Fru talman! Tack, ministern, för svaret! Jag delar bilden av att begravningsverksamheten i huvudsak fungerar väldigt bra inom ramen för Svenska kyrkans huvudmannaskap. Jag vill också uttrycka min uppskattning för Svenska kyrkan som organisation och för deras sociala arbete med att hjälpa människor genom tuffa tider - både socialt och ekonomiskt. Det är ovärderligt, särskilt nu när kostnadskrisen slår hårt mot svenska hushåll.

För de allra fattigaste hushållen, som får sina bostadstillägg sänkta med 775 kronor och inte får kompensation för kostnadsökningarna eftersom man inte höjer barnbidraget som vi socialdemokrater föreslår, är kyrkan ibland det enda skyddsnät som finns kvar i en annars helt omöjlig situation. Likaså är Svenska kyrkans internationella arbete oerhört viktigt att lyfta fram. Även där drabbas tyvärr kyrkans arbete av regeringens och Sverigedemokraternas politik.

Ingen organisation är ju felfri, och i Svenska kyrkan finns det krafter som verkar med mindre nobla syften. Det finns präster och andra personer som motsätter sig kvinnliga präster, och det finns präster som vägrar viga homosexuella. Dessutom styrs kyrkan på vissa platser av mörkare krafter som inte är speciellt inkluderande och kärleksfulla mot sin nästa eller för den delen älskar sin granne. Människor som inte är medlemmar i Svenska kyrkan - framför allt personer från andra trossamfund - kan uppleva att de inte får samma bemötande och rättigheter som kristna i frågan om begravning.

I Helsingborg hanteras en långdragen fråga om en ny begravningsplats för muslimer. Den överfulla muslimska begravningsplatsen i en församling inom kommunen behöver ersättas. För att ministern och alla andra som lyssnar på den här debatten ska förstå hur fullt det är där kan jag berätta att man nu begraver familjemedlemmar ovanpå varandra i djupare grävda gravar. Det är väldigt ovärdigt och inget som ska behöva förekomma.

Processen kring en ny muslimsk begravningsplats i en annan församling i kommunen har stoppats trots tidigare överenskommelser om att den skulle byggas och trots att alla papper var klara. Det skedde med motiveringar som att muslimer har för mycket amalgam i tänderna och att man skulle bygga solpaneler på den marken. Därför har bygget av begravningsplatsen plötsligt stoppats. Det har varit väldigt högljudda diskussioner i byn där det skulle ske, och det har verkligen blottat många obehagliga åsikter om andra människor.

Jag menar att sådana situationer aldrig skulle behöva uppstå om begravningsplatserna hade skötts av det allmänna. Bara risken för att en grupp ska misstro en annan utifrån en så grundläggande rättighet som att bli begravd på ett värdigt sätt i kommunen är problematisk. Känslan av att vara en andra klassens medborgare sprider sig snabbt i sådana situationer. Trots att människor har bott här hela eller stora delar av sina liv och betalat begravningsavgift som alla andra blir den sista vilan en fråga om splittring och misstro i stället för ro och värdighet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag undrar om ministern ser problemet. Jag upplever hans svar som att han delvis gör det, men är han beredd att vidta någon form av åtgärd för att försöka minska den här typen av problem?

Fru talman! Jag har såklart respekt för detta. Jag är inte ute efter kommentarer till det enskilda fallet.

Problemet uppstår i konfliktsituationer mellan olika trosuppfattningar när man har känslan av att inte vara sedd utifrån sina rättigheter. Det finns ju fler sådana här exempel. Människor har varit tvungna att lämna sina kommuner för att flytta in på särskilda boenden och tvingats bosätta sig långt från den kommun där de tidigare varit folkbokförda. De har fått skriva sig i den nya kommunen och sedan avlidit. Men om de velat begravas hemma i den kommun där de tidigare bott kan församlingen neka på grund av att de inte längre är folkbokförda där. Om det dessutom finns skilda uppfattningar när det gäller tro blir det lätt så att man upplever att man diskrimineras på grund av sin tro.

Jag har förstått det som att det inom Svenska kyrkan är ovanligt att gravsätta hela kroppen, medan man inom religioner som av tradition gör det förstås behöver större utrymme att ligga på - men jag vill vara tydlig med att jag inte är någon begravningsexpert. Problemet är mer marginellt inom ramen för Svenska kyrkan än inom andra trosuppfattningar, där man oftare råkar ut för det.

Om huvudmannaskapet legat hos det allmänna hade diskussionen inte blivit lika infekterad. Jag har uppfattat det som att känslan av att bli nekad på grund av sin tro inte hade uppstått lika ofta. Jag köper resonemanget kring regelverket, men här handlar det egentligen om huvudmannaskapet och inte om att vi behöver ändra regelverket. Det är trots allt statens uppgift.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Någonstans följer det här separationen av kyrka och stat, som skedde för ett kvarts sekel sedan. Den separationen var viktig eftersom man tog bort uppfattningen att det skulle finnas någon form av religiöst grundad bedömning i hur det offentliga utövar sin verksamhet.

Det enda exempel jag just nu kan komma på där religionen tillåts spela en roll i den offentliga utövningen är monarkin. Vi har lagstiftat om att vår statschef ska ha en viss religion, vilket ju är fullständigt absurt. Det är bara ytterligare ett skäl till att vi inte ska ha den institutionen kvar, men det är en annan interpellation.

Utifrån separationen av kyrka och stat och att det nu har gått ett kvarts sekel sedan den skedde, tycker ministern att det är rimligt att en så bärande del av det offentliga som begravningsverksamheten ändå utövas av en religiös huvudman?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag får verkligen tacka ministern för en både intressant och respektfull debatt. Det är glädjande att det finns ministrar i vår nuvarande regering som man kan ha så konstruktiva och sakliga diskussioner med om oerhört komplexa frågor utan beskyllningar, talepunkter och pajkastning, vilket det tenderar att bli i det här rummet.

Jag hade blivit väldigt förvånad om ministern hade en annan uppfattning än att nuvarande ordning är tillräckligt funktionell för att få bestå. Jag vill dock höja ett varningens finger, och jag tycker att jag hör att ministern delar min uppfattning. I takt med en åldrande befolkning och med tanke på att sammansättningen i vårt samhälle ser väsentligt annorlunda ut nu än för ett kvarts sekel sedan kommer de här frågorna att bli mer och mer uppmärksammade, och det kommer att bli mer gnissel. Jag tror absolut att Svenska kyrkan på huvudmannaplanet och det centrala planet är väl medveten om detta och jobbar jättehårt med detta. Men eftersom det också är en väldigt decentraliserad organisation där man har lokala styren med lokala färger och lokala företrädare kan det också uppstå friktion som jag verkligen hoppas att vi kan hjälpas åt att lindra och mildra.

Det är också en del av bakgrunden till att jag väcker den här diskussionen. För mig precis som för ministern är det fullständigt avgörande att människor behandlas med värdighet när de går till den sista vilan, oavsett i vilket sammanhang och i vilken roll. Jag hoppas att ministern fortsätter hålla ögonen på detta.

Jag vill tacka för en mycket bra och givande diskussion om en fråga som vi, precis som ministern säger, kanske borde ägna lite mer tid åt.