Herr talman! Per-Arne Håkansson har frågat mig hur jag bedömer att begravningsverksamheten fungerar utifrån etiska och ekonomiska aspekter samt om jag avser att ta initiativ för att genom en utredning eller på annat sätt se över de frågor som aktualiserats om begravningsverksamheten.

Dagens begravningslagstiftning är från 1990, och den har genom åren i allt väsentligt fungerat väl. Begravningslagen (1990:1144) har ändrats vid ett flertal tillfällen. Ett exempel är lagändringen som innebär att metaller som inte förbränts efter en kremering ska återvinnas. Svenska kyrkan är huvudman för begravningsverksamheten i nästan hela Sverige, och jag har stort förtroende för hur de förvaltar sitt ansvar.

Jag tycker att flera av de frågor som Per-Arne Håkansson lyfter är väl värda att diskutera vidare. Jag utesluter inte att det framgent kan finnas behov av att se över vissa frågor inom ramen för begravningsverksamheten.

Herr talman! Jag vill först rikta ett stort tack till Per-Arne Håkansson för interpellationen och för att han lyfter de här frågorna.

Begravningar är oerhört viktiga för människan. Sättet de genomförs på påverkar våra möjligheter att hantera livet. Jag tror att vi är många som kan vittna om att när någon nära dör händer det någonting i rummet. Det blir en annan klang i livet. Rummet kan kännas mindre eller större. Det kan nästan kännas som att det blir fysiska förändringar i ens liv när det händer. Där spelar begravningarna, vilket många vittnar om, en stor roll för hur man upplever det. Var det värdigt? Var det sätt jag fick ta avsked på rimligt och bra? Det gäller både när dödsfallet sker stilla och när det sker plötsligt, dramatiskt och helt oväntat.

För detta behöver vi ha en väldigt bra ordning, och i allt väsentligt har vi det. Det är min uppfattning. Det är många aktörer som sköter sig alldeles utmärkt och som har lång erfarenhet. Per-Arne beskriver det väl själv. Det finns ett slags infrastruktur kring detta. Det finns en lång erfarenhet av hur vi möter människor i de här situationerna och hur vi hanterar detta på ett värdigt sätt, som i allt väsentligt också följs av de aktörer som är involverade.

Icke desto mindre finns det också stora problem här. Jag tycker ibland att begravningsverksamheten blir ett slags spegelbild av samhället. Vi ser till exempel att många begravs i ensamhet, helt utan ceremoni. Vi fick ett nyord för några år sedan: direktare. Det är den stora andel svenskar som varje år begravs utan någon nära anhörig, någon vän eller någon alls närvarande. De är direktare. Det är ingen som finns där. Det är förstås sorgligt.

En annan sak som Per-Arne Håkansson pekar på är att rent kriminella aktörer ibland agerar för att helt enkelt sko sig på människor i en utsatt situation. De bedriver inte en seriös verksamhet, och det måste vi naturligtvis agera mot med kraft. Framför allt är det rättsvårdande myndigheter som behöver agera när man på olika sätt tillskansar sig medel på felaktiga grunder.

Per-Arne Håkansson sa att detta är oreglerat. Så är det inte. Det finns först och främst en begravningslag som reglerar själva begravningsverksamheten. Det är inte begravningsbyråernas verksamhet i första hand utan, precis som Per-Arne Håkansson beskriver, något som Svenska kyrkan, Stockholms stad och Tranås kommun gör.

Men det är inte så att begravningsbyråer är oreglerade. De lyder till exempel under konsumentlagar, som min statsrådskollega Erik Slottner har att hantera. Vi för naturligtvis samtal. Jag har samtalat med honom om de här frågorna och om vikten av att det hanteras på ett bra sätt.

Med det sagt utesluter jag inte att vi kan behöva vidta olika typer av åtgärder och se över vissa frågor. Jag ser själv med oro på att tiden mellan dödsfall och begravning hela tiden tycks bli längre, trots att vi har försökt korta den för att få en rimlig hantering. Där tycker jag att det finns etiska problem som vi behöver adressera på olika sätt.

Vad gäller Svenska kyrkan och begravningsverksamheten har jag manat Svenska kyrkan till varsamhet här. Man har sina ceremoniella och diakonala roller i förhållande till många medborgare i Sverige. Men i större delen av Sverige har man också ett ansvar för begravningsverksamheten, och det ska man inte blanda ihop med begravningsbyråverksamhet, om det inte finns väldigt starka skäl för det.

Det är några sådana frågor som det säkert finns anledning att diskutera vidare.

Herr talman! Tack igen, Per-Arne Håkansson, för frågor och resonemang här!

Vi har begravningsavgiften, och den heter avgift för att den ska motsvara kostnader för att vi ska ha ett välfungerande och värdigt begravningsväsen i Sverige. Vi har, precis som Per-Arne Håkansson pekar på, också länsstyrelser som ska övervaka detta. Vi har även valda ombud som ska stå för medborgarnas insyn och vara deras representanter i det här sammanhanget för att säkerställa att avgifterna är skäliga i förhållande till den verksamhet som bedrivs. Det är ett system som jag tycker i allt väsentligt fungerar och som är värt att värna.

Men som jag också sa finns det många frågeställningar. Även om vi har ett system som i allt väsentligt fungerar väl finns det alltid skäl att fundera på att följa frågan. Finns det olika saker som skulle behöva hanteras bättre? Jag utesluter inte det.

Samtidigt konstaterar jag att det finns en liten brist på kapacitet. När det gäller utredningar finns det också mycket akuta åtgärder som måste genomföras i Sverige, inte minst kring kriminella gäng och annat, för att få fram lagstiftning för att trycka tillbaka dem som hotar vårt samhälle.

De här frågorna är viktiga. Jag kommer att följa dem, och jag utesluter inte åtgärder längre fram. Men jag kan inte här i dag säga att vi kommer att tillsätta en utredning eller motsvarande.

Jag ser delvis samma problem och bekymmer som Per-Arne Håkansson gör, inte minst i fråga om tiden. Jag tycker att det är ett bekymmer. Jag tycker också att vi som samhälle behöver reflektera över hur vi hanterar den typen av situationer. Är det inte något som håller på att gå förlorat när vi inte klarar av att prioritera och få ihop våra almanackor för att kunna begrava en närstående inom rimlig tid? Det är en diskussion som vi behöver ha och som man inte nödvändigtvis kommer åt enbart med lagstiftning.

Vi behöver diskutera begravningar för vad de är. Begravningen är en oerhört viktig sak i vårt samhälle som hjälper människor att hantera en av livets allra svåraste situationer - när någon nära, någon vän, någon arbetskamrat eller någon livskamrat lämnar oss. Jag välkomnar en sådan diskussion. Jag välkomnar att Per-Arne Håkansson bidrar till den. Och jag ser att det är något vi behöver, både i de enskilda fallen och på ett mer generellt plan.

Vi behöver fundera på hur vår infrastruktur ser ut för de existentiella frågorna. Vilket utrymme får de i vårt samhälle? Vilken plats får de i vårt samhälle? Det finns all anledning att reflektera kring det.

Herr talman! Jag tackar Per-Arne Håkansson än en gång för ett intressant meningsutbyte.

Begravningsverksamheten är något som angår alla i Sverige, men samtidigt är det en verksamhet som inte alltid får den uppmärksamhet som den förtjänar. Därför välkomnar jag diskussioner och debatter som denna.

Min uppfattning är att dagens ordning i stort sett fungerar väl. Jag delar interpellantens syn på huvudmannaskapsfrågan. Det finns inget skäl att i grunden ifrågasätta den så länge förtroendet för den finns bland medborgarna, och det gör det.

Samtidigt finns det områden som inte fungerar tillräckligt väl. Jag delar Per-Arne Håkanssons bild av att det finns frågor som är väl värda att diskutera vidare. En sådan är tiden mellan dödsfall och begravning. Den har ökat trots att lagstiftningen på området skärptes 2012. Att det förhåller sig så innebär en risk för en mer oetisk hantering. Det är inte acceptabelt att gällande lagstiftning inte efterlevs, och vi behöver förstås titta vidare på hur man kan få det att fungera bättre än i dag.

Per-Arne Håkansson tar upp skillnader i kostnaderna för begravningar. Det gäller även många andra frågor i samhället som kan ha skilda kostnader beroende på kommun. Det kan variera - ibland har storstäder högre kostnader i vissa avseenden och ibland har landsbygden det i andra avseenden. Men det är förstås en aspekt att fundera vidare på.

Branschorganisationen har här en viktig uppgift. Det finns en auktorisering och en branschstandard. Om man väljer en begravningsbyrå som följer standarden vet man att man kommer att få ett tryggt bemötande. Om man inte får det har man möjlighet att vända sig till branschorganisationens organ för egen tillsyn men också till Konsumentverket.

Det finns alltså en reglering. Man kan alltid fundera över om den borde se ut på ett annat sätt eller vara skarpare. Jag utesluter inte åtgärder längre fram.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.