Herr talman! Clara Aranda har frågat mig om jag och regeringen avser att ytterligare granska fenomenet asylsökande barn med uppgivenhetssyndrom och den uppenbart bristfälliga hantering som förekommit inom exempelvis hälso- och sjukvården. Vidare har Clara Aranda frågat mig vilka direkta åtgärder jag och regeringen anser vara nödvändiga för att förhindra att barn utsätts för den här specifika typen av brottsliga handlingar i framtiden. Därutöver har Clara Aranda frågat mig om jag anser att det finns skäl att ge Socialstyrelsen i uppdrag att utreda huruvida den kritiserade diagnosen ska finnas kvar i det svenska klassifikationssystemet.

Barn med uppgivenhetssyndrom är en komplex fråga.

Uppgivenhetssyndrom infördes som en egen diagnos i den svenska versionen av klassifikationssystemet ICD-10 under 2014. Senast 2020 gjorde Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU), efter förfrågan från Socialstyrelsen, en genomgång av vilka vetenskapliga studier som finns när det gäller diagnostik och behandling av uppgivenhetssyndrom hos barn. SBU konstaterade i sitt underlag att kunskapsläget i frågan är oklart och att klinisk forskning om diagnostik och effekter av behandling därför är önskvärd. SBU och Socialstyrelsen följer frågan kontinuerligt och agerar i takt med kunskapsutvecklingen inom området. Någon ytterligare åtgärd, utöver myndigheternas insatser, bedömer jag inte som aktuell i dagsläget.

När det gäller frågan om vilka åtgärder som kan bli aktuella för att förhindra att barn utsätts för våld eller övergrepp, däribland barnmisshandel genom förfalskning av symtom, vill jag understryka att det finns tydliga regler för hur både hälso- och sjukvården och andra aktörer ska agera om ett barn misstänks fara illa. Är det fråga om ett misstänkt brott ska en anmälan till polisen omedelbart göras. Det är den ordning som gäller, och ska gälla, för alla de fall där man misstänker att ett barn kan tänkas fara illa eller om man misstänker att ett brott äger eller har ägt rum.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Avseende frågan om Socialstyrelsen bör få i uppdrag att utreda om diagnosen uppgivenhetssyndrom ska finnas kvar i den svenska versionen av det nuvarande klassifikationssystemet sker för närvarande en process med en uppdatering av den internationella klassifikationen av sjukdomar, baserat på viktiga framsteg inom vetenskap och medicin. Jag menar att ordningen där det är expertmyndigheter, både på svensk och på internationell nivå, och inte politiker som avgör vilka diagnoser som ska finnas eller tas bort bör kvarstå.

Med det sagt avser jag att följa frågan även fortsättningsvis.

Herr talman! Uppgivenhetssyndrom hos asylsökande är en ytterst allvarlig fråga. Det handlar om barn som påstås ha varit så traumatiserade att de föll in i ett apatiskt tillstånd under asylprocessen. Men vi vet nu att sanningen i många fall var en helt annan. Flera vuxna har trätt fram och berättat om hur de som barn tvingades spela sjuka av sina föräldrar bara för att öka chanserna att få stanna kvar här i landet. Dessa barn blev offer i ett spel där deras liv och hälsa användes som insatser för att påverka myndigheters beslut.

Det som utmärker Sverige är inte bara det höga antalet rapporterade fall av uppgivenhetssyndrom utan också att dessa fall nästan uteslutande inträffade under asylprocessen. Detta är en unik situation som borde ha väckt frågor om fenomenets grundorsaker och om diagnosens legitimitet.

Kritiska röster från läkare och psykologer pekade på att många av de rapporterade fallen handlade om manipulation från föräldrar snarare än en verklig medicinsk eller psykiatrisk diagnos. Vårdpersonal slog också larm om förfalskade symtom och manipulation, men dessa varningar valde man att ignorera.

Socialstyrelsen har själv erkänt att rapporteringen av diagnosen redan under det första året inte var fullt stabil, vilket innebär att de siffror som redovisades sannolikt underskattade det faktiska antalet fall.

Statsrådet menar att det är expertmyndigheterna som ska avgöra vilka diagnoser som ska finnas i klassifikationssystemet. Jag håller med om att expertis är viktigt, men vad händer när experterna redan från början gjorde bedömningar på felaktig grund? Diagnosen uppgivenhetssyndrom infördes trots bristfälligt vetenskapligt underlag och har använts i en situation där politiska beslut om generös migrationspolitik skapade ett utrymme för manipulation.

Herr talman! Tidigare regeringar bär ett tungt ansvar för detta. Med sin politik för öppna gränser och brist på kontroll möjliggjorde de detta systemfel. I stället för att granska problemen delade de ut permanenta uppehållstillstånd som om det vore godis, utan att reflektera över konsekvenserna. Resultatet blev ett system som underminerade både rättssäkerheten och förtroendet för det svenska asylsystemet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Trots detta menar statsrådet att ytterligare åtgärder inte är aktuella och hänvisar till befintliga regler och rutiner. Men verkligheten har visat att dessa inte är tillräckliga. Vi vet att misstankar om manipulation och övergrepp inte alltid rapporterades och utreddes. Det krävs mer än att lita på att systemet ska fungera som det är tänkt. Vi måste säkerställa att det verkligen gör det.

Vi måste agera kraftfullt för att säkerställa att det inte går att manipulera det svenska asylsystemet. Det krävs tydligare regler och bättre kontroller. Vi behöver också se över hur diagnoserna används i asylprocessen och säkerställa att de vilar på vetenskaplig grund. Utöver detta krävs en förbättrad samverkan mellan vårdpersonal, myndigheter och rättsväsen för att identifiera och stoppa dessa övergrepp i tid.

Därför vill jag fråga statsrådet vad regeringen gör för att säkerställa att det svenska asylsystemet skyddar barn från att utnyttjas, att diagnoser som används är vetenskapligt förankrade och att de luckor som möjliggör manipulation stängs en gång för alla.

Fru talman! Jag vidhåller att detta är en komplex fråga och att mycket har hänt i diskussionen efter att vi hade ett mycket stort antal barn med uppgivenhetssymtom.

Samtidigt kan vi konstatera att det finns sådana fall längre bak i tiden. Symtom på uppgivenhet dokumenterades bland barn redan på 50-talet. Detta kan också förekomma vid andra tillstånd, som då behöver uteslutas. Det kan till exempel handla om depression, ångest, katatoni eller ätstörning men också om simulering. Det finns en komplex bild här, och i den ingår kulturella faktorer. Det finns förstås också ren simulering i detta.

Som påpekades av en debattör har det på senare år gjorts viktiga journalistiska granskningar av detta där barn har trätt fram och vittnat om att de utsatts för vad som måste betraktas som övergrepp. En förälder som tvingar sitt barn att spela sjuk, eller som gör sitt barn sjuk, kan ju göra sig skyldig till brott. Det är någonting som regeringen tar på stort allvar. Vi har också förändrat lagstiftningen så att preskriptionstiden börjar gälla först när barnet är 18 år vid den typ av händelser som kan vara brottsliga.

Min utgångspunkt är förstås att varje barn som behöver vård ska få det. Det är en uppgift för hälso- och sjukvården att bedöma vem som har ett medicinskt behov och vilken behandling som kan bli aktuell. Det är barnets bästa och barnets behov som ska avgöra vilka insatser som sätts in. Som politiker behöver vi lita på professionen när det gäller bedömning av tillstånd och behandling, även i frågor som är av komplex och komplicerad natur.

Det är naturligtvis viktigt att påpeka att vissa av symtomen vid uppgivenhetssyndrom kan förekomma vid andra typer av tillstånd. Det kan dock även förekomma simulering, och detta behöver uteslutas. Det behöver uteslutas att det kan vara fråga om att ett barn far illa eller att det föreligger någon typ av brott.

I alla situationer måste man se till barnets bästa. Hälso- och sjukvården och myndigheterna måste sätta barnets rättigheter och välmående i första rummet. I det ingår att se till att alla inblandade parter arbetar för att skydda barnet. Om det föreligger oro för att ett barn far illa eller för att ett brott har begåtts ska det naturligtvis omedelbart göras en anmälan till berörd instans.

SBU har gjort en sammanställning av kunskapsläget. Det finns också studier som är gjorda därefter, till exempel en från 2021 som jag tror gjordes i Uppsala, som ger vid handen att behandlingar av detta inte nödvändigtvis underlättas av att man är tillsammans med familjen. Ibland kan det krävas att man separeras, just för att utesluta denna typ av manipulation och annat som kan ha förekommit. I det här sammanhanget är det viktigt att betona att detta är komplexa och svåra frågor.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Nu sker en översyn av klassifikationssystemet också i Sverige, och det är naturligtvis rimligt att man ser över detta i samband med att man gör olika typer av diagnoser. Jag ser inte skäl för politiken att lägga sig i det, och jag noterar att interpellanten har samma uppfattning i grunden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Vittnesmålen från vuxna som tvingades simulera sjukdom som barn är en skrämmande påminnelse om hur långt manipulationen av vårt asylsystem faktiskt har gått.

Den tidigare regeringens politik för öppna gränser förvärrade situationen. Trots att vårdpersonal och expertis slog larm valde man att blunda. Resultatet blev ett system som prioriterade politiska vinster framför barnens rättigheter och asylsystemets trovärdighet.

Regeringen bör initiera en ökad samverkan mellan Socialstyrelsen, Migrationsverket och rättsväsendet för att man tidigt ska kunna identifiera och utreda misstankar om manipulation i asylprocessen. Detta kräver tydliga riktlinjer, kontinuerlig uppföljning och oberoende utvärdering av hur förändringarna fungerar i praktiken. Vi behöver ett system där inga barn riskerar att falla mellan stolarna på grund av bristande samarbete eller ansvarsfördelning.

Det krävs också obligatorisk utbildning för vårdpersonal och myndighetspersonal som arbetar med asylärenden så att de kan känna igen tecken på manipulation och övergrepp samt rapportera misstankar på ett korrekt sätt.

Vidare måste en oberoende granskning genomföras för att säkerställa att alla diagnoser som används i asylprocesser vilar på vetenskaplig grund. Diagnoser utan tillräckligt stöd ska inte kunna påverka beslut i migrationsärenden.

Slutligen bör skärpta straff införas för föräldrar eller andra som medvetet utnyttjar barn för att manipulera asylsystemet. Det skickar en tydlig signal om att sådant agerande inte accepteras i Sverige.

Fru talman! En del av dessa frågeställningar handlar om asyl- och migrationspolitik i mer generell bemärkelse. När det gäller personer som lever utan tillstånd i Sverige är det kanske i första hand andra statsråd som ska svara på den typen av frågor.

Min utgångspunkt i den fråga som vi nu diskuterar är att vi behöver både ge barn adekvat vård när så behövs och skydda barn när det behövs. Det handlar om att säkerställa dels att barn med trauma eller uppgivenhet får den vård som de behöver, dels att barn får omedelbart stöd och hjälp om det skulle visa sig vara fråga om barnmisshandel.

Som jag nämnde i mitt tidigare anförande är det barnets bästa som ska avgöra alla insatser som sätts in från berörda samhällsinstanser. Det får inte finnas något kompromissande när det gäller anmälan av oro eller brott. I dessa delar vill jag vara glasklar.

Det gäller att vi fortsätter att följa frågan löpande, vilket myndigheterna gör. Vi kan glädjande nog konstatera att vi haft väldigt få fall på senare år, under 2023 och 2024.

Det här är en fråga som kan bli föremål för forskning på olika sätt nu när vi sjösätter ett stort forskningsprogram om frågor som rör psykisk hälsa och som inbegriper hur man ser på olika diagnoser. Det är ett kraftigt förstärkt forskningsprogram som regeringen genomför tillsammans med Sverigedemokraterna. Det är en viktig pusselbit i arbetet för att öka kunskapen om diagnostik och effekter av behandling inom området psykisk hälsa, och det är förstås baserat på sedvanliga principer för statlig forskningsfinansiering.

Jag konstaterar återigen att det sker löpande uppdateringar av klassifikationer och klassifikationssystem, och myndigheterna följer det aktuella kunskapsläget när den typen av uppdateringar genomförs.

Fru talman! Tack, Clara Aranda, för diskussionen om en viktig och angelägen fråga!

Det är oerhört viktigt att vi ser till barns bästa och att vi har förmågan att ge vård när så krävs för olika typer av komplexa tillstånd och diagnoser som barn kan drabbas av men att vi också har förmågan att se när barn far illa och symtom till och med manipuleras. Det är väldigt viktigt.

Regeringen har antagit en strategi för att på alla sätt motverka våld mot och misshandel av barn. Vi har också förlängt preskriptionstiden så att den börjar löpa först när barnet fyller 18 år. Denna tidsutdräkt ska göra att man hinner utreda eventuella brottsmisstankar i olika typer av sammanhang.

Det är oerhört angeläget att vården vilar på evidens och beprövad erfarenhet och att vi ständigt utvecklar vår kunskap om hur man kan utesluta olika tillstånd och se vad som ryms inom olika tillstånd men också om vad som är den bästa vården och behandlingen. Där gör myndigheterna ett arbete, och nu pågår en översyn av klassifikationssystemet. Jag kommer att fortsätta följa frågan.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.