Lotta Johnsson Fornarve

Fru talman! Situationen i Gaza är katastrofal. Inte sedan andra världskriget har så många barn, journalister, medicinsk personal eller FN-anställda dödats i en konflikt som under den halvårslånga konflikten i Gaza. 70 procent av alla byggnader i Gaza är skadade eller förstörda, och det finns inga säkra platser för den som söker skydd.

Israels angrepp var ett svar på Hamas blodiga angrepp på civila israeler den 7 oktober, ett angrepp som jag självklart fördömer med kraft. Men det rättfärdigar inte att Israel nu straffar hela den palestinska befolkningen så oerhört brutalt. Vi får heller inte glömma att historien inte började den 7 oktober. Den började långt innan dess.

Sedan sexdagarskriget 1967 har Israel ockuperat Gazaremsan, Västbanken och östra Jerusalem i strid med folkrätten. Allt fler illegala bosättningar har upprättats, och apartheidmuren har byggts. I skuggan av Gazakriget fortsätter de illegala bosättarna att angripa, fördriva och döda palestinier på Västbanken medan israelisk militär tittar på.

Det är uppenbart att Israel har gjort sig skyldigt till flera allvarliga krigsbrott. Fler än 33 000 döda, varav 14 000 barn, visar tydligt att Israel inte skyddar civila som man är skyldig att göra enligt krigets lagar. Det är tydligt att Israel underminerar de principer som världssamfundet kom överens om efter andra världskriget. I januari 2023 beordrade Internationella domstolen, ICJ, Israel att bland annat säkerställa tillhandahållandet av humanitär hjälp till civila i Gaza, men hjälpen uteblir och barn dödas i detta nu av svält.

Trots att rapporter strömmar in om hur Israel bryter mot krigets lagar har den svenska regeringen inte tydligt fördömt Israel. I stället frös regeringen biståndet till Palestina i ett läge där det behövdes som allra mest. Att frysa stödet till UNRWA, som är den enda hjälporganisation som är stor nog och har tillräckligt med personal på marken för att göra skillnad, var djupt oansvarigt och riskerade människoliv. Att frysa utvecklingsbiståndet till organisationer som jobbar för demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet var naturligtvis också felaktigt och katastrofalt.

Nu har biståndet delvis återupprättats, men fortfarande kvarstår många frågetecken om hur det kommer att utformas. Det som står klart är att biståndet kommer att sänkas när det i stället skulle behöva öka massivt både till Gaza och Palestina. I regeringens vårändringsbudget gör man en justering av biståndet. Det handlar om cirka 1,5 miljarder.

Vänsterpartiet menar att detta är pengar som borde ha kunnat gå direkt till Gaza som ett svar på det nödanrop som har skickats ut. Den svenska regeringen har varit för undfallande trots den akuta situationen. Jag förväntar mig att regeringen öppet stöder Internationella domstolens arbete med att utreda om Israel har gjort sig skyldigt till folkmord. Jag förväntar mig att regeringen agerar för att få stopp på kriget, kräver ett permanent eldupphör samt tydligt fördömer Israels brott mot krigets lagar.

Fru talman! Vi debatterar i dag ett betänkande med en rad förslag angående polisfrågor från allmänna motionstiden. För oss i Vänsterpartiet är det viktigt att det finns tillräckligt många poliser och att de poliser som är verksamma har en bra arbetsmiljö, att kompetensförsörjningen och fortbildningsnivån är god och att nya arbetsmetoder för ett mer effektivt arbete utvecklas.

Jag skulle vilja ansluta mig till Louise Meijer, som i sitt anförande nämnde vikten av att arbeta mot mäns våld mot kvinnor. Det är också en otroligt viktig fråga för oss i Vänsterpartiet, och vi har prioriterat den i många år.

Om vi på allvar ska komma till rätta med mäns våld mot kvinnor måste vi arbeta på ett annat sätt. Polisen måste få bättre resurser att rikta in sig på det arbetet. Kvinnojourerna måste också få ökat, inte minskat, stöd.

Vänsterpartiet har lagt fram flera förslag. Jag har i dag valt att lyfta upp frågan om att bygga upp och stärka tilliten och förtroendet för polisen i samhället i stort och i områden som är politiskt eftersatta i synnerhet.

Vi är helt medvetna om att det stora flertalet poliser gör ett alldeles utmärkt och bra arbete. Vi ser dock att det finns det som kan bli bättre och som kan utvecklas.

Polisens arbete i utsatta områden är av stor vikt för att vända en negativ utveckling och bromsa kriminaliteten. Det är dock svårt för polisen att verka för en positiv förändring om den inte har lokalbefolkningens förtroende.

För att bygga upp ett bra förebyggande arbete som motverkar kriminalitet krävs ett gott samarbete mellan lokalsamhället och polisen. Det har vi sett bland annat i vårt grannland Danmark men också på flera orter i vårt eget land. Men för att det här ska lyckas krävs ökad tillit till polisen.

Tyvärr tyder flera händelser de senaste åren på att etnisk profilering sker inom polisens verksamhet. Detta leder till att vissa personer i högre grad pekas ut av rättsväsendet. Det skadar förtroendet för rättsväsendet och för samhällets demokratiska uppbyggnad.

Att polisen gör fler kontroller i utsatta områden kan inte förklara hela problematiken. Polisens arbetsmetoder får inte baseras på fördomar. Det leder till misstro mot polisen i de områden som är allra mest i behov av polisens insatser.

För att det ska vara möjligt för polisen att bygga tillit och förtroende hos de boende i ett utsatt område måste det finnas garantier för att etnisk profilering inte förekommer. Varje gång polisen agerar rasistiskt raserar den förtroendet från de boende i området.

Jag anser därför att det är positivt att frågan om etnisk profilering har lyfts upp av polisen själv genom Brås rapport. Samtidigt befarar jag att det blir mycket svårt för myndigheten att åstadkomma verklig och positiv förändring i det rådande politiska läget.

I stället för att lägga fram fler repressiva förslag som medför ökad risk för diskriminering bör regeringen ge Polismyndigheten i uppdrag att långsiktigt förstärka mångfaldsarbetet och fördjupa den mångkulturella kompetensen hos myndighetens anställda. Vidare måste Polismyndigheten få i uppdrag att särskilt stärka förtroendet hos människor i politiskt eftersatta områden i brottsförebyggande syfte. Det är helt nödvändigt om vi ska komma till rätta med nyrekryteringen till gängen och den ökande kriminaliteten.

Diskrimineringsförbud gäller endast inom samhällsområden som anges i lagen, bland annat arbetslivet, utbildning och hälso- och sjukvård. Det finns ingen särskild bestämmelse som rör polisiär verksamhet.

I diskrimineringslagen finns en generell bestämmelse som förbjuder diskriminering när offentligt anställda bistår allmänheten med upplysningar, vägledning, råd eller annan sådan hjälp eller på annat sätt i anställningen har kontakter med allmänheten. Denna bestämmelse är alltså tillämplig på anställda hos Polismyndigheten men endast i de angivna situationerna.

I betänkandet Ett utökat skydd mot diskriminering föreslås att diskrimineringslagen utvidgas till att omfatta ett förbud mot diskriminerande polisiära ingripanden. Betänkandet, som nu remissbehandlas, bereds i Regeringskansliet.

Brå, Brottsförebyggande rådet, har studerat polisens arbete med profilering och likabehandling och publicerat resultatet i rapporten Polisens arbete med profilering och likabehandling.

Studien tillkom genom en önskan hos Polismyndigheten att en oberoende part utreder hur detta arbete ser ut på olika nivåer i organisationen. Syftet med rapporten är att den ska bidra till Polismyndighetens utvecklingsarbete inom området.

Brå gör bedömningen att Polismyndigheten står inför flera utmaningar. I rapporten finns dock flera förslag och goda exempel på hur myndigheten kan arbeta vidare för att främja likabehandling och motverka diskriminerande etnisk profilering. Arbetet måste betraktas som en ständig process som kräver kontinuerlig uppföljning.

Det är viktigt att de här förslagen fullföljs och blir verklighet. Särskilt viktigt är det att polisen har fingertoppskänsla, inte minst när det gäller barn och ungdomar eftersom de är sårbara för att hamna i händerna på nätverkskriminella, som är skickliga på att använda dålig erfarenhet av polisen för egna syften.

Med det yrkar jag bifall till reservation nummer 18.

Herr talman! Självklart måste vi göra allt för att kraftigt minska kriminaliteten i vårt samhälle och stoppa nyrekryteringen av unga till gängen. Vi ska inte ge oss förrän vi fått bort våldet från våra gator och torg och från våra hem. Men i stället för att göra det som behövs lägger regeringen fram förslag efter förslag som inte kommer att få bukt med problemen på allvar.

Ett sådant förslag är det som vi nu debatterar om säkerhetszoner - eller visitationszoner, som jag tycker är en mer passande benämning.

Trots de senaste årens stora resurstillskott till polisen, höjningar av flera straff och ökad användning av hemliga tvångsmedel har antalet gängrelaterade brott och skjutningar inte minskat nämnvärt. Det visar att det är andra åtgärder som behövs. Samtidigt är det kris i stora delar av kriminalvården med överfulla häkten och anstalter, bland annat därför att fängelsestraffen generellt blivit längre.

För att verkligen minska den grova kriminaliteten och stärka tryggheten i politiskt eftersatta områden krävs i stället för längre och hårdare straff, vistelseförbud och avlyssning utan brottsmisstanke en gemensam politisk vilja att minska de ekonomiska klyftorna i samhället. Det krävs en stor satsning på brottsförebyggande arbete som verkligen fungerar, och det börjar med en väl utbyggd välfärd. Om skolan, fritidsaktiviteter och samhället i övrigt fungerar väl minskar möjligheterna att rekrytera barn och ungdomar in i kriminalitet.

Regeringen hänvisar ofta till Danmark när det gäller brottsbekämpning men glömmer att se på vad som verkligen haft effekt i Danmark. Det blir alltmer tydligt och uppenbart att det inte är de förlängda fängelsestraffen eller visitationszonerna som haft störst effekt i Danmark. Det blir alltmer tydligt och uppenbart att det som haft störst effekt i vårt grannland i stället är det förebyggande arbetet och de förebyggande åtgärderna - att lokala företrädare gått ihop och i samarbete med polis och myndigheter byggt upp ett förtroende bland barn och unga och visat på en annan väg.

Det vi borde lära oss av Danmark är att för att det förebyggande arbetet ska fungera väl krävs det att vi bygger upp ett förtroende mellan medborgare och samhälle. Risken är överhängande att säkerhetszonerna i stället spär på och ökar misstroendet mot myndigheter i allmänhet och polisen i synnerhet. Det kan i värsta fall leda till att fler unga vänder sig bort från samhället, med förödande konsekvenser.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Säkerhetszoner

Det finns också en överhängande risk att visitationszonerna kommer att upplevas som diskriminerande och stigmatiserande. Förslaget ger polisen obegränsad möjlighet att kroppsvisitera människor utan konkret brottsmisstanke. Redan i dag finns det problem med etnisk profilering och diskriminering inom polisen. Det betyder inte att vi inte ser att majoriteten av polisen gör ett mycket bra arbete, men de här problemen finns.

Förslaget om säkerhetszoner innebär att polisen kommer att visitera människor baserat på subjektiva bedömningar av till exempel deras klädsel och utseende. Det riskerar att förvärra situationer och underminera människors förtroende för polisen. De boende i politiskt eftersatta områden som behöver polisen som allra mest kommer inte att bli tryggare av vetskapen att deras barn och andra anhöriga när som helst kan visiteras på oklara grunder.

Redan i dag finns det stora möjligheter för polis att visitera personer och göra husrannsakan i brottsförebyggande syfte. Enligt polislagen får en polis kroppsvisitera personer och genomsöka fordon och båtar i den utsträckning som behövs för att söka efter vapen eller andra farliga föremål som är ägnade att användas vid brott mot liv eller hälsa.

Vi i Vänsterpartiet anser att den befintliga lagstiftningen är tillräcklig för att polisen ska kunna visitera personer och göra husrannsakan i syfte att bland annat söka efter vapen. För att stärka tryggheten i samhället är det andra åtgärder som krävs och inte visitationszoner eller, som regeringen valt att kalla dem, säkerhetszoner.

Flera tunga remissinstanser har som vi hört avstyrkt förslaget eller är starkt kritiska.

Lagrådet ifrågasätter om remisstiden har varit tillräcklig för att tillgodose beredningskravet med särskilt avseende på att det är fråga om en lagändring av komplex natur som berör grundläggande fri- och rättigheter och rättssäkerhet.

Sveriges advokatsamfund avstyrker förslaget. Ett system med visitationszoner kan enligt samfundet inte anses vara behövligt eller nödvändigt.

Även Diskrimineringsombudsmannen, DO, avstyrker lagförslaget. Enligt DO kommer möjligheten att införa säkerhetszoner oundvikligen att medföra klara och oacceptabla risker för diskriminering som har samband med etnisk tillhörighet eller religion eller annan trosuppfattning.

Även Riksdagens ombudsmän, JO, såväl som Justitiekanslern, JK, och Civil Rights Defenders, Barnombudsmannen och Rädda Barnen avstyrker regeringens förslag.

Rädda Barnen betonar särskilt förslagets inverkan på barn och unga. Barn i politiskt eftersatta områden är redan vana att bli övervakade och granskade, och det påverkar i hög grad deras livsvillkor och deras rätt till utveckling. Att införa ytterligare en övervakningsmekanism som säkerhetszoner kommer att ytterligare försvåra för barn och påverka deras psykiska mående negativt. I grund och botten handlar det, enligt Rädda Barnen, om vilket samhälle vi vill att våra barn ska växa upp i.

Säkerhetszoner

Vänsterpartiet instämmer i remissinstansernas kritik. Regeringens förslag är djupt rättsosäkert och oproportionerligt och saknar grund i forskningen. Det är ytterst beklagligt att regeringen inte har tagit remissinstansernas befogade oro på allvar.

Vi är också djupt oroade över det repressiva övervakningssamhälle och det paradigmskifte som bryter mot rättsstatens principer som regeringen tillsammans med SD nu driver fram.

Med det yrkar jag avslag på propositionen och bifall till reservationerna 1 och 8.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 12.)

Herr talman! Jag tackar ledamoten för svaret.

Om man verkligen vill satsa på dem som bor i dessa politiskt eftersatta områden borde man satsa på förebyggande åtgärder som betyder någonting - satsa på välfärden, satsa på skolan, satsa på fritidsverksamheter - och inte på att öka otryggheten och minska tilliten till polis och myndigheter. Det är precis det man gör med det här systemet.

Tunga och viktiga remissinstanser, till exempel Diskrimineringsombudsmannen, avstyrker lagförslaget. Enligt DO kommer möjligheten att införa säkerhetszoner oundvikligen att medföra klara och oacceptabla risker för diskriminering som har samband med etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning. Även Riksdagens ombudsmän, Justitiekanslern, Civil Rights Defenders, Barnombudsmannen och Rädda Barnen avstyrker regeringens förslag. Detta är tunga instanser som har massor med kunskap och erfarenhet på området, och dem avvisar man. Varför gör man det?

Herr talman! Tack för anförandet, Martin Melin!

Jag begärde ordet eftersom jag är väldigt nyfiken på hur det kan komma sig att Liberalerna har släppt fram denna lagstiftning som så uppenbart riskerar att öka diskrimineringen i samhället. Liberalerna är ju ett parti som brukar stå upp mot diskriminering i alla lägen, men nu släpper man alltså fram denna lagstiftning där det finns en överhängande risk att visitationszonerna kommer att upplevas som diskriminerande och stigmatiserande.

Förslaget ger polisen obegränsad möjlighet att kroppsvisitera människor utan konkret brottsmisstanke. Redan i dag finns det problem med etnisk profilering och diskriminering inom polisen. Det betyder inte att alla poliser är diskriminerande, men det finns sådana inslag inom polisen och det är ett problem. Det säger också Brås rapport, som visar att polisens arbete är förenat med risk för diskriminerande etnisk profilering.

Detta finns alltså, och när det finns tycker jag att det är väldigt märkligt att man släpper fram denna lagstiftning som riskerar att öka diskrimineringen, förvärra situationen och underminera förtroendet för både myndigheten i sig och polisen i synnerhet.

Dessa områden kommer inte att bli tryggare av vetskapen om att barn och andra anhöriga när som helst kan visiteras på oklara grunder. Detta är också någonting som en rad tunga remissinstanser har yttrat sig om, till exempel Diskrimineringsombudsmannen och Rädda Barnen.

Hur kan ni släppa fram denna lagstiftning som så uppenbart riskerar att diskriminera?

Fru talman! Jag tackar för frågan.

Vi ser naturligtvis allvarligt på dessa anklagelser som har framkommit i efterhand. Nu hade detta projekt avslutats långt före Hamas angrepp den 7 oktober, men vi har som sagt verkligen gått till botten med detta och sett att inga biståndsmedel har gått till fel saker. De har gått till en plattform där ungdomar ska kunna träffas, mötas och diskutera tillsammans. Vi är helt säkra på att pengarna inte har gått till fel saker, och det har också Sida i sin granskning kollat. Båda dessa granskningar har alltså gjorts.

Framöver måste vi naturligtvis bli ännu tydligare och ännu mer noggranna när vi väljer våra samarbetspartner.

Fru talman! Tack för frågan, ledamoten!

Först vill jag säga att anklagelserna mot UNRWA inte har bekräftats. Detta var anklagelser som kom från Israel i samband med att Internationella brottmålsdomstolen kom med sitt uttalande. När det kommer anklagelser ska de naturligtvis utredas, men vi menar att denna utredning hade kunnat pågå samtidigt som man fortsatte med biståndet. Det fanns ingenting som sa att man var tvungen att stoppa biståndet för att göra denna utredning. Hittills har det inte heller framkommit några tydliga bevis för att dessa medarbetare verkligen hade deltagit i attacken.

Sedan ställdes en fråga om ett projekt som Vänsterns Internationella Forum, Vänsterpartiets biståndsorganisation, hade i Palestina. Tillsammans med Enhedslisten i Danmark stödde vi en ungdomsplattform där ungdomar skulle kunna träffas, diskutera, samarbeta, mötas och så vidare. Det kom till vår kännedom att en av organisationerna som fick stöd, DFLP, stödde Hamas attack. När det kom till vår kännedom beslutade vi oss för att gå på djupet med det och verkligen granska hur biståndet hade använts. Det visade sig att inget av våra medel hade använts till att stödja terrorism på något sätt. Sida har också granskat detta och kommit fram till samma sak: Inget av våra medel har använts på ett felaktigt sätt. Det var också ett tag sedan det här projektet avslutades.

Fru talman! Ord räcker inte till för att beskriva djupet av den humanitära katastrof och det mänskliga lidande som pågår mitt framför våra ögon i Gaza. Det måste få ett stopp, och det kan få ett stopp om den politiska viljan finns.

Israels militära operation i Gaza har lett till att fler barn, fler journalister, mer medicinsk personal och mer FN-personal har dödats än någon annanstans i världen under en konflikt sedan andra världskriget. Samtidigt beräknas omkring 50 000 kvinnor vara gravida i Gaza, och de tvingas föda under fruktansvärda sanitära förhållanden och utan bedövning. Många av dem förblöder.

Ingen plats i Gaza är säker, och det finns ingenstans att ta vägen. Över 75 procent av befolkningen har tvingats lämna sina hem. De är i desperat behov av mat, vatten, skydd och medicinsk vård. Många har flera gånger tvingats flytta och söka nytt skydd. Enligt flera hjälporganisationer lider över 2 miljoner människor av hungersnöd. Hittills har minst 30 barn dött av svält på de två sjukhus som fortfarande fungerar hjälpligt, och betydligt fler riskerar att dö om inte hjälpen kommer fram.

Människor tvingas mala djurfoder för att göra bröd på grund av bristen på vetemjöl. En del äter gräs i brist på annat. De humanitära behoven i Gaza är akuta.

Efter påtryckningar från Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centern har regeringen nu återupptagit stödet till FN-organet UNRWA. Det är naturligtvis välkommet, men stödet borde aldrig ha frysts. EU-kommissionen har dragit samma slutsats liksom Kanada, Spanien och flera andra länder.

Det pågår ett krig i Gaza - ett krig som drabbar oskyldiga civila groteskt hårt. Att i det läget strypa stödet till den enda hjälporganisation som är stor nog och har tillräckligt med personal på marken för att göra skillnad var inte bara oansvarigt; det riskerade människoliv.

Att straffa hela UNRWA med 30 000 anställda för vad möjligen ett fåtal personer har gjort sig skyldiga till är självklart felaktigt. Utredningen runt dessa personer kunde ha fortgått utan att biståndet ströps. EU:s högsta biståndschef Janez Lenarcic säger dessutom i ett uttalande att han inte sett några som helst bevis för Israels anklagelser mot FN-organet UNRWA.

Det är minst sagt anmärkningsvärt att regeringsunderlaget Sverigedemokraterna protesterade mot det återupprättade biståndet till UNRWA. Det är helt obegripligt hur Sverigedemokraterna kan motsätta sig att svältande barn och kvinnor ska få mat, vatten och hjälp av FN för att överleva.

Det svenska biståndet till Palestina är i det nuvarande katastrofläge som råder långt ifrån tillräckligt. Biståndet behöver stärkas betydligt. Regeringen återupptog dock inte utvecklingsbiståndet till Palestina, som den stoppade i samband med Hamas brutala angrepp den 7 oktober. Det är ett angrepp som självklart måste fördömas med kraft, och de ansvariga måste ställas till svars. Men det rättfärdigar inte att hela den palestinska befolkningen nu straffas urskillningslöst i något som kan liknas vid ett folkmord.

Utvecklingsbiståndet går till organisationer i Gaza och på Västbanken som arbetar emot radikalisering och för mänskliga rättigheter och jämställdhet. Det går till kvinnorättsorganisationer som utmanar patriarkala system och till grupper som dokumenterar information om Hamas övergrepp. Det går alltså till arbete som står i direkt motsats till Hamas intressen. Sida har gjort två granskningar som båda visar att inga pengar går till Hamas och att biståndet går till rätt saker. Ändå dröjer regeringen med att släppa på biståndet igen. Det visar på en nonchalans inför människors lidande.

Samtidigt fortsätter Israels bombningar och markoffensiver att döda civila i Gaza i en utsträckning som saknar motstycke. Sedan oktober har cirka 30 000 palestinier dödats och över 60 000 skadats. Många har fått bestående men. Tusentals barn som har överlevt är svårt traumatiserade. Sjukhus, skolor, FN-byggnader, bostadshus och även kyrkor har bombats till grus. Tusentals människor ligger dessutom begravda under rasmassorna.

I januari beordrade den internationella domstolen ICJ Israel att genomföra sex provisoriska åtgärder för att skydda palestinier i Gaza mot en verklig risk för folkmord. Israel ålades bland annat att förhindra och direkt straffa alla offentliga uppmaningar till folkmord samt att vidta omedelbara och effektiva åtgärder för att säkerställa tillhandahållandet av humanitär hjälp till civila i Gaza.

Alla stater, inklusive Sverige, har en skyldighet att se till att dessa åtgärder genomförs. Det är uppenbart att Israel inte har följt domstolens beslut utan medvetet orsakat en svältkatastrof.

Jag förväntar mig nu att den svenska regeringen utövar starkast möjliga påtryckningar för att Israel ska öppna gränsen till Gaza så att förnödenheter kan komma in för att rädda liv. Att Israels medvetna svältpolitik varken lett till fördömanden eller konsekvenser från Sverige är både upprörande och obegripligt. Jag har träffat en rad humanitära organisationer, och samtliga är helt ense om att det enda sättet att bromsa den kraftigt växande svältkatastrofen är en permanent och varaktig vapenvila.

Den svenska regeringen har länge kritiserats för att vara alltför tyst i frågan. Först i december röstade man för en humanitär vapenvila, men även därefter har statsministern och utrikesministern varit påfallande tysta. Jag förväntar mig att regeringen vaknar och agerar för att få stopp på kriget. Den svenska regeringen måste stå upp för folkrätten fullt ut och kraftigt protestera mot alla brott som begås mot krigets lagar och humanitär rätt.

Sveriges regering måste agera för ett omedelbart och varaktigt permanent eldupphör i Gaza. Det är inte möjligt att nå fram med livsavgörande hjälp till människor så länge belägringen, markstriderna och de urskillningslösa bombningarna fortsätter. Det är inte heller möjligt att bygga upp sjukvårdssystemet, som i dagsläget har kollapsat helt. Tillfälliga humanitära pauser räcker inte för att nå ut till hela befolkningen.

I skymundan av kriget i Gaza har situationen på Västbanken förvärrats betydligt. Våldet och fattigdomen breder ut sig i skuggan av kriget i Gaza, och situationen blir alltmer explosiv. FN rapporterar att över 600 attacker har ägt rum av israeliska bosättare sedan den 7 oktober, och totalt 19 hela byar har tvingats flytta. Över 400 palestinier har dödats på Västbanken av israelisk militär eller bosättare. Ett stort antal nya illegala bosättningar har godkänts av Israels regering.

Bosättningarna utgör ett brott mot fjärde Genèvekonventionen och anses av Internationella brottmålsdomstolen vara ett krigsbrott. Trots detta får bosättningarna fortgå. Det är hög tid att genomföra sanktioner mot bosättarna. Dessutom har bistånd för miljontals kronor förstörts av Israel både i Gaza och på Västbanken. Det kan gälla sjukhus, skolor och andra biståndsprojekt. Hur mycket bistånd som förstörts måste utredas ordentligt.

Nyckeln till en varaktig fred är att Israels ockupation av palestinsk mark upphör och att Israel respekterar palestiniernas grundläggande mänskliga rättigheter. Självklart måste gisslan som Hamas fortfarande håller friges, men vi får inte glömma bort de tusentals palestinska politiska fångar som sitter inspärrade, varav många är barn, och som aldrig ställts inför rätta.

Israels ockupation av Palestina skulle inte vara möjlig utan EU:s förmånliga handelsavtal med Israel och USA:s militära bistånd till landet. Samarbetet mellan EU och Israel är omfattande och ger EU en möjlighet att sätta press på Israel att respektera folkrätten. Sverige bör motsätta sig att EU fördjupar sitt samarbete med Israel på något område och verka för att EU suspenderar associeringsavtalet så länge Israel inte avvecklar bosättningarna och vägspärrarna på ockuperat område, avbryter blockaden av Gaza och upphör med byggandet av muren på Västbanken. Sverige kan spela en avgörande roll både för en framtida freds- och försoningsprocess och för en tvåstatslösning.

Men det som är allra mest akut i nuläget är ett omedelbart permanent eldupphör.

Jag yrkar bifall till reservationerna 6, 9 och 10. Jag ber också om ursäkt för att jag drog över min talartid.

(Applåder)

Fru talman! Jag är glad för att ledamoten på ett tydligt sätt tar avstånd från de illegala israeliska bosättningarna. Det tycker jag är ett steg åt rätt håll. Men jag tycker fortfarande att det är ett jättestort problem att man besöker de här illegala verksamheterna.

Det är ju en sak att resa till området och besöka representanter för det officiella Israel, för Palestina och så vidare. Det har jag också gjort. Men att besöka de här illegala bosättningarna är att ge dem legitimitet. Bosättningarna är ju ett brott mot fjärde Genèvekonventionen. De anses också vara ett krigsbrott av Internationella brottmålsdomstolen, så det är viktigt att man är tydlig här. Västbanken är ju ockuperad av Israel. Det anser hela det internationella samfundet, även USA och Sverige.

Jag tror att ni får ta en fördjupad diskussion inom partiet om hur ni ska jobba med den här frågan framöver.

Fru talman! Jag tackar Yusuf Aydin för anförandet.

Jag hörde redan i anförandet att ledamoten tog avstånd från de illegala israeliska bosättningarna. Det gläder mig, och det förtydligades också i replikskiftet.

Jag har samma funderingar och frågor som Johan Büser hade om besöken som ändå har ägt rum av representanter för Kristdemokraterna. Det var en stor grupp riksdagsledamöter som i augusti 2023 reste till Israel och träffade representanter för den illegala verksamheten, det vill säga de illegala bosättningarna. Man besökte bland annat Simcha Rothman, representant för det extremnationalistiska partiet Religious Zionist Party där Bezalel Smotrich är partiledare. Det är en av de mest högerprofilerade politikerna i bosättarrörelsen.

Om man säger sig vara emot bosättarrörelsen, varför besöker man dem och på det sättet legitimerar dem? Det är ett erkännande när man besöker dem. Jag får inte riktigt ihop detta. Jag skulle vilja ha ett förtydligande om varför man gör dessa besök. Det är märkligt.

Skulle det vara okej att besöka det ockuperade Krim och ha kontakt med representanter för ockupationsmakten där? Jag tror inte att ledamoten skulle tycka det, men det är lite samma sak.

Jag tror att ni har ett jobb att göra i Kristdemokraterna när det gäller de här besöken för att förtydliga att ni verkligen står upp mot de illegala bosättningarna.

Man besökte ju också organisationen Elad, som också är en bosättarorganisation som jobbar med att vräka palestinier och ta över bostäder i palestinska områden.

Fru talman! Självklart kan man utreda saker. Men att frysa och stoppa bistånd i detta katastrofala läge är fruktansvärt, för det riskerar liv. Vi ser redan att väldigt många människor har dött. Israels militära ockupation i Gaza har lett till att fler barn, fler journalister, mer medicinsk personal och mer FN-personal har dödats än någon annanstans i världen under en konflikt sedan andra världskriget.

Regeringens besked att Sverige återupptar stödet till FN-organet UNRWA var naturligtvis välkommet, men stödet borde aldrig ha frysts. Att i det svåra läge som Gaza befinner sig i, när så många oskyldiga civila drabbas så groteskt hårt, strypa stödet till den enda hjälporganisation som är stor nog och har tillräckligt med personal på marken för att göra skillnad riskerar människoliv. UNRWA är den enda organisation som har möjlighet att nå ut.

Man kan inte heller anklaga hela organisationen för vad möjligtvis ett antal personer skulle ha gjort. Det måste naturligtvis utredas, men hela organisationen kan man inte anklaga. Den bär inte ansvaret. De anklagelser som ledamoten här framställer mot UNRWA är också i stort sett helt felaktiga.

Det är helt obegripligt att Sverigedemokraterna motsätter sig att svältande barn och havande kvinnor ska få mat, vatten och hjälp av FN för att överleva. Hur många barn ska egentligen behöva dö innan Sverigedemokraterna ändrar sin uppfattning om stödet till UNRWA?

Fru talman! I ett inlägg på Facebook skriver Jimmie Åkesson att partiet är mycket bekymrat över regeringens besked om UNRWA-biståndet. Återupptaget bistånd via UNRWA riskerar att få motsatt effekt, skriver Åkesson.

Vad menar Sverigedemokraternas partiledare? Ser inte Åkesson och Sverigedemokraterna vad som sker framför våra ögon i Gaza? Ser ni inte att barn svälter ihjäl och att 2 miljoner människor lider av hungersnöd? Ser ni inte hur människor blir alltmer desperata och till och med tvingas äta gräs och djurfoder för att överleva? Ser ni inte hur hela sjukvårdssystemet har slagits ut och hur gravida kvinnor tvingas göra kejsarsnitt utan bedövning?

Ord räcker inte för att beskriva djupet av den humanitära katastrofen och det mänskliga lidande som pågår i Gaza.

När nu regeringen äntligen väljer att återuppta biståndet till UNRWA, ett bistånd som aldrig borde ha stoppats, motsätter sig Sverigedemokraterna detta. Det är helt obegripligt att Sverigedemokraterna inte vill bidra till att rädda livet på palestinska kvinnor och barn. Varför?

Herr talman! Det låter bra, men biståndet borde som sagt var aldrig ha stoppats i denna otroligt svåra situation när människor både svälter ihjäl och befinner sig på svältgränsen. Det gäller både utvecklingsbiståndet och biståndet till UNRWA.

Det har gjorts två utredningar, och speciellt utvecklingsbiståndet visade sig inte alls ha gått till fel saker utan snarare till saker som motverkar terror och till exempel Hamas verksamhet. Det gick till kvinnorättsorganisationer, organisationer som jobbar för mänskliga rättigheter och så vidare.

Det här biståndet har alltså helt motsatt effekt, så att stoppa det var helt felaktigt. Jag förstår liksom inte hur man över huvud taget kunde göra det i den situation som vi befinner oss i.

Herr talman! Situationen i Gaza är djupt katastrofal. Barn svälter ihjäl i detta nu, och människor tvingas till och med att äta gräs för att överleva. Behovet av biståndet är enormt.

Det är bra att regeringen beslutade sig för att återuppta biståndet till FN-organet UNRWA, men stödet borde aldrig ha frysts över huvud taget. EU-kommissionen har dragit samma slutsats liksom Kanada och flera andra länder.

Det pågår ett krig i Gaza, ett krig som drabbar oskyldiga civila groteskt hårt. Att i det läget strypa stödet till den enda hjälporganisation som är stor nog och har tillräckligt med personal på marken för att göra skillnad var inte bara oansvarigt - det riskerade också människoliv.

Att barn måste svälta ihjäl innan regeringen ändrade sig och återupptog biståndet till UNRWA är skrämmande. Men regeringen återupptog aldrig utvecklingsbiståndet till Palestina, som regeringen stoppade i samband med Hamas brutala angrepp den 7 oktober.

Det har nu gjorts två granskningar av Sida som visar att biståndet går till helt rätt saker och att inga pengar har gått till Hamas. Ändå dröjer regeringen med att släppa på biståndet igen. Detta tycker jag visar på en nonchalans inför människors lidande. Varför betalas inte utvecklingsbiståndet ut?

Fru talman! Det var väl den starka arbetarrörelsen och den starka svenska fackföreningsrörelsen som gjorde att vi i det här landet kunde bygga upp en stark välfärdsstat så småningom. Det var inte framför allt tack vare företagen, utan det var tack vare att en stark arbetarrörelse och en stark fackföreningsrörelse ställde krav på rättigheter som vi lyckades bygga upp en stark välfärdsstat i det här landet.

Det är precis så man måste jobba också i andra länder. Det räcker inte med att etablera företag, utan man måste koppla företagen till mänskliga rättigheter, fackliga rättigheter och garantier för sjysta löner och sjysta arbetsvillkor.

Att man etablerar företag i ett tredjeland är, som jag visade på i min interpellation, inte någon garanti för att man avskaffar fattigdomen. Vi ser tydligt i statistiken, till exempel när det gäller Afrika, att en tredjedel av dem som har ett jobb fortfarande lever i djup fattigdom. Det säger någonting om att detta är mer komplext än så. Denna fråga måste kopplas till gynnsam och hållbar utveckling och förbättrade levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom - annars kommer man inte att komma ur denna problematik.

Jag har fortfarande inte fått något bra svar på om man verkligen gjort någon konsekvensanalys av hur den förändrade inriktningen för svenskt bistånd kan påverka arbetstagares rättigheter i länder som Sverige bedriver handel och har samarbete med. Jag förväntar mig också att ministern i framtiden kommer att ha en bättre dialog och diskussion med fackföreningsrörelsen om just fackliga rättigheter med koppling till biståndet. De själva tycker ju inte att de har haft det. Detta är väl en förutsättning om man nu ska satsa så hårt på att koppla biståndet till handel och näringsliv.

Fru talman! Varför nämns inte fackliga rättigheter som en viktig del i reformagendan, om ministern nu tycker att dessa frågor är så viktiga? De nämns faktiskt inte. Man kan få en känsla av att ministern inte tycker att dessa frågor är tillräckligt viktiga.

Ministern säger också i sitt svar att han har haft en dialog med civilsamhällesorganisationer inför framtagandet av reformagendan. Jag har inför denna interpellationsdebatt haft kontakt med fackliga företrädare som inte håller med om det. Till exempel Union to Union säger att den dialog som har förts har förts tillsammans med det breda civilsamhället. Men i en sådan dialog finns det ett begränsat utrymme för att tala om organisationers särskilda inriktningar såsom fackliga rättigheter. Inte heller har några av medlemmarna, som de tre fackliga centralorganisationerna LO, TCO och Saco, haft någon bilateral dialog med ministern om dessa frågor inom det internationella utvecklingssamarbetet.

Borde det inte vara självklart att föra en dialog om fackliga rättigheter med koppling till biståndet när regeringen nu trycker så hårt på handel och näringsliv kopplat till biståndet? Tycker inte ministern att arbetstagarnas intressen är lika viktiga som arbetsgivarnas?

Ministern sa också i sitt svar att många svenska företag ligger i framkant i frågor om hållbarhet och socialt ansvarstagande. Jag är dock lite tveksam till hur det står till med den saken. Man kan till exempel se på svenska klädjättars verksamhet i länder som Bangladesh. I Bangladesh finns det i dag omkring 3 500 textilfabriker, där närmare 4 miljoner personer, varav de flesta är kvinnor, arbetar för väldigt låga löner. Textilsektorn står för majoriteten av landets export och levererar till många av Sveriges främsta varumärken. Lönerna är urusla och omöjliga att leva på.

Detta visar att det inte alltid är så att jobb garanterar en väg ur fattigdom, utan det måste också kopplas till fackliga rättigheter och så vidare. Nyligen strejkade textilarbetarna för högre löner men möttes av polis som till och med öppnade eld och dödade ett antal arbetare. Dessutom släpper klädföretagen ut massor av gifter som förstör vattendrag och miljö.

I Bangladesh uppger åtta av tio sömmerskor att de har bevittnat eller varit utsatta för våld eller sexuella trakasserier på arbetsplatsen, enligt en rapport från Fair Action, som har undersökt flera svenska klädjättar. Rapporten visar att fem av sex av de undersökta klädföretagen inte nämner könsbaserat våld och trakasserier i sin riskanalys av mänskliga rättigheter. Det verkar vara lite si och så med efterlevnaden när det gäller fackliga och mänskliga rättigheter hos de svenska företagen, även om de på papperet säger någonting annat.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Hur ska ministern garantera att handel och näringsliv som får del av bistånd lever upp till sina åtaganden när det gäller fackliga och mänskliga rättigheter? Företag har ju enligt FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter ansvar för uppföljning och för att säkerställa att mänskliga rättigheter inte kränks. Exemplet från Bangladesh talar sitt tydliga språk: Det behövs bättre granskningsmekanismer när det gäller företagen. Tyvärr har regeringen tagit bort civilsamhällets möjlighet att granska genom att informationsstödet i stort sett är slopat. Det kunde annars ha använts för bland annat detta ändamål.

Jag undrar om ministern har varit tydlig med att kritisera brister när det gäller fackliga och mänskliga rättigheter när han besökt länder som Filippinerna, där det är förenat med livsfara att vara fackligt aktiv. Filippinerna räknas ju som ett av de tio värsta länderna när det gäller just fackliga rättigheter.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret på min interpellation.

Att få organisera sig i fria och oberoende fackföreningar är en grundläggande mänsklig rättighet. Trots det är det i många av världens länder fortfarande förknippat med stor fara. Runt om i världen avskedas, trakasseras, fängslas och mördas modiga kvinnor och män bara för att de har valt att organisera sig på sina arbetsplatser och krävt sina grundläggande rättigheter. Att säkerställa löntagares rättigheter på arbetsmarknaden är centralt för att lägga grunden för en socialt, ekonomiskt och miljömässigt hållbar utveckling.

Ska fattigdomen och de ekonomiska klyftorna minska krävs fria fackföreningar som garanterar att den ekonomiska tillväxten kommer fler till del och att företagens vinster fördelas på ett mer rättvist sätt. Klyftorna mellan kvinnor och män kommer inte att kunna bekämpas om man inte säkerställer kvinnors rättigheter på arbetsmarknaden.

Attackerna mot arbetstagare ligger på en permanent hög nivå globalt. Det visar Global Rights Index 2023 som kartlägger hur mänskliga rättigheter i arbetslivet respekteras. Indexet som sammanställs varje år av världsfacket ITUC visar på en negativ utveckling, där yttrandefriheten är hårt ansatt och fackligt arbete är förenat med livsfara. Rapporten visar att 42 procent av de granskade länderna begränsar yttrande- och organisationsfriheten, vilket är en kraftig ökning de senaste tio åren. Vidare förbjuds arbetstagare i 77 procent av länderna att gå med i facken, och strejkrätten inskränks i 87 procent av länderna. Det är inte heller ovanligt att arbetstagare utsätts för våld och arresteringar, och i rapporten konstateras det att fackligt aktiva har dödats i åtta länder.

Regeringen har valt att fokusera på handel och näringsliv inom det svenska biståndet. Det innebär tveklöst betydande utmaningar. Situationen för arbetstagare är mycket allvarlig i en lång rad länder, av vilka Sverige bedriver handel och har samverkan med flera. Det gäller till exempel länder som Bangladesh, Indien, flera länder i Afrika med mera. Det ger skäl att särskilt se över vilken strategi Sverige har för att värna fackliga rättigheter i det internationella arbetet. Trots det nämns inte arbetstagares rättigheter en enda gång i regeringens reformagenda för biståndet. Hur kan det komma sig? Anser inte ministern att fackliga rättigheter är tillräckligt viktiga?

Ministern har en övertro på att handel och näringsliv skapar jobb och därmed förhindrar fattigdom. Det är tyvärr inte så enkelt. 21 procent av alla som har ett jobb i världen i dag lever trots det i djup fattigdom. I Afrika är siffran ännu större, där en tredjedel lever i fattigdom trots att de har ett arbete. Ungdomar och kvinnor är särskilt utsatta. För att handel ska gynna en hållbar utveckling behöver insatser riktas för att förbättra levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck och ske med respekt för mänskliga rättigheter och miljö.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Har regeringen gjort någon konsekvensanalys av hur den förändrade inriktningen av svenskt bistånd kan påverka arbetstagares rättigheter i länder som Sverige bedriver handel och samarbete med? Jag skulle vilja ha svar på den frågan, men jag tycker inte att jag fick det. När det gäller kontakten med fackföreningsrörelsen har den, som jag har förstått det, varit i stort sett obefintlig när det gäller diskussioner om just fackliga rättigheter. Varför är det så, om nu detta med handel och näringsliv är så viktigt? Och har ministern under sina utrikesresor passat på att föra fram kritik när det gäller just brister i de fackliga rättigheterna?

Herr talman! Jag tackar Gudrun Brunegård för svaret. Tyvärr saknar jag ett helhetsgrepp när det gäller jämställdhetsfrågorna. Jämställdheten ska genomsyra hela utrikes- och biståndspolitiken, anser jag.

Det är uppenbart att regeringen har skrotat den feministiska utrikespolitiken, som har just syftet att det ska genomsyra all verksamhet. Jag vet också att den feministiska utrikespolitiken har gjort skillnad på riktigt. Nu säger regeringen i stället att jämställdheten ska beaktas där det är relevant. Jämställdheten ska alltså bara beaktas ibland och inte genomsyra all verksamhet. Det menar jag är en tillbakagång för jämställdhetsarbetet.

Om regeringen menar att jämställdheten verkligen var viktig, varför väljer man då att halvera stödet till UN Women? Och varför saknas skrivningar om hur regeringen tänker integrera jämställdheten genom hela utrikes- och biståndspolitiken på ett sätt som beaktar individuella förutsättningar enligt ett intersektionellt perspektiv?

Fru talman! Jag tackar Gudrun Brunegård för anförandet. Regeringen, där Kristdemokraterna ingår, säger att jämställdhet är ett kärnvärde. Att kvinnor och flickor har olika förutsättningar saknas dock helt i utrikes- och utvecklingspolitiken.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utrikespolitisk debatt

Kvinnor och flickor utsätts dels på grund av sitt kön beroende på patriarkala strukturer, dels utifrån individuella faktorer, såsom funktionsnedsättning, sexuell läggning, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnicitet, trosuppfattning och ålder.

Hur arbetar Kristdemokraterna i regeringen med att integrera jämställdheten genom hela utrikespolitiken på ett sätt som beaktar individuella förutsättningar enligt ett intersektionellt perspektiv - i linje med EU:s handlingsplan för jämställdhet, som gäller för alla medlemsstater?

Fru talman! Man får vara beredd på att få alla möjliga frågor om man ställer upp i den utrikespolitiska debatten, Fredrik Malm.

Utan det svenska stödet blir Kambodjas människorättsaktivister alltmer isolerade, och spelfältet lämnas fritt för krafter som Ryssland och Kina. Det kan ju knappast ligga i det svenska intresset.

Det handlar om att stå upp för demokratiska, mänskliga och fackliga rättigheter i en väldigt hård miljö. Det finns ett enormt behov av att stötta människor som står upp för demokratiska värden nu när demokratin är på tillbakagång i stora delar av världen. Det gäller inte bara Kambodja utan också andra delar av världen, som Somalia, Sydsudan och Afghanistan, där biståndet dras tillbaka. Varför gör ni så här om ni menar att man ska stå upp för de absolut mest utsatta människorna i världen? Det stämmer inte överens med verkligheten.