Rickard Nordin

Fru talman! Vissa partier i den här kammaren verkar behöva en lektion i skillnaden mellan korrelation och kausalitet. Att elnätet byggs ut handlar inte om vindkraften. Det handlar om att utbyggnaden behövs för att man behöver göra reinvesteringar i befintligt nät, och det handlar om ökad elanvändning.

Med den logik som Sverigedemokraterna anför, den antiintellektuella logiken, kan vi lika gärna skylla klimatutsläppen på det minskade antalet pirater i världen. Den korrelationen är mycket tydlig. Kausaliteten är däremot helt obefintlig.

Lyssnar man vidare på Sverigedemokraterna hör man att Pågen, som de hänvisar till, inte har fått sin elanslutning. Den fick företaget för fem år sedan. Det är så mycket gamla, förlegade uppgifter i den här debatten. Det är samma sak när det kommer till nedlagda kärnkraftsreaktorer. Det största hotet just nu är att de befintliga reaktorerna läggs ned därför att regeringen ensidigt ska subventionera nya reaktorer med hundratals miljoner. Det står mycket tydligt i de remissvar som har avgetts.

Elmarknadsfrågorna, som betänkandet egentligen ska handla om trots att en del partier fortfarande vill ha det till en kärnkraftsdebatt, lever lite för ofta i en undanskymd tillvaro i jämförelse med debatten om elproduktion. Det behöver vi ändra på, och det snabbt.

Samtidigt som regeringen lägger hundratals miljoner på ensidiga subventioner drar man nämligen helt undan mattan för den marknad som vi egentligen har, utan att analysera systemeffekterna. Samtidigt försummar regeringen själva fundamentet i elsystemet – hur marknaden fungerar. När konsekvenserna av den här politiken börjar synas riskerar vi att få en elmarknad som inte bara haltar utan helt krackelerar.

Det får följdeffekter när man så ensidigt väljer tekniker. Investeringar i andra lösningar uteblir. Osäkerheten ökar. Det som skulle vara ett robust och diversifierat system blir i stället alltmer sårbart. Att en regering som kallar sig borgerlig bedriver denna selektiva industripolitik och väljer att satsa på Sveriges genom tiderna överlägset största enskilda teknikval och industriprojekt riskerar att bli alltmer kostsamt. Det är anmärkningsvärt. Det är nästan lika riskabelt som satsningarna på regalskeppet Vasa. Tron på marknaden verkar ha ersatts av tron på en enda teknisk lösning.

Ett annat exempel på att regeringen inte har grepp om elsystemet är införandet av effekttariffer. I stället för att skapa incitament för smart användning av el har man i praktiken ett system som är svårt att förstå för hushåll och företag. Det riskerar att straffa snarare än styra, och det är inte tillräckligt kopplat till faktisk systemnytta.

Effekttarifferna skulle kunna vara ett kraftfullt verktyg för att frigöra kapacitet i elsystemet. Men då krävs det att de styr rätt, att de standardiseras och att de görs frivilliga med tydliga prissignaler och transparens. Då kan man också agera på dem, men som det ser ut nu riskerar de i stället att underminera förtroendet för hela elmarknaden.

Regeringen har inte heller stoppat några effekttariffer. Man har varit väldigt tydlig med vad man uppmanar bolag att göra, men det är inte samma sak.

Det här hänger ihop med en mycket större brist. Regeringen har inte förstått att flexibilitet måste bli en naturlig del av elsystemet. Vi kan inte bygga ett modernt elsystem enbart på mer produktion och fler ledningar – eller vi kan, men det blir dyrt.

Vi måste använda den el vi har mycket smartare. Flexibilitet handlar om att flytta efterfrågan i tid, att använda lagring och att låta fler aktörer bidra till systembalansen. Men i dagens regelverk är det fortfarande krångligt, otydligt och i vissa fall direkt skadligt.

Medan länder som Estland och Storbritannien däremot inkluderar flexibilitet direkt i elhandeln pratar regeringsföreträdare fortfarande om flexibilitet som elransonering. Effekten blir därefter. Batterier behandlas inkonsekvent, aggregatorer har svårt att verka, lokala flexibilitetsmarknader utvecklas för långsamt och incitamenten i elnätsregleringen är fortfarande snedvridna. Det lönar sig mer att bygga nytt än att använda det som finns smartare. Detta är ett systemfel, och detta fel är det regeringens ansvar att åtgärda.

Det finns också gott om andra frågor att ta tag i. Elnätet borde ses som en statlig angelägenhet, en grundläggande infrastruktur likt motorvägar som ska byggas ut där det behövs. Därför anser vi också att all storskalig produktion som vill ha stamnätsanslutning borde få det. Pengarna är redan insamlade. De 85 miljarder som ligger i flaskhalsintäkter på Riksgäldens konto gör ingen nytta där, utan de ska ut i systemet och börja jobba.

Vi vet att om vi hade haft den här regleringen på plats, som Centerpartiet vill, hade Forsmarks kärnkraftsreaktor för länge sedan kunnat öka sin effekt, för de hade inte behövt betala hutlöst mycket för anslutningen. Vi vet att havsbaserade vindkraftsprojekt, som regeringen konsekvent har avslagit, hade kunnat byggas snabbare om anslutningen dragits fram. Båda exemplen hade gett mer el på relativt kort sikt i södra Sverige där den behövs allra mest.

Därför yrkar jag också bifall till reservation 7 i betänkandet.

Vi vet också att för att fler ska bli vinnare i klimatomställningen och vilja bidra till utbyggnad av mer produktion krävs fungerande ersättningssystem för markägare, närboende och kommuner. Regeringen har tagit vissa små steg på det området. Det är bra att man betalar ut vindkraftspengar till kommunerna, men det måste lagstadgas så att det inte blir enskilda budgetsatsningar enskilda år.

När sådana ersättningssystem finns på plats skapas också förutsättningar att förändra, förenkla och snabba på tillståndsprocessen för utbyggnaden. Inte minst när det gäller elnäten behöver ersättningsnivåerna ses över och ersättningsmodellerna moderniseras. I stället för att man ensidigt går på nätbolagens linje och bara fokuserar på intrångskrävande luftledningar, som den här regeringen tillsammans med Socialdemokraterna vill, bör man titta på fler alternativ i form av marksnål teknik. Det finns många olika tekniker som går att använda i betydligt högre grad. Då ökar också acceptansen, och processerna kortas.

Tillståndsprocesserna måste nämligen kortas radikalt. Regeringens småduttande leder ingenstans. Det behövs regelförenklingar på bred front, inte bara inom energiområdet utan i hela näringslivet. Det skulle frigöra resurser hos myndigheter till det som verkligen är viktigt.

Fru talman! Elberedskapen behöver också stärkas. Rysslands anfallskrig visar tydligt sårbarheten i centraliserade system. Små distribuerande och självförsörjande enheter är mycket svårare att slå ut och därmed en viktig del av framtidens robusta energisystem. Det handlar både om energi, drivmedel och el. Regeringen stirrar sig dock blind på kraftproduktion men glömmer avgörande pusselbitar: överföringen, flexibiliteten, lagringen, effektiviseringen – alla de bitar som snabbt kan frigöra kapacitet, sänka priser och stärka konkurrenskraften.

Elnätsregleringen behöver moderniseras och värdera flexibilitet. Ellagen behöver moderniseras. Batteriresurser, även de som råkar ha gummihjul, måste få bidra till systemet.

I det förvärrade säkerhetsläge vi har är det också anmärkningsvärt att vi fortfarande har en effektreserv som körs på fossil olja. Självklart borde fokus vara på inhemska och förnybara alternativ.

Det saknas alltså inte reformförslag, utan det som saknas är politisk vilja och systemförståelse. Så länge regeringen fortsätter att fokusera på en enda lösning och samtidigt misslyckas med grundläggande marknadsfrågor som effekttariffer och flexibilitet kommer problemen att växa. Konsekvenserna är tydliga: försämrad konkurrenskraft, försenad klimatomställning, ökad sårbarhet och ökade priser.

Det här är en förlorad mandatperiod. Frågan är om det verkligen är det här eftermälet som regeringen vill ha. Jag vet att Sverige kan mer. Det är hög tid att bygga ett elsystem som fungerar på riktigt.

Fru talman! Tänk att Kristdemokraterna inte kunde avhålla sig från att göra också denna debatt till en kärnkraftsdebatt!

Det gör man trots att Vattenfall har sagt att reaktorerna ändå skulle ha varit nedlagda och trots att Svenska kraftnät, Energimyndigheten och Västra Götalandsregionen i alla scenarier har pekat ut att vi behöver mer landbaserad vindkraft. Ändå står Kristdemokraterna här och pratar om kärnkraft och om reaktorer som ändå hade varit nedlagda enligt Vattenfall själva, även om man hade tagit kostnaderna. De hade varit nedlagda i dag, 2025–2026. Det går att läsa på Vattenfalls hemsida.

Min fråga handlade framför allt om Rysslands krigföring. Jag har själv träffat en general som jobbar med energisystemet, och han sa: Om Ryssland bombar en kraftanläggning bygger vi tio små nya!

Den här regeringen har upphävt vad Försvarsberedningen gemensamt sa om ett decentraliserat energisystem 2017, tvärtemot vad hela Rysslands krigföring visar. Man har valt att satsa på en energiproduktion som är centraliserad till några få enstaka noder trots att det ökar vår sårbarhet. Det är inte att lyssna på Försvarsmakten; det är att blint ta på sig skygglapparna och köra på!

Försvarsmakten i Ukraina säger att det är vansinne att bygga stora enheter. Det man bygger där nu är så småskaligt det bara går och har lokal energilagring. Sprängverkan i en solcellspark är väldigt liten, men sprängverkan i ett stort kraftverk och en stor anläggning är stor.

Min fråga till Camilla Brodin är återigen: Vilka slutsatser har Camilla Brodin och regeringen dragit kring energipolitiken och kring ett decentraliserat energisystem utifrån Rysslands anfallskrig i Ukraina?

Fru talman! Jag kan börja med att tipsa Camilla Brodin om att tala med sina egna kommunpolitiker. Vill man ha mer el i södra Sverige är Kristdemokraterna ett av de partier som är bäst på att säga nej till ny elproduktion.

Efter det enda beslut som har fattats i Herrljunga kommun det här året står Camilla Brodins egen partikamrat och säger: Vi behöver inte mer el i södra Sverige. Det finns en viss intern läxa att göra här för Camilla Brodin. Centerpartiet är tvärtemot det parti som säger ja till flest projekt.

Fru talman! Vi lever i en orolig tid. Rysslands krigföring har visat att energiproduktion och energiinfrastruktur är givna mål i den krigföringen. Försvarsberedningen konstaterade 2017 att ett decentraliserat elsystem är mindre sårbart än ett centraliserat dito.

Det konstaterandet rev Tidöregeringen upp trots att alla erfarenheter i Ukraina visar att decentralisering och många små enheter är långt mycket säkrare än några få.

Min fråga till regeringen, till Kristdemokraterna och till Camilla Brodin är: Vilka slutsatser kring det svenska elsystemet drar ni när ni ser Rysslands krigföring?

Herr talman! Nu finns det professorer, till exempel på Uppsala universitet, som säger att kostnaderna inte alls behöver bli högre, speciellt om man räknar in de intrång som sker när man jobbar med luftledning, ännu mer när man räknar med den sårbarhet som man automatiskt bygger in i systemet med ledningar ovan jord.

Det finns dessutom andra tekniker än att bara titta på luftledningar, som Socialdemokraterna gör. Vi behöver inte bara prata om att gräva ned saker, utan det finns andra mer marksnåla tekniker. Det kan handla om att se till så att vi bygger ut marginaler i det vi bygger. Det kan handla om ökade spänningsnivåer. Det kan handla om att bygga mer på höjden eller mer på bredden i befintliga ledningsgator. Det finns en mängd olika åtgärder som inte bara handlar om att gräva ned.

Ändå anser Socialdemokraterna att standardvalet ska vara luftledning, vilket ökar intrånget och ökar sårbarheten – trots att vi lever i den oroliga tid som Monica Haider pratade om. Det tycker jag och Centerpartiet är problematiskt eftersom det ökar vår sårbarhet helt i onödan.

Hur ska man, Monica Haider, hantera den sårbarhet som hennes politik leder till när man bara ska fokusera på luftledningar – speciellt i denna oroliga tid?

Herr talman! Monica Haider pratade i sitt anförande om stabilitet i en orolig värld. Det är mycket klokt och bra. Men en av de största sårbarheterna i vårt elsystem är de många milen av överföringsledningar. Det är luftledningar som byggs med stora intrång, med liten förståelse för dem som påverkas och till otillräckliga ersättningsnivåer.

Ändå vill Socialdemokraterna att luftledning ska vara standardvalet vid nybyggnation, trots att det ökar sårbarheten, trots att det ökar intrånget och trots att det folkliga motståndet är kompakt.

Min fråga till Monica Haider är följande. Hur kan man rättfärdiga att man fortsätter att bygga luftledningar trots att man vet att de ökar sårbarheten och trots att de tar extremt lång tid att bygga?

Fru talman! Det forskningen säger, och alltså är fakta, är att utsläppen i dag är högre än när regeringen tillträdde. Elbilsandelen med den här regeringen har inte ökat på samma sätt som Danmark, som har fördubblat sin elbilsanvändning.

Min fråga kvarstår: Vilken forskning kan ministern hänvisa till när man i Tidöavtalet säger att man ska basera politiken på forskningen, medan den samlade forskarkåren i Sverige säger att klimatministerns politik och regeringens politik inte är tillräcklig? Källhänvisa gärna till vilken forskning man syftar på.

(Applåder)

Fru talman! Den som läser Tidöavtalet kan se att där står att klimatpolitiken ska stämmas av mot forskningen och baseras på fakta. I förra veckan kom forskningen med sin dom över regeringen.

Klimatpolitiska rådet, med Sveriges samlade forskarelit från KTH, Lund, SMHI och så vidare, säger att vi inte kommer att nå målen och att avståndet till målen har ökat.

Klimatministern gjorde ett skriftligt uttalande och sa att han inte delar rådets kritik – tvärtom. Då blir min fråga mycket enkel: Vilken forskning och vilka fakta baserar klimatministern sitt uttalande på eftersom det går tvärtemot den samlade svenska forskarkåren?

(Applåder)

Fru talman! Det behövs ett bättre samhällsskydd mot personer som har begått allvarlig brottslighet mot andra och som har en hög återfallsrisk i sådan brottslighet men för vilka det inte är aktuellt med rättspsykiatrisk vård eller livstids fängelse. Det är angeläget att rättsväsendet så snart som möjligt utrustas med verktyg som kan skydda samhället från dessa individer. Där är vi och regeringen helt överens.

I avsaknad av ett annat befintligt förslag på bordet anser vi därför att regeringens lagförslag ska antas, trots de brister i rättssäkerhet, proportionalitet, likabehandling och ändamålsenlighet som vi också lyfter fram i vår följdmotion.

För att i någon mån lindra dessa brister bör riksdagen samtidigt som man antar lagen ta bort undantagen från kravet på att hämta in särskild riskutredning inför att påföljden bestäms till säkerhetsförvaring. Vi vill att det alltid ska göras en riskutredning, helt enkelt för att ett undantag från detta krav riskerar att leda till en oenhetlig domstolspraxis där tröskeln tillämpas olika.

För att lösa grundproblemet när det gäller de här personerna framöver på ett mer rättssäkert, proportionerligt och träffsäkert sätt behövs dock en annan lösning än just säkerhetsförvaring. Riksdagen bör därför samtidigt som vi fattar beslut om den här lagen rikta ett tillkännagivande till regeringen om detta, i enlighet med reservation 1, som jag yrkar bifall till.

Centerpartiets förslag går ut på en särskild tvångsvårdsform: säkerhetsvård i fängelse. Denna ska kunna inträda efter ett sedvanligt avtjänat fängelsestraff. Det innebär att gärningspersonen ska dömas till fängelse i vanlig ordning, och därefter kan Kriminalvården tillsammans med Rättsmedicinalverket inför frigivning utreda om återfallsrisken i allvarlig brottslighet mot person är så hög att den intagne av säkerhetsskäl inte bör släppas ut och därför blir föremål för säkerhetsvård.

Säkerhetsvården ska beslutas av en domstol på ansökan av Kriminalvården, som såklart kvarstår som verkställande myndighet. De farligaste brottslingarna blir på så sätt kvar i rehabilitering och fängelse, något man med dagens förslag från regeringen inte kan garantera.

När domen ska avkunnas är det svårt att avgöra exakt vilka som kommer att ha hög återfallsrisk. Detta innebär en risk för att domstolar inte kommer att döma till det aktuella straffet i förväg. Då blir de försiktiga i sina bedömningar och riskerar att missa personer. Med vårt förslag bedöms alltid återfallsrisken före frigivning. Det blir mer träffsäkert, och vi kommer inte att missa några personer.

På samma sätt som vid tvångsvård med särskild utskrivningsprövning ska frågan om säkerhetsvårdens fortgång omprövas regelbundet av domstolen.

Fru talman! Sammanfattningsvis bör riksdagen dels anta regeringens lagförslag, med ändringen att undantaget från kravet på att inhämta en riskprövning tas bort, dels rikta ett tillkännagivande om att införa en ny särskild tvångsvårdsform, säkerhetsvård i fängelse, som ska ersätta den säkerhetsförvaring vi nu fattar beslut om.

Vi tycker också att regeringen bör utvärdera och tidsbegränsa lagen innan den permanentas.

Fru talman! Den senaste tiden har vi återigen sett hur olje- och gaspriserna svängt kraftigt. På kort tid kan kostnaderna för transporter, material och produktion skjuta i höjden. För hushåll, företag och lantbruk blir detta ännu en påminnelse om något som borde vara uppenbart: Det är dumt att göra sig beroende av olja. Det är inte bara dåligt för klimatet, utan det är också dålig säkerhetspolitik och dålig ekonomisk politik.

När oljepriserna rusar påverkas hela ekonomin. Företag får svårare att planera sina kostnader. Transporter blir dyrare. Hushållen får betala mer vid pumpen eller genom högre priser på varor och tjänster. Det är dumt att vara beroende av fossil olja. Ändå har regeringen gjort oss mer beroende av olja den här mandatperioden.

Problemet är inte bara ekonomiskt; det är också geopolitiskt. Stora delar av världens oljeproduktion finns i regioner där konflikter, auktoritära regimer och politisk instabilitet påverkar tillgången. Det har de senaste veckorna mycket tydligt visat. När vi är beroende av importerad fossil energi gör vi oss också sårbara för kriser och maktspel långt bortom våra egna gränser.

Klimatomställningen är inte bara nödvändig – den är helt avgörande för Sveriges konkurrenskraft, vår landsbygdsutveckling, vår säkerhet och vår hälsa. När fler el- och biogasfordon rullar på våra gator minskar partikelutsläppen och barnens lungor utvecklas bättre samtidigt som färre dör i hjärt- och kärlsjukdomar orsakade av dålig luft. När de gröna kolatomerna från jord och skog ersätter sina fossila motsvarigheter i plaster, färger, tyger och drivmedel stannar pengarna på den svenska landsbygden i stället för att finansiera Putins krigsmaskineri.

När råvarorna som driver våra transporter körs via Hofors i stället för genom Hormuzsundet och när svenska innovativa företag får en stark hemmamarknad skapas förutsättningar för export när resten av världen så småningom ställer om, och vi skapar hundratusentals nya arbetstillfällen i Sverige.

När vi producerar mer el, drivmedel och råvaror till industrin på egen hand minskar sårbarheten i globala leveranskedjor. Vi slipper skicka pengar till skurkstater som Iran, Qatar, Saudiarabien och Ryssland. USA är inte heller så himla roligt nu för tiden. Möjligtvis återstår Norge, men Norge står för 2 procent av världsproduktionen av olja. Nej, det räcker alltså inte med Norge.

Den som betänker alla fantastiska möjligheter i klimatomställningen ser att detta är något som är värt att kämpa för. Men regeringen fattar med berått mod beslut som gör oss mer beroende av skurkstater och fossilt. Man skickar pengarna utomlands i stället för att låta dem stanna här hemma, där de kan göra nytta. Man skapar sämre luft, som skadar människor och gör oss mer sårbara.

Allt detta är etablerad vetenskap och fakta – det som regeringen själv säger att den baserar sin politik på. Men i ett replikskifte med Moderaterna kunde jag inte få ett enda exempel på forskning och fakta som man baserar sin politik på. Det handlar alltså om medvetna handlingar som skadar den svenska befolkningen.

För Centerpartiets del är det otroligt enkelt: Den bästa vägen framåt är att minska beroendet av olja så snabbt som möjligt. Det är bra för klimatet. Det stärker vår säkerhet. Det gör vår ekonomi mer robust.

Med vår politik får hushållen mer pengar över. Enligt en färsk rapport där vi lät riksdagens utredningstjänst räkna på vår politik får ett hushåll i exempelvis Boden omkring 7 000 kronor mer i plånboken varje månad. Det handlar om enkla saker som lägre elräkning, sänkta kostnader för att köra sin bil och lägre förbrukning av vatten hemma.

Med vår politik blir den klimatsmarta lösningen den lönsamma lösningen för vanligt folk. Pengarna stannar hos medborgarna. Det är precis så vi måste göra.

Staten ska inte tjäna på klimatomställningen. När EU:s nya utsläppshandel träder i kraft 2028 ska inte pengarna stanna hos staten, utan de ska tillbaka till medborgarna. Därför yrkar jag bifall till reservation 20 i det här betänkandet.

Sverige har alla förutsättningar att lyckas med den här omställningen. Vi har gott om fossilfri el. Vi slår elexportrekord. Tvärtemot vad vi hörde från talarstolen tidigare har vi ett överskott på el. Vi skulle nästan kunna elektrifiera hela fordonsflottan flera gånger om. Att det skulle råda brist på el fungerar inte som ursäkt för att inte driva på elektrifieringen. Det handlar om brist på politisk vilja.

Vi har stark industriell kompetens. Vi har innovation, entreprenörskap och företag som vill vara en del av omställningen. De är besjälade av att nå klimatmålen och vill ha dem kvar, för det driver på deras utveckling och stärker dem konkurrenskraftsmässigt.

Men regeringen vill annorlunda. Elektrifieringen av transportsektorn är ett tydligt exempel. Varje elbil som ersätter en fossilbil minskar utsläppen och gör oss mindre beroende av oljan. Men regeringen har stoppat och bromsat elbilsutvecklingen.

När Danmark de senaste tre åren har fördubblat sin elbilsandel, från samma nivå som Sverige låg på, har regeringens politik sett till att vi ligger stilla. Vi till och med minskar elbilarnas andel av nyförsäljningen det här året. Det är en bakvänd politik, och det kommer från en regering som sa att man skulle få ordning på klimatpolitiken och prioritera elektrifieringen.

Samma sak gäller industrin. Industrin vill elektrifiera sina processer och ställa om till fossilfria bränslen. Men regeringen gör ingenting. Omställningen sker inte av sig själv – den kräver politiska beslut som gör det lätt att välja rätt. När vi under stora delar av den här mandatperioden har haft en beskattning som gjort det dyrare med ren el än med fossil diesel är det något som inte står rätt till.

Vi i Centerpartiet kommer att fortsätta att driva på för mer fossilfri elproduktion, snabbare tillståndsprocesser, bättre laddinfrastruktur och starka incitament för elektrifiering och förnybara drivmedel. Vi vill också ta till vara de resurser som finns runt om i hela landet. Det handlar om att se till att man får tillbaka pengar från etablering av vindkraft, vattenkraft och annan kraftproduktion och att vi får mer bioenergi till innovationerna i industrin.

Vi vill låta familjen i Boden få en rejäl miljöbilspremie. De är exkluderade från regeringens stöd i dag, för Boden anses inte vara tillräckligt mycket landsbygd. Vi vill låta mamman i Valdemarsvik kunna installera bergvärme. Vi vill stötta det unga paret på Gotland som vill ta ansvar och minska sin vattenförbrukning.

Det här handlar inte om att göra livet svårare för människor, tvärtom: Det handlar om att bygga ett samhälle som är stabilt, konkurrenskraftigt och hållbart. Det handlar om ett Sverige som producerar mer av sin egen energi – ett Sverige som inte är beroende av oljemarknadens svängningar eller, för den delen, humörsvängningarna hos auktoritära ledare. Det är ett Sverige som visar att klimatomställning och ekonomisk utveckling går hand i hand.

Det vi gjorde under Alliansen var att vi sänkte utsläppen och ökade tillväxten. I dag ökar vi utsläppen och har rekordlåg tillväxt.

Klimatpolitik handlar väldigt ofta om utsläppskurvor och temperaturmål, men i grunden handlar det om frihet – frihet att inte vara beroende av fossil energi och frihet att bygga ett samhälle som står starkare inför framtidens kriser. Det handlar om friheten för nuvarande och kommande generationer att leva ett gott liv.

Just därför är klimatomställningen inte bara en miljöfråga. Det är en fråga om säkerhet, ekonomi och framtidstro. Med vår politik kommer jobben att bli fler och utsläppen att gå ned. Det är dags för en ny regering.

(Applåder)

Fru talman! Det är inte magstarkt, utan det är fakta. Detta är direkta konsekvenser av regeringens politik.

Jag frågade ledamoten om hon kunde säga vilken forskning och fakta hon baserar sin politik på när Klimatpolitiska rådet, Försvarshögskolans forskare, SMHI och Industrirådet alla säger att det här är fel väg att gå. Gedigen forskning och fakta säger att regeringens politik får de här konsekvenserna.

Vilken forskning och fakta har man då baserat politiken på? Man säger ju i Tidöavtalet att man ska basera sin politik på forskning och fakta.

Låt oss se på fakta. Helena Storckenfeldt säger att man ska prioritera elektrifieringen. Andelen sålda elbilar är lägre nu än den var under förra året. I Danmark har man på samma tid under denna mandatperiod fördubblat sin elbilsförsäljning. Men den svenska har stått still. Vi började på samma nivå, och nu är den danska dubbelt så stor som den svenska. På vilket sätt är det att prioritera elektrifieringen?

Fakta är supertydliga: De svenska utsläppen har ökat när forskningen säger att de måste minska. Fakta säger att elbilsförsäljningen inte ökar utan tvärtom har havererat på privatsidan trots att vi vet att den skulle behöva öka och trots att regeringen säger sig prioritera elektrifieringen.

Vad är det egentligen för forskning och fakta som Helena Storckenfeldt och regeringen lutar sig mot? Det är det man säger i Tidöavtalet att man ska göra, men jag fick inget svar på vilken forskning och fakta regeringen lutar sig mot i sin klimatpolitik.

Fru talman! I Tidöavtalet står följande i avsnittet om klimat: ”Politiken måste stämmas av mot forskningen samt baseras på fakta.”

Vilken forskning och fakta lutar sig regeringen mot när man ökar utsläppen, tvärtemot rekommendationerna från Klimatpolitiska rådet, som består av forskare? Vilken forskning och fakta lutar sig regeringen mot när man gör just det som forskarna på Försvarshögskolan varnar oss för och därmed gör oss mer sårbara?

Regeringens politik hotar inte bara nya utan också befintliga arbetstillfällen, enligt rapporter från såväl Industrirådet som Västra Götalandsregionen. Regeringen försämrar vår luftkvalitet, med ökad risk för hjärt- och lungsjukdomar, enligt både SMHI och Karolinska institutet.

Min fråga till Tidöpartierna är: Vad är det egentligen för forskning och fakta ni lutar er mot när ni så kraftigt ökar de fossila utsläppen, Helena Storckenfeldt?

Fru talman! Det svaret är ju spännande med tanke på att svenska folket säger att regeringen inte gör tillräckligt. Sju av tio tycker inte att regeringen tar klimatfrågan på tillräckligt stort allvar och att man inte gör tillräckligt för att minska utsläppen. Det är ett faktum. Där finns den folkliga förankring som Martin Kinnunen pratar om, det vill säga i att regeringen inte gör tillräckligt. Folket må ha röstat fram den här regeringen, men de är inte nöjda med dess klimatpolitik.

Påståendet att regeringens klimatpolitik har en folklig förankring stämmer helt enkelt inte. Det finns inga fakta som talar för det. Min fråga är därför återigen: Vilket folk är det Martin Kinnunen hänvisar till? Svenska folket tycker nämligen inte att regeringen gör tillräckligt.

Fru talman! Flaskhalsintäkter uppstår när det finns prisskillnader mellan elområden. I Sverige betyder det i praktiken när el transporteras från norr till söder. Pengarna betalas av dem som finns i södra Sverige och går in till ett konto hos Riksgälden. Elbolagen får alltså inte dessa pengar.

Just nu finns 85 miljarder på detta konto hos Riksgälden. Det är pengar som i praktiken samlar damm och som skulle kunna göra otroligt mycket större nytta än att bara ligga hos Riksgälden.

Nu vill kommissionen att delar av dessa medel ska gå till överföring mellan andra länder. Jag förstår kommissionen; man är sugen på att hitta nya medel som någon annan betalar. Men för vår del – och det gäller både näringsutskottet och, inte minst, Centerpartiet – är budskapet till kommissionen mycket tydligt: Rör inte våra pengar!

Det som däremot skulle vara välkommet vore om kommissionen kunde sätta mycket större press på Tyskland så att landet inför elprisområden. Det skulle innebära en betydande skillnad för elpriset i södra Sverige. Om inte annat borde regeringen göra som danskarna gjorde mot Sverige och sätta mycket större press. Det är därför vi har elområden i Sverige.

Det vore också välkommet om kommissionen förtydligade och vidgade de regelverk kring flaskhalsintäkter som finns. Då hade vi i högre grad kunnat bygga ut stamnätet till havs så att vi skulle kunna få igång mer elproduktion i södra Sverige. Det skulle ha avhjälpt problemen, sänkt priserna och faktiskt också minskat flaskhalsintäkterna. Hade man byggt ut överföringen snabbare och bättre skulle detta också ha minskat intäkterna och prisskillnaderna.

Problemet är också att regeringen inte styr sin myndighet Svenska kraftnät tillräckligt tydligt. Det är nämligen Svenska kraftnät som får ansvara för intäkterna. Här har vi alltså motstående incitament: Det bolag och affärsverk som ska bygga bort skillnader tjänar pengar på skillnaderna. Här vilar ett mycket tungt ansvar på regeringen att styra sitt affärsverk på ett betydligt bättre sätt.

Det hade också varit bra om det hade varit tydligare att man, om man vill, själv kan bygga ut kablar till andra länder. Det hade kunnat göra att vi kom åt norsk vattenkraft, till exempel. Det skulle också ha sänkt priserna i Sverige. Vi hade kanske också kunnat använda flaskhalseffekterna på ett mycket tydligare sätt till att realisera ett elstöd vid höga priser.

Det är uppenbart att inget av detta är något som regeringen har tagit upp i dialogen med kommissionen. Man låter i stället processen rinna på, och nu står vi i ett mycket allvarligt läge – så allvarligt att riksdagens näringsutskott helt enigt måste säga åt kommissionen att detta har gått för långt.

Det är bra att vi har enighet. Men nu måste regeringen driva på och se till att denna enighet också blir verklighet i Bryssel. Då behöver man också komma med andra förslag så att vi kan använda pengarna till att sänka svenskarnas elkostnader, inte minst i södra Sverige.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 14.)

Fru talman! Sverige står mitt i en historisk elektrifiering. Industrin ställer om, och transportsektorn ställer om – även om det i den sektorn, till skillnad från vad Moderaterna tror, inte bara handlar om el utan även om biogas. Det säljs fler biogaslastbilar än ellastbilar i dag.

Hela samhället rör sig bort från fossila bränslen. Det är bra för klimatet, det är bra för jobben och det är avgörande för vår konkurrenskraft. Men låt oss också vara ärliga: Sverige klarar inte omställningen med gårdagens tempo och gårdagens tekniker. Trots att regeringen säger att elektrifiering är dess huvudfokus händer det alldeles för lite. Industrin har satt sina investeringar på paus. Nya tillstånd till vindkraft lyser med sin frånvaro, och elbilsförsäljningen har tvärnitat.

Avsaknaden av egna reformer skyller man på nedlagd kärnkraft, men enligt Vattenfall hade de reaktorerna ändå varit stängda vid det här laget. Oavsett anledningen till att de lades ned hade de alltså inte funnits kvar i dag, och ändå är detta det enda man har att komma med från regeringens sida.

Det är faktiskt så att vi har ett så stort elöverskott i Sverige att vi bara importerar el under 5,7 promille av tiden. Det vi ibland har är en utmaning att få ut mer effekt, det vill säga kunna göra mer uttag ur näten, vid vissa tillfällen och på vissa platser. Det avhjälps bäst med flexibel kraft och flexibel produktion – och med en energieffektivisering, om man vill lösa det på kort sikt. Ska man vänta på regeringens lösningar, som ligger 10, 15 eller kanske 20 år framåt i tiden, får man vänta väldigt länge.

Den här regeringen har uppenbarligen misslyckats. Nästa regering behöver kickstarta mandatperioden med en mängd reformer. Industrin måste återfå tron på omställningen. Elbilsförsäljningen måste skjuta i höjden på samma sätt som den har gjort i Danmark de senaste åren, och tillstånd för ny produktion måste komma på plats. Då behöver vi också mer el – mycket mer – och vi behöver den snabbare än vad dagens system levererar.

För oss i Centerpartiet är utgångspunkten mycket tydlig: Ett starkt energi- och klimatpolitiskt ledarskap kan sätta fart på omställningen igen. Vi ska ha ett energisystem som är fossilfritt, robust och konkurrenskraftigt. Det kräver tre mycket tydliga prioriteringar: mer produktion, starkare elnät och snabbare tillståndsprocesser.

För det första krävs det mer elproduktion. Vi har goda förutsättningar i Sverige för vindkraft på land och till havs, solenergi, bioenergi, kraftvärme, effekthöjd och livstidsförlängd kärnkraft och vattenkraft. Det finns till och med förutsättningar för nybyggd kärnkraft om man vill göra det på marknadsmässiga villkor. Till och med geoenergin väntar runt hörnet, och andra spännande tekniker börjar också dyka upp.

Alla fossilfria kraftslag behövs, men alla fossilfria kraftslag ska för den sakens skull inte få subventioner. Det är inte tid för teknikmässiga låsningar, utan det är tid för resultat. Teknikneutralitet är inte en slogan utan en nödvändighet, för politiken har inte en chans att hänga med i teknikutvecklingen. Vi ska inte stötta gårdagens lösningar när framtidens är effektivare och smartare.

För det andra behövs det starkare elnät. Den största bromsklossen i dag är inte brist på vilja utan brist på kapacitet. Företag som vill investera får vänta i åratal på anslutning, och kommuner som vill växa stoppas av nätbegränsningar. Det är inte rimligt. Vi måste korta ledtiderna, stärka incitamenten för smartare nätutbyggnad och säkerställa att investeringar sker i takt med behoven. Elektrifieringen får inte fastna i byråkratin.

Det behövs betydligt tuffare krav på nätbolag som drar benen efter sig kring anslutningsbeskeden, och det behövs ett större fokus på att det ska vara lönsamt att effektivisera de befintliga näten innan man bygger ut. Det är också rimligt att pausa effektavgifterna. Branschen behöver standardisera dem – vi kan inte ha 170 olika modeller – och de behöver göras frivilliga. Då kan de som vill tjäna pengar på att vara effektiva och flexibla göra det utan att den som vill ladda elbilen behöver betala 2 200 spänn bara för att det råkar ske vid fel tidpunkt.

För det tredje behövs snabbare tillståndsprocesser. Vi ska ha höga miljökrav i Sverige; det är en självklarhet. Men det ska också vara tydliga, förutsägbara och effektiva processer. I dag staplar man regelverk ovanpå varandra utan tillräcklig samordning. Det skapar osäkerhet, överklaganden och förseningar. Vi behöver ett system som både värnar om miljön och möjliggör investeringar.

Här krävs det åtgärder både från politiken och från branschen. Vi behöver ett kommunalt veto som är rättssäkert, ersättningar till kommuner och närboende för samtliga kraftslag – inte bara för vindkraften – och en tydligare miljöprövning. Det är sådant som politiken behöver leverera. Vi behöver börja med att leverera på de krav som finns på EU-nivå om snabbspår för och snabba prövningar av det förnybara.

Branschen behöver å sin sida också ta ansvar. De behöver ha kortare svarstider. Man kan inte vänta i flera år på att få besked från ett nätbolag – och sedan kanske få ett besked som motstrider det besked man tidigare har fått. Vi behöver en utbyggnad som sker med marginal. Det har vi gjort historiskt, vilket har gjort att vi har kunnat bygga ut vårt system utan att det har tagit stopp, men nu ser vi att det bromsas upp. Man behöver också prata med en enad röst i politiken, bortom enskilda kraftslag och behoven för stunden.

Fru talman! Energipolitik är inte bara kilowattimmar – det är jobb, landsbygdsutveckling och framtidstro. När vindkraft byggs på landsbygden får lokalsamhället del av värdet. När bioenergin utvecklas stärker vi både klimatet och skogsbrukets lönsamhet. När solel installeras i lantbruk och företag stärks den lokala robustheten. Hela Sverige ska vara med i energiomställningen, inte bara de stora städerna.

Samtidigt är konkurrenskraften helt avgörande. Svenska företag ska inte behöva tveka inför investeringar på grund av att elen är osäker eller för dyr. Stabil och fossilfri el är ett av våra största strategiska övertag. Det håller den här regeringen på att spela bort.

Det finns några delar i detta som är extra viktiga. Den första är energieffektivisering, som är det snabbaste sättet att frigöra såväl energi som effekt. Det sänker dessutom elräkningarna, både för den som genomför åtgärderna och för alla andra. Om det finns mer el över i systemet sjunker priserna. Det är ett multiverktyg som regeringen har försummat helt. Man har både avskaffat målet och skapat så krångliga regelverk för de stöd som finns att det är svårt att få dem att räcka till. Centerpartiet menar att man behöver förenkla, förbättra och lyfta fram.

Den andra är vattenkraften, som är kronjuvelen i det svenska energisystemet. Vattenkraften är en baskraft, men den är flexibel, snabb och förnybar och har en mycket låg kostnad. Här håller regeringen på att sjabbla bort möjligheterna till bättre regelverk. Man har infört ett nytt regelverk, pausat det, pausat det igen och pausat det ytterligare en gång. Man har till och med varit så klantig att man har fått branschens miljöfond, som ska hjälpa till med ersättningar, att spillas bort på juridiska processer och har satt ett takbelopp.

I stället för att vidta åtgärder där miljönyttan är som störst vidtar man åtgärder där produktionsbortfallet är som minst. Vi ska inte gå över taket på 1,5 terawattimmar, men vi måste fokusera på det område som är bäst för miljön utifrån den energi vi får. Vi kan inte bara utgå från att det handlar om småskaliga producenter utan större röst.

Hade man utgått från miljövärden hade det antagligen sett lite annorlunda ut. Öringarna i Jämtland hade kunnat fortleva. Och småskalig vattenkraft i södra Sverige, där det redan finns naturliga vandringshinder, hade antagligen fått ett mycket större fokus utifrån det bidrag den faktiskt ger till energisystemet.

Lägger man dessutom till vattenkraftens fantastiska potential kan man se att det går att få ut dubbelt så stor effekt som den kärnkraft regeringen nu vill satsa på. Man kan få ut effekt snabbare och till en bråkdel av kostnaden. Därför yrkar jag bifall till reservation 13 i betänkandet.

Den sista saken jag vill lyfta fram är säkerheten. Rysslands krig i Ukraina har lärt oss att det är A och O att kunna hantera resiliens och sårbarhet. Nyligen träffade jag, på ett Teamsmöte, en general med ansvar för energiförsörjningen i Ukraina. Han hade ett enkelt och mycket tydligt budskap: Bygg inte storskaligt! När Ryssland slår ut större verk bygger de inte upp det igen. De bygger tio mindre.

Storskaligt, oavsett sort, är ett hot och en sårbarhet och innebär alldeles för stora risker. Att bygga decentraliserat gör det både svårt och ekonomiskt olönsamt att slå ut kraftverken, eftersom varje raket eller drönarsvärm kostar mer att skicka iväg än det kostar att reparera det som den slår ut. Det är en lärdom som regeringen verkligen borde dra. Det är dumt med storskaliga kraftverk. Om man drar den lärdomen märker man att energigemenskaper, batterilager och lokalt producerad energi – oavsett om det gäller el eller värme – kommer i ett helt annat ljus.

Sammanfattningsvis kommer Centerpartiet att fortsätta driva på för mer fossilfri energi i hela landet, snabbare och mer samordnade tillståndsprocesser, kraftfullare satsningar på elnäten, stärkt lokal förankring och ersättning där energin produceras.

Elektrifieringen är inget hot. Det är en möjlighet. Med vår politik kommer man att tjäna pengar på att vara den som går före och gör rätt. Det här kräver politiskt mod. Det är inte alltid det som ger mest rubriker som är det viktigaste att genomföra. Sverige kan leda den gröna industriella revolutionen, och då krävs det en ny regering efter valet.

(Applåder)

Fru talman! Tog regeringen fajten för biogasen? Det var en väldigt lam fajt i så fall, med högerhanden bakom ryggen. Det tog ett och ett halvt år. Dessutom fanns det ingen kompensation till dem som drabbades av det här från regeringens sida under tiden. Det fanns rätt mycket man hade kunnat göra. Det kostar till exempel mer att besiktiga en biogasbil än att besiktiga en bil med förbränningsmotor. Det finns förslag om att kompensera för detta.

Den utredning Jesper Skalberg Karlsson hänvisar till har beretts väldigt länge. Det är lätt att säga att den bereds och att man inte ska föregå resultatet, men det betyder i praktiken att man inte kommer att göra någonting. Det finns inget i propositionslistan över huvud taget på detta område. Det är djupt problematiskt.

Man har skapat osäkerhet, först genom den höjda skatten – som inte var regeringens fel – och sedan genom att inte ta fajten ordentligt och få det här på plats. Det kom ett och ett halvt år senare, och kostnaderna det har inneburit har gjort att det blivit ett djupt hack i kurvan. Samma sak har vi sett vad gäller Klimatklivet, där man plockade bort biogasen på lantbrukssidan för att sedan stoppa tillbaka den igen i stället för att göra som Centerpartiet har sagt och vidga det hela, hitta fler områden och göra mer på det temat för att få fram en betydligt större produktion.

Jag vet inte riktigt vad kritik mot partier till vänster när det gäller skogen har med Centerpartiets politik att göra. Centerpartiet är ju mycket tydligt. Om något parti är tydligt med att äganderätten och brukandet av skog är viktiga är det Centerpartiet.

När grundlagskommittén skulle titta på äganderätten var Moderaterna inte intresserade. De var mer intresserade av att försöka kasta ut människor med utländsk bakgrund ur Sverige än att titta på äganderätten på riktigt. Först efter det att Centerpartiet klagat och kritiserat Moderaterna offentligt vidtog de åtgärder och öppnade för att göra ändringar i äganderätten.

Min fråga kvarstår alltså: Vad gör regeringen egentligen för biogasen? Det har ju inte hänt ett skvatt den här mandatperioden.

Fru talman! Vi hör från Jesper Skalberg Karlsson att gaspriserna skenar. Han varnar för störningar, kriser och angrepp. Det är allvarliga saker; vi lever i en mycket allvarlig tid

Då behöver man också dra slutsatser av det. Europa har börjat fasa ut ett beroende av rysk gas och ersätter det med qatarisk gas, något som även det har visat sig vara djupt problematiskt. Förutom frågan om mänskliga rättigheter i Qatar ser vi nu störningar även gällande gasen. Vi har också en större import av amerikansk gas, ett land som har en minst sagt nyckfull president med auktoritära tendenser.

Då behöver man alltså dra slutsatser av detta, och slutsatsen är inte att hitta ytterligare ett land att importera från utan antagligen att göra mer själv. Om man vill vara mindre känslig för störningar, kriser och angrepp, då producerar man mer själv. Biogas har vi ganska stor potential att producera själva, men det gör vi inte, fastän det skulle kunna innebära en högre självförsörjning.

Vad gör då regeringen, undrar man. Den här regeringen har först chockhöjt skatten på grund av vissa EU-beslut. Det kostar 5 kronor mer vid pumpen att tanka biogasbil. Man satte inte jättemycket kraft på att lösa detta; det tog ett och ett halvt år att få en annan reglering på plats. Vi har heller inga produktionsmål, trots att det finns en färdig utredning som pekar på just det. Vi har haft ett stort uppvaknande i industrin, som vill producera betydligt mycket mer biogas, men man får inte de förutsättningar som krävs från politiken.

Min fråga till Jesper Skalberg Karlsson är därför om han kan nämna någonting som regeringen har gjort den här mandatperioden för att öka produktionen av biogas.

Fru talman! Det är toppen att Fredrik Olovsson också har varit ute på verksamhetsbesök, för det är väldigt tydligt att det är en väsentlig skillnad mellan att vara på plats och se hur det verkligen ser ut och att vara bakom ett skrivbord. Det är ett av grundproblemen här.

Socialdemokraterna är oroade och intresserade av vad regeringen ska göra. Jag håller helt med om att det har varit ett fruktansvärt dåligt hantverk. Det har varit taffligt, och det har varit illa skött med pauser, starter och pauser, inte minst när fonden har behövt göra samma sak. Vi vet däremot vad regeringen tänker komma med. Det finns en lagrådsremiss; den är väldigt tydlig. Läser man den och analyserar den är det också extremt tydligt att det här inte hjälper den småskaliga vattenkraften. Det är designat för att hjälpa den storskaliga vattenkraften.

Vi hörde väldigt mycket kritik mot regeringen från Socialdemokraterna. Och vi hörde att det här kommer att spilla över till nästa mandatperiod – det kommer det garanterat att göra. Det jag inte hörde var ett enda förslag på vad Socialdemokraterna vill göra för att lösa situationen. Det hade jag väldigt gärna hört. Man kan läsa vad Centerpartiet har skrivit i debattartiklar, reservationer och annat. Där finns det ganska många olika förslag på hur vi borde ta det här vidare. Men jag har fortfarande bara hört regeringskritik från S. Den delar jag. Men vad vill man själv göra för att hantera situationen, så att vi inte får de här utrivningarna?

Fru talman! Jag delar många av de ingångar som Socialdemokraterna och Fredrik Olovsson har i energifrågorna. Det handlar om skärpt elnätsreglering, energieffektivisering, teknikneutralitet och fokus på snabb utbyggnad. Men det finns en fråga där jag upplever att Socialdemokraterna helt saknas.

Jag har varit på konferenser, seminarier, debatter och verksamhetsbesök, och jag tror inte att jag en enda gång har träffat en socialdemokrat där. Jag talar om den småskaliga vattenkraften. Den här avsaknaden syns också i de reservationer som finns. Det talas inte alls om den småskaliga vattenkraften. Det talas visserligen om potential för att kunna bygga ut effekt; den finns ju inte minst i den småskaliga vattenkraften. Men det talas ingenting om de prövningar som man nu genomgår.

Min fråga till Fredrik Olovsson och Socialdemokraterna är: Vad vill S egentligen göra för att rädda den småskaliga vattenkraften? Eller är tystnaden ett tecken på att man står bakom regeringens nuvarande agenda som leder till kraftfulla utrivningar?

Fru talman! När jag ställer mig på startlinjen i Vasaloppet på söndag satsar jag på att komma till Mora så fort som möjligt. Regeringen gör tvärtom – man går åt andra hållet, och när man ser att det blir svårt att nå repet i Mångsbodarna ger man upp loppet. Sedan vill man avskaffa hela Vasaloppet och ifrågasätter dess existens.

Det är ju detta som är problemet. Man har kommit längre bort från klimatmålen och ökat utsläppen. När man inte når målen vill man avskaffa dem.

Alla säger att det är viktigt att göra detta, men regeringen gör precis tvärtom. Hur ska man kunna lita på en sådan regering?