Rickard Nordin

Herr talman! Magdalena Andersson står här i kammaren och säger att hon vill förenkla för näringslivet. Men när jag läser Socialdemokraternas nya partiprogram framträder en helt annan bild.

Man lyfter ibland fram företagen, men ofta är det i form av problem i samhället. Företagen är skurkar och inte hjältar. Ingenstans nämns företagaren, entreprenören, människan av kött och blod som skapar jobb till andra.

Det är gott om fina ord. Men förslagen som lyfter företagen fattas. Det är förslagen som kan skapa den tillväxt som vi behöver för att klara välfärden, klimatet och tryggheten. Vi måste skapa mer, för genom tillväxt blir kakan större.

Hör Magdalena Andersson ropen från företagen? De har inte råd att anställa, de begravs under regelkrångel och höjda skatter kväver deras växtkraft.

Hur ska egentligen Socialdemokraterna göra det lättare att anställa, få fler företag att växa och öka vår tillväxt?

Herr talman! Olja används inte till att elektrifiera Sverige. Det har den inte använts till på länge. Mer kärnkraft löser inte den svenska oljeimporten.

Visserligen är satsningar på elektrifiering av fordonsflottan bra, men det minskar ju inte Putins krigskassa – speciellt inte när regeringen gör tvärtom. Vi har alltså högre skatt på ren el än på fossil diesel. Vi har tagit bort elbilsbonusen, och efter det har försäljningen av elbilar störtdykt. Det här går tvärtemot både klimatpolitik och säkerhetspolitik.

Fossila drivmedel från Ryssland har samma beskattning som biodrivmedel från svensk skog. Hade vi sänkt skatten på de svenska biodrivmedlen hade fler kunnat tanka med dem utan att det slog mot barnfamiljer på landsbygden. Det här är en fråga om prioritering, och regeringen har prioriterat att stötta Putins krigskassa.

Frågan kvarstår, Ulf Kristersson: Hur ser man till att stoppa flödet av pengar till Ryssland?

(Applåder)

Herr talman! Säkerhetsläget i Europa är det allvarligaste sedan andra världskriget. Ukraina kämpar för hela Europas frihet, och det diskuteras när Ryssland är berett att invadera ett Natoland – alltså inte om utan när.

Trots detta skickar Europa i dag mer pengar till Ryssland än till Ukraina genom att vi fortsätter att importera fossila bränslen från Putins regim. Varje liter olja och varje kubikmeter gas som importeras från Ryssland fortsätter att finansiera kriget. I det läget prioriterar Ulf Kristerssons regering att öka användningen av fossila bränslen i Sverige med 4 miljoner liter diesel om dagen. Tro inte att det bara är norsk Nordsjöolja som driver svenska bilar på vägarna!

Hur kan ni försvara att vi ökar finansieringen av den ryska krigsekonomin när Ukrainas soldater riskerar sitt liv för hela Europas frihet, Ulf Kristersson?

(Applåder)

Herr talman! Sverige är ett fantastiskt land. Men det är också ett land där avståndet mellan stad och land aldrig har känts större. Det är en klyfta som inte handlar om kilometer utan om möjligheter, om att kunna få vård i tid, ha en lika bra skola och känna samma trygghet oavsett var i landet man bor.

Den som bor på landsbygden betalar dessutom ofta mer i skatt än den som bor i storstadsområdena. Man betalar mer men får mindre. Den geografiska orättvisan måste bort. Centerpartiet vill radera ut den, för den sliter isär Sverige. Vi vägrar acceptera att det ska fortsätta vara så här. Jag vågar påstå att vi är det enda parti som tar den frågan på allvar.

Regeringen har slösat bort värdefull tid genom att utreda ett förstatligande av vården som ingen vill ha. I stället för att lösa problemen arbetar man för ytterligare centralisering och byråkratisering genom fler riktade statsbidrag och detaljstyrning. Det är ett svek mot de människor som bär upp vårt land varje dag och mot dem som ser till att Sverige blir rikare genom våra naturresurser men som inte får något tillbaka.

Socialdemokraterna klagar gärna på regeringen men vill också styra Sverige från toppen med mer makt till staten och mindre till människor, färre beslut nära människors vardag och fler direktiv från Stockholm. Det är inte en lösning. Det är problemet.

Centerpartiet vet att centralisering inte funkar. Är det någon som tror att det blir lättare att utveckla den lokala byn om skolan där styrs från Stockholm? Sannolikheten för att skolan ens får vara kvar är låg när den obarmhärtiga centralstyrningen konstaterar att en optimal skolenhet är 500 elever. Vårdcentralen i grannorten läggs ned eftersom den inte är resurseffektiv i förhållande till antalet listade patienter. Vad som händer med viljan att bo i bygden bryr sig inte de statliga Excelarken om. De ser bara till de fastslagna ramarna.

Centerpartiet tror på något annat. Vi tror på ett Sverige där du inte straffas för att du väljer att bo i Sorsele, Hedemora eller Hult, där makt flyttas från centralbyråkrati till lokala händer och där företagande, service och infrastruktur får växa i hela landet, inte bara i storstäderna.

Det handlar inte om att ställa stad mot land. Det handlar om rättvisa – om att alla delar av Sverige ska ha rätt till framtidstro. Varje storstad är dessutom fylld av sådana som jag, lantisar som vet hur det är där hemma och som tycker likadant: att alla ska ha samma rättigheter.

Det handlar också om Sveriges framtid, för det är på landsbygden som maten produceras som mättar skolbarnen i såväl Växjö som Arjeplog. Det är här skogen till trävillan i både Uppsala och Tranås växer. Och det är här elen produceras som lyser upp sänglampan i Umeå liksom i Bengtsfors. Att ha samma förutsättningar på landsbygden som i staden är avgörande för hela landet, och potentialen är enorm.

Sveriges bönder är framtidens oljeshejker. Allt du kan göra med olja kan du göra med svensk skog. Det är landsbygden som har råvaran för att göra biodrivmedlet som driver bilar, båtar och flygplan. Det är dessa material som skapar gröna plaster, hållbara färger och nya textilier. Möjligheterna för grön tillväxt är enorma. Tar vi vara på dem vinner alla, och det är inte ens svårt.

När andra pratar gör vi jobbet. Vi har lagt fram förslag för att göra landsbygden levande igen så att man får tillbaka pengar för de naturresurser man levererar. Vi vill att varje beslut ska prövas utifrån vad det betyder för hela Sverige, inte bara för några kvarter i Stockholm. Vi måste lägga pengar på att få människor att vilja vara med och bygga det här landet i stället för att betala människor för att flytta från vårt land.

Herr talman! Nu är det landsbygdernas tur. Centerpartiet orkar stå upp för det långsiktiga, det som byggs över tid, och för att de som bygger detta också ska få något tillbaka för det de betalar och jobbar för. Centerpartiet tänker fortsätta jobba tills allting är löst så att hela Sverige får en ärlig chans.

(Applåder)

Fru talman! Till skillnad från andra ledamöter tänker jag hålla mig till reduktionsplikt och inte kärnkraft.

I en tidigare debatt i kammaren i dag sa finansmarknadsminister Niklas Wykman att vi har ett aggressivt Ryssland som lever på att sälja energiprodukter och att vi behöver riktiga lösningar. Ja, det behöver vi. Men mitt i ett brinnande krig i Ukraina finansierat av ryska oljepengar väljer regeringen att medvetet öka användningen av fossila drivmedel. Mitt i en brinnande klimatkris, då en enad forskarkår kräver minskade utsläpp, väljer regeringen att aktivt öka dem. Detta är kvalificerat vansinne. Mitt i en ekonomisk lågkonjunktur med svag tillväxt och skyhög arbetslöshet väljer regeringen också att tacka nej till tiotusentals svenska arbetstillfällen. Vad håller den här regeringen på med?

Dagens justering av reduktionsplikten gör inte att vi möter klimatmålen. Det finns ingen annan än möjligtvis Helena Storckenfeldt som tror på det. Det finns ingen uppbackning från någon forskning som säger detta. Det blev också tydligt i ett tidigare replikskifte. Vi talar alltså om en ökning på 4 miljoner liter diesel om dagen från de tidigare nivåerna. Den dieseln kommer inte från norsk Nordsjöolja utan från ospårbara källor, med stor sannolikhet från skurkstater.

Det regeringen gör omkullkastar den långsiktighet för omställningen som funnits och som näringslivet så hett efterfrågar för att kunna göra sina investeringar. Vi har redan sett rapporter om att investeringar på uppemot 20 miljarder stoppats. Klimathandlingsplanen, som sköts upp gång på gång tills det inte gick längre, är ett luftslott. Styrmedel ska utredas för att i bästa fall komma på plats efter nästa val. Klimatministern verkar ha gett upp hoppet om att få den här regeringen att minska utsläppen. Brotten mot klimatlagen är uppenbara.

Men regeringens talepunkt är att förnybara bränslen är ineffektiva. Man hänvisar till Riksrevisionens rapport. Men där talas det redan i sammanfattningen om att det är ett effektivt styrmedel. Det är betydligt effektivare än elektrifiering, speciellt på kort sikt. Det enda som nämns som skulle vara effektivare är att stoppa avverkningarna i skogen. Jag tror att jag och Kjell-Arne Ottosson är helt överens om att det vore vansinnig politik. Den här regeringen pratar ofta om effektiv klimatpolitik, men det man har varit effektiv i är att skrota den.

Konjunkturinstitutet har för övrigt förordat ökad koldioxidskatt, samma skatt som regeringen har sänkt. När regeringen talar om att alla ägg läggs i samma korg är det ren lögn. Den här regeringen har krossat alla ägg. Man har tagit bort miljöbilsbonusen. Man har avskaffat reseavdraget med fokus på landsbygd och kollektivtrafik. Kraven på klimatsmart upphandling skrotade man också, och reduktionsplikten slaktades.

De förnybara drivmedlen är det mest effektiva vi har, enligt Riksrevisionen, om vi inte ska stoppa skogsavverkningar. Jag fattar att ni inte lyssnar på mig. Men lyssna då på er själva! Vi har en statssekreterare som har sagt: ”Reduktionsplikten är vårt verktyg för att nå klimatmålen i transportsektorn. Alternativet är förbud och ransonering eller att överge klimatmålen. Jag hör ingen argumentera för det, bara mot reduktionsplikten.” Det sa Daniel Westlén valåret 2022.

Till skillnad från de fossila bränslena, där vi har 100 procent import och där vi vet att världsproduktionen kommer från skurkstater som Ryssland, vars hela krigsekonomi finansieras av fossila tillgångar, har vi möjlighet att producera förnybara drivmedel här i Sverige. Såväl Bioekonomiutredningen som Energimyndigheten har visat på en enorm potential, med flera miljarder liter från hållbar råvara, tiotusentals arbetstillfällen, mångmiljardinvesteringar och landsbygdssatsningar. Detta står också i vår reservation 10, som jag yrkar bifall till.

För inte så länge sedan, innan populismens fula tryne visade sig i Moderaterna, lät det annorlunda. Då sa man så här: ”Bra att kraven på inblandning av biobränslen i våra bilar ökar. Viktigt för omställningen och något M krävt länge. Men oklart varför det tagit över ett år för regeringen att komma fram till samma nivåer som myndigheten föreslog och att man därför skjuter på höjningen ett halvår. Idag importerar Sverige 85 % av våra biodrivmedel. Nu behöver vi få igång en inhemsk produktion av hållbara biobränslen.”

Det här sa Jessica Rosencrantz 2020. Men vi ser fortfarande inga förslag från regeringen för att få igång den svenska produktionen av hållbara biobränslen, bara en utredning som ligger i byrålådan och en ökning av fossila bränslen.

När Ryssland invaderade Ukraina steg priserna. Ett naturligt svar på en sådan rysk handling är att minska beroendet av de varor som vi importerar från Ryssland, som olja och gas. Att vissa partier som har en historia av infiltration av Ryssland i riksdagskansliet inte kan välja mellan Putin och Biden är kanske inte så överraskande. Men att mina borgerliga kollegor i Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna sällar sig till den här skaran förvånar mig desto mer, speciellt i rådande säkerhetsläge.

Hade man velat tackla de ökade priserna hade det varit en bra idé att sänka skatten på det förnybara och kanske också sänka reduktionspliktsavgiften och annat för att sporra till ytterligare omställning, gärna i kombination med de satsningar på inhemsk produktion som Centerpartiet länge förespråkat och som Moderaterna också förespråkade före valet. Men inget av det har skett. I stället har skatten på det fossila sänkts så mycket att det är lägre skatt på fossil diesel än på ren el. Det är inte konstigt att elektrifieringen avstannat, att elbilsförsäljningen minskar och att andelarna sjunker.

En så låg reduktionsplikt slår också rakt i hjärtat på landsbygden och mot de gröna näringarna. Sverige har nämligen tuffa klimatmål, fastslagna här i riksdagen med stöd av sju av åtta partier. Vi ska minska utsläppen i transportsektorn med 70 procent. Kombinerat med de EU-mål vi har om minskade utsläpp i sektorer där man inte handlar med utsläppsrätter skulle vi nå målen. Men – här kommer det stora men:et – EU-målen gäller fler sektorer än bara transporterna. De gäller även marksektorn. Ökar man utsläppen från transporterna – och de ökade med 18 procent förra året – måste man minska dem i marksektorn, det vill säga de gröna näringarna.

När nu regeringen helt vänder de förnybara drivmedlen ryggen – de funkar dessutom faktiskt i dagens motorer – är det två vägar som återstår. Den ena är att vi minskar avverkningen i skogen och minskar livsmedelsproduktionen – precis det som Kristdemokraterna och Centerpartiet är helt överens om att vi inte ska göra. Den andra är att vi struntar i alltihop och betalar EU:s böter. Det blir dyrt och rent ut sagt onödigt: I stället för att satsa pengarna här på att nå våra mål genom att investera i förnybara drivmedel ska vi skicka dem till Bryssel i straffavgifter.

Regeringen brukar säga att man ska satsa på elektrifiering i stället, och så satsar man på laddstolpar. Men det om något har dömts ut som ineffektivt, dels eftersom det mesta av laddningen sker i hemmet eller på arbetsplatsen, dels eftersom det inte hjälper med massor av laddplatser när vi inte får ut några nya bilar som kan använda dem. Privatmarknaden har dött för elbilar efter att miljöbilsbonusen slopades.

Den andra åtgärd regeringen ofta hänvisar till är uppköp av utsläppsrätter från andra länder. Där bedöms osäkerheten så stor att det är oklart om det ens kommer att finnas ett överskott, och framför allt kommer priserna att bli mycket höga.

Den tredje åtgärden är att göra saker utanför EU. Här har regeringen satsat på elmopeder i Ghana. Då är den stora frågan: Varför satsar man på elmoppar i Ghana i stället för elbilar i Sverige?

För att sammanfatta: Det regeringen gör effektivt är att öka utsläppen och ta en springnota för kommande regeringar och skattebetalare att betala, med ränta.

Klimatlagen är tydlig: Regeringen ska bedriva ett klimatpolitiskt arbete som är inriktat på att minska utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser. Det här och många andra beslut från regeringen går i helt fel riktning. Det är flagranta lagbrott.

Då är det väl bättre att erkänna att vi inte når målen, att man inte satsar på att uppnå dem och att man inte tycker att det är tillräckligt viktigt. Det hade varit hederligt. Vi behöver fler hederliga politiker i riksdagen som står upp för vad de faktiskt fattar beslut om.

Vi i Centerpartiet står upp för en politik som gör skillnad på riktigt, som är förankrad i forskningen, som sänker både utsläpp och kostnaderna för medborgarna samtidigt som den stärker vårt säkerhetsläge och skapar arbetstillfällen.

En sådan politik borde varje parti som kallar sig borgerligt driva. Vi håller gränsen mot ryska bränslen, mot klimatförsenare och klimatförnekare i riksdagen. Vi kommer sänka varje regering som sänker Sveriges klimatambitioner.

(Applåder)

Fru talman! Att ledamoten avser att nå klimatmålen hjälper inte när man inför åtgärder som innebär att vi går tvärtemot.

Jag frågade vilka underlag som Helena Storckenfeldt baserar sitt antagande att vi kommer att nå målen på, som hon påstod i talarstolen. Jag fick inga som helst svar.

Visa mig en rapport som tar i beaktande regeringens politik och som visar att vi når målen! Naturvårdsverket säger att vi inte gör det. Energimyndigheten visar vad som inte funkar. Finanspolitiska rådet gör så, och Klimatpolitiska gör så. En samlad forskarkår gör så. Vem säger att vi når målen? Inte ens regeringens klimathandlingsplan Hela vägen till nettonoll når hela vägen till nettonoll. Man gjorde en stor ”blupp” så att det inte skulle synas att skalan inte gick hela vägen till noll.

Regeringen själv tror inte på detta. Då är det väl bättre att erkänna faktum? Med den här politiken når vi inte klimatmålen. Erkänn det, i stället för att påstå något annat.

Det går att sänka bränslekostnader utan att öka utsläppen. Vi har visat hur man kan göra. Det är en prioriteringsfråga. Att jämföra en pandemieffekt med ökade utsläpp, när de sjönk kraftigt därför att vi stannade hemma och inte åkte till jobbet, med en aktiv politik för ökade utsläpp – för 4 miljoner liter diesel om dagen, som man medvetet trycker ut i svenska bilar – är rent ohederligt.

I Riksrevisionsrapporten som Helena Storckenfeldt hänvisar till framgår det att det går alldeles utmärkt att blanda i förnybart upp till 50 procent. Det är också det mest effektiva man kan göra vid sidan om att höja koldioxidskatten. Det är betydligt mer effektivt än den politik som regeringen själv föreslår. Lyssnar vi på Konjunkturinstitutet kommer vi att ha priser som närmar sig 40 kronor per liter för att vi ska nå klimatmålen med regeringens politik. Men de hålls betydligt lägre med Centerpartiets politik.

Visa mig vad som ligger till grund för påståendet att vi når klimatmålen!

Fru talman! Den 2 maj kom Naturvårdsverkets underlag till regeringens klimatredovisning. Deras budskap var tydligt. Det var samma budskap som Klimatpolitiska rådet, Finanspolitiska rådet, Konjunkturinstitutet och en samlad forskarkår har haft tidigare: Inte ett enda av Sveriges klimatmål nås.

Ändå står Helena Storckenfeldt i riksdagens talarstol och säger att vi når målen. Om det är något som gör att folket i Sverige saknar förtroende för Sveriges klimatpolitik är det politiker som säger att vi når mål som vi uppenbarligen inte når.

Hade det inte varit bättre att regeringen erkände att vi inte når målen, att de inte är regeringens prioritet. Det hade varit rakryggat, ärligt och öppnat för en debatt om huruvida vi ska nå målen eller inte. Men att säga att vi når målen när vi uppenbarligen inte gör det, när en samlad forskarkår och samlad myndighetskader säger att vi inte gör det, blir konstigt.

På vilket underlag baserar Helena Storckenfeldt påståendet att vi når de svenska klimatmålen, när alla myndigheter och alla forskare säger något helt annat?

Herr talman! Vi går mot elektrifiering, säger Martin Kinnunen. Jag skulle snarare säga att vi möjligtvis haltar betänkligt mot elektrifiering. Elektrifieringstakten går långsammare nu än när regeringen tillträdde. Tidöpartierna har effektivt saboterat elektrifieringen. Man har tagit bort de stöd som fanns. Man har stoppat de möjligheter att få ersättning som fanns. Man har sett till att elbilsexporten ökat nu.

Martin Kinnunen har förstås rätt i att vi inte känner till ursprunget för mycket stora delar av våra råvaror. Ungefär 54 procent av drivmedlen i Sverige känner vi inte till ursprunget för. Det handlar knappast om norsk Nordsjöolja. I stället kommer det från stater som Ryssland, som vi verkligen inte vill beblanda oss med. I det läget väljer Martin Kinnunen och regeringen att öka andelen av det fossila, och det är inga småsummor det handlar om. Vi talar om 4 miljoner liter diesel om dagen. Stora delar av det kommer från skurkstater, som inte vill redovisa ursprunget.

Det här kommer vi inte att lösa på några år, säger Martin Kinnunen. Nej, men till att börja med går vi åt fel håll nu. Vi använder mer fossilt nu än när Martin Kinnunen och hans kompisar i regeringen tillträdde.

Säg till dem som kämpar i Ukraina att vi ska fortsätta använda ryska fossila råvaror och att vi behöver använda lite mer nu. Sedan får vi se om något år om vi kan lösa saker och ting. Säg till dem som kämpar vid fronten att Sverige inte är beredda att ta vår del av ansvaret. Vi är inte beredda att minska vår import från Ryssland. Säg till dem som kämpar för sina liv och sin frihet att våra priser här är viktigare än deras liv där.

Hur ska vi bli av med den ryska oljan när vi ökar den fossila användningen i Sverige? Svara på det till både mig och försvararna i Ukraina, Martin Kinnunen!

Herr ålderspresident! Det här är inte någon historia som går långt tillbaka. Det är vad Moderaterna sa i den senaste valrörelsen. Man sa att man inte var beredd att ställa sig bakom statliga subventioner till kärnkraft. Och nu föreslår man de största subventionerna någonsin, i något enskilt projekt. Kan man inte lita på vad Ulf Kristersson säger till väljarna? Det är den stora frågan.

Det är klart att alla tycker att det vore bra med mindre volatila priser, om vi kan öka effektmöjligheterna i södra Sverige och lösa alla andra problem som Niklas Wykman radar upp.

Problemet är att om det är kärnkraft som ska vara lösningen kommer vi inte att ha någon lösning på plats de närmaste 10–15 kanske till och med 20 åren. Det är ett gigantiskt problem.

Det är något som väljarna, inte minst i södra Sverige, får ta med sig in i nästa valrörelse. För det första går det inte att lita på vad Ulf Kristersson säger, eftersom förutsättningarna förändras radikalt efter valet. För det andra kommer den enda lösningen man har att levereras om decennier.

Det finns andra lösningar. Niklas Wykman talade om alternativen tidigare. Men nollalternativet är det ingen som föreslår. Teknikalternativet, med framtida teknik, är det inte heller någon som föreslår. Däremot finns det många som föreslår att vi ska nyttja den teknik som redan finns på bättre sätt. Det handlar om kraftvärmen i söder, om vattenkraften i norr, om effektiviseringar och annat. Det backas också upp av forskning och myndigheter. Det som inte backas upp är regeringens politik, förutom av Niklas Wykman och hans kollegor.

Min fråga går tillbaka. Vad är det som har ändrats sedan Ulf Kristersson sa att vi inte ska ha några statliga subventioner till kärnkraft, vilket han gjorde i valrörelsen? Kan man inte lita på hans ord?

Herr talman! Jag vill börja med att klargöra för Niklas Wykman att jag och Centerpartiet inte har något emot kärnkraft. Det vi däremot har något emot är ensidiga subventioner på hushållens bekostnad. Det vi också har något emot är åtskilliga miljarder i skattehöjningar, som hushållen kommer att få betala för differenskontrakten. Att vara emot skattehöjningar och subventioner brukar Moderaterna också vara – men uppenbarligen inte här.

Under valåret kunde man läsa en artikel i Dagens industri med en intervju med Ulf Kristersson. Där stod det att Moderaterna inte var villiga att ställa sig bakom statliga subventioner till kärnkraft. I stället ville de ändra målformuleringar, och det har de nu gjort i sin inriktningsproposition. De ville också att lagstiftningen bakom skulle ändras, och det har de också gjort.

Så sent som valåret 2022 sa Moderaterna alltså att vi inte skulle ha några statliga subventioner till kärnkraft. Vad, Niklas Wykman, är det som har ändrats sedan 2022 som nu motiverar att vi ska ha det största statliga ingripandet och åtagandet för något infrastrukturprojekt någonsin i svensk historia?

Herr talman! Tyvärr löser ett par myndighetsuppdrag varken utrivningen av vattenkraft i södra Sverige eller situationen för öringen i norr. Det frigör inte heller potentialen i kraftvärmen. Än så länge är det bara ord på papper.

Om regeringen hade varit seriös hade man gett samma förutsättningar till vattenkraftens effektivisering och effekthöjning och kraftvärmens dito som till kärnkraften. Men det är klart, då hade det inte blivit någon kärnkraft eftersom dessa lösningar är så otroligt mycket billigare och snabbare.

Sveriges Ingenjörer håller med Centerpartiet liksom Energimyndigheten, Chalmers, KTH och ett stort antal forskare. Nästan ingen backar regeringens och Sverigedemokraternas förslag. Några av remissinstanserna gör det, och det är de som får bygga kärnkraftverken och de som tjänar på dem. Det är de enda remissinstanser som är positiva.

Att det skulle kosta 80 öre per kilowattimme för ett differenskontrakt, CFD, är ett räkneexempel. Det säger inget om vad det övre taket är. Och lånen ska betalas tillbaka och bekostas av den kärnkraftsskatt som föreslås. I propositionen sägs inte vem som ska betala denna skatt. Man säger att en skatt antagligen kommer att införas, vilket också utredningen föreslog.

Om vi nu ska göra den största statliga satsningen någonsin förtjänar svenska folket att få veta vad det kommer att kosta och vem som ska betala. Svaret på det står regeringen och Sverigedemokraterna helt utan.

Herr talman! Först kan jag konstatera att jag när jag räknar antalet mandat i riksdagen ser en majoritet för stärkt vattenkraft, effektökningar, pumpkraft och annat som är mycket mer kostnadseffektivt än regeringens kärnkraftsförslag. Jag ser samma majoritet för effektökningar och stöd till kraftvärme. Jag ser samma majoritet – kanske med någon skillnad, men det är ändå en tydlig majoritet – för energieffektivisering. Jag ser det även för havsvind och för solel.

Att samla majoritet i riksdagen för alternativ är alltså inte svårt. Det går ganska lätt om man jämför de olika partiernas energipolitik. Jag har inget problem med att enas med många partier i riksdagen om energipolitiken. Vi kanske inte kommer överens om 100 procent, men kan vi lösa 80 procent vore det väldigt välkommet, inte minst för dem som sysslar med vattenkraft och kraftvärme.

Jag svarar för Centerpartiet. Vad Socialdemokraterna gör får Fredrik Olovsson och Socialdemokraterna svara för. Vi är tydliga. Vi röstar emot denna proposition, precis som övriga oppositionspartier gör. Alla beslut som fattas i kammaren och som vi röstar emot har vi också frihet att fortsätta att vara emot. Det tycker jag mig också ha hört väldigt tydligt från Socialdemokraterna.

För vår del är vår främsta statsministerkandidat Anna-Karin Hatt. Vi går inte till val för något annat partis räkning. Vi går till val för vårt parti och på vår politik, och vi vet, uppbackade av forskare och en myndighet, att det finns mycket effektivare sätt att lösa de problem regeringen nu försöker lösa med miljarder i kärnkraftssubventioner.

Låt mig passa tillbaka till Tobias Andersson så att vi får ett fortsatt bra replikutbyte: Vem ska betala för subventionerna? Det har jag fortfarande inte fått svar på.

Herr talman! Det överlägset största stödet till ett enskilt företag och till en enskild teknik någonsin i svensk historia.

Ett ideologiskt beslut utan hänsyn tagen till vare sig verklighet eller faktiska behov.

En lösning som inte svarar mot de problem som finns, vare sig på kort eller på lång sikt.

Ett planekonomiskt beslut utan vare sig eftertanke eller utvärdering.

En skattehöjning i generationer framåt med hundratals, kanske tusentals, miljarder.

En skattehöjning på tusentals kronor per år för ett vanligt villahushåll.

En blank check som regeringen ber riksdagen att skriva ut, helt utan insyn eller möjlighet att granska.

Ett förslag som kraftigt ökar risken för korruption och där konkurrens i praktiken saknas.

Att gå fram med förslaget om kärnkraftssubventioner är tekniskt och ekonomiskt vansinne – speciellt som vi har visat att vi kan lösa de här problemen, på halva tiden och till en fjärdedel av kostnaden, med det förslag som Centerpartiet har lagt fram. Till skillnad från regeringen klarar vi nämligen av att redovisa kostnader.

Det finns många sätt att beskriva regeringens förslag till kärnkraftsfinansiering. De jag nyss nämnde är några, och jag hade kunnat fortsätta länge till. Att helt utan att värdera alternativen vilja låsa sig vid en enskild teknik, med kostnader som är oöverskådliga i generationer framåt, är minst sagt ansvarslöst. Beakta de tidsperspektiv som tidigare talare har talat sig varma för! Det här ska gälla tills vi alla är döda. Då måste man klara av att titta på helheten.

Hur en moderatledd regering kan ta något så marknadsfrånvänt till sig är nästan oförklarligt. Väljarna får betala för regeringens vidlyftiga vallöften, oavsett vad som sades före valet. Då behövdes tydligen inga subventioner, för bara man tillät reaktorerna att byggas lite var som helst och ändrade det energipolitiska målet skulle investerarna stå på kö. Nu har vi facit: Det är ingen som vill bygga – om nu inte skattebetalarna står för notan och garanterar avkastningen, såklart.

Skattebetalarna får stå kvar med en kärnkraftsskatt i decennier framöver. Både Niklas Wykman och Ebba Busch kommer att närma sig 90årsdagen innan skatten, i bästa fall, avskaffas. Då har den sannolikt dragit in något tusental miljarder till kärnkraftsbolagen. Det är långt mycket mer än vad regeringen anför i sina räkneexempel, för de kalkylerna håller inte.

Man räknar med att bygga snabbare än någon har gjort i västvärlden i modern tid. Man räknar med att kostnaden för att bygga är betydligt lägre än vad bolagen själva anger. Man räknar på snabbare tillståndsprocesser än vad man själv säger är möjligt i sin egen kommunikation. Man räknar med högre elpriser i samhället än vad någon annan marknadsbedömare gör för att kunna minimera behovet av stöd. Man vägrar dessutom att berätta vem som ska stå för kalaset. Ska industrin vara med och betala, eller ska hushållen få stå för hela notan?

Allt görs för att det ska låta så billigt som möjligt, men inte ens då är det billigt. Regeringen pratar om 80 öre. Det är högre än snittpriset i södra Sverige 75 procent av tiden. I norr skulle konsumenterna förlora på det här 90 procent av tiden. Om vi i stället gör något mer rimliga antaganden när det gäller byggtid och andra kostnader är det lönsamt med kärnkraft ungefär 5 procent av tiden; de övriga 95 procenten får konsumenterna stå för. Det är helt galet.

Regeringens kärnkraftspolitik väcker frågor om framtidens energisystem, om ansvarstagande och om vår väg mot klimatneutralitet. Från Centerpartiets sida ser vi med oro på hur regeringen ensidigt fokuserar på en energikälla som varken är snabb, billig eller riskfri att bygga ut. Om vi tittar på den forskning som finns kring stora projekt kan vi se att det bara är olympiska spel som har blivit dyrare än kärnkraftsbyggen. Om vi tittar i andra änden av skalan – på det som faktiskt har blivit billigare än planerat – hittar vi solkraft.

Remissinstanserna är tydliga; det är inte bara Centerpartiet som säger det här. Varenda remissinstans påpekar att underlag saknas eller är missvisande. Forskare skriker sig hesa – för döva öron – om riskerna med allt från förseningar till fördyringar. Energibranschen varnar för konsekvenserna för såväl befintlig kärnkraft som kommande elproduktion. Sällan har ett enskilt förslag fått så mycket kritik.

Vi står mitt i en energiomställning där Sverige behöver mer el. Framför allt behöver vi el snabbt, hållbart och kostnadseffektivt. Att då sätta sin tillit till att nya kärnkraftsreaktorer ska lösa problemen är att spela ett högt spel med både skattebetalarnas pengar och klimatets tålamod.

Vi centerpartister är inte emot kärnkraften i sig. Kärnkraft är en möjlighet men inte en fysisk nödvändighet, som ett antal forskare skrev på DN Debatt nyligen. Den kan fylla en viktig funktion, inte minst den kärnkraft vi har i dag, men att bygga ny kärnkraft med hundratals – kanske tusentals – miljarder i subventioner löser inga problem på kort sikt. Den tar decennier att bygga. Samtidigt har vi redan i dag tekniker som är billigare och snabbare och som kan ge oss den energisäkerhet vi behöver.

Centerpartiet har lagt fram förslag om detta, med vattenkraft, kraftvärme och energieffektivisering som bas. Det är heller inte bara vi som tycker så. Om Camilla Brodin faktiskt hade läst rapporten och kollat på källhänvisningarna hade hon sett att det här backas upp av exempelvis forskare på Chalmers och Energimyndigheten, som har tagit fram de här rapporterna. Sveriges Ingenjörer har lagt fram siffrorna när det gäller potentialen i vattenkraft. Det är ingenting vi har hittat på.

Det som däremot saknas är rimliga källhänvisningar till forskning i regeringens förslag. Man har en egen utredning som inte backas upp av någon som helst forskning.

Det här handlar inte om teknik. Det handlar inte om ekonomi. Det handlar om politik. Regeringen gick till val på att bygga ny kärnkraft, och nu ska den byggas – kosta vad det kosta vill.

Regeringen pratar gärna om teknikneutralitet. Det här är otroligt fascinerande. I Tidöavtalet står att man ska fokusera på teknikneutralitet, och Ebba Busch brukar prata om förmågor snarare än kraftslag, men nu gör man precis tvärtom. Man fokuserar inte på förmågor utan på ett enskilt kraftslag utan att ens titta på alternativen.

Till skillnad från regeringen tror vi i Centerpartiet på marknadens kraft. Staten ska sätta spelregler, inte peka ut vinnare i förväg. Vi har visat på vilka alternativ som finns men inte sagt att det är de som ska ges direkt stöd.

Med regeringens politik har investeringarna i andra kraftslag slopats. Vi vet att det på kort sikt behövs mer vind och mer sol; det är detta som kan lösa situationen. Det säger också forskare mycket tydligt. Fyra oberoende forskargrupper från Energiforsk, bland annat de mest kärnkraftsvänliga forskningsgrupper vi har i Sverige, säger samma sak.

Risken är att de här investeringarna inte blir av nu. Vem vågar investera i något annat när man vet att man om ett fåtal år, enligt regeringens planer, kommer att bli utkonkurrerad av subventionerad kärnkraft som får betalt även när det är minuspriser och den inte behövs?

Riksrevisionen har riktat kritik mot tidigare regeringars energipolitik. Den kritiken är en västanvind jämfört med det som komma skall, för en så undermålig konsekvensanalys som i det här förslaget har jag nog aldrig någonsin sett.

Sverige har i decennier byggt sin styrka på ett brett, robust, förnybart och hållbart energisystem som är fossilfritt. Vi har nyttjat de fantastiska förutsättningar som naturen har gett oss, som gör att vi kan vara konkurrenskraftiga. Oavsett vad regeringen säger rankas vi i topp internationellt. En lögn blir inte sann bara för att den upprepas.

I ett slag vill nu Tidöregeringen höja folks elräkningar och slå sönder det energisystem som vi så mödosamt har byggt upp. Vi ska bygga samma sorts kärnkraft som alla andra, och då kommer vi också att ha samma elpris som alla andra.

Om Ebba Busch nu tvunget vill ha ett kärnkraftverk kan jag tipsa om att Marvikens kärnkraftverk ligger ute på Hemnet för 5 miljoner. Det är betydligt billigare än de hundratals miljarder av skattebetalarnas pengar som man nu vill lägga.

Låt oss fokusera på det som faktiskt funkar, som är klimatsmart och som kan byggas ut nu! Låt oss fokusera på det som sänker folks elräkningar och inte höjer dem! Låt oss fokusera på det som stärker vår energisäkerhet och inte gör oss mer sårbara! Låt oss avslå den här propositionen en gång för alla!

Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 8.

I detta anförande instämde Birger Lahti (V).

Herr talman! Detta är ju inte bara hål i huvudet, om man vill uttrycka det så, utan framför allt gräver det djupa hål i hushållens plånböcker.

De lån som Mats Green och Camilla Brodin talar om ska ju betalas tillbaka, och de vinster som man ska betala tillbaka lånen med ska finansieras av någon. De finansieras inte av dem som ska betala elen, för elen kommer att vara för dyr för att säljas på marknaden. Lånen ska alltså betalas med de differenskontrakt som regeringen föreslår. Men det regeringen inte föreslår och inte pratar om är hur de ska finansieras.

Detta är en mycket enkel och basal fråga. Vem ska betala för dessa kontrakt? Det har jag inte fått något svar på.

Alternativkostnaden är inte noll, säger Camilla Brodin. Nej, absolut. Men regeringen och Camilla Brodin har inte svarat på vilken kostnaden är för det alternativ vi nu debatterar. Det är ju detta som är problemet. Det är detta som svenska folket borde få veta. Vad kostar det?

Vi har visat på kostnaderna. Utbyggd kraftvärme motsvarande två kärnkraftverk kostar 3–4 miljarder. Det är en hundradel av de belopp som regeringen vill låna ut till ny kärnkraft, vilket i sig bygger på glädjekalkyler.

Ökad effekt i vattenkraften kan ge motsvarande fyra kärnkraftsreaktorer. Kostnaden för det motsvarar ungefär en fjärdedel av de pengar som regeringen vill låna ut.

Vår alternativkostnad är supertydlig. Lägger vi dessutom till den lönsamma potentialen i energieffektivisering – det vill säga att vi gör saker bättre och smartare utan att det kostar mer och utan att man minskar komforten – kan vi se att vi kan fördubbla effektpotentialen. Detta är superenkelt. Jag har redovisat vår kostnad, men regeringen har inte redovisat sin.

Min fråga kvarstår: Vem ska betala, och vad kommer det att kosta? Den här propositionen ger inga som helst svar på det. Jag tycker att skattebetalarna är värda att få veta det.

Herr talman! Jag kan börja med att påminna Camilla Brodin om att det största strömavbrottet vi haft i Sverige var 2003. Då handlade det om att det först blev ett snabbstopp i en reaktor, som stängdes. Sedan var det ett fel i ett ställverk som gjorde att ytterligare två kärnkraftverk stängdes ned. Det ledde till att i princip hela södra Sverige och även Själland blev strömlöst. Den typen av problem finns i alla kraftsystem, även i det svenska.

Som Svenska kraftnät har sagt är detta ganska svårt att parera. Om man ska göra det vid varje givet tillfälle blir det väldigt dyrt. Sådana problem kan alltså drabba även Sverige. Jag tror inte att man behöver måla fan på väggen när det gäller just det spanska systemet. Men nog om det. Detta var mer av en upplysning.

Det jag är lite nyfiken på är vilken prislapp Kristdemokraterna kan tänka sig för detta. Det finns inga summor nämnda i propositionen när det gäller hur mycket av skattebetalarnas pengar som regeringen kan tänka sig att gå in med i detta. Det räkneexempel som ges i propositionen handlar om ett 80 öres lösenpris, trots att Vattenfall säger att det nog behöver ligga på 1 krona eller 1,10. Vi vet att omvärldens prissättning ligger på nästan det dubbla.

Man räknar med sju års byggtid, trots att rekordet i Europa ligger på elva, tror jag. Man räknar också med högre elpriser än alla andra bedömningar för att kunna hålla nere subventionsgraden i räkneexemplet. Det gör att de exempel som finns i propositionen blir minst sagt glädjekalkyler.

Då blir min fråga: Finns det någon övre gräns för hur mycket Kristdemokraterna är beredda att betala med skattebetalarnas pengar för att få de nya kärnkraftverken på plats?

Herr talman! Först och främst: Mellan 2009 och 2019 hade Moderaterna och Centerpartiet samma energipolitik. Det var Alliansens energiöverenskommelse, som sedan ledde vidare till en annan energiöverenskommelse som Moderaterna till slut lämnade. Det är sanningen om vi pratar om vilken energipolitik vi har haft.

Om vi pratar om vad kostnaderna för vårt förslag är kan vi lösa samma problem som regeringen har med hjälp av vattenkraft och kraftvärme. Det kostar en fjärdedel av priset, och det går att göra på halva tiden. Den energieffektivisering som Mats Green pratar om som elransonering är lönsam. Det handlar inte om att någon ska göra mindre av något eller förbruka mindre el, för man behöver inte använda mer el.

Mats Green vill att vi ska elda upp pengar; det är det han säger. Vi ska slösa bort saker, menar han. Vi kommer inte att ha sämre komfort inomhus. Industrin kommer inte att göra mindre. Man använder bara bättre fönster, tilläggsisolerade grejer, bättre varvtalsräknare i motorer och annat. Energimyndigheten har räknat på detta och dessutom sagt att det är lönsamt.

Problemet som Mats Green har är att han inte svarar på frågan. Jag frågade: Vem ska betala? Bland annat handlar det om lånen som man ställer ut. De behöver betalas tillbaka av någon, och det gör företagen. Men de gör det med den intäkt de får från den skatt som Mats Green och hans kompisar ska införa. Vi har alltså moderater som i regeringsställning är beredda att införa en skatt som ska finnas kvar i decennier. Men Mats Green kan inte svara på vem som ska betala skatten.

Det är en mycket enkel fråga som alla som lyssnar på debatten har rätt att få svar på. Vem ska betala regeringens kärnkraftsskatt? Det är den som i sin tur betalar bolagen för att bygga reaktorerna. Är det en så svår fråga att besvara? Man vill införa en skatt, men man kan inte säga vem som ska betala den.

Du får en chans till, Mats Green: Vem ska betala regeringens kärnkraftsskatt?

Herr talman! Att vi inte får veta vad det kommer att kosta har blivit rätt tydligt hittills i debatten. Det jag undrar är: Vem ska betala? Tittar man i utredningens förslag ska alla elanvändare vara med och dela på kostnadsnotan. Men i regeringens proposition saknas den informationen.

Det gäller oavsett hur mycket man nu tänker sig att det kommer att bli. Regeringens kalkyler är något av glädjekalkyler. Vi ska bygga på snabbare tid än någon annan, till ett billigare pris än någon annan, med ett elpris som redan är högre än någon annan prognostiserat och så vidare.

Oaktat det svarar man inte på frågan: Vem ska betala? Vem ska betala den kärnkraftsskatt som regeringen vill införa och som kommer att finnas kvar i decennier framöver? Vem betalar egentligen, Mats Green?

Herr talman! Tobias Andersson gör sig här lite skyldig till problemet med att inte kunna skilja på energi och effekt. När det gäller just effekt tror jag att Tobias Andersson och jag är helt överens. Det är ju superbra om vi kan effekthöja vattenkraften och bygga ut för pumpkraft och annat. Kraft- och fjärrvärme är otroligt viktigt.

När det gäller detta har vi i Centerpartiet också lagt fram en strategi där vi visar på vilken potential som finns. Vi skulle alltså till år 2035 kunna möta lika mycket effektbehov som regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna försöker göra med denna nya kärnkraft på ungefär halva tiden och till en fjärdedel av kostnaderna.

Problemet när regeringen lägger fram förslag i dag är att man gör det ensidigt mot kärnkraften. Man klarar inte av att titta på de andra alternativen och lägga fram förslag för dessa också. Hade man fått samma förutsättningar för vattenkraft och kraft av fjärrvärme som regeringen nu vill ge till kärnkraften hade detta kommit på plats.

Det här är problemet. Man stirrar sig blind på en sida. Grejen är också att det inte är jag som säger det här. Det är fyra oberoende forskargrupper som säger att vi behöver möta energibehoven med mer vind och med mer sol.

Jag undrar vilka underlag som Tobias Andersson lutar sig mot när han säger att det inte behövs och inte heller är lämpligt. Vilka forskargrupper har han pratat med? Vilken industri har han pratat med? Vilken energibransch har han pratat med? Alla säger samma sak, nämligen att om det ska vara någon mening med kärnkraft på sikt behöver vi vind och sol nu. Annars finns inte behovet där. Då har de företag som ska använda energin flyttat.

Jag har två sammanfattande frågor. Vilka underlag lutar sig Tobias Andersson mot? Regeringen har ju inte utrett något annat än just kärnkraften.

Vidare har vi frågan om effekthöjningar i vattenkraften. Där är vi helt överens. Om det är någon som har drivit på den frågan i riksdagen är det Centerpartiet. Om vi behöver vattenkraft och kraft från fjärrvärmen, varför ger man inte dem chansen att bidra på samma sätt som man ger kärnkraften chansen?

Herr talman! Jag vill likt Birger Lahti börja med att berömma Tobias Andersson för att han i sitt anförande lyfte fram långsiktigheten och hur länge vi kommer att få leva med de beslut vi nu fattar i riksdagen.

Ur Tobias Anderssons perspektiv kanske det är något bra. Jag är lite mer skeptisk med tanke på vilka kostnader det också medför. Jag tycker dock att det är värt att poängtera så att alla som lyssnar på debatten eller tar del av den i efterhand också inser hur fruktansvärt långa tidsperspektiv vi pratar om.

Jag tänkte snäva ned tidsperspektivet en aning. I dag kom en rapport från Energiforsk som säger att det enda som kan möta behoven av efterfrågan på el från industrin till år 2035 är landbaserad vind och solel. Detta är alltså inte bara min slutsats, utan Energiforsk har låtit fyra oberoende forskargrupper titta på dessa utmaningar.

När man lyssnar på Tobias Andersson i talarstolen låter det dock som att det inte ska byggas någon ny vind eller någon ny sol. Hur ska vi då möta behoven i industrin fram till 2035? Det är min första fråga.

Problemet som Tobias Andersson har här är att beskedet är tydligt, om man lyssnar på energibolag och industrin: Om man inte bygger ut vind och sol nu finns det heller inget behov av någon kärnkraft sedan.

Hur ska vi lösa problemen på kort sikt egentligen? Vi har ju ingen ny kärnkraft på plats de närmaste 10 åren och antagligen inte heller de närmaste 15.