Jakob Forssmed

Fru talman! Tack, ledamoten, för den här viktiga diskussionen!

Jag tycker att det är otroligt angeläget att vaccinationer används. Har vi möjlighet att skydda liv och hälsa ska vi göra det, och jag ser därför med bekymmer på den desinformation som sker kring vaccinationer och som faktiskt hotar liv och hälsa. Jag är glad för att vi tillsammans aktivt motverkar den bland annat med den diskussion som vi har i dag. Det visar på att det naturligtvis finns en stark uppslutning kring vaccinationer och de möjligheter som vi har att rädda liv.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag ser också med oro på en låg vaccinationstäckning, inte minst när det gäller covid-19-vaccin för äldre, sköra och utsatta, och jag tycker att samhället har ett särskilt ansvar att bistå personer så att de kan få sina påfyllnadsdoser av covid-19-vaccin. Det är inte en sjukdom som är över. Det är en sjukdom som fortfarande hotar människors liv och hälsa, och regeringen har sett till att det finns kostnadsfria möjligheter att få dessa påfyllnadsdoser om man är äldre eller i riskgrupp.

Jag vill också lyfta att det är Folkhälsomyndigheten som ger underlag till regeringen avseende vilka vacciner man anser ska ingå i de nationella vaccinationsprogrammen. Regeringen har, baserat på Folkhälsomyndighetens underlag, infört vaccination mot pneumokocker för personer från 75 år.

Det finns för närvarande inget förslag från Folkhälsomyndigheten om att inrätta ett nationellt vaccinationsprogram för äldre. Med det sagt kommer jag att följa och vara aktiv i dessa angelägna frågor. Det sker också stora framsteg på området. Vi fick till exempel ganska nyss ett RS-vaccin som kan spela en väldigt stor roll även för äldre.

Det är väldigt angeläget att följa dessa frågor, och det är angeläget att så många som möjligt får vaccin baserat på Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Min uppfattning gällande regionerna är naturligtvis att de ska lyssna på Folkhälsomyndigheten och se till att skapa möjligheter för personer - äldre och andra - att vaccinera sig mot svåra sjukdomar.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Tack igen, Sanne Lennström, för interpellationen och också, naturligtvis, för den internationella utblicken! Jag tycker att det är oerhört angeläget att vi lär av varandra, länder emellan, både bilateralt och multilateralt. Det gör vi inom WHO, som är en otroligt viktig aktör på det här området. Jag ser förstås med oro på att länder som USA tycks vara på väg att lämna en sådan viktig organisation. Det kan innebära ett hårt slag för hälsoarbetet i världen. Det är i så fall mycket bekymmersamt både när det gäller pandemihantering och när det gäller just lärandet mellan länder, som är oerhört angeläget.

Jag är väldigt positiv till pneumokockvaccin. Nu sker detta för alla som fyller 75. Det tycker jag är väldigt bra. Sedan kan man alltid överväga om man ska göra ytterligare åtgärder för att öka täckningen och möjligheterna. Jag är alltid öppen för åtgärder som förbättrar hälsan för människor. Man får överväga detta och väga åtgärder mot varandra och se vad man kan återkomma till. Men just att vi har infört detta tycker jag är väldigt bra och angeläget. Jag är glad att jag har varit med och drivit fram ett sådant beslut.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Sedan är det, som Sanne Lennström påpekar, i många fall upp till regionerna att hantera detta, precis som när det gäller annan behandling. När det gäller bältrosvaccin är bedömningen att det inte uppfyller kriterierna för ett nationellt vaccinationsprogram. Men det är förstås inget som hindrar regionerna från att införa det, för det är en effektiv behandling. Sedan behöver man förstås väga detta mot andra typer av behandlingar och andra insatser som kan göras.

Jag är glad för att Sanne Lennström och jag delar bilden av att det är en ojämlikhet i svensk sjukvård och att vi behöver agera på olika sätt för att motverka denna. Jag hoppas förstås att Socialdemokraterna också står upp för den hållningen i Vårdansvarskommittén så att vi kan komma fram med reformer som gör att ojämlikheten minskar, att statens roll blir tydligare och att vi får en mer nationell styrning av hälso- och sjukvården. Jag har noterat sådana öppningar från Socialdemokraterna. Jag tycker att det är angeläget att vi diskuterar detta vidare, för det är klart att det är bra om det finns en bred uppslutning kring den typen av frågor.

Fru talman! Först vill jag tacka Sanne Lennström för interpellationen och möjligheten att i riksdagens kammare verkligen understryka vikten av vaccin och vaccinationer och de enorma landvinningar som mänskligheten har gjort tack vare vacciner.

Vi ser tyvärr en omfattande desinformation kring vaccin som potentiellt är mycket, mycket skadlig. Vi vet att detta kan rädda liv, men när desinformationen går fram med sina konspirationsteorier kring vaccin finns det risker. Därför är det viktigt att det finns en bred uppslutning i riksdagens kammare kring att vacciner är verkningsfulla, viktiga och vackra inslag i den vård och omsorg som ges och väldigt viktiga för folkhälsan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vaccin är otroligt angeläget, och vi jobbar hårt för att öka vaccinationstäckningen. Detta gäller inte minst vaccin mot covid-19. Här tycker jag att det finns en tendens att vi lutar oss tillbaka, att vi tror att riskerna är över. Jag ser med stor oro på detta, inte minst när det gäller personer som har hemtjänst och som är sköra och utsatta och som inte sällan uppfyller en del av det som interpellanten pekar på. De kan ha ett nedsatt immunförsvar eller på andra sätt vara sköra och utsatta. Där ser jag med stor oro att vi inte lyckas öka vaccinationstäckningen tillräckligt mycket och att det ser olika ut mellan regioner och kommuner. Jag tycker inte att det duger.

Min statssekreterare har pratat med alla landets socialchefer för att vi ska öka dessa möjligheter. Det får inte vara vår organisatoriska uppdelning som avgör vem som får vaccin och inte. Detta tycker jag är någonting som vi har skäl att ta på allvar.

När det gäller flera av de sjukdomar som interpellanten lyfter fram - covid-19, influensa och pneumoni - kan jag konstatera att man får vaccin i dag. Mot covid-19 och influensa får man vaccin kostnadsfritt om man är äldre. Det är samma sak när det gäller pneumokocker - där ges man i det nationella vaccinationsprogrammet vaccin när man är över 75.

Interpellanten lyfter också bältros. Det finns en möjlighet för regionerna att göra detta. Det finns inget som hindrar det. Folkhälsomyndigheten ger också vägledning om hur man kan tänka kring just bältrosvaccin.

Men jag är den förste - och det tror jag att interpellanten vet - att se att vi har en ojämlik vård i Sverige. Det är också därför som vi har en vårdansvarskommitté, som nu sitter och funderar på om vi borde ha ett annat huvudmannaskap för vården, helt eller delvis, så att vi kommer bort från en del av de ojämlikheter som vi ser. Det gäller inte bara vaccin. Det gäller också behandlingar i övrigt.

Vilken behandling man får i Sverige avgörs till stora delar av i vilken region man bor. Det är förstås inte en helt optimal ordning. Jag tycker att den på många sätt är förfärande. Därför ser jag väldigt mycket fram emot Vårdansvarskommitténs betänkande, som kommer till sommaren.

Jag hoppas naturligtvis att många partier ser vikten av att öka jämlikheten i vården och att se till att det blir mer jämlika förutsättningar när det gäller vaccinationer men också annan behandling. Detta är ett av de verktyg som regionerna har till sitt förfogande för att förhindra sjukdom eller att ha verkningsfulla behandlingar.

Fru talman! Sanne Lennström har frågat mig om jag och regeringen avser att ta initiativ till att ge äldre bättre och mer jämlika förutsättningar för att vaccinera sig.

Sveriges välfungerande arbete med vaccinationsprogram är något jag är mycket stolt över. Vi har sedan många år tillbaka en stabilt hög vaccinationstäckning i det nationella allmänna vaccinationsprogrammet, och förekomsten av de sjukdomar som vi vaccinerar mot har minskat kraftigt och i vissa fall i det närmaste försvunnit i Sverige. En god och jämlik vård i hela landet och skyddet av äldre är avgörande i ett välfärdssamhälle.

Sedan 2013 regleras nationella vaccinationsprogram genom smittskyddslagen (2004:168), och det är Folkhälsomyndigheten som utreder och ger regeringen underlag för beslut om vilka sjukdomar som bör omfattas av nationella vaccinationsprogram. Enligt smittskyddslagen ska en smittsam sjukdom omfattas av ett nationellt vaccinationsprogram, om vaccination mot sjukdomen kan förväntas

effektivt förhindra spridning av smittsamma sjukdomar i befolkningen

vara samhällsekonomiskt kostnadseffektivt

vara hållbart från etiska och humanitära utgångspunkter.

Detta utgör därmed grunden för Folkhälsomyndighetens underlag. Myndigheten tar också ställning till om hela befolkningen bör omfattas av ett program eller bara vissa grupper, hur många doser som ska ges och vid vilken ålder.

Regeringen hanterar löpande de förslag som inkommer från Folkhälsomyndigheten om vilka grupper och vacciner som bör omfattas av nationella vaccinationsprogram. Ett exempel på ett förslag i närtid som regeringen har hanterat är införandet av ett nationellt och särskilt vaccinationsprogram mot pneumokockinfektion. Sedan den 1 december 2022 ingår vaccination mot pneumokocker i ett nationellt vaccinationsprogram för riskgrupper, och enligt vaccinationsprogrammet ska vaccination erbjudas till alla personer det år de fyller 75 år. Vaccinationer som erbjuds i organiserad form till hela eller delar av befolkningen inom ramen för nationella vaccinationsprogram, exempelvis vaccin mot pneumokocker, beslutas och bekostas av staten.

Det finns för närvarande inga förslag från Folkhälsomyndigheten om att införa ytterligare vaccinationer särskilt riktade till äldre i ett nationellt vaccinationsprogram.

Utöver vaccinunderlag till regering gällande nationella vaccinationsprogram kan Folkhälsomyndigheten utfärda rekommendationer för vaccination. Det är i dessa fall upp till regionerna att besluta om vaccinationen ska erbjudas samt stå för kostnaderna. Ett sådant exempel är influensavirusvaccin, som i dag rekommenderas till personer som är 65 år och äldre.

De senaste åren har fokus i vaccinationsarbetet i Sverige legat på att säkra skyddet mot covid-19, framför allt bland äldre personer och andra personer med ökad risk att drabbas av svår sjukdom. Detta har varit och är fortsatt en prioriterad fråga, och regeringen har sett till att de äldre får kostnadsfri vaccination och påfyllnadsdoser mot covid-19.

Frågan om vaccinationer för äldre är viktig, och jag kommer att fortsätta följa frågan noggrant.

Fru talman! Tack igen till Ola Möller för diskussionen!

Jag konstaterar att Ola Möller mycket väl kan ha rätt i delar av sitt resonemang gällande befolkningsförändringar och sådant. Men jag konstaterar också att många av minoriteterna i Sverige och andra trossamfund har stort förtroende för begravningsväsendet i Sverige. Det är också viktigt att framhålla.

Jag vill också peka på de möjligheter som finns i begravningslagen i dag. Länsstyrelser kan också ge tillstånd till ett trossamfund eller en stiftelse att anordna enskilda begravningsplatser vid sidan om de allmänna begravningsplatserna. Det finns sådana redan i dag, och jag tycker att det är bra att den möjligheten finns som en liten ventil i sammanhanget för att tillgodose allas möjligheter till begravningar.

De av allmänheten utsedda begravningsombuden tycker jag också förtjänar att lyftas fram. De har också att tillse att det här fungerar på ett bra sätt, och de har insyn i den här verksamheten å allmänhetens vägnar. Det vet Ola Möller naturligtvis om, men det kan vara viktigt för allmänheten att veta att det finns särskilt utsedda ombud för att ha insyn i den här verksamheten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Återigen tusen tack för en givande diskussion och ett bra samtal!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Det korta svaret på den sista frågan är ja. Regeringen har förtroende för Svenska kyrkan som huvudman för begravningsväsendet i Sverige, och vi anser att det i allt väsentligt fungerar väl. Det kommer naturligtvis att uppmärksammas när det inte fungerar väl, och jag glad är för att Ola Möller och andra gör det. Jag tänker att huvudmannen också är glad när det uppmärksammas. Det är viktigt att detta upprätthålls med förtroende, och i grunden finns det förtroendet.

Sedan behöver man alltid vara noga med att skilja på rollerna. Svenska kyrkan har en ceremoniell och diakonal roll i samband med många begravningar som är helt skild från den begravningsverksamhet som man är huvudman för. Det är min uppfattning att man är duktig på att skilja på de rollerna, men man behöver förstås alltid arbeta med att vara tydlig i de delarna.

Vad gäller monarkin har jag en annan uppfattning än interpellanten. Även om interpellationen inte rör detta kan det vara värt att framhålla i det här sammanhanget eftersom frågan kom på tal. Begravningsfrågorna leder ibland tankarna i andra riktningar.

Det är oerhört viktigt att det här fungerar. Jag har också noterat i mina samtal med Svenska kyrkan som huvudman för begravningsfrågorna att man bedriver ett mycket aktivt arbete på ett generellt plan just för att säkerställa att det finns mark och att det finns möjlighet att upprätthålla begravningsväsendet också i framtiden. Det är naturligtvis också något som jag pekar på i de här diskussionerna.

Man har stor medvetenhet om beredskapsfrågorna, för de är också viktiga i händelse av att Sverige, gud förbjude, skulle drabbas på ett sätt som leder till dödsfall som man måste kunna hantera, till exempel inom kort tidsrymd. Jag vet att man bedriver ett mycket aktivt arbete för att säkerställa detta just i sin roll som huvudman för begravningsväsendet.

Men, återigen, jag välkomnar diskussionen. Den är viktig, för det här är frågor som kanske ibland förtjänar lite större debatt. Begravningar, där vi tar farväl av dem som går före oss, förändrar ju klangen i det rum vi lever i. Därför är det viktigt att det fungerar och att människor upplever att det sker med värdighet. Oavsett vem man är kan den här processen ske med den värdighet som detta förtjänar och som de personer som har avlidit och lämnat oss förtjänar. Därför tycker jag att det är en angelägen diskussion att föra.

Fru talman! Jag noterar Ola Möllers genomgång av Svenska kyrkan och kan för egen del passa på att uttrycka min uppskattning för Svenska kyrkan liksom för många andra trossamfund i Sverige som gör betydande insatser. Jag är också helt säker på att Svenska kyrkan delar Ola Möllers bedömning att även de har brister och kan vara ofullkomliga.

Det är svårt för mig att ge mig in i det aktuella fallet. Det bör jag inte heller göra. Jag har inte hela kunskapen om vad som ligger bakom, men jag noterar Ola Möllers starka engagemang för att alla medborgare i Sverige ska ha rätt till begravning. Det har man faktiskt betalat för. Det är naturligtvis oerhört angeläget.

Personer som är folkbokförda i Sverige har rätt att få del av de tjänster som beskrivs i begravningslagen. Det leder mig till slutsatsen att det inte är regelverket som brister. Man får i stället försöka lösa detta och se till att personer oavsett tro och ursprung har samma möjligheter till en värdig begravning. Det är ett konstaterande från min sida att regelverket stipulerar detta. Jag kan i övrigt inte ge mig in på att kommentera enskilda situationer och vad som ligger bakom dem.

Fru talman! Ola Möller har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att alla invånare ska ha rätt till en begravning på lika villkor inom ramen för sin kommun.

Jag vill inledningsvis understryka att jag delar Ola Möllers uppfattning att det är viktigt att de allmänna begravningsplatserna speglar dagens samhälle. Det är viktigt att begravningshuvudmännen och kommunerna tar höjd och har beredskap för detta när nya begravningsplatser planeras.

Enligt gällande bestämmelser i begravningslagen (1990:1144) är Svenska kyrkan huvudman för de allmänna begravningsplatserna i Sverige förutom i Tranås och Stockholm, där kommunen är huvudman. I huvudmannaskapet ingår att anordna och hålla allmänna begravningsplatser för dem som är folkbokförda inom ett visst geografiskt avgränsat förvaltningsområde. Huvudmannen är vidare skyldig att, inom det egna förvaltningsområdet eller inom ett närbeläget förvaltningsområde, tillhandahålla särskilda gravplatser för dem som inte tillhör något kristet trossamfund.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Enligt begravningslagens bestämmelser kan även Länsstyrelsen ge tillstånd till ett trossamfund eller stiftelse att anordna enskilda begravningsplatser. Det finns i dag i flera kommuner exempelvis särskilda judiska, katolska, ortodoxa, muslimska och buddistiska begravningsplatser utöver de allmänna begravningsplatserna.

Personer som är folkbokförda i Sverige har alltså rätt att få del av de tjänster som beskrivs i begravningslagen. Min uppfattning är att gällande ordning i stort sett fungerar väl och att några förtydliganden av gällande regelverk inte behövs.

Fru talman! Tack, Clara Aranda, för diskussionen om en viktig och angelägen fråga!

Det är oerhört viktigt att vi ser till barns bästa och att vi har förmågan att ge vård när så krävs för olika typer av komplexa tillstånd och diagnoser som barn kan drabbas av men att vi också har förmågan att se när barn far illa och symtom till och med manipuleras. Det är väldigt viktigt.

Regeringen har antagit en strategi för att på alla sätt motverka våld mot och misshandel av barn. Vi har också förlängt preskriptionstiden så att den börjar löpa först när barnet fyller 18 år. Denna tidsutdräkt ska göra att man hinner utreda eventuella brottsmisstankar i olika typer av sammanhang.

Det är oerhört angeläget att vården vilar på evidens och beprövad erfarenhet och att vi ständigt utvecklar vår kunskap om hur man kan utesluta olika tillstånd och se vad som ryms inom olika tillstånd men också om vad som är den bästa vården och behandlingen. Där gör myndigheterna ett arbete, och nu pågår en översyn av klassifikationssystemet. Jag kommer att fortsätta följa frågan.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! En del av dessa frågeställningar handlar om asyl- och migrationspolitik i mer generell bemärkelse. När det gäller personer som lever utan tillstånd i Sverige är det kanske i första hand andra statsråd som ska svara på den typen av frågor.

Min utgångspunkt i den fråga som vi nu diskuterar är att vi behöver både ge barn adekvat vård när så behövs och skydda barn när det behövs. Det handlar om att säkerställa dels att barn med trauma eller uppgivenhet får den vård som de behöver, dels att barn får omedelbart stöd och hjälp om det skulle visa sig vara fråga om barnmisshandel.

Som jag nämnde i mitt tidigare anförande är det barnets bästa som ska avgöra alla insatser som sätts in från berörda samhällsinstanser. Det får inte finnas något kompromissande när det gäller anmälan av oro eller brott. I dessa delar vill jag vara glasklar.

Det gäller att vi fortsätter att följa frågan löpande, vilket myndigheterna gör. Vi kan glädjande nog konstatera att vi haft väldigt få fall på senare år, under 2023 och 2024.

Det här är en fråga som kan bli föremål för forskning på olika sätt nu när vi sjösätter ett stort forskningsprogram om frågor som rör psykisk hälsa och som inbegriper hur man ser på olika diagnoser. Det är ett kraftigt förstärkt forskningsprogram som regeringen genomför tillsammans med Sverigedemokraterna. Det är en viktig pusselbit i arbetet för att öka kunskapen om diagnostik och effekter av behandling inom området psykisk hälsa, och det är förstås baserat på sedvanliga principer för statlig forskningsfinansiering.

Jag konstaterar återigen att det sker löpande uppdateringar av klassifikationer och klassifikationssystem, och myndigheterna följer det aktuella kunskapsläget när den typen av uppdateringar genomförs.

Fru talman! Jag vidhåller att detta är en komplex fråga och att mycket har hänt i diskussionen efter att vi hade ett mycket stort antal barn med uppgivenhetssymtom.

Samtidigt kan vi konstatera att det finns sådana fall längre bak i tiden. Symtom på uppgivenhet dokumenterades bland barn redan på 50-talet. Detta kan också förekomma vid andra tillstånd, som då behöver uteslutas. Det kan till exempel handla om depression, ångest, katatoni eller ätstörning men också om simulering. Det finns en komplex bild här, och i den ingår kulturella faktorer. Det finns förstås också ren simulering i detta.

Som påpekades av en debattör har det på senare år gjorts viktiga journalistiska granskningar av detta där barn har trätt fram och vittnat om att de utsatts för vad som måste betraktas som övergrepp. En förälder som tvingar sitt barn att spela sjuk, eller som gör sitt barn sjuk, kan ju göra sig skyldig till brott. Det är någonting som regeringen tar på stort allvar. Vi har också förändrat lagstiftningen så att preskriptionstiden börjar gälla först när barnet är 18 år vid den typ av händelser som kan vara brottsliga.

Min utgångspunkt är förstås att varje barn som behöver vård ska få det. Det är en uppgift för hälso- och sjukvården att bedöma vem som har ett medicinskt behov och vilken behandling som kan bli aktuell. Det är barnets bästa och barnets behov som ska avgöra vilka insatser som sätts in. Som politiker behöver vi lita på professionen när det gäller bedömning av tillstånd och behandling, även i frågor som är av komplex och komplicerad natur.

Det är naturligtvis viktigt att påpeka att vissa av symtomen vid uppgivenhetssyndrom kan förekomma vid andra typer av tillstånd. Det kan dock även förekomma simulering, och detta behöver uteslutas. Det behöver uteslutas att det kan vara fråga om att ett barn far illa eller att det föreligger någon typ av brott.

I alla situationer måste man se till barnets bästa. Hälso- och sjukvården och myndigheterna måste sätta barnets rättigheter och välmående i första rummet. I det ingår att se till att alla inblandade parter arbetar för att skydda barnet. Om det föreligger oro för att ett barn far illa eller för att ett brott har begåtts ska det naturligtvis omedelbart göras en anmälan till berörd instans.

SBU har gjort en sammanställning av kunskapsläget. Det finns också studier som är gjorda därefter, till exempel en från 2021 som jag tror gjordes i Uppsala, som ger vid handen att behandlingar av detta inte nödvändigtvis underlättas av att man är tillsammans med familjen. Ibland kan det krävas att man separeras, just för att utesluta denna typ av manipulation och annat som kan ha förekommit. I det här sammanhanget är det viktigt att betona att detta är komplexa och svåra frågor.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Nu sker en översyn av klassifikationssystemet också i Sverige, och det är naturligtvis rimligt att man ser över detta i samband med att man gör olika typer av diagnoser. Jag ser inte skäl för politiken att lägga sig i det, och jag noterar att interpellanten har samma uppfattning i grunden.

Herr talman! Clara Aranda har frågat mig om jag och regeringen avser att ytterligare granska fenomenet asylsökande barn med uppgivenhetssyndrom och den uppenbart bristfälliga hantering som förekommit inom exempelvis hälso- och sjukvården. Vidare har Clara Aranda frågat mig vilka direkta åtgärder jag och regeringen anser vara nödvändiga för att förhindra att barn utsätts för den här specifika typen av brottsliga handlingar i framtiden. Därutöver har Clara Aranda frågat mig om jag anser att det finns skäl att ge Socialstyrelsen i uppdrag att utreda huruvida den kritiserade diagnosen ska finnas kvar i det svenska klassifikationssystemet.

Barn med uppgivenhetssyndrom är en komplex fråga.

Uppgivenhetssyndrom infördes som en egen diagnos i den svenska versionen av klassifikationssystemet ICD-10 under 2014. Senast 2020 gjorde Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU), efter förfrågan från Socialstyrelsen, en genomgång av vilka vetenskapliga studier som finns när det gäller diagnostik och behandling av uppgivenhetssyndrom hos barn. SBU konstaterade i sitt underlag att kunskapsläget i frågan är oklart och att klinisk forskning om diagnostik och effekter av behandling därför är önskvärd. SBU och Socialstyrelsen följer frågan kontinuerligt och agerar i takt med kunskapsutvecklingen inom området. Någon ytterligare åtgärd, utöver myndigheternas insatser, bedömer jag inte som aktuell i dagsläget.

När det gäller frågan om vilka åtgärder som kan bli aktuella för att förhindra att barn utsätts för våld eller övergrepp, däribland barnmisshandel genom förfalskning av symtom, vill jag understryka att det finns tydliga regler för hur både hälso- och sjukvården och andra aktörer ska agera om ett barn misstänks fara illa. Är det fråga om ett misstänkt brott ska en anmälan till polisen omedelbart göras. Det är den ordning som gäller, och ska gälla, för alla de fall där man misstänker att ett barn kan tänkas fara illa eller om man misstänker att ett brott äger eller har ägt rum.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Avseende frågan om Socialstyrelsen bör få i uppdrag att utreda om diagnosen uppgivenhetssyndrom ska finnas kvar i den svenska versionen av det nuvarande klassifikationssystemet sker för närvarande en process med en uppdatering av den internationella klassifikationen av sjukdomar, baserat på viktiga framsteg inom vetenskap och medicin. Jag menar att ordningen där det är expertmyndigheter, både på svensk och på internationell nivå, och inte politiker som avgör vilka diagnoser som ska finnas eller tas bort bör kvarstå.

Med det sagt avser jag att följa frågan även fortsättningsvis.

Herr talman! Jag tackar Per-Arne Håkansson än en gång för ett intressant meningsutbyte.

Begravningsverksamheten är något som angår alla i Sverige, men samtidigt är det en verksamhet som inte alltid får den uppmärksamhet som den förtjänar. Därför välkomnar jag diskussioner och debatter som denna.

Min uppfattning är att dagens ordning i stort sett fungerar väl. Jag delar interpellantens syn på huvudmannaskapsfrågan. Det finns inget skäl att i grunden ifrågasätta den så länge förtroendet för den finns bland medborgarna, och det gör det.

Samtidigt finns det områden som inte fungerar tillräckligt väl. Jag delar Per-Arne Håkanssons bild av att det finns frågor som är väl värda att diskutera vidare. En sådan är tiden mellan dödsfall och begravning. Den har ökat trots att lagstiftningen på området skärptes 2012. Att det förhåller sig så innebär en risk för en mer oetisk hantering. Det är inte acceptabelt att gällande lagstiftning inte efterlevs, och vi behöver förstås titta vidare på hur man kan få det att fungera bättre än i dag.

Per-Arne Håkansson tar upp skillnader i kostnaderna för begravningar. Det gäller även många andra frågor i samhället som kan ha skilda kostnader beroende på kommun. Det kan variera - ibland har storstäder högre kostnader i vissa avseenden och ibland har landsbygden det i andra avseenden. Men det är förstås en aspekt att fundera vidare på.

Branschorganisationen har här en viktig uppgift. Det finns en auktorisering och en branschstandard. Om man väljer en begravningsbyrå som följer standarden vet man att man kommer att få ett tryggt bemötande. Om man inte får det har man möjlighet att vända sig till branschorganisationens organ för egen tillsyn men också till Konsumentverket.

Det finns alltså en reglering. Man kan alltid fundera över om den borde se ut på ett annat sätt eller vara skarpare. Jag utesluter inte åtgärder längre fram.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Tack igen, Per-Arne Håkansson, för frågor och resonemang här!

Vi har begravningsavgiften, och den heter avgift för att den ska motsvara kostnader för att vi ska ha ett välfungerande och värdigt begravningsväsen i Sverige. Vi har, precis som Per-Arne Håkansson pekar på, också länsstyrelser som ska övervaka detta. Vi har även valda ombud som ska stå för medborgarnas insyn och vara deras representanter i det här sammanhanget för att säkerställa att avgifterna är skäliga i förhållande till den verksamhet som bedrivs. Det är ett system som jag tycker i allt väsentligt fungerar och som är värt att värna.

Men som jag också sa finns det många frågeställningar. Även om vi har ett system som i allt väsentligt fungerar väl finns det alltid skäl att fundera på att följa frågan. Finns det olika saker som skulle behöva hanteras bättre? Jag utesluter inte det.

Samtidigt konstaterar jag att det finns en liten brist på kapacitet. När det gäller utredningar finns det också mycket akuta åtgärder som måste genomföras i Sverige, inte minst kring kriminella gäng och annat, för att få fram lagstiftning för att trycka tillbaka dem som hotar vårt samhälle.

De här frågorna är viktiga. Jag kommer att följa dem, och jag utesluter inte åtgärder längre fram. Men jag kan inte här i dag säga att vi kommer att tillsätta en utredning eller motsvarande.

Jag ser delvis samma problem och bekymmer som Per-Arne Håkansson gör, inte minst i fråga om tiden. Jag tycker att det är ett bekymmer. Jag tycker också att vi som samhälle behöver reflektera över hur vi hanterar den typen av situationer. Är det inte något som håller på att gå förlorat när vi inte klarar av att prioritera och få ihop våra almanackor för att kunna begrava en närstående inom rimlig tid? Det är en diskussion som vi behöver ha och som man inte nödvändigtvis kommer åt enbart med lagstiftning.

Vi behöver diskutera begravningar för vad de är. Begravningen är en oerhört viktig sak i vårt samhälle som hjälper människor att hantera en av livets allra svåraste situationer - när någon nära, någon vän, någon arbetskamrat eller någon livskamrat lämnar oss. Jag välkomnar en sådan diskussion. Jag välkomnar att Per-Arne Håkansson bidrar till den. Och jag ser att det är något vi behöver, både i de enskilda fallen och på ett mer generellt plan.

Vi behöver fundera på hur vår infrastruktur ser ut för de existentiella frågorna. Vilket utrymme får de i vårt samhälle? Vilken plats får de i vårt samhälle? Det finns all anledning att reflektera kring det.

Herr talman! Jag vill först rikta ett stort tack till Per-Arne Håkansson för interpellationen och för att han lyfter de här frågorna.

Begravningar är oerhört viktiga för människan. Sättet de genomförs på påverkar våra möjligheter att hantera livet. Jag tror att vi är många som kan vittna om att när någon nära dör händer det någonting i rummet. Det blir en annan klang i livet. Rummet kan kännas mindre eller större. Det kan nästan kännas som att det blir fysiska förändringar i ens liv när det händer. Där spelar begravningarna, vilket många vittnar om, en stor roll för hur man upplever det. Var det värdigt? Var det sätt jag fick ta avsked på rimligt och bra? Det gäller både när dödsfallet sker stilla och när det sker plötsligt, dramatiskt och helt oväntat.

För detta behöver vi ha en väldigt bra ordning, och i allt väsentligt har vi det. Det är min uppfattning. Det är många aktörer som sköter sig alldeles utmärkt och som har lång erfarenhet. Per-Arne beskriver det väl själv. Det finns ett slags infrastruktur kring detta. Det finns en lång erfarenhet av hur vi möter människor i de här situationerna och hur vi hanterar detta på ett värdigt sätt, som i allt väsentligt också följs av de aktörer som är involverade.

Icke desto mindre finns det också stora problem här. Jag tycker ibland att begravningsverksamheten blir ett slags spegelbild av samhället. Vi ser till exempel att många begravs i ensamhet, helt utan ceremoni. Vi fick ett nyord för några år sedan: direktare. Det är den stora andel svenskar som varje år begravs utan någon nära anhörig, någon vän eller någon alls närvarande. De är direktare. Det är ingen som finns där. Det är förstås sorgligt.

En annan sak som Per-Arne Håkansson pekar på är att rent kriminella aktörer ibland agerar för att helt enkelt sko sig på människor i en utsatt situation. De bedriver inte en seriös verksamhet, och det måste vi naturligtvis agera mot med kraft. Framför allt är det rättsvårdande myndigheter som behöver agera när man på olika sätt tillskansar sig medel på felaktiga grunder.

Per-Arne Håkansson sa att detta är oreglerat. Så är det inte. Det finns först och främst en begravningslag som reglerar själva begravningsverksamheten. Det är inte begravningsbyråernas verksamhet i första hand utan, precis som Per-Arne Håkansson beskriver, något som Svenska kyrkan, Stockholms stad och Tranås kommun gör.

Men det är inte så att begravningsbyråer är oreglerade. De lyder till exempel under konsumentlagar, som min statsrådskollega Erik Slottner har att hantera. Vi för naturligtvis samtal. Jag har samtalat med honom om de här frågorna och om vikten av att det hanteras på ett bra sätt.

Med det sagt utesluter jag inte att vi kan behöva vidta olika typer av åtgärder och se över vissa frågor. Jag ser själv med oro på att tiden mellan dödsfall och begravning hela tiden tycks bli längre, trots att vi har försökt korta den för att få en rimlig hantering. Där tycker jag att det finns etiska problem som vi behöver adressera på olika sätt.

Vad gäller Svenska kyrkan och begravningsverksamheten har jag manat Svenska kyrkan till varsamhet här. Man har sina ceremoniella och diakonala roller i förhållande till många medborgare i Sverige. Men i större delen av Sverige har man också ett ansvar för begravningsverksamheten, och det ska man inte blanda ihop med begravningsbyråverksamhet, om det inte finns väldigt starka skäl för det.

Det är några sådana frågor som det säkert finns anledning att diskutera vidare.

Herr talman! Per-Arne Håkansson har frågat mig hur jag bedömer att begravningsverksamheten fungerar utifrån etiska och ekonomiska aspekter samt om jag avser att ta initiativ för att genom en utredning eller på annat sätt se över de frågor som aktualiserats om begravningsverksamheten.

Dagens begravningslagstiftning är från 1990, och den har genom åren i allt väsentligt fungerat väl. Begravningslagen (1990:1144) har ändrats vid ett flertal tillfällen. Ett exempel är lagändringen som innebär att metaller som inte förbränts efter en kremering ska återvinnas. Svenska kyrkan är huvudman för begravningsverksamheten i nästan hela Sverige, och jag har stort förtroende för hur de förvaltar sitt ansvar.

Jag tycker att flera av de frågor som Per-Arne Håkansson lyfter är väl värda att diskutera vidare. Jag utesluter inte att det framgent kan finnas behov av att se över vissa frågor inom ramen för begravningsverksamheten.

Herr talman! Tack, Ewa Pihl Krabbe, för frågan som lyfter fram vikten av vaccinationer! Inte minst med tanke på den desinformation som sprids är det oerhört välgörande med tydlighet om att vaccinationer räddar liv. Det är mycket angeläget med gott skydd mot vanliga sjukdomar.

När det gäller den aktuella vaccinationen framstår det som en angelägen sak. Det är förstås något regeringen får överväga. Men jag vill också understryka att det inte finns något som hindrar regionerna från att genomföra detta även för andra grupper. Det finns goda skäl att göra det. Det räddar människor undan denna sjukdom och minskar behovet av vårdinsatser. Det finns alltså alla möjligheter för regioner att göra detta, men regeringen ska också överväga vad vi kan göra.

Herr talman! Tack, Karin Sundin, för en angelägen fråga!

Ökningen rör inte bara vejpning; den rör ju också vitt snus, som inte heller är någon hälsoprodukt. Det är en oroande utveckling att barn och unga får tag i de här produkterna och använder dem.

Regeringen har fått ett betänkande med ett antal förslag, bland annat att langning av tobaks- och nikotinprodukter till barn ska förbjudas. Det är förslag som vi bereder. Jag utesluter inte ytterligare åtgärder, eftersom utvecklingen är oroväckande och behöver hejdas på olika sätt.

Herr talman! Roslagsvåren, Jämthjulingen, Tre Slott, Möckeln Runt, Brudfjällsracet och så majstångsresningen vid Tibble - det är arrangemang i Sverige. Och det är arrangemang som gör Sverige till Sverige. Jag är därför jätteglad att vi nu har en permanent, och inte bara en tillfällig, lösning som gör att de här arrangemangen kan slippa avgifterna.

Jag är också glad att kunna lämna ytterligare ett besked. Det har funnits ett hot hängande över den ideella sektorn som innebär att man ska bli tvungen att installera laddstolpar vid bygdegårdar, kyrkor och idrottsplatser. Regeringen kommer att fixa ett undantag från kravet på laddstolpar. Det känns också väldigt bra att kunna berätta för civilsamhället och den ideella sektorn.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Herr talman! Jag konstaterar att införandet av Millennium har pausats utifrån den återkoppling om systemet som Västra Götalandsregionen har fått från förvaltning och medarbetare. Det är inte regeringen som köper in journalsystemet, men det är helt uppenbart att införandet inte har gått enligt plan.

Jag konstaterar också att man har sålt in systemet just med möjligheten att dela data mellan olika vårdgivare. Det är det som är hela kärnan i det reformarbete som regeringen nu bedriver via de punkter vi har i Tidöavtalet kring detta. Alla vårdgivare i Sverige oavsett huvudman, privat eller offentlig, ska ha möjlighet och skyldighet att dela data så att de följer med patienten oavsett var någonstans i landet man är och vilken vårdgivare man söker vård hos.

Det är helt centralt för patientsäkerhetsarbetet att vi får till detta. Det borde ha varit på plats för länge sedan, men nu gör vi det arbete som Sverige tidigare inte har gjort. Det är också viktigt att värna vårdens medarbetares tid, som i alldeles för hög grad går åt till att knacka in samma uppgifter i olika system. Det duger inte, och regeringen har ett omfattande reformarbete för att säkerställa att detta kommer på plats.