Rickard Nordin

Fru talman! Sverige behöver en klimatpolitik som är långsiktig, trovärdig och förankrad i verkligheten. Klimatomställningen är inte ett särintresse; den är en nödvändighet för vårt lands konkurrenskraft och vår energisäkerhet och den är vårt ansvar gentemot kommande generationer.

Just därför är det allvarligt att regeringens politik på detta område präglas av motsägelser, överoptimistiska antaganden och en kommunikation som riskerar att vilseleda både svenska folket och näringslivet. Påståenden utan täckning, grafer som korrigeras, cherry-picking av scenarier och rena lögner är sådant den här regeringen sysslat med under mandatperioden.

Regeringen säger att klimatmålen ligger fast, men samtidigt genomför man reformer som kraftigt ökar utsläppen här och nu. Det fossila är det energislag som ökat mest under mandatperioden, genom helt medvetna beslut.

Samtidigt försöker regeringen ge intryck av att klimatpolitiken inte påverkas nämnvärt. Finansminister Elisabeth Svantesson påstår att vårändringsbudgeten sänker utsläppen, men några beräkningar för påståendet lägger man inte fram. Flera gånger har man dessutom påstått saker om oppositionens politik. Man hänvisar till beräkningar på Regeringskansliet, beräkningar som man sedan inte lämnar ut.

Det här håller inte. Det är oseriöst, antiintellektuellt och direkt farligt. I en värld av fake news, gaslighting och desinformation hade det varit hedervärt om det åtminstone gick att lita på regeringen. Var ärliga i stället. Säg att ni inte prioriterar klimatfrågan. Då hade vi kunnat debattera det – på riktigt. Vi hörde i en tidigare debatt Lars Beckman från Moderaterna ta detta ett steg längre än vad regeringen lyckats göra. Det är ovärdigt den svenska demokratin.

Att hävda att klimatmålen ska nås, samtidigt som man försvagar centrala styrmedel utan trovärdiga ersättningsåtgärder, skapar osäkerhet. Regeringen hävdar att man för en effektiv klimatpolitik. Det enda man effektivt har gjort är att montera ned de effektiva åtgärderna.

De beräkningar som presenterats bygger i hög grad på framtida tekniker, styrmedel som ännu inte finns på plats och antaganden om utsläppsminskningar som framstår som alltför optimistiska. Klimatpolitik bygger inte på önsketänkande eller politisk bokföring. Därför yrkar jag bifall till reservationen i betänkandet.

Centerpartiet delar uppfattningen att klimatpolitiken måste vara kostnadseffektiv och fungera i hela landet. Landsbygden, hushållen och företagen måste ges rimliga villkor i omställningen. Men lösningen är inte att backa från klimatansvaret. Lösningen är att reformera styrmedel så att de funkar bättre, samtidigt som utsläppen faktiskt minskar.

Vi behöver därför en politik som kombinerar realistiska klimatåtgärder med stärkt konkurrenskraft. Vi har världsledande företag i Sverige. Utan en stark hemmamarknad flyttar företagen någon annanstans. Det är precis det som sker med den här regeringen. Vi har sett hur världsledande elflygstillverkare lämnar Sverige. Man får inte konkurrenskraftiga villkor. Vi ser hur utbyggnaden av biodrivmedelsproduktion har avstannat och skjutits på framtiden på grund av stoppade möjligheter.

Vi har en fantastisk potential för produktion av hållbara biodrivmedel, snabbare elektrifiering, bättre laddinfrastruktur och reformer som gör det möjligt för fler människor att producera och använda egen fossilfri energi.

Omställningen måste också demokratiseras. Det ska inte bara vara den som äger sitt eget hus som kan investera i solel, laddning eller energilagring. Vi har precis debatterat möjligheten och rätten att ha en laddplats hemma utan att behöva ta hela investeringskostnaden.

Centerpartiet vill göra det enklare för fler att bidra med energigemenskaper, bättre möjligheter till laddning i flerbostadshus, delad energianvändning och lokala lösningar som stärker både hushållens ekonomi och energisystemets robusthet. Det här är viktigt i en tid av osäkerhet, när auktoritära ledares morgonhumör kan påverka drivmedelspriset på eftermiddagen.

Det handlar också om trovärdighet. Sverige behöver en regering som är ärlig med konsekvenserna av sina beslut. Om utsläppen ökar ska det sägas. Om klimatmålen försvåras måste det erkännas. Och om nya styrmedel krävs ska de presenteras, inte med förhoppningar utan med realism.

Centerpartiet står för en klimatpolitik som tar ansvar både för klimatet och för människors vardag. Med vår politik får man mer i plånboken, samtidigt som utsläppen sänks. Det har riksdagens utredningstjänst – som är oberoende – räknat fram. De beräkningarna delar vi gärna med oss av.

Vi tror på innovation, teknikneutralitet, företagande och decentraliserad energiproduktion. Och vi tror också på politiskt ansvarstagande. Vi är beredda att ta vårt ansvar för den här politiken och för kommande generationer. Vi kan nå våra klimatmål. Men då kan vi inte säga en sak före valet, göra en andra sak efter valet och sedan påstå en tredje sak.

Sverige behöver helt uppenbart en ny regering. Vi behöver mindre symbolpolitik, mindre vilseledande retorik och betydligt mer konkret handling. Klimatomställningen genomförs inte på tomma löften, utan den kräver reformer som håller över tid, skapar investeringstrygghet och faktiskt minskar utsläppen. Sverige kan mer!

Fru talman! Jag har läst propositionen, men det verkar inte Lars Beckman ha gjort.

Svaren på mina frågor framgår alltså inte av propositionen. Det här är frågor som har ställts av remissinstanser, men svaren har inte blivit tydliggjorda.

Det vore därför väldigt bra om Lars Beckman kunde redogöra för svaren på de fyra frågorna: Vem äger laddstolpen? Hur hanterar man elnätsabonnemanget? Var går gränsen för installationen? Får man ta med sig installationen vid flytt? Det är mycket tydliga frågor från remissinstanser som inte har fått några svar. Det är jättebra på de platser där det faktiskt funkar – toppen! Det är så det ska vara.

Om Lars Beckman hade brytt sig om att lyssna på vårt förslag hade han vetat att det inte är att man ska smeta ut kostnaderna på alla andra hyresgäster. Det är att fastighetsägaren tar investeringen och sedan höjer hyran, precis som man gör vid en renovering med standardhöjning, så att den som nyttjar laddstolpen betalar tillbaka detta över tid. Det är inte något som någon annan får betala.

Det gör också att det blir enklare för den som får laddstolpen. Det blir enklare för fastighetsägaren, som inte har en massa andra elinstallationer som gäller för andra ägandeformer och kan ta in andra entreprenörer. Det blir mycket lättare att göra på det här sättet.

Återigen: Det vore bra om Lars Beckman kunde redogöra för vem som äger laddstolpen, hur abonnemanget ska hanteras, var gränsen går för ägandeskapet och om man får ta med sig installationen vid flytt eftersom man då har fått betala för den själv.

(Applåder)

Fru talman! Lars Beckman har pratat om nästan allting utom just det lagförslag som vi i dag har uppe i kammaren.

Jag tänkte ge honom chansen att förtydliga ett antal saker som många undrar över. Låt oss anta att en person som bor i lägenhet nyttjar det nya lagförslaget och sätter upp en laddstolpe. Jag har ett par mycket enkla frågor till Lars Beckman.

För det första: Vem äger laddstolpen?

För det andra: Hur hanterar man elabonnemanget?

För det tredje: Var går gränsen för ägarskapet? Är det vid själva laddstolpen, om man nu äger laddstolpen, eller är det där ledningen ansluter till installationen?

För det fjärde: Om jag då äger allting, eftersom jag har betalat för det själv, får jag ta med mig det vid flytt?

Detta är enkla och rimliga frågor som den som vill nyttja det nya lagförslaget har rätt att få svar på. Kan Lars Beckman svara på dem?

Fru talman! Lars Beckman är nog desinformationens mästare i den här kammaren. Han klarar inte av att svara på vem som ska betala för det lagförslag som han själv talar för. Han pratar däremot gärna om kärnkraft och reaktorer som skulle ha lagts ned enligt Vattenfall självt. Styrelseordföranden säger att det blev politiskt i efterhand när besluten redan var fattade.

Lars Beckman pratar om att det inte finns el för att ladda elbilar. Men vi vet att elexporten, som den var förra året, kan elektrifiera hela personbilsflottan två gånger om. Han pratar om att det inte finns effekt. Det här är dumheter. Titta på valfritt scenario från Energimyndigheten, Svenska kraftnät, Chalmers eller KTH! Detta är inte ett problem, och det är bara dumheter att stå i riksdagen och påstå något annat. Det här är bara ett sätt att försena och försämra omställningen. Man gör det dyrare för svenska bilister. Putin skrattar hela vägen till banken när man fortsätter att gynna hans krigskassa med fossil olja och gas, som Europa fortsätter att importera.

Lars Beckman och Moderaterna borde skämmas som fortsätter att driva den här politiken, för detta är ett säkerhetspolitiskt hot mot Sverige. Man klarar inte heller av att föra en vettig debatt i Sveriges riksdag utan fastnar i en massa andra saker.

Det jag ville ha svar på är: Vem betalar i förlängningen när jag vid min bostadsrätt sätter upp en laddstolpe på egen bekostnad? Får jag ta med mig den när jag flyttar därifrån? Det är det som det här lagförslaget handlar om. Men Lars Beckman klarar inte av att svara på det, trots att han företräder regeringspartierna.

Det här är dåligt. Det är klent och ynkligt att hålla på med desinformation, fake news och annat skitsnack. Det duger inte. Det är inte värdigt Sveriges riksdag. Lars Beckman borde komma tillbaka och redogöra för de verkliga sakerna.

(Applåder)

Fru talman! Först får Lars Beckman ta och tvätta öronen, eftersom talmannen i föregående replikskifte sa åt ledamoten att inte prata om något annat än just hemmaladdning av elbilar. Det är det jag tänker hålla mig till, för det är det som den här debatten handlar om. Ska vi prata om annat är Lars Beckman välkommen till klimatdebatterna, exempelvis i miljö- och jordbruksutskottet. Där kan vi mycket väl diskutera vansinnet i att vara beroende av fossil olja och diesel från Ryssland och andra, något som vi ser konsekvenserna av just nu.

När det gäller kommunfullmäktige i Gävle tycker jag att Lars Beckman ska ta diskussionen i Gävle. Det är ju hans hemkommun. Om han däremot vill ha lite inspiration kan han komma till Göteborg, där det kommunala bostadsbolaget garanterar en rätt att sätta upp en laddstolpe för alla som vill.

Om Lars Beckman på riktigt vill göra skillnad borde han ändra den lagstiftning som man nu lägger fram förslag om och som tvingar de boende att betala kostnaden för laddstolpen. Det riskerar att göra fastighetsägare extremt passiva. Det gör det också dyrare för den som vill ha en egen laddstolpe och gör att man i praktiken är rättslös den dag man flyttar. Då har man gjort en investering som man inte kan ta med sig.

Om man har drivit saker och ting i tio år är det uppenbarligen så att man inte har fått igenom någonting. Det var inte så att Moderaterna drev det här när vi satt tillsammans i Alliansen. Jag var själv med och diskuterade de sakerna då. Under förra mandatperioden, då vi hade januariavtalet, drev Moderaterna definitivt inte den här typen av politik. Då satt jag själv och förhandlade med de rödgröna partierna och Liberalerna. Det var inte så att Moderaterna drev på för den här typen av reformer i kammaren då. Det var snarare tvärtom. Vi i Centerpartiet har dock drivit på för en mängd olika lösningar, såsom smart laddning, vehicle-to-grid och flexibilitet.

Politiken för att få fler elbilar på plats har helt saknats den här mandatperioden. Det har vidtagits en mängd olika åtgärder, såsom en skrotningspremie, men de har inte fungerat. Nu kom det en liten elbilspremie på slutet. Den är bra, men alldeles för komplicerad. Säg mig, Lars Beckman: Är inte den som bor i Vadstena eller Boden tillräckligt mycket bilbehövande för att få elbilsstöd och kunna ladda sin bil hemma?

Herr talman! Sverige behöver en energipolitik och en transportpolitik som gör det enklare för människor att leva klimatsmart oavsett boendeform – oavsett om man bor i villa, bostadsrätt eller hyresrätt. Elektrifieringen av transportsektorn är avgörande för att vi ska nå klimatmålen, stärka den svenska konkurrenskraften och minska beroendet av fossila drivmedel. Med det beroende som vi ser i dag riskerar vi ransonering. Det är vansinne att fortsätta med den politik som regeringen har fört.

Omställningen får dock inte bli ett projekt bara för dem med egen garageuppfart. I dag sker 80–90 procent av all elbilsladdning i eller nära hemmet, helt enkelt därför att det är mest ekonomiskt. Samtidigt saknar många människor som bor i lägenhet rimliga möjligheter att ladda sin bil. Det skapar en tydlig orättvisa i omställningen.

Regeringens proposition om ökade möjligheter till hemmaladdning är ett steg i rätt riktning. Vi välkomnar de åtgärder som regeringen föreslår, som stärker den enskildes rätt att ladda vid bostaden. Dessa åtgärder räcker dock inte.

Den lagstiftning som man nu lägger fram är otydlig och skapar stora osäkerheter. Om ansvar och kostnad läggs på den enskilde är risken stor att fastighetsägare avvaktar och låter de boende ta kostnaden. När regeringen sedan inte tydliggör vem som faktiskt äger installationen blir det ännu knepigare. Vad händer om jag flyttar? Äger jag installationen? Kan jag ta den med mig, eller har den blivit fastighetsägarens? Är det rimligt att jag då får ersättning, och hur stor ska den i så fall vara?

Frågorna är många, men regeringens svar är få. Det duger inte i så viktiga frågor som elektrifieringen av transportsektorn. Därför yrkar jag bifall till reservation 1 i betänkandet.

För att elektrifieringen ska demokratiseras på riktigt krävs en bredare reformagenda.

För det första vill vi stärka laddningsrätten ytterligare. Bostadsrättsinnehavare och hyresgäster ska inte behöva fastna i långdragna processer eller få godtyckliga nej. Regelverket ska vara enkelt och rättssäkert och utgå från individens möjlighet att bekosta sin egen laddpunkt där det är praktiskt möjligt. Fastighetsägaren ska ta investeringen, och kostnaden ska sedan betalas tillbaka över tid av den som nyttjar laddplatsen. På så vis blir det också väldigt enkelt att veta vem som äger det hela, vem som ska drifta det hela, vem som ansvarar för saker och ting när man flyttar och vem som över tid tar kostnaden. Det är inte konstigare än att göra andra uppgraderingar i en lägenhet. Man får en bättre standard och betalar för det över tid – inte direkt.

För det andra måste man skapa ekonomiska incitament som gör att ett större antal flerbostadshus installerar laddplatser. Man måste säkra stödet till bostadsrättsföreningar och hyresvärdar för att gemensam laddinfrastruktur ska komma på plats. Man måste också underlätta smart lastbalansering för att hålla nere kostnaderna.

För det tredje vill vi möjliggöra energigemenskaper. Boende i flerbostadshus ska på ett enkelt sätt kunna dela lokal solel, kombinera laddning med gemensam energiproduktion och investera tillsammans i ladd- och energisystem. Samfälligheter ska självfallet kunna installera laddstolpar utan ny förrättning hos Lantmäteriet. För mig är det superenkelt: Laddning är i dag en del av parkeringen. Det här stärker både elnätet och hushållens ekonomi.

För det fjärde vill vi utveckla laddningen där människor faktiskt bor. Vi vill se fler laddplatser på boendeparkeringar och gatuparkeringar. Man bör se till att belysningsnätet används till normalladdning. Man bör tydliggöra kraven på laddförberedelse vid nyproduktion och större renoveringar och se till att få fler kvartersnära publika normalladdare.

För det femte vill vi främja teknikutvecklingen. Vi ser utmaningarna i elsystemet, men de går att överbrygga. Det går till och med att stärka systemet om man gör det på rätt sätt. Med smart laddning, vehicle to grid, batterilagring och lokal flexibilitet stärker vi systemet samtidigt som vi investerar i det.

Sverige kan och ska ligga i framkant. Centerpartiets linje är tydlig: Omställningen ska vara möjlig i hela landet och för alla boendeformer. Elektrifiering är inte ett klass- eller boendeprivilegium. Vi behöver mer frihet, mindre krångel, fler investeringar och större lokal energimakt. Det ska vara lika enkelt att köra och ladda en elbil för någon som bor i lägenhet som det är för någon som bor i villa. Vi behöver en klimatomställning i Sverige som skapar tillväxt och rättvisa och som sänker utsläppen. Sverige kan mer.

Fru talman! Vi står i dag inför en av vår tids största utmaningar: att ställa om vårt samhälle från de fossila bränslena till hållbara energi- och råvarukällor. Vårt energisystem är inte alls fossilfritt, som någon sa i talarstolen. Elsystemet är det, ja, men när det gäller energisystemet finns mycket kvar att önska. Det här handlar om Sveriges konkurrenskraft, om jobben, om industrins framtid, om vår säkerhet och om oberoende från skurkstater som Ryssland. Det handlar om att kunna verka och leva i hela landet.

Den proposition vi nu behandlar, om tillståndsprövning enligt förnybartdirektivet, handlar inte om en teknisk detalj utan om en avgörande del när det gäller hur snabbt och framgångsrikt Sverige klarar att ställa om. Vi välkomnar att regeringen nu tar steg för att korta och förenkla tillståndsprocesserna. Det är bra, speciellt när det handlar om förnybar energi. Vi vet att det i dag tar alldeles för lång tid. Det är långsamt, oförutsägbart och svårt att navigera.

Men vi ska också vara ärliga: De här reformerna borde ha kommit på plats för länge sedan. Regeringen har dragit benen efter sig när det gäller genomförandet av förnybartdirektivet. Under tiden har investeringar försenats. Projekt har skjutits på framtiden. Osäkerheten har ökat för företag. Det enda man på riktigt har fokuserat på att förkorta är processerna för kärnkraft. Det är bra, men när allt annat hamnar på undantag sänder det en signal till näringslivet och investerarna om att det inte spelar någon roll. I ett läge när industrin skriker efter el och klimatomställningen är akut har Sverige inte råd att vänta.

Det är också positivt att propositionen inför tydliga tidsgränser för tillståndsprocesser och att man skapar en kontaktpunkt, en one-stop shop, som ska hjälpa aktörer genom processen. Detta är inte regeringens egna idéer, utan det är krav från EU-kommissionen och EU:s regelverk.

Vi har faktiskt fått vänta alldeles för länge – så länge att EU-kommissionen har en nagel i ögat på Sverige när det gäller genomförandet av detta. Trots att man hela den här mandatperioden har pratat om att korta tillståndsprocesserna är vi inne på sista halvåret innan man faktiskt börjar genomföra saker.

Man har inte heller levererat när det gäller andra centrala delar av miljöprövningssystemet. Viktiga förslag från Miljöprövningsutredningen saknas fortfarande. Det finns mängder av färdigutredda förslag vars genomförande näringslivet skriker efter men som inte kommer till riksdagens bord. Det är reformer som skulle göra verklig skillnad, inte bara för den förnybara energin utan för hela samhällsbygget – för industrier, för nya produkter och för vår konkurrenskraft. Att plocka vissa delar ur utredningen och lämna resten därhän riskerar inte bara att skapa ett halvt fungerande system; det skapar ett helt problem.

Centerpartiet har länge drivit på för att förenkla tillståndsprocesserna. Vi vet att företag i dag möter ett lapptäcke av regler, myndigheter och prövningar. Det kan till och med vara så att myndigheter överklagar varandras beslut. Den som vill bygga någonting i Sverige, oavsett om det är ett hus eller en produkt, måste navigera mellan kommuner, länsstyrelser, domstolar och statliga verk utan en tydlig väg framåt. Centerpartiet har tagit fram en lista på de 101 sämsta reglerna, som omgående borde skrotas. Flera av dem finns på miljöområdet.

Vi behöver nu samla regelförenklingen i en sammanhållen process. Där måste regeringen ta ett helhetsgrepp.

För det första handlar det om implementeringen. Att införa nya regler på papperet är en sak, att också få dem att fungera i praktiken en annan. Här måste myndigheter få rätt resurser, rätt kompetens och tydliga uppdrag. Annars riskerar den här reformen att stanna vid bara ambitioner.

För det andra handlar det om tempot. Vi befinner oss i ett läge där andra länder springer snabbare. Investeringarna i grön industri är rörliga, inte Sverigesentimentala. De går dit där förutsättningarna är bäst. Om Sverige uppfattas som långsamt, ointresserat och oförutsägbart väljer investerarna andra länder. Det ser vi nu på område efter område. Därför är det djupt problematiskt att regeringen inte har gått vidare med de förslag som redan finns färdigutredda.

En central del i den här propositionen är att verksamheter för förnybar energi ska ses som ett väsentligt allmänintresse. Det är en viktig markering som innebär att klimat- och energinytta ska väga tungt i olika avvägningar. Det här är bra och viktigt när länsstyrelser och andra ska göra sina bedömningar. Det är också rimligt, för vi befinner oss i en situation där elektrifiering och fossilfri energi är helt avgörande för samhällsutvecklingen och definierar vilket samhälle vi ska ha. Ska vi vara en importberoende ekonomi som är beroende av fossila bränslen, eller ska vi vara en elektrostat där vi producerar vår energi själva och kan exportera produkterna till resten av världen?

Vi värnar klimatet, men vi värnar också den lokala förankringen. En del pratar om acceptans, men för mig handlar det inte om att man ska acceptera en utveckling. Man ska vilja vara en del av utvecklingen. När människor känner att beslut fattas över deras huvuden är det ett problem. Därför måste vi säkerställa att lokalsamhället får inflytande och att man behåller ett kommunalt veto för vindkraft. Människor behöver känna att de får del av någonting när besluten fattas.

Regeringens beslut om att dela ut vindkraftspengar är bra. Men de behöver lagstadgas, så att man kan lita på att de kommer år efter år och inte bara i en enskild budget som kan ändras över en natt. De förslag som snart kommer till riksdagens bord, tre år efter att vindkraftsutredningen blev klar, behöver verkställas, så att man har rätt till inlösen av en fastighet om man känner att man inte vill bo kvar när vindkraftverken tornar upp sig. Den här saktfärdigheten från regeringen skadar vårt land. Sverige kan mer.

Den gröna omställningen sker inte bara i storstäderna. Den sker i högsta grad på landsbygderna, där vinden, skogen, vattnet och marken för nya investeringar finns. Det är också där många av jobben skapas. Men då måste regelverken fungera även där. Små och medelstora företag måste kunna delta. Kommuner måste ha kapacitet att hantera processerna. Staten måste vara närvarande – inte bara med krav utan också med stöd.

Återigen får en ny myndighet som skapas sitt huvudsäte i Stockholm, trots att vi vet att det är runt om i landet som de stora investeringarna sker. Om nu huvudkontoret ska ligga i Stockholm måste det finnas lokal förankring. Annars kommer det här inte att funka. Det är helt vansinnigt med den centralisering som sker.

Avslutningsvis vill jag säga att vi stöttar den här propositionen. Den går i rätt riktning, adresserar ett verkligt problem och är nödvändig. Men den är inte tillräcklig. Regeringen måste öka tempot. Vi kommer att öka tempot efter valet, när vi är med och styr Sverige. Vi kommer att leverera de återstående delarna av miljöprövningsutredningen. Vi kommer att ta ett samlat grepp om tillståndsprocesserna.

Jag yrkar därför bifall till reservation 1, för Sverige har inte råd med fler förlorade år. Den gröna omställningen måste gå snabbare. Sverige kan mer.

(Applåder)

Fru talman! Vissa partier i den här kammaren verkar behöva en lektion i skillnaden mellan korrelation och kausalitet. Att elnätet byggs ut handlar inte om vindkraften. Det handlar om att utbyggnaden behövs för att man behöver göra reinvesteringar i befintligt nät, och det handlar om ökad elanvändning.

Med den logik som Sverigedemokraterna anför, den antiintellektuella logiken, kan vi lika gärna skylla klimatutsläppen på det minskade antalet pirater i världen. Den korrelationen är mycket tydlig. Kausaliteten är däremot helt obefintlig.

Lyssnar man vidare på Sverigedemokraterna hör man att Pågen, som de hänvisar till, inte har fått sin elanslutning. Den fick företaget för fem år sedan. Det är så mycket gamla, förlegade uppgifter i den här debatten. Det är samma sak när det kommer till nedlagda kärnkraftsreaktorer. Det största hotet just nu är att de befintliga reaktorerna läggs ned därför att regeringen ensidigt ska subventionera nya reaktorer med hundratals miljoner. Det står mycket tydligt i de remissvar som har avgetts.

Elmarknadsfrågorna, som betänkandet egentligen ska handla om trots att en del partier fortfarande vill ha det till en kärnkraftsdebatt, lever lite för ofta i en undanskymd tillvaro i jämförelse med debatten om elproduktion. Det behöver vi ändra på, och det snabbt.

Samtidigt som regeringen lägger hundratals miljoner på ensidiga subventioner drar man nämligen helt undan mattan för den marknad som vi egentligen har, utan att analysera systemeffekterna. Samtidigt försummar regeringen själva fundamentet i elsystemet – hur marknaden fungerar. När konsekvenserna av den här politiken börjar synas riskerar vi att få en elmarknad som inte bara haltar utan helt krackelerar.

Det får följdeffekter när man så ensidigt väljer tekniker. Investeringar i andra lösningar uteblir. Osäkerheten ökar. Det som skulle vara ett robust och diversifierat system blir i stället alltmer sårbart. Att en regering som kallar sig borgerlig bedriver denna selektiva industripolitik och väljer att satsa på Sveriges genom tiderna överlägset största enskilda teknikval och industriprojekt riskerar att bli alltmer kostsamt. Det är anmärkningsvärt. Det är nästan lika riskabelt som satsningarna på regalskeppet Vasa. Tron på marknaden verkar ha ersatts av tron på en enda teknisk lösning.

Ett annat exempel på att regeringen inte har grepp om elsystemet är införandet av effekttariffer. I stället för att skapa incitament för smart användning av el har man i praktiken ett system som är svårt att förstå för hushåll och företag. Det riskerar att straffa snarare än styra, och det är inte tillräckligt kopplat till faktisk systemnytta.

Effekttarifferna skulle kunna vara ett kraftfullt verktyg för att frigöra kapacitet i elsystemet. Men då krävs det att de styr rätt, att de standardiseras och att de görs frivilliga med tydliga prissignaler och transparens. Då kan man också agera på dem, men som det ser ut nu riskerar de i stället att underminera förtroendet för hela elmarknaden.

Regeringen har inte heller stoppat några effekttariffer. Man har varit väldigt tydlig med vad man uppmanar bolag att göra, men det är inte samma sak.

Det här hänger ihop med en mycket större brist. Regeringen har inte förstått att flexibilitet måste bli en naturlig del av elsystemet. Vi kan inte bygga ett modernt elsystem enbart på mer produktion och fler ledningar – eller vi kan, men det blir dyrt.

Vi måste använda den el vi har mycket smartare. Flexibilitet handlar om att flytta efterfrågan i tid, att använda lagring och att låta fler aktörer bidra till systembalansen. Men i dagens regelverk är det fortfarande krångligt, otydligt och i vissa fall direkt skadligt.

Medan länder som Estland och Storbritannien däremot inkluderar flexibilitet direkt i elhandeln pratar regeringsföreträdare fortfarande om flexibilitet som elransonering. Effekten blir därefter. Batterier behandlas inkonsekvent, aggregatorer har svårt att verka, lokala flexibilitetsmarknader utvecklas för långsamt och incitamenten i elnätsregleringen är fortfarande snedvridna. Det lönar sig mer att bygga nytt än att använda det som finns smartare. Detta är ett systemfel, och detta fel är det regeringens ansvar att åtgärda.

Det finns också gott om andra frågor att ta tag i. Elnätet borde ses som en statlig angelägenhet, en grundläggande infrastruktur likt motorvägar som ska byggas ut där det behövs. Därför anser vi också att all storskalig produktion som vill ha stamnätsanslutning borde få det. Pengarna är redan insamlade. De 85 miljarder som ligger i flaskhalsintäkter på Riksgäldens konto gör ingen nytta där, utan de ska ut i systemet och börja jobba.

Vi vet att om vi hade haft den här regleringen på plats, som Centerpartiet vill, hade Forsmarks kärnkraftsreaktor för länge sedan kunnat öka sin effekt, för de hade inte behövt betala hutlöst mycket för anslutningen. Vi vet att havsbaserade vindkraftsprojekt, som regeringen konsekvent har avslagit, hade kunnat byggas snabbare om anslutningen dragits fram. Båda exemplen hade gett mer el på relativt kort sikt i södra Sverige där den behövs allra mest.

Därför yrkar jag också bifall till reservation 7 i betänkandet.

Vi vet också att för att fler ska bli vinnare i klimatomställningen och vilja bidra till utbyggnad av mer produktion krävs fungerande ersättningssystem för markägare, närboende och kommuner. Regeringen har tagit vissa små steg på det området. Det är bra att man betalar ut vindkraftspengar till kommunerna, men det måste lagstadgas så att det inte blir enskilda budgetsatsningar enskilda år.

När sådana ersättningssystem finns på plats skapas också förutsättningar att förändra, förenkla och snabba på tillståndsprocessen för utbyggnaden. Inte minst när det gäller elnäten behöver ersättningsnivåerna ses över och ersättningsmodellerna moderniseras. I stället för att man ensidigt går på nätbolagens linje och bara fokuserar på intrångskrävande luftledningar, som den här regeringen tillsammans med Socialdemokraterna vill, bör man titta på fler alternativ i form av marksnål teknik. Det finns många olika tekniker som går att använda i betydligt högre grad. Då ökar också acceptansen, och processerna kortas.

Tillståndsprocesserna måste nämligen kortas radikalt. Regeringens småduttande leder ingenstans. Det behövs regelförenklingar på bred front, inte bara inom energiområdet utan i hela näringslivet. Det skulle frigöra resurser hos myndigheter till det som verkligen är viktigt.

Fru talman! Elberedskapen behöver också stärkas. Rysslands anfallskrig visar tydligt sårbarheten i centraliserade system. Små distribuerande och självförsörjande enheter är mycket svårare att slå ut och därmed en viktig del av framtidens robusta energisystem. Det handlar både om energi, drivmedel och el. Regeringen stirrar sig dock blind på kraftproduktion men glömmer avgörande pusselbitar: överföringen, flexibiliteten, lagringen, effektiviseringen – alla de bitar som snabbt kan frigöra kapacitet, sänka priser och stärka konkurrenskraften.

Elnätsregleringen behöver moderniseras och värdera flexibilitet. Ellagen behöver moderniseras. Batteriresurser, även de som råkar ha gummihjul, måste få bidra till systemet.

I det förvärrade säkerhetsläge vi har är det också anmärkningsvärt att vi fortfarande har en effektreserv som körs på fossil olja. Självklart borde fokus vara på inhemska och förnybara alternativ.

Det saknas alltså inte reformförslag, utan det som saknas är politisk vilja och systemförståelse. Så länge regeringen fortsätter att fokusera på en enda lösning och samtidigt misslyckas med grundläggande marknadsfrågor som effekttariffer och flexibilitet kommer problemen att växa. Konsekvenserna är tydliga: försämrad konkurrenskraft, försenad klimatomställning, ökad sårbarhet och ökade priser.

Det här är en förlorad mandatperiod. Frågan är om det verkligen är det här eftermälet som regeringen vill ha. Jag vet att Sverige kan mer. Det är hög tid att bygga ett elsystem som fungerar på riktigt.

Fru talman! Tänk att Kristdemokraterna inte kunde avhålla sig från att göra också denna debatt till en kärnkraftsdebatt!

Det gör man trots att Vattenfall har sagt att reaktorerna ändå skulle ha varit nedlagda och trots att Svenska kraftnät, Energimyndigheten och Västra Götalandsregionen i alla scenarier har pekat ut att vi behöver mer landbaserad vindkraft. Ändå står Kristdemokraterna här och pratar om kärnkraft och om reaktorer som ändå hade varit nedlagda enligt Vattenfall själva, även om man hade tagit kostnaderna. De hade varit nedlagda i dag, 2025–2026. Det går att läsa på Vattenfalls hemsida.

Min fråga handlade framför allt om Rysslands krigföring. Jag har själv träffat en general som jobbar med energisystemet, och han sa: Om Ryssland bombar en kraftanläggning bygger vi tio små nya!

Den här regeringen har upphävt vad Försvarsberedningen gemensamt sa om ett decentraliserat energisystem 2017, tvärtemot vad hela Rysslands krigföring visar. Man har valt att satsa på en energiproduktion som är centraliserad till några få enstaka noder trots att det ökar vår sårbarhet. Det är inte att lyssna på Försvarsmakten; det är att blint ta på sig skygglapparna och köra på!

Försvarsmakten i Ukraina säger att det är vansinne att bygga stora enheter. Det man bygger där nu är så småskaligt det bara går och har lokal energilagring. Sprängverkan i en solcellspark är väldigt liten, men sprängverkan i ett stort kraftverk och en stor anläggning är stor.

Min fråga till Camilla Brodin är återigen: Vilka slutsatser har Camilla Brodin och regeringen dragit kring energipolitiken och kring ett decentraliserat energisystem utifrån Rysslands anfallskrig i Ukraina?

Fru talman! Jag kan börja med att tipsa Camilla Brodin om att tala med sina egna kommunpolitiker. Vill man ha mer el i södra Sverige är Kristdemokraterna ett av de partier som är bäst på att säga nej till ny elproduktion.

Efter det enda beslut som har fattats i Herrljunga kommun det här året står Camilla Brodins egen partikamrat och säger: Vi behöver inte mer el i södra Sverige. Det finns en viss intern läxa att göra här för Camilla Brodin. Centerpartiet är tvärtemot det parti som säger ja till flest projekt.

Fru talman! Vi lever i en orolig tid. Rysslands krigföring har visat att energiproduktion och energiinfrastruktur är givna mål i den krigföringen. Försvarsberedningen konstaterade 2017 att ett decentraliserat elsystem är mindre sårbart än ett centraliserat dito.

Det konstaterandet rev Tidöregeringen upp trots att alla erfarenheter i Ukraina visar att decentralisering och många små enheter är långt mycket säkrare än några få.

Min fråga till regeringen, till Kristdemokraterna och till Camilla Brodin är: Vilka slutsatser kring det svenska elsystemet drar ni när ni ser Rysslands krigföring?

Herr talman! Nu finns det professorer, till exempel på Uppsala universitet, som säger att kostnaderna inte alls behöver bli högre, speciellt om man räknar in de intrång som sker när man jobbar med luftledning, ännu mer när man räknar med den sårbarhet som man automatiskt bygger in i systemet med ledningar ovan jord.

Det finns dessutom andra tekniker än att bara titta på luftledningar, som Socialdemokraterna gör. Vi behöver inte bara prata om att gräva ned saker, utan det finns andra mer marksnåla tekniker. Det kan handla om att se till så att vi bygger ut marginaler i det vi bygger. Det kan handla om ökade spänningsnivåer. Det kan handla om att bygga mer på höjden eller mer på bredden i befintliga ledningsgator. Det finns en mängd olika åtgärder som inte bara handlar om att gräva ned.

Ändå anser Socialdemokraterna att standardvalet ska vara luftledning, vilket ökar intrånget och ökar sårbarheten – trots att vi lever i den oroliga tid som Monica Haider pratade om. Det tycker jag och Centerpartiet är problematiskt eftersom det ökar vår sårbarhet helt i onödan.

Hur ska man, Monica Haider, hantera den sårbarhet som hennes politik leder till när man bara ska fokusera på luftledningar – speciellt i denna oroliga tid?

Herr talman! Monica Haider pratade i sitt anförande om stabilitet i en orolig värld. Det är mycket klokt och bra. Men en av de största sårbarheterna i vårt elsystem är de många milen av överföringsledningar. Det är luftledningar som byggs med stora intrång, med liten förståelse för dem som påverkas och till otillräckliga ersättningsnivåer.

Ändå vill Socialdemokraterna att luftledning ska vara standardvalet vid nybyggnation, trots att det ökar sårbarheten, trots att det ökar intrånget och trots att det folkliga motståndet är kompakt.

Min fråga till Monica Haider är följande. Hur kan man rättfärdiga att man fortsätter att bygga luftledningar trots att man vet att de ökar sårbarheten och trots att de tar extremt lång tid att bygga?

Fru talman! Det forskningen säger, och alltså är fakta, är att utsläppen i dag är högre än när regeringen tillträdde. Elbilsandelen med den här regeringen har inte ökat på samma sätt som Danmark, som har fördubblat sin elbilsanvändning.

Min fråga kvarstår: Vilken forskning kan ministern hänvisa till när man i Tidöavtalet säger att man ska basera politiken på forskningen, medan den samlade forskarkåren i Sverige säger att klimatministerns politik och regeringens politik inte är tillräcklig? Källhänvisa gärna till vilken forskning man syftar på.

(Applåder)

Fru talman! Den som läser Tidöavtalet kan se att där står att klimatpolitiken ska stämmas av mot forskningen och baseras på fakta. I förra veckan kom forskningen med sin dom över regeringen.

Klimatpolitiska rådet, med Sveriges samlade forskarelit från KTH, Lund, SMHI och så vidare, säger att vi inte kommer att nå målen och att avståndet till målen har ökat.

Klimatministern gjorde ett skriftligt uttalande och sa att han inte delar rådets kritik – tvärtom. Då blir min fråga mycket enkel: Vilken forskning och vilka fakta baserar klimatministern sitt uttalande på eftersom det går tvärtemot den samlade svenska forskarkåren?

(Applåder)

Fru talman! Det behövs ett bättre samhällsskydd mot personer som har begått allvarlig brottslighet mot andra och som har en hög återfallsrisk i sådan brottslighet men för vilka det inte är aktuellt med rättspsykiatrisk vård eller livstids fängelse. Det är angeläget att rättsväsendet så snart som möjligt utrustas med verktyg som kan skydda samhället från dessa individer. Där är vi och regeringen helt överens.

I avsaknad av ett annat befintligt förslag på bordet anser vi därför att regeringens lagförslag ska antas, trots de brister i rättssäkerhet, proportionalitet, likabehandling och ändamålsenlighet som vi också lyfter fram i vår följdmotion.

För att i någon mån lindra dessa brister bör riksdagen samtidigt som man antar lagen ta bort undantagen från kravet på att hämta in särskild riskutredning inför att påföljden bestäms till säkerhetsförvaring. Vi vill att det alltid ska göras en riskutredning, helt enkelt för att ett undantag från detta krav riskerar att leda till en oenhetlig domstolspraxis där tröskeln tillämpas olika.

För att lösa grundproblemet när det gäller de här personerna framöver på ett mer rättssäkert, proportionerligt och träffsäkert sätt behövs dock en annan lösning än just säkerhetsförvaring. Riksdagen bör därför samtidigt som vi fattar beslut om den här lagen rikta ett tillkännagivande till regeringen om detta, i enlighet med reservation 1, som jag yrkar bifall till.

Centerpartiets förslag går ut på en särskild tvångsvårdsform: säkerhetsvård i fängelse. Denna ska kunna inträda efter ett sedvanligt avtjänat fängelsestraff. Det innebär att gärningspersonen ska dömas till fängelse i vanlig ordning, och därefter kan Kriminalvården tillsammans med Rättsmedicinalverket inför frigivning utreda om återfallsrisken i allvarlig brottslighet mot person är så hög att den intagne av säkerhetsskäl inte bör släppas ut och därför blir föremål för säkerhetsvård.

Säkerhetsvården ska beslutas av en domstol på ansökan av Kriminalvården, som såklart kvarstår som verkställande myndighet. De farligaste brottslingarna blir på så sätt kvar i rehabilitering och fängelse, något man med dagens förslag från regeringen inte kan garantera.

När domen ska avkunnas är det svårt att avgöra exakt vilka som kommer att ha hög återfallsrisk. Detta innebär en risk för att domstolar inte kommer att döma till det aktuella straffet i förväg. Då blir de försiktiga i sina bedömningar och riskerar att missa personer. Med vårt förslag bedöms alltid återfallsrisken före frigivning. Det blir mer träffsäkert, och vi kommer inte att missa några personer.

På samma sätt som vid tvångsvård med särskild utskrivningsprövning ska frågan om säkerhetsvårdens fortgång omprövas regelbundet av domstolen.

Fru talman! Sammanfattningsvis bör riksdagen dels anta regeringens lagförslag, med ändringen att undantaget från kravet på att inhämta en riskprövning tas bort, dels rikta ett tillkännagivande om att införa en ny särskild tvångsvårdsform, säkerhetsvård i fängelse, som ska ersätta den säkerhetsförvaring vi nu fattar beslut om.

Vi tycker också att regeringen bör utvärdera och tidsbegränsa lagen innan den permanentas.

Fru talman! Den senaste tiden har vi återigen sett hur olje- och gaspriserna svängt kraftigt. På kort tid kan kostnaderna för transporter, material och produktion skjuta i höjden. För hushåll, företag och lantbruk blir detta ännu en påminnelse om något som borde vara uppenbart: Det är dumt att göra sig beroende av olja. Det är inte bara dåligt för klimatet, utan det är också dålig säkerhetspolitik och dålig ekonomisk politik.

När oljepriserna rusar påverkas hela ekonomin. Företag får svårare att planera sina kostnader. Transporter blir dyrare. Hushållen får betala mer vid pumpen eller genom högre priser på varor och tjänster. Det är dumt att vara beroende av fossil olja. Ändå har regeringen gjort oss mer beroende av olja den här mandatperioden.

Problemet är inte bara ekonomiskt; det är också geopolitiskt. Stora delar av världens oljeproduktion finns i regioner där konflikter, auktoritära regimer och politisk instabilitet påverkar tillgången. Det har de senaste veckorna mycket tydligt visat. När vi är beroende av importerad fossil energi gör vi oss också sårbara för kriser och maktspel långt bortom våra egna gränser.

Klimatomställningen är inte bara nödvändig – den är helt avgörande för Sveriges konkurrenskraft, vår landsbygdsutveckling, vår säkerhet och vår hälsa. När fler el- och biogasfordon rullar på våra gator minskar partikelutsläppen och barnens lungor utvecklas bättre samtidigt som färre dör i hjärt- och kärlsjukdomar orsakade av dålig luft. När de gröna kolatomerna från jord och skog ersätter sina fossila motsvarigheter i plaster, färger, tyger och drivmedel stannar pengarna på den svenska landsbygden i stället för att finansiera Putins krigsmaskineri.

När råvarorna som driver våra transporter körs via Hofors i stället för genom Hormuzsundet och när svenska innovativa företag får en stark hemmamarknad skapas förutsättningar för export när resten av världen så småningom ställer om, och vi skapar hundratusentals nya arbetstillfällen i Sverige.

När vi producerar mer el, drivmedel och råvaror till industrin på egen hand minskar sårbarheten i globala leveranskedjor. Vi slipper skicka pengar till skurkstater som Iran, Qatar, Saudiarabien och Ryssland. USA är inte heller så himla roligt nu för tiden. Möjligtvis återstår Norge, men Norge står för 2 procent av världsproduktionen av olja. Nej, det räcker alltså inte med Norge.

Den som betänker alla fantastiska möjligheter i klimatomställningen ser att detta är något som är värt att kämpa för. Men regeringen fattar med berått mod beslut som gör oss mer beroende av skurkstater och fossilt. Man skickar pengarna utomlands i stället för att låta dem stanna här hemma, där de kan göra nytta. Man skapar sämre luft, som skadar människor och gör oss mer sårbara.

Allt detta är etablerad vetenskap och fakta – det som regeringen själv säger att den baserar sin politik på. Men i ett replikskifte med Moderaterna kunde jag inte få ett enda exempel på forskning och fakta som man baserar sin politik på. Det handlar alltså om medvetna handlingar som skadar den svenska befolkningen.

För Centerpartiets del är det otroligt enkelt: Den bästa vägen framåt är att minska beroendet av olja så snabbt som möjligt. Det är bra för klimatet. Det stärker vår säkerhet. Det gör vår ekonomi mer robust.

Med vår politik får hushållen mer pengar över. Enligt en färsk rapport där vi lät riksdagens utredningstjänst räkna på vår politik får ett hushåll i exempelvis Boden omkring 7 000 kronor mer i plånboken varje månad. Det handlar om enkla saker som lägre elräkning, sänkta kostnader för att köra sin bil och lägre förbrukning av vatten hemma.

Med vår politik blir den klimatsmarta lösningen den lönsamma lösningen för vanligt folk. Pengarna stannar hos medborgarna. Det är precis så vi måste göra.

Staten ska inte tjäna på klimatomställningen. När EU:s nya utsläppshandel träder i kraft 2028 ska inte pengarna stanna hos staten, utan de ska tillbaka till medborgarna. Därför yrkar jag bifall till reservation 20 i det här betänkandet.

Sverige har alla förutsättningar att lyckas med den här omställningen. Vi har gott om fossilfri el. Vi slår elexportrekord. Tvärtemot vad vi hörde från talarstolen tidigare har vi ett överskott på el. Vi skulle nästan kunna elektrifiera hela fordonsflottan flera gånger om. Att det skulle råda brist på el fungerar inte som ursäkt för att inte driva på elektrifieringen. Det handlar om brist på politisk vilja.

Vi har stark industriell kompetens. Vi har innovation, entreprenörskap och företag som vill vara en del av omställningen. De är besjälade av att nå klimatmålen och vill ha dem kvar, för det driver på deras utveckling och stärker dem konkurrenskraftsmässigt.

Men regeringen vill annorlunda. Elektrifieringen av transportsektorn är ett tydligt exempel. Varje elbil som ersätter en fossilbil minskar utsläppen och gör oss mindre beroende av oljan. Men regeringen har stoppat och bromsat elbilsutvecklingen.

När Danmark de senaste tre åren har fördubblat sin elbilsandel, från samma nivå som Sverige låg på, har regeringens politik sett till att vi ligger stilla. Vi till och med minskar elbilarnas andel av nyförsäljningen det här året. Det är en bakvänd politik, och det kommer från en regering som sa att man skulle få ordning på klimatpolitiken och prioritera elektrifieringen.

Samma sak gäller industrin. Industrin vill elektrifiera sina processer och ställa om till fossilfria bränslen. Men regeringen gör ingenting. Omställningen sker inte av sig själv – den kräver politiska beslut som gör det lätt att välja rätt. När vi under stora delar av den här mandatperioden har haft en beskattning som gjort det dyrare med ren el än med fossil diesel är det något som inte står rätt till.

Vi i Centerpartiet kommer att fortsätta att driva på för mer fossilfri elproduktion, snabbare tillståndsprocesser, bättre laddinfrastruktur och starka incitament för elektrifiering och förnybara drivmedel. Vi vill också ta till vara de resurser som finns runt om i hela landet. Det handlar om att se till att man får tillbaka pengar från etablering av vindkraft, vattenkraft och annan kraftproduktion och att vi får mer bioenergi till innovationerna i industrin.

Vi vill låta familjen i Boden få en rejäl miljöbilspremie. De är exkluderade från regeringens stöd i dag, för Boden anses inte vara tillräckligt mycket landsbygd. Vi vill låta mamman i Valdemarsvik kunna installera bergvärme. Vi vill stötta det unga paret på Gotland som vill ta ansvar och minska sin vattenförbrukning.

Det här handlar inte om att göra livet svårare för människor, tvärtom: Det handlar om att bygga ett samhälle som är stabilt, konkurrenskraftigt och hållbart. Det handlar om ett Sverige som producerar mer av sin egen energi – ett Sverige som inte är beroende av oljemarknadens svängningar eller, för den delen, humörsvängningarna hos auktoritära ledare. Det är ett Sverige som visar att klimatomställning och ekonomisk utveckling går hand i hand.

Det vi gjorde under Alliansen var att vi sänkte utsläppen och ökade tillväxten. I dag ökar vi utsläppen och har rekordlåg tillväxt.

Klimatpolitik handlar väldigt ofta om utsläppskurvor och temperaturmål, men i grunden handlar det om frihet – frihet att inte vara beroende av fossil energi och frihet att bygga ett samhälle som står starkare inför framtidens kriser. Det handlar om friheten för nuvarande och kommande generationer att leva ett gott liv.

Just därför är klimatomställningen inte bara en miljöfråga. Det är en fråga om säkerhet, ekonomi och framtidstro. Med vår politik kommer jobben att bli fler och utsläppen att gå ned. Det är dags för en ny regering.

(Applåder)

Fru talman! Det är inte magstarkt, utan det är fakta. Detta är direkta konsekvenser av regeringens politik.

Jag frågade ledamoten om hon kunde säga vilken forskning och fakta hon baserar sin politik på när Klimatpolitiska rådet, Försvarshögskolans forskare, SMHI och Industrirådet alla säger att det här är fel väg att gå. Gedigen forskning och fakta säger att regeringens politik får de här konsekvenserna.

Vilken forskning och fakta har man då baserat politiken på? Man säger ju i Tidöavtalet att man ska basera sin politik på forskning och fakta.

Låt oss se på fakta. Helena Storckenfeldt säger att man ska prioritera elektrifieringen. Andelen sålda elbilar är lägre nu än den var under förra året. I Danmark har man på samma tid under denna mandatperiod fördubblat sin elbilsförsäljning. Men den svenska har stått still. Vi började på samma nivå, och nu är den danska dubbelt så stor som den svenska. På vilket sätt är det att prioritera elektrifieringen?

Fakta är supertydliga: De svenska utsläppen har ökat när forskningen säger att de måste minska. Fakta säger att elbilsförsäljningen inte ökar utan tvärtom har havererat på privatsidan trots att vi vet att den skulle behöva öka och trots att regeringen säger sig prioritera elektrifieringen.

Vad är det egentligen för forskning och fakta som Helena Storckenfeldt och regeringen lutar sig mot? Det är det man säger i Tidöavtalet att man ska göra, men jag fick inget svar på vilken forskning och fakta regeringen lutar sig mot i sin klimatpolitik.

Fru talman! I Tidöavtalet står följande i avsnittet om klimat: ”Politiken måste stämmas av mot forskningen samt baseras på fakta.”

Vilken forskning och fakta lutar sig regeringen mot när man ökar utsläppen, tvärtemot rekommendationerna från Klimatpolitiska rådet, som består av forskare? Vilken forskning och fakta lutar sig regeringen mot när man gör just det som forskarna på Försvarshögskolan varnar oss för och därmed gör oss mer sårbara?

Regeringens politik hotar inte bara nya utan också befintliga arbetstillfällen, enligt rapporter från såväl Industrirådet som Västra Götalandsregionen. Regeringen försämrar vår luftkvalitet, med ökad risk för hjärt- och lungsjukdomar, enligt både SMHI och Karolinska institutet.

Min fråga till Tidöpartierna är: Vad är det egentligen för forskning och fakta ni lutar er mot när ni så kraftigt ökar de fossila utsläppen, Helena Storckenfeldt?

Fru talman! Det svaret är ju spännande med tanke på att svenska folket säger att regeringen inte gör tillräckligt. Sju av tio tycker inte att regeringen tar klimatfrågan på tillräckligt stort allvar och att man inte gör tillräckligt för att minska utsläppen. Det är ett faktum. Där finns den folkliga förankring som Martin Kinnunen pratar om, det vill säga i att regeringen inte gör tillräckligt. Folket må ha röstat fram den här regeringen, men de är inte nöjda med dess klimatpolitik.

Påståendet att regeringens klimatpolitik har en folklig förankring stämmer helt enkelt inte. Det finns inga fakta som talar för det. Min fråga är därför återigen: Vilket folk är det Martin Kinnunen hänvisar till? Svenska folket tycker nämligen inte att regeringen gör tillräckligt.