes – skolan behöver veta vad barnet behöver för att kunna ha en trygg skoldag.
Tidigare har de här barnen på något sätt magiskt tillfrisknat på sin väg till skolan och betraktats som helt friska. Föräldrar har varit tvungna att ta tjänstledigt eller att ta ut semesterdagar för möten med skolan om barnets sjukdom eller barnets behov. Nu är det äntligen slut med det. Det gör mig väldigt glad.
Fru talman! Den psykiska ohälsan bland unga är ett av vår tids stora bekymmer. Därför har vi satsat rekordmycket på barn- och ungdomspsykiatrin. Vi förstärker och förlänger nu de satsningarna ytterligare. Vi satsar också en halv miljard på primärvården för att ge barn och unga människor insatser i tid.
Fru talman! En del barn som behöver stöd behöver inte just vård. På det sociala området behövs verkligen kraft och trygghet genom hela kedjan.
Fru talman! Jag vill ägna min talartid i dag åt de allra mest utsatta barnen, de ibland så gott som osynliga.
En viktig del vi gör där är att vi förstärker arbetet mot hemlöshet. Det gör vi självklart genom Bostad först för vuxna, men vi gör också mycket för barnfamiljer. Det gäller att i allra möjligaste mån förebygga att man någonsin vräker barnfamiljer.
Barns hem är naturligtvis grunden för nästan allt i deras värld. Barn som far illa måste genom hela sin vardag få bättre stöd tidigt än vad de har fått tidigare.
Där är jag väldigt glad över stort som smått. Jag är glad över att föräldrar nu även kommer att kunna vabba för möten med socialtjänsten för att kunna vara del av tidigare insatser som kan stötta deras barn.
Jag är glad över det så kallade mellantvånget som vi nu inför. Föräldrar som inte riktigt klarar av att vara föräldrar, vilket kanske är skälet till att barnen mår dåligt, ska kunna tvingas till insatser även om det är mot deras vilja. Barnens rätt måste gå före föräldrarnas rätt.
Fru talman! Vi klubbar också en nationell strategi för att bekämpa våld mot barn. Vi måste som samhälle ta vårt ansvar för dessa barn. Vi måste hjälpa dem med just det som de behöver. Vi ska inte ta någon hänsyn till andra saker, utan barnen måste vara dem vi ser till.
Trots att kommunernas stöd såklart är helt avgörande händer det i dag att det är kommunens ekonomi som avgör om ett barn får stöd och vilket stöd, om ett barn omhändertas, när barnet omhändertas och vad som händer sedan. Detta är djupt sorgesamt, och det gör mig förbannad.
Den liberala borgerliga regeringen skjuter nu till pengar så att barn ska få den hjälp som är bäst för dem och inget annat. Det handlar inte om vad som är bäst för kommunens ekonomi.
Nu talar jag om de mest utsatta barnen. Det är de som växer upp till att bli vårt lands trasigaste människor, och ibland också de farligaste människorna.
Helst ska naturligtvis inget barn behöva Sis, Statens institutionsstyrelse. Men för de barn som gör det skjuter vi nu till en halv miljard, 500 miljoner kronor i snitt, per år för fler platser på Sis, med mer trygghet, mer kompetens och vård som faktiskt gör skillnad.
Sis får också tydligare befogenheter att stoppa narkotika, vapen och hotfulla situationer innan de ens uppstår. Regeringens satsning gör vardagen tryggare för personalen, men framför allt för de unga människor som har placerats på Sis för att få en ny riktning i sina liv och en ny chans. De ska inte fortsätta att fara illa när samhället har tagit över ansvaret för dem.
Som ni har hört kavlar regeringen nu upp ärmarna för att förebygga och att se till att barn aldrig står chanslösa, att de aldrig lämnas utan stöd för länge och att de aldrig dras in i kriminalitet.
Inga barn ska känna att deras liv är mindre värda än alla andra barns, eller kanske i värsta fall att det inte är värt något. Samtidigt vet vi att det inte räcker hela vägen. Ibland kommer de ändå att hamna snett. Det gäller framför allt dem som inte har fått det förebyggande arbete som behövdes i tid.
Därför satsar vi på avhopparverksamhet. Det ska aldrig vara för sent. Den som vill lämna kriminalitet bakom sig ska få en verklig chans att göra det. Samhällets stöd måste stå stadigt för den som har bestämt sig för att försöka att ta sig loss från gängen. Samhällets stöd kan inte ges för tidigt, men det ska heller aldrig vara för sent.
Fru talman! Jag skulle kunna berätta på samma sätt om många andra politikområden. På samma sätt som jag nu har talat om barn skulle jag kunna tala om vårt fokus på tandvård. Där förs behovsprincipen äntligen in. De med de allra största behoven ska nu få de allra största miljardsatsningarna.
Jag skulle kunna tala på samma sätt om psykiatrin, där vi även för vuxna gör stora satsningar. Det gäller också satsningarna på vård i tid. Ingen ska behöva vänta i en vårdkö. Man ska naturligtvis få hjälp när man blir sjuk.
Oavsett vilket område vi väljer måste fokus för Liberalerna och för denna regering vara att de mest utsatta ska få de största reformerna, de största förbättringarna och det allra bästa stödet.
Det är därför jag är så stolt över denna budget, för det är precis det vi gör. Det här gäller i sjukvården, i vår sjukvårdspolitik, för de anhöriga, för dem som tidigare har varit osynliga och absolut för de barn som aldrig ska känna att de är bortglömda i ett av världens bästa länder.
Det ska finnas kraft och trygghet, fru talman, genom hela kedjan, oavsett om vi är barn eller äldre eller om vi på något sätt far illa under våra liv. Så, fru talman, bygger vi ett samhälle som vi kan tro på.
I detta anförande instämde Gustaf Göthberg (M).
Fru talman! Tack, ledamoten Lina Nordquist, för anförandet!
Ett av de stora problemen och en av de stora utmaningarna inom svensk sjukvård är kompetensförsörjningen, och det gäller inte bara inom sjukvården utan även inom omsorgen i välfärdssektorn.
Låt oss se på personalen inom vård och omsorg i dag. En tredjedel av undersköterskorna har utländsk bakgrund, och samma sak gäller hälften av tandläkarna och en tredjedel av läkarna. Enligt ett tidigare anförande från Sverigedemokraterna behövs inte de här personerna i svensk vård, och det bästa vore om de lämnade landet så att det blev som vi hade det på 50 och 60-talet, vad nu det skulle innebära.
I dag kan vi tyvärr se att både kompetensutvandringen och kompetensutvisningen ur Sverige är stora. Människor som i dag har tjänster inom välfärden lämnar landet. En av anledningarna är det statliga lönegolv på 90 procent av medianlönen som har införts. Det är 33 390 kronor, vilket kan jämföras med ingångslönen för ett vårdbiträde, som ligger någonstans mellan 24 000 och 27 000, eller ingångslönen för en undersköterska, som ligger någonstans mellan 27 000 och 30 000.
Samtidigt lägger regeringen enorma summor på återvandringsbidrag för att få människor att lämna Sverige.
Min fråga, fru talman, är: Varför är det så viktigt att få människor att lämna Sverige i stället för att låta dem jobba inom den välfärd där vi så väl behöver dem?
Fru talman och ledamoten! Låt mig börja med att tala om hur Sverige byggdes starkt. Det är ett faktum att vi alltid har behövt invandring, ända sedan vallonernas tid med smedjor och bruk och senare under industrialiseringen och under Sveriges process att bli ett starkt och rikt land. Också de gånger vi inte har vetat att vi har behövt invandringen har den alltid gjort Sverige starkare. Så är det.
Sedan har vi under senare år haft stora bekymmer med ett väldigt lågt lönegolv, som har gjort att människor har farit illa i Sverige. I ett rikt land med en på många sätt fantastisk arbetsmarknad har personer som jobbar med att byta däck i värsta fall tvingats sova på däckfirman, och andra har utnyttjats på nagelsalonger. Vi har haft synen att alla arbetsgivare är vänliga, men det har inte varit sant.
Jag är därför glad över att vi inte längre tillåter lönedumpning. Samtidigt är det för mig som liberal otroligt viktigt att regeringen, när man höjer lönegolvet och säger att människor ska ha en bra lön när de kommer till Sverige som arbetskraftsinvandrare, också säger att det finns yrken som inte har den höga lön som regeringen nu har förhandlat fram mellan olika partier.
Det betyder att vi behöver en undantagslista. Det finns massor med bristyrken, sannolikt över ett hundratal, där vi måste göra undantag. De viktiga bidrag som människor från andra länder är för oss här ska de kunna fortsätta att vara. Det tycker jag är helt avgörande.
Fru talman! Arbetskraftsinvandringen är för all del inte den stora frågan för svensk välfärd, men vi har sett exempel från norra Sverige där man har varit tvungen att stänga ned verksamhet inom äldreomsorgen för att det inte har fungerat när man har behövt utvisa arbetskraftsinvandrare.
Golvet på 90 procent innebär att man inte kan anställa vare sig undersköterskor eller vårdbiträden inom svensk välfärd, för man når inte upp till detta.
När det gäller undantagslistan, som ledamoten pratar om, kommer det enligt vad jag har hört från de förhandlingar som pågår mellan era partier inte att bli någon sådan, utan det kommer att bli dessa 90 procent. Men det återstår att se. Jag kan bara se byråkratin framför mig när man ska komma överens om vilka yrken som ska undantas från lönegolvet. Det bästa vore att låta parterna sköta den delen.
Det var inte bara när vi hade invandring till Sverige tillbaka i tiden som vi blev beroende av invandrad arbetskraft, utan det gäller inte minst de senaste tio åren. Ibland låter det som att det bara handlar om den svårartade asylinvandringen och att människor har hamnat i arbetslöshet under de senaste tio åren.
SKR visar dock i en rapport som släpptes häromdagen att 4 000 läkare, 2 000 sjuksköterskor och 33 000 undersköterskor och vårdbiträden med utländsk bakgrund har anställts i svenska kommuner och regioner under de senaste tio åren. Vi är alltså helt beroende av dessa människor.
Det låter inte som att Sverigedemokraterna och Liberalerna är på samma linje, men man sitter i samma båt. Vilken politik är det egentligen som gäller från regeringens sida – är det bra för svensk välfärd med alla de invandrare som jobbar där, eller är det dåligt?
Fru talman! Jag ska försöka låta bli att skratta, men det blir ju väldigt intressant om Centerpartiet ska sitta i samma båt som sitt lag och försöka tycka samma sak som Vänsterpartiet, tycka samma sak som Socialdemokraterna och tycka samma sak som Miljöpartiet.
Jag tror att även ledamoten är medveten om att det faktum att man samarbetar och enas om frågor för att göra Sverige starkare inte betyder att partier börjar tycka likadant i alla frågor. Så är det naturligtvis inte.
Liberalernas uppfattning är att det även när det är svårt behövs liberal politik för att bygga Sverige starkare. Vi tänker aldrig ställa oss och säga: Vi tänker bara samarbeta med oss själva, för vi är inte intresserade av att försöka kompromissa, nå framåt och försöka få genomslag hos invånarna för vår politik!
Vi kommer aldrig att säga nej till samarbete. Vi tycker att Sverige i lätta tider och i svåra tider behöver mer liberal politik. Och den är inte ord i en talarstol, utan den är verkliga reformer som hjälper i människors liv.
Jag kan inte låta bli att avsluta med att ställa en fråga. När nu ledamoten är så intresserad av lönerna och villkoren för människor i omsorgen, varför lägger då Centerpartiet nästan en halv miljard mindre än regeringen på detta utgiftsområde? Trots alla dessa satsningar är er summa drygt 400 miljoner mindre än vad vi satsar. Det är väl ändå lite konstigt?
(Applåder)
(forts. § 18)