Magnus Jacobsson

Herr talman! År 2019 fattade denna kammare beslut om att införa reduktionsplikt, och man gjorde det med en modell som var stegrande. Rätt så snabbt efter att det beslutet var fattat började jag bli uppvaktad av framför allt folk i transportsektorn men också av människor på landsbygden, som konstaterade att den prisbild som nu växer fram inte fungerar.

Jag noterar nu – dels i debatten i allmänhet, dels i den debatt som vi alla för med varandra på nätet, i tidningar och i andra sammanhang – att framför allt socialdemokratin, Miljöpartiet, Centern och Vänsterpartiet för fram att prisökningen som just nu sker beror på oljepriset.

Herr talman! Jag tycker ändå att det är rätt viktigt att vi i denna kammare håller oss till grundläggande fakta. Ett av de mest grundläggande är att detta beslut handlade om en stegrande modell. Om vi hade vi följt det beslutet hade vi i dag legat på ungefär 50 procents iblandning för diesel och någonstans runt 15 procent för bensin – det går nämligen inte rent tekniskt att blanda i lika mycket i bensin. Om vi hade legat på 50 procent med nuvarande oljepris och inte gjort skattesänkningar, och sedan lagt moms på detta, hade prisbilden just nu varit 35–40 kronor. Prisbilden är strax över 20 kronor. Då agerar vår regering.

Men jag måste ändå få ställa frågan till socialdemokratin: Ni röstade ju ja 2019. Ni har sedan inte svängt, som vi kristdemokrater – jag lyckades nämligen få mitt parti att svänga i den här frågan. Om faran är framme, kommer ni att höja reduktionsplikten till dessa 50 procent som ni en gång i tiden röstade ja till?

Fru talman! Det är lite grann det här som är min poäng, det vill säga att inte ställa transportslag mot varandra. Det är vad som händer när man sätter upp kollektivmål och cykelmål. Då ställer vi plötsligt trafikslag mot varandra.

Av någon besynnerlig anledning är det alltid alla trafikslag som inte är bil eller flyg som ska ha ett mål, ungefär som att bil och flyg vore ondskan på jorden. Tvärtom är bil och flyg oerhört väsentliga för ett fungerande transportsystem.

Vad gäller bil och flyg behöver vi däremot jobba på att få dem att bli mer miljövänliga, och vi behöver jobba på att ta fram en annan bränslemix. Det gör vi redan och är tämligen överens.

Fru talman! Jag vidhåller att jag är lite förvånad över ivern att ha just ett cykelmål.

Likadant är det i frågan om olyckor. Det finns redan ett mål, nämligen noll dödade och skadade i trafiken. Det är därför vi har statistik, och vi mäter var skadorna sker i fordonen. I det här fallet ser vi att antalet cykelolyckor ökar. Jag har inte djuplodat i detta, men jag misstänker att det är antalet olyckor med elsparkcyklar som går upp. Det är ju där vi ser en ökad användning. Då måste vi vara beredda att vidta åtgärder. Men jag är inte säker på att cykelmål i sig kommer att leda till färre trafikolyckor. Om vi däremot förbättrar infrastrukturen i tätorter där många bor och där många använder elsparkcykel eller vanlig cykel kommer det troligtvis att leda till färre olyckor.

Vi som bor på landsbygden eller i närheten av landsbygden borde ställa krav på att i samband med två-plus-ett-vägar ha rejäla vägrenar. Folk måste kunna ta sig fram även på landsbygden, men man ska tänka efter redan när man bygger den vanliga vägen. Annars blir det de tvingande fenomenen.

Fru talman! Det var två saker jag reagerade lite på. Det ena är begreppet nytta, upplevd nytta och att vissa grejer är nyttigare. Det som har varit absolut nyttigast för Sverige och för människorna är bilens införande. Det har förändrat vår arbetsmiljö och vad människor känner. Bara en sådan sak som att en sen kväll åka från Göteborg till Uddevalla – det är helt tomt på vägen, man är lite trött och sliten och så får man känna den där friheten.

När mina barn var små hade jag en cabriolet. Min lilla kille var med när jag köpte den, och han lade sig i baksätet. Jag frågade honom vad han gjorde, och han svarade: Pappa! Jag älskar den här bilen.

Det handlar inte bara om en känsla av frihet, utan bilen har gett oss frihet, välfärd och fungerande sjukvård. Begreppet nytta blir därför spännande.

Jag reflekterade över sträckan Eksjö–Nässjö. Jag gick ut på nätet och ställde den enkla frågan om hur många som använder den. Sträckan är ny – den öppnades väl 2025. Svaret från Chat GPT var: Svårt att bedöma. Jag tror att det kommer att vara svaret även om tre år, fyra år och fem år.

Det här är problemet: Om vi sätter ett mål kommer myndigheten Trafikverket att i enlighet med målet bygga gång- och cykelvägar på diverse ställen där de inte används eller används marginellt. Det är kostnadsdrivande på ett felaktigt sätt. Det hade varit bättre om gång- och cykelvägspengarna använts inom de två kommunerna, och sedan kunde vi i enlighet med vad som har framförts i tidigare anföranden göra det enklare att ta med sig cykeln på bussen eller tåget. Det är framför allt i tätorten som cykeln fungerar som inom en arbetsmarknadsregion, men det gäller också där barn och ungdomar använder cykeln för att ta sig till skolan.

Fru talman! Just nu debatterar vi ett cykelbetänkande.

Cykling har, precis som många andra trafikslag, egentligen olika syften. Ett av de viktigaste syftena är att ge barn och ungdomar möjlighet att ta sig till skolan, idrottsutövande eller andra event som man känner för. Cykling är också ett sätt att utveckla en arbetsmarknadsregion, ofta inom en kommun.

Det är detta som är lite av poängen: I den kristdemokratiska ideologin är vi rätt noga med subsidiaritetsprincipen – ett begrepp som används inom EU och som många av oss upplever som vanligt. Det handlar om att göra så kallade subprövningar. När jag lyssnar på debatten, fru talman, hör jag en önskan om att flytta ansvaret, i det här fallet för cyklar, högre upp i hierarkin. Det låter som att det rent allmänt skulle förändra något, men det tror inte jag att det gör.

Jag tror i stället att det är väldigt bra att cyklingen är ett kommunalt ansvar. Jag tror att det är mycket bättre att kommunerna äger frågan just när det gäller cykel, resurser och resurseffektivitet. Om man vill binda samman cykelleder mellan olika kommuner kan Trafikverket redan i dag bistå. Riksrevisionen har också pekat på att det i dag är fullt möjligt att bygga nya cykelleder som inte är kopplade till annan väg.

Detta är spännande, för jag får erkänna att jag själv så sent som för ett år sedan också var av uppfattningen att man var tvungen att följa Trafikverkets väg för att få bygga en gång- och cykelväg. Jag är därför tacksam för att Riksrevisionen har pekat på att det inte är riktigt så man ska tolka lagen. Många kommuner borde ta och titta på detta.

Det finns en annan fråga som jag har lyft internt. Det är ju så med partipolitik att man inte alltid får med sig alla, och det är också så när man förhandlar mellan olika partier. Jag skulle vilja se en ny klassificering av gång- och cykelvägar. Jag har redan varit tydlig med att jag anser att cykling är ett kommunalt ansvar, men om en kommun i dag söker pengar hos Trafikverket och vill ha en samverkan är det alltid den höga standarden på gång- och cykelväg som gäller. Jag är lite tveksam till detta.

Låt mig ta ett praktiskt exempel. Hemma i Uddevalla har vi en gammal järnväg, Lelångebanan, som går genom stora delar av Dalsland. Den har av flera kommuner i samråd med markägarna gjorts i ordning till en fantastisk gång- och cykelväg. Den är dock ingen gång- och cykelväg, för den har varken asfalt eller något annat. Men den är alltid iordninggjord, och väldigt många människor går där med hunden, cyklar och så vidare. Men det går inte att söka pengar för Lelångebanan om man skulle vilja iordningställa den. Nu har vi en sådan tur att det handlar om en gammal banvall, så den är väldigt stabil i sig.

Man skulle mycket väl kunna tänka sig att ha olika nivåer på gång- och cykelvägar, alltifrån den här typen av banvallar till det jag själv har kallat för cykelmotorvägar. Jag fick då skäll för att jag sa ”motor”, men det handlar alltså om doserade banor. Man har testat detta i Skåne, om jag inte är helt fel ute. Här borde det finnas en öppning för hur man söker pengar, även om ansvaret är kommunalt.

När det gäller trafikregler har jag själv vid flera tillfällen lyft att man borde titta på 1,5-metersregeln. Man borde även fundera på och se över vad som gäller vid högersvängar och så vidare. Jag är därför väldigt glad för att regeringen har gett Transportstyrelsen i uppdrag att utreda avståndsregler och tydliga riktlinjer för hur förare av motorfordon ska uppmärksamma cyklisterna. Jag tycker att detta är positivt, och jag hoppas att man i samband med detta även kan se över andra regelförenklingar som skulle göra det lättare att cykla.

Flera talare har redan lyft det som är det tråkiga med cyklandet, nämligen att vi ser många olyckor. Vi satt några stycken och småpratade före debatten, bland annat om elsparkcyklarna. De definieras som cyklar i dag, och det är bland dem vi ser väldigt många olyckor. Vi ser också, apropå folkhälsa, barn och ungdomar som slutar cykla och går över till elsparkcyklar. Jag har själv barnbarn, och de är på farfar och tycker att det vore kul med en elsparkcykel.

Frågan är om man inte borde fundera på lätt mopedkort för elsparkcykel med tanke på de skador vi ser. Nu fripratar jag lite, för jag tycker att vi kan göra det i kammaren ibland. I dag definieras en elsparkcykel som en cykel, men med tanke på de skador vi ser är frågan om vi inte kommer att få återkomma och titta över detta framöver.

Oberoende av de allmänna funderingarna i all ödmjukhet i en talarstol är det glädjande att kommunerna faktiskt agerar. Här i Stockholm ser vi en oerhört stor skillnad mot för några år sedan, för kommunen har styrt upp var man kan parkera och hur man kan köra. Kommunen har även strypt hastigheten i vissa delar av staden, exempelvis inne i Gamla stan. Återigen: Cyklingen är ett kommunalt ansvar, och det är positivt att kommunerna också tar ansvaret.

När det gäller Riksrevisionens kritik delar jag regeringens uppfattning att det är samhällsnyttan som ska vara avgörande när man bygger vägar, oavsett vilket fordon som avses. Jag anser inte heller att vi ska flytta ansvaret från kommun till stat.

Här får vi nog tänka efter allihop. Det förs en allmän diskussion i politiken om att när man bygger en ny väg ska man lägga en gång- och cykelväg bredvid. Sverige är ett våldsamt stort land. Om vi börjar göra detta på alla våra vägar kommer det att bli oerhört dyrt, och det kommer även att innebära att vi bygger färre vägar.

Det måste nog faktiskt göras en prövning: Var är det lämpligt med en vanlig väg? Var är det lämpligt med en väg som har en bred vägren där man kan cykla vid sidan av? Var är det nödvändigt med en gång- och cykelväg? Utifrån detta perspektiv tycker jag egentligen att det svenska systemet i grunden fungerar väldigt väl.

Fru talman! Jag kan inte låta bli att ta upp ännu en sak, nämligen politikens eviga önskan om mål. Jag förstår att företag sätter mål, för det är en del av affärsidén. Man sätter ett mål, och så vill man uppnå det. Men i politiken har vi ett kollektivtrafikmål, och det finns de som önskar ett cykelmål. Då borde vi väl också ha ett mål för hur mycket bilarna ska öka, ett flygmål och ett järnvägsmål. Det där kommer att sluta ungefär som kommunernas befolkningsmål. Om alla kommuners befolkningsmål skulle nås inom tio år skulle det bo 40 miljoner människor i Sverige.

Det blir lite tramsigt ibland, fru talman, när vi politiker håller på med mål på det sättet. Näringslivet jobbar med mål; vi ska jobba med infrastruktur.

Då är jag tillbaka vid det jag inledde mitt anförande med: Cykelfrågor är i första hand ett kommunalt ansvar. Så ser subsidiaritetsprincipen ut. Jag tycker att det är klokt att vi fortsätter att ha det ansvaret kommunalt. Kommunerna är i många sammanhang fantastiskt duktiga på att se var det kan vara lämpligt att bygga ut.

Det kommer att komma en nationell plan, och i den kommer vi också att se vad som hamnar i de regionala planerna. Sedan får regionpolitiker och kommunpolitiker se var det är lämpligt att, eventuellt i samverkan, bygga gång- och cykelvägar mellan olika kommuner. Jag tror inte att det är just riksdagen som ska avgöra det för hela riket.

Med det, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på alla motioner.

(Applåder)

Fru talman! Det är tyvärr det som är min poäng: att Miljöpartiet med sin retorik, som de har hamrat ut i åratal, får barn och unga i Sverige att må dåligt och skämmas för sitt eget land och för den utveckling som vi har gjort, när vi trots allt är bland de bästa i världen.

Sedan är det korrekt, fru talman, att andra länder ”catchar upp”. Så är det med all teknikutveckling. Någon går före; någon annan utvecklas. När jag studerade internationella relationer hade jag en professor som beskrev det ungefär som ett cykellopp. Den som ligger i täten kommer förr eller senare att bli trött. De som ligger bakom hämtar energi, går om och ligger före en stund, och så vandrar det så. Så är det även med teknisk utveckling.

Ett av de bästa exemplen på det är tyskarnas utveckling av järnvägen. De väntade; de var lite senare än Storbritannien, men skillnaden mellan det tyska systemet och det i Storbritannien är att tyskarna har ett samlat järnvägssystem. De har en standard som gör att systemet fungerar i hela Tyskland. Så är det med teknikutveckling.

Det vi lyfter fram som regering är att vi är teknikpositiva. Ta ett sådant företag som GKN! De tillverkar flänsar till jetmotorer, som används i 90 procent av alla flygmaskiner i världen. De tar i dag fram flänsar för att kunna jobba med vätgasmotorer. Det kommer alltså att påverka hela världsklimatet. Men det räknas inte in i den svenska miljökalkylen.

Fru talman! Jag är djupt upprörd över den retorik som förs fram. Sverige står för 0,1 procent av utsläppen.

Sedan måste jag ställa en väldigt konkret fråga: Hörde jag rätt att Miljöpartiet önskar lägga ned flyget mellan Göteborg och Stockholm? Det skulle jag vilja ha ett förtydligande av.

(Applåder)

I detta anförande instämde Rashid Farivar (SD).

Fru talman! Jag har tidigare varit skolpolitiker. Jag har i de sammanhangen suttit och pratat med ungdomar och även pratat med ungdomar som faktiskt har klimatångest.

Jag tycker att det som just nu sker i vår kammare är djupt upprörande. Man beskriver saker och ting som om det vore just vi som orsakar en klimatkris och att det är just flyget det beror på.

Fru talman! Vi kan hålla oss till lite fakta. Sverige står för 0,1 procent av världens alla utsläpp. Sverige är ett stort land. Det internationella flyget står för 2,5 procent av utsläppen, och det svenska flyget står för cirka 4 procent. Det har med avstånd att göra.

Räknar vi in skogen är Sverige i dag ett nettonoll-land. Sedan varierar det över tid. Det beror på hur skogen har sin tillväxtperiod. Vi ska givetvis ta hänsyn till det.

Fru talman! Att beskriva Sverige som en katastrof och tala om hur vi vill att våra barn och barnbarn ska hanteras är djupt oärligt. Sverige är ett föregångsland. Vi har långt mycket lägre utsläpp än alla andra.

Vi började långt mycket tidigare. Redan under oljekrisen växlade vi om. Det är ingen som i dag skulle komma på tanken att sätta en oljetank vid sin villa. Vi har fjärrvärme och el i olika varianter. Vi har gått långt före.

Ska vi komma åt utsläppen är det inte de här 4 procenten som är det mest avgörande. Det är transporterna. Där arbetar vi som regering för att få mer elektrifiering, och vi talar om vätgas.

Inom EU jobbar vi för att vi ska ha CO2-skatt gentemot de länder som faktiskt släpper ut. Jag tycker att det som sägs här är upprörande, fru talman.

Fru talman! Jag måste erkänna att jag blev lite ställd och snabbt försökte googla fram några siffror. Vi satsar 1 171 miljarder på 12 år när det gäller väg och järnväg. En satsning på 400–500 miljoner om året gånger 12 ger ungefär 5 miljarder. Den siffran ska alltså ställas mot 1 171 miljarder. Det är inte ens jämförbart. Att då stå i talarstolen och säga att regeringen bara satsar på flyget är så långt ifrån sanningen man kan komma.

Fru talman! Jag menar inte att fultolka. Jag lyssnar bara på ledamotens argumentation om att regeringen gjorde fel som inte gav extra stöd till kommunerna. Sedan argumenterade ledamoten för samhällsnyttan, som då är det Vänsterpartiet vill prioritera. De är ärliga i sin argumentation om att vid 3–4 timmars restid ska man inte använda flyg. Man kan använda annan infrastruktur, exempelvis järnväg, som är den mest subventionerade av alla trafikslag. Det är bra för åhörarna att veta. Samtidigt säger Vänsterpartiet nej till det sista statliga stödet, vilket i praktiken innebär att kommuner och regioner ska ta ett större ansvar.

Fru talman! Med all respekt – jag försöker verkligen inte fultolka utan bara lyssna på vad ledamoten för fram. Med det sagt måste jag ändå ställa samma fråga som jag ställde till Socialdemokraterna. Det vi hörde i det senaste anförandet är raka motsatsen till det jag hörde när jag lyssnade till Socialdemokraternas utifrån mitt perspektiv väldigt goda anförande som i många stycken stämmer överens med de ambitioner Tidöregeringen har. Hur ämnar Vänsterpartiet få igenom sin rätt så verklighetsfrånvända politik i ett samarbete med Socialdemokraterna?

Fru talman! Jag lyssnade på anförandet och uppfattade tre sentenser. Vänsterpartiet konstaterar att regeringen brister när det gäller mindre flygplatser och att det finns en oro att de ska stängas. I nästa andetag konstaterar ledamoten att Vänsterpartiet enbart jobbar för det samhällsnyttiga flyget. Slutligen var det nej till den sista statliga höjningen av flygplatsstödet, eftersom det inte fanns någon koppling till samhällsnytta.

Fru talman! För mig går de här tre teserna inte riktigt ihop. Om det inte finns affärs- och privatflyg kommer i praktiken alla flygplatser att behöva läggas ned, inklusive Arlanda. Det är affärs- och privatflyget som bär större delen av kostnadsmassan för flyget. Man kan inte säga att man vill prioritera samhällsnytta men samtidigt inte vilja använda statliga pengar.

Att inte ha affärsflyg och privatflyg och inte tillföra statliga pengar annat än för samhällsnyttigt flyg är en ekonomisk kalkyl som jag inte tror att jag har sett i någon budget – om man inte menar att allt detta ska rullas över till kommuner och regioner? Om de ska bära hela kostnaden för flyget när det inte finns affärs- och privatflyg pratar vi såklart om stora tillskott och att kommuner och regioner ska ta pengar från vården för att satsa på flyget. Då tycker jag att det är betydligt bättre, fru talman, med en regering som satsar på flyget i form av statligt stöd så att kommuner och regioner kan fortsätta att satsa på vård och omsorg. Hur får ledamoten sin kalkyl att gå ihop?

Fru talman! Olika näringslivsorganisationer, både i Stockholm och ute på landsbygden, har vid flera tillfällen gjort utredningar som visar hur otroligt viktigt flyget är. Flyget handlar inte bara om transporter av enskilda till ett turistsammanhang eller något liknande. Flyget är också bärande när det gäller ekonomin. Det är kanske extra viktigt i vårt omland.

Det här är något som gör att flyget borde ha ytterligare förutsättningar. Jag har själv vid flera tillfällen lyft fram faktumet att vi får upphandla vanlig kollektivtrafik och att vi borde betrakta flyget som nationell och internationell kollektivtrafik och därmed också ha förutsättningar och möjligheter att upphandla flygresor i stället för att bara ge driftsstöd till flygplatser.

Det är som är viktigt med flyget och som gör det unikt är att det på kort tid binder samman hela landet. Det gör också att man får goda förutsättningar att leva i hela landet.

Alla trafikslag är känsliga, men flyget är känsligt på ett särskilt sätt. Jag satt i trafikutskottet under perioden 1998–2002. De som har bra minne vet att ”nine eleven” skedde 2001. Det var en fruktansvärd terrorattack. I statistiken ser man hur flygandet i hela världen gick ned, vilket bland annat berodde på att försäkringsbolagen slutade att försäkra flyg. Alla vi som var aktiva på den tiden fick jobba med att man skulle gå in med försäkringsgarantier till försäkringsbolagen, ungefär som man gjorde under bankkrisen, då man fick ge garantier till banker.

Fru talman! Om man tittar på flygstatistik kan man se att covidpandemin slog ännu hårdare. Man kan titta på flygrörelser i världen. Det är ett stort hack efter ”nine eleven”. Men det är ett ännu större hack under covidpandemin.

Vi kan titta på den svenska situationen när det gäller återtagandet av flygförmåga. Vi halkade efter. Varför halkade vi efter? Detta berodde antagligen på den hemmaskapade flygskammen. Den var politiskt skapad. Den var ideologiskt skapad. Flygskammen gjorde att kommuner som själva ägde flygplatser inte använde dem. Staten som ägde bolag och myndigheter hade regelverk som gjorde att man inte använde de flygplatser man själv var med och finansierade.

Nu har vi en regering som ändrar på det här och som tar fram neutrala trafikplaner som gör att man kan få resa på det sätt som är bäst. Detta bygger också på att man i så stor utsträckning som möjligt köper miljövänliga bränslen.

Men den svenska situationen, där vi halkade efter, var hemmaproducerad. En av de stora nackdelarna med detta var att det påverkade teknikutvecklingen. I tidigare anföranden har det lyfts fram just hur duktiga vi har varit på elflyg och hur duktiga vi är när det gäller GKN. Men allt detta förutsätter faktiskt att det pågår någon form av luftverksamhet, för om ingen flyger är det inte heller någon som kommer att betala för teknikutvecklingen.

Det var då tragiskt när det gick att se på Facebook att man från Miljöpartiet under förra mandatperioden skar i en tårta för att man var glad över att flyget minskade. Det man sa med det tårtskärandet var faktiskt: Vi är inte intresserade av flyget, a priori. Det var ju inte fråga om teknikomställning. Det var inte fråga om att förbättra bränslen. Det var inte fråga om att gå över till el eller vätgas. Det var fråga om att inte flyga, fru talman.

Tidigare regerings attityd tillsammans med yttre påverkan har skadat det svenska flyget, men nu har vi äntligen en regering som tar tag i det. Den nuvarande regeringen har sänkt flygskatten. Man har fördubblat det statliga driftsstödet till regionala flygplatser. Man har ökat medlen till beredskapsflygplatser. Man har beslutat att 59 myndigheter ska se över sina resepolicyer. Man har tagit beslut om att det nya järnvägsbygget i västra Sverige ska innebära att järnvägen ska gå förbi Landvetter, så att det blir lättare att hantera det här. Man har tillfört kapitaltillskott när det gäller att klara säkerhetskontroller. Regeringen har också infört en egen resepolicy, som alltså gör att man numera kan flyga.

Utöver alla dessa faktiska beslut, fru talman, har man tillsatt ett antal utredningar.

Trafikverket utreder Sälen flygplats, Norrköping–Kungsängens flygplats och Säve flygplats som beredskapsflygplatser. Jag vill som västsvensk passa på att säga att Säve flygplats fyller en stor funktion. Jag tror att det var ett misstag när Luftfartsverket avvecklade den och satte ett staket mitt i banan trots att den var fullt funktionsduglig. Jag tror att man behöver göra en översyn här, och det pågår som sagt en utredning.

Jag måste ändå säga att jag är lite förvånad över Försvarsmaktens agerande. Först gick man ut med ett pressmeddelande och sa att den här flygplatsen var viktig för Försvarsmakten. Sedan hann det inte gå mer än något dygn innan man gick ut med ett nytt pressmeddelande om att man inte tyckte att den var så viktig. Sådant gör att det är svårt att förstå vad man menade.

Regeringen har också gett Trafikverket ett uppdrag när det gäller upphandling av flygtrafik. Det handlar alltså om att underlätta för upphandling av flygtrafik. Det tror jag är oerhört viktigt om vi ska få ett väl fungerande flygsystem över tid.

Man har tillsatt en utredning om fjärridentifiering av drönare. Det är också väsentligt. Det är en fråga som vi antagligen kommer att få ägna mer tid åt, fru talman. Var ska drönarna landa? Hur ska de fungera? I vilket luftspann ska man få ha olika typer av drönare? Jag tror att det här kommer att vara en av de stora politiska frågorna framgent, för drönartrafiken är bara i sin linda. Det handlar om markdrönare, som kommer att köra ut paket och liknande, och om luftburna drönare, som kanske till och med kör ut vårdmaterial till någon som har farit illa eller som behöver vård. Det är alltså en helt ny framtid som öppnar sig.

Ett spännande land att studera när det gäller detta är Rwanda, som efter det fruktansvärda inbördeskriget har jobbat mycket med drönare inom vården. Det här är ett spännande område.

Fru talman! Tidigare talare har varit inne på detta, nämligen att man har tillsatt en utredning med uppdrag att se över statens framtida roll som ägare och förvaltare av flygplatser. Här kan man ha lite olika uppfattningar. Jag arbetade själv inom Kristdemokraterna med att ta fram lite tankar och idéer inför valet. Jag pekade på det som vi senast i trafikutskottet fick en väldigt bra bild av. Man kan titta på Norge, Finland, Danmark och Island. De har en annan infrastruktur. Den svenska kartan är full av flygplatser och olika operatörer.

Jag tror, fru talman, att det kommer att vara nödvändigt att göra någon form av omorganisering. Samtidigt ska man inte kasta ut barnet med badvattnet, för det finns enskilda flygplatser som har klarat av att ha utrikestrafik. I Norge och Finland är den i princip styrd bara till de största flygplatserna. Frågan är om vi vill ha det så i Sverige. Men, som sagt var, det pågår en utredning.

Vad har vi för utmaningar? Jo, vi behöver faktiskt få upp flygandet. Det finns de som har en annan uppfattning. Men ska vi ha råd med framtida teknikutveckling måste flygandet faktiskt gå upp, fru talman. Det är då vi kan få en ekonomi som gör att man kan teknikutveckla.

Vi måste se över flygplatsernas organisering. Vi måste ta tag i Arlanda. Där delar jag det som sades i ett tidigare anförande från Socialdemokraterna. Jag tycker att det var bra markerat hur viktigt det är att man i Sverige och Norden får ett starkt Arlanda. Vi måste också fånga upp allt det andra som man lätt glömmer i fråga om flyget – försvaret, brandflyget, sjuktransporter, affärsflyg och flygutbildning.

Det finns en annan fråga som jag, Hans Eklind och en tjänsteman hos oss, Saga Rypdal Josefsson, har arbetat mycket med: Hur gör vi med flygledningen? I utskottet senast kom det signaler om att det finns en oro över hur flygledningen ska fungera. Det gäller då enskilda företag. Och när det gäller oron kring flygledningen handlar det om runt 17–18 flygplatser.

Här har vi jobbat väldigt hårt i Kristdemokraterna. Jag vet inte hur alla detaljer ser ut, men jag vet att vi har lyft frågan med regeringen. Jag skulle bli väldigt förvånad om det inte kommer ett positivt svar. Vi får väl se om någon vecka eller två vad det blir. Jag är tacksam för det stöd jag har haft hos både Hans och Saga i det här arbetet.

När vi nu närmar oss landning, fru talman, kommer jag till flygets miljöpåverkan. Vi producerar bra bränslen i dag – det gör St1, bland annat. Vi har, som jag nämnde, elektrifieringen. Vi har GKN.

Fru talman! När det gäller framtidens flyg tror jag att man kommer att jobba med el på korta distanser. Sedan handlar det om det som man kan kalla kontinentalt. Det handlar alltså om flyg inom EU, inom Australien eller inom Amerika – man får nog dela upp det i Nordamerika och Sydamerika. Där kommer det att vara vätgas. Sedan har vi de långa interkontinentala transporterna. Jag är helt övertygad om att det där kommer att vara hybrider eller biobränslen i någon form.

Fru talman! Jag tror att det är viktigt att vi har en positiv inställning till det här och att vi ser att det inte är flyget i sig som är ett problem. Det är utsläppen som är problemet, och därför ska vi jobba med teknikutveckling.

Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på alla motioner.

(Applåder)

I detta anförande instämde Hans Eklind (KD) och Rashid Farivar (SD).

Fru talman! Nuvarande regering har avskaffat flygskatten. Man har mångdubblat stödet till de regionala flygplatserna. Vi har ökat stödet till beredskapsflygplatser. Vi har tillsatt utredning om flygets framtida organisering. Kort och gott: Vi har gjort en hel del för att stärka flyget. Det har vi gjort just för att vi har majoritet i den här kammaren.

Även om Kristdemokraterna är ett litet parti – jag har ingen annan önskan än att vi ska vara stora nog att själva ställa krav på statsminister och andra poster, men verkligheten är den att vi just nu är där vi är, i en uppförsbacke, men vi kommer att klättra vidare uppåt – räcker det inte, och detta är faktiskt viktigt, att man står som ett enskilt parti och säger: Det här önskar vi. Vi önskar allt gott till flyget och allt ont till någon annan.

Det räcker inte, fru talman. Man måste kunna bilda regering. Man måste ha en majoritet i kammaren för sin politik.

Fru talman! Då måste man också före valet kunna svara väljarna, lyssna på deras önskningar och berätta vad de får. Jag håller med om mycket av det som sades i ledamotens anförande. Vi är helt överens om att vi behöver se över organiseringen. Vi är helt överens om att vi inte ska återinföra flygskatter. Vi är helt överens om att vi behöver ta ett omtag. Men det är ju inte detta som ledamotens majoritet står för!

Därför återkommer jag till min fråga: Hur ämnar socialdemokratin driva genom sin politik om man inte har majoritet i kammaren?

Fru talman! Jag lyssnade med stort intresse till ledamotens anförande och tycker att det var positivt, framåtsyftande och glatt. Ledamoten lyfte fram flyget som den kollektivtrafik som flyget är. Ledamoten lyfte fram alla visioner som vi har med flyget, nämligen att vi ska hålla samman Sverige och att vi ska ha en fungerande flygverksamhet.

Men detta hindrar mig inte från att ändå ställa den rätt väsentliga frågan: Med vem önskar ledamoten och ledamotens parti genomföra den här politiken? Det är ju ett faktum att Vänsterpartiet och Miljöpartiet har en helt annan politik.

Fru talman! Under förra mandatperioden – det är i och för sig inte så länge sedan som en del annan historia som partierna på den röda sidan gärna lyfter fram – firade man med att äta tårta för att det lades ned flygplatser. Man höjde skatter, och man hindrade stöd.

Jag har stått här i kammaren otaliga gånger och sagt att det inte duger. Vi kan inte ha en situation där flyget kollapsar. Det finns så många i vårt land, framför allt i norr, som är helt beroende av ett fungerande flyg.

Fru talman! Jag måste återkomma till den fråga som Oskar Svärd ställde: Med vem ämnar ni genomföra er politik?

I detta anförande instämde Rashid Farivar (SD).

Fru talman! I ett replikskifte här ställdes en fråga från socialdemokratin avseende isbrytare. Det var svårt för mig att kommentera det eftersom jag inte ingick i det replikskiftet.

Enligt den minnesbild jag har var det mycket riktigt så att förhandlingarna mellan Sverige och Finland avseende isbrytare tog stopp. Bilden jag hade då var att bollen låg hos oss. Att den bilden är rätt vågar jag dock inte ta gift på.

Vad jag däremot vågar vara tydlig med är att det i september 2024 tecknades ett samarbetsavtal mellan Sverige och Finland. Detta presenterades den 13 februari 2025. Då träffade man en uppgörelse, som nu ligger på regeringens hemsida, om att man bland annat ska jobba med hur man jobbar, alltså en strategi för den isbrytning som pågår.

I avtalet den 13 februari 2025 var man också överens om att man skulle titta på gemensamma upphandlingar och även övriga frågor där Sverige och Finland kan samarbeta för att stärka isbrytandet, framför allt i Bottenviken.

Jag ville bara förtydliga det. Min minnesbild är tyvärr att det inte riktigt gick igenom under förra regeringen, men nu är det helt uppenbart att den här regeringen har tecknat avtal med Finland. Det är jag tacksam för eftersom jag tror att det är oerhört viktigt för hela den svenska sjöfarten att vi får en fungerande isbrytarflotta, särskilt med de stora värden vi har uppe i norr. Det handlar inte alltid om enskilda båtar, men det är väldigt stora värden på dessa båtar.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 7.)

Fru talman! I dag debatterar vi sjöfartsfrågor. Vi kan väl konstatera att Sverige och Norge i många stycken är en ö. Vi har givetvis en förbindelse med Finland, men med tanke på var befolkningscentrumet finns är vi helt beroende av sjöfart.

Det har redan påpekats vid flera tillfällen att ungefär 90 procent av alla transporter av gods som kommer in i och ut ur Sverige faktiskt sker med båt. Det är samma situation när det gäller persontransporter. En stor del av persontransporterna mellan Norden och övriga Europa sker faktiskt med båt. Vi är helt beroende av den svenska sjöfarten.

Vi kan också konstatera, fru talman, att vi befinner oss i ett nytt säkerhetspolitiskt läge. För några år sedan fastnade en båt i Suezkanalen. Det påverkade världsekonomin. Det var en båt som satt fast i kanske någon månad – jag kommer inte ihåg. Det var svårt att få loss den. Det påverkade hela världsekonomin. Det påverkade företags förmåga att producera, för varor fastnade i den kö av båtar som byggdes upp.

Vi har just nu en situation i Hormuzsundet. Det är en militär situation långt ifrån oss, men den påverkar oss direkt. Sjöfarten är alltså otroligt viktig.

När det gäller säkerhetsläget handlar det inte bara om det som sker långt ifrån oss. Svenska myndigheter har nu tagit två ryska fartyg – som är flaggade med annan flagga, som är undermåliga och som går på svenskt vatten. Vi har ett helt nytt säkerhetspolitiskt läge. Då är jag tacksam för att vi har en regering och, i den här frågan, en opposition som har stått väldigt eniga när det gäller konflikten om exempelvis Ukraina.

När det gäller sjöfarten kan vi konstatera, vilket flera talare redan har gjort, att vi genomför en hel del. Jag blir lite förvånad när jag lyssnar till en del replikskiften. Man tycker att regeringen borde göra ännu mer. Det ligger väl i oppositionens natur att tycka att regeringen ska göra väldigt mycket mer. Men då kan jag undra: Varför gjorde man inte det för fyra år sedan?

Vi kan titta på vad regeringen faktiskt har gjort. Vi har muddrat. Vi har tagit in nya miljökrav. Det handlar bland annat om att man inte får släppa ut skrubbervatten någonstans i svenskt territorialvatten. Vi arbetar med att utveckla bränslen och elektrifiering. Man kan konstatera att arbete pågår. Flera av oss har gjort studiebesök, och näringslivet är oerhört aktivt. Sedan finns det – och det tycker jag kan påpekas även från ett regeringsparti – önskemål om att det ska gå snabbare. Det är väl bara att ta med sig det in i det framtida arbete som jag hoppas att vi kommer att få göra efter valet.

Det finns andra viktiga saker som har skett, som är av mer ekonomisk karaktär. Det handlar om slopad stämpelskatt. Det handlar om förändringen av tonnagebeskattningen. Det är helt korrekt att den inte är framme än, men vi vet att den är på väg. Vi har det engelska ordet bareboatregister. Detta underlättar för företag att hyra båtar under kortare tider. Allt det här tillsammans förbättrar den ekonomiska situationen för sjöfarten. Det har också fått som konsekvens, vilket har påpekats, att fler och fler båtar flaggas in.

Fru talman! När det gäller just inflaggningen tror jag att det är viktigt med den debatt som har varit om utbildning men också om själva inflaggningen. Men en sak som jag saknar i debatten och som jag tror att vi alla tillsammans kommer att behöva titta på handlar om: Vad är det för typ av båtar som flaggas in? Vi kommer att behöva ha en mängd båtar. Vi kommer att behöva ha en mix av båtar, särskilt om vi hamnar i den fruktansvärda situationen att exempelvis kriget i Ukraina sprider sig till Baltikum. Utifrån det perspektivet tror jag att det är jätteviktigt att även persontransportbåtar flaggas in. Vi behöver en bredd av fartyg, och vi behöver ha en kontinuerlig översyn av detta.

Det finns en annan viktig sak som regeringen har genomfört. Det handlar om att fler gränsövergångar nu har kommit till. Jag, som Uddevallabo, är självklart glad. När det gäller vår hamn har vi längtat efter detta. I Grums är man också glad, men man är inte lika glad på andra ställen runt Vänern.

Det finns väl olika sätt att se på detta. Man skulle kunna ha fler hamnar. Jag tror att man också behöver fundera lite grann på hur polisen jobbar. När det är en mindre hamn där det är få anlöp skulle det ju kunna vara så att man kanske anmäler ett dygn innan: Vi är på väg in. Då skulle polisen kunna möta upp. Jag tror alltså att det finns mer att göra här, men jag är väldigt glad för det regeringen har gjort hittills.

Isbrytarna är en jätteviktig fråga. Här är jag också glad och tacksam. Jag har förmånen att vara inne på det åttonde året under den här dubbla perioden i riksdagen. Hur det blir framöver avgör väljarna. Vi diskuterade isbrytare väldigt mycket även under den förra mandatperioden. Och nu har regeringen varit med och finansierat, så att man har köpt en isbrytare. Vi är på gång med att ta fram två till. Det är bra, men det kommer inte att räcka. Det behövs en långsiktig strategi. Jag beklagar lite grann att man inte tidigare kunde komma fram till en uppgörelse med Finland – då hade vi kunnat komma vidare tillsammans. Men vi är där vi är, och det pågår ett arbete där vi kommer att förbättra förmågan att bryta is.

Sedan gäller det diskussionen om kostnader. Framför allt när det gäller sjöfarten skulle jag önska att vi hittar ett annat sätt att finansiera detta. Jag hoppas att vi får återkomma framöver till diskussionen om hur man finansierar Sjöfartsverket. Som det är nu är det den organisation vi har och den som vi, utifrån ett regeringsperspektiv, hanterar. Men vi har, som sagt, kunnat komma fram här med en strategi för isbrytare.

Fru talman! Utbildning är en av de stora akilleshälarna. Jag har tidigare suttit i arbetsmarknadsutskottet. Det tuffa i fråga om utbildning är att detta gäller rätt över. Jag tror inte att vi i trafikutskottet har haft en debatt här i kammaren utan att vi har pratat om bristen på lastbilschaufförer och taxichaufförer. Vi kan lyssna på våra vänner som jobbar med vård. De kommer att prata om bristen på vårdpersonal. Vi kan lyssna på vännerna som jobbar med utbildning. De kommer att säga att det är brist på personal i utbildningen.

Vi är alltså på väg in i en mycket spännande situation, där vi har brist på personal i nästan alla yrkeskategorier.

Men regeringen har ändå gjort en del. Man har underlättat för vuxna att bli matroser. Vi för till exempel diskussioner om validering när det gäller sjömän från marinen, vilket jag hoppas att man kan komma fram till. Vi har underlättat när det gäller att få behörigheten fartygsbefäl klass VII, vilket är positivt.

Jag trodde att det skulle bli en stor debatt om Gotland. Debatten verkar inte ha blivit så stor hittills. Men det är samma sak där; det är en stor och viktig fråga. Vi måste se Gotland utifrån både ett civilt perspektiv och ett militärt perspektiv. Regeringen kommer att jobba vidare med den dialog som pågår när det gäller Gotland.

Sedan gäller det kopplingen till hamnar. Jag personligen – jag är tydlig med att det gäller mig personligen; då behöver inte någon skälla på regeringen – tror att det är lite klokt att vi tittar på detta med hamnarna. Jag tror att jag i tidigare debatter har sagt att det var tio eller tolv år sedan den senaste hamnutredningen kom. Vi har mycket riktigt ett avtal om corehamnar, som har lyfts fram här i debatten. Men vi har i Sverige inte hittat en jättebra lösning på hur vi ska koppla hamnar till övrig infrastruktur. Därmed lovar jag att åtminstone jag kommer att fortsätta argumentera för den linjen i valrörelsen och även internt: att vi behöver ta ett helhetsgrepp när det gäller kopplingen mellan hamnar och övrig infrastruktur.

Det handlar både om väg och järnväg. När det gäller övrig infrastruktur kommer det, med de framtida miljömål som vi har, att handla om elektrifiering. Det kommer att handla om var vi ska bunkra och lagra nya bränslen. Jag tror personligen att det finns ett behov av en ny hamnutredning. Man får väl i så fall se var en sådan landar. Men minns jag rätt är det tio eller tolv år sedan den senaste hamnutredningen.

Vi ser andra områden där vi faktiskt gör omtag. Regeringen har ju gjort ett jätteomtag till exempel om flyget, och jag är inte alls främmande för att man behöver göra ett sådant omtag även om hamnarna och sjöfarten.

Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på alla motioner.

(Applåder)

Herr talman! Varje morgon reser sig 10 000 barn, tar sina föräldrar i handen och går till en kristen förskola. Det finns 10 000–11 000 elever som gör samma sak och går till en kristen skola.

Generellt sett är det en verksamhet som har hög trygghet och goda studieresultat och som faktiskt är bättre än många andra på integration. Samtidigt ser vi i den allmänna debatten hur socialdemokrater och liberaler går ut och kräver att alla konfessionella skolor ska stängas, så ock de kristna.

Då blir min fråga till statsministern: Anser statsministern och regeringen att konfessionella skolor ska avvecklas trots att de generellt sett har högre kvalitet och goda resultat och är uppskattade av föräldrarna? Den debatt som nu pågår skapar nämligen stor oro hos både barn, elever, föräldrar och huvudmän. Jag skulle bli glad för ett tydligt besked om hur regeringen ser på den här frågan.

Herr talman! När jag lyssnade på föregående talare var det inte utan att jag reflekterade lite över ett gammalt ordstäv, även om det inte är hela sanningen: USA utvecklar, Kina säljer och Europa reglerar. Någonstans tror jag faktiskt att det finns en sanning i det. Detta är nog också en av orsakerna till att den europeiska ekonomin har halkat efter de senaste 10−15 åren. Vi ligger långt fram i många delar, exempelvis den gröna omställningen. Vi är duktiga på mycket, men för den som tittar på den ekonomiska utvecklingen och vår iver att reglera är det helt uppenbart att vi halkar efter. Detta var en reflektion över det tidigare replikskiftet.

Jag vill säga något om kommunikation och att vara människa. Vad är det som gör att vi är de vi är? Troligtvis är det just kommunikation. Det är kanske en av de stora skillnaderna mellan oss och andra varelser här på jorden.

Kommunikation har vi ägnat oss åt länge. Det finns jättespännande grottmålningar. Det finns bilder och texter som är inhackade i lera och sten. Redan på 400- och 500-talet byggde perserna upp ett fungerande postsystem. Även romarriket hade ett postsystem. Inkafolket hade ett knutsystem – man knöt knutar och kunde på så sätt förmedla text till varandra. Jag kan också nämna ponnyexpressen och det svenska postverket från 1636 fram till 1994, då det övergick till att bli ett bolag.

Det är nog så att vi människor har ett behov av att kommunicera, och när vi bygger civilisation och går från den lilla, nära byn till ett större samhälle blir kommunikation ännu viktigare.

Kommunikation är intressant ur ett rent historiskt perspektiv eftersom den skiftar. I dag knackar ingen in lerkilskrift, utan vi knackar på datorer. Men funktionen är densamma: Vi förmedlar någon form av erfarenhet till varandra.

Det har dock skett en stor förändring, och den får konsekvenser. Jag har i kammaren vid ett flertal tillfällen debatterat post och hur ofta den ska delas ut. Det spelar nog ingen roll vilken regering vi har, för om medborgarna inte längre skickar brev utan skickar information digitalt kommer det att vara rätt dyrt att upprätthålla postutdelningen. Å andra sidan, om vi hamnar i ofärd kommer traditionella brev kanske att vara viktiga. I Ukraina verkar man dock klara av att upprätthålla det digitala systemet, så oron för att det digitala ska kollapsa är kanske överdriven. Det här är nog en fråga vi får bära med oss.

Nu släpper jag posten och går in på framtidsdiskussionen. Digitaliseringen är jobbig. Jag blir lika grinig varje gång min 19-åriga dotter berättar för mig hur tv:n funkar.

Utvecklingen går väldigt fort. Men det finns fördelar. Vi var några från arbetsmarknadsutskottet som gjorde ett studiebesök i Japan för att se hur man jobbar med en alltmer åldrande befolkning. Digitaliseringen är här en av lösningarna, också för ensamhet. Ensamhet kommer aldrig att försvinna med hjälp av en dator, men man kan i alla fall koppla upp sig, skriva till en granne och stämma träff vid ett lämpligt tillfälle med mera.

Detta pågår redan. Jag har en kompis som tycker att det är himla kul med Wordfeud. Han spelar med människor från hela världen, och det blir en egen by – en gemenskap.

Det spännande med detta är att det bara sker, och det sker snabbare än vad vi i politiken hinner med.

Jag hörde ett program i P1, och om jag uppfattade rätt går 20 procent av Irlands elkonsumtion till kylning av datorhallar. När vi går över till nästa generation datorhallar, som ska ha ännu större kapacitet, kommer det alltså att gå åt ännu mer energi. Frågan är vad som är viktigast: elledningen eller datorkapaciteten som styr elledningen?

Vi rör oss i en spännande värld eftersom digitaliseringen redan är här.

Trafikutskottet var förra mandatperioden i San Francisco och tittade på självkörande fordon. Växer denna teknik blir vi helt beroende av AI. Antingen var det Tesla eller Google Maps som sa att självkörande bilar i framtiden inte kommer att kunna krocka med varandra. Google Maps kommer att ha koll på alla fordon inom 100–200 meter, så även om man försöker att krocka kommer AI att hindra kollisionen.

Vad förväntas då av politiken? Vi kommer nog lite till mans att få acceptera att lagstiftningen kommer i efterhand eftersom utvecklingen går så snabbt.

Säg att du sätter dig i din egen självkörande bil efter att ha varit på krogen och druckit några öl. Är du då rattonykter när du åker hem? Om du i stället sätter dig i en självkörande taxi, är du rattonykter då? Om du kan ta tag i en ratt och ta kontroll över fordonet kommer nog de flesta att tycka att du är rattonykter, men om fordonet inte har en ratt är du troligtvis inte rattonykter.

Vi befinner oss i en spännande värld där digitaliseringen övergår vår förmåga. Vi måste nog ha respekt för att vi som politiker inte alltid kommer att ligga helt rätt i tiden. En lärare i dag utbildar elever till yrken som ännu inte finns. När jag var ung var en skola i Gullspång stolt över att ha den första datorhallen i Skaraborg. Man hade VIC64, och språket var Basic. Två år senare var den datorn stendöd, för då kom Amiga 500.

Vi kommer att behöva ha stor respekt för varandra i det som händer och försöka följa efter med lagstiftning. Tyvärr måste jag hålla med Sverigedemokraterna om att det först kommer att bli en del fel och att vi sedan får stifta lag. Betyder det att jag tycker att det är bra? Nej, här håller jag med Vänsterpartiet. Ordningen ska vara att land skola med lag byggas. Men teknikutvecklingen går ju så fort. Se bara på Västra Götaland. Om jag minns rätt var alla partier eniga om att ta fram ett digitalt system, men sedan körde det fast.

Vad försöker jag komma fram till? Jo, först och främst yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på alla motioner.

AI-kommissionen pekar på en del behov. Regeringen gör en hel del, och jag är övertygad om att det kommer fler förslag innan mandatperiodens slut. Men oavsett detta rör vi oss alla inom ett område där vi inte är helt säkra.

Herr talman! I Sverige är vi duktiga på att prata om säkerhet och tjänster, men en brist som Kristdemokraterna har lyft fram i en intern utredning är hur svartfiber ska garanteras. Staten äger svartfiber på flera olika ställen. Svenska kraftnät äger svartfiber liksom Trafikverket, Telia, Teracom och säkert någon mer. Men ingen har ansvar för att hålla ihop systemet. När vi nu går in i ett paradigmskifte och lämnar stentavlorna bakom oss till förmån för digitala tavlor är det superviktigt att all teknik bakom fungerar. Detta vill jag skicka med.

Som ni hör är jag lite ödmjuk i denna fråga. Jag tror att vi alla här rör oss mot ett mål som vi inte kommer att kunna nå. Det är frustrerande för oss politiker, för vi vill gärna reglera i förväg och vara trygga.

Land skola med lag byggas är den grundläggande principen, men när det gäller it kommer vi nog att göra fel ibland. Här måste vi vara ödmjuka.

(Applåder)

I detta anförande instämde Rashid Farivar (SD).

Fru talman! Nu var det flera frågor på en gång. Det var bilpooler och elbilar, och sedan missade jag faktiskt en fråga därför att jag inte noterade den. Det ber jag om ursäkt för. Jag kommer att svara på de två senare.

När det gäller elbilar har jag redan gett ett svar, nämligen att det är så regeringen gör. Man går fram med flera subventioner även för att man ska kunna elektrifiera och underlätta för dem som vill. Min fråga till Centern kom sig av att jag blev så förvånad över att man kräver mer subventioner utöver det som redan görs, med tanke på hur jag uppfattar Centerns traditionella ideologiska hållning, nämligen att man är rätt marknadsliberal. Det var mer en förvåning då jag upplever att det inte hänger ihop helt.

När det gäller bilpooler har det testats. Volvo var jättetidigt ute med ett system i Göteborg, men det hade ingen jättestor attraktionskraft. Ett av problemen var troligtvis de enkla grejerna, såsom att vi människor tenderar att bo in oss, oavsett om det är i ett hem eller i en egen bil. Det verkar inte vara så enkelt att få människor att känna att de vill använda en bilpool.

Vi i Kristdemokraterna är inte främmande för bilpooler. Man kan bygga upp det ideellt och engagerat och ha sin egen del, men vi ser inte riktigt att det är statens uppgift att driva fram den typen av bilpooler. Det är snarare en fråga för civilsamhället eller något företag som har en marknadsmässig idé där de har en bilpool. Framtida självkörande fordon kommer troligtvis att fungera som en bilpool, men att börja blockera en del trafikanter genom att markera vissa parkeringsplatser åt vissa trafiksystem är jag helt enkelt negativ till.

Återigen, som jag sa i mitt tal: 80–85 procent av alla som åker in i en mellanstor stad för att handla eller göra något kommer med bil. Det är faktiskt mer rationellt, särskilt om man bor utanför staden, att äga bilen själv. Då blir det mindre miljöpåverkan än om man skulle bli hämtad av ett självkörande fordon.

Fru talman! När det gäller de stora, tunga systemen handlade debatten mer om när man exempelvis, som regeringen gör när det gäller landsbygden och som den förra regeringen gjorde tidigare, går in med rena bonusar och stöd på elbilssidan därför att man vill gynna ett enskilt trafikslag eller en enskild teknik. Det tenderar att vara kostnadsdrivande.

Jag har uppfattat att Centern också ligger lite i det häradet. Jag blev förvånad med tanke på att jag i många andra debatter upplevt Centern som betydligt mer marknadsliberalt. Det var egentligen det perspektivet jag hade.

När det gäller de stora systemen, såsom energisystem, vägar och järnvägar, skulle vi troligtvis behöva ha någon form av samlat bolag eller samlad myndighet för svartfiber, med tanke på situationen i Ukraina. Det är sådant som staten av tradition har varit med och finansierat. När vi byggde upp Sverige byggde vi järnväg och energi. Det var det som gjorde att företag sedan kunde utvecklas och ha det bra. Det handlar egentligen om två olika frågor.

När det gäller den småskaliga vattenkraften är det absolut ingen hemlighet att Kristdemokraterna på alla möjliga sätt har försökt ligga på för att den ska komma fram tidigare, med mer material, och att mer ska göras för att underlätta för den.

I södra Sverige, där vi har de absolut högsta kostnaderna, skulle den småskaliga vattenkraften kunna bidra till ökad produktion. Här är det egentligen mer regelverk. Anläggningarna finns redan. Om vi ska bygga ett nytt kärnkraftverk kommer det att ta tid, och om vi ska bygga havsbaserad vindkraft kommer det att ta tid. Men med den småskaliga vattenkraften är det mer en fråga om att ändra regelverk, vilket är enklare.

Fru talman! I dag debatterar vi vägtrafik- och fordonsfrågor. Det är framför allt ett betänkande i vilket många motioner behandlas. Jag vill yrka avslag på motionerna och bifall till förslaget i betänkandet.

Vi har i dag en regering som har gjort en kraftfull satsning när det gäller infrastruktur, framför allt på vägsidan. Denna satsning och omställning av hur resurserna används kommer att resultera i att potthålen byggs bort på tolv år. Det är en medveten strategi för att underlätta för vägtrafikanter och ta itu med underhållsskulden.

En av de stora skillnaderna mellan regeringen och exempelvis det största oppositionspartiet, Socialdemokraterna, är att regeringen verkligen satsar på att ta bort underhållsskulden. I Socialdemokraternas budget naggar man faktiskt pengar på vägsidan, vilket skulle innebära att underhållsskulden finns kvar om tolv år. Det tycker jag är bristfälligt.

Från regeringens sida satsar vi också på BK4-vägar och på enskilda vägar. Vi gör över huvud taget ett omtag som handlar om att öka mobiliteten. Detta gör vi samtidigt som vi på olika sätt försöker att arbeta för att de miljöproblem, eller den miljökostnad, som finns inom transportsektorn ska gå ned över tid.

Jag går nu in på lite olika tankar som finns i motioner. Exempelvis lyfter man fram en fossilfri fordonsflotta, fossilfri tankning och laddinfrastruktur. När det gäller hela det blocket av motioner är det ju så att regeringen redan jobbar med de här frågorna.

En annan del, som jag ibland kan bli lite förvånad över när jag är här i riksdagen, rör att diskussionen på något sätt handlar om att det är vi här i huset som ska lösa allt själva. Riktigt så enkelt är det dock inte. Om vi ska kunna lösa de här stora och viktiga frågorna handlar det om ett delat ansvar. Staten har ett ansvar. Kommuner och regioner har sitt ansvar. Energibolag kommer att ha ansvar. Detsamma gäller bostadsföreningar och enskilda.

Vad menar jag då med det här? Jag har exempelvis pratat med vänner som har velat skaffa elbil. De bor dock i en hyresrätt eller bostadsrätt och kan helt enkelt inte komma åt möjligheten att byta fordon.

Det kan även gälla personer som bor i villaområden. Det handlar inte bara om el, utan det kan även handla om att man vill växla över så att man har jordvärme, vattenvärme eller liknande. Har det borrats för många hål i ett område kan man inte få den möjligheten.

Det tragiska är att vi ser exakt samma fenomen när det gäller el. Man kan få information om att man är den sista i området – annars måste hela elstationen bytas.

Jag kan tycka att det här är en problematik som vi pratar väldigt lite om. Jag är väl medveten om att det är en annan debatt, fru talman, men om vi menar allvar med att vi ska få till en elektrifiering måste vi svara på de här frågorna. Då måste vi svara på hur tekniksystemet ska fungera, hur energin ska kunna förmedlas när vinden står still och hur vi får ett reglerbart och stabilt elsystem.

Jag är väl medveten om att detta inte är färdigförhandlat och att vi inte är framme när det gäller alla detaljer, men jag tror till exempel att småskalig vattenkraft är en lösning. De som jobbar med småskalig vattenkraft producerar i dag motsvarande en reaktor. Om de skulle få lov att använda de pengar som i dag finns i vattenfonden till att renovera i stället för till juridiska tvister skulle de kunna utveckla detta till motsvarande två reaktorer i det område där Sverige behöver mest energi.

Jag är alltså väl medveten om att vi inte är framme. Det finns diskussioner, och det kommer att fortsätta finnas diskussioner. Det hindrar dock inte att jag som kristdemokrat är tydlig med att det finns en lösning här som faktiskt är snabbare än både havsbaserad vindkraft och ny kärnkraft. Ibland pågår debatten om två storheter som båda har problemet att det tar lång tid och att kostnaderna är höga medan det finns en enklare lösning som vi av någon konstig anledning inte använder oss av.

Andra ämnen i betänkandet är autonoma fordon och främjande av bilpooler, och det kombineras med parkeringsplatser och tillgänglighet.

Jag vill i all ödmjukhet påpeka att i en medelstor stad använder 80–85 procent av dem som ska åka till arbetet, handla, ta barnen till skolan, åka till träningen, träffa någon de är förtjusta i eller gå på restaurang något fordon, oftast bil. Det trollar vi inte bort.

De studier som finns om självkörande fordon visar att det i stora städer möjligtvis kommer att leda till en trafikminskning, men för oss som bor på landsbygden kan det leda till raka motsatsen. Bor man utanför en stad och inte äger ett eget fordon innebär en självkörande bil fyra resor i stället för två. Det är alltså inte riktigt så enkelt att den nya tekniken kommer att lösa alla de problem vi önskar lösa.

När det gäller mobilitet och parkeringar har vi ett annat problem, och det är att vi har en politik i dag som försvårar parkering. Detta drabbar framför allt alla som har en butik och alla som åker och handlar eftersom åkerierna inte kan komma fram med varor. Fler och fler kommuner tar bort möjliga ställplatser, framför allt runt de stora städerna, vilket försvårar flödet av varor och därmed är negativt för dem som bor i staden. Här behöver vi därför ha en diskussion som handlar mer om mobilitet och mindre om att stänga ute andra.

Det gläder mig att många motioner tar upp kulturarvet i form av äldre fordon, oavsett om det är mopeder, motorcyklar, bilar eller traktorer – min pappa hade en gammal Volvo T34 som gick på fotogen. Jag är inte duktig på gamla maskiner, men det finns ju människor som är riktigt duktiga på att hålla liv i detta kulturarv. Hemma i Uddevalla hålls en jordbruksmässa där det till och med står tändkulemotorer och puttrar. Det är säkert inte jättemiljövänligt, men det finns en charm i att se den gamla tekniken. Jag är glad att regeringen och flera partier tog diskussionen i EU, så låt oss tacka oss själva för att vi fick bort de värsta dumheterna som var på väg.

Motionerna om vägskyltar är spännande, och det är ingen hemlighet att jag tror att modern teknik och flexibla skyltar är framtiden. Det hindrar inte att jag i dag yrkar avslag på motionerna. Men i det politiska samtalet urholkar droppen stenen, och jag tror att vi kommer att få mer och mer ny teknik på våra vägar.

Låt mig återkoppla till den debatt vi hade förra veckan om att vägarna ska vara trygga. Kör man motorcykel ska det inte vara fara för liv bara för att vi har för många vajerräcken. Man kan även jobba med underglidningsskydd och så vidare.

Jag upplever att vi är överens här. Men det är ju så att man i regeringsställning avsätter en viss summa pengar, och ni i oppositionen gör helt rätt när ni jagar oss och påpekar att det borde göras mer.

Fru talman! En mer politiskt laddad fråga är den om styrmedel. Här är jag lite förvånad över Centerpartiets hållning. Jag ser Centerpartiet som en del av den borgerliga familjen, och den brukar inte införa styrmedel hur som helst.

Vi kristdemokrater var visserligen positiva till etanolsatsningen, men jag får erkänna att den inte gick jättebra. Vi var även positiva till bonus malus, men så här i efterhand ser vi att det inte fungerade. Jo, på ett sätt fungerade det bra: Färre köpte dieselbilar, och fler köpte elbilar. Men det hela gick med så mycket minus att man av ekonomiska skäl var tvungen att börja styra i det.

En annan spännande grej efter att man har tagit bort en del subventioner för att köpa elfordon är att priset på marknaden har gått ned. Vad är nyttan med att med skattemedel pressa upp ett fordonspris? Att våra röda vänner här i huset tycker att det är logiskt ämnar jag inte bråka om. Men jag förstår faktiskt inte Centerpartiet i dessa frågor.

Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på motionerna.

I detta anförande instämde Sara-Lena Bjälkö (-).

(forts. § 7)