Herr talman! har frågat mig om jag avser att kalla upp Irans ambassadör till Utrikesdepartementet. Vidare frågar han om jag avser att verka för ökade riktade sanktioner mot de ansvariga i den iranska regimen och för att ansvariga ställs till svars för sina brott mot mänskliga rättigheter. Slutligen undrar han om jag avser att avbryta de avtal som tecknades mellan Sverige och Iran 2017. Alireza Akhondi har frågat mig vad jag och regeringen avser att göra för att göra svenskiraniernas röst hörd, hur vi ska se till att den iranska regimen får stå till svars för Irans brott mot mänskligheten och om regeringen avser att ändra de landbeskrivningar som ligger till grund för bedömningen av verkställighetshinder vid utvisningar.

Jag delar Håkan Svennelings och Alireza Akhondis oro över utvecklingen i Iran och den mycket allvarliga situationen för mänskliga rättigheter i landet. Regeringen fördömer kraftfullt iranska myndigheters våld mot fredliga demonstranter. Sverige och övriga EU har uttryckt ett tydligt stöd för de iranier och inte minst de kvinnor som nu fredligt demonstrerar för sina mänskliga rättigheter. Detta har framförts i publika uttalanden såväl som i direkta kontakter med iranska företrädare.

UD har frekventa kontakter med den iranska ambassadören då en mängd frågor tas upp, inklusive den pågående händelseutvecklingen i Iran.

Den 17 oktober beslutade EU om riktade sanktioner mot personer som bär ett ansvar för våldet mot demonstranter. Tillsammans med övriga EU ser vi kontinuerligt över de verktyg som finns för att bemöta Irans agerande. Diskussioner pågår nu om möjligheten att införa ytterligare sanktionslistningar, med anledning av den fortsatt brutalt våldsamma hanteringen av demonstrationerna. Sverige är aktivt pådrivande i denna process.

EU har i sina uttalanden om situationen i Iran också tydligt uttryckt krav på ansvarsutkrävande och på en trovärdig utredning av Mahsa Jina Aminis död och av det dödliga våldet mot demonstranter. I FN:s generalförsamling diskuteras nu den årliga resolutionen om situationen för mänskliga rättigheter i Iran. Sverige deltar genom EU aktivt i detta och verkar för tydliga skrivningar om den senaste tidens händelser. EU är också aktivt i frågan inom FN:s råd för mänskliga rättigheter. Diskussioner pågår nu om vad som kan göras inom ramen för rådet med anledning av den kritiska situationen i Iran.

De fem överenskommelser som slöts mellan Sverige och Iran 2017 är inte juridiskt bindande avtal utan gemensamma avsiktsförklaringar om en ambition att utveckla samarbeten på olika områden, så kallade memoranda of understanding. Bland annat rörde det vägtransport, forskning och högre utbildning och att stärka kvinnors egenmakt. Överenskommelserna hanteras på svensk sida av sakansvariga departement, inte av UD.

Jag kan dock konstatera att mycket begränsat faktiskt samarbete har skett inom ramen för dessa överenskommelser, inte minst på grund av den negativa utvecklingen i Iran. I ljuset av den nuvarande situationen är det inte heller aktuellt att verka för att nya samarbeten av denna typ ska vidareutvecklas.

Det kan vara värt att notera att viss aktivitet har skett på området att verka för att stärka kvinnors egenmakt i Iran, bland annat genom program som letts av Svenska institutet, men också detta har tyvärr avstannat.

Slutligen frågan om underlag för bedömning av verkställighetshinder i tillämpning av beslut om utvisning. Migrationsverket ansvarar för prövningen av om det föreligger verkställighetshinder i enlighet med utlänningslagen. Alla ärenden ska utredas så som deras beskaffenhet kräver, vilket innebär att uppdaterad information om vad som händer i sökandens hemland kan behöva tas fram. Migrationsverket har en egen landinformationsenhet och kan använda sig av en mängd olika nationella och internationella källor och är inte på något sätt bunden av information eller bedömningar från UD.

Herr talman! Tack för svaret på min interpellation, Tobias Billström! Jag vet inte om statsrådet gick förbi den långa kö som ringlade längs Drottninggatan ända bort till Fredsgatan när statsrådet var på väg hit. Titta gärna upp på läktaren! Ser statsrådet att det är fullsatt på läktaren här en tisdagskväll? Ser statsrådet åhörarnas förväntansfulla blickar? Förstår statsrådet varför dessa människor är här i kväll?

De är här för att de vill vara rösten för Mona Naghibi, 8 år; Setareh Tajik, 17 år; Nika Shakarami, 16 år; Asra Panahi, 15 år; Sarina Esmaeilzadeh 16 år; Parmis Hamnava, 14 år; Sadis Kashani, 14 år; Sadag Movahedi, 17 år; Sarina Saedi, 16 år och Arnika Ghaem, 17 år - några av frihetens hjältar, unga kvinnor som de senaste veckorna fallit offer för den islamistiska mördarregimen i Iran.

Vad var då deras brott? Vad dog de för, undrar säkert statsrådet? En bit tyg. Symbolen för det 43 år långa förtryck som de har fått utstå, ett förtryck som är så djupt rotat att det inte går att beskriva på ett rättvisande sätt. Förtryck av minoriteter - kurder och balucher i synnerhet - och förtryck av andra trosinriktningar, av homosexuella, av oliktänkande men framför allt av kvinnor. I 43 år har hoppet om förändring tänts och släckts, tänts och släckts. Löfte efter löfte om förbättring och förändring, drömmen om en annan framtid har slagit rot men ryckts upp gång på gång.

Det iranska folket förtjänar bättre än så. Över 14 000 arresterade, över 300 döda och tusentals skadade är bekräftade. De verkliga siffrorna är med stor sannolikhet långt större. I går röstade det islamistiska iranska parlamentet för att dödsdom skulle utfärdas mot samtliga demonstranter - ett massmord mitt framför våra ögon. Om inget görs, vill säga.

Därför räcker inte statsrådets intetsägande svar på mina och den över 100 000 stora iranska diasporans frågor. Miljoner människor kräver nu handling av utrikesministern i Sverige, av Europeiska unionen, av hela den demokratiska skaran länder i världen. Inga fler substanslösa fördömanden eller politiska floskler för att sedan återgå till business as usual.

Nu kan eventuellt någon invända med argumentet att Iran är långt borta. Varför skulle den svenska regeringen engagera sig särskilt i den frågan? Det är ett rimligt argument om man inte förstår hur världen hänger ihop.

Det iranska revolutionsgardet, alltså de som mördar sitt eget folk, utbildar just nu ryska styrkor i Ukraina. De har försett tyrannen Putin med så kallade självmordsbombare. Det är ett krig som skördar tusentals oskyldiga ukrainares liv. Iranfrågan hänger alltså inte bara ihop med Iran och Ukraina, utan den hänger ihop med kriget i Jemen, Syrien, Irak och Libanon samt attackerna mot Israel av Hamas, Hizbollah och andra terrorgrupper. Alla bär de spår av den islamistiska regimen i Iran.

Tyskland har redan gått före. Andra länder är på väg. Kom igen nu, Tobias Billström. Börja med det enkla, nämligen att förklara den iranska ambassadören i Sverige persona non grata. Kalla hem vår ambassadör i Iran för konsultationer. Den konsulära verksamheten avbryts inte med detta, men symboliken är stark.

Herr talman! Nika Shakarami, Hananeh Kia, Ghazaleh Chelavi, Minu Majidi och Mehsa Mogoi. Det här är några få av de kvinnor som har klivit ut på gatan i solidaritet med Jina Mahsa Amini i protest mot regimens förtryck och med hopp om ett friare liv. Det är namn som nu sörjs av nära och kära på grund av den iranska regimens brutala förtryck.

Vi ser ett stort engagemang runt om i världen och även i Sverige, till stor del drivet av svenska medborgare med rötter i Iran. Det är människor som bär med sig Irans historia och som själva har utsatts, eller har familjemedlemmar som utsätts i detta nu, för den islamistiska regimens brutala övergrepp.

Herr talman! För Miljöpartiet är det en självklar del av den feministiska utrikespolitiken att stå upp för och visa solidaritet med de människor som protesterar i Iran. På EU-nivå har miljöpartister i den gröna gruppen arbetat för att ena Europaparlamentet bakom en stark resolution som kräver att regimen i Iran omedelbart ska stoppa det statligt sanktionerade våldet mot den egna befolkningen och släppa alla dem som arresterats i samband med protesterna.

Människorättsaktivister världen över vittnar om hoppet de får av unga skolflickor som ger den högsta ledaren fingret med livet som insats. Det är i dag kvinnor som leder protesterna och som fortsätter att våga leda protesterna också när deras medsystrar mördas. De leder en feministisk revolution.

Herr talman! Den moderatledda regeringen och dess samarbetsparti gillar att skymfa den feministiska utrikespolitiken genom att kalla den för symbolpolitik. Det beror ju på hur man använder den. För Miljöpartiet är den feministiska utrikespolitiken en utfästelse som förpliktar. I detta avgörande läge i Irans historia måste Sverige använda utrikespolitiken för att sätta ännu mer press på den iranska regimen. Det uppror mot förtrycket som drivs av kvinnor och flickor i Iran kräver att Sverige, EU och övriga omvärlden svarar och aktivt stöttar motståndsrörelsen mot mullorna.

Herr talman! Förutom de utmärkta frågor som Håkan Svenneling och Alireza Akhondi har ställt undrar jag följande. Avser ministern att vid ministerrådet nästa vecka stödja de utökade sanktioner som bland annat Tyskland har arbetat fram mot individer och organisationer som står bakom våldet mot befolkningen i Iran? Avser ministern att arbeta för att EU sätter press på den iranska regimen att släppa alla tusentals fångar som har gripits och riskerar att avrättas? Avser ministern att arbeta för att EU sätter upp det islamistiska revolutionsgardet på EU:s terrorlista? Avser regeringen att agera kraftfullare mot de iranska agenter som förföljer och hotar svenska medborgare? Avser ministern att arbeta för att EU aktivt agerar för distribution och upprättande av kommunikationskanaler till dem som påverkas av nedstängningar av internet i Iran? Avser ministern att agera för att FN tillsätter en oberoende utredning för att ställa dessa MR-förbrytare till svars?

Det är hög tid för Sverige att uppdatera sin Iranpolitik.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! För snart fem år sedan, i januari 2018, stod jag här - den gången för att pressa vår dåvarande utrikesminister Margot Wallström om vad regeringen gjorde eller snarare inte gjorde till stöd för det iranska folket.

Upprinnelsen till den här debatten var de enorma protester vi såg i Iran som påbörjades den 28 december 2017. Redan då skanderade folkmassorna i Iran: Ned med diktaturen! Ned med Khamenei!

Socialdemokraternas utrikespolitik har länge präglats av att man inte tagit några egna initiativ. Man har gömt sig bakom internationella organisationer eller institutioner, exempelvis EU. Man har agerat sent eller inte agerat alls.

Av den anledningen, herr talman, gläds jag åt att vi har en ny utrikesminister som förhoppningsvis tar tag i det här.

Och, herr talman, faktum är att de protester som vi ser nu är betydligt mer omfattande än de som vi såg då. Faktum är att de protester vi ser nu är de största någonsin sedan revolutionen 1979. Det modiga iranska folket är nu ute på gatorna, där de är beredda att offra precis allt - liv, hälsa, egendom och mycket därtill - bara för att visa att de vill ha frihet och att de har rätten att få de fundamentala värden som vi i västvärlden ser som självklara. Kvinnor bränner sina slöjor eller ropar slagord mot regimen. Dessa modiga människor förtjänar vårt kompletta stöd - politiskt, diplomatiskt och om möjligt ekonomiskt. Och det är nu som det gäller.

Mot bakgrund av detta var jag nog inte ensam om att bli besviken över det svar som utrikesminister Tobias Billström gav under frågestunden förra veckan. Jag och många med mig undrade vad han skulle göra för att visa att den här regeringen, till skillnad från den förra, tydligt står på det iranska folkets sida. Jag är övertygad om utrikesministerns goda vilja och ambitioner, men det ändrar inte faktumet att det enda som han tycktes hänvisa till då var att EU-kretsen skulle vara enad. Det duger inte. Enighet, särskilt i den här typen av frågor, är bra. Men det duger inte att enbart förvänta sig att man från EU-håll ska fatta tunga beslut.

Det jag undrar är om utrikesministern själv tar initiativ i något av de internationella forum som han deltar i för att man faktiskt ska agera gemensamt med andra länder. Är det så att man exempelvis kan ta initiativ till att rikta skarpa sanktioner mot mullorna och mot deras familjemedlemmar som i dag lever lyxliv i väst med sina blodspengar? Man kanske rent av tar initiativ till att bryta diplomatiska relationer med den här förtryckarregimen, som är illegitim, eller terrorklassa det iranska revolutionsgardet.

Vi har hört skrämmande uppgifter om att Iran i dag kanske rent av kommer att påbörja massavrättning av politiska fångar. Vi snackar om tusentals människor. Det får inte gå så långt.

I likhet med många av åhörarna här i dag hoppas jag att utrikesministern väljer att besvara dessa frågor.

Herr talman! Tack till mina kollegor i Centerpartiet och Vänsterpartiet för att de lyfter upp frågan om Iran i kväll! Jag får börja med att gratulera utrikesminister Tobias Billström till hans nya uppdrag och önska honom lycka till.

Islamiska revolutionsgardet, IRGC, är en iransk militär organisation som grundades av Ruhollah Khomeini i början av 1979, direkt efter den islamistiska revolutionen. Målsättningen för gardet under 70- och 80-talet var att verka som en islamistisk armé för att vakta revolutionen mot inrikes och utrikes hot. Bland organisationer som Islamiska revolutionsgardet supporterar militärt, politiskt och ekonomiskt finns Hizbollah, Hamas, Islamiska Jihad, huthirebeller i Jemen och diverse shiarebeller i Irak, Syrien och Afghanistan.

Islamiska revolutionsgardet är den iranska regimens huvudverktyg för att sprida, delta i, finansiera och främja skräck, tortyr, mord, förtryck och, i mina ögon, terrorism, inte bara i Iran och mot den egna befolkningen som vi ser i dag utan överallt i hela världen. IRGC eller Islamiska revolutionsgardet var också ansvarigt för nedskjutningen av det ukrainska passagerarplanet PS752 den 8 januari 2020, vilket resulterade i en tragedi där 176 oskyldiga miste livet. Av de omkomna i denna tragedi var tio personer svenska medborgare.

Min fråga nu är om utrikesminister Tobias Billström ser Islamiska revolutionsgardet som en terroristorganisation eller inte. Svaret är ganska enkelt: ja eller nej.

Herr talman! Vår nye utrikesminister har ju lite av en ny-på-jobbet-skylt på kavajslaget här i dag, även om den är osynlig. Han har visserligen lång politisk erfarenhet, framför allt av att stå i denna kammare och diskutera politik, men utrikespolitik är ändå ett nytt område för utrikesministern.

Jag tycker att utrikesministern ger en på många sätt bra beskrivning av läget och visar på allvaret i situationen. Men han svarar inte på den fråga som riksdagens ledamöter, och framför allt alla som sitter på läktaren, ställer här i dag: Var är den politiska markeringen från Sveriges regerings sida? När kallar du upp Irans ambassadör och markerar politiskt? Det är stor skillnad mellan att ha löpande dialog med den iranska ambassadören och att politiskt markera genom att kalla upp och markera att man tycker att regimen gör fel och fördömer den.

Jag tar ett exempel. När det gäller Ryssland och annekteringen av Krim gjorde till och med den socialdemokratiska övergångsregeringen det. Det markerade man mot. Men detta massiva dödande, med ett parlament som i ett politiskt beslut säger att de vill avrätta 14 000 människor, har vi inte markerat mot än. Jag hoppas att det händer omgående, Tobias Billström.

Jag har frågat om de här avtalen. Det handlar om att de kanske inte har så stor funktion i praktiken men är en viktig politisk markering. Att formellt säga upp dem innebär att de inte gäller.

En av överenskommelserna är undertecknad av det svenska Näringsdepartementet och handlar om Pardis Technology Park, en organisation som styrs av revolutionsgardet och är en del av den milis som står för våldet, terrorn och det pågående dödandet. Man omfattas dessutom av sanktioner från EU:s sida. Det är bara att säga upp det avtalet.

Ett annat avtal handlar om att stärka kvinnors rättigheter. Det är mellan Socialdepartementet och den dåvarande vicepresidenten för kvinnor och familjefrågor i Iran vid namn Molaverdi.

Problemet är att Molaverdi nu själv sitter i fängelse och avtjänar ett 28 månader långt straff för sitt arbete för att främja kvinnors rättigheter i Iran. Det är ett bevis på hur lite regimen bryr sig om kvinnors rättigheter.

Dessutom har Iran en stark ställning i FN:s kvinnokommission, och flera länder agerar nu för att landet ska uteslutas från kvinnokommissionen. Här kan Sverige ansluta sig till det arbetet och faktiskt göra skillnad.

Vi ser också minoriteters utsatthet, som utrikesministern beskriver. Utrikesministern inte ansvarig för det, men det pågår fortfarande utvisningar till Iran. Sådana beslut fattas.

Dessutom gömmer man sig bakom EU. När utrikesministern var här och upprepade sin talepunkt om och om igen på riksdagens frågestund för två veckor sedan var det EU som stod i fokus. Men utrikesministern ska resa till Bryssel nu på måndag, och då står Iran inte ens på dagordningen för utrikesministrarnas möte. Denna fråga, som uppenbarligen engagerar Sveriges riksdag och svenska folket i väldigt hög utsträckning, tar EU-ledarna inte ens upp på sin dagordning. Det måste utrikesministern se till, om han ska gömma sig bakom EU-ledarna.

Herr talman! Det iranska parlamentet är på många sätt ett icke-legitimt parlament. Där sitter bara män utvalda av religiösa ledare som är valda i val som gemene iranier har bojkottat. Mot den bakgrunden är det inte så konstigt att det är detta parlament som har uttryckt att alla som har gripits under processerna också borde avrättas.

Att ett parlament fattar ett sådant beslut är så vidrigt att man har svårt att fatta det. Men det är vår uppgift i det här demokratiskt legitimt valda parlamentet, Sveriges riksdag, att höja våra röster och ta chansen att fördöma den iranska regimen och politiskt markera och göra skillnad för det iranska folket. Det är vårt ansvar. Vi måste ta det.

(Applåder)

Herr talman! Jag noterar att jag är den enda kvinna som deltar i den här debatten. Jag vill därför uttrycka min absoluta solidaritet med världens modigaste kvinnor. De skanderar i protesterna "zan, zendegi, azadi!", och på kurdiska säger de "jin, jiyan, azadî!"

De kämpar solidariskt tillsammans med alla de minoriteter som lever och verkar i Iran för att frigöra befolkningen från dessa despoter. Jag tror på dem, och jag vet att de kommer att lyckas. Därför är det otroligt viktigt vad utrikesministern och Sveriges riksdag väljer att göra nu.

I mitt tidigare inlägg redogjorde jag för Irans samröre med Ryssland i kriget i Ukraina. Den iranska regimens agerande är därför en angelägenhet för den europeiska och svenska säkerheten. Det är min absoluta övertygelse. Det finns alltså all anledning att omvärdera och ompröva den tidigare förda Iranpolitiken.

Den tidigare utrikesministern Margot Wallström skrev i Svenska Dagbladet nu i helgen att tiderna har förändrats och att den västerländska tron på att Iran kunde reformeras genom handelsavtal, minskade sanktioner och kritisk dialog har nått vägs ände. Den kritiska dialogen måste överges till förmån för ett tydligt politiskt tryck mot regimen i Iran. Sverige, EU och världssamfundet måste alltså skyndsamt vidta åtgärder.

Jag vill att utrikesministern ska veta att det finns stöd i Sveriges riksdag om åtgärder vidtas. Det finns stöd för agerande. Här i dagens debatt har nästan samtliga partiers företrädare deltagit. Det finns alltså stöd för en annan Iranpolitik.

Mina frågor kvarstår, men jag hoppas att utrikesministern efter dagens debatt omvärderar sitt ställningstagande, tar intryck av de interpellanter som har deltagit här i dag och avser att ompröva den svenska Iranpolitiken och driver på denna process tillsammans med EU-ledarna.

(Applåder)

Herr talman! Hur legitim är denna islamistiska republik som sedan 1979 styrs av en teokratisk terroristregim? Den nuvarande presidenten Ebrahim Raisi har av Amnesty International pekats ut för att ha varit med och beslutat om och beordrat avrättningar av tusentals oskyldiga människor, däribland tusentals politiska fångar år 1988. Detta kan hända igen när de nu har frihetsberövat över 40 000 människor.

Raisis medbrottsling Hamid Noury sitter i dag i svenskt fängelse för brott mot mänskliga rättigheter. Det går alltså att ställa dessa mördare till svars.

Ett viktigt medskick till utrikesminister Tobias Billström är att han har en möjlighet att bli historisk genom att kalla upp den iranska ambassadören till departementet och upplysa ambassadören om att denna behandling av demonstranterna, våra medmänniskor, är oacceptabel. Vi står vid Jinas systrars sida i deras kamp för rättvisa, jämlikhet och frihet.

Det är också viktigt att utrikesministern frågar sin tyska kollega hur Tyskland har agerat och kanske följa deras agerande mot Iran.

Herr talman! Det är tur att utrikesministern är en erfaren politiker. En av de föregående talarna sa att utrikespolitik är nytt för utrikesministern, men jag säger tvärtom. Med åtta år som migrationsminister, medlem i Europarådet och vice talman har man ganska mycket erfarenhet. Jag är därför övertygad om att utrikesminister Billström kommer att göra ett utomordentligt arbete.

Herr talman! Ibland viftar man bort EU som något som ligger där borta någonstans. Men EU:s enighet när det gäller Rysslands olagliga invasion mot Ukraina har gett en gemensam linje. Nu gäller det att enas om en gemensam linje mot Iran.

Sverige är ett litet land men en stor handelsnation. Det är dock inte Sverige som säljer Airbus, Boeing eller flygkomponenter. Ja, vi säljer lastbilar, men det finns även tyska lastbilar. Det finns komponenter och reservdelar som de har letat efter i 43 års tid.

Det handlar om att hitta en gemensam linje, en linje som håller och trycker på regimen.

Låt mig gå tillbaka till min förra fråga. Om detta inte ligger på utrikesministerns bord kanske det ligger på justitieministerns bord. Men det är otroligt viktigt att det finns ett samspel mellan departementen. Iran får inte runda sanktionerna. Man är bannlyst från Swift. Iran får inte operera mot vårt sekulära samhälle.

Herr talman! Regeringen gör sig inga illusioner om Irans agerande regionalt eller internationellt. Jag vill vara tydlig med det i denna debatt. Det är mycket allvarligt att Iran har tillhandahållit Ryssland drönare som används i kriget mot Ukraina. Den 20 oktober tog EU beslut om de första sanktionslistningarna av iranska individer och enheter med anledning av detta, och mot samma bakgrund väntas EU i nästa vecka besluta om ytterligare listning av fler iranska individer och enheter.

Låt mig understryka detta och även instämma i det Arin Karapet tog upp: EU är en utomordentligt effektiv plattform om alla 27 medlemsstater kan förmås att säga samma sak i en sådan här för oss alla angelägen och viktig fråga.

Vad gäller Iran är denna stat också direkt eller indirekt inblandad i flera av Mellanösterns konflikter och har därmed också ett ansvar för den regionala utvecklingen. Iran behöver ändra förhållningssätt och göra mer för att bidra till politiska lösning, inklusive i Syrien och i Jemen. Vi ser med mycket stor oro på de iranska attacker som har skett mot kurdiska mål i Irak, vilket hotar att undergräva Iraks stabilitet och territoriella suveränitet.

Irans återkommande hot och uttalanden som ifrågasätter staten Israels legitimitet är oacceptabla, och även här EU har uttalat skarpa fördömanden av dessa.

Eftersom jag nämnde Arin Karapet ska jag specifikt vända mig till honom och säga att svenska staten givetvis aldrig accepterar olagliga aktiviteter på vårt territorium bedrivna av andra stater. Alla sådana aktiviteter kommer givetvis att beivras och lagföras om de upptäcks.

Jag välkomnar dagens diskussion här i kammaren och tackar alla som har deltagit oavsett parti. Det finns ett stort engagemang för situationen i Iran, vilket också återspeglas av att många nu sitter på åhörarläktaren. Detta är helt naturligt givet den mycket allvarliga utvecklingen och återspeglar också de starka mellanfolkliga banden mellan Sverige och Iran.

Regeringen kommer att fortsätta att följa utvecklingen i Iran nära. Tillsammans med övriga EU och våra internationella partner fortsätter vi att överväga alla tillgängliga verktyg och åtgärder för att påverka Irans agerande och stödja det iranska folkets legitima krav på mänskliga rättigheter.

Herr talman! Till att börja med: Varmt tack till alla engagerade åhörare och kollegor och till alla som tittar på denna sändning online! Till er vill jag säga att detta inte är slutet för frihetskampen utan bara början.

Den islamistiska regeringen i Iran har noll legitimitet, och vi kommer att göra allt vi kan för att se till att den byts ut omgående. Vi kommer inte att svika de modiga tjejer och killar som med livet som insats slåss för friheten på de iranska gatorna.

Till Markus Wiechel: För ett år sedan motionerade jag om att stoppa utländska staters finansiering av religiösa samfund. Motionen gick igenom konstitutionsutskottet och sedan riksdagen med full enighet. Engagemanget för Iran och för mänskliga rättigheter är inget nytt påfund utan något som har funnits där, men tack för att du uppmärksammade det!

Till Tobias Billström: Nu när schackpjäserna är uppställda, vad blir statsrådets nästa drag? Vad avser statsrådet att göra för att kännbart pressa mördarregimen i Iran? Att enbart gömma sig bakom behovet av ett gemensamt agerande av EU är inte bara fegt utan ett aktivt val att stå på fel sida av historien. Agera! Jag vill också säga varmt tack för till dig för att du har svarat på frågorna. Vi kommer att ses om två veckor igen. Trycket kommer att hållas uppe.

Jag vill avsluta med de slagord som de modiga tjejerna använder i Iran: "zan, zendegi, azadi!", "jin, jiyan, azadi!" - kvinna, liv, frihet!

(Applåder)