Rickard Nordin

Herr talman! Vi går mot elektrifiering, säger Martin Kinnunen. Jag skulle snarare säga att vi möjligtvis haltar betänkligt mot elektrifiering. Elektrifieringstakten går långsammare nu än när regeringen tillträdde. Tidöpartierna har effektivt saboterat elektrifieringen. Man har tagit bort de stöd som fanns. Man har stoppat de möjligheter att få ersättning som fanns. Man har sett till att elbilsexporten ökat nu.

Martin Kinnunen har förstås rätt i att vi inte känner till ursprunget för mycket stora delar av våra råvaror. Ungefär 54 procent av drivmedlen i Sverige känner vi inte till ursprunget för. Det handlar knappast om norsk Nordsjöolja. I stället kommer det från stater som Ryssland, som vi verkligen inte vill beblanda oss med. I det läget väljer Martin Kinnunen och regeringen att öka andelen av det fossila, och det är inga småsummor det handlar om. Vi talar om 4 miljoner liter diesel om dagen. Stora delar av det kommer från skurkstater, som inte vill redovisa ursprunget.

Det här kommer vi inte att lösa på några år, säger Martin Kinnunen. Nej, men till att börja med går vi åt fel håll nu. Vi använder mer fossilt nu än när Martin Kinnunen och hans kompisar i regeringen tillträdde.

Säg till dem som kämpar i Ukraina att vi ska fortsätta använda ryska fossila råvaror och att vi behöver använda lite mer nu. Sedan får vi se om något år om vi kan lösa saker och ting. Säg till dem som kämpar vid fronten att Sverige inte är beredda att ta vår del av ansvaret. Vi är inte beredda att minska vår import från Ryssland. Säg till dem som kämpar för sina liv och sin frihet att våra priser här är viktigare än deras liv där.

Hur ska vi bli av med den ryska oljan när vi ökar den fossila användningen i Sverige? Svara på det till både mig och försvararna i Ukraina, Martin Kinnunen!

Herr ålderspresident! Det här är inte någon historia som går långt tillbaka. Det är vad Moderaterna sa i den senaste valrörelsen. Man sa att man inte var beredd att ställa sig bakom statliga subventioner till kärnkraft. Och nu föreslår man de största subventionerna någonsin, i något enskilt projekt. Kan man inte lita på vad Ulf Kristersson säger till väljarna? Det är den stora frågan.

Det är klart att alla tycker att det vore bra med mindre volatila priser, om vi kan öka effektmöjligheterna i södra Sverige och lösa alla andra problem som Niklas Wykman radar upp.

Problemet är att om det är kärnkraft som ska vara lösningen kommer vi inte att ha någon lösning på plats de närmaste 10–15 kanske till och med 20 åren. Det är ett gigantiskt problem.

Det är något som väljarna, inte minst i södra Sverige, får ta med sig in i nästa valrörelse. För det första går det inte att lita på vad Ulf Kristersson säger, eftersom förutsättningarna förändras radikalt efter valet. För det andra kommer den enda lösningen man har att levereras om decennier.

Det finns andra lösningar. Niklas Wykman talade om alternativen tidigare. Men nollalternativet är det ingen som föreslår. Teknikalternativet, med framtida teknik, är det inte heller någon som föreslår. Däremot finns det många som föreslår att vi ska nyttja den teknik som redan finns på bättre sätt. Det handlar om kraftvärmen i söder, om vattenkraften i norr, om effektiviseringar och annat. Det backas också upp av forskning och myndigheter. Det som inte backas upp är regeringens politik, förutom av Niklas Wykman och hans kollegor.

Min fråga går tillbaka. Vad är det som har ändrats sedan Ulf Kristersson sa att vi inte ska ha några statliga subventioner till kärnkraft, vilket han gjorde i valrörelsen? Kan man inte lita på hans ord?

Herr talman! Jag vill börja med att klargöra för Niklas Wykman att jag och Centerpartiet inte har något emot kärnkraft. Det vi däremot har något emot är ensidiga subventioner på hushållens bekostnad. Det vi också har något emot är åtskilliga miljarder i skattehöjningar, som hushållen kommer att få betala för differenskontrakten. Att vara emot skattehöjningar och subventioner brukar Moderaterna också vara – men uppenbarligen inte här.

Under valåret kunde man läsa en artikel i Dagens industri med en intervju med Ulf Kristersson. Där stod det att Moderaterna inte var villiga att ställa sig bakom statliga subventioner till kärnkraft. I stället ville de ändra målformuleringar, och det har de nu gjort i sin inriktningsproposition. De ville också att lagstiftningen bakom skulle ändras, och det har de också gjort.

Så sent som valåret 2022 sa Moderaterna alltså att vi inte skulle ha några statliga subventioner till kärnkraft. Vad, Niklas Wykman, är det som har ändrats sedan 2022 som nu motiverar att vi ska ha det största statliga ingripandet och åtagandet för något infrastrukturprojekt någonsin i svensk historia?

Herr talman! Tyvärr löser ett par myndighetsuppdrag varken utrivningen av vattenkraft i södra Sverige eller situationen för öringen i norr. Det frigör inte heller potentialen i kraftvärmen. Än så länge är det bara ord på papper.

Om regeringen hade varit seriös hade man gett samma förutsättningar till vattenkraftens effektivisering och effekthöjning och kraftvärmens dito som till kärnkraften. Men det är klart, då hade det inte blivit någon kärnkraft eftersom dessa lösningar är så otroligt mycket billigare och snabbare.

Sveriges Ingenjörer håller med Centerpartiet liksom Energimyndigheten, Chalmers, KTH och ett stort antal forskare. Nästan ingen backar regeringens och Sverigedemokraternas förslag. Några av remissinstanserna gör det, och det är de som får bygga kärnkraftverken och de som tjänar på dem. Det är de enda remissinstanser som är positiva.

Att det skulle kosta 80 öre per kilowattimme för ett differenskontrakt, CFD, är ett räkneexempel. Det säger inget om vad det övre taket är. Och lånen ska betalas tillbaka och bekostas av den kärnkraftsskatt som föreslås. I propositionen sägs inte vem som ska betala denna skatt. Man säger att en skatt antagligen kommer att införas, vilket också utredningen föreslog.

Om vi nu ska göra den största statliga satsningen någonsin förtjänar svenska folket att få veta vad det kommer att kosta och vem som ska betala. Svaret på det står regeringen och Sverigedemokraterna helt utan.

Herr talman! Först kan jag konstatera att jag när jag räknar antalet mandat i riksdagen ser en majoritet för stärkt vattenkraft, effektökningar, pumpkraft och annat som är mycket mer kostnadseffektivt än regeringens kärnkraftsförslag. Jag ser samma majoritet för effektökningar och stöd till kraftvärme. Jag ser samma majoritet – kanske med någon skillnad, men det är ändå en tydlig majoritet – för energieffektivisering. Jag ser det även för havsvind och för solel.

Att samla majoritet i riksdagen för alternativ är alltså inte svårt. Det går ganska lätt om man jämför de olika partiernas energipolitik. Jag har inget problem med att enas med många partier i riksdagen om energipolitiken. Vi kanske inte kommer överens om 100 procent, men kan vi lösa 80 procent vore det väldigt välkommet, inte minst för dem som sysslar med vattenkraft och kraftvärme.

Jag svarar för Centerpartiet. Vad Socialdemokraterna gör får Fredrik Olovsson och Socialdemokraterna svara för. Vi är tydliga. Vi röstar emot denna proposition, precis som övriga oppositionspartier gör. Alla beslut som fattas i kammaren och som vi röstar emot har vi också frihet att fortsätta att vara emot. Det tycker jag mig också ha hört väldigt tydligt från Socialdemokraterna.

För vår del är vår främsta statsministerkandidat Anna-Karin Hatt. Vi går inte till val för något annat partis räkning. Vi går till val för vårt parti och på vår politik, och vi vet, uppbackade av forskare och en myndighet, att det finns mycket effektivare sätt att lösa de problem regeringen nu försöker lösa med miljarder i kärnkraftssubventioner.

Låt mig passa tillbaka till Tobias Andersson så att vi får ett fortsatt bra replikutbyte: Vem ska betala för subventionerna? Det har jag fortfarande inte fått svar på.

Herr talman! Det överlägset största stödet till ett enskilt företag och till en enskild teknik någonsin i svensk historia.

Ett ideologiskt beslut utan hänsyn tagen till vare sig verklighet eller faktiska behov.

En lösning som inte svarar mot de problem som finns, vare sig på kort eller på lång sikt.

Ett planekonomiskt beslut utan vare sig eftertanke eller utvärdering.

En skattehöjning i generationer framåt med hundratals, kanske tusentals, miljarder.

En skattehöjning på tusentals kronor per år för ett vanligt villahushåll.

En blank check som regeringen ber riksdagen att skriva ut, helt utan insyn eller möjlighet att granska.

Ett förslag som kraftigt ökar risken för korruption och där konkurrens i praktiken saknas.

Att gå fram med förslaget om kärnkraftssubventioner är tekniskt och ekonomiskt vansinne – speciellt som vi har visat att vi kan lösa de här problemen, på halva tiden och till en fjärdedel av kostnaden, med det förslag som Centerpartiet har lagt fram. Till skillnad från regeringen klarar vi nämligen av att redovisa kostnader.

Det finns många sätt att beskriva regeringens förslag till kärnkraftsfinansiering. De jag nyss nämnde är några, och jag hade kunnat fortsätta länge till. Att helt utan att värdera alternativen vilja låsa sig vid en enskild teknik, med kostnader som är oöverskådliga i generationer framåt, är minst sagt ansvarslöst. Beakta de tidsperspektiv som tidigare talare har talat sig varma för! Det här ska gälla tills vi alla är döda. Då måste man klara av att titta på helheten.

Hur en moderatledd regering kan ta något så marknadsfrånvänt till sig är nästan oförklarligt. Väljarna får betala för regeringens vidlyftiga vallöften, oavsett vad som sades före valet. Då behövdes tydligen inga subventioner, för bara man tillät reaktorerna att byggas lite var som helst och ändrade det energipolitiska målet skulle investerarna stå på kö. Nu har vi facit: Det är ingen som vill bygga – om nu inte skattebetalarna står för notan och garanterar avkastningen, såklart.

Skattebetalarna får stå kvar med en kärnkraftsskatt i decennier framöver. Både Niklas Wykman och Ebba Busch kommer att närma sig 90årsdagen innan skatten, i bästa fall, avskaffas. Då har den sannolikt dragit in något tusental miljarder till kärnkraftsbolagen. Det är långt mycket mer än vad regeringen anför i sina räkneexempel, för de kalkylerna håller inte.

Man räknar med att bygga snabbare än någon har gjort i västvärlden i modern tid. Man räknar med att kostnaden för att bygga är betydligt lägre än vad bolagen själva anger. Man räknar på snabbare tillståndsprocesser än vad man själv säger är möjligt i sin egen kommunikation. Man räknar med högre elpriser i samhället än vad någon annan marknadsbedömare gör för att kunna minimera behovet av stöd. Man vägrar dessutom att berätta vem som ska stå för kalaset. Ska industrin vara med och betala, eller ska hushållen få stå för hela notan?

Allt görs för att det ska låta så billigt som möjligt, men inte ens då är det billigt. Regeringen pratar om 80 öre. Det är högre än snittpriset i södra Sverige 75 procent av tiden. I norr skulle konsumenterna förlora på det här 90 procent av tiden. Om vi i stället gör något mer rimliga antaganden när det gäller byggtid och andra kostnader är det lönsamt med kärnkraft ungefär 5 procent av tiden; de övriga 95 procenten får konsumenterna stå för. Det är helt galet.

Regeringens kärnkraftspolitik väcker frågor om framtidens energisystem, om ansvarstagande och om vår väg mot klimatneutralitet. Från Centerpartiets sida ser vi med oro på hur regeringen ensidigt fokuserar på en energikälla som varken är snabb, billig eller riskfri att bygga ut. Om vi tittar på den forskning som finns kring stora projekt kan vi se att det bara är olympiska spel som har blivit dyrare än kärnkraftsbyggen. Om vi tittar i andra änden av skalan – på det som faktiskt har blivit billigare än planerat – hittar vi solkraft.

Remissinstanserna är tydliga; det är inte bara Centerpartiet som säger det här. Varenda remissinstans påpekar att underlag saknas eller är missvisande. Forskare skriker sig hesa – för döva öron – om riskerna med allt från förseningar till fördyringar. Energibranschen varnar för konsekvenserna för såväl befintlig kärnkraft som kommande elproduktion. Sällan har ett enskilt förslag fått så mycket kritik.

Vi står mitt i en energiomställning där Sverige behöver mer el. Framför allt behöver vi el snabbt, hållbart och kostnadseffektivt. Att då sätta sin tillit till att nya kärnkraftsreaktorer ska lösa problemen är att spela ett högt spel med både skattebetalarnas pengar och klimatets tålamod.

Vi centerpartister är inte emot kärnkraften i sig. Kärnkraft är en möjlighet men inte en fysisk nödvändighet, som ett antal forskare skrev på DN Debatt nyligen. Den kan fylla en viktig funktion, inte minst den kärnkraft vi har i dag, men att bygga ny kärnkraft med hundratals – kanske tusentals – miljarder i subventioner löser inga problem på kort sikt. Den tar decennier att bygga. Samtidigt har vi redan i dag tekniker som är billigare och snabbare och som kan ge oss den energisäkerhet vi behöver.

Centerpartiet har lagt fram förslag om detta, med vattenkraft, kraftvärme och energieffektivisering som bas. Det är heller inte bara vi som tycker så. Om Camilla Brodin faktiskt hade läst rapporten och kollat på källhänvisningarna hade hon sett att det här backas upp av exempelvis forskare på Chalmers och Energimyndigheten, som har tagit fram de här rapporterna. Sveriges Ingenjörer har lagt fram siffrorna när det gäller potentialen i vattenkraft. Det är ingenting vi har hittat på.

Det som däremot saknas är rimliga källhänvisningar till forskning i regeringens förslag. Man har en egen utredning som inte backas upp av någon som helst forskning.

Det här handlar inte om teknik. Det handlar inte om ekonomi. Det handlar om politik. Regeringen gick till val på att bygga ny kärnkraft, och nu ska den byggas – kosta vad det kosta vill.

Regeringen pratar gärna om teknikneutralitet. Det här är otroligt fascinerande. I Tidöavtalet står att man ska fokusera på teknikneutralitet, och Ebba Busch brukar prata om förmågor snarare än kraftslag, men nu gör man precis tvärtom. Man fokuserar inte på förmågor utan på ett enskilt kraftslag utan att ens titta på alternativen.

Till skillnad från regeringen tror vi i Centerpartiet på marknadens kraft. Staten ska sätta spelregler, inte peka ut vinnare i förväg. Vi har visat på vilka alternativ som finns men inte sagt att det är de som ska ges direkt stöd.

Med regeringens politik har investeringarna i andra kraftslag slopats. Vi vet att det på kort sikt behövs mer vind och mer sol; det är detta som kan lösa situationen. Det säger också forskare mycket tydligt. Fyra oberoende forskargrupper från Energiforsk, bland annat de mest kärnkraftsvänliga forskningsgrupper vi har i Sverige, säger samma sak.

Risken är att de här investeringarna inte blir av nu. Vem vågar investera i något annat när man vet att man om ett fåtal år, enligt regeringens planer, kommer att bli utkonkurrerad av subventionerad kärnkraft som får betalt även när det är minuspriser och den inte behövs?

Riksrevisionen har riktat kritik mot tidigare regeringars energipolitik. Den kritiken är en västanvind jämfört med det som komma skall, för en så undermålig konsekvensanalys som i det här förslaget har jag nog aldrig någonsin sett.

Sverige har i decennier byggt sin styrka på ett brett, robust, förnybart och hållbart energisystem som är fossilfritt. Vi har nyttjat de fantastiska förutsättningar som naturen har gett oss, som gör att vi kan vara konkurrenskraftiga. Oavsett vad regeringen säger rankas vi i topp internationellt. En lögn blir inte sann bara för att den upprepas.

I ett slag vill nu Tidöregeringen höja folks elräkningar och slå sönder det energisystem som vi så mödosamt har byggt upp. Vi ska bygga samma sorts kärnkraft som alla andra, och då kommer vi också att ha samma elpris som alla andra.

Om Ebba Busch nu tvunget vill ha ett kärnkraftverk kan jag tipsa om att Marvikens kärnkraftverk ligger ute på Hemnet för 5 miljoner. Det är betydligt billigare än de hundratals miljarder av skattebetalarnas pengar som man nu vill lägga.

Låt oss fokusera på det som faktiskt funkar, som är klimatsmart och som kan byggas ut nu! Låt oss fokusera på det som sänker folks elräkningar och inte höjer dem! Låt oss fokusera på det som stärker vår energisäkerhet och inte gör oss mer sårbara! Låt oss avslå den här propositionen en gång för alla!

Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 8.

I detta anförande instämde Birger Lahti (V).

Herr talman! Detta är ju inte bara hål i huvudet, om man vill uttrycka det så, utan framför allt gräver det djupa hål i hushållens plånböcker.

De lån som Mats Green och Camilla Brodin talar om ska ju betalas tillbaka, och de vinster som man ska betala tillbaka lånen med ska finansieras av någon. De finansieras inte av dem som ska betala elen, för elen kommer att vara för dyr för att säljas på marknaden. Lånen ska alltså betalas med de differenskontrakt som regeringen föreslår. Men det regeringen inte föreslår och inte pratar om är hur de ska finansieras.

Detta är en mycket enkel och basal fråga. Vem ska betala för dessa kontrakt? Det har jag inte fått något svar på.

Alternativkostnaden är inte noll, säger Camilla Brodin. Nej, absolut. Men regeringen och Camilla Brodin har inte svarat på vilken kostnaden är för det alternativ vi nu debatterar. Det är ju detta som är problemet. Det är detta som svenska folket borde få veta. Vad kostar det?

Vi har visat på kostnaderna. Utbyggd kraftvärme motsvarande två kärnkraftverk kostar 3–4 miljarder. Det är en hundradel av de belopp som regeringen vill låna ut till ny kärnkraft, vilket i sig bygger på glädjekalkyler.

Ökad effekt i vattenkraften kan ge motsvarande fyra kärnkraftsreaktorer. Kostnaden för det motsvarar ungefär en fjärdedel av de pengar som regeringen vill låna ut.

Vår alternativkostnad är supertydlig. Lägger vi dessutom till den lönsamma potentialen i energieffektivisering – det vill säga att vi gör saker bättre och smartare utan att det kostar mer och utan att man minskar komforten – kan vi se att vi kan fördubbla effektpotentialen. Detta är superenkelt. Jag har redovisat vår kostnad, men regeringen har inte redovisat sin.

Min fråga kvarstår: Vem ska betala, och vad kommer det att kosta? Den här propositionen ger inga som helst svar på det. Jag tycker att skattebetalarna är värda att få veta det.

Herr talman! Jag kan börja med att påminna Camilla Brodin om att det största strömavbrottet vi haft i Sverige var 2003. Då handlade det om att det först blev ett snabbstopp i en reaktor, som stängdes. Sedan var det ett fel i ett ställverk som gjorde att ytterligare två kärnkraftverk stängdes ned. Det ledde till att i princip hela södra Sverige och även Själland blev strömlöst. Den typen av problem finns i alla kraftsystem, även i det svenska.

Som Svenska kraftnät har sagt är detta ganska svårt att parera. Om man ska göra det vid varje givet tillfälle blir det väldigt dyrt. Sådana problem kan alltså drabba även Sverige. Jag tror inte att man behöver måla fan på väggen när det gäller just det spanska systemet. Men nog om det. Detta var mer av en upplysning.

Det jag är lite nyfiken på är vilken prislapp Kristdemokraterna kan tänka sig för detta. Det finns inga summor nämnda i propositionen när det gäller hur mycket av skattebetalarnas pengar som regeringen kan tänka sig att gå in med i detta. Det räkneexempel som ges i propositionen handlar om ett 80 öres lösenpris, trots att Vattenfall säger att det nog behöver ligga på 1 krona eller 1,10. Vi vet att omvärldens prissättning ligger på nästan det dubbla.

Man räknar med sju års byggtid, trots att rekordet i Europa ligger på elva, tror jag. Man räknar också med högre elpriser än alla andra bedömningar för att kunna hålla nere subventionsgraden i räkneexemplet. Det gör att de exempel som finns i propositionen blir minst sagt glädjekalkyler.

Då blir min fråga: Finns det någon övre gräns för hur mycket Kristdemokraterna är beredda att betala med skattebetalarnas pengar för att få de nya kärnkraftverken på plats?

Herr talman! Först och främst: Mellan 2009 och 2019 hade Moderaterna och Centerpartiet samma energipolitik. Det var Alliansens energiöverenskommelse, som sedan ledde vidare till en annan energiöverenskommelse som Moderaterna till slut lämnade. Det är sanningen om vi pratar om vilken energipolitik vi har haft.

Om vi pratar om vad kostnaderna för vårt förslag är kan vi lösa samma problem som regeringen har med hjälp av vattenkraft och kraftvärme. Det kostar en fjärdedel av priset, och det går att göra på halva tiden. Den energieffektivisering som Mats Green pratar om som elransonering är lönsam. Det handlar inte om att någon ska göra mindre av något eller förbruka mindre el, för man behöver inte använda mer el.

Mats Green vill att vi ska elda upp pengar; det är det han säger. Vi ska slösa bort saker, menar han. Vi kommer inte att ha sämre komfort inomhus. Industrin kommer inte att göra mindre. Man använder bara bättre fönster, tilläggsisolerade grejer, bättre varvtalsräknare i motorer och annat. Energimyndigheten har räknat på detta och dessutom sagt att det är lönsamt.

Problemet som Mats Green har är att han inte svarar på frågan. Jag frågade: Vem ska betala? Bland annat handlar det om lånen som man ställer ut. De behöver betalas tillbaka av någon, och det gör företagen. Men de gör det med den intäkt de får från den skatt som Mats Green och hans kompisar ska införa. Vi har alltså moderater som i regeringsställning är beredda att införa en skatt som ska finnas kvar i decennier. Men Mats Green kan inte svara på vem som ska betala skatten.

Det är en mycket enkel fråga som alla som lyssnar på debatten har rätt att få svar på. Vem ska betala regeringens kärnkraftsskatt? Det är den som i sin tur betalar bolagen för att bygga reaktorerna. Är det en så svår fråga att besvara? Man vill införa en skatt, men man kan inte säga vem som ska betala den.

Du får en chans till, Mats Green: Vem ska betala regeringens kärnkraftsskatt?

Herr talman! Att vi inte får veta vad det kommer att kosta har blivit rätt tydligt hittills i debatten. Det jag undrar är: Vem ska betala? Tittar man i utredningens förslag ska alla elanvändare vara med och dela på kostnadsnotan. Men i regeringens proposition saknas den informationen.

Det gäller oavsett hur mycket man nu tänker sig att det kommer att bli. Regeringens kalkyler är något av glädjekalkyler. Vi ska bygga på snabbare tid än någon annan, till ett billigare pris än någon annan, med ett elpris som redan är högre än någon annan prognostiserat och så vidare.

Oaktat det svarar man inte på frågan: Vem ska betala? Vem ska betala den kärnkraftsskatt som regeringen vill införa och som kommer att finnas kvar i decennier framöver? Vem betalar egentligen, Mats Green?

Herr talman! Tobias Andersson gör sig här lite skyldig till problemet med att inte kunna skilja på energi och effekt. När det gäller just effekt tror jag att Tobias Andersson och jag är helt överens. Det är ju superbra om vi kan effekthöja vattenkraften och bygga ut för pumpkraft och annat. Kraft- och fjärrvärme är otroligt viktigt.

När det gäller detta har vi i Centerpartiet också lagt fram en strategi där vi visar på vilken potential som finns. Vi skulle alltså till år 2035 kunna möta lika mycket effektbehov som regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna försöker göra med denna nya kärnkraft på ungefär halva tiden och till en fjärdedel av kostnaderna.

Problemet när regeringen lägger fram förslag i dag är att man gör det ensidigt mot kärnkraften. Man klarar inte av att titta på de andra alternativen och lägga fram förslag för dessa också. Hade man fått samma förutsättningar för vattenkraft och kraft av fjärrvärme som regeringen nu vill ge till kärnkraften hade detta kommit på plats.

Det här är problemet. Man stirrar sig blind på en sida. Grejen är också att det inte är jag som säger det här. Det är fyra oberoende forskargrupper som säger att vi behöver möta energibehoven med mer vind och med mer sol.

Jag undrar vilka underlag som Tobias Andersson lutar sig mot när han säger att det inte behövs och inte heller är lämpligt. Vilka forskargrupper har han pratat med? Vilken industri har han pratat med? Vilken energibransch har han pratat med? Alla säger samma sak, nämligen att om det ska vara någon mening med kärnkraft på sikt behöver vi vind och sol nu. Annars finns inte behovet där. Då har de företag som ska använda energin flyttat.

Jag har två sammanfattande frågor. Vilka underlag lutar sig Tobias Andersson mot? Regeringen har ju inte utrett något annat än just kärnkraften.

Vidare har vi frågan om effekthöjningar i vattenkraften. Där är vi helt överens. Om det är någon som har drivit på den frågan i riksdagen är det Centerpartiet. Om vi behöver vattenkraft och kraft från fjärrvärmen, varför ger man inte dem chansen att bidra på samma sätt som man ger kärnkraften chansen?

Herr talman! Jag vill likt Birger Lahti börja med att berömma Tobias Andersson för att han i sitt anförande lyfte fram långsiktigheten och hur länge vi kommer att få leva med de beslut vi nu fattar i riksdagen.

Ur Tobias Anderssons perspektiv kanske det är något bra. Jag är lite mer skeptisk med tanke på vilka kostnader det också medför. Jag tycker dock att det är värt att poängtera så att alla som lyssnar på debatten eller tar del av den i efterhand också inser hur fruktansvärt långa tidsperspektiv vi pratar om.

Jag tänkte snäva ned tidsperspektivet en aning. I dag kom en rapport från Energiforsk som säger att det enda som kan möta behoven av efterfrågan på el från industrin till år 2035 är landbaserad vind och solel. Detta är alltså inte bara min slutsats, utan Energiforsk har låtit fyra oberoende forskargrupper titta på dessa utmaningar.

När man lyssnar på Tobias Andersson i talarstolen låter det dock som att det inte ska byggas någon ny vind eller någon ny sol. Hur ska vi då möta behoven i industrin fram till 2035? Det är min första fråga.

Problemet som Tobias Andersson har här är att beskedet är tydligt, om man lyssnar på energibolag och industrin: Om man inte bygger ut vind och sol nu finns det heller inget behov av någon kärnkraft sedan.

Hur ska vi lösa problemen på kort sikt egentligen? Vi har ju ingen ny kärnkraft på plats de närmaste 10 åren och antagligen inte heller de närmaste 15.

Fru talman! Det verkar som att klimatministern inte lyssnade, för jag redogjorde precis för att vi vill tidigarelägga klimatmålet till 2040. Vi ska vara nettonollneutrala då.

Regeringen har gjort beräkningar, säger ministern, men man vägrar att lämna ut dem. Det intressanta är att man använder Regeringskansliets tjänstemän för att driva partipolitik och dessutom vägrar att lämna ut beräkningar. Man räknar på ett sådant sätt att man inte tittar på vår politik över huvud taget. Det gör man bara när vi avvisar regeringens politik – då räknar man som att vi inte hade haft någon alls.

Det är regeringens politik som leder till avverkningsstopp i skogen. Varje liter fossil diesel som importen ökas med betyder träd som inte kan avverkas. Det stoppar svensk skogsindustri, svenskt trähusbyggande och svensk export. Det är skadligt för Sverige. Det är skadligt för vår säkerhetspolitik. Det är 4 miljoner liter diesel om dagen som regeringen väljer att vi ska öka importen med. Det gynnar Putin. Det gynnar Ryssland. Och det skadar svensk säkerhet.

Fru talman! Det är ingen nyhet att Centerpartiet vill stärka klimatmålen. Vi tycker att Sverige ska vara klimatneutralt redan 2040. Vi tycker att det borde vara fokus på energisystemet i stället för på elsystemet, alltså att det ska vara fossilfritt. Vi har högre ambitioner än vad regeringen har. Vi ser till att minska utsläppen – till skillnad från regeringen, som aktivt ökar dem. Med berått mod har man fattat beslut som gör att världen går en varmare framtid till mötes. När utsläppen i transporterna ökar tvingas skogsägarna att låta skogen stå, för det är så EU-regelverken fungerar. Vad som görs i transportsektorn hänger ihop med vad som måste göras i marksektorn.

Centerpartiet föreslår att vi ska öka produktionen av svenskt biodrivmedel. Vi kan göra det för en bråkdel av de pengar som regeringen har satsat på att öka den fossila användningen. Då hade priserna sjunkit, och vi hade kunnat sänka skatten på det förnybara. Men i stället för regeringen en skattepolitik som gör att det blir billigare att tanka fossil diesel än att tanka ren el.

Fru talman! Utsläppen ökar, och klimatministern säger att vi måste ha lösningar som folk accepterar. Ja, absolut, och det finns en mängd sådana. Men regeringen skjuter allt på framtiden.

Centerpartiet lägger fram konkreta förslag: Stoppa miljöbilsexporten – inte genom att sätta upp nya tullar utan genom att göra det mer lönsamt att äga och köra miljöbil. Återinför en miljöbilspremie för billigare och begagnade bilar så att fler har råd att vara med i omställningen. Tillåt längre och tyngre fordon när det gäller lastbilar och tåg för att öka effektiviteten. Ge den svenska biogasen rätt förutsättningar för alla tekniker. Genomför Bioekonomiutredningens förslag för att öka produktionen av inhemska biodrivmedel. Inför en ursprungsmärkning vid pump. Fokusera på förmågor och inte enskilda teknikslag i elsystemet – då slipper vi också de riktade subventioner för hundratals, kanske till och med tusentals, miljarder som regeringen föreslår. Bygg ut både elnät och elproduktion, men effektivisera i första hand. Inför en ersättning till närboende för både elproduktion och elnät, på riktigt.

Listan kan göras nästan oändligt lång, och de flesta förslag är dessutom utredda och klara. Ändå väntar regeringen.

Vad är det man väntar på? Först skulle svaren komma i klimathandlingsplanen. Sedan skulle de komma i Styrmedelsutredningen. Nu skjuter man på allt till nästa mandatperiod. Det är direkt pinsamt att se hur regeringen offrar svensk klimatpolitik när klimatpolitiken skulle kunna ge Sverige fantastiska möjligheter.

Centerpartiet tror på teknikutveckling, på människors inneboende kraft att göra gott och på grön tillväxt och grönt företagande. Vi löser inte problem genom sänkt levnadsstandard och tillbakagång. Vi gör det genom att blicka framåt. Det är så vi hittar lösningarna och klarar klimatutmaningen, säkerheten, jobben och företagen.

Fru talman! För det första får jag nog rätta klimatministern, för palmolja fanns ju inte i den svenska HVO:n – den hade fasats ut genom de regelverk som fanns.

För det andra stod Sverige för enstaka procent av världsmarknaden för biodrivmedel.

För det tredje visar Bioekonomiutredningen att vi för ungefär 2 miljarder om året kunde ha ersatt en tredjedel av den svenska dieselanvändningen med svenskt flytande drivmedel. Det är ett par procent av de pengar som regeringen har lagt på att sänka bensin- och dieselskatten. Vi hade kunnat få jobb och företag här i stället för import av ryskt drivmedel.

Det ryska drivmedlet fortsätter att flöda in i Europa. Regeringen har valt att fokusera på det fossila snarare än det förnybara i 4 miljoner liter diesel om dagen. Jag föredrar alla dagar i veckan HVO från något annat land, från slaktrester, i stället för fossil rysk olja, som gynnar Putin och ser till att kriget i Ukraina fortsätter.

Fru talman! Förra året köpte EU:s länder rysk olja och gas för 22 miljarder euro. Det är mer än det finansiella stödet till Ukraina, som var på knappt 19 miljarder euro. Vi vet att importen är stor även i Sverige. Det är 54 procent av vårt drivmedel som är av okänt ursprung – det är knappast norsk Nordsjöolja.

Ändå vill regeringen inte införa en ursprungsmärkning vid pumpen så att konsumenterna får veta vad de tankar. Ändå ökar den här regeringen den fossila användningen med 4 miljoner liter diesel om dagen. Ändå stoppar den här regeringen satsningar på förnybara drivmedel.

Hur, Romina Pourmokhtari, tänker regeringen att vi ska bli av med de fossila bränslena från skurkstater som Ryssland i dagens motorer, som kommer att rulla på vägarna länge än?

Fru talman! På klimatområdet har vi gått från att spela i Champions League till att spela i Korpen. Det säger en företagsledare som intervjuas i Dagens industri. ”Missvisande” och ”brister i saklighet” är omdömet om regeringens klimathandlingsplan från det egna expertrådet. Finanspolitiska rådet säger att beslut eller aviseringar om åtgärder som ska minska utsläppen saknas. De säger också att det behövs ett politiskt ledarskap som tydligt beskriver varför klimatomställningen är nödvändig. Konjunkturinstitutet varnar för att vi med regeringens politik kommer att ha drivmedelspriser på över 40 kronor per liter redan nästa mandatperiod om klimatmålen ska nås.

Regeringen skriver själv i Tidöavtalet: ”Politiken måste stämmas av mot forskningen samt baseras på fakta.” Fakta är att utsläppen ökade radikalt 2024. Fakta är att de totala utsläppen kommer att vara betydligt högre när den här regeringen lämnar än när den tillträdde – det i en tid när utsläppen måste minska väsentligt. Vad är det egentligen för fakta och forskning regeringen baserar sin politik på?

Utsläppen måste minska och tillväxten öka. Det är så vi blir ett föredöme i världen. Det är så vi gör skillnad för klimatet. Så skedde när Centerpartiet styrde klimatpolitiken. Det var då Barack Obama kom till Sverige för att titta på hur vi hade gjort.

Nu skenar utsläppen, och arbetslösheten stiger. Svenska företag tillverkar världens bästa flygmotorer. De får en skjuts av gröna satsningar. Det spelar roll. När biogasens hela kretslopp tas till vara ser andra länder hur systemen kan slutas. När bioraffinaderier byggs tack vare tydligare skogspolitik, långsiktig reduktionsplikt och stöd till bioekonomin skapas tekniker som kan exporteras till hela världen. Där var Sverige. Där är vi inte längre.

Regeringen har ryckt upp klimatpolitiken med rötterna. Styrmedel efter styrmedel har skrotats. Det enda vi fick var en skrotningspremie som ingen använder. Det skadar inte bara klimatet. Det skadar hela Sverige. Vår säkerhet försämras när ryska bränslen flödar in i Europa. Vår hälsa försämras när luften förorenas av fossil bensin och diesel i stället för att motorerna drivs med ren el och förnybar biogas. Vår arbetslöshet stiger när vi importerar lösningar från andra länder i stället för att satsa på de företag och lösningar som finns tillgängliga mitt framför näsan.

Vi i Centerpartiet är tydliga. Varje regering som sänker klimatambitionerna är en regering som sänks av Centerpartiet. Tidöregeringens dagar är räknade.

(Applåder)

Herr talman! Först är det nog värt att komma ihåg att priserna kommer att skilja sig åt beroende på var man producerar saker. En kexchoklad kommer att vara billigare strax utanför Cloettas fabrik i Linköping än vad den är på en fjälltopp i Åre, eftersom utbudet ser lite olika ut och därmed också prisbilden.

Det är dock inte rimligt som det har varit i Sverige med de olika elprisområdena, och det finns två saker som är de absolut bästa man kan göra för att minska prisskillnaderna.

Det första är att se till att Tyskland delas in i elprisområden. Här tycker jag att regeringen har varit alldeles för slapp. Danskarna stämde Sverige, vilket gjorde att vi fick elprisområden. Nu verkar tyskarna sätta sig på tvären gällande de förslag kring elprisområden som precis har kommit. Då får väl Sverige stämma Tyskland! Vi får vara lite mer rakryggade i Sverige och inte så mjäkiga.

Det andra är såklart att bygga ut produktionen. Det har Birger Lahtis vänner i norr gjort. Det har man inte gjort i söder, och där säger framför allt regeringspartierna nej till all ny elproduktion. När man avslog de 13 havsvindparkerna sa man i praktiken till dem i Skåne: Skyll er själva! Ni får fortsätta ha höga priser.

Det hoppas jag att skåningarna tar med sig och ser till att regeringen får betala för i slutändan.

Det här är det viktigaste man kan göra. Sedan finns det olika byråkratiska delar och tekniska detaljer som vi säkert kan diskutera ifall de är möjliga eller inte. Men faktum kvarstår att det bästa sättet att sänka elpriserna i Skåne hade varit att öka elproduktionen i Skåne, och den möjligheten är stor om man säger ja till det. Det är Birger Lahtis parti betydligt bättre på att göra än vad regeringspartierna är.