Lotta Johnsson Fornarve (V) svarade Stefan Olsson i en replik om Mellanöstern och Nordafrika i debatten ”Protokoll 2023/24:88 Torsdagen den 21 mars” den 21 mars 2024.
Stefan OlssonM· i en replikSom ledamoten nämnde pausades biståndet under en tid för att säkerställa att pengar inte har gått till organisationer som har uttryckt sympatier för terrorattentatet. Det var en rimlig åtgärd, eftersom det fanns…Herr talman! I dag debatterar vi utrikesutskottets betänkande nummer 15 som behandlar motioner från allmänna motionstiden rörande Mellanöstern och Nordafrika.
Som företrädare för ett av majoritetspartierna yrkar jag bifall till utskottets förslag under samtliga punkter.
Sista dag för inlämnande av motioner under allmänna motionstiden var den 5 oktober förra året, det vill säga bara två dagar före Hamas stora terrorattentat. Motionerna som behandlas i betänkandet speglar därför inte den tragedi som sedan kommit att utspela sig. Det finns anledning att säga detta inledningsvis för att de som senare tar del av motionerna och debatten ska förstå varför de inte riktigt matchar varandra.
Herr talman! När var det egentligen fred i Mellanöstern sist? Jag kan inte riktigt påminna mig det. Mitt intresse för utrikespolitiska frågor går tillbaka till när jag var barn. Jag minns att jag som 14-åring skrev en lång uppsats om Israels krig i Libanon. Det var 1982. Jag fick lära mig om inbördeskriget, om PLO, om druserna, om maroniterna och om shia och sunni. Jag läste och skrev om hur Israel invaderade södra Libanon för att få ett slut på palestinska terrorattacker.
Långt senare känns det som att närmast ingenting har förändrats i området. Konflikten mellan israeler och palestinier är fortfarande inte löst. Israel som stat är alltjämt ifrågasatt av sina grannar. PLO har förvisso upphört med terrorism men ersatts av Hamas. Det är inte krig i Libanon, men det är inte en stabil stat. Syrien var då, precis som nu, också oroligt. Egypten var en diktatur, och Saudiarabien var ett kungligt envälde. Irak hade nyligen startat ett krig mot Iran. Israel var en demokratisk ö mitt i allt, men var då, precis som nu, ständigt rädda för att utplånas.
Kort sagt: Har någonting egentligen blivit bättre i området?
Jag är normalt sett en optimistisk person. Jag har ofta satt min tilltro till fredsförhandlingar, internationella interventioner, demokratiska val och biståndsinsatser från rika länder. Men jag får erkänna att en viss tröstlöshet ändå har börjat infinna sig. Ska det aldrig bli bra någon gång?
Samtidigt får man inte ge upp. När det brinner i Mellanöstern drabbar det nämligen förr eller senare också Sverige. Det ligger i vårt intresse, i Sveriges intresse, att så långt som möjligt arbeta för att dämpa alla de konflikter som Mellanösterns folk ständigt drabbas av.
Herr talman! Just nu är det av förklarliga skäl främst Hamas krig mot Israel som tilldrar sig uppmärksamhet. Kriget startade den 7 oktober med Hamas brutala attack mot civilbefolkningen i södra Israel. Det enda syftet med attacken var att på vidrigast tänkbara sätt mörda, våldta och röva bort civila.
Att Israel skulle invadera Gaza var med all sannolikhet något som Hamas förstod skulle ske. Att civilbefolkningen skulle drabbas visste de förmodligen också.
För svensk del är det därför först och främst viktigt att på alla sätt fördöma Hamas, inte bara för angreppet mot Israel utan också för att kriget är ett övergrepp även mot den egna befolkningen. Hamas kommer aldrig att kunna besegra Israel militärt. Fortsatt strid kommer endast att leda till att den egna befolkningen plågas till ingen nytta. Hamas gömmer sig i civilbefolkningen och använder således de sina som mänskliga sköldar. Det är en av förklaringarna till att så många civila har dött i kriget.
En kapitulation av Hamas och ett villkorslöst frigivande av gisslan skulle göra att kriget kommer till ett omedelbart slut.
Herr talman! Det har riktats hård kritik mot Israels sätt att föra krig. De civila förlusterna har varit mycket stora, och civilbefolkningen lider svårt av brist på mat och sjukvård. Den humanitära nöden är omfattande. Sverige har därför i såväl FN som EU uppmanat till ett humanitärt eldupphör så att fler hjälpsändningar ska kunna nå civilbefolkningen.
Sverige bör alltjämt mana Israel till återhållsamhet i sin krigföring. Den internationella humanitära rätten måste följas. Eftersom det finns allvarliga frågor kring hur Israel följt krigets lagar är det rimligt att internationella rättsvårdande instanser granskar krigsinsatserna och ställer eventuella missgärningsmän inför rätta. Sveriges regering bör inte föregripa en sådan rättslig process med politiska deklarationer om begångna krigsbrott.
Herr talman! I slutändan kan konflikten mellan de israeliska och palestinska folken endast lösas genom förhandlingar som leder fram till någon form av tvåstatslösning. De två folkgrupperna är jämnstora om man ser till hela området, hela Israel och Palestina tillsammans. De bor också bitvis huller om buller om varandra. Det finns inget annat sätt att lösa konflikten än att låta båda folken ha varsin stat.
För Israels del betyder det att man måste ge upp anspråken på mark på Västbanken, upphöra med bosättningar och lämna tillbaka mark som olagligt tagits i anspråk för säkerhetsbarriären. För Palestinas del betyder det att man måste överge all tilltro till Hamas och andra radikala rörelser. Hamas antisemitiska och antidemokratiska ideologi är oförenlig med ett civiliserat samhälle. Det kommer inte att finnas plats för den typen av extremism i en framtida palestinsk stat.
Herr talman! Låt mig säga något även om situationen i Röda havet. Det är ingen slump att Hamas startade sitt krig nu och att det följs av attacker från huthirebellerna mot den civila sjöfarten i Röda havet. Den bakomliggande förklaringen är Iran.
När Ryssland invaderade Ukraina uppslukades västvärlden av att hjälpa Ukraina, eftersom vi förstod att inte bara Ukrainas frihet stod på spel utan även vår egen. Detta var en riktig bedömning, men det gav tyvärr även Iran möjlighet att testa gränserna för den internationella rättsordningen.
Huthirebellerna påstår själva att attackerna sker i sympati med palestinierna i Gaza, men det är självklart endast ett svepskäl. Det är regimen i Iran som prövar hur långt dess makt sträcker sig.
Det är därför klokt av Sverige att delta i den kommande EU-insatsen som ska skydda den civila sjöfarten i området. Det rör sig i dagsläget endast om att skicka stabsofficerare, vilket inte kräver beslut av riksdagen. Men vi är inte främmande för att även skicka stridande förband om det blir aktuellt. I sedvanlig ordning bör det ske mot bakgrund av ett brett stöd i riksdagen.
Herr talman! Som jag nämnde inledningsvis började mitt intresse för Mellanöstern redan som utrikespolitiskt överintresserad tonåring. Fyra decennier senare har intresset inte avtagit. Det har inte krigen och konflikterna heller. Men hur mörkt allt än ter sig tror jag ändå att det måste bli bättre någon gång.
(Applåder)
Herr talman! Situationen i Gaza är djupt katastrofal. Barn svälter ihjäl i detta nu, och människor tvingas till och med att äta gräs för att överleva. Behovet av biståndet är enormt.
Det är bra att regeringen beslutade sig för att återuppta biståndet till FN-organet UNRWA, men stödet borde aldrig ha frysts över huvud taget. EU-kommissionen har dragit samma slutsats liksom Kanada och flera andra länder.
Det pågår ett krig i Gaza, ett krig som drabbar oskyldiga civila groteskt hårt. Att i det läget strypa stödet till den enda hjälporganisation som är stor nog och har tillräckligt med personal på marken för att göra skillnad var inte bara oansvarigt - det riskerade också människoliv.
Att barn måste svälta ihjäl innan regeringen ändrade sig och återupptog biståndet till UNRWA är skrämmande. Men regeringen återupptog aldrig utvecklingsbiståndet till Palestina, som regeringen stoppade i samband med Hamas brutala angrepp den 7 oktober.
Det har nu gjorts två granskningar av Sida som visar att biståndet går till helt rätt saker och att inga pengar har gått till Hamas. Ändå dröjer regeringen med att släppa på biståndet igen. Detta tycker jag visar på en nonchalans inför människors lidande. Varför betalas inte utvecklingsbiståndet ut?
Herr talman! Som ledamoten nämnde pausades biståndet under en tid för att säkerställa att pengar inte har gått till organisationer som har uttryckt sympatier för terrorattentatet. Det var en rimlig åtgärd, eftersom det fanns uttalanden i sociala medier som visade att det fanns medarbetare i olika organisationer som faktiskt hade dessa sympatier.
Det stämmer att pausen har varit lång, och jag håller med om att det är dags att återuppta biståndet. Om jag inte är helt felinformerad kommer det att komma ett beslut om fortsatt utvecklingsbistånd inom kort.
Herr talman! Det låter bra, men biståndet borde som sagt var aldrig ha stoppats i denna otroligt svåra situation när människor både svälter ihjäl och befinner sig på svältgränsen. Det gäller både utvecklingsbiståndet och biståndet till UNRWA.
Det har gjorts två utredningar, och speciellt utvecklingsbiståndet visade sig inte alls ha gått till fel saker utan snarare till saker som motverkar terror och till exempel Hamas verksamhet. Det gick till kvinnorättsorganisationer, organisationer som jobbar för mänskliga rättigheter och så vidare.
Det här biståndet har alltså helt motsatt effekt, så att stoppa det var helt felaktigt. Jag förstår liksom inte hur man över huvud taget kunde göra det i den situation som vi befinner oss i.
Herr talman! Jag vill påpeka att det utvecklingsbistånd som inte stoppades men pausades inte är humanitärt bistånd. Regeringen har inte förändrat det humanitära biståndet på den punkten. Här menar jag att ledamoten glider lite på sanningen.
Jag ställer mig själv frågande till varför Vänsterpartiet inte vill granska hur pengarna används om det framkommer att medlemmar i de här organisationerna uttrycker sympati för terrorattentatet. Då är det väl rimligt att man genomför en granskning? Men jag har nog inte någon gång hört att Vänsterpartiet har efterfrågat en sådan granskning.
Herr talman! Det moderata favoritslagordet om det svenska biståndet är att det ska vara effektivt och noga kontrollerat. En rad internationella utvärderingar har år efter år visat att det svenska biståndet är just detta. Ändå fortsätter ett, vad vi upplever i den offentliga debatten, ständigt misstänkliggörande av biståndet i den moderata retoriken.
Nu har vi delvis fått se vad moderat, effektivt bistånd är i praktiken. Den fördjupade granskningen som Sida tvingades att göra, får man väl säga, i fallet med UNRWA kostade 650 000 kronor och är en genomgång av närmare 108 000 inlägg och meddelanden i sociala medier från organisationer som får del av det svenska biståndet till Palestina. Bland alla dessa meddelanden hittade man två meddelanden som på något sätt kunde sägas stödja Hamas.
Jag välkomnar naturligtvis att regeringen nu har återstartat det svenska stödet till UNRWA. Men jag ifrågasätter själva hanteringen och kostnadseffektiviteten i detta arbete.
Jag har också för övrigt själv nyligen besökt Västbanken. Där pågår illegala bosättningar, och vi ser också det ökade fruktansvärda bosättarvåldet. Vid mitt besök träffade jag många organisationer i det civila samhället som arbetar för att stärka bland annat kvinnor och unga. Det är ju en garant för att få en demokratisk utveckling i regionen och faktiskt också en garant mot Hamas.
Ändå har regeringen stoppat det svenska utvecklingsbiståndet. Det var en nyhet för mig att besked kommer inom kort, och det är i så fall välkommet om man omedelbart återupptar detta. Från Socialdemokraternas sida tycker vi att det är fel att kollektivt bestraffa en hel befolkning.
Vad anser Stefan Olsson personligen om det svenska utvecklingsbiståndet? Anser ledamoten att det ska återupptas så snart som möjligt?
Herr talman! Låt mig svara på den sista frågan först: Ja, jag tycker att det ska återupptas nu efter att granskningen har genomförts - den granskning som ledamoten Büser tycker är onödig och kostsam.
Själv tycker jag inte det, för det har som sagt förekommit uttalanden av personer i ledande ställning i Palestina som inte är kopplade till Hamas men som ändå har uttryckt en viss sympati för vad som har skett. Jag tycker därför inte alls att det var märkligt att den här granskningen genomfördes.
Jag är inte heller det minsta besviken över att regeringen beordrade Sida att genomföra en förnyad granskning eftersom den första rapporten faktiskt var totalt genomusel. När jag läste den tänkte jag att detta rimligtvis inte kan vara en granskning. Det var en beskrivning av vilka biståndsinsatser som har gjorts, inte av om de har varit bra och effektiva eller om pengar har gått till fel organisationer.
Herr talman! Tack, ledamoten Olsson, för svaret!
Jag skulle vilja ställa en annan fråga som handlar om de uppgifter som vi kunde ta del av i medierna i går om att två moderata ledamöter i utrikesutskottet, Margareta Cederfelt och John Weinerhall, nyligen besökte Israel. Det råder oklarheter kring finansieringen av resan, och ledamöterna har, vad jag har sett, undvikit att svara på frågor gällande vem som har finansierat dessa resor.
Jag förutsätter att man tar ansvar i den moderata partigruppen och påtalar vikten av gott omdöme nu samt att ledamöterna också kan svara öppet på hur de här resorna har finansierats.
Det jag tycker är mest relevant gällande den här resan och det som har rapporterats, som så ofta blir fallet när högerregeringens partier är ute och reser i regionen, är att det blir väldigt ensidiga program. Vad jag förstår träffade de här båda ledamöterna endast israeliska företrädare trots den uppmärksammat svåra situationen i regionen som helhet. Flera av de företrädare som man har träffat uppges dessutom ha uttalat till exempel att UNRWA är en fientlig organisation samt att kraftiga epidemier på Gaza kommer att föra den israeliska segern närmare. Jag tycker att det är uppseendeväckande uttalanden med tanke på vilken position den svenska regeringen har intagit på senare tid.
Jag skulle därför vilja fråga hur ledamoten Olsson ser på den här resan i dess helhet, både när det gäller transparensen angående finansieringen och gällande dem man har träffat nu när också den svenska regeringen begär en vapenvila och har återställt stödet till UNRWA.
Tycker inte ledamoten Olsson att man bör träffa företrädare för både Israel och Palestina när man väljer att resa till den här regionen?
Herr talman! Det enda jag känner till om de här resorna är att de har genomförts och att det är på ledamöternas eget initiativ. Jag kan bara tala för vad partiorganisationen som sådan har bestämt, och det är ingenting i den här frågan. Riksdagsledamöter gör ju sina egna resor. Därför har jag inte mer information om vad det egentligen var för resa, hur den finansierades och varför de åkte på den, utan jag tror att ledamoten Büser får ställa den frågan till ledamöterna som åkte på resan.
Herr talman! Ledamoten Weinerhall får gärna sätta upp sig på talarlistan för att delta i debatten. Då kan vi ta replik på honom, så att han kan svara på våra frågor.
Det är viktigt att få klargöranden om de här resorna, som vi tidigare kritiserat sverigedemokrater och kristdemokrater för. Nu har vi också moderater som gör resor som vi inte får några svar kring. Det intressanta, herr talman, är att den moderata ledamoten John E Weinerhall gjorde en sådan här resa till Israel redan i april 2023. I ett uttalande efteråt i sociala medier uttryckte han att svensk polis borde hämta inspiration från israelisk polis.
På Västbanken är våldet mot palestinier nu så institutionaliserat att det är vardag för dem. Det är förnedrande. Just nu syftar det till att begränsa religionsfriheten och förbjuda människor att besöka moskéer under högtiden ramadan. Sedan den 7 oktober har 420 palestinier dödats på Västbanken och närmare 5 000 skadats. 900 palestinier har fördrivits på grund av förstörelsen av deras hem, och 670 så kallade sök- och gripandeoperationer har utförts av israeliska styrkor på Västbanken inklusive östra Jerusalem.
Nu var det alltså inte den senaste resan jag pratade om. I går fick vi reda på att John E Weinerhall på nytt gjort en resa till Israel, denna gång tillsammans med sin moderata kollega Margareta Cederfelt. Vi kunde med egna ögon se vid tisdagens sammanträde hur man flydde undan till vårt utskottsrum för att undvika journalisternas frågor. Man undrar ju varför vi inte får svar på frågorna. Den här gången var resan betald av en proisraelisk organisation, ACJ, och programmet var, som Büser var inne på, djupt proisraeliskt. Varför reser Moderaterna iväg på de här resorna, betalda av proisraeliska grupper som ofta legitimerar våld och bosättningar, när de samtidigt säger att de är för en tvåstatspolitik? Jag får verkligen inte ihop det. Varför gör regeringsunderlaget detta om och om igen? Det skulle jag vilja ha svar på.
Herr talman! Mitt svar till ledamoten Svenneling blir ungefär detsamma som det jag gav till Johan Büser: De här frågorna får han ställa till ledamöterna som åkte på resan. Jag har inte information om vad det här var för resa eller vilka motiv som ligger bakom den. Ledamoten Svenneling känner mycket väl de ledamöter som han pratar om och kan ta kontakt med dem och efterhöra hur det ligger till med de här resorna.
Herr talman! Jag tror att det finns ett allmänintresse av att riksdagsledamöter svarar på vart de reser, särskilt när journalister har frågor om det. Kristdemokraterna har svarat angående den senaste resan, även om svaren väcker nya frågor. Jag tycker att även Moderaterna behöver svara på frågorna. Det blir väldigt problematiskt när ni träffar officiella regeringsföreträdare men också personer från olika typer av bosättarorganisationer och andra organisationer. Israel har nu en ganska högerextrem regering där det ingår bosättarpartier som driver politiken och gör uttalanden som man absolut kan dra dem inför domstol för internationellt.
Bosättarrörelsen har under det senaste halvåret genomfört 658 attacker mot palestinier, vilket har lett till skadade och döda palestinier och förstörd egendom. Men precis som ledamoten själv var inne på i sitt anförande är det här en ockupation som har pågått länge. Det skedde redan 1948 en folkfördrivning som sätter djupa spår än i dag.
Den stund då jag höll med ledamoten mest var när han sa att ingenting har blivit bättre. Tidigare försvarsminister Peter Hultqvist från Socialdemokraterna, som också har varit engagerad för Palestina under lång tid, brukar säga att man blir väldigt frustrerad som svensk politiker över varför det inte blir bättre.
Här i Sverige är denna fråga mer blockskiljande än någon annan utrikespolitisk fråga. Då funderar jag på om det inte är vår uppgift och vårt ansvar att komma överens, stå upp för tvåstatslösningen, vara tydliga med vart vi reser och vilka vi träffar och arbeta för att förhållandena på marken ska bli bättre.
Det som pågår nu är fruktansvärt, men det betyder också att det på ett sätt finns en bättre möjlighet att ändra förhållandena på marken. Men då kan man inte hålla på och gulla med Netanyahus regering och understödja bosättarrörelsen på det sätt som vi ser högerpartierna göra.
Fru talman! Det finns en sak Svenneling säger i sin replik som faktiskt är väldigt intressant. Moderaterna och Vänsterpartiet är överens om vad det slutliga målet måste vara, nämligen en tvåstatslösning. Man kan tro att debatten i kammaren i de här frågorna skulle vara av sådan karaktär att vi var varandras fiender, vilket vi är till exempel när det gäller skattepolitik. Men så är faktiskt inte fallet, utan här har vi samma mål.
Men återigen: Moderaterna är inte ett parti som förbjuder sina riksdagsledamöter att resa utomlands. Vi har inte en policy som säger att vi bara arrangerar resor i partiets regi. Vi är inte en kollektiv grupp på det sättet, utan det karakteristiska för Moderaterna är att det är en grupp av individer som väldigt ofta fattar egna beslut. I det här fallet har två ledamöter valt att åka på en resa till Israel som jag inte har någon särskild information om. Därför kan jag inte ge de svar som Svenneling önskar att jag skulle kunna ge honom.
Fru talman! Det kan tänkas att resor skulle kunna gå till hela området, så att man ser både den palestinska och den israeliska agendan. Det tror jag är lärorikt. Åtminstone har jag sett det som väldigt värdefullt. Det är ett tips. Men jag begärde inte ordet för en replik om just detta, utan jag har ett par andra frågor.
Den första frågan gäller stödet till den palestinska myndigheten och palestinska organisationer. Vi var från Centerpartiets sida okej med att man gjorde en granskning efter den 7 oktober. När den granskningen i det första skedet var klar tyckte vi att man skulle se till att betala ut biståndet. Men nu har faktiskt tre månader gått utan att bistånd betalats ut. Regeringen har tvingat Sida att bryta avtal med organisationer som bedrivit verksamhet i den palestinska miljön. Det är konstigt att en regering som tycker att det är viktigt att hävda rätt och ordning tvingar en myndighet att bryta avtal. Jag undrar hur Moderaterna ser på detta avtalsbrott.
Det andra som jag undrar gäller de granskningar som man har gjort i den senare delen. Av totalt 148 granskade organisationer har man funnit att inte en enda förekommit på EU:s sanktionslista. Varför har det tagit sådan tid att komma fram till att biståndet ska återupptas?
Fråga tre är: Vad har Moderaterna för uppfattning när det gäller UNRWA - ska det upphöra eller fortsätta?
Fru talman! Avtalsbrott är aldrig bra. I det fall detta har hänt förutsätter jag att regeringen via Sida kompenserar de organisationer där avtalsbrott skett.
Kerstin Lundgren frågar varför granskningen tog så lång tid. Om Sida hade gjort en ordentlig granskning redan från första början, när regeringen beställde detta, hade det naturligtvis inte behövt dra ut på tiden. Men på grund av att den första granskningen inte höll rätt kvalitet var regeringen tvungen att ge Sida ett nytt uppdrag och begära att myndigheten skulle inkomma med det den borde ha inkommit med från första början. Det är förklaringen till fördröjningen.
Den sista frågan var hur vi ska göra med UNRWA. Här är regeringens uppfattning, som jag delar till fullo, att detta egentligen är en organisation som bör avvecklas och inordnas i FN:s övriga myndigheter. FN har skapat en flyktingorganisation för en enda befolkningsgrupp. Det skedde för väldigt länge sedan, men det är ingen bra konstruktion i botten.
Nu kommer Sverige att betala ut pengar till UNRWA på grund av att det behövs för det humanitära stödet i Gaza. Men på längre sikt är det nödvändigt att organisationen på ett eller annat sätt avvecklas.
Fru talman! Det låter ju bra om regeringen skulle vara beredd att göra en kompensation för avtalsbrott om Sida har tvingats att begå avtalsbrott mot sina partner. Det får vi följa upp.
Fru talman! Frågan om UNRWA är mer komplicerad än vad regeringen och Moderaterna uppenbarligen anser. En grund till varför UNRWA bildades var faktiskt Folke Bernadottes arbete för att hitta lösningar på konflikten.
Skälet till att organisationen finns är att vi inte har åstadkommit en tvåstatslösning under de 76 år som gått sedan Israel bildades. Flyktingfrågan har inte lösts. Det är en del av hela den konfliktmiljö vi talar om.
Att då från det internationella samfundet säga att vi vill ha en tvåstatslösning och samtidigt kanske med ett penndrag dra ett streck över den organisation som är en del av lösningen vore märkligt.
UNRWA behövs inte den dag vi har en tvåstatslösning på plats. Låt oss fokusera på en tvåstatslösning och inte dra undan ännu en del av det pussel som måste läggas för att konflikten ska få en lösning som vi länge önskat.
(Applåder)
Fru talman! Jag vill bara påpeka att jag inte talar för regeringen. Frågan om hur vi ska göra med avtalsbrotten måste ledamoten ställa direkt till regeringen för att få korrekt information.
När det gäller UNRWA:s framtid ska UNRWA avvecklas i samma stund som det finns en tvåstatslösning. Faktum är att UNRWA:s existens i sig fördröjer framväxten av en tvåstatslösning eftersom själva myndigheten fungerar som palestiniernas offentliga sektor i flyktingläger i de länder där organisationen finns.
De stater som har palestinska flyktingläger på sina territorier tar inte ansvar för de människor som befinner sig inom statens territorium. Det är ett ganska märkligt undantag som vi har gått med på att stater som Libanon, Syrien och Jordanien ska få ha.
Det är inte det normala. Det normala är att en stat alltid tar ansvar för alla människor på sitt territorium. Vi skulle aldrig kunna ha ett flyktingläger i Sverige som en FN-organisation skötte om med pengar från utlandet. Vi skulle själva aldrig acceptera det, och det internationella samfundet skulle inte heller acceptera det.
UNRWA är en konstruktion som var tänkt som ett provisorium, men den har blivit ett evigt provisorium. Därför är det i grunden ingen bra organisation.
