Jakob Forssmed

Herr talman! Vi jobbar stenhårt med detta och kommer att återkomma med en lång rad propositioner för att möjliggöra en digital infrastruktur. Ett problem är att de tjänster som vi gärna vill ha och vill bygga ofta förutsätter att det finns en infrastruktur på plats, men historiskt har vi i Sverige inte sett till att ha en sådan klar.

Självklart behöver alla ansluta för att det här ska fungera. Därför måste vi med lagens hjälp se till att det blir så. Jag tycker att det är otroligt bra att det finns en samsyn om det nu, för den har inte funnits historiskt. Man har förlitat sig på frivillig samverkan och att regionerna skulle lösa saken själva, men det har inte blivit bra.

Nu behöver vi springa i kapp här. Vi jobbar stenhårt med en nationell digital infrastruktur som ersätter och kompletterar det som redan finns.

Man kan jämföra med vägnät. Det vi gör nu är att bygga ett vägnät som når ut överallt, men vi enas också om vilka vägskyltar som ska gälla på vägarna för att man ska hitta i systemet. Inget av detta finns i dag. Vi har hållit på att bygga många fordon – vi har byggt bilarna – men de har inte hittat fram ordentligt till patienterna. Dessutom har vägskyltarna ibland dirigerat dem åt olika håll när vi inte har kommit överens om vad vi kommunicerar.

Det här är en självklarhet i andra sammanhang. Ett eluttag ser likadant ut oavsett i vilken region i Sverige man befinner sig. En sladd ser likadan ut, och de passar ihop. Men så här är det inte på vårdsidan, utan där ser det olika ut. Det är såklart inte bra. Man kan beskriva en sjukdom på tio olika sätt, och när kodverket inte ser likadant ut blir det fel. Det måste vi rätta till, och eftersom vi låg så långt efter behöver vi nu göra allt detta i stor utsträckning samtidigt för att det ska fungera bra.

Det finns ett bra underlag från E-hälsomyndigheten för en färdplan. Det är en grundstruktur att arbeta efter. De har tagit fram i vilken ordning man borde bygga blocken. Det har vi naturligtvis som ledstång för att göra rätt och inte hamna fel.

Vi har förstås även EHDS att förhålla oss till. Vi ska klara det här inte bara i Sverige utan också i Europa. Om man besöker en akutmottagning i Europa eller befinner sig på resa och blir sjuk ska man veta att det finns information att tillgå om det egna hälsotillståndet.

Om vi klarar uppgiften har vi därtill stora möjligheter att få bättre forskning och statistik som gör att patienter kan få bättre behandling och att vi kan utveckla de nya läkemedel och medicintekniska produkter som vi behöver.

Herr talman! Först vill jag tacka för att Anna Vikström ställde frågan. Jag skulle säga att det här är en av de mest underskattade sakerna för att få på plats en bättre hälso- och sjukvård i Sverige. Om vi får en nationell, digital infrastruktur där informationen följer patienten vart man än ska och vilken vårdgivare det än handlar om finns informationen tillgänglig där man behöver den för personalen men också för patienten.

Det handlar i grunden om patientsäkerhet. Man ska inte behöva upprepa sin sjukdomshistoria vart man än kommer. Personalen ska inte behöva stansa in samma uppgifter två eller ibland tre gånger. Dessutom vet vi hur viktigt det är för patientens trygghet att någon vet ens situation när man av olika skäl dyker upp på en vårdmottagning.

När jag klev in på Socialdepartementet blev jag förvånad över hur lite av detta vi har på plats. Det är näst intill fascinerande att man kan följa en strumpa som beställs från Italien. Var den än är i Europa vet man var den är, när den kommer fram och vilken status den har. Detta gäller inte för patienter.

Det är därför vi gör allt detta och tar fram utredning på utredning när vi upptäcker att vi måste ha juridiken och det praktiska på plats. Alla dessa saker behöver finnas. Men då blir det lite stökigt. Det är som när ett antal hantverkare ska in i ett hus. Vem ska in när och göra vad för att det hela ska fungera?

Vi har fått ett väldigt bra underlag från E-hälsomyndigheten om detta, och nu behöver vi naturligtvis fatta beslut om när dessa byggstenar ska komma på plats. Ett antal saker behöver göras.

Jag är mån om dialog och har därför skapat ett råd med företrädare för landets regioner, till exempel från it-sidan men också från ledningarna ute i regionerna. Vi har även en nationell samordnare som ska förankra arbetet och diskutera med alla inblandade så att vi inte gör något i onödan eller bygger saker som redan finns. Det finns jättestora problem med dagens struktur.

Jag är väldigt glad över Anna Vikströms engagemang. Staten behöver sätta ned foten och säga vilken standard som ska gälla och att alla behöver ansluta sig till systemet för att det ska funka. Det är något som saknats tidigare. Fram till för ett par år sedan tänkte man sig att det här skulle lösas genom frivillig samverkan, men det har inte fungerat.

Dessutom är det på många sätt ett stort problem att huvuddelen ligger i ett bolag, Inera, som vi inte har insyn i eller rådighet över. De gör i många avseenden ett bra arbete, men till exempel kunde staten under pandemin inte använda sig av den här infrastrukturen för att det fanns privaträttsliga och andra skäl som gjorde att det inte var möjligt.

Det finns alltså mycket vi behöver ändra på för att åstadkomma det vi vill, nämligen att vårdinformationen ska vara tillgänglig oavsett om huvudmannen är kommunal eller regional eller om den är privat eller offentlig. Alla behöver vara anslutna och vara det på ett sätt som gör att man kan byta information med varandra. Allt som nu pågår för att göra det möjligt är vad jag har redovisat i mitt svar.

Jag återkommer gärna till riksdagen med ytterligare tydlighet kring när saker och ting ska ske och i vilken ordning. Jag tycker dock att jag har redovisat vilka processer som är igång för att klara det stora åtagande som vi har tagit på oss. Det här är helt nödvändigt för patienterna och för personalen.

Herr talman! Anna Vikström har frågat mig om jag avser att agera för att en färdplan för nationell digital infrastruktur ska fastställas i närtid, och i så fall av vem. Anna Vikström har också frågat mig om jag avser att lägga fram förslag på lagstiftning för att realisera genomförandet av en nationell digital infrastruktur för hälso- och sjukvård och EHDS primäranvändning, och i så fall inom vilka domäner.

Regeringen har redan vidtagit flera konkreta åtgärder för att förbereda och genomföra en nationell digital infrastruktur för hälso- och sjukvård.

I januari 2022 fick en utredare (S 2024:A) i uppdrag att analysera och föreslå åtgärder som möjliggör en nationell digital infrastruktur för hela hälso- och sjukvården med fokus på de rättsliga förutsättningarna samt analysera och ta fram förslag kopplade till det europeiska hälsodataområdet, EHDS.

Utredningen har hitintills lämnat tre delbetänkanden. Det första avsåg kostnadsberäkningar kopplat till EHDS, det andra avsåg ansvarsfördelningen av uppgifter kopplat till sekundäranvändning enligt EHDS – det vill säga hur patientdata får användas för andra ändamål än direkt vård, såsom forskning och statistik – och den tredje avsåg rättsliga förutsättningar för nationell vårdförmedling. Regeringen har agerat på samtliga betänkanden och kommer att lägga fram en proposition till riksdagen gällande nationell vårdförmedling, vilket framgår av regeringens propositionsförteckning. Utredningen ska lämna ytterligare ett delbetänkande i september i år och därefter slutredovisa sitt uppdrag senast den 1 april 2026.

Vidare fick Ehälsomyndigheten i juni 2023 i uppdrag att ta fram ett förslag till genomförande av den nationella digitala infrastrukturen. Uppdraget slutredovisades i april 2024. Ehälsomyndigheten fick den 20 juni 2024 även uppdraget att ta vidare förslagen i färdplanen för genomförande av en nationell digital infrastruktur för hälso- och sjukvården. Vid genomförandet av uppdraget skulle myndigheten prioritera de infrastrukturkomponenter och strukturer som är nödvändiga för att Sverige ska leva upp till den preliminära överenskommelsen om EHDS rörande primäranvändning. Uppdraget slutredovisades den 28 februari 2025. I myndighetens slutrapport finns en tidssatt leveransplan där myndigheten redovisar vilka infrastrukturella komponenter som ska sättas i drift och när.

Parallellt med uppdraget att ta vidare den föreslagna färdplanen har regeringen gett Ehälsomyndigheten i uppdrag att påbörja utvecklingen av fler nödvändiga komponenter för infrastrukturen som pekats ut i färdplanen, till exempel en katalog över vårdgivare och utförare av socialtjänst, som bland annat möjliggjort vårdsöktjänsten. Myndigheten ska också driftsätta ett patientdataindex, PDI, och en nationell tjänsteadresseringskatalog, NTAK, vid årsskiftet. Det är komponenter som utgör grund för att information ska kunna följa patienter oavsett vårdgivare.

Utöver dessa uppdrag pågår även ett omfattande arbete inom Regeringskansliet för att omhänderta ett antal betänkanden med bäring på den digitala infrastrukturen. Flera av betänkandena har kopplingar till varandra, den nationella digitala infrastrukturen och arbetet med genomförandeakter på EUnivå kopplat till EHDS. Arbetet med betänkandena behöver därför harmoniseras med utvecklingen av organisatoriska strukturer, teknisk utveckling och det EUgemensamma arbetet med genomförandeakterna kopplat till EHDS.

Tre av betänkandena omhändertas helt eller delvis genom EHDS-förordningen. Utöver dessa produkter bereds åtta betänkanden med bäring på den nationella digitala infrastrukturen för närvarande inom Regeringskansliet.

Ett omfattande arbete sker således inom Regeringskansliet och ute på myndigheterna för att möjliggöra genomförandet av en nationell digital infrastruktur för hälso- och sjukvård samt implementeringen av EHDS.

Herr talman! Jag har redogjort för att ingen regering någonsin har satsat så här mycket på psykiatrin. Det är värt att hålla fram i det här sammanhanget. Vi har överenskommelsen med Sveriges Kommuner och Regioner om att tillföra 700 miljoner kronor bland annat för att stärka utskrivningsprocesserna och särskilt rikta in oss på situationerna inom rättspsykiatri, tvångsvård och sluten psykiatri.

Vi tillförde mer medel i våras just för att vi såg att vi behövde få fram fler vårdplatser på området. Dessutom ger vi omfattande myndighetsuppdrag för att man ska fokusera på att utveckla bättre metoder för utskrivning och utveckla rättspsykiatrisk vård och tvångsvård på olika sätt. Därtill ger vi omfattande tillsynsuppdrag.

Vi vidtar en lång rad åtgärder för att det ska fungera bättre. Det handlar både om att tillskjuta resurser och att se till att det strukturellt fungerar bättre än i dag. I grunden handlar det om att människor ska få bästa möjliga vård och behandling under den tid som de är inlåsta inom rättspsykiatrin och att vi ska ha ett så säkert system som möjligt för allmänheten.

Där kan vi göra mer. Det är ett ansträngt läge. Det är därför vi vidtar alla dessa åtgärder. Därtill har vi nu att bereda Vårdansvarskommitténs förslag om ett ökat statligt ansvar för rättspsykiatrin. Det händer mycket på området. Det är väldigt viktigt, för det är ett viktigt område.

Det är också, vilket Eva Lindh har påpekat, delvis lite av ett kommunicerande kärl med psykiatrin i övrigt. Därför är det också väldigt viktigt att anstränga sig från min och regeringens sida, och det gör vi, men också från regionernas sida, för psykiatrin i allmänhet. Där finns en del övrigt att önska.

Personalen gör ofta ett heroiskt jobb. Det ser vi, och det uppskattar vi. Vi jobbar med kompetensförsörjning och annat, och regionerna behöver också prioritera de här frågorna.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Ingen regering har satsat mer på psykisk hälsa och psykiatri än vad den här regeringen gör. Man kan säga att det är för lite, och det går alltid att göra mer. Men ingen regering har någonsin gjort mer och större satsningar på psykiatri än vad vi gör, inbegripet den rättspsykiatriska vården. Jag har redogjort för det, men det är alltså 4,1 miljarder som vi lägger på detta under innevarande år. I våras tillförde vi också ytterligare medel för just fler platser. Jag ser en oro för att det inte finns tillräckligt med platser, både i rättspsykiatrin och i övrig sluten psykiatri, tvångsvård och så vidare. Där ser vi stora behov av att göra mer, och jag är väldigt angelägen om det.

Jag är också angelägen om att de mellanrum som uppstår när personer inte får hjälp ska täppas till på ett bättre sätt. Det är därför vi har slutit den här överenskommelsen med kommuner och regioner – det ska inte bli så att man tvingas vara kvar i rättspsykiatrin när man egentligen är klar att lämna den eller att personer som finns i andra delar av psykiatrin, i sluten psykiatri, ibland skrivs ut till ingenting. Jag tycker inte att det duger. Där måste vi göra väsentligt mer än vad vi hittills har gjort. Jag är väldigt glad för att vi nu gör det och tar alla de här initiativen för att förändra livssituationen för människor och dessutom skapa ett säkrare och tryggare samhälle.

Jag har redan redogjort för en hel del av de här åtgärderna och för de omfattande regeringsuppdrag som vi nu har gett till myndigheterna, inte minst Socialstyrelsen, om att utveckla metoder för den rättspsykiatriska vården, utskrivningsprocesser och annat. Vi har också precis fattat beslut om ett omfattande tillsynsuppdrag till Ivo, som under en fyraårsperiod fram till 2029 ska göra särskilda insatser kring just psykiatrin, rättspsykiatrin, tvångsvården och psykiatrin i övrigt för att säkerställa att bemötande, metoder och så vidare är de bästa tänkbara. Detta är inte bara traditionell tillsyn utan görs också för att man ska återföra kunskap och jobba med hur vi kan arbeta bättre och bli bättre i de verksamheter som vi har. Det är angeläget att utveckla även de här sakerna, tycker jag.

Jag är glad för den här diskussionen och för att vi tycks ha en större samsyn än tidigare om att staten behöver ta ett större ansvar i vårdfrågor och om att detta är en fråga där staten kan spela en större roll. Låt oss nu se fram emot att förslagen från Vårdansvarskommittén bereds vidare så att vi får se vad de ger vid handen.

Herr talman! Jag noterar att jag inte riktigt fick svar på mina frågor om varför Socialdemokraterna när de suttit vid regeringsmakten inte gjort förändringar av den organisatoriska strukturen för rättspsykiatrin med de beredningsunderlag som då funnits och inte heller gjort några specifika satsningar.

Herr talman! Tack, Eva Lindh, för att du tar upp den här frågan! Det är otroligt angeläget att diskutera rättspsykiatrins förutsättningar och psykiatrins förutsättningar i allmänhet. Det finns en oro hos mig att man ibland skär ned oproportionerligt mycket på psykiatrin när man gör förändringar.

Regionerna har haft det tufft med den höga inflationen, som har skapat ett kostnadstryck för dem. Nu ljusnar det betydligt. Det är väldigt bra. Jag redogjorde för de omfattande tillskott som regeringen gjort för att vi ska klara oss igenom den här inflationstiden.

Jag tycker att Eva Lindh ringar in en del saker som även jag har identifierat. Inte minst är det så att utskrivningsprocesserna absolut inte fungerar tillräckligt väl. Man har inte tillräckligt bra samarbetsavtal mellan kommuner och regioner när det gäller utskrivning. Personer blir därför kvar, trots att de egentligen är redo för att finnas i andra vård- och stödformer. Det där fungerar inte. Det är därför vi har slutit överenskommelsen med SKR och gjort en specifik satsning. I diskussionerna och överenskommelsen med dem har vi för första gången tydliggjort detta på det här sättet. Det beror på att vi har identifierat problemet och vill göra någonting åt det.

Det är samma sak med uppdraget till Socialstyrelsen att utveckla metoder och annat för att stödja utskrivningsprocessen så att den fungerar bättre. Det räcker inte alltid med mer resurser. Man måste också lösa de strukturella problem som finns. Det tycker jag är otroligt angeläget.

Det gläder mig att Eva Lindh och Socialdemokraterna visar intresse för att staten ska spela en större roll på det här området. Det tycker jag också att den ska göra. Nu har vi en vårdansvarskommitté som har landat i att det här är ett område där staten borde spela en större roll framöver. Återigen: Jag ska inte föregripa beredningen av detta. Men det är klart att det inte är svårt att se argumenten och motiven för en framtida ordning där staten skulle ta ett större ansvar. Eva Lindh har själv varit inne på det. Låt oss se vad beredningen landar i och vad det kommer in av remissvar och annat. Detta tycker jag är väldigt angeläget att jobba med.

Jag har ett par motfrågor till Eva Lindh. När socialdemokratiska regeringar haft beredningsunderlag för att göra en förändring och flytta rättspsykiatrin från regionerna till staten har man valt att inte göra det. Varför har man inte gjort det när det funnits sådana beredningsunderlag historiskt?

Socialdemokraterna har ju också suttit vid makten ibland, men de har inte gjort några satsningar på rättspsykiatrin. Jag har försökt leta men har inte lyckats hitta några. Eva Lindh kanske kan upplysa mig om vilka satsningar man gjorde fram till 2022 på rättspsykiatrin?

Herr talman! Eva Lindh har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att hantera det ansträngda läget inom rättspsykiatrin.

Inledningsvis vill jag understryka att jag, liksom Eva Lindh, ser allvarligt på utmaningarna inom rättspsykiatrin. Jag delar däremot inte Eva Lindhs bild att situationen inom rättspsykiatrin är ett resultat av att regeringen inte har skjutit till tillräckligt med resurser till hälso- och sjukvården. Jag delar inte heller bilden att regeringen inte har kompenserat regionerna i en svår ekonomisk situation.

Tvärtom har regeringen genomfört ett stort antal insatser för att stödja regionerna som huvudmän för hälso- och sjukvården både när det gäller utvecklingen av hälso- och sjukvården i allmänhet och när det gäller den rättspsykiatriska vården i synnerhet.

För 2025 fördelar regeringen till exempel över 7,5 miljarder kronor för att korta vårdköerna och öka vårdkapaciteten. Det är medel som, beroende på huvudmännens prioriteringar, kan användas för exempelvis effektiviseringar och för att därigenom öka vårdkapaciteten inom rättspsykiatrin.

Vidare fördelar regeringen 700 miljoner kronor genom överenskommelsen mellan staten och Sveriges Kommuner och Regioner inom området psykisk hälsa och suicidprevention 2025, specifikt för att stärka bland annat tvångsvården och rättspsykiatrin, både avseende vårdkapacitet och ändamålsenliga utskrivningsprocesser.

Därutöver fördelar regeringen ytterligare 450 miljoner kronor till regionerna under 2025 för att öka antalet vårdplatser för vuxna och antalet platser för självvald inläggning. Det är medel som kommer rättspsykiatrin till del.

Dessa satsningar, som är de första som någonsin har genomförts inom det här området, är viktiga för att stärka den rättspsykiatriska vården och stödja regionerna i det utvecklingsarbetet.

Regeringen arbetar även långsiktigt för att stärka hälso- och sjukvårdens, inbegripet rättspsykiatrins, förutsättningar i hela landet. I juni 2023 gav regeringen en parlamentariskt sammansatt kommitté i uppdrag att se över ett helt eller delvis statligt huvudmannaskap för hälso- och sjukvården.

Kommittén, som antog namnet Vårdansvarskommittén, lämnade i juni 2025 betänkandet Ansvaret för hälso- och sjukvården (SOU 2025:62) till regeringen. I betänkandet föreslås att staten bör ta ett större ansvar inom ett antal områden och för frågor i hälso- och sjukvården i syfte att skapa bättre förutsättningar att möta vårdbehoven, däribland den rättspsykiatriska vården. Betänkandet har skickats på remiss till och med den 31 oktober 2025.

Jag avser inte att föregå den fortsatta beredningen av ärendet, men jag kan sammanfattningsvis konstatera att den rättspsykiatriska vården står högt upp på både min och regeringens agenda.

Herr talman! Det är bra att ledamoten backar lite grann nu. Till viss del kan det nu gå till breddad rekrytering. Det tror jag också. Jag tror att det till ganska stor del kommer att kunna göra det. Men låt oss återkomma till det!

Jag tycker att det är bra att många av de här farhågorna har lyfts under diskussionen. Det har gjort att vi har kunnat utarbeta ett bättre förslag. Men man ska också komma ihåg att en del av de motargument som finns liksom står emot varandra. En del vill ha ännu mer kontroll. En del säger att kontrollen i sig tynger förslaget och gör det mer svårhanterligt. Ja, de argumenten står ju lite grann emot varandra. Man får försöka hitta en väg däremellan, om man nu vill nå fram till de här grupperna på ett nytt sätt. Det handlar om att nå fram till dem som vi inte når i dag. Det är det som vi vill göra.

Vad gäller personuppgifter är det väl beskrivet i propositionen hur vi ser på detta och också att det är en säker personuppgiftsbehandling som vi ser framför oss kring det här.

Jag tycker att det är bra att Mats Berglund lyfter friluftslivet. Här gör vi någonting som faktiskt kommer barn som engagerar sig i friluftslivet till del i lika stor utsträckning som barn som engagerar sig i idrotten. Så är det inte alltid. Här blir det faktiskt en stor möjlighet.

Jag har noterat att man i friluftslivet ser positivt på detta. Man lyfter förstås en del invändningar och farhågor som man kan ha kring det här. Men grundanslaget hos friluftslivet är att man ser att det här erbjuder nya möjligheter för barn att vara med i det svenska friluftslivet. Jag tycker att det vore fantastiskt om fler barn än i dag fick chansen att uppleva det svenska friluftslivet, inte minst barn från utsatta områden, där vägarna ut inte alltid är så raka som vi skulle kunna önska.

(Applåder)

Herr talman! Mats Berglunds anförande har förstås sina förtjänster. Det har också några brister. En sådan brist är att han bara radar upp en lista på motargument och tycks mena att argumentens antal skulle vara ett slags argument i sig. Det går ju att argumentera mot vad som helst på det sättet. Anta att jag ska äta mat. Men det är jobbigt att gå till kylen och hämta maten. Fast jag kommer ändå att vilja äta mat. Det finns alltså ett motargument mot detta som helt enkelt är för svagt för att jag ska sluta äta.

På samma sätt är det med flera av de argument som Mats Berglund tar upp, till exempel integritetsargumentet. Vill man göra riktade satsningar till personer som i utsatthet behöver man ju identifiera vilka de är. Alternativet är att säga nej till alla riktade satsningar till människor eftersom detta riskerar att vara stigmatiserande på olika sätt. Det är ett svagt argument, tycker jag.

Här är det dessutom väldigt få som får reda på detta. Vi ger ju fritidskort till alla. Ingen i skolan vet vem som har vilken summa på sitt fritidskort. Alla får, men den som är i utsatthet kommer att ha mer pengar på sitt fritidskort. Detta är ett sätt att försöka möta den typen av frågor. Föreningarna vet dessutom ofta redan i dag, som vi kunde höra ledamoten Lantz vittna om, vilka barn det är som har det tuffare hemma.

Sedan tycker jag att Mats Berglund gör en sak här som förbluffar mig lite. Han säger att det inte kommer att bli någon breddad rekrytering med fritidskortet. Han är säker på sin sak. Det är verkligen inte jag. Jag tror verkligen att det här kommer att kunna vara ett redskap för att få med fler i föreningslivet.

(Applåder)

Fru talman! Jag välkomnar i grunden den här debatten, och jag välkomnar Gustav Lantz stora engagemang för att fler barn och unga ska få möjlighet att vara med i föreningslivet. Jag för naturligtvis samtal med idrottsrörelsen om vad den behöver för att kunna göra ett så fantastiskt jobb som den i många avseenden redan gör.

Här försöker vi göra någonting nytt. Jag tycker fortfarande att det är slående hur lite nytt och hur lite förslag som Socialdemokraterna och oppositionen kommer med när det gäller att nå dem som inte redan har förmånen att få vara med i idrotten. Vi har rullat ut en särskild satsning på idrott i utsatta områden, Idrottsklivet, för att stärka föreningslivet där. Vi kopplar på fritidskortet för att ge större möjligheter att vara med genom att man får träningsavgiften täckt eller delvis täckt. Det här är nya saker som vi gör för att vi ser vad vi i dag saknar: att fler barn får chansen.

Vi gör detta på det här sättet för att försöka minimera riskerna för att stödet ska gå enbart till dem som redan är med. Det krävs en lösning som är enkel att använda för dem som inte är vana vid att göra ansökningar, springa med kvitton och ligga ute med pengar. Det är därför vi har valt att investera i ett robust system som möjliggör att kontrollen finns och att pengarna går till det de ska. Samtidigt undviker vi en del misstag som man har gjort i andra sådana här system.

Vi är förstås mottagliga för ytterligare synpunkter från dem som ser brister i systemet. Men vi kan inte fortsätta att göra som vi alltid har gjort. Jag skulle vilja höra ett förslag på någonting som är nytt och som verkligen kan åtgärda den problematik som vi pekar på från ledamoten Lantz.

Fru talman! Leka affär, säger ledamoten Lantz. Att ha ett stöd som är direkt riktat till människor i ekonomisk utsatthet och som bara kan användas i det svenska föreningslivet är tydligen att leka affär. Ta ned retoriken!

Vi kan ha olika uppfattningar om den här reformen, men det vi vill göra är någonting vi inte gör i dag, nämligen att nå dem som inte är med. Jag tycker att Gustaf Lantz pekade på många bra saker i sitt anförande, såsom föreningar som tar ansvar för personer som inte har de ekonomiska möjligheterna. Det är alldeles utmärkt att det är på det sättet – att man tar in lite extra för att några som inte har de ekonomiska möjligheterna ska kunna vara med. Det är också det vi försöker göra här: fördela efter behov till personer som i dag inte har möjligheten.

När vi lanserade fritidskortet kallade Socialdemokraterna det för fattigvård, minns jag. Att personer som inte har ekonomiska möjligheter ska kunna vara med är alltså fattigvård, enligt Socialdemokraterna. Då är min fråga till ledamoten Lantz: När en förening gör det som ledamoten Lantz pekade på, är det också fattigvård? Vi hjälps åt så att de som inte har samma möjligheter som ledamoten Lantz och jag och våra barn också ska kunna vara med.

Fru talman! Då hade vi ju gjort på samma sätt som vi alltid har gjort. Då hade vi inte fått möjligheten att differentiera stödet och ge fyra gånger så mycket till dem som befinner sig i ekonomisk utsatthet, till dem som vet att medlemsavgiften konkurrerar med familjens hushållsekonomi och därför säger att det blivit tråkigt på träningen och slutar. Då hade vi inte nått dem på det sätt som vi nu kan göra med fritidskortet.

Christofer Bergenblock säger att de administrativa kostnaderna måste komma ned till noll för att systemet ska vara värt att genomföra. Jag gör en helt annan bedömning. Jag tror att det här kommer att visa sig vara väldigt angeläget för väldigt många, inte minst personer som befinner sig i ett ekonomiskt utanförskap som faktiskt gör att de inte kan vara med i det svenska föreningslivet.

Föreningslivet är något som både jag och Christofer Bergenblock – det är jag säker på – älskar. Där frodas gemenskapen, där möter vi varandra, inte med hat utan med kärlek och respekt, och där växer de svenska och internationella goda värderingarna, som vi är så många som värnar, fram.

Det är handlingar vi gör mot varandra i civilsamhället som bygger grunden för den svenska tilliten och den svenska demokratin. Därför är det otroligt viktigt att vi värnar om civilsamhället. Det tänker vi försöka göra också i den här reformen genom att göra det enkelt att vara med och enkelt att administrera fritidskortet.

Jag vet att många föreningar längtar efter att få välkomna fler barn som i dag inte har möjligheterna men som kommer att kunna få det i och med fritidskortet.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill inte lägga en enda krona på byråkrati eller på att staten ska anställa personer hos Försäkringskassan om det inte är nödvändigt för att uppnå syftet med detta. Det handlar om att skapa ett dedikerat stöd som endast kan användas för en aktiv och meningsfull fritid.

Jag tror säkert att ledamoten är medveten om att alla statliga stöd kommer med kostnader för hantering, administration och det som ledamoten kallar för byråkrati. Det är ju så när vi ska ha stöd: Det behöver vara en viss kontroll för att skattemedel inte ska betalas ut felaktigt. Vi behöver se till att det här riktas rätt. I det här fallet handlar det också om en differentiering så att personer med de största behoven får det största stödet. Har man ingen sådan ambition är det ju lätt att bara avfärda det här stödet och säga att vi ska göra som vi alltid har gjort, men där har vi ju inte lyckats med vår föresats att få med alla. Det är helt enkelt svaret.

Nu har jag kunnat redovisa att vi trycker ned förvaltningskostnaderna kraftigt i förhållande till det som redovisades från bland annat Försäkringskassan i mars 2024. Frågan till Christofer Bergenblock är om Centerpartiet, när vi nu minskar de administrativa kostnaderna så kraftigt, är berett att sluta upp bakom den här reformen. Jag känner ju Centerpartiet som ett parti som värnar barns och ungas fritid och som gärna jobbar för att fler ska kunna ta del av friluftsliv, idrottsliv och sådana saker.

Därför vore det fantastiskt om vi kunde välkomna Centerpartiet in i familjen som verkar för fritidskortet och jobbar för att fler barn och unga ska komma med i det svenska föreningslivet. Kanske kan vi enas om detta redan här i dag.

Fru talman! Tack återigen för en bra diskussion, Vasiliki Tsouplaki! Jag uppskattar att vi kan ha den här diskussionen. Även om man inte är överens med oss om att fritidskortet är den bästa lösningen utan ser en del bekymmer uppskattar jag att man också ser möjligheten till utveckling och hur man kan göra mer.

Det tycker jag är positivt, och jag uppskattar det väldigt mycket. Hjälp gärna till ändå och sprid möjligheterna, för nu kommer ju det här! Jag hoppas att många vill vara med och se till att så många som möjligt kan ta del av detta.

Vad gäller anläggningsfrågan har jag själv varit i Danmark och studerat deras fond. Jag tycker att de arbetar på ett jättespännande sätt för att inte bara bygga för det befintliga utan också tänka på hur man kan utveckla platsen och se till att olika verksamheter kan begagna sig av en viss idrottsmiljö. Hur kan man bredda det till att idrotten och kulturen samskapar på olika sätt? Jag ser gärna att vi funderar på vad staten kan göra ytterligare.

Ledamoten pekar på vårt uppdrag till Centrum för idrottsforskning. Vi har nyligen också gett ett uppdrag till Boverket att inte minst stötta kommuner som är i färd med att investera ytterligare kring hur man kan bygga på ett bra och effektivt sätt.

Jag är öppen för att diskutera ytterligare åtgärder i den här frågan. Det är helt uppenbart så att vi behöver fler anläggningar. Vi behöver bygga smartare och bättre och inte uppfinna hjulet i varje kommun utan också se det som ledamoten pekar på.

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågorna!

Det blir lite av ett generellt svar: Det finns många saker som skulle kunna fungera bättre i Sverige för att vi ska kunna bygga ut olika verksamheter och se till att de blir bättre anpassade för olika personer, liksom när det gäller att säkerställa kompetensförsörjning och sådana saker.

Fritidskortet är inte svaret på alla de frågorna, utan det behövs olika åtgärder för att kulturskolan ska fungera bättre till exempel för personer med funktionsnedsättning. Kommunerna kan arbeta med detta, men jag vill också peka på de medel som vi har gett till Kulturrådet och kulturskolorna för att de ska kunna förbättra sin verksamhet och inte minst informera om verksamheten bland personer som normalt sett inte söker sig dit. Det handlar även om att kunna köpa in instrument och förbereda för fritidskortet. Fritidskortet har alltså redan betytt att man har kunnat utveckla sin verksamhet.

När det gäller fler föreningar konstaterar jag att kulturskolorna har en bred verksamhet i dag. Det är inte bara instrument, utan det är en bredd av verksamheter på olika platser. Därutöver finns det ett antal föreningar som antingen är rena kulturföreningar eller som har ett rätt rikt kulturutbud, och de kommer att kunna ansöka om att vara med.

Vi har redan från början sagt att vi inte stänger dörren för att utvidga detta på sikt. Vi har valt att begränsa det något i början för att få det på plats, men vi har sagt att vi kommer att följa utvecklingen och ser alltså att fler kulturföreningar skulle kunna vara med i detta. Vi skulle kunna bygga ut systemet på olika sätt. Jag är verkligen inte främmande för det utan ser gärna att vi kan fortsätta att utveckla detta så att olika typer och ännu fler föreningar ska kunna vara med.

Fru talman! Nej, idrottsrörelsen behöver inte vara orolig för att vi ska dra ned de generella stöden. Det har vi inte gjort, och det kommer vi inte att göra.

Ledamoten frågar hur det ska betalas. Vi prioriterar detta. Vi prioriterar fram de 800 miljoner kronor som går till detta eftersom vi ser hur angeläget det är att vi får med fler. Hittills har jag inte hört någonting i debatten som inte är mer av samma, mer av det som vi alltid har gjort och som har lett oss hit – med elvaårspuckeln i idrottsrörelsen och med grupper som står utanför och inte kan vara med.

Vi vet att ekonomin spelar roll. Vi vet att barn börjar ta ansvar för familjens hushållsekonomi i tio- eller elvaårsåldern när de förstår att mamma eller pappa kanske egentligen inte har råd med den här medlemsavgiften eller träningsavgiften. Det är detta vi vill göra någonting åt.

Vi lägger 800 miljoner kronor i en av de största satsningar som någonsin gjorts för att få in fler i det svenska föreningslivet. Det kallar ledamoten Rojhan för en symbolhandling. Att 120 000 barn i Sverige får 2 000 kronor som de kan använda till att vara med i en förening, att vara med och träna, att spela ett instrument eller vad det nu kan vara skulle alltså vara en symbolhandling. Man häpnar.

En symbol är någonting som inte har något egentligt värde. Detta har ett egentligt och direkt värde som kommer att göra skillnad för många.

Vi kommer att jobba stenhårt för att det ska vara så enkelt som möjligt för alla att använda kortet. Det ska förstås också vara enkelt för föreningarna. Det är någonting vi arbetar med varje dag.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar ledamoten för frågan.

Jag känner väl till systemet i Norge. Det var ett kommunalt system som fanns i ett antal kommuner. Det var inte digitalt utan byggde på att man skulle ansöka, springa med kvitton och ligga ute med medel. Det var orsaken till att det inte träffade så väl som man skulle kunna önska.

Det fanns heller ingen differentiering i systemet. Det var lika mycket stöd till den som hade det gott ställt som till den som var i ekonomisk utsatthet.

Det är därför vi bygger systemet på ett helt annat sätt. Vi tittar på vad som fungerar och vad som inte fungerar. Vi tittar på hur man borde designa ett sådant här system för att det ska vara träffsäkert.

Är det tillräckligt för att vända trenderna kring barns och ungas rörelse? Nej, det är inte tillräckligt. Men det är nödvändigt. Det är nödvändigt för att fler ska få chansen, för att vi ska få en positiv situation för alla som ser att pengarna inte räcker, att de inte kan vara med för att de inte kan betala träningsavgiften, medlemsavgiften eller hyran för utrustning. Detta möjliggör vi nu med fritidskortet.

Kommer vi att behöva göra ytterligare insatser? Det är jag helt övertygad om. Vi satsar redan särskilt på idrott i utsatta områden. Det är väldigt angeläget för att bygga föreningslivet än starkare. Vi kommer också att behöva ytterligare insatser för att till exempel dra ned barns skärmtid och skapa fler möjligheter till aktiva transporter så att man rör sig mer som barn och ung.

Hälsoläget för barn och unga i dag är besvärande. Vi behöver göra mycket mer.

Fritidskortet innebär en mycket kraftigt ökad möjlighet för barn i ekonomisk utsatthet att vara med, att få kostnaderna för att vara med och idrotta helt eller delvis täckta. Varför säga nej till detta?

Fru talman! Vad ska du använda ditt fritidskort till? Runtom i landet kommer denna fråga att ställas bland tusentals barn och unga när fritidskortet införs i höst. Det är ett stöd till alla barn mellan 8 och 16 år som bara kan användas till en aktiv och meningsfull fritid i gemenskap med andra. De som har störst behov får extra mycket.

Skälet är enkelt: Vi behöver se till att fler barn och unga både stannar kvar i och hittar till en fritidsaktivitet, en idrottsförening, en kulturskola eller en annan förening i det svenska föreningslivet, till exempel scouterna.

Min målbild för fritidskortet är klar. Den är från ett besök där jag såg ungdomsledaren i en förening som stod i dörren och hälsade på en liten knatte på väg in till gymnastikträningen. Ledaren sa: Hej! Vad kul att du är här! Jag har inte sett dig på ett tag.

Jag vet ingenting om den här lilla knattens hemförhållanden i detta utsatta område. Men jag vet att det här barnet just där och då blev sett, fick höra att det var efterlängtat och blev välkomnat till sin gemenskap, till en tillhörighet som erbjuder någonting helt annat än gängens. Det är så mycket mer än en aktiv fritid. Det är gemenskap. Det är identitet. Och vi vet att den goda uppväxten ofta börjar i en förening någonstans i Sverige – i idrott, i scouter, i körverksamhet – med närvarande vuxna och ledare som är beredda att ge en smula av sina hjärtan för att vägleda, peppa och fostra och vara de förebilder som vi så väl behöver.

Fru talman! Det finns många samhällsutmaningar som vi brottas med. Barn rör sig mindre under tyngden av skärmarna. Koordination försämras. Kondition försämras. Muskler och leder utvecklas inte som de ska – de närmast förtvinar i unga år. Sjukdomar som åldersdiabetes och fettlever kryper ned i åldrarna, och kopplingen mellan minskad fysisk aktivitet och psykisk ohälsa är numera välbelagd. Det är därför det är så angeläget att så många som möjligt finns i sammanhang med aktivitet och rörelse.

Samtidigt har vi en situation där många barn och ungdomar slutar i tio eller elvaårsåldern när de förstår att fotbollen, handbollen eller kulturskolan gör det svårare för mamma och pappa att betala matkassen eller elräkningen. Då säger de hemma: Det har blivit tråkigt på träningen. Jag vill sluta. Men i själva verket bär barnen den ekonomiska bördan. Inget barn ska behöva ha det så. Men många har det så, och pressen har ökat när kostnader för exempelvis deltagande i idrott har stigit. Det har Riksidrottsförbundet nyligen konstaterat i två rapporter.

Men kostnaden är inte hela problemet! ropar kritikerna. Vi har hört dem här i dag. Varför ger vi inte bara medel till organisationerna, som vi har gjort hittills?

Det gör vi ju också. Regeringen har fortsatt att ge stöd till idrottsrörelsen på över 2 miljarder och därtill satsat extra medel på idrott i utsatta områden.

Vi har satsat extra på friluftslivet, och vi har som första regering någonsin gett stöd till rörelsefrämjande organisationer som ligger utanför de ordinarie stöden till idrott och friluftsliv. Vi har som första regering gett stöd till Fritidsbanken så att de har kunnat skapa ett brett och behovsanpassat utbud av fritidshjälpmedel och parasportutrustning.

Regeringen har satsat över 300 miljoner kronor i förberedande satsningar inför införandet av fritidskortet för att stärka, tillgängliggöra och öka kännedomen om verksamheten för barn i kommuner över hela landet med en stor andel barn i ekonomiskt svaga hushåll.

Vi har satsat medel för att rekrytera och utbilda fler ledare och öka möjligheterna för barn och unga med funktionsnedsättning att delta i fritidsaktiviteter, exempelvis genom ökade möjligheter för klubbarna att köpa in parasportutrustning och hjälpmedel.

Vi har gjort en historisk extrasatsning på 130 miljoner kronor för att rusta, renovera, bygga ut och bygga om anläggningar och idrottsmiljöer för att förbereda för fritidskortet.

Vi har gett Kulturrådet medel för förberedande insatser i kulturskolan och MUCF medel att fördela till barn- och ungdomsorganisationer för att öka deras möjligheter att kunna vara med. Där återfinns också flera kulturföreningar eller organisationer med kulturverksamhet, för att svara på en tidigare fråga.

Med de utmaningar vi har som land är det inte ett alternativ, tycker vi, att bara fortsätta som vi har gjort förut – att bara köra på i de gamla hjulspåren och hoppas att det löser sig. Vi har alldeles för många barn som slutar med idrott och föreningsliv och för många grupper av barn som aldrig börjar, och dem når vi inte med de arbetssätt och de stöd som vi har använt hittills.

Men det kommer att vara krångligt att använda! ropar kritikerna. Det är inte ens ett fysiskt kort, säger andra.

Jag tror att de allra flesta i dag förstår att man enkelt kan logga in och att man inte längre behöver ha ett fysiskt kort i handen. Och vi gör en massa saker för att förenkla detta så att det inte ska vara krångligt.

Vi riktar vår satsning direkt till barnet och familjen för att det ska nå fler och bli en tydlig avlastning för den privata ekonomin för barn i ekonomisk utsatthet. Det är därför vi differentierar stödet med 500 kronor per år till alla mellan det år man fyller 8 och det år man fyller 16 men 2 000 kronor till dem som finns i ekonomisk utsatthet, ungefär 120 000 barn.

Det är klart att det kommer med en del kostnader, inte minst initialt, i form av både inledande utvecklingskostnader och löpande förvaltningskostnader för att nå fram med de här medlen. I utformningen av fritidskortet har flera viktiga principer varit vägledande, och det har förstås påverkat kostnaderna initialt att fritidskortet ska vara enkelt att använda, användarvänligt. Då har resurser behövts för att utveckla en digital tjänst för fritidskort som i så stor utsträckning som möjligt innebär automatiserat förfarande, vilket kommer att trycka ned förvaltningskostnaderna på sikt.

Vad innebär då detta? För det första inget kvittospring, inga krångliga ansökningar och inga utlägg för de hushåll som bäst behöver detta stöd, för vi vet att för mycket sådant – att gå med kvitton, göra krångliga ansökningar och ligga ute med medel – gör att resurssvaga hushåll inte nyttjar stöd. Därför vill vi bygga det på det sättet.

För det andra vill vi ha effektiva kontrollåtgärder för att motverka felaktiga utbetalningar och ekonomisk brottslighet. En större andel av de medel som avsatts har därför inledningsvis behövts till myndigheter för att skapa ett effektivt och rättssäkert system mot bakgrund av den kunskap vi tyvärr har om de kriminellas förslagenhet i att tillskansa sig offentliga medel. Pengar som ska gå till barn och ungas fritid ska gå dit och inte hamna i kriminellas fickor.

Jag vågar påstå att fritidskortet är en av de mest noggrant granskade reformerna. Exempelvis kommer verksamheterna som ingår att samlas i ett utförarregister. För att kunna ingå i systemet måste en förening ha funnits i fem år. Det innebär att det inte är möjligt att skapa en förening enbart i syfte att tillskansa sig medel från fritidskortet. Alla föreningar behöver vara sedan tidigare godkända mottagare av statligt stöd och redan ha genomgått kontroll. Det är också väldigt viktigt att verksamheten är kontinuerlig, inte tillfällig, och att den är ledarledd för att vi ska kunna uppnå det här med att väva en stark samhällsväv runt våra barn. Det är en viktig princip när det gäller fritidskortets upplägg. Det kan också bara gå till föreningar i det svenska föreningslivet och i kulturskolan.

Alternativet som vi har hört här i dag är att bara fortsätta som vi alltid har gjort och inte göra någonting nytt – att luta oss tillbaka och säga: Så här har vi aldrig gjort, och därför ska vi inte göra det nu heller.

Med den inställningen är jag rädd att vi inte kommer att lyckas. Då finns det risk att vi aldrig kommer över den där närmast eviga elvaårspuckeln där idrotten tappar medlemmar. Då finns det risk att vi inte når dem som aldrig har fått uppleva friluftslivet och att fler inte får upptäcka glädjen i att lära sig spela fotboll eller fagott.

Fru talman! Är det lätt att skapa något nytt i Sverige? Nej, det är det sannerligen inte. Men det betyder inte att det inte behövs. Kommer allting att vara perfekt från början? Nej, det kommer det inte att vara. Men det här är så bra. Och det är en sådan bra dag, för vi skapar en ny möjlighet för fler att hitta till idrotten, musiken, friluftslivet och föreningslivet och stanna kvar där.

Vi behöver fler som får höra: Hej! Vad kul att se dig! Här kan du använda ditt fritidskort.

Vi behöver ge fler barn och unga möjligheter till rörelse, gemenskap och glädje, och fritidskortet bidrar till att skapa sådana möjligheter.

(Applåder)

Fru talman! De frågorna saknar verkligen inte poänger. Det gäller ju att vi skapar långsiktiga, bra villkor för det svenska föreningslivet. De stöd som har funnits tidigare ligger ju fast. Skillnaden är att vi kunde addera 130 miljoner extra till anläggningsytor och anläggningar och till att rusta upp, renovera, bygga ut och bygga nytt.

Det är samma sak med ledarrekrytering, som både Riksidrottsförbundet och Svenskt Friluftsliv – men också Kulturrådet – har kunnat använda sig av för att förbereda för fritidskortet. Det går naturligtvis inte att utesluta att det behövs olika typer av insatser.

Jag har också nämnt idrott i utsatta områden. Idrott i utsatta områden bidrar verkligen med att just kunna stärka föreningslivet där det inte har varit lika starkt som i andra områden.

Med det vill jag också säga att jag tycker att den här bilden av att det inte finns några föreningar i Sverige som är beredda att ta emot fler barn är helt fel. Det är massvis av föreningar som vill ta emot fler barn och som har möjlighet att ta emot fler barn.

Har vi problem med för få anläggningar? Ja. Har vi problem med för få ledare? Ja. Men det är klart att det finns möjligheter i detta, när fler barn – inte minst i utsatta områden – får möjligheten, och när vi nu stärker föreningslivet. Det finns massor av föreningar som nu har helt andra möjligheter än för ett par år sedan att finnas på plats, att finnas superlokalt och att kunna välkomna barn in i verksamheterna.

Med fritidskortet får de ytterligare ett verktyg. Jag har den senaste veckan pratat med flera klubbar som säger att det här är jättebra och att de kan använda det i sin rekrytering av nya barn. De vill använda sig av fritidskortet i rekryteringen. De säger inte att de inte kan ta emot ett enda barn till för att de inte har kapacitet, utan de säger: Vi vill ta emot fler barn, för vi ser vad föreningslivet innebär för dem.

De barn som inte har den föreningsanknytningen i dag kan få den via fritidskortet. Det är väl inte så dåligt?

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag uppskattar Vasiliki Tsouplakis resonerande ton i anförandet. Vi landar i olika slutsatser. Jag, regeringen och samarbetspartierna tycker att det här är väldigt angeläget. Vi har svårt att se det negativa i att alla barn får detta stöd – inte minst att 120 000 barn som finns i ekonomisk utsatthet får ett extra stort stöd, då vi vet att det här är ett reellt hinder för många barn i dag.

Vi kan diskutera den allmänna ekonomiska inriktningen och olika typer av stöd. Regeringen ser ju den utsatta situationen för familjer och har också sagt att vi följer detta noga och är beredda att återkomma med insatser. Men om vi diskuterar just fritidskortet så kommer vi – oavsett situation i övrigt – att freda de här medlen just för barn som verkligen behöver vara med och där kostnaden i dag är ett hinder.

Jag delar uppfattningen att idrottsrörelsen och idrottsklubbar alltid behöver fundera på detta: Vem har vi inte med i gemenskapen, och hur kan vi förändra verksamheten så att vi inte bygger upp onödiga hinder? Har vi en app som kräver den senaste Iphonen kanske vi ska fundera på det. Var lägger vi cuperna? Behöver vi åka till Köpenhamn, eller kan vi åka till grannkommunen för att ge alla möjlighet att vara med?

Det är inte alltid barnen som driver den här utvecklingen, utan det kan finnas andra motiv bakom också. Det här är viktiga saker att fortsätta diskutera.

Jag vill säga några saker. Ledamoten nämnde 160 medarbetare på Försäkringskassan. Det har också nämnts en uppgift om 1,8 miljarder. Det är gamla siffror från mars 2024. Efter det har vi gjort en hel del förändringar som har kunnat pressa ned de löpande förvaltningskostnaderna med hälften, så det innebär att de siffrorna är inaktuella.

Min fråga till ledamoten är om det inte är bra, även med de här bekymren, att 120 000 barn i utsatthet får 2 000 kronor som de kan använda i det svenska föreningslivet?