Jakob Forssmed

Herr talman! Tack, Hans Eklind för en oerhört angelägen fråga!

Ensamhet är en erfarenhet som alla äger men som drabbar väldigt olika och i olika skeden av livet. Ensamhet drabbar människor som ett slags kronisk stress. Vi vet till exempel att blodkärlen i kroppen rent fysiskt drar ihop sig i ett slags kroppens protest mot att leva i konflikt med vad det innebär att vara människa.

Det här är jag glad för att vi tar på stort allvar. Vi har lyft det från att se det som ett individuellt problem till att betrakta det som ett samhällsproblem. Vi har tagit fram en av världens första nationella strategier mot ensamhet, och vi gör en stor satsning, också med pengar, för att bryta ensamhet hos människor. Kommuner kommer till exempel att få större möjligheter att genomföra uppsökande verksamhet hos olika personer.

Det är några saker som vi gör för att bryta ensamheten, för detta är otroligt angeläget.

Herr talman! Vad gäller åtgärder mot olika former av extremism, inklusive islamistisk extremism, har jag redogjort för alla de åtgärder vi nu vidtar. Det är kraftfulla åtgärder som ger oss verktyg som vi inte har haft i Sverige tidigare, och jag är glad att vi har kunnat ta fram dem i bred enighet. Det är naturligtvis så att uppmaningar till våld inte har någon plats i Sverige. Vi tar dessa frågor på största allvar, och vi bör se dem i ljuset av de förändringar vi nu genomför.

Jonas Andersson nämnde olika exempel som visar att de här villkoren och kraven behövs. Det gäller muslimska organisationer, men det finns även exempel på andra organisationer där vi har sett rätt stora problem. Vi har haft problem med den rysk-ortodoxa kyrkan i Sverige, och det har också varit problem kring en del andra organisationer som man till exempel har kunnat misstänka att stater använder för att kunna övervaka människor eller på olika sätt kränka deras religionsfrihet, yttrandefrihet och trosfrihet. Vi har sett detta när det gäller en del organisationer som nu har nekats bidrag, till exempel shiasamfund i Sverige som Iran har pekat ut som organisationer som har bedrivit spionage mot människor på olika sätt.

Det är angeläget med ett rikt och levande civilsamhälle. Det gäller inte minst trossamfund, som gör betydande insatser för människor – både medlemmar och icke-medlemmar – när det gäller att ge stöd i olika skeden av livet och när det gäller gudstjänster, diakoni och annat. Men det är också viktigt för oss som samhälle att vi drar en tydlig gräns mot extremism och då inte minst mot dem som uppmanar till våld på olika sätt. Det ska vi fortsätta att göra, och nu får vi instrument på plats för att klara det.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag tackar återigen för interpellationsdebatten.

Som jag nu har förklarat flera gånger har jag ingen annan uppfattning än att den här typen av uppmaningar inte är acceptabla.

Jag kan också konstatera att vi alltså är överens med Sverigedemokraterna om ett regelverk för hur bidragen ska ges samt på vilka grunder. Vi är också överens om att frågan behöver hanteras på det sätt vi gör i Sverige, alltså på ett rättssäkert och bra sätt, för att organisationer eller församlingar som ägnar sig åt olika typer av förtryck eller kränkningar av människor inte ska få del av statligt stöd. Det är det vårt arbete, som vi är överens med Sverigedemokraterna och de andra Tidöpartierna om och som det även finns ett brett stöd för i Sveriges riksdag, syftar till.

Vad gäller en del andra frågor som har dykt upp i interpellationsdebatten vill jag säga att jag inte känner till förhållandena i Linköping närmare, vilket gör det svårt för mig att ge mig in i en diskussion om det. Däremot kan man på ett generellt plan säga att detta är skälet till att vi har tillsatt utredningen om den finansiering av till exempel organisationer, byggnationer eller annat som kommer från utländska statsmakter och går till verksamhet som skulle kunna vara islamistisk extremism eller annan extremism.

Vi vet också att detta hänger nära ihop med religionsfriheten. Det är inte så att den typen av pengar alltid kommer utan några krav, utan det skulle kunna vara så att man ställer krav exempelvis på vad som ska sägas i de här moskéerna och på annat sätt styr över människors religionsfrihet. Det är allvarligt i sig, och det är också en bakgrund till att den här utredningen har tillsatts.

Jag tror möjligen att ledamoten Nima Gholam Ali Pour missförstod mig lite. Det är självklart så att man behöver vara öppen och transparent i kontakten med myndigheterna och därmed det allmänna. Det behöver man också vara redan i dag, enligt regelverket. Jo, så är det; man behöver skicka in till myndigheten vilka församlingar och föreningar som ingår i det aktuella trossamfundet. Den ansökan blir också en allmän handling, så transparensen finns redan i dag genom det regelverk som gäller och som vi är överens om.

Det jag sa var att det kanske är svårt att reglera exakt vad som ska skrivas på olika organisationers hemsidor – särskilt när det gäller personuppgifter, som jag uppfattade att ledamoten ville se. Men i kontakten med myndigheterna ska transparens gälla kring vilka församlingar det handlar om, och så är det också i dag.

Fru talman! Tack, Jonas Andersson, för interpellationen och för möjligheten att diskutera de här viktiga frågorna!

Jag tillhörde också dem som offentligt reagerade mycket kraftigt på de här uttalandena. Den här typen av uttalanden från imamer, predikanter eller andra ska naturligtvis inte förekomma i religiösa miljöer i Sverige. Vi får förstås inte under några omständigheter acceptera det.

Jag är också glad över de skärpningar som vi tillsammans mellan Tidöpartierna är helt överens om: ett nytt, skarpare regelverk för bidragsgivning, som också har lett till att flera organisationer som tidigare har fått stöd nu nekas det på grund av att de inte uppfyller de krav som ställs. Det är väldigt angeläget att det här blir skarpa verktyg som verkligen fungerar. Vi kommer naturligtvis att följa upp att så också blir fallet.

Det är viktigt att vi har ett stöd till trossamfund. Det är vi också överens om mellan Tidöpartierna, för det är en viktig del av religionsfriheten att kunna utöva den på ett bra och rimligt sätt. Det handlar också om att kunna få stöd för viktig verksamhet både för de enskilda medlemmarna och för samhället i stort. Ett trossamfund gör betydande, bra och viktiga insatser. Detta är förstås någonting vi följer.

I det sammanhanget vill jag, förutom de skarpa demokrativillkoren, särskilt lyfta fram inte minst stödfunktionen vid CVE. Den syftar ju till att bli bättre på att identifiera det som Sara Gille och andra pekade på här. Om det finns tecken på att islamistisk extremism eller andra typer av extremism agerar på olika sätt behöver vi också vässa våra verktyg för att ha möjlighet att motarbeta detta.

Det är precis det vi gör genom den här stödfunktionen, genom arbetet på CVE över huvud taget och inte minst också genom den utredning vi nu har tillsatt och som ska leverera sina förslag om att stoppa utländsk finansiering av verksamhet som har kopplingar till islamistisk extremism, annan våldsbejakande extremism eller antidemokratiska miljöer. Det är angelägna förändringar vi nu genomför, och det är bra att vi kan genomföra detta i bred enighet.

När det gäller företrädare och i vilken mån man finns på webbsidor är det klart att det delvis är upp till organisationerna att välja vad de publicerar, men i kontakterna med myndigheten behöver man naturligtvis redovisa vilka som är företrädare.

Det är klart att det kan finnas olika skäl till att man inte publicerar det. Jag ifrågasätter inte att det skulle kunna vara på det sätt som sägs här, men det kan också finnas säkerhetsskäl och annat som gör att man inte vill publicera allas namn i olika sammanhang. Vi vet ju att det tyvärr förekommer attacker mot personer inom det muslimska civilsamhället i Sverige.

Det finns moskéer och andra som utsätts för attacker. Det har skett i år. Jag har haft skäl att ringa församlingar som har blivit utsatta för attentat. I det ljuset kan det finnas skäl till att man inte vill publicera namn. Man får nog vara lite varsam innan man ställer krav på att alla som finns i vissa miljöer också måste publicera sina namn på webben. Däremot är det väldigt angeläget att myndigheterna i kontakterna vet vilka som företräder olika organisationer. Det ska det inte råda någon som helst tvekan om.

Fru talman! Jonas Andersson, SD, har frågat mig om jag har tagit några initiativ med anledning av vad som tidigare i år har framkommit i medierna om att en imam i Kristianstad i en predikan uppmanat till våld mot kvinnor. Jonas Andersson har även frågat om jag avser att ta några ytterligare initiativ med anledning av den aktuella händelsen samt om jag avser att ta några initiativ för att motverka att statsbidrag betalas ut till organisationer med kopplingar till islamism, inklusive organisationer med kopplingar till Muslimska brödraskapet, och i så fall vilka initiativ.

Till att börja med vill jag säga att uppmaningar till våld aldrig kan accepteras.

Verksamheter som har kopplingar till våldsbejakande extremism eller andra antidemokratiska miljöer ska heller inte få del av statliga stöd. Därför har regeringen under mandatperioden bland annat skärpt demokratikraven för statsbidrag till trossamfund och andra organisationer i det civila samhället. I lagen (2024:487) om statsbidrag till trossamfund, som började gälla den 1 januari i år, regleras att statsbidrag inte ska kunna betalas ut till trossamfund som utövar våld, tvång eller hot eller på andra sätt kränker en persons grundläggande fri- och rättigheter. Detta gäller även ledande företrädare. Verksamheter som diskriminerar personer eller grupper eller på andra sätt bryter mot principen om alla människors lika värde försvarar ett sådant agerande eller motarbetar det demokratiska styrelseskicket, ska också nekas statsstöd.

Uppföljning och kontroll är en fråga för ansvarig myndighet, i detta fall Myndigheten för stöd till trossamfund. Jag har blivit informerad av myndigheten att de inlett en utredning, men jag kan som minister inte i övrigt kommentera det enskilda ärendet. Dock vill jag i sammanhanget nämna att det nya regelverket möjliggör bättre kontroll av de trossamfund och organisationer som får stöd från staten, och i det fall ett agerande upptäcks som står i strid med samhällets grundläggande värderingar kan myndigheterna även kräva återbetalning av redan utbetalat stöd.

Utöver detta har regeringen tillsatt en utredning som har i uppdrag att överväga och föreslå regler som förbjuder eller på annat sätt motverkar utländsk finansiering av trossamfund och andra verksamheter i Sverige med koppling till islamism, extremism och andra antidemokratiska intressen. Utredningen ska redovisa sina förslag den 29 maj 2026.

Det har även inrättats en stödfunktion inom Center mot våldsbejakande extremism, CVE, vid Brottsförebyggande rådet för att stödja arbetet med att stärka och utveckla det förebyggande arbetet mot våldsbejakande extremism. Syftet är att bistå med fördjupade granskningar av verksamheter som kan antas ha kopplingar till våldsbejakande extremism eller andra antidemokratiska miljöer och på så sätt förhindra att offentliga medel fördelas till sådana verksamheter.

Dessa initiativ visar tydligt att regeringen tar frågan på största allvar.

Fru talman! Tack till interpellanterna för debatten!

Mitt fokus ligger på att få en bättre fungerande ätstörningsvård i Sverige. Det är därför regeringen nu gör dessa satsningar som är riktade till ätstörningsvården, för ätstörningsvården fungerar inte tillräckligt väl. Den behöver utvecklas. Den behöver bli mer kunskapsbaserad. Den behöver följa de nationella riktlinjerna. Inte minst behöver vi ta all den kapacitet som nu finns, exempelvis på Stockholms centrum för ätstörningar, i anspråk. Där hoppas jag också få hjälp från Socialdemokraterna, som sitter i ledningen för många regioner i Sverige som väljer att inte remittera patienter till den nationella högspecialiserade vården. Där behöver vi hjälpas åt och se till att använda den kapacitet som står till förfogande för att hjälpa några av de mest utsatta människorna i vårt samhälle.

Det är viktigt med tillgänglighet. Det är bra att den har ökat i Stockholm. Jag tycker samtidigt att det finns skäl för ledningen i Stockholm att rannsaka sig själv när det gäller hur övergången gick till. För inte särskilt länge sedan var det mycket långa väntetider till ätstörningsvården i Stockholmsregionen. Det skapade problem och en utsatthet för personer i den vården. Naturligtvis måste man föra en diskussion, precis som man nu gör i Stockholm, om vårdinnehåll och vårdkvalitet i den ätstörningsvård som bedrivs.

Med detta sagt uppskattar jag debattörernas engagemang för denna viktiga fråga. Vi behöver bli bättre i Sverige. Det behöver vi bli på många håll. Vi behöver nyttja den kapacitet som finns på ett bättre sätt.

Jag tackar för engagemanget och för diskussionen.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Tack till ledamöterna för den fortsatta debatten kring dessa frågor!

Det ankommer inte på mig som socialminister att utvärdera enskilda aktörer i Region Stockholm på det sättet. Men jag kan konstatera att det är otroligt angeläget att vården förbättras i alla regioner och att de nationella satsningar som nu görs kommer patienterna till del.

Vad gäller remittering till nationell högspecialiserad vård, som Anna Vikström var inne på och som jag själv lyfte i mitt anförande, gäller detta tyvärr inte bara Region Stockholm. Denna kapacitet finns på flera ställen i Sverige, men regionerna väljer att inte remittera. Jag tycker att det är anmärkningsvärt och faktiskt ovärdigt. Man kan verkligen fundera på vad det gör med skattemoralen om man inte nyttjar denna kapacitet för att ge hjälp och stöd till personer som tillhör de mest utsatta i vårt land. De får inte bästa möjliga vård och behandling när multiprofessionella team står redo att ge just detta. Jag tycker att vi behöver hitta sätt att se till att detta nyttjas i mycket större utsträckning.

Jag håller med om att det är viktigt att diskutera också samhällsekonomi och skattemoral i relation till dessa frågor. Det är otroligt viktigt att det fungerar tillräckligt väl och att detta nyttjas på bästa möjliga sätt när vi samlar in skatter från medborgarna, och särskilt när vi höjer skatter. Det här är viktiga diskussioner att föra – jag tycker inte att det är konstigt att man gör det. Men vi ska naturligtvis göra det ordentligt och på ett bra sätt.

Ätstörningsvården i Sverige är i behov av förbättringar. Ledamoten Kallifatides lyfter ett antal citat ur en rapport som riktades till en enskild aktör, som jag väljer att inte recensera ytterligare. Men de utsagorna om den enskilda aktören kan i större utsträckning riktas mot ätstörningsvården i Sverige – det visar Socialstyrelsens nationella riktlinjer. Den bedrivs inte i tillräcklig utsträckning med utgångspunkt i kunskap och beprövad erfarenhet. Den typen av invändningar kan riktas mot ätstörningsvården generellt i Sverige. Mitt huvudsakliga uppdrag är att försöka få den att fungera bättre.

Jag är glad för att tillgängligheten i Region Stockholm har ökat rätt dramatiskt på senare tid jämfört med inte bara 2022 utan även 2023 och 2024, då väntetiderna var mycket långa. Det är bra att tillgängligheten ökar.

Jag noterar samtidigt en diskussion om innehållet i vården. Men jag tycker också att det är bra att den bedrivs med fokus på samsjuklighet och att det finns möjlighet till insatser när det gäller bakomliggande orsaker till ätstörningar. Det kan i många fall handla om olika typer av psykiatriska tillstånd eller diagnoser som behöver behandlas samtidigt. Det är bra när så kan ske.

En allmän reflektion kring det här ämnet är också att vi, enligt Bris rapport, sedan 2016 har ungefär 400 procent fler samtal till Bris som rör ätstörningar. Här finns en stor och viktig debatt att föra i vårt land. Vad är det för ideal som unga människor matas med, timme ut och timme in, som gör att de leds in i alltmer destruktivt innehåll? Ätstörningar har ofta många och komplexa orsaker, men det går inte att blunda för att de oerhört skeva skönhets- och kroppsideal som via sociala medier ofiltrerat sprids till våra barn, timme ut och timme in, är en stor bov i detta drama. Vi kan inte bara diskutera vården vid ätstörningar utan måste också prata om vad som orsakar ätstörningar.

Fru talman! Jag vill tacka interpellanterna och övriga deltagare för debatten.

Först lite formalia: Vem som svarar på interpellationer regleras av de lagar, förordningar och föreskrifter som gäller. Man svarar på det som bedöms ligga inom ens ansvarsområde. Så fungerar det, och det är därför jag är här och svarar på dessa interpellationer. Man kan förstås diskutera om de är rätt utformade. Men skälet till att jag är här och besvarar dem styrs av de regler som Regeringskansliet har att rätta sig efter.

Så till frågeställningen. Min uppfattning är att ätstörningsvården i Sverige inte fungerar tillräckligt väl i dag, och det är jag tvärsäker på. På många ställen görs ett gott arbete, men alltför ofta använder man inte de bästa tillgängliga metoderna. Man bedriver inte verksamheten enligt den kunskap och beprövade erfarenhet som har växt fram, och man följer inte Socialstyrelsens riktlinjer i tillräckligt hög utsträckning.

Något som jag finner stötande och djupt ovärdigt Sveriges ätstörningsvård är att vi har kapacitet i den nationella högspecialiserade vården, som finns på fem platser i Sverige, som är underutnyttjad. Människor får inte tillräckligt bra vård och behandling för att regionerna inte remitterar till den bästa ätstörningsvården i Sverige. Jag tycker att det är förbluffande och mycket allvarligt.

Bland annat därför gör nu regeringen en riktad satsning på ätstörningsvården för att för det första se till att implementera riktlinjerna på ett bättre sätt och för det andra se till att vi nyttjar den kapacitet vi har i landet för att ge mycket sköra och utsatta människor med ofta väldigt svåra problem bättre vård och behandling. Där ligger mitt fokus: att få det hela att fungera bättre och att fler personer ska få rätt hjälp i rätt tid. Då spelar tillgänglighet och kvalitet en stor roll.

Jag har själv besökt Stockholms centrum för ätstörningar. Det var inte särskilt länge sedan jag var där. Jag fick ett gott intryck av verksamheten och hur man bedriver den. Det gäller inte minst att man arbetar med det som Anna Vikström beskriver, nämligen med samsjuklighet, och att man i samband med vården också försöker hjälpa vid andra psykiatriska tillstånd och diagnoser. Sedan är det här inte alltid enkelt. En del personer är mycket sköra och utsatta. Ibland kan det här vara svårt att genomföra i praktiken, men icke desto mindre är det viktigt att man har ambitionen att följa de riktlinjer som finns.

Vad gäller Stockholm får jag dock också signaler från en del medarbetare i verksamheten som hör av sig till mig om att de inte tycker att det fungerar tillräckligt väl. Det finns också en levande diskussion i Region Stockholm om vårdens innehåll och omfattning. Huruvida den har förändrats på olika sätt när man har ökat sin tillgänglighet är en bra och viktig diskussion som behöver föras.

Vad gäller väntetiderna är det bra att tillgängligheten i ätstörningsvården i Region Stockholm har ökat. Det har gått relativt snabbt på slutet att kraftigt öka tillgängligheten, vilket är väldigt bra. För ett par år sedan var det i stället mycket långa väntetider. Personer som skrevs ut från ätstörningsvården kunde få vänta länge innan de fick komma tillbaka i den mån de behövde det. Att öka tillgängligheten är helt avgörande.

I det avseendet kan man rikta kritik mot ledningen. Den genomförde detta utan att ha en tydlig plan för hur tillgängligheten skulle komma på plats.

Fru talman! Markus Kallifatides har frågat finansministern på vilka fakta hon grundar sitt uttalande om ätstörningsvården i Stockholm och hur hon bedömer de samhällsekonomiska konsekvenserna om det visar sig att hon och regeringen förmedlar felaktig information om ätstörningsvården i Region Stockholm. Vidare har Mathias Tegnér frågat finansministern på vilka omständigheter och fakta hon baserat sitt uttalande om ätstörningsvården i Region Stockholm och hur hon bedömer att skattemoralen påverkas om det visar sig att hon och regeringen förmedlar vilseledande information.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationerna.

Jag vill inledningsvis tacka Markus Kallifatides och Mathias Tegnér för deras engagemang i frågan om vård för personer med ätstörningsproblematik. Det är en viktig fråga som jag anser att vi behöver fokusera mycket mer på.

Dagens vård vid olika ätstörningar varierar mycket, såväl mellan som inom regionerna. Det finns goda exempel men också bristande kvalitet och långa väntetider till behandling. Även behandlingsmetoderna varierar, och vissa patientgrupper får inte vård för sin ätstörning, bland annat på grund av resursbrist. Det saknas också tillräckliga kunskaper om olika ätstörningar i flera delar av hälso- och sjukvården, samtidigt som den högspecialiserade vården är underutnyttjad. Detta är bara några av de brister som Socialstyrelsen tar upp i bland annat de nationella riktlinjerna för vård och stöd vid ätstörningar. Här finns ett stort behov av förbättringar.

Regeringen har tagit flera viktiga initiativ för att stödja regionerna i utvecklingen av vården för personer med ätstörningsproblematik. På uppdrag av regeringen har Socialstyrelsen tagit fram redan nämnda nationella riktlinjer för vård och stöd vid ätstörningar som syftar till att förbättra vården och göra den mer jämlik. Regeringen har vidare gett Socialstyrelsen i uppdrag att sprida och bidra till implementering av riktlinjerna och tillhörande kunskapsstöd för att ge praktiskt stöd till professioner inom hälso och sjukvård, tandvård och socialtjänst som möter personer med en ätstörning.

Regeringen har vidare gett Socialstyrelsen i uppdrag att inrätta nationella utvecklingsteam som ska ge regionerna handfast stöd i deras utveckling av psykiatrin för ökad kvalitet, tillgänglighet och effektivitet.

Socialstyrelsen har vidare beslutat att viss vård vid svårbehandlade ätstörningar ska utgöra nationell högspecialiserad vård. Denna vård bedrivs vid fem enheter för vuxna och tre enheter för barn.

Därutöver har överenskommelsen mellan regeringen och Sveriges Kommuner och Regioner, Ökad tillgänglighet till barn- och ungdomspsykiatrin 2025–2026, kraftigt förstärkts under mandatperioden och uppgår till 1 miljard kronor 2025, detta samtidigt som en riktad satsning på primärvårdens arbete med psykisk ohälsa genomförs.

Detta är mer än vad någon annan regering har gjort tidigare, och då har jag nämnt den riktade satsningen på 50 miljoner kronor under 2025 som genomförs för att öka tillgängligheten till barn- och ungdomspsykiatrin och korta köer med särskilt fokus på vården vid ätstörningar, till exempel genom att främja övergång till andra vårdformer med mer tillgänglig kapacitet såsom högspecialiserad vård. I budgetpropositionen för 2026 (prop. 2025/26:1) föreslår regeringen en fortsatt riktad satsning på ätstörningsvården som uppgår till 100 miljoner kronor 2026 och beräknas uppgå till 100 miljoner kronor per år 2027 och 2028.

För att dessa initiativ ska ge resultat behöver regionerna, oavsett politisk färg, intensifiera sina insatser för att skapa förutsättningar för en god vård och omsorg vid ätstörningsproblematik. Här finns det all anledning för regionerna att vara självkritiska.

Regeringen prioriterar ätstörningsvården. Nu är det upp till varje region att göra detsamma.

Fru talman! Jag tackar Azadeh Rojhan för frågan.

Jag tror att det är svårt, med den utveckling vi har, att säga att vi gör tillräckligt. Det är väldigt oroväckande med de signaler vi får, där det visar sig att yngre personer dras in i denna typ av missbruk.

Vi gör redan en hel del, men vi kan överväga att göra ytterligare insatser. Vi har en överenskommelse med Sveriges Kommuner och Regioner där vi tillför medel för att man ska jobba mer aktivt med dessa frågor inom ramen för psykisk hälsa och suicidprevention. Vi har en nationell strategi för psykisk hälsa där det också ingår att en del myndigheter har ett särskilt ansvar att jobba med dessa frågor. Vi har tillfört mer medel till Spelinspektionen för att den ska vara tuffare mot de här bolagen som nyttjar unga människor på ett sätt som jag inte alls tycker är rimligt.

Vi gör alltså en hel del. Vi har också anslutit oss till ett antal internationella konventioner som underlättar detta arbete. Jag utesluter dock inte ytterligare åtgärder. Jag ska ta till mig av det ledamoten säger och fundera på om det finns mer vi kan göra, för utvecklingen är inte bra.

Fru talman! Vid årsskiftet kommer tiotandvården, denna reform som kraftigt kommer att sänka kostnaderna för alla vanliga ingrepp i munnen för alla som är 67 år eller äldre. Det kommer att göra det möjligt för fler som i dag inte ser någon möjlighet att gå till tandläkaren att faktiskt göra det. Det tycker jag är utmärkt. Det är den största tandvårdsreformen på 20 år, och vi lägger mycket resurser på detta – över 3 ½ miljard.

Vi tillför även 400 miljoner i budgeten för mer verksamhetsförlagd utbildning så att vi ska få ut mer kompetens i tandvården och kunna säkerställa kompetensförsörjningen på ett bättre sätt än hittills.

Vi arbetar också vidare med kommuntypstillägget. Vi är med i det här som heter EU, och där finns det statsstödsregler som gör att beredningen är lite komplicerad. Men regeringen har fortfarande ambitionen att gå fram med detta eller ett motsvarande stöd. Det är väldigt viktigt att tillgången till tandvård blir bra i hela riket.

Fru talman! Vi följer detta mycket noga. Det går att följa närmast i realtid via fritidskortet.se hur många kort som laddas ned, inte minst hur många som är på det högre beloppet. Där får vi direkt ett kvitto på hur många vi når i den aktuella målgruppen, barn och unga i ekonomiskt utsatta situationer, där vi vet att många i dag slutar med sin idrott eftersom den konkurrerar med matkasse och elräkning. Redan nu är 35 000 kort nedladdade i sådana familjer. Det är en fantastisk möjlighet.

Det är också en möjlighet för klubbar, inte minst genom det stöd vi ger till Riksidrottsförbundet för att jobba med fler föreningar i utsatta områden, vilka i sin tur kan använda fritidskortet för att rekrytera barn och ungdomar. Den kombinationen känns väldigt bra.

Vi har också gett Folkhälsomyndigheten i uppdrag att följa reformen noga. Vi vill nämligen kunna skruva i den om vi ser att det inte fungerar. Men redan nu tror jag att många har tagit del av den information som nu går ut till hushållen om detta. Man använder sig också av ambassadörer i utsatta områden för att nå fram.

Fru talman! Tack, Per Söderlund, för en bra fråga!

Regeringen bedriver ett oerhört offensivt arbete för att stärka den svenska säkerheten och tryggheten brett. Vi bygger ut försvaret mycket kraftigt. Vi stärker det civila försvaret mycket kraftigt. Vi genomför en lång rad åtgärder. Inte minst har vi fattat beslut om ny lagstiftning för att förhindra en del investeringar i Sverige från utländska aktörer.

Det är väldigt angeläget att vi fortsätter utreda var det finns brister i den svenska lagstiftningen och hur vi kan åtgärda det. Beredning pågår av de förslag som ledamoten pekar på. Vi får återkomma med besked om när och på vilket sätt regeringen avser att gå vidare.

Fru talman! Tack, Carl Nordblom, för en utmärkt fråga!

Det är väldigt angeläget med de här demokrativillkoren och att det blir tydligare, skarpare och mer rättssäkert så att vi har möjlighet att inte förse odemokratiska och extremistiska rörelser, oavsett om de har religiösa förtecken eller inte, med medel från det offentliga.

Vi förväntar oss att de här demokrativillkoren också blir normerande för hur kommuner och regioner hanterar bidragsgivning.

Utöver det jobbar vi med en utredning som ska se över utländsk möjlighet att finansiera extremistiska organisationer i Sverige i syfte att förbjuda eller hårt reglera sådant.

Därutöver har vi etablerat en stödfunktion vid Center mot våldsbejakande extremism just för att bli ännu bättre på att identifiera den här typen av miljöer och kunna sätta in åtgärder mot dem. Det tror jag är nödvändigt för att alla de samfund och organisationer som bedriver ett fantastiskt arbete i Sverige inte ska misstänkliggöras utan att det ska finnas ett gott stöd för det som vi gör också för dem.

Fru talman! Ja, fritidskortet är verkligen en succé med över 235 000 nedladdade kort på en månad. Av dessa har 35 000 laddats ned till barn i särskild ekonomisk utsatthet och kan bara användas för deras aktiva och meningsfulla fritid, som att lära sig lira lacrosse eller luta eller pröva på parkour eller percussion. Jag tycker att det är en fantastisk möjlighet för de barn som tidigare inte har haft en chans att gå med i kulturskolan, föreningslivet eller friluftslivet.

Fungerar allt perfekt från början? Nej, det gör det inte. Inte minst behöver de föreningssystem som kulturskolan och olika föreningar använder sig av integreras fullt ut med fritidskortet. Arbetet är på gång, och vi har också fattat beslut om att stötta dem ekonomiskt för att de snabbare ska kunna göra detta arbete. Jag vet att fritidskortet innebär en del ökad administration för en del föreningar eftersom det är en manuell hantering. Jag är ödmjuk inför det och väldigt tacksam för dem som gör denna extra insats för att fler barn och unga ska få chansen.

Tona ned litaniorna! Detta är en enorm möjlighet för svenska barn och unga.

(Applåder)

Fru talman! Nya läkemedel medför enorma möjligheter att få ett bättre liv. Men de medför också kraftigt ökade kostnader. För att få ett hållbart system har vi en ordning, som jag tror har brett stöd i kammaren, där en del av kostnaden ska tas av patienten medan den stora delen av kostnaden tas av oss gemensamt. Här behöver det vara en rimlig balans, och för att få just hållbarhet i systemet har regeringen valt att gå fram med en justering av denna balans. Dock värnar vi särskilt dem som har störst behov av medicin. Exempelvis ligger gränsen för frikort kvar i systemet. Det är alltså framför allt de med lägre läkemedelskostnad som nu får betala mer med anledning av det förändrade högkostnadsskyddet.

Efter årsskiftet gör vi omfattande lättnader för hushållen. Vi sänker skatten för dem som jobbar, dem som har pension och dem som har sjuk- och aktivitetsersättning, och vi sänker matmomsen och höjer bostadsbidraget. Vi gör en lång rad lättnader som väl motsvarar de ökade kostnaderna för läkemedel.

Fru talman! Tack, Jakob Olofsgård, för en väldigt viktig fråga!

Alkohol är inte vilken vara som helst utan medför risker för både psykisk hälsa och andra sjukdomar. Psykisk ohälsa kan i sin tur också leda in i missbruk av alkohol eller andra droger.

I Sverige har vi inte haft tillräckligt bra vård och behandling för personer med skadligt bruk och beroende som samtidigt haft psykisk ohälsa, psykiska diagnoser eller psykisk sjukdom. Det måste vi ändra på, och därför planerar vi en samsjuklighetsreform. Regionerna ska få ett mycket större ansvar för att säkerställa god vård och behandling så att personer som tillhör de sköraste och mest utsatta vi har i vårt samhälle inte bollas runt mellan olika vård- och stödinsatser på det sätt som sker i dag. Detta är inte värdigt ett land som Sverige, och det ska vi ändra på.

Herr talman! Tack återigen, Anna Vikström, för att du lyfter en diskussion om något av det viktigaste vi gör just nu när det gäller hälso- och sjukvården för att se till att patienter får rätt vård och att man inte väljer att ta ett extra prov för att det är så krångligt att få del av patientens information från början. Detta är en väldigt angelägen uppgift som vi jobbar stenhårt med. Jag är glad att vi kan ha denna samsyn i grunden kring den här frågan.

Självklart har det funnits sjukdomsklassifikationer under hur lång tid som helst. Men datorer behöver få det översatt till ettor och nollor, och då kan dessa saker trots allt beskrivas på lite olika sätt. Det behöver översättas i ett kodverk som fungerar, och då behöver man vara överens om hur vi översätter saker och ting när samma sjukdomstillstånd beskrivs på kanske sju olika sätt. Hur ser vi till att det översätts på rätt sätt in i vårt kodverk så att de på andra sidan förstår vad det är personen i fråga lider av? Där har vi inte nått ända fram än, och det behöver vi göra. Detta är superviktigt för att vi ska ha en bra hälso- och sjukvård, som är trygg och patientsäker och som dessutom värnar personalens tid.

Jag tycker också att det är intressant att de som är mest angelägna om att få detta på plats är patientföreningarna. Det handlar om de kroniskt sjuka och de som söker vård på olika platser. Vi har kunnat läsa exempel där en patient som har dubbel cancer får vård ena gången i Stockholm och andra gången i Uppsala, för det är där man är bäst på cancervården. Då kan det ta tre veckor för informationen att ta sig mellan de olika regionerna – mellan Stockholm och Uppsala. Att vi har det på det sättet i Sverige, långt in på 2000-talet, duger inte, och det tänker vi ändra på.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.