Anna Lasses

Fru talman! I minst 65 av jordens länder klassas man som kriminell om man blir kär i någon av samma kön. Straffen varierar från böter ända upp till dödsstraff. I en lång rad andra länder är det, låt oss säga, svårt att vara hbtqi-person då trakasserier och våld är vanligt och inte ses som något särskilt konstigt.

Samtidigt sker en allmän tillbakagång av demokratiska rättigheter, där hbtqi-personer är de som står först i ledet när det gäller att drabbas av förtryck.

Under det senaste året har vi många gånger hänvisat till USA:s brutala slakt av biståndet. Det går knappast att komma ifrån att de som drabbats allra värst av detta är just hbtqi-personer. Det beror helt enkelt på att det är relativt få länder som stöttar utsatta hbtqi-personer runt om i världen, och USA var by far den största.

Denna tragiska utveckling har inneburit att Sverige, som redan tidigare var en stor stöttepelare, nu är en av de absolut viktigaste och största givarna av bistånd som på olika sätt stöttar hbtqi-personers rättigheter runt om i världen – inte bara i antal kronor räknat, utan även i sak. Sverige är ett av de tongivande länder som står upp för hbtqi-personers rätt att precis som alla andra välja hur livet ska levas.

USA har dessutom på flera andra sätt gått från att vara den viktigaste försvararen till att i dag till viss del bidra till den antirättighetsrörelse som har vuxit fram. Det handlar om organisationer som av någon fullständigt bisarr anledning nu har tid, kraft och pengar att lägga på vad som i klartext är att förstöra för människors rätt att välja hur de vill leva sina liv. Den här rörelsen lever också i allra högsta grad i EU och Europa.

Med detta sagt tackar jag för svaret på min interpellation, som handlar just om Sveriges roll och arbete för hbtqi-personers rättigheter i världen. Jag känner mig trygg med att statsrådet verkligen anser att detta är en både viktig och prioriterad fråga och att det är viktigt att Sverige står upp för den.

Det finns dock ändå några frågetecken. Bistånd till hbtqi-personer står framför allt att finna i de potter som går till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, SRHR, och såklart i bistånd till demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer.

När RFSU i höstas granskade stödet till SRHR konstaterades att andelen av svenskt bistånd till just SRHR minskade med 35 procent från 2021 till och med 2024. Det har dessutom sjunkit med 25 procent i reda pengar, vilket motsvarar ungefär 900 miljoner kronor.

Den stora minskningen kom, inte oväntat, i samband med Rysslands brutala anfall mot Ukraina, men även under denna mandatperiod har det skett en tydlig minskning. Detta är något som också märks av de organisationer som jobbar för hbtqi-personers rättigheter.

Hur går detta ihop med regeringens prioritering att stå upp i dessa frågor?

Likaså har utvecklingsbistånd fasats ut och ambassader lagts ned i länder där hbtqi-personer är särskilt utsatta. Samtidigt ökar stödet från den internationella antigenderrörelsen, inte sällan till samma länder.

Även om statsrådet har svarat väl när det gäller Sveriges hållning har jag fortfarande en fråga som gäller framtiden, med start i dag: Vad borde och vad kan Sverige göra mer, både med biståndet och som tung ledare i rättighetsfrågor generellt i världen?

Herr talman! Det är klart att man ska gå in med full kraft redan från början – i förskolan och i skolan. Vi vet att en bra skola är det absolut bästa för att barn inte ska hamna i det här utanförskapet när de växer upp. I stället för att fokusera på minskat elevinflytande och straff borde Simona Mohamsson vara den första att fokusera på att alla elever ska klara skolan i stället för att rekryteras av kriminella.

Återigen: Är Simona Mohamsson beredd att erkänna att det här kanske inte är det bästa förslaget och sätta stopp för att mellanstadiebarn hamnar i fängelse?

Herr talman! En 13-åring är ett barn. Man får inte dricka energidricka, köra moppe eller jobba efter klockan åtta på kvällen. Men från och med den 2 augusti kan man hamna i fängelse – trots att erfarenhet och kunskap säger att det inte kommer att minska antalet unga som begår brott. Tvärtom är det sannolikt att ännu yngre barn rekryteras till att begå grova brott, och unga människor riskerar att ännu tidigare hamna i ett kriminellt utanförskap som varar hela livet.

Folk är kloka. En majoritet av svenskarna tycker nämligen att det här inte är något bra förslag. Alla kan göra fel i sin iver att vilja göra rätt, och tid finns att stoppa det här vansinniga beslutet, som bara kommer att spä på bristen på tillit i samhället. Är Simona Mohamsson beredd att erkänna detta misstag och sätta stopp för att vi ska ha mellanstadiebarn i fängelse?

Fru talman! Vi vet att jämställdhet och satsningar på jämställdhet är något av det mest effektiva för att lyfta människor ur fattigdom och förtryck. Just precis nu förhandlas världens största bistånd, nämligen EU:s biståndsbudget, inför de kommande sju åren.

Förra veckan försäkrade biståndsminister Dousa mig om att regeringen kommer att driva på för att säkra jämställdheten i EU:s biståndsbudget. Nu undrar jag naturligtvis hur det går. Min fråga till EU-ministern är därför: Kommer EU-ministern och regeringen att göra allt för att öronmärka en del av EU:s biståndsbudget till jämställdhet?

Herr talman! Våldtäkt mot en 16-åring är ju alltid ett fruktansvärt och vidrigt brott – därom råder det inget tvivel. Det blir ändå intressant att följa utvecklingen när det gäller flyktingkonventionen.

Statsministern nämnde beroendet av olja och gas. Jag kan bara hålla med. Det är anmärkningsvärt att inte fler har hunnit längre med att ställa om.

Nu diskuterades inte budgeten, men jag vill ändå påminna om de otroligt viktiga frågor som rör jämställdhet. Det handlar dels om My Voice, My Choice och rätten till abort samt om att detta så småningom kommer in i budgeten så att det finns en säker finansiering för det, dels om att vi behåller jämställdhet som en viktig faktor när det gäller att titta på biståndet.

Herr talman! Det går ju inte att låta bli att kommentera det här med oljeledningen som Ryssland sprängde. EU skickar nu teknisk personal för att hjälpa till att laga den. Den behöver naturligtvis lagas, men anledningen till att man gör det är att Ungern kräver detta för att godkänna de 90 miljarder som ju måste betalas ut till Ukraina.

Hur säkerställer vi att Ukraina får dessa 90 miljarder om detta spricker och Ungern ändå inte går med på att pengarna går till Ukraina?

Sverige driver detta med flyktingkonventionen. Jag hör vad statsministern säger om att det inte handlar om att riva upp utan om att säkra legitimiteten. Min fråga är: Hur ser de andra länderna på det här? Exempelvis Ungern vill ju också riva upp detta, dock kanske inte av samma skäl som Sverige. Jag skulle vilja höra hur diskussionerna går där.

Jag går vidare till synen på kriget mot Iran och på internationell rätt. Att det strider mot internationell rätt har vi konstaterat tidigare. Vi kan också konstatera att skrivningarna är väldigt olika – de är hårt fördömande gentemot Iran, vilket naturligtvis är korrekt, samtidigt som de är väldigt luddiga när det gäller USA. Man står ändå upp för den internationella rätten.

Jag håller med om att vi kommer att få se vad som händer efteråt när det gäller detta. Jag undrar dock om statsministern anser att vi är på väg att cementera en dubbel standard.

Kriget i Mellanöstern kommer ju förr eller senare att leda till en större migration. Hur ser beredskapen ut för den migrationen?

Fru talman! Utan att gå in i diskussionen om just litteraturlistors vara eller inte vara, och om vi håller oss till akademisk frihet, tänker jag att vi kan titta på just USA. Där påstår man nu att man vill öka den akademiska friheten, men det som de facto har hänt är att man i stället har malt ned de ämnen som politiken tycker är olämpliga.

Det här måste jag säga är en väldigt stor oro jag har gällande exempelvis den uppgörelse mellan Sverigedemokraterna och Liberalerna som just har meddelats. Man pratar om akademisk frihet, men vad menas egentligen med akademisk frihet? Det sista vi vill se är nämligen att man ger sig på enskilda ämnen därför att man säger att de inte är tillräckligt akademiska. Vem är det som anser det?

Jag är orolig för den typ av forskning som har med demokrati och genusvetenskap att göra om Sverigedemokraternas syn på akademisk frihet får genomslag.

Fru talman! Nu ska vi se. Jag börjar med basanslagen, som jag tycker är bland de absolut främsta medlen att använda för att öka forskningens kvalitet just därför att de garanterar en fri forskning. Man är då inte tvungen att anpassa sig utifrån olika beställares krav – eller det borde åtminstone vara på det sättet. Det är just därför vi säger att medfinansiering inte ska vara ett krav, och det är ju glädjande att ledamoten håller med om det.

När det gäller stiftelsehögskolor och stiftelseuniversitet har vi redan två sådana i dag, och de verkar ju fungera alldeles utmärkt, så jag har lite svårt att se att just detta skulle vara ett hinder för att öka kvaliteten i högskolan.

Fru talman! V-Dem Institute visar att endast 26 procent av världens människor lever i en demokrati. Det är den lägsta siffran sedan 1978, och det ser ut som att utvecklingen mot färre demokratier fortsätter.

Det här är tänkvärt när vi i dag pratar om högskolan och forskningen, två områden som är helt avgörande för Sveriges framtid. Det handlar om just vår demokrati men också om vår konkurrenskraft, om vår förmåga att möta en alltmer kaosartad värld och i grunden om varje individs möjlighet att forma sitt eget liv och förverkliga sina drömmar.

Sverige har länge varit en stolt kunskapsnation. Vi har byggt vårt välstånd på innovation, och vår demokrati bygger på en välutbildad befolkning och på en akademi som hållit världsklass.

Men, fru talman, vi tappar mark. Kvaliteten i svensk forskning dalar i internationella jämförelser, vår innovationskraft halkar efter och vår demokrati hotas. Och på tok för många företag, inte minst på landsbygden, larmar om akut kompetensbrist.

Regeringens svar i forskningspropositionen och i den politik som förs är dessvärre otillräckligt. Man talar om excellens men fördelar pengar på ett sätt som cementerar gamla strukturer och minskar den akademiska friheten. Man pratar om innovation men förstår inte att den börjar med fria forskare och utbildning av hög kvalitet i hela landet.

För Centerpartiet är inriktningen klar. Vår politik för högre utbildning och forskning vilar på tre hörnstenar: akademisk frihet, vassare spets i svensk forskning och att högre utbildning ska finnas tillgänglig i hela landet. Låt mig börja med det sista, för det är fundamentalt för att hålla ihop Sverige.

Fru talman! Den kanske största och mest ökande strukturella ojämlikheten när det gäller utbildning i vårt land är i dag den geografiska klyftan mellan stad och land. Som vi tidigare visat i denna kammare är sambandet mellan utbildningsnivå och ekonomiska förutsättningar slående.

En invånare i Danderyd har i genomsnitt en disponibel nettoinkomst som är mer än fyra gånger högre än vad en invånare i Dorotea har. Samtidigt har över 40 procent av invånarna i Danderyd en eftergymnasial utbildning men bara 11 procent av invånarna i Dorotea. Det här är inte en slump, utan det är en konsekvens av en politik som har koncentrerat möjligheterna.

För att hela Sverige ska leva och utvecklas måste högre utbildning precis som vägar, el och bredband betraktas som en grundläggande infrastruktur. Människor behöver möjlighet att utveckla sina förmågor var de än bor, och yrken som sjuksköterska, lärare och ingenjör behövs överallt.

Centerpartiet vill därför ha en kraftfull satsning på att göra högre utbildning tillgänglig. Vi vill stärka de regionala högskolorna och deras samverkan med det lokala näringslivet. Vi vill bygga ut yrkeshögskolan, som är en av våra mest framgångsrika utbildningsformer för att matcha arbetsmarknadens behov. Vi vill också ha fler lärcentrum, där människor kan studera på distans men ändå ha ett socialt och akademiskt sammanhang i sin hemkommun.

Det handlar om att ge hela landet möjlighet att möta den gröna omställningen och den digitala omställningen och om att säkra kompetensförsörjningen. Det handlar också om att ge människor möjlighet att välja sin egen väg, var de än bor i landet.

Fru talman! Detta för mig till hörnsten två och tre – akademisk frihet och vassare spets – för dessa två hänger intimt samman.

Tidögänget talar gärna om excellens, och det är bra. Vi i Centerpartiet vill också ha en forskning i absolut världsklass. Excellens och genombrott kan dock inte beställas från ett departement i Stockholm, för det föds ur nyfikenhet, kreativitet och frihet.

Vi är därför djupt kritiska till regeringens finansieringsmodell. Man fortsätter att öka andelen konkurrensutsatta medel från forskningsråden i stället för att stärka lärosätenas egna basanslag. Det här gör – som vi uttryckt i kammaren och i debattartiklar – att vi har byggt in mekanismer som gör forskningen ofri. Forskare förvandlas från proaktiva kunskapssökare till reaktiva ansökningsskrivare. Tid och resurser som skulle kunna läggas på banbrytande forskning går i stället till administration.

Vi i Centerpartiet vill se en fundamental reform. Vi vill flytta makt och resurser från statens byråkrati till lärosätena och forskarna själva. Det innebär två saker.

För det första innebär det institutionell frihet. Lärosätena måste få bli mer autonoma, det vill säga mer självständiga. De ska inte vara förvaltningsmyndigheter eller regeringens förlängda arm utan i stället fria akademiska institutioner. Vi välkomnar att regeringen nu utreder frågan om associationsformer men beklagar samtidigt att Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna motsätter sig detta. Friare associationsformer, som stiftelser, är ett sätt att säkra avståndet till politisk klåfingrighet och stärka den långsiktiga strategiska förmågan.

För det andra innebär det finansiell frihet. Här brister regeringens politik som mest. Ett av de största problemen är de höga krav på medfinansiering som statliga forskningsfinansiärer ställer. Det skapar en paradoxal situation, där lärosätenas egna, fria basanslag tvingas användas för att medfinansiera projekt som externa finansiärer har prioriterat. Detta tränger undan mindre forskningsområden och binder upp universitetens resurser, vilket i praktiken minskar den fria, nyfikenhetsdrivna forskningen.

Centerpartiet vill därför minska kraven på medfinansiering. Vi vill också skapa starka incitament för donationer från näringsliv, civilsamhälle och privatpersoner för att bygga upp lärosätenas egna kapital så som man ser vid framgångsrika universitet utomlands.

Fru talman! Med frihet kommer ansvar. Lärosätesledningarna måste ta ett större ansvar för att utveckla sina miljöer, främja kvalitet och stå upp mot de hot som finns mot den akademiska friheten, oavsett om de kommer från politiskt håll, från samhället eller från aktivistiska grupper inom akademin.

För att återta vår position som en ledande kunskapsnation krävs en politik som litar på professionen, som ger utbildning i hela landet en ärlig chans och som ger forskningen den frihet den behöver för att nå verklig excellens. Regeringens nuvarande inriktning är därför ett steg i fel riktning.

Fru talman! Med det anförda yrkar jag bifall till Centerpartiets reservation 2 i betänkandet UbU12 och reservation 2 i betänkandet UbU13.

Fru talman! Efter USA:s slakt av biståndet är EU numera världens största biståndsgivare. Nu – faktiskt precis just nu – förhandlas biståndsbudgeten inför nästa långtidsbudget.

När biståndet i världen minskar är det framför allt kvinnor och barn som drabbas hårdast. Vi ser hur jämställdheten backar, samtidigt som vi vet att det mest effektiva för att få upp det igen är att ge bistånd som gynnar jämställdhet och SRHR.

Jämställdhet och SRHR är ju Sveriges gren, och det brukar även regeringen hävda. Därför är min fråga till biståndsministern om regeringen kommer att driva på för en öronmärkning av jämställdhet och SRHR i EU:s bistånd inför de kommande sju åren.

(Applåder)

Herr talman! Det följande är kommentarer på mina inlägg på sociala medier:

Hoppas att en 13-åring skjuter någon i din familj!

Du är en batikhäxa deluxe som älskar blattekuk!

Hat och hot drabbar alla politiker, från höger till vänster. Men i dag fokuserar jag på hat och hot i sociala medier riktat mot kvinnor och flickor, för detta är akut. Kvinnor i politiken, i näringslivet och i kulturlivet och unga flickor möter hat och hot som till stor del inspireras och drivs av män i övre medelåldern. Detta måste få ett slut.

Min fråga till statsministern är: När kommer regeringen med en realistisk och handlingskraftig plan för att få slut på hatet och hotet mot kvinnor och flickor i sociala medier?

(Applåder)

Herr talman! Jag måste faktiskt börja med att säga att jag är genuint glad över att höra vår nya ordförande för utbildningsutskottet säga att förskolan är en del av skolan. Tack! Det var på tiden, måste jag säga – inte specifikt för att det kom just från Liberalerna, utan generellt. Äntligen! Mer sådant! Jag ser verkligen fram emot framtida diskussioner där vi ser förskolan som en del av skolan, för det handlar om barns utbildning – så har jag det sagt.

Jag vill berätta lite om ett besök som jag gjorde för några veckor sedan på Regnbågens förskola i området Tureberg, som finns på polisens lista över utsatta områden i Stockholms län. Här bor människor trångt, ofta i små lägenheter där det bor många personer i andra hand. De flesta pratar inte svenska till vardags. Av de 60 barnen på förskolan har nästan alla en annan etnisk bakgrund än svensk.

På Regnbågens förskola jobbar man för att barnen ska få en trygg grund att stå på. I centrum står språket, men också relationerna till barnens föräldrar. Det blir tydligt varför förskolan är en avgörande nyckel till en lyckad integration och till en bra start för barnen i livet. Det är i förskolan som hela familjen är involverad. Till skolan – det vill säga nästa steg i skolan – tar sig sedan barnen själva. Då är det svårare att ha den här naturliga kontakten med föräldrarna.

Förskolans roll är avgörande inte bara för barns utbildning utan också som förebyggande verksamhet. Det gäller inte bara förskolan utan hela skolan. Då talar jag inte bara om förebyggande för att unga inte ska hamna i utanförskap eller kriminalitet.

Det handlar om att barn med särskilda behov ska få rätt stöd och möjligheter. Det handlar om barn som drabbas av psykisk ohälsa, om barn som lever i utsatthet och våld i hemmet eller om barn som helt enkelt inte har ett språk.

Herr talman! Vi vet alla hur viktig förskolan är. Vi vet att ingen tid är så avgörande för hur resten av livet utvecklar sig som när man är just sisådär mellan ett och fem år.

Vi vet också vad som behövs: Tillräckligt många och utbildade pedagoger och tillräckligt små barngrupper. När det är uppfyllt kan ganska mycket annat lösa sig. Lokaler är också bra, särskilt i ett land med omväxlande väder som Sverige.

Vi har i dag utmärkta riktlinjer som utgår från forskning och evidens. Barngrupper med 1–3-åringar bör inte vara fler än 12 barn. För lite äldre, 4–5-åringar, fungerar det i regel bra med en grupp om ungefär 15.

Grupperna kan ibland behöva vara lite mindre om det finns barn med särskilda behov eller brist på språk. Ibland kan den vara något större, om det fungerar.

Gruppen rekommenderas att ledas av åtminstone tre vuxna, varav minst en utbildad förskollärare och upp till två utbildade barnskötare. Egentligen är det ganska enkelt, eller hur?

Varför är det då inte så här, och varför är det så tyst om förskolan i den politiska debatten? Det enkla svaret är pengar – och här går inget parti fritt.

Hur vi än vrider och vänder på det, hur vi än effektiviserar och flexibiliserar, blir slutsatsen alltid densamma. Det kostar pengar, och tydligen kostar det mer än vad vi är beredda att betala. Annars skulle vi i dag inte sitta med barngrupper som på sina håll är 23–24 barn per avdelning.

Det spelar ingen roll om man delar upp grupper vissa tider av dagen, för antalet pedagoger är fortfarande tre och antalet relationer som barnen får är fler än vad man rekommenderar.

Vad skulle det då kosta? En grov uppskattning enligt riksdagens utredningstjänst säger att summan för landets samtliga kommuner skulle landa på drygt 17 miljarder utöver det som man lägger på förskolan i dag. Det är beräknat utifrån 2024 års siffror. Det är beräknat på tre personal per grupp, varav en utbildad förskollärare.

Sedan ser det naturligtvis olika ut i olika kommuner. Exempelvis skulle Malmö behöva lägga nästan ytterligare 1 miljard utöver de 3,6 miljarder som lades 2024. Nordmaling skulle behöva lägga 8 miljoner utöver de 50 miljoner som man lade 2024. 17 miljarder är mycket pengar. Men tänk vilken investering det är i våra barns framtid!

Samtidigt som pengarna är den största nöten att knäcka, varifrån pengarna kommer, vem som ska betala och hur planen ska se ut, befinner vi oss just nu i ett momentum. Det är nu som barnkullarna minskar. Det är nu det finns ett gyllene tillfälle att ”automagiskt” minska barngruppernas storlek och öka personaltätheten. I stället ser vi att förskola efter förskola stängs ned på grund av, som det åtminstone sägs, kommunernas ansträngda ekonomi.

Förskolan är som sagt en skola. Precis som i det som kallas för den vanliga skolan innebär det att det borde vara en självklarhet att de som arbetar i skolan har en adekvat utbildning, det vill säga utbildning som förskollärare och barnskötare.

Barnskötarna behöver bli många, många fler. I dag saknar 40 procent av alla som är anställda som barnskötare just denna utbildning. Därför måste barnskötare bli en skyddad yrkestitel. Det är en arbetsmiljöfråga, och det höjer statusen på yrket. Det är helt galet att det inte redan är på det sättet.

Förskolan har en nyckelroll i barns språkutveckling, och den rollen är viktigare än någonsin. I dag har 24 procent av alla barn som är inskrivna i förskolan två föräldrar som är födda utomlands. Därför är det avgörande att pedagogerna talar en god svenska. I dag ser det inte ut så. Därför vill vi införa ett språkkrav för alla som jobbar med barnen i våra förskolor.

Herr talman! Jag har talat om vikten av språkkrav för dem som arbetar i våra förskolor, barngruppernas storlek, personaltäthet och att barnskötare ska vara en skyddad yrkestitel. Men förutom dessa grundläggande förutsättningar för att förskolan ska funka är ledarskapet och rektorns roll avgörande för förskolans kvalitet.

Nu hoppas jag att den utredning som pågår kommer att vara så pass heltäckande att alla de sakerna kommer att diskuteras och att vi får förslag på hur man ska kunna lösa de utmaningar som finns just på detta område. Vi får se om det räcker eller om man behöver komplettera det ytterligare.

Med detta sagt kan jag konstatera att trots att barngruppernas storlek ökar i dagsläget, att andelen utbildade pedagoger och barnskötare minskar och att behoven av stöd ökar är det inte mycket som har hänt under mandatperioden.

Tvärtom är det skrämmande tyst från en regering som hela tiden talar om problemen med utanförskap utan att se till att en av de viktigaste institutionerna för att bryta utanförskap och lägga grunden för barns lärande funkar som den ska.

Jag yrkar bifall till vår reservation nummer 15 om skyddad yrkestitel för barnskötare.

(Applåder)

Herr talman! Jag är rädd att jag måste göra ledamoten Forssell besviken. Nej, det var inte det statliga huvudmannaskapet som jag pratade om. Det var snarare vad ska vi ha för plan för att få den här finansieringen att fungera.

Även om det inte är så att staten ska gå in med hela summan pengar är det fortfarande så att vi faktiskt ger ganska stora statliga stöd till vår förskola. Däremot har vi tyvärr den egenheten att vi vill märka upp dem och säga att de ska gå till att ta bort skärmar, till maxtaxa och så vidare i stället för att säga att kommunerna själva faktiskt kan avgöra hur de här pengarna behöver användas.

Däremot kan man naturligtvis se till att det framgår av andemeningen att man bör följa riktlinjerna när det gäller personaltäthet och gruppstorlek. Vi har ju riktlinjer för att de ska följas, inte för att man ska bryta mot dem så mycket som det bara går.

Det handlar snarare om de pengar som vi faktiskt betalar från staten. Hur ska det se ut? Borde det anslaget öka eller minska under en viss tid för att komma i kapp? Om vi nu ska ha kvar de här riktlinjerna, hur ser planen ut?

Herr talman! Jag lovade här utanför att jag inte skulle begära några repliker, men nu blev det så i alla fall.

Det är ju personaltätheten och gruppstorleken som är huvudsaken, ärligt talat, och det är de två utmaningarna vi har när det gäller förskolan i Sverige. Jag håller helt med Joar Forssell om att vi inte ska höja några skatter. Däremot ska vi fråga oss vad vi lägger pengarna på, exempelvis maxtaxan. Det hade vi inte behövt göra, utan vi hade kunnat lägga de pengarna på just personaltäthet eller gruppstorlek.

Sedan har jag en ärlig fråga om något som vi i vårt parti funderar väldigt mycket på. Jag lät RUT göra en utredning om hur mycket det faktiskt skulle kosta att följa de riktlinjer som vi själva har satt, det vill säga max 12 barn i småbarnsgrupper och max 15 barn i de större barnens grupper. I 2024 års siffror skulle det kosta 17 miljarder utöver de pengar som läggs i dag. Då är frågan: Varifrån ska vi ta de här 17 miljarderna? Hur ska vi tänka? Ska vi dela på ansvaret mellan stat och kommuner, eller hur ser planen ut?

Det är den planen som jag önskar att man hade tagit fram under den här mandatperioden. Men nu måste vi se framåt, så då blir min fråga: Hur ska vi tänka runt finansieringen av förskolan?

Herr talman! 122 miljoner flickor går inte alls i skolan. 230 miljoner flickor och kvinnor är könsstympade. 696 miljoner människor saknar tillgång till rent vatten. Svindlande 1,5 miljarder människor saknar tillgång till toalett. Så här ser det ut just nu. Förmodligen kommer det att se ännu värre ut om något år, eftersom jämställdheten i världen backar, liksom stödet till SRHR.

Den 5 december meddelade regeringen att man fasar ut biståndet till Liberia och samtidigt stänger ambassaden. I debatten i Sverige gick det ett jubel bland motståndarna till bistånd, eftersom de anser att den här typen av stöd bara är slöseri med skattepengar och inte leder någonvart. En annan bild är att det svenska biståndet har bidragit till att SRHR-frågor gått från att vara helt tabu i Liberia till att nu diskuteras i medier och bland beslutsfattare.

Ett av projekten handlade om sexualundervisning på landsbygden. Med svenskt stöd hade ungdomar fått information om sina kroppar och rättigheter. Sexualundervisningen är ju en självklarhet för oss. Men ibland verkar vi glömma bort vilken skillnad den har gjort för vårt eget samhälle gällande jämställdhet och hbtqi-personers rättigheter. I Liberia saknar 80 procent av de unga under 20 tillgång till sexualundervisning och preventivmedel. Det här är bara ett exempel på hur en relativt liten peng kan göra stor skillnad och hur borttagandet av samma peng gör oerhört stor skada.

Herr talman! Vi vet att ett av de effektivaste sätten att minska förtryck och lyfta människor ur fattigdom är att fokusera på flickor och kvinnor, öka jämställdheten och se till att kvinnors hälsa prioriteras, att kvinnors egenmakt ökar och att flickor får gå i skolan. När det här sker minskar fattigdomen, och demokratin främjas. Vi ser nu dock en motsatt utveckling i världen. När ett fåtal gubbar plötsligt gör anspråk på att styra hela världen minskar jämställdheten. Hbtqi-personers rättigheter backar, förtrycket ökar och fattigdomen ökar. Klimatförändringarna snabbar på processen genom migrationsströmmar och ökade konflikter, och den negativa spiralen är i full gång.

Därför är det väldigt klokt att som regeringen säga att vi måste satsa extra mycket på SRHR, som till stor del handlar just om att öka jämställdheten och hbtqi-personers rättigheter. Men bara för att man säger något blir det inte sant. Sanningen är att stödet i kronor till jämställdhet och SRHR har minskat konstant ända sedan 2018, det vill säga både under föregående regering och under den här regeringen, som säger sig prioritera dessa frågor.

En grupp som drabbas extra hårt av de här neddragningarna är hbtqi-personer. Deras rättigheter påverkas i allra högsta grad av bistånd till SRHR. Men regeringen minskar inte bara pengarna till jämställdhet och SRHR utan väljer samtidigt att lämna de mest utsatta kontexterna, vilket såklart drabbar kvinnor, flickor och hbtqi-personer extra mycket.

Mali, Burkina Faso och Liberia är länder där Sverige valt att fasa ut det långsiktiga utvecklingsbiståndet. De är alla exempel på länder där hbtqi-personers rättigheter ofinns och där kvinnors och flickors rättigheter är begränsade. I Mali könsstympas nästan nio av tio flickor. I dessa länder har Sverige bidragit till långsiktiga projekt som fram till nu väckt hopp och börjat ge resultat men som nu hotas av att Sverige drar bort sitt stöd.

Herr talman! I faktisk handling har regeringen under den här mandatperioden med stor tydlighet prioriterat tre andra områden inom det svenska biståndet.

Det första är projekt i medelinkomstländer. Ofta handlar det om att främja svenska företag och handel. Låt mig understryka att många av de här projekten är bra och viktiga. Det kan handla om projekt som minskar klimatutsläpp och främjar teknikutveckling, vilket är superbra. I en värld där vi hade haft oändligt med bistånd hade jag klappat i takt. Men i en värld där biståndet kraftigt minskar behöver vi tänka smart och samordna oss med andra biståndsgivare. Eftersom det här är ett område där en av de största potterna i EU:s bistånd finns kanske vi i Sverige i första hand – alltså inte till hundra procent – borde fokusera på andra delar av biståndet, vilka annars riskerar att bli helt utan medel.

Det andra är stödet till Ukraina, som är livsviktigt. Det är så viktigt att vi i Centerpartiet har valt att lyfta ut allt stöd till Ukraina och skapa en fond motsvarande 1 procent av bni, där såväl det civila som det militära stödet säkerställs.

Det tredje är att använda biståndet som ett instrument i migrationspolitiken – som medel för att få länder att ta emot personer som Sverige vill utvisa. Här är korruptionsrisken uppenbar, vilket vi också kan se i det fall med Somalia som just nu granskas av konstitutionsutskottet. Med andra ord: Nej, bistånd ska inte vara ett instrument för att utvisa människor.

Herr talman! EU är världens största biståndsgivare. Just nu förhandlas EU:s långtidsbudget. Det betyder att det de närmaste veckorna avgörs vilken inriktning EU:s bistånd ska ha under 2028–2035. Det betyder att vi som medlem i EU har extra stor möjlighet att vara med och påverka utvecklingen under den närmaste tioårsperioden.

Runt om i Europa sker nu en mobilisering i civilsamhället. Man kräver att 10 procent av biståndet ska öronmärkas till jämställdhet och SRHR. Givet hur effektivt jämställdhet och SRHR är för att lyfta människor ur fattigdom och förtryck borde detta vara en ”no-brainer”.

Frågan är nu: Kommer vi att kunna nå detta, och kommer Sverige att driva på för att det blir så? Tidigare i dag hörde vi att det är en prioritering för Sveriges regering. Jag hoppas och önskar att man verkligen driver på så att en tillräckligt stor andel av EU:s bistånd går till just de frågorna.

Dessvärre ser jag också att man aktivt driver på samma spår som i Sverige. Stödet till Ukraina är naturligtvis positivt, men det bör lyftas ut ur biståndet. Man använder biståndet också som migrationsverktyg för att utvisa människor.

Slutligen måste vi också tala om de effekter som USA:s slakt av världens största bistånd innebär gällande risker för hälsan för hela världen. Jag talar såklart om tillgången till vaccinationsprogram och om tillgången till rent vatten.

Det är en fråga för alla, och det är en fråga om jämställdhet. När flickor tvingas iväg långväga för att hämta vatten kan de inte gå i skolan. När det inte finns tillgång till toaletter blir det ett säkerhetsproblem, då många flickor och kvinnor våldtas när de gör sina behov i mörkret eller måste bege sig till byns enda allmänna toalett.

När barn inte vaccineras ökar risken för infektioner och epidemier – och i förlängningen för pandemier som sprids över hela världen. Tillgång till vatten och vaccin handlar inte om välgörenhet, det handlar om allas vår säkerhet.

Jämställdhet och hbtqi-personers rättigheter handlar inte bara om rättvisa utan om att stå upp för våra demokratiska rättigheter. Att ta plats som biståndsgivare handlar inte om att vara snäll. Det handlar om inflytande och om makt. Det handlar om att inte släppa fram gubbar som Putin, Jinping och andra som gör allt för att frånta individer deras rätt att välja hur den vill leva sitt eget liv.

Naturligtvis står vi bakom de reservationer vi har, men jag vill ändå särskilt lyfta fram reservation nummer 4.

(Applåder)

Fru talman! Jag känner igen att man som styrande politiker inte gärna vill säga en exakt summa, för det kan bli fel. Just när det handlar om EU och när det är ett så stort sammanhang – med 27 medlemmar – och man verkligen ska försöka tydliggöra detta kan det dock ändå finnas en poäng med att åtminstone säkra en någorlunda bestämd andel. Det gäller särskilt i den här frågan, där vi ser att det backar så mycket.

Ledamoten sa att det här är någonting som man har kommit överens om i reformagendan och att det är en fråga man driver på för, men det är just under de här veckorna man spikar fördelningen i EU:s biståndsbudget och hur den ska se ut det närmaste decenniet.

Jag vill återigen fråga: Driver ni på lite extra just nu för den här frågan i samband med EU:s långtidsbudget? Kan det inte finnas en vits med att åtminstone ha något slags riktning gällande hur stor andel som åtminstone ska säkras till detta? Sedan kan det ju alltid vara mer.

Fru talman! Jag vill återigen rikta ett stort tack till ledamoten för ett genuint engagemang i de här oerhört viktiga frågorna. Tack också för inlägget!

Jag är väldigt glad över att kunna konstatera att regeringen stödde och drev på för det oerhört viktiga initiativ som föreningen My Voice, My Choice drev i Europa och som handlade om rätten till abort. Det vill jag ha sagt. Vi hörde också tidigare i dag att regeringen driver på för SRHR-arbetet när det gäller just EU:s bistånd.

Jag vill ändå ställa en fråga till Gudrun Brunegård som handlar just om EU:s bistånd, som ju är det största biståndet i världen. Jag undrar om det är så att Kristdemokraterna inom regeringen driver på för att säkra att en del av EU:s bistånd går just till SRHR och jämställdhetsarbete inom biståndet så att minst 10 eller 15 procent, eller en mindre summa – det får gärna vara mer – går till det.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för svaret.

Det gläder mig att höra att detta är en fråga som regeringen prioriterar, i synnerhet i koppling till EU-biståndet. Jag vill därför verkligen vädja till regeringen att lyssna till civilsamhällets krav på 10 procent. Även om man ska vara flexibel är 10 procent till jämställdhet och SRHR inte mycket av den stora biståndskakan. Detta kan även kombineras med exempelvis Ukrainastöd och andra prioriterade områden.

Min vädjan och önskan är alltså att den svenska regeringen står upp för detta 10-procentsmål i EU:s långtidsbudget.

Fru talman! Jag tackar ledamoten Katarina Tolgfors för hennes genuina engagemang för kvinnors och framför allt flickors rättigheter.

EU är världens största biståndsgivare, och just nu planerar man inför nästa långtidsbudget, som ska räcka ända fram till 2035. En fråga som civilsamhället i Europa driver är att EU ska öronmärka 10 procent av sin biståndspott till just jämställdhet och SRHR.

Jag har hört att den svenska regeringen inte driver denna fråga. Jag hoppas att det är fel, men hur ser det egentligen ut? Är detta en fråga som den svenska regeringen skulle kunna tänka sig att driva?

Herr talman! Inför valet 2022 fick vi höra Tidöpartierna sjunga kärnkraftens lov. Det skulle gå snabbt, och det skulle bli billigt. Först skulle det börja byggas inom 100 dagar. Sedan skulle det första spadtaget tas under mandatperioden, och det skulle inte behövas några subventioner.

I dag har Vattenfall inte ens valt leverantör. I bästa fall räknar man med att vara igång i mitten av nästa decennium. Det kommer att behövas lån på hundratals miljarder och subventioner av elkunder på ytterligare hundratals miljarder. Det verkar varken bli billigt eller gå särskilt snabbt.

Det fanns alternativ – att effektivisera vattenkraften, slopa eleffektavgifterna och stötta energieffektivisering – men dem verkar regeringen ha schabblat bort. Därför är frågan: När ska svenska folket få lägre elräkningar egentligen? Och hur går det med kärnkraften?