Lotta Johnsson Fornarve

Fru talman! Pandemi, klimatkris, krig och konflikter innebär att behovet av internationellt bistånd är större än på mycket länge. När USA under Trump skär ned sitt bistånd mycket kraftigt, något som kan leda till att minst 14 miljoner människor, varav en tredjedel barn, kan komma att dö fram till 2030, borde ansvarsfulla länder samarbeta med civilsamhället och multilaterala organisationer för att stärka biståndet. I stället väljer regeringen och SD att genomföra ytterligare stora nedskärningar. Det är uppenbart att regeringen hellre gynnar Sveriges rikaste med stora skattesänkningar framför att hjälpa världens mest utsatta.

Vänsterpartiet står upp för målet om att minst 1 procent av bni ska gå till bistånd, och vi lovar att vi kommer att göra allt för att stegvis återställa biståndet till 1 procent om vi får inflytande under kommande mandatperiod. Regeringen urholkar dessutom biståndet genom att använda biståndsmedel för sådant som inte får räknas som bistånd enligt OECD-Dacs regelverk. Det gäller exempelvis inhemska kostnader för integration och återvandring. Särskilt allvarligt är det att regeringen har skickat 100 miljoner till en av världens mest korrupta ledare, nämligen den Hamaskramande premiärministern i Somalia, i utbyte mot att Somalia tar emot utvisade somalier. Bistånd får aldrig användas som muta.

Allvarligt är också att regeringen betonar vikten av att biståndet ska gynna svenska intressen som handel och näringsliv. Biståndet ska gynna mottagaren och inte givaren. Regeringen överger allt fler fattiga länder i världen – något som går helt emot målsättningen om att bistå de mest utsatta.

Totalt har tolv fattiga länder lämnats. Det drabbar arbetet för demokrati, mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter och klimatet hårt. Viktiga framsteg som har uppnåtts riskerar att rullas tillbaka. Det går att lyfta fram många exempel på väl fungerande projekt som nu tvingas avslutas, som stöd till fattiga bönder i Tanzania och Moçambique eller stöd till gatubarn i Afghanistan. Sverige har under decennier byggt ett internationellt anseende som pålitlig partner. Den positionen håller nu snabbt på att gå förlorad. Det kan längre fram visa sig oerhört kostsamt att vända dessa länder ryggen när vi lämnar utrymme för auktoritära krafter att ta vid.

Orsaken till nedskärningarna är att regeringen vill föra över mer resurser till Ukraina. Självklart behöver Ukrainas hårt utsatta civilbefolkning allt stöd, både militärt och humanitärt. Det är dock inte rimligt att världens mest utsatta får betala detta stöd. Det hade inte behövt vara så om man valt att finansiera det civila stödet till Ukraina på samma sätt som det militära, det vill säga utanför det ordinarie biståndsramverket.

Kvinnor, flickor och hbtq-personer runt om i världen möter nu en historisk backlash mot jämställdhet och sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Regeringen lämnade den feministiska utrikespolitiken men betonar att jämställdhet är ett kärnvärde, vilket är svårt att ta på allvar när vi ser hur biståndet till jämställdhet i stället minskar. Mellan 2021 och 2024 sjönk andelen av det svenska bilaterala biståndet som hade jämställdhet som huvudsyfte från 18 till 10 procent.

Att investera i kvinnors möjligheter till egen försörjning och egenmakt är en nyckelfaktor för en gynnsam samhällsutveckling. Även för fred och stabilitet är kvinnors ledarskap helt avgörande. Tillgång till rent vatten och grundläggande sanitet är också en viktig jämställdhetsfråga.

Vänsterpartiet anser att genusperspektivet ska genomsyra all biståndsverksamhet, att hälften av biståndet ska gå till kvinnor och flickor och att 10 procent ska öronmärkas till SRHR. Vi vill även återinföra den feministiska utrikespolitiken och stärka stödet till civilsamhällesorganisationer och FN – särskilt kärnstödet till UN Women och UNFPA.

I Sudan råder för närvarande en av världens största humanitära katastrofer till följd av kriget. Över 30 miljoner människor är i behov av humanitärt stöd. 4 miljoner människor har flytt till ett av grannländerna, och 9,6 miljoner människor har flytt inom Sudan. Omvärlden måste agera för att få slut på kriget, skydda civila och humanitära hjälparbetare, etablera humanitärt tillträde och öka det humanitära stödet till lokala aktörer och grupper.

Trots den bräckliga vapenvilan i Gaza kommer behovet av bistånd att vara enormt under lång tid som ett resultat av Israels folkmord och totala ödeläggelse av Gaza. Samtidigt ser vi hur våldet på Västbanken ökar. Palestinier dödas och fördrivs, och palestinska samhällen raseras. En nyckelorganisation är FN-organet UNRWA, som sedan decennier har FN:s mandat att bistå palestinska flyktingar. Trots det har Sveriges regering valt att dra in stödet till denna oumbärliga organisation. Vi i Vänsterpartiet öronmärkte därför 1 miljard till UNRWA i vår skuggbudget. Biståndet till UNRWA måste snarast återupprättas, inklusive stödet till det ekumeniska följeslagarprogrammet och andra organisationer som jobbar för fred, demokrati och mänskliga rättigheter.

Vi får inte heller glömma vikten av humanitärt stöd till de mest utsatta västsahariska flyktinglägren i Saharas öken.

Bistånd kan inte lösa alla världens utmaningar, men det kan bidra till en positiv utveckling. För en verklig och långsiktig förändring krävs att de ohållbara skuldbördorna hanteras och att åtgärder vidtas för att få till ett rättvisare skattesystem och stoppa den globala kapital- och skatteflykten. Varje år förlorar utvecklingsländer mer pengar på grund av företagens skatteflykt än vad de får i bistånd. Det är pengar som behövs för satsningar på exempelvis skolor och sjukvård.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar för svaret.

Jag håller verkligen med om vikten av att stödja Ukraina. Vi menar dock att det inte får ske på bekostnad av världens mest utsatta människor och länder. Vi menar också att stödet till Ukraina måste ges additionellt, utanför det traditionella biståndet.

Det stöd som har försvunnit handlar om att man fasat ut viktiga strategier i flera länder. Man har även avskaffat stödet till anpassningsfonden och fonden för de minst utvecklade länderna. Detta är ett otroligt viktigt klimatstöd. Det är det stöd som behövs för att dessa länder ska kunna stå emot de stora klimatkatastrofer som inträffar och för att de ska kunna utvecklas och till exempel stödja småskaligt jordbruk och på andra sätt bygga upp en strategi mot detta.

Att vi överger det här stödet är en säkerhetspolitisk risk och lämnar fältet fritt för andra, auktoritära regimer att gå in i stället.

Fru talman! Ledamoten talar mycket om säkerhetspolitik. Vi är helt överens om vikten av stödet till Ukraina. Ledamoten nämner dock inte vikten av internationellt bistånd som säkerhetspolitisk aspekt. Han nämner inte heller klimatbiståndet, som är otroligt viktigt.

Inte nog med att regeringen nu överger några av världens fattigaste och mest utsatta länder i Afrika och Asien, man avslutar även stöd till klimatfonder som på riktigt skulle göra skillnad för att motverka klimatkrisen och bidra till klimatanpassning. Detta är en säkerhetspolitisk risk – ser inte ledamoten det?

Under den senaste månaden har extrema oväder svept fram över södra Afrika med stora följder för såväl människor som natur. Enorma mängder regn har skapat regionens värsta översvämningar på flera årtionden. Miljoner människor har drabbats.

Stöd till klimatpassning i dessa länder är helt avgörande för överlevnad, inte minst för kvinnor, barn och andra utsatta grupper på många håll som har drabbats av detta extremväder. Det är därför allvarligt att regeringen helt överger de här länderna.

Herr talman! Jag har verkligen noterat säkerhetsrådets resolution 2797, som beskriver Marockos autonomiplan som trovärdig och genomförbar. Om Sverige antar det här ramverket riskerar man att underminera decennier av FN:s arbete för det västsahariska folkets rätt till självbestämmande. Det går helt enkelt inte ihop att ställa sig bakom både autonomiplanen och västsahariernas rätt till självbestämmande.

Sveriges stöd för Marockos autonomiplan innebär ett betydande avsteg från Sveriges historiska linje och innebär att Sverige nu ger politiskt stöd till ett förslag från den marockanska ockupationsmakten, trots att Västsahara, enligt FN, är ett icke-självstyrande territorium med rätt till självbestämmande. Det kan vi aldrig komma ifrån!

Jag vill fortfarande höra varför Sverige avviker från sin tidigare linje. Jag vill även veta om Sveriges regering står bakom beslutet i Internationella domstolen i Haag om Västsaharas rätt till självbestämmande. Jag vill ha ett tydligt svar på det. Jag vill även få svar på om utrikesministern tar avstånd från Marockos brutala ockupation av Västsahara.

Jag vill uppmana regeringen att lyssna på det västsahariska folket, som i över 50 år har utsatts för en av världens mest brutala ockupationsmakter. Det västsahariska folket, genom sina representanter Polisario, förkastar Marockos plan och kräver sin självklara rätt till självbestämmande. Det borde också vara en självklarhet för Sveriges regering.

Det minsta man kan begära från regeringen i den svåra situation som nu råder är att vi ger ett direkt stöd i form av bistånd till de västsahariska flyktingarna i Saharas öken i en situation när läget är svårare än någonsin. Tyvärr har jag fått uppgift om att det stöd som i dag finns via Oxfam kommer att dras in.

Sverige har historiskt sett försvarat avkolonialisering och internationell rätt. Genom att prioritera autonomiförslaget som utgångspunkt för förhandlingar riskerar Sverige att undergräva sin trovärdighet och försvaga den FN-ledda processen. Kräv i stället att den utlovade folkomröstningen kommer till stånd!

Herr talman! Tack för ytterligare svar, ministern!

Det duger inte. Att stödja Marockos autonomiplan för Västsahara är inte förenligt med internationell rätt och är ett tydligt avsteg från Sveriges tidigare hållning. Att ställa sig på ockupationsmaktens sida är ingen lösning på konflikten, som ministern påstår.

Jag vill veta varför Sveriges regering ändrat sitt ställningstagande i den här viktiga frågan. Jag tycker inte att vi har fått något riktigt tydligt svar på det.

Ministern säger i sitt svar: ”Vi ger vårt fulla stöd till FN-sändebudets arbete för att få till stånd en hållbar och rättvis lösning inom ramen för den FN-ledda processen. En sådan lösning måste vara förenlig med FN-stadgan, vara ömsesidigt accepterad och tillgodose det västsahariska folkets rätt till självbestämmande.”

Problemet är att detta ställningstagande inte går ihop med att ställa sig bakom den ena partens förslag, det vill säga Marockos autonomiplan. Den andra parten, Polisario, som är det västsahariska folkets representant, har inte accepterat den lösningen utan är tvärtom starkt kritisk.

Det är inte svårt att förstå, eftersom förslaget inte kommer att leda till det västsahariska folkets rätt till självbestämmande. Det finns med andra ord inget ömsesidigt accepterande att ge sitt stöd till ockupationsmaktens förslag samtidigt som man lyfter fram rätten till självbestämmande. Det går inte ihop. De två förslagen kan inte samexistera.

Västsaharierna har i dag levt 50 år under Marockos ockupation och i flyktingläger i Saharas öken. Under den här tiden har Marocko obehindrat exploaterat Västsaharas naturresurser, byggt upp relationer med strategiskt viktiga länder och samtidigt begått omfattande brott mot mänskliga rättigheter mot den västsahariska befolkningen.

Ockupationen strider mot folkrätten, FN-resolutioner och yttrandet från Internationella domstolen i Haag. Grunden för ockupationen är uppenbar. Det handlar om att Marocko vill fortsätta att lägga beslag på Västsaharas rika naturtillgångar, framför allt fosfat och fiske.

En av världens största fosfatfyndigheter ligger i det ockuperade Västsahara. Fiskevattnet utanför kusten tillhör de rikaste i världen. Det är anledningen till den långvariga och brutala ockupationen. Jag vill påminna om att västsahariernas naturtillgångar inte tillhör ockupationsmakten Marocko utan Västsaharas folk.

Sveriges stöd till Marockos autonomiplan, som hänvisar till säkerhetsrådsresolutionen 2797, innebär ett betydande avsteg från Sveriges historiska linje. Det innebär att Sverige nu ger politiskt stöd till ett förslag från den marockanska ockupationsmakten, trots att Västsahara enligt FN är ett icke självstyrande territorium med rätt till självbestämmande. Jag vill fortfarande höra varför Sverige avviker från sin tidigare linje.

Jag vill även veta om Sveriges regering står bakom beslutet i Internationella domstolen i Haag om västsahariernas rätt till självbestämmande. Om regeringen gör det vill jag veta hur regeringen konkret tänker jobba för västsahariernas rätt till självbestämmande. Jag vill också veta om utrikesministern tar avstånd från Marockos brutala ockupation av Västsahara.

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret på min interpellation. Jag tackar också Jacob Risberg för att han precis som jag har reagerat på det här uttalandet om Västsahara.

Jag beklagar verkligen djupt att Sveriges regering nu har ställt sig på ockupationsmaktens sida och gett sitt uttryckliga stöd till Marockos autonomiplan för Västsahara och anser att planen är en trovärdig grund för förhandlingar. Det är ett allvarligt avsteg från Sveriges tidigare hållning i Västsaharafrågan. Sverige har tidigare konsekvent stått upp för internationell rätt och västsahariernas rätt till självbestämmande.

Jag undrar om regeringen verkligen har sett och erhållit den marockanska planen i dess helhet. Om inte kan man fråga sig hur regeringen kan ställa sig bakom den.

Om Marockos autonomiplan ska utgöra basen för förhandlingarna betyder det att västsaharierna i Afrikas sista koloni berövas rätten till självbestämmande och självständighet. En avkolonialiseringsprocess som startade på 1960-talet med stöd av FN:s generalförsamling har skjutits i sank efter decennier av arbete. Det betyder att en långvarig ockupation lönar sig. Är det så vi ska se på internationell rätt? Ska vi ge en brutal ockupationsmakt rätt?

Det är uppenbart att regeringen inte har efterfrågat västsahariernas svar på Marockos plan. Polisario, som är västsahariernas legitima representant, förkastar autonomiplanen, eftersom den utesluter självständighet som alternativ och förutsätter marockansk suveränitet över territoriet. Västsaharierna förvägras därmed rätten att själva besluta om sin framtid. Det här skulle vara ett enormt svek mot det hårt drabbade västsahariska folket.

Västsahara har ockuperats illegalt av Marocko sedan 1975 – mot FN:s vilja och mot beslut av Internationella domstolen i Haag. Västsahara är erkänt av FN som ett icke självstyrande territorium. När Spanien drog sig tillbaka 1975 annekterade Marocko territoriet, trots ett rådgivande yttrande från Internationella domstolen som bekräftar det västsahariska folkets rätt till självbestämmande. Efter år av konflikt beslutades 1991 om eldupphör och en FN-ledd folkomröstning baserad på en tydlig överenskommelse där Västsaharas folk skulle få välja sin framtid. På grund av Marockos sabotage och förhalningstaktik har den folkomröstningen ännu inte fått äga rum. Men det är fortfarande den enda internationellt överenskomna lösning som finns.

I den ockuperade delen av Västsahara utsätts västsaharierna för förföljelser och ett enormt förtryck. Begränsningarna av yttrandefriheten och kränkningarna av de mänskliga rättigheterna är mycket omfattande. Västsaharas naturresurser exploateras utan folkets samtycke. En stor del av befolkningen har tvingats fly ut till Saharas öken, där de fortfarande lever under mycket svåra förhållanden.

Att regeringen stöder Marockos förslag innebär att den bortser från den allvarliga situation som råder och riskerar att legitimera en pågående ockupation. Jag vill höra varför Sverige avviker från sin tidigare linje när det gäller synen på Västsahara och folkrätten. Jag vill veta om Sveriges regering står bakom beslutet i Internationella domstolen i Haag om Västsaharas rätt till självbestämmande. Jag vill få svar på om utrikesministern tar avstånd från Marockos brutala ockupation av Västsahara. Jag vill även veta hur regeringen konkret tänker arbeta för västsahariernas rätt till självbestämmande.

Fru talman! Tack för svaret, ledamoten Brunegård!

När man lämnar de här viktiga strategierna försvinner dock stora resurser, och när man lägger ned ambassader blir det otroligt mycket svårare för olika organisationer att verka i de absolut fattigaste länderna. När resurserna minskar är det klart att det drabbar projekten.

Det måste gå att stödja Ukraina utan att det drabbar världens mest utsatta människor och de fattigaste länderna. Det är också allvarligt att det här sker utan någon egentlig analys av konsekvenserna; jag har inte hört eller sett någon som helst analys av vad det kommer att innebära när man drar tillbaka stödet till de absolut fattigaste länderna.

När Sverige vänder de fattiga länderna ryggen på det sätt som vi faktiskt gör öppnar det upp för nya krafter, till exempel Kina och Ryssland, som kan stärka sitt inflytande över den afrikanska kontinenten. Det är väldigt allvarligt ur ett globalt säkerhetsperspektiv. Utfasningen av det svenska biståndet gör även att trovärdigheten för svenskt bistånd minskar kraftigt, vilket innebär att vi kommer att få det svårare att göra vår röst hörd som en trovärdig biståndsgivare.

Fru talman! Tyvärr riskerar ju många av de värden som ledamoten Brunegård räknade upp – stöd till kvinnors rättigheter, demokrati, mänskliga rättigheter och andra bra saker – att gå förlorade när nu regeringen överger några av världens absolut fattigaste länder. Detta gör man också utan någon som helst analys av vad det får för konsekvenser för några av världens mest utsatta människor.

Det blir extra allvarligt mot bakgrund av de kraftiga nedskärningarna i det amerikanska biståndet, vilka medför att miljontals människor i de absolut fattigaste länderna riskerar att dö.

Tidigare aviserade regeringen att biståndet till länder som Afghanistan, Sydsudan, Mali, Kambodja och Burkina Faso skulle fasas ut. Nu ska ytterligare fem av världens fattigaste länder överges: Tanzania, Zimbabwe, Moçambique, Liberia och Bolivia.

Att överge de här länderna går emot målet för biståndet, som tydligt säger att bistånd ska användas för att bekämpa fattigdom och gå till de mest utsatta. Kritiken mot utfasningen är också omfattande från en rad olika biståndsorganisationer, vars viktiga arbete nu riskerar att gå om intet. Det gäller till exempel Diakonias verksamhet i Zimbabwe, som arbetar med att stärka lokal demokrati ur ett jämställdhetsperspektiv, liksom RFSU:s verksamhet i Liberia för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, som nu riskerar att falla samman. Också stödet till småbönder i Tanzania och Moçambique riskerar att gå förlorat.

Detta är bara några av alla framgångsrika projekt som nu är i farozonen.

Hur kan Kristdemokraterna försvara att Sverige överger några av de absolut fattigaste och mest utsatta länderna och på det sättet också riskerar att rulla tillbaka flera viktiga biståndsprojekt?

Fru talman! Jag tackar för ytterligare frågor.

När det gäller den feministiska utrikespolitiken är det inte någonting som har varit oväsentligt. Den feministiska utrikespolitiken har verkligen gett resultat på riktigt. Det ser vi tydligt och klart i utredningar. Fler länder vill ta efter den feministiska utrikespolitiken, och vi har sett att den har haft effekt för kvinnors och flickors rättigheter. Det är alltså väldigt viktigt att återuppta den.

Det stämmer inte att ni satsar mer på jämställdhet och SRHR. Totalt sett minskar ni jämställdhetsstrategin med 240 miljoner för den här perioden jämfört med den tidigare perioden. Så är det.

Vänsterpartiet vill att jämställdheten ska genomsyra hela biståndspolitiken. Vi vill avsätta minst 50 procent av biståndet till kvinnor och flickor och 10 procent till SRHR. Jag pekar på flera olika projekt som vi tycker är viktiga att bevara och utveckla. Det handlar väldigt mycket om att stärka civilsamhällesorganisationer som jobbar för demokrati, mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter i utsatta länder. Det är så man gör skillnad på riktigt.

Fru talman! Tack, Katarina Tolgfors, för frågorna och för berömmet, får man väl ändå säga!

Jag vet att också Katarina Tolgfors har ett engagemang för jämställdhetsfrågorna, men tyvärr ser vi inte det i er budget. Vi ser i stället hur stödet till jämställdhet och SRHR faktiskt backar i er budget. Det är 240 miljoner mindre i strategin när det gäller jämställdhet än tidigare. Det beklagar jag verkligen. Om man nu anser att jämställdhet är ett kärnvärde måste det också synas i budgeten.

Jag menar att det absolut viktigaste för att stödja kvinnor och flickor är att tydligt i reformagendan visa att jämställdhet måste genomsyra alla olika områden. Det ska inte vara ett område vid sidan av, utan detta måste genomsyra samtliga områden. På alla punkter måste jämställdheten finnas med.

Jag ser att det är väldigt viktigt att stödja just kvinnoorganisationer, till exempel, i olika länder som faktiskt spelar en väldigt stor roll för att stödja kvinnors och flickors utveckling.

Vi kan till exempel ta RFSU:s viktiga stöd till kvinnor och flickor i Liberia – det riskeras nu i och med att man fasar ut biståndet till Liberia. Det har varit otroligt viktigt för att stärka kvinnors och flickors möjligheter och för att stärka kvinnors möjligheter till abort. Diakonias viktiga arbete i Zimbabwe för att stödja en demokratiutveckling för kvinnor är också ett viktigt projekt som nu riskeras.

Man kan göra listan hur lång som helst över viktiga projekt som nu riskeras i och med att ni fasar ut biståndet till några av de absolut fattigaste länderna – Afghanistan och så vidare. Om man nu verkligen vill satsa på kvinnor och flickor hade det naturligtvis varit otroligt mycket bättre att bibehålla det – och självklart att återuppta den feministiska utrikespolitiken.

Fru talman! Regeringens och Sverigedemokraternas stora nedskärning och omläggning av biståndet håller på att slå sönder ett väl fungerande bistånd. Att regeringen och Sverigedemokraterna redan tidigare övergett enprocentsmålet och sänkt biståndet i en tid när den extrema fattigdomen ökar och behoven är som allra störst är ett slag mot de människor som har det allra svårast.

Vänsterpartiet står upp för enprocentsmålet, men vi har i vår skuggbudget inte möjlighet att återställa hela den enorma summa som krävs. Vi lovar dock att vi kommer att göra allt för att stegvis återställa biståndet till 1 procent under kommande mandatperiod om vi får inflytande. Vi lägger dock 4 miljarder mer än regeringen redan i denna budget.

De enorma neddragningarna av det amerikanska humanitära biståndet innebär att 14 miljoner människor riskerar att dö fram till 2030, enligt en rapport från The Lancet. Av dem en tredjedel är barn. Även Globala fondens viktiga arbete med vaccinering är hotat.

I den här svåra situationen behöver ansvarsfulla länder samarbeta med civilsamhället och multilaterala organisationer och snarare öka än minska biståndet. Särskilt viktigt är det att öka stödet till jämställdhet och SRHR. Det är ett område som drabbats särskilt hårt av Trumpadministrationens neddragningar.

Regeringen lämnade den feministiska utrikespolitiken men betonar att jämställdhet är ett kärnvärde. Det är svårt att ta detta på allvar när vi ser hur biståndet till jämställdhet minskar.

I den nuvarande strategin sänks anslaget med 240 miljoner kronor jämfört med föregående strategiperiod. Även stödet till kvinnoorganisationer minskar. Att använda bistånd för att öka jämställheten är oerhört klokt och framgångsrikt. Att investera i kvinnors möjlighet till egen försörjning och egenmakt är en nyckelfaktor för en gynnsam samhällsutveckling.

Tillgång till rent vatten och grundläggande sanitet är också en viktig jämställdhetsfråga. Årligen dör 1 miljon mödrar och nyfödda barn på grund av infektioner som är kopplade till brist på rent vatten, sanitet och hygien i samband med förlossning, visar en rapport från Wateraid.

Vänsterpartiet anser att genusperspektivet ska genomsyra all biståndsverksamhet, något som saknas i reformagendan, och att hälften av biståndet ska gå till kvinnor och flickor och att 10 procent ska öronmärkas för SRHR, sexuell reproduktiv hälsa och rättigheter. Vi vill återinföra den feministiska utrikespolitiken, som gjorde skillnad på riktigt. I en tid när jämställdhet, hbtq-personers rättigheter och rätten till SRHR är under attack behöver Sverige steppa upp och agera motvikt. Tyvärr ser vi inte det.

Det är allvarligt att regeringen dessutom urholkar biståndet genom att använda biståndsmedel för sådant som inte får räknas som bistånd enligt OECD-Dacs regelverk. Det gäller exempelvis inhemska kostnader för integration och återvandring.

Särskilt allvarligt är att regeringen slutit ett hemligt avtal utan underskrifter eller bindande garantier om bistånd i utbyte mot att Somalia tar emot utvisade somalier. 100 miljoner i biståndsmedel har via mellanhänder gått till projekt som står nära den somaliska premiärministern, en premiärminister som leder det land som står näst högst på listan över de mest korrupta länderna i världen, som är uttalat antisemit och öppet hyllar Hamas. Bistånd ska inte användas som muta. Biståndet till Somalia är en ren skandal!

Vi är djupt oroade över att regeringen i reformagendan i alltför hög utsträckning betonar vikten av att biståndet ska gynna svenska intressen, handel och näringsliv. Det finns risk för att vi går mot ett mer bundet bistånd, något som för decennier sedan avskaffades som ett både dyrt och ineffektivt bistånd. Biståndet ska inte utgå från svenska intressen utan från fattigdomsbekämpning och mottagarens behov.

Vi ser även att regeringen vill överföra mer resurser till det humanitära biståndet, trots att vi vet att det är det långsiktiga utvecklingsbiståndet som är mest effektivt. Även kärnstödet till FN-organisationer skärs ned, trots att vi vet att kärnstödet är oerhört viktigt för FN-organisationernas flexibilitet och möjlighet att snabbt vara på plats vid kriser och konflikter.

Vi ser hur regeringen överger allt fler fattiga länder i världen, något som går helt emot målsättningen om att bistå de mest utsatta. Det drabbar arbetet för demokrati, mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter och klimatet hårt. Viktiga framsteg som uppnåtts riskeras att rullas tillbaka. Det går att lyfta fram många exempel på välfungerande projekt som nu tvingas avslutas, som stöd till fattiga bönder i Tanzania och Moçambique.

Ett annat exempel är utfasningen av stödet till Afghanistan, som drabbade Rädda Barnens framgångsrika projekt till stöd för utsatta barn och deras familjer. Extremt utsatta barn som är involverade i barnarbete kommer inte längre att ha tillgång till utlovad daglig verksamhet, psykosocialt stöd och utbildning som tar dem bort från barnarbete och in i en trygg verksamhet. Stödet till familjerna krävs under en längre period för att skapa en hållbar hushållsekonomi, så att de inte längre är i behov av barnarbete. Det minsta man kunde begära är att projektet hade fått avslutas under ordnade former, men nu avbryts det mitt i. Detta undergräver självklart förtroendet för svenskt bistånd.

I över 60 år har svenska civilsamhällesorganisationer och folkrörelser spelat en central roll i biståndsarbetet. Regeringen har utarbetat en strategi för civilsamhället – en strategi som föregicks av stor oro och oreda när Sida sa upp ett stort antal avtal som drabbade omkring 2 000 partner i 90 länder. Omläggningen hade kunnat skötas mycket bättre om ingångna avtal hade fått löpa tiden ut.

Den nya strategin innehåller en del tveksamma skrivningar som kan innebära att civilsamhällets oberoende är hotat. Vänsterpartiet vill se ett starkt oberoende civilsamhälle med ett starkt stöd.

I vårt närområde rasar kriget i Ukraina, och civilbefolkningen drabbas hårt. Självklart ska vi fortsätta att bistå det ukrainska folket på alla sätt politiskt, humanitärt och militärt. Återuppbyggnaden av Ukraina kommer att kosta enorma summor, och här måste omvärlden hitta andra lösningar än att enbart belasta biståndet.

Sudan är, med 11 miljoner människor på flykt undan krig, våldtäkt och svält, den kanske värsta humanitära katastrofen i världen just nu, enligt FN. I den här situationen måste omvärlden göra sitt yttersta för att bistå med mat, medicin och förnödenheter. Omvärlden måste även agera för att få slut på kriget, bland annat genom att se till att stoppa vapenleveranser till parterna. Sverige ska inte sälja vapen till länder som bidrar till konflikten.

Trots den bräckliga vapenvilan i Gaza kommer behovet av bistånd att vara enormt under lång tid, som ett resultat av Israels folkmord och totala ödeläggelse av Gaza. Vintern närmar sig, och tusentals palestinier lever i usla tält utan värme. En nyckelorganisation är FN-organet UNRWA, som sedan decennier har FN:s mandat att bistå palestinska flyktingar.

UNRWA är den organisation har bäst kapacitet att nå ut till de drabbade och har tusentals anställda på plats. Trots detta har Sveriges regering valt att dra in stödet till denna oumbärliga organisation. Vänsterpartiet öronmärker 1 miljard till UNRWA i sin skuggbudget.

Samtidigt ser vi hur våldet på Västbanken ökar. Palestinier dödas eller fördrivs med våld, och palestinska samhällen raseras. Enbart i oktober utförde aggressiva israeliska bosättare över 260 attacker. I den här svåra situationen väljer regeringen att vidta helt felaktiga åtgärder. Biståndet till Palestina måste öka, den särskilda strategin återinföras och stödet till det ekumeniska följeslagarprogrammet och organisationer som jobbar för fred, demokrati och mänskliga rättigheter måste återupptas, inklusive stödet till UNRWA.

Det måste kosta att begå krigsbrott. Därför måste Sverige fortsätta att trycka på om sanktioner mot Israel och börja med att frysa associationsavtalet mellan EU och Israel.

Jordens resurser är i dag extremt ojämlikt fördelade. Världens rika människor har orsakat klimatkrisen och har fortfarande störst negativ påverkan på klimatet. Men det är utvecklingsländerna som kommer att få bära 75–80 procent av klimatkrisens skador och kostnader. Det ser vi tydligt i dag. Siffrorna kommer från Världsbanken. De rika länderna måste därför öka stödet till de fattiga länderna. Det räcker dock inte med bistånd för att möta klimatutmaningen, utan här måste betydligt mer resurser avsättas.

Bistånd kan inte lösa alla världens utmaningar, men det kan bidra till en positiv utveckling. För en verklig och långsiktig förändring krävs att de ohållbara skuldbördorna hanteras och åtgärdas och att åtgärder vidtas för att få till ett rättvisare skattesystem och för att stoppa den globala kapital- och skatteflykten.

Varje år förlorar utvecklingsländer mer pengar på grund av företags skatteflykt än vad de får i bistånd – pengar som behövs för satsningar på exempelvis skolor och sjukvård.

Vänsterpartiets budget måste ses som en helhet. Vi avstår därför från ställningstaganden här utan redogör i stället för våra satsningar i ett särskilt yttrande.

Fru talman! Helt kort om den palestinska organisationen och det projekt som ledamoten hänvisar till: Det var ett projekt som pågick för flera år sedan och som gällde en ungdomsorganisation. Vi har gjort en egen utredning som helt tydligt visar att inga pengar har gått till någonting annat än vad de skulle gå till. Det har inte gått pengar till att stödja någon form av terrorism eller terrororganisationer på något sätt.

Om vi återgår till Somaliafrågan har Somalia självklart enligt folkrätten en skyldighet att ta emot personer som har begått grova brott och därmed utvisas. Men Somalia har alltså för att gynna den egna regimen kunnat ställa krav på att Sverige ska ställa om biståndet. För att tala klarspråk är det här inget annat än en muta. Biståndspengar ska inte användas som en muta. Självklart ska inte biståndspengar hamna i fickan på en korrupt premiärminister och hans närstående. Det borde vara en självklarhet.

Somalia ligger på näst sista plats i Transparency Internationals årliga globala korruptionsindex. Att regeringen har velat hålla överenskommelsen hemlig tyder på att de själva uppfattar den som tveksam.

Regeringen har varit tydlig med att inga biståndsmedel får gå till organisationer som har minsta samröre med Hamas eller någon annan islamistisk organisation – men att skicka biståndsmedel till Somalias premiärminister verkar inte vara något problem, trots att han uppmärksammats för att ha gjort grova antisemitiska uttalanden och hylla terrororganisationen Hamas. Det är minst sagt anmärkningsvärt.

Ska verkligen svenska biståndsmedel gå till en korrupt premiärminister som gjort antisemitiska uttalanden och hyllat terrororganisationen Hamas? Hur kan det vara förenligt med Sveriges arbete mot korruption, som biståndsministern varit så tydlig med att han vill intensifiera?

Fru talman! Tack, Katarina Tolgfors, för anförandet!

Ledamoten säger att det är viktigt att prioritera. Då undrar jag hur man har prioriterat när man väljer att sluta ett hemligt avtal med den somaliska regimen.

Den 1 oktober avslöjade Ekot, Sveriges Radio, en hemlig uppgörelse mellan Sverige och den somaliska regeringen, där biståndsmedel har styrts om i utbyte mot att Somalia tar emot medborgare som nekats uppehållstillstånd i Sverige. Det avslöjades även att det finns ett skriftligt avtal men utan underskrifter eller bindande garantier. 100 miljoner av svenska biståndsmedel har överförts till projekt närstående den somaliska premiärministern Hamza Abdi Barre och kretsen närmast honom. Dessutom har skattemedel använts för att betala höga löner till tre personer närstående premiärministern.

Regeringen talar ofta om vikten av transparens i biståndet, men det här avtalet har man alltså försökt att hemlighålla. Det är helt uppenbart, och det kan jag förstå eftersom det här inte kan liknas vid något annat än en stor skandal. Men tack vare duktiga journalister har skandalen avslöjats.

Det här liknar korruption och måste kallas för vad det är: en muta. Anser ledamoten verkligen att vi ska använda biståndsmedel och skattemedel för att muta en korrupt premiärminister? Är det verkligen att göra rätt prioriteringar?

Jag beklagar att biståndsministern inte är här för att svara på mina frågor. Ledamoten som representerar Moderaterna får därför svara.

Fru talman! Jag tackar för svaret.

Att regeringen har försökt mörka avtalet är oerhört uppenbart. Det var först efter Dagens Ekos och Dagens Nyheters noggranna granskningar som detta blev uppenbart och tydligt. Dagens Nyheter visade det bland annat genom en mejlkonversation med den före detta svenska ambassadören i Somalia som man fått fram. I mejlet skriver ambassadören tydligt att det avtal som kommit på plats bör hållas hemligt, så det är uppenbart något som man skäms över.

Jag tycker inte att jag får tillräckligt bra svar på min fråga. Ska vi verkligen ge bistånd till en premiärminister som är tydlig antisemit och som hyllar Hamas? Är inte det att gå emot Sveriges principer om att vi inte ska ge någon form av stöd till organisationer som har något som helst samröre med islamistiska organisationer?

Jag tycker att det är högst anmärkningsvärt att man gör på detta sätt. Jag skulle gärna vilja ha svar på den frågan.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för anförandet.

Yasmine Eriksson säger att det ska vara ordning och reda i biståndet och att biståndet ska granskas noga. Då blir det märkligt när vi ser hur regeringen har gjort sitt bästa för att mörka biståndsavtalet mellan Somalia och Sverige. Regeringen har varit oerhört tydlig med att inga biståndsmedel får gå till någon organisation som har minsta samröre med Hamas eller andra islamistiska organisationer. Regeringen frös till och med biståndet till Palestina och krävde att Sida genomförde två separata utredningar för att försäkra sig om att inte en enda svensk krona gick till någon organisation som hade något som helst samröre med Hamas.

Däremot verkar det inte vara några som helst problem med att skicka bistånd till Somalias premiärminister Hamza Abdi Barre, trots att han har uppmärksammats för att ha gjort grova antisemitiska uttalanden och hyllat terrororganisationen Hamas. Det är mot den bakgrunden minst sagt anmärkningsvärt. Ska svenska biståndsmedel gå till en korrupt premiärminister som har gjort antisemitiska uttalanden och hyllat terrororganisationen Hamas? Hur kan det vara förenligt med Sveriges policy om att inte stödja några organisationer som har samröre med islamistiska organisationer, och hur främjar det arbetet mot korruption som biståndsministern har varit så tydlig med att han vill intensifiera? Står verkligen Sverigedemokraterna bakom detta?

Fru talman! Jag tackar för svaren.

Regeringens politik undergräver faktiskt det förebyggande arbetet. Ni investerar inte det som behövs i välfärden, i skolan och i kommuner och regioner så att de kan anställa fler lärare, kuratorer, psykologer, socialsekreterare och så vidare för att möta de här barnen, som verkligen behöver stöd och hjälp. Ni gör tvärtom, Gunnar Strömmer. Ni skär ned på välfärden. Det verkligt förebyggande arbetet är ju att se till att vi får en stark välfärd som kan möta de här behoven.

Jag vill återgå till förslaget om att sänka straffbarhetsåldern. Jag tycker inte att jag fick något riktigt svar på min fråga.

De tunga remissinstanserna – polisen, Kriminalvården, Domstolsverket, Åklagarmyndigheten med flera – är jättekritiska, som jag nämnde tidigare. Varför lyssnar ni inte på de här experterna? Det hjälper inte att sätta 13-åringar i fängelse. Det får motsatt effekt.

Vi kan titta på Danmark. De sänkte straffbarhetsåldern från 15 till 14 år. Då ökade ungdomsbrottsligheten, eftersom gängen i stället började rekrytera allt yngre personer. Då gick man tillbaka till det ursprungliga förslaget. Varför tittar ni inte på detta? Varför lyssnar ni inte på experterna och forskningen på området och ser till att inte gå vidare med detta förslag?

Självklart måste vi hantera barnen som begår de riktigt allvarliga brotten. Men det måste vi göra på ett annat sätt. Vi måste se till att de här barnen får en väg ut ur kriminaliteten och en väg in i samhället i stället. De ska få stöd och hjälp för detta. Man måste ha personal som har rätt kompetens och rätt utbildning för att möta de barnens behov.

Det är klart att det måste få konsekvenser att begå de här absolut allvarligaste brotten, som har begåtts. Men vägen framåt är inte att sätta barn i fängelse och att sänka straffbarhetsåldern.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar justitieministern för anförandet. Jag tackar också för att justitieministern deltar i debatten. Det är berömvärt att vi får möjlighet att ställa frågor.

När ungdomar och unga barn rekryteras till de kriminella gängen är det ett samhälleligt misslyckande. Samhället har inte lyckats skydda barnen. Regeringen och Sverigedemokraterna svarar genom att föreslå att straffbarhetsåldern ska sänkas till 13 år och att det ska vara möjligt att sätta barn i fängelse.

Förslaget har sågats jäms med fotknölarna av i stort sett alla instanser som har någon form av kunskap och insyn i straffrättsliga frågor. Det strider även mot barnkonventionen, där Sverige var ett av de första länderna att skriva under. En rad barnrättsorganisationer är kritiska, till exempel Rädda Barnen, Barnombudsmannen och Bris. Forskare och flera tunga myndigheter har förkastat förslaget och är djupt kritiska, till exempel Åklagarmyndigheten, Polismyndigheten, Domstolsverket, Justitieombudsmannen och Kriminalvården.

Forskningen visar att en sänkning av straffrättsåldern inte minskar kriminaliteten bland barn. Det finns inga bevis för det. Tvärtom finns en risk för att brottsligheten kommer att öka i stället. Det här är fel väg att gå. Varför lyssnar inte regeringen på myndigheter, forskare och barnrättsorganisationer och slänger förslaget i papperskorgen?

Fru talman! Jag tackar för de ytterligare frågorna.

Jag kommer inte här och nu att redogöra för om vi kommer att lägga in några veton eller inte. Jag tror inte att vi kommer att lägga in några veton över huvud taget. Om vi får möjligheten kommer vi naturligtvis att gå in i en förhandling för att se hur och var vi kan komma överens. Jag tror att det finns goda förutsättningar att göra det på en mängd olika områden, till exempel när det gäller det förebyggande arbetet och satsningar på välfärden. Det kan handla om satsningar på skola, socialtjänst och andra saker som är helt nödvändiga för att verkligen komma till rätta med den grova kriminaliteten, särskilt när det gäller nyrekrytering av barn.

När det gäller internet tycker jag, som jag sa tidigare, att det är otroligt viktigt att ge polisen mer resurser att patrullera på nätet för att upptäcka de personer som försöker rekrytera barn och unga. Det tror jag är ett otroligt mycket effektivare sätt att arbeta på.

Fru talman! Jag tackar justitieministern för frågorna.

Att Vänsterpartiet har gått emot flera av regeringens förslag om hårdare straff och så vidare beror på att vi helt enkelt inte tror att de är verkningsfulla och effektiva. Det ser vi också i slutresultatet. De har ju inte hjälpt, utan vi ser till exempel hur nyrekryteringen av unga fortsätter och hur allt yngre barn och unga dras in i de kriminella gängen. Det är uppenbarligen så att andra åtgärder måste till.

Därför har vi föreslagit en rad andra åtgärder, till exempel trygghetszoner; man ger stöd under lång tid till det lokala samhället för att man ska kunna samarbeta brett och möta de här ungdomarna. Vi vill ha en haverikommission som samarbetar och lägger fram en handlingsplan för att komma till rätta med den grova kriminaliteten. Vi har en rad konkreta förslag som vi tycker är mycket bättre än de förslag som regeringen har lagt fram.

Jag tror att det finns goda förutsättningar för regeringssamarbete. Men om flera partier ska samarbeta är det inget parti som kan få igenom all sin politik, utan man måste kompromissa. Exakt vilka frågor vi kommer att kompromissa om tänker jag inte stå här och redogöra för i kammaren, utan det blir naturligtvis en förhandlingsfråga. Men jag ser att det finns goda möjligheter att samarbeta om att till exempel stärka det förebyggande arbetet och ge mer stöd till kommuner och regioner, så att de kan satsa och investera i skola, socialtjänst och liknande åtgärder som är helt nödvändiga för att vi ska komma till rätta med kriminaliteten på sikt.

Fru talman! Trots straffskärpningar, mer hemliga tvångsmedel och omfattande och offensivt polisarbete ligger skjutningarna och sprängningarna fortsatt på en hög nivå i vårt land. Allt fler yngre rekryteras in i de kriminella gängen. Det är djupt oroande. Samtidigt är det kris i kriminalvården med överfulla häkten och anstalter. Det är uppenbart att regeringens åtgärder inte fungerar särskilt väl.

Personer som begår brott ska självklart åtalas och ställas till svars. Det kan också finnas straff som behöver skärpas, till exempel vid vapenbrott, narkotikasmuggling eller sexualbrott. Straffen måste dock alltid vara väl underbyggda utifrån nödvändighet, effektivitet och proportionalitet.

Även rättskedjan behöver hänga ihop, så att de satsningar på till exempel polisen som leder till ett ökat antal ärenden också innebär att dessa kan utredas av åklagare och avgöras i domstolarna på ett effektivt sätt och inom rimlig tid. Så är det inte i dag.

Högerpartierna låter dessvärre ofta känslor, tyckande och ren populism i stället för forskning och beprövad erfarenhet ligga till grund för rättspolitiska åtgärder. Längre straff, förvaringsstraff, sänkt straffmyndighetsålder och särskilda ungdomsfängelser kommer inte att leda till minskad kriminalitet. Åtgärderna riskerar tvärtom att bli kontraproduktiva. Det visar forskning på området.

Särskilt allvarligt är förslaget om att sänka straffbarhetsåldern till 13 år. Forskare och tunga myndigheter, som Åklagarmyndigheten, polisen, Kriminalvården med flera, är mycket kritiska mot att sänka straffbarhetsåldern till 13 år och sätta barn i fängelse. Det är en kritik som de delar med Barnombudsmannen, Rädda Barnen och Justitieombudsmannen, för att nämna några på den långa listan. Förslaget strider mot barnkonventionen, som Sverige var ett av de första länderna att skriva under.

Forskning och exempel från Danmark visar att förslaget kan få motsatt effekt och i stället öka ungdomsbrottsligheten. Gängen börjar i stället rekrytera allt yngre barn. Regeringen borde lyssna på experter, myndigheter och forskning och dra tillbaka förslaget.

För att verkligen minska den grova kriminaliteten och stärka människors trygghet, särskilt i politiskt eftersatta områden, krävs en gemensam politisk vilja att minska klassklyftorna i samhället. I ett samhälle med en väl utbyggd välfärd, där de ekonomiska klyftorna jämnats ut och där människor har en bra bostad och ett jobb att gå till, ökar tryggheten och brottsligheten minskar.

Men i stället för att investera i ett tryggare samhälle prioriterar regeringen stora skattesänkningar, som främst gynnar dem med störst plånböcker. Efter tre år med Tidöpartiernas svältkurer tömmer regeringen statskassan och låter välfärden stå för notan. Den politiken ökar de ekonomiska klyftorna ytterligare samtidigt som vi har en av Europas högsta arbetslöshetssiffror och en växande barnfattigdom. Sverige hör till de länder i OECD där den ekonomiska ojämlikheten ökat mest sedan mitten av 1980-talet.

I Vänsterpartiets budgetalternativ finns en annan inriktning. Vi bygger Sverige starkare samtidigt som vi utjämnar de ekonomiska klyftorna. För att få ned den grova brottsligheten måste mer fokus riktas mot att förhindra rekryteringen av barn och unga till gängkriminalitet. Det brottsförebyggande arbetet börjar med en väl utbyggd välfärd för alla.

Om skolan, fritidsaktiviteterna och samhället i övrigt fungerar väl minskar möjligheterna att rekrytera barn och ungdomar in i kriminalitet. Vi vet att den överväldigande majoriteten av de barn som dras in i kriminalitet har en bristfällig skolgång. Skola, fritidsverksamhet och civilsamhällesorganisationer liksom socialtjänsten behöver få bättre resurser. Det handlar även om insatser på kort sikt, till exempel att sprida projekt som Sluta skjut-projektet i hela landet och det framgångsrika konceptet från Sundsvall där man ger unga möjlighet att arbeta.

Vänsterpartiet menar att regeringen måste ta ett helhetsgrepp och tillsätta en haverikommission för att med utgångspunkt i forskning och beprövad erfarenhet minska skjutningar, sprängningar, dödligt våld och gängkriminalitet. Alla berörda aktörer och myndigheter, som polis, kriminalvård och Brottsförebyggande rådet, och socialtjänst, skola, civilsamhällesorganisationer, relevanta forskare med flera behöver samlas för att ta fram en konkret handlingsplan med både akuta åtgärder och åtgärder på lång sikt.

Vänsterpartiet har utöver detta en lång rad förslag inom rättspolitikens område. De finns med i vårt förslag till budget. Jag tänker redogöra för några av dem.

För att på allvar säkra tryggheten i samhället och i politiskt eftersatta områden vill vi införa trygghetszoner i stället för visitationszoner. I en trygghetszon ska skolor, socialtjänst, polis och andra myndigheter och civila organisationer få extra resurser under en längre period. Syftet är att stärka det brottsförebyggande arbetet genom bland annat ökad närvaro och ett ökat socialt engagemang för att bygga lokalt förtroende tillsammans med och för människorna i området.

Vänsterpartiet avsätter 200 miljoner kronor till Polismyndigheten för det ändamålet, men den totala satsningen uppgår till 500 miljoner och fördelas förutom på utgiftsområde 4 även på tre andra utgiftsområden.

Polisen och tullverksamheten behöver få ökade resurser för att i större utsträckning kunna stoppa narkotika, vapen och sprängmedel redan vid landets gränser. För detta ändamål föreslår Vänsterpartiet en ökning av anslaget till Polismyndigheten med 50 miljoner jämfört med regeringens förslag.

Regeringen vill gärna fokusera mer på brottsoffer, men då måste stödet till brottsoffer riktas rätt. Vi är de första att hålla med om att detta stöd verkligen behöver stärkas. Vänsterpartiet lägger därför fram två konkreta förslag i vår budget på hur det kan ske: öka stödet till våldsutsatta kvinnor och även öka stödet till rättshjälp.

Var femte vuxen kvinna i Sverige har någon gång i sitt liv utsatts för allvarligt sexuellt våld, oftast av en man hon haft en relation med. Att bekämpa mäns våld mot kvinnor är en av de viktigaste feministiska frågorna. Vänsterpartiet vill införa ett paket för att komma till rätta med alla former av våld mot kvinnor. Där ska polis, åklagare och domare ingå. Syftet är att mäns våld mot kvinnor, sexköp och människohandel för sexuella ändamål ska hanteras med ökad kompetens, rättssäkerhet och seriositet i hela rättskedjan.

Vänsterpartiet avsätter därför 30 miljoner kronor, som fördelas med 10 miljoner kronor var till Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten och Sveriges Domstolar. Vi vill även öka stödet till kvinnojourerna, som gör ett oerhört viktigt arbete för att stötta våldsutsatta kvinnor och barn.

Inkomsttaket för rättshjälp har inte höjts sedan slutet av 90-talet. Vänsterpartiet vill därför höja inkomsttaket i syfte att ge fler personer tillgång till stödet och en rättvis prövning i domstol. Problemet är framför allt stort i förvaltningsmål och familjemål. Vänsterpartiet avsätter 35 miljoner kronor mer än regeringen till rättshjälp.

Vi vill komma till rätta med välfärdsbrottsligheten. Det ska inte vara möjligt för privata företag som drivs av kriminella gäng att starta och driva till exempel vårdcentraler, vaccinationsmottagningar och HVB-hem. Vänsterpartiet satsar därför 60 miljoner kronor mer än regeringen på Ekobrottsmyndigheten i syfte att dels inrätta en specialenhet för att bekämpa kriminalitet i välfärden, dels införa en analysgrupp eller hubb med experter inom området för att utredningar och kommande lagförslag ska få bättre motståndskraft mot välfärdskriminalitet och organiserad brottslighet.

Vänsterpartiets budgetalternativ bör ses som en helhet. Därför väljer jag att avstå från ställningstagande och i stället hänvisa till det särskilda yttrandet om Vänsterpartiets politik inom utgiftsområde 4.