Katarina Tolgfors (M) svarade Lotta Johnsson Fornarve i en replik om Internationellt bistånd i debatten ”Protokoll 2025/26:52 Måndagen den 15 december” den 15 dec 2025.
Lotta Johnsson FornarveV· i en replikTack, Katarina Tolgfors, för frågorna och för berömmet, får man väl ändå säga! Jag vet att också Katarina Tolgfors har ett engagemang för jämställdhetsfrågorna, men tyvärr ser vi inte det i er budget. Vi ser i stället…Fru talman! Regeringens och Sverigedemokraternas stora nedskärning och omläggning av biståndet håller på att slå sönder ett väl fungerande bistånd. Att regeringen och Sverigedemokraterna redan tidigare övergett enprocentsmålet och sänkt biståndet i en tid när den extrema fattigdomen ökar och behoven är som allra störst är ett slag mot de människor som har det allra svårast.
Vänsterpartiet står upp för enprocentsmålet, men vi har i vår skuggbudget inte möjlighet att återställa hela den enorma summa som krävs. Vi lovar dock att vi kommer att göra allt för att stegvis återställa biståndet till 1 procent under kommande mandatperiod om vi får inflytande. Vi lägger dock 4 miljarder mer än regeringen redan i denna budget.
De enorma neddragningarna av det amerikanska humanitära biståndet innebär att 14 miljoner människor riskerar att dö fram till 2030, enligt en rapport från The Lancet. Av dem en tredjedel är barn. Även Globala fondens viktiga arbete med vaccinering är hotat.
I den här svåra situationen behöver ansvarsfulla länder samarbeta med civilsamhället och multilaterala organisationer och snarare öka än minska biståndet. Särskilt viktigt är det att öka stödet till jämställdhet och SRHR. Det är ett område som drabbats särskilt hårt av Trumpadministrationens neddragningar.
Regeringen lämnade den feministiska utrikespolitiken men betonar att jämställdhet är ett kärnvärde. Det är svårt att ta detta på allvar när vi ser hur biståndet till jämställdhet minskar.
I den nuvarande strategin sänks anslaget med 240 miljoner kronor jämfört med föregående strategiperiod. Även stödet till kvinnoorganisationer minskar. Att använda bistånd för att öka jämställheten är oerhört klokt och framgångsrikt. Att investera i kvinnors möjlighet till egen försörjning och egenmakt är en nyckelfaktor för en gynnsam samhällsutveckling.
Tillgång till rent vatten och grundläggande sanitet är också en viktig jämställdhetsfråga. Årligen dör 1 miljon mödrar och nyfödda barn på grund av infektioner som är kopplade till brist på rent vatten, sanitet och hygien i samband med förlossning, visar en rapport från Wateraid.
Vänsterpartiet anser att genusperspektivet ska genomsyra all biståndsverksamhet, något som saknas i reformagendan, och att hälften av biståndet ska gå till kvinnor och flickor och att 10 procent ska öronmärkas för SRHR, sexuell reproduktiv hälsa och rättigheter. Vi vill återinföra den feministiska utrikespolitiken, som gjorde skillnad på riktigt. I en tid när jämställdhet, hbtq-personers rättigheter och rätten till SRHR är under attack behöver Sverige steppa upp och agera motvikt. Tyvärr ser vi inte det.
Det är allvarligt att regeringen dessutom urholkar biståndet genom att använda biståndsmedel för sådant som inte får räknas som bistånd enligt OECD-Dacs regelverk. Det gäller exempelvis inhemska kostnader för integration och återvandring.
Särskilt allvarligt är att regeringen slutit ett hemligt avtal utan underskrifter eller bindande garantier om bistånd i utbyte mot att Somalia tar emot utvisade somalier. 100 miljoner i biståndsmedel har via mellanhänder gått till projekt som står nära den somaliska premiärministern, en premiärminister som leder det land som står näst högst på listan över de mest korrupta länderna i världen, som är uttalat antisemit och öppet hyllar Hamas. Bistånd ska inte användas som muta. Biståndet till Somalia är en ren skandal!
Vi är djupt oroade över att regeringen i reformagendan i alltför hög utsträckning betonar vikten av att biståndet ska gynna svenska intressen, handel och näringsliv. Det finns risk för att vi går mot ett mer bundet bistånd, något som för decennier sedan avskaffades som ett både dyrt och ineffektivt bistånd. Biståndet ska inte utgå från svenska intressen utan från fattigdomsbekämpning och mottagarens behov.
Vi ser även att regeringen vill överföra mer resurser till det humanitära biståndet, trots att vi vet att det är det långsiktiga utvecklingsbiståndet som är mest effektivt. Även kärnstödet till FN-organisationer skärs ned, trots att vi vet att kärnstödet är oerhört viktigt för FN-organisationernas flexibilitet och möjlighet att snabbt vara på plats vid kriser och konflikter.
Vi ser hur regeringen överger allt fler fattiga länder i världen, något som går helt emot målsättningen om att bistå de mest utsatta. Det drabbar arbetet för demokrati, mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter och klimatet hårt. Viktiga framsteg som uppnåtts riskeras att rullas tillbaka. Det går att lyfta fram många exempel på välfungerande projekt som nu tvingas avslutas, som stöd till fattiga bönder i Tanzania och Moçambique.
Ett annat exempel är utfasningen av stödet till Afghanistan, som drabbade Rädda Barnens framgångsrika projekt till stöd för utsatta barn och deras familjer. Extremt utsatta barn som är involverade i barnarbete kommer inte längre att ha tillgång till utlovad daglig verksamhet, psykosocialt stöd och utbildning som tar dem bort från barnarbete och in i en trygg verksamhet. Stödet till familjerna krävs under en längre period för att skapa en hållbar hushållsekonomi, så att de inte längre är i behov av barnarbete. Det minsta man kunde begära är att projektet hade fått avslutas under ordnade former, men nu avbryts det mitt i. Detta undergräver självklart förtroendet för svenskt bistånd.
I över 60 år har svenska civilsamhällesorganisationer och folkrörelser spelat en central roll i biståndsarbetet. Regeringen har utarbetat en strategi för civilsamhället – en strategi som föregicks av stor oro och oreda när Sida sa upp ett stort antal avtal som drabbade omkring 2 000 partner i 90 länder. Omläggningen hade kunnat skötas mycket bättre om ingångna avtal hade fått löpa tiden ut.
Den nya strategin innehåller en del tveksamma skrivningar som kan innebära att civilsamhällets oberoende är hotat. Vänsterpartiet vill se ett starkt oberoende civilsamhälle med ett starkt stöd.
I vårt närområde rasar kriget i Ukraina, och civilbefolkningen drabbas hårt. Självklart ska vi fortsätta att bistå det ukrainska folket på alla sätt politiskt, humanitärt och militärt. Återuppbyggnaden av Ukraina kommer att kosta enorma summor, och här måste omvärlden hitta andra lösningar än att enbart belasta biståndet.
Sudan är, med 11 miljoner människor på flykt undan krig, våldtäkt och svält, den kanske värsta humanitära katastrofen i världen just nu, enligt FN. I den här situationen måste omvärlden göra sitt yttersta för att bistå med mat, medicin och förnödenheter. Omvärlden måste även agera för att få slut på kriget, bland annat genom att se till att stoppa vapenleveranser till parterna. Sverige ska inte sälja vapen till länder som bidrar till konflikten.
Trots den bräckliga vapenvilan i Gaza kommer behovet av bistånd att vara enormt under lång tid, som ett resultat av Israels folkmord och totala ödeläggelse av Gaza. Vintern närmar sig, och tusentals palestinier lever i usla tält utan värme. En nyckelorganisation är FN-organet UNRWA, som sedan decennier har FN:s mandat att bistå palestinska flyktingar.
UNRWA är den organisation har bäst kapacitet att nå ut till de drabbade och har tusentals anställda på plats. Trots detta har Sveriges regering valt att dra in stödet till denna oumbärliga organisation. Vänsterpartiet öronmärker 1 miljard till UNRWA i sin skuggbudget.
Samtidigt ser vi hur våldet på Västbanken ökar. Palestinier dödas eller fördrivs med våld, och palestinska samhällen raseras. Enbart i oktober utförde aggressiva israeliska bosättare över 260 attacker. I den här svåra situationen väljer regeringen att vidta helt felaktiga åtgärder. Biståndet till Palestina måste öka, den särskilda strategin återinföras och stödet till det ekumeniska följeslagarprogrammet och organisationer som jobbar för fred, demokrati och mänskliga rättigheter måste återupptas, inklusive stödet till UNRWA.
Det måste kosta att begå krigsbrott. Därför måste Sverige fortsätta att trycka på om sanktioner mot Israel och börja med att frysa associationsavtalet mellan EU och Israel.
Jordens resurser är i dag extremt ojämlikt fördelade. Världens rika människor har orsakat klimatkrisen och har fortfarande störst negativ påverkan på klimatet. Men det är utvecklingsländerna som kommer att få bära 75–80 procent av klimatkrisens skador och kostnader. Det ser vi tydligt i dag. Siffrorna kommer från Världsbanken. De rika länderna måste därför öka stödet till de fattiga länderna. Det räcker dock inte med bistånd för att möta klimatutmaningen, utan här måste betydligt mer resurser avsättas.
Bistånd kan inte lösa alla världens utmaningar, men det kan bidra till en positiv utveckling. För en verklig och långsiktig förändring krävs att de ohållbara skuldbördorna hanteras och åtgärdas och att åtgärder vidtas för att få till ett rättvisare skattesystem och för att stoppa den globala kapital- och skatteflykten.
Varje år förlorar utvecklingsländer mer pengar på grund av företags skatteflykt än vad de får i bistånd – pengar som behövs för satsningar på exempelvis skolor och sjukvård.
Vänsterpartiets budget måste ses som en helhet. Vi avstår därför från ställningstaganden här utan redogör i stället för våra satsningar i ett särskilt yttrande.
Fru talman! Ledamoten Johnsson Fornarve är en av de ledamöter från Vänsterpartiet som jag har respekt för. Jag vet att hon har ett genuint engagemang för biståndsfrågor. Däremot har vi väldigt olika syn när det gäller hur man ska nå fram och stödja andra länder och vilken effekt man tror att det kan uppnå.
Nu kommer du, Lotta Johnsson Fornarve, att få klä skott för ditt eget parti, som du ju ändå representerar här i riksdagen. Vänsterpartiet pratar om antisemitism och Hamas i sammanhang som SRHR och hbtqi. Då undrar jag: Vilka förslag har Vänsterpartiet när det gäller att stärka flickors och kvinnors roll och situation i den typ av konflikter vi ser i Mellanöstern? Det är ju alltid de som är mest utsatta i krig och konflikter.
Er budget är faktiskt inte så mycket större. Jag tror att den ligger 4 miljarder över den budget som Tidöpartierna och regeringen har lagt fram. Hur skulle ni konkret arbeta för att stödja hbtqi-personer, flickor och kvinnor i de utsatta länderna i Mellanöstern? Där spelar kultur och religion roll för dessa personers möjligheter att leva fritt. Det spelar roll när det gäller att mänskliga rättigheter ska kunna stärkas och så vidare.
Fru talman! Tack, Katarina Tolgfors, för frågorna och för berömmet, får man väl ändå säga!
Jag vet att också Katarina Tolgfors har ett engagemang för jämställdhetsfrågorna, men tyvärr ser vi inte det i er budget. Vi ser i stället hur stödet till jämställdhet och SRHR faktiskt backar i er budget. Det är 240 miljoner mindre i strategin när det gäller jämställdhet än tidigare. Det beklagar jag verkligen. Om man nu anser att jämställdhet är ett kärnvärde måste det också synas i budgeten.
Jag menar att det absolut viktigaste för att stödja kvinnor och flickor är att tydligt i reformagendan visa att jämställdhet måste genomsyra alla olika områden. Det ska inte vara ett område vid sidan av, utan detta måste genomsyra samtliga områden. På alla punkter måste jämställdheten finnas med.
Jag ser att det är väldigt viktigt att stödja just kvinnoorganisationer, till exempel, i olika länder som faktiskt spelar en väldigt stor roll för att stödja kvinnors och flickors utveckling.
Vi kan till exempel ta RFSU:s viktiga stöd till kvinnor och flickor i Liberia – det riskeras nu i och med att man fasar ut biståndet till Liberia. Det har varit otroligt viktigt för att stärka kvinnors och flickors möjligheter och för att stärka kvinnors möjligheter till abort. Diakonias viktiga arbete i Zimbabwe för att stödja en demokratiutveckling för kvinnor är också ett viktigt projekt som nu riskeras.
Man kan göra listan hur lång som helst över viktiga projekt som nu riskeras i och med att ni fasar ut biståndet till några av de absolut fattigaste länderna – Afghanistan och så vidare. Om man nu verkligen vill satsa på kvinnor och flickor hade det naturligtvis varit otroligt mycket bättre att bibehålla det – och självklart att återuppta den feministiska utrikespolitiken.
Fru talman! Jag hörde faktiskt inte ett enda svar från ledamoten Johnsson Fornarve på frågan om hur ni i Vänsterpartiet ska använda de miljarder som ni har avsatt i biståndsbudgeten – ni har också utökat den. Jag hörde inget konkret.
Ni viftar med kortet om feministisk utrikespolitik. Ja, jag har förstått att det är det som ni har stöttat tidigare – med S-regeringarna. Men vad innebär det konkret? Innebär det att flickor och kvinnor i de länder som du själv nu pekar på har fått det bättre sedan 70-talet och 80-talet? Vad är det för konkreta åtgärder ni gör för att hbtqi-personer, till exempel, ska känna sig trygga och få leva fritt utifrån hur de vill leva sina liv? Vilka konkreta åtgärder är det ni kan komma med? Jag hörde inte det.
Sedan vill jag bara säga att ledamoten måste läsa regeringens budget. Vi ökar alltså stödet till SRHR och insatser för jämställdhet och mänskliga rättigheter – med fokus på flickors och kvinnors trygghet, säkerhet, rättigheter och frihet. Likadant är det när det gäller demokratifrågor, rättsstatens principer och människorättsförsvarare. Det är två prioriterade områden. Det ser man om man läser vår budget.
Jag får väl gå härifrån utan ett konkret svar på hur ni har tänkt – på ett bättre sätt, med mer pengar som ni har i någon skattkista – öka den feministiska utrikespolitiken, som ni kallar det. Jag kallar det symbolpolitik.
Den här regeringen ser till att vi riktar biståndet dit där det bäst behövs. Vi gör det mer transparent. På det sättet kan man åstadkomma bättre effekt med biståndspengarna för att människor, flickor, kvinnor och män ska få drägligare liv och en ekonomisk utveckling så att de kan stå på egna ben.
Fru talman! Jag tackar för ytterligare frågor.
När det gäller den feministiska utrikespolitiken är det inte någonting som har varit oväsentligt. Den feministiska utrikespolitiken har verkligen gett resultat på riktigt. Det ser vi tydligt och klart i utredningar. Fler länder vill ta efter den feministiska utrikespolitiken, och vi har sett att den har haft effekt för kvinnors och flickors rättigheter. Det är alltså väldigt viktigt att återuppta den.
Det stämmer inte att ni satsar mer på jämställdhet och SRHR. Totalt sett minskar ni jämställdhetsstrategin med 240 miljoner för den här perioden jämfört med den tidigare perioden. Så är det.
Vänsterpartiet vill att jämställdheten ska genomsyra hela biståndspolitiken. Vi vill avsätta minst 50 procent av biståndet till kvinnor och flickor och 10 procent till SRHR. Jag pekar på flera olika projekt som vi tycker är viktiga att bevara och utveckla. Det handlar väldigt mycket om att stärka civilsamhällesorganisationer som jobbar för demokrati, mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter i utsatta länder. Det är så man gör skillnad på riktigt.