Elisabet Lann

Fru talman! Karin Sundin har frågat mig vilka åtgärder jag och regeringen avser att vidta för att öka innovationskraften i svensk hälso- och sjukvård.

Jag delar bilden av att sjukvården står under hård press, inte minst till följd av en växande andel äldre i befolkningen och ett stort antal patienter med kroniska sjukdomar. Innovation är en viktig del av lösningen. Med nya arbetssätt, ny teknik och artificiell intelligens (AI) kan diagnostik och behandling förbättras samtidigt som tid och vårdresurser kan frigöras.

Jag skulle vilja redogöra för några insatser som den här regeringen har gjort på området. Det är viktigt med ett grundläggande stöd för innovationsarbetet, och för att stärka Sveriges position här presenterade regeringen förra året en historiskt stor forsknings- och innovationsproposition, där cirka 600 miljoner kronor avsätts till life science och hälsa. I den uppdaterade nationella life science-strategin lyfts implementering av bland annat banbrytande tekniker, ny medicinteknik och innovation i klinisk praxis fram som några av målsättningarna. I linje med strategin har regeringen vidtagit flera åtgärder för att stärka innovationskraften inom sjukvården.

En huvudlinje är att bygga en nationell digital infrastruktur för hälsodata – en förutsättning för innovativa lösningar. Regeringen har i budgetpropositionen för 2026 (prop. 2025/26:1) aviserat medel till Ehälsomyndigheten för att utveckla denna infrastruktur. Dessutom satsar regeringen från 2026 omkring en halv miljard kronor per år på AI och data för att stärka välfärden och skapa bättre förutsättningar för innovativa lösningar.

I denna satsning ingår ökad nationell medfinansiering om 100 miljoner kronor per år för att säkra upp att bland annat sjukhus och lärosäten med ledande kompetens inom AI och data långsiktigt kan utveckla innovativa lösningar som har betydelse för cancervård, neurologi och precisionsmedicin och som effektivt kan valideras för att nå klinisk nytta i Sverige och Europa.

Ett annat område där innovation har stor betydelse för hälso- och sjukvården är precisionsmedicin. Regeringen har under flera år satsat på att införa precisionsdiagnostik i sjukvården genom riktat stöd till projekt som drivs av Genomic Medicine Sweden.

I budgetpropositionen för 2025 (prop. 2024/25:1) aviserade regeringen också en långsiktig satsning på jämlik implementering av precisionshälsa. Som ett led i att uppnå just detta har Socialstyrelsen fått i uppdrag att leda en nationell samordningsstruktur för precisionshälsa och att ta fram strukturerna för ett femårigt införandeprogram för precisionsdiagnostik.

För att nya produkter ska nå vården tidigt krävs bland annat effektiva strukturer för kliniska prövningar. Regeringen har därför initierat Swetrial, ett nationellt partnerskap för kliniska prövningar, och tillsatt en utredning för att undanröja hinder och möjliggöra för ett ökat antal genomförda kliniska prövningar.

Fler kliniska prövningar ger hälso- och sjukvårdspersonalen möjlighet att utveckla ny kompetens samtidigt som patienter snabbare ges tillgång till nya produkter som förbättrar diagnostik och behandling.

Regeringen har även gett Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket i uppdrag att utvärdera kostnadseffektiviteten av medicintekniska produkter för diagnostik och behandling vid cancer, vilket underlättar införandet i vården.

För att stötta strukturella förändringar och stärka effektiviteten har regeringen även inrättat en effektivitetsdelegation för hälso- och sjukvården. Delegationen syftar till att stödja omstrukturerings- eller effektiviseringsåtgärder genom att erbjuda riktade medel och stöd till regioner.

Som framgår av det jag har sagt pågår ett brett arbete för att skapa bättre förutsättningar för att innovationer ska kunna implementeras i vården. Jag avser att noga följa utvecklingen eftersom jag ser att dessa frågor är avgörande för framtidens sjukvård.

Fru talman! Jag instämmer; det blir en något udda situation att debattera vården i en specifik region.

Jag ställer mig själv frågan: Vilka andra beslut som regionpolitiker har fattat ska vi sätta oss över? Det finns exempel på socialdemokratiska regionpolitiker som utifrån konsultrapporter beslutar att avveckla akutmottagningar, till exempel. Ska regeringen sätta sig över också den typen av beslut?

Vi har en lagstiftning som reglerar regionernas ansvar. De kan inte smita från detta ansvar genom att ändra driftsform för sin verksamhet, utan huvudmannaskapet ligger fast hos regionen. Väljarna har möjlighet att utkräva ansvar när det är val. Det är ingenting som en bolagsform ändrar på när det gäller primärvården i Gävleborg eller någon annanstans.

Det är regionpolitikerna som enligt lag har möjlighet att beskatta befolkningen och säkra att invånarna får den primärvård som de har rätt till och som de behöver. Det ligger fast oavsett hur man väljer att organisera sin primärvård. Jag hoppas att det står klart och tydligt för alla. Om det inte blir bra har väljarna, tack och lov, att utkräva ansvar när det är val.

Jag vill också ta tillfället i akt att önska ledamöterna och interpellanten god jul.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag vill kommentera en del av det som har sagts här, även om det är ganska mycket.

Det har talats om vård efter behov. Det ligger fast och gäller. Det kan aldrig någon region abdikera från eller strunta i oavsett vad man väljer för driftsform för verksamheten. Vård efter behov är grunden för svensk hälso- och sjukvård. Det kommer vi inte ifrån.

Dessutom fastställer hälso- och sjukvårdslagen i 4 kap. 1 § att offentligt finansierad hälso- och sjukvårdsverksamhet ska vara organiserad så att den främjar kostnadseffektivitet. Så är det också.

Fru talman! Jag blir inte riktigt klok på oron här. Å ena sidan slås det fast i interpellationen att det är dyrt, att man inte har någon personal och att det blir dåligt för patienterna. Å andra sidan finns oro för att det ska utgöra ett skyltfönster och att resten av Sverige ska ta efter.

Fru talman! Jag undrar hur ledamöterna ser på landets regionpolitiker om man befarar att alla regionpolitiker ska ta efter ett riktigt dåligt exempel som är dyrt, utan personal och som inte ger patienterna vård. Det speglar oroväckande låga förväntningar på våra regionpolitiker. Om detta inte faller väl ut har jag svårt att se att det är ett exempel som skulle tas vidare.

När det gäller den demokratiska insynen är det fullmäktige som utser styrelseledamöter i regionala bolag. Det är fullmäktige som fastställer ändamålet med verksamheten och som ska ta ställning till beslut i verksamheten som är av principiell beskaffenhet eller av annan större vikt innan de fattas. Det finns en demokratisk insyn i ett kommunalt eller regionalt bolag.

När det gäller vad regeringen gör kan jag upprepa att vi skjuter till flera miljarder och har gjort det under varje år för att stärka den nära vården och omställningen till god och nära vård. Vi skärper också omställningen genom ny lagstiftning och tar nästa steg för en god och nära vård där det blir ännu tydligare att regioner och kommuner ska samverka för att säkra den goda och nära vården.

Fru talman! Jag tackar för påpekandet. Det blir lite svårt att delta i en debatt som handlar om regionpolitik.

Jag vill göra ett förtydligande. I debatten har det talats om vinstintresse, aktiebolag och så vidare. Den som lyssnar kan få bilden att det handlar om att en region säljer ut sin verksamhet till andra aktörer, men det är inte det som det är fråga om här. Eventuella vinster går tillbaka in i verksamheten. Det är regioninvånarnas bolag. Bolagsformen är i det här fallet en driftsform för en verksamhet. Syftet är, om jag har förstått det rätt, att skapa en effektivare verksamhet efter att den under lång tid gått med underskott.

Man kan också få intrycket att bekymren med kontinuitet och läkare är nya. En ganska snabb googling av hur situationen har sett ut i primärvården ger dock vid handen att det 2016 var någon patient som hade träffat 21 läkare under två år. Det var inte någon särskilt bra situation med tanke på läkarkontinuiteten. Det har också tagits initiativ från tidigare styren för att frångå de nationella riktlinjerna om att ha en specialist i allmänmedicin på varje vårdcentral och nöja sig med att det ska finnas en läkare på varje vårdcentral. Det är inte heller något som är att föredra i en god och tillgänglig primärvård.

Det är viktigt att vi har tydliga riktlinjer för vad primärvården ska erbjuda. Där är vi inte riktigt i mål i landet. Svensk primärvård har vissa bekymmer. Den är underdimensionerad och klarar inte av att möta de behov som finns. Det gäller inte exklusivt för Gävleborg, utan det är problem på många håll, särskilt i glesbygd.

Regeringen gör stora satsningar på att stärka primärvården. Årliga satsningar om 3 miljarder har fördelats genom SKR tidigare. Nu fördelas en större summa genom Socialstyrelsen, med ökat stöd till regionerna. Det görs särskilda glesbygdssatsningar om 300 miljoner kronor för att säkra närvaron av primärvård och underlätta omställningen till god och nära vård. Regeringen kommer att fortsätta stödja både omställningen till god och nära vård och kompetensförsörjningen.

Men med den ordning som vi har – och som jag också uppfattar att det parti som interpellanten företräder vill ha – är det regionerna som ansvarar för vården. Lagstiftningen ger regionerna möjlighet att låta andra aktörer driva verksamheten. Det kan som i det här fallet vara ett regionalt bolag som regioninvånarna äger, men det kan också vara privata bolag. Regionen kan dock aldrig abdikera från ansvaret att tillhandahålla vård till sina invånare, oavsett om man väljer att bedriva vården i annan driftsform. Hälso och sjukvårdslagen gäller, oavsett vilken driftsform man väljer för sin verksamhet.

Fru talman! Sanna Backeskog har frågat mig om jag anser att det är förenligt med de nationella målen om en jämlik och sammanhållen vård att regioner – som Gävleborg – bolagiserar och i praktiken påbörjar privatisering av primärvården, trots risk för ökade administrativa kostnader, risk för försämrad kompetensförsörjning och risk för fragmentering av vårdsystemet, och vilka åtgärder jag avser att vidta för att motverka denna utveckling.

Inledningsvis vill jag framhålla att det är regionerna som enligt hälso och sjukvårdslagen (2017:30) ansvarar för att planera hälso- och sjukvården med utgångspunkt i behovet av vård hos dem som omfattas av regionens ansvar. Vidare gäller för all offentligt finansierad hälso- och sjukvårdsverksamhet att den ska vara organiserad så att den främjar kostnadseffektivitet. Regioner och kommuner får med bibehållet huvudmannaskap sluta avtal med någon annan om att utföra de uppgifter som regionen eller kommunen ansvarar för enligt hälso- och sjukvårdslagen. Av avtalet ska framgå de särskilda villkor som gäller för överlämnandet. Det bör dock understrykas att regionernas huvudmannaansvar för hälso- och sjukvården alltid kvarstår. Det kan inte överföras till privata aktörer.

Enligt kommunallagen (2017:725) får fullmäktige i kommuner eller regioner, om det inte i lag eller annan författning anges att angelägenheten ska bedrivas av en kommunal nämnd, besluta att lämna över skötseln av en kommunal angelägenhet till en juridisk person eller en enskild individ. Om en region lämnar över skötseln av en kommunal angelägenhet till ett helägt kommunalt bolag ska fullmäktige bland annat fastställa det kommunala ändamålet med verksamheten, se till att det fastställda kommunala ändamålet och de kommunala befogenheterna som utgör ram för verksamheten anges i bolagsordningen samt se till att det anges i bolagsordningen att fullmäktige får ta ställning till sådana beslut i verksamheten som är av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt innan de fattas.

Vårdgivare i både offentlig och privat sektor är ansvariga för att kraven på en god vård uppfylls. Av hälso- och sjukvårdslagen framgår att där hälso- och sjukvård bedrivs ska det finnas den personal, de lokaler, de sjukvårdsprodukter och den utrustning som behövs för att god vård ska kunna ges. Hälso- och sjukvårdslagen ställer också krav på att kvaliteten i verksamheten systematiskt och fortlöpande ska utvecklas och säkras. Dessa bestämmelser gäller samtliga vårdgivare, oavsett om verksamheten är offentlig eller privat.

Personalen är hälso- och sjukvårdens viktigaste resurs, och att stärka hälso- och sjukvårdens kompetensförsörjning är en viktig del av regeringens arbete för att öka tillgängligheten och stärka vårdkapaciteten. Regeringen genomför därför flera satsningar på området. Till exempel avsätts under 2025 knappt 5,9 miljarder kronor att fördelas under förordningen (2024:1252) om statsbidrag till regioner för stärkt tillgänglighet och ökad vårdkapacitet inom den specialiserade hälso- och sjukvården samt knappt 3,7 miljarder kronor att fördelas under förordningen (2024:1253) om statsbidrag till kommuner och regioner för utveckling av en god och nära vård. För att få ta del av dessa medel måste huvudmännen genomföra insatser som avser kompetensförsörjning och arbetsmiljö.

Regeringen har för närvarande ingen avsikt att ta några generella initiativ i fråga om bolagisering av primärvård och vill understryka regionernas ansvar att som huvudman för hälso- och sjukvård säkerställa att invånarna kan erbjudas en god och säker vård, i enlighet med gällande regelverk.

Med det vill jag tacka Sanna Backeskog för frågan och ser fram emot debatten.

Fru talman! Jag tackar återigen för frågorna.

Jag utvecklade inte frågan om att följa upp lagen, men Myndigheten för vård- och omsorgsanalys har ett uppdrag. Myndigheten har redan rapporterat om sin plan för genomförandet av uppdraget, och det ska redovisas 2029. Uppdraget handlar om att följa upp tillkännagivanden som riksdagen har riktat till regeringen om tillämpningen av den nya lagen och vad den får för konsekvenser. Uppföljningen kommer att genomföras under fyra år och delrapporteras i december 2027.

Det finns skäl att återkomma till frågan. De delar som har lyfts upp här kommer att följas upp.

Jag tackar för debatten och önskar ledamöterna ett gott juluppehåll.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag tackar återigen interpellanten och meddebattören. Jag instämmer i och delar oron när det gäller den psykiska hälsan hos den här gruppen och att vårdtiderna är så långa. Det är svårt med tillgänglighet. Det har varit ojämlik vård även på det här området, liksom på många andra områden.

Regeringen har tagit flera initiativ, bland annat när det gäller att följa upp vården vid könsdysfori. Den behöver bli bättre.

Socialstyrelsen har tagit fram en sammanhållen modell med 23 indikatorer för uppföljning av vården vid könsdysfori. Vården utförs för att hålla hög kvalitet som nationellt högspecialiserad vård vid ett antal enheter. Det är ett område där vården behöver utvecklas, och det arbetet pågår.

Det här handlar om lite olika delar. Interpellationen handlar, som jag uppfattar det, specifikt om möjligheten att byta juridiskt kön. Där ligger mitt svar fast: Jag avser inte att initiera en översyn av den lagstiftningen under den här mandatperioden.

Det är också denna lagstiftning som flera röster har höjts kring, och det finns en oro för att det här hotar vissa trygga miljöer för kvinnor. Det finns röster inom samtliga partier som har lyft fram den oron. Det är ingen större märkvärdighet i att partier lyfter fram den frågan när det närmar sig ett val.

Jag är här i dag för att svara för regeringen, som fattar beslut kollektivt. Jag upprepar mitt svar: Jag avser inte att initiera en översyn för att göra det svårare att byta juridiskt kön.

Fru talman! Man kan naturligtvis diskutera vården av könsdysfori generellt. Det finns mycket här att diskutera.

Jag är inte här i dag för att företräda mitt parti och mitt partis ståndpunkter, utan jag företräder regeringen. Regeringen fattar beslut kollektivt.

Som jag antar att ledamöterna känner till, fru talman, hanterades den här frågan på ett ovanligt sätt genom att det inte lades fram en proposition utan ett utskottsinitiativ. Efter beslut i riksdagen har regeringen att följa riksdagens beslut. Svaret på frågan är alltså att regeringen, eller jag som minister, inte kommer att initiera en översyn av lagstiftningen som ska syfta till att göra det svårare att byta juridiskt kön. Som är väl känt driver olika partier olika frågor inför val, och hur majoriteten i den här riksdagen ser ut efter nästa val vet inte jag eller någon annan här nu. Men svaret ligger fast: Vi kommer inte att initiera en sådan översyn under den här mandatperioden.

Fru talman! Ulrika Westerlund har frågat socialministern om han avser att ta initiativ till en översyn av lagstiftningen med syfte att det ska bli svårare att byta juridiskt kön. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Den 17 april 2024 röstade riksdagen ja till socialutskottets förslag till förbättrade möjligheter att ändra kön. Förslaget som låg till grund för riksdagens beslut var ett så kallat utskottsinitiativ. Det innebär att det är ett utskott i riksdagen som har tagit initiativ till det och att det inte grundar sig i en proposition från regeringen eller motioner från ledamöterna, vilket annars är det vanliga. Lagarna började gälla den 1 juli 2025.

Riksdagen riktade också fyra tillkännagivanden till regeringen om behovet av föreskrifter, nationellt kunskapsstöd, förebyggande av brottsligt agerande och uppföljning av tillämpningen. Regeringen har tillgodosett samtliga tillkännagivanden.

Myndigheten för vård- och omsorgsanalys ska under 2025–2029 följa upp tillämpningen av den nya lagen (2024:238) om fastställande av kön i vissa fall och utvärdera effekterna av lagen. Regeringen kommer att följa arbetet noga.

Regeringen kommer under innevarande mandatperiod inte att ta initiativ till en översyn av lagstiftningen med syftet att det ska bli svårare att byta juridiskt kön.

Herr talman! Jag vill återigen upprepa att detta inte är jämförbart med Ukraina eftersom Gazaborna inte omfattas av viseringsfriheten.

Det är också så att det finns flera länder runt Ukraina som utgör ett hot mot Ukraina, vilket gör att det är ganska få länder utöver Sverige som ligger nära och dit det är rimligt att skicka ukrainska patienter. Så ser inte situationen ut när det gäller Gaza, utan där finns det flera länder runt omkring dit transporterna är kortare och dit det av migrationsrättsliga skäl är lättare att skicka patienter.

Jag hoppas ändå att vi kan vara överens om att vi har skäl att vara stolta över att Sverige är ett av de länder som skickat absolut mest medel – över 1 ½ miljard – för att lindra den humanitära katastrofen i Gaza. Det är det som är prioriterat för regeringen.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Interpellanten nämnde 1 000 patienter. Jag vet inte varifrån den siffran kommer. Det är alltid lite riskabelt att börja spela sifferbingo, men de europeiska länder som har tagit emot patienter – som jag nämnde är det ett femtontal – har tagit emot i genomsnitt 20 patienter per land.

Det är stor skillnad på att ta emot patienter från Gaza och att ta emot patienter från Ukraina. Jag beklagar om det inte känns bra för interpellanten, men det är inte fråga om känslor här. I stället handlar det om praktisk juridik kring patienterna. Patienter från Gaza omfattas helt enkelt inte av viseringsfriheten, så det krävs en helt annan pappersexercis för att få till de evakueringarna. Som ett exempel på det kan vi titta på Norge, som har tagit emot ett antal – men fortfarande väldigt få – patienter. Det tog fem månader från beslut till att man kunde ta emot de första patienterna.

Regeringen har inte en absolut stängd dörr här. Jag återupprepar att vi inte utesluter möjligheten att ta emot patienter från Gaza, och inte heller från andra krigsdrabbade länder, för vård i Sverige. Men prioriterat för Sverige, som är en av världens absolut mest generösa och hängivna givare till krigsdrabbade områden, är att pengarna ska göra största möjliga nytta för de hårt drabbade befolkningarna, och vi ser att fler kan få tillgång till livsviktig vård om vi fortsätter att stödja i närområdet. Det handlar då inte bara om Egypten; även om Egypten är det land som har tagit emot flest är det fler länder i området som har tagit emot patienter.

Herr talman! Interpellanten behöver inte undra var Sverige är när det gäller situationen i Gaza. Vi är ett av de länder som har gett absolut mest för att lindra nöden: över 1 ½ miljard. Hur vi än jämför internationellt ligger vi i den absoluta toppen.

Det är inte omöjligt eller för komplicerat att flytta patienter. Precis som interpellanten lyfter upp har det skett, men det är väldigt få patienter. Det är inte det mest effektiva sättet att hjälpa så många som möjligt. Jag vill dock upprepa att regeringen inte utesluter att ta emot patienter för vård i Sverige, varken från Gaza eller andra krigsdrabbade områden.

Vi gör en kontinuerlig bedömning av situationen med fokus på hur vi bäst kan hjälpa så många som möjligt så bra som möjligt. I det här läget bedömer vi att det är avgörande att säkerställa att människor får omedelbar hjälp där de är. Det är därför vi under hela den här perioden har skjutit till mer medel. Nu ser vi också att det är lättare för resurserna att komma in. Vi har också donerat materiel till sjukvården i Egypten, där de tar emot patienter och dit det naturligtvis också är lättare att få ut patienter.

I övrigt uppfattade jag inte så mycket frågor utan mer påståenden om vårdplatsbristen, herr talman. Jag vill bara betona att vårdplatsbristen inte har försämrats. Den är något mindre i Socialstyrelsens uppdaterade siffror. De följer detta hela tiden. Vi har fortfarande vårdplatsbrist, men den är något mindre i år jämfört med förra året.

Jag vill återigen säga att det är väldigt få patienter som har flugits in i Europa från Gaza. Det är alltså ingenting som påverkar vårdplatstillgången eller kapaciteten på en samlad nivå i något av de omkring 15 länder som tar emot patienter. Det är alltså inte ett skäl till att inte göra det. Däremot menar vi att medel ska användas på bästa sätt för att ge bästa tänkbara vård, och i dagsläget åstadkommer vi det bäst så nära som möjligt.

Herr talman! Karin Rågsjö har frågat mig hur jag avser att, inom mitt ansvarområde, verka för att människor får omedelbar hjälp i Gaza under nuvarande förhållanden. Karin Rågsjö har också frågat mig om jag avser att vidta åtgärder för att ta emot patienter från Gaza.

Det är mycket välkommet och efterlängtat att Israel och Hamas har kommit överens om den första fasen i en fredsplan. Vapenvilan har trätt i kraft, och alla gisslantagna som är vid liv har släppts. Det är nu viktigt med ett fullt genomförande av överenskommelsen och att bana väg för en tvåstatslösning. Vi välkomnar antagandet av FN:s säkerhetsrådsresolution som godkänner fredsplanen. Resolutionen är ett viktigt steg mot ett varaktigt slut på kriget och ett slut på det ofattbara civila lidandet.

Det är välkommet och helt nödvändigt att det under fredsplanens första fas har skett vissa förbättringar i det humanitära tillträdet. Fortfarande kvarstår dock hinder för att den hjälp som behövs ska nå fram, och även om leveranserna av nödhjälp har ökat bedöms de fortsatt vara otillräckliga för att möta de mycket omfattande behoven. Det är centralt att vi ser fortsatta framsteg och att obehindrat humanitärt tillträde säkerställs. Det krävs bland annat fler öppna gränsövergångar, säkerhet för humanitära konvojer och tillträde för internationella icke-statliga organisationer.

Regeringen utesluter inte att, likt andra länder, ta emot patienter för vård i Sverige som ett komplement till stöd på plats. Det gäller alla de platser i världen som just nu skakas av stora humanitära påfrestningar på civilbefolkningen. Vid varje tillfälle måste omständigheterna beaktas, bland annat utifrån hur vi snabbast kan nå ut med hjälp till behövande och hur vi dessutom bäst hjälper så många som möjligt. I dagens läge är det avgörande att säkerställa att människor får omedelbar hjälp där de är.

Sverige har sedan krigets början bidragit med över 1 ½ miljard kronor i humanitärt stöd till responsen i Gaza. För att bistå den utmanande sjukvårdssituationen har Sverige bland annat gett extra stöd till Unicef som bistår barn och familjer med hälso- och sjukvård och socialt stöd, till ICRC som levererar livräddande medicinsk utrustning och sjukvårdsstöd samt till UNFPA som arbetar med livräddande förlossningsvård, mödrahälsovård och vård av nyfödda. Regeringen har även allokerat medel till Egyptiska Röda Halvmånens arbete för Gaza. Det svenska stödet syftar till insatser relaterade till medicinska evakueringar från Gaza samt till logistikstöd vid humanitära leveranser in till Gaza.

Avslutningsvis vill jag nämna att regeringen har gett Socialstyrelsen i uppdrag att bedöma möjligheten att genom EU:s civilskyddsmekanism donera sjukvårdsprodukter till katastrof- eller krigsdrabbade områden utomlands. Det har bland annat resulterat i att Sverige donerat efterfrågat sjukvårdsmateriel till Egypten, som tar emot patienter från Gaza. Sverige har därtill bidragit med personal till EU:s gränsstödsinsats i Rafah (EUBAM Rafah) som tidigare i år spelade en viktig roll för att möjliggöra för svårt skadade individer att lämna Gaza för att få vård. Sverige står redo att bidra till insatsen på nytt.

Regeringen kommer att fortsätta stödja den humanitära responsen i Gaza.

Fru talman! Jag tackar interpellanten och alla som deltagit i debatten. Jag är glad att vi kan ha en sådan samsyn kring de här viktiga frågorna. Vi förstår vikten av att sätta ljuset på att barn och unga – ungdomar handlar det framför allt om här, men många av dem är barn fortfarande – har en meningsfull fritid där de kan känna sig trygga men också har valfrihet och möjlighet att välja det som de brinner för och är intresserade av.

Jag beklagar om det inte framgick av mina tidigare inlägg att jag tycker att öppen fritidsverksamhet och trygga mötesplatser fyller en viktig funktion för att fånga upp dem som inte är föreningsmänniskor, som inte känner sig hemma där eller av olika skäl söker sig till en annan fritidsverksamhet. Råder det några tvivel om det säger jag än gång till att jag absolut ser att de platserna och verksamheterna fyller en viktig funktion.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Vi är helt överens. Det finns ingen motsättning mellan öppna fritidsgårdar, mötesplatser för unga och att unga på sin fritid engagerar sig i en idrott eller någon annan fritidsaktivitet som de själva väljer.

Regeringen har sett det som ett väldigt stort problem att det är så höga avgifter till många fritidsaktiviteter. Vi tycker att det är viktigt att barn och unga inte kategoriskt hänvisas till gratis öppen fritidsverksamhet utan att vi tillgängliggör fler typer av aktiviteter för alla barn och unga och ger särskilt riktade stöd till barn och unga som lever i ekonomisk utsatthet. Det här blir väldigt träffsäkert och bidrar verkligen till ökad jämlikhet genom att man kan få tillgång även till aktiviteter som kostar en slant. Just barn och unga i utsatt ekonomisk situation får faktiskt tusenlappar till en fritidsaktivitet.

Det finns ingen motsättning mellan oss. Vi är helt överens om att trygga mötesplatser och öppna fritidsgårdar fyller en viktig funktion.

Precis som nämndes här, fru talman, är verksamheten inte lagreglerad. Därför är rimligtvis inte statens finansieringsansvar så påtagligt. Däremot tycker vi att det här är viktigt. Det är därför MUCF, en statlig myndighet, har i uppdrag att stödja utbildning och vägledning för att stärka kompetensen på fritidsgårdarna.

Men det här är verkligen ett område där varje kommun själv har bäst förutsättningar och kompetens att utforma mötesplatser och fritidsverksamhet utifrån behov och förutsättningar i den egna kommunen. Det skiljer sig till exempel oerhört mycket mellan glesbygd, storstäder och utanförskapsområden. Det här är ett typiskt sådant område där varje kommun ska vara fri att utforma det som passar där.

Det är fråga om en investering för framtiden som har förebyggande effekt. Det är därför så många som 190 kommuner väljer att samverka med till exempel polis, skola och socialtjänst. Det är jättebra.

Fru talman! Jag är uppriktigt glad över att det finns ett stort engagemang för frågan om en meningsfull fritid för barn och unga. Vi är helt överens om att det är av otroligt stor vikt att bygga trygga vuxna av de här unga människorna. De behöver ha någonstans att vistas på sin fritid där de kan känna sig trygga, bli sedda och utvecklas.

Jag får ändå säga, fru talman, att jag förvånas över att det tycks anses vara viktigare att regeringen går in och finansierar den öppna fritidsverksamhet som Tove förpassades till för att hon inte hade råd att spela handboll som hon helst ville. Regeringen har i stället valt att ge ett stöd direkt till Tove så att hon kan välja vad hon vill göra på sin fritid. Det kommer inte att märkas vem som får det särskilda höjda stödet, eftersom alla barn och unga i åldersspannet 8–16 år får ett stöd till den fritidsverksamhet som de helst vill ägna sig åt och där de kan passa in. Där finns i allra högsta grad goda ledare och förebilder.

Ofta får de också vara tillsammans med ungdomar i samma ålder. Den öppna fritidsverksamheten har vissa utmaningar med att äldre ungdomar är där samtidigt som yngre ungdomar. Att vi möjliggör för alla barn och unga att få stöd att kunna ägna sig åt den fritidsverksamhet som de helst vill inom kultur, musik och idrott innebär en enorm satsning på en meningsfull fritid för barn och ungdomar.

Fru talman! Mats Wiking har frågat mig om jag avser att ta initiativ till en nationell strategi för ungas mötesplatser och fritidsgårdar. Mats Wiking har också frågat mig om hur jag och regeringen avser att säkerställa jämlik tillgång till trygga fritidsmiljöer i hela landet och hur staten kan stödja kommuner och civilsamhälle i att utveckla ungas fritidsgårdar och inflytande.

Jag vill inledningsvis tacka Mats Wiking, som ställer viktiga frågor om ungas tillgång till en trygg fritid. Regeringens mål för ungdomspolitiken är att alla unga ska ha goda levnadsvillkor, makt att forma sina liv och inflytande över samhällsutvecklingen, och regeringen har slagit fast att ungas rätt till en meningsfull fritid är en särskild prioritering inom ungdomspolitiken.

Det är viktigt att tydliggöra att den öppna fritidsverksamhet för unga som frågan avser inte ska förväxlas med fritidshemmet, som är en verksamhet som regleras i skollag och läroplan och som är del av kommunernas uppdrag att erbjuda utbildning. Det finns ingen skyldighet för kommunerna att tillhandahålla öppen fritidsverksamhet för unga i form av till exempel fritidsgårdar, ungdomens hus eller andra mötesplatser, utan det är upp till kommunerna själva att besluta om och anpassa efter kommunens egna förutsättningar och invånarnas behov.

Det finns flera goda exempel på öppen fritidsverksamhet för unga, inte minst för de grupper av unga som av olika skäl avstår eller inte deltar i organiserade fritidsaktiviteter i samma utsträckning som andra. För dessa målgrupper är den öppna fritidsverksamhetens kompensatoriska verksamhet av stor betydelse. Men det finns också exempel på verksamheter med personalbrist, otillräckliga resurser och bristande uppföljning, vilket möjliggör för aktörer att utnyttja fritidsgårdarna för rekrytering av ungdomar till kriminella nätverk. Regeringen följer den utvecklingen noggrant.

Även om det är upp till kommunerna själva att utforma den öppna fritidsverksamheten för unga finns tillgång till stöd på nationell nivå. Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF, genomför flera viktiga och efterfrågade insatser på området.

Myndigheten har exempelvis tagit fram omfattande stödmaterial riktade till personal och verksamma inom den öppna fritidsverksamheten för unga, för att utveckla kvaliteten och säkerställa en mer jämlik tillgång till en meningsfull fritid i hela landet. Det inkluderar utbildningar i den så kallade Chartern, som är ett gemensamt europeiskt styrdokument för verksamhetsutveckling inom öppen fritidsverksamhet för unga.

Myndigheten har också fått i uppdrag av regeringen att ta fram och sprida kunskapsunderlag om hedersrelaterat våld och förtryck samt våldsförebyggande arbete för yrkesverksamma inom ungas fritid.

MUCF representerar även fritidssektorn i den nationella samverkansgrupp som syftar till att stötta den lokala samverkan mellan skolan, socialtjänsten, polisen och fritidssektorn. Samverkansformen är en del av kommunernas brottsförebyggande arbete och bedrivs i över 190 kommuner.

För att främja barns och ungas deltagande i en aktiv och meningsfull fritid i gemenskap med andra har regeringen infört fritidskortet. Fritidskortet gäller för barn och unga i åldrarna 8–16 år och ska ge ökad tillgång till idrott, kultur, friluftsliv och annat föreningsliv. Särskilt barn och unga från ekonomiskt utsatta hushåll ska genom fritidskortet få utökade möjligheter att delta i fritidsaktiviteter. Hittills har över 270 000 fritidskort beviljats, varav 36 000 med det högre beloppet om 2 000 kronor till barn i ekonomiskt utsatta hushåll. Fritidskortet är en av de mest konkreta åtgärderna som visar att regeringen tar barns och ungas fritid på största allvar.

Sammantaget görs flera olika insatser för att möjliggöra en trygg fritid för barn och unga. Detta är och förblir en viktig prioritering för regeringen.

Fru talman! Som jag har nämnt spänner den här frågan över flera statsråds ansvarsområden. Det gör det svårt att diskutera frågan som helhet. Jag ansvarar för hälso- och sjukvårdsfrågorna, och därför tar jag debatten i dag. Men samtidigt är ansvaret i regeringen fördelat så att det är statsrådet Johan Britz som har till uppgift att följa och främja företagshälsovården. Det innebär att de frågor som mer specifikt rör de aspekterna av företagshälsovården får ställas till statsrådet Johan Britz.

När det gäller brist på specialistläkare inom alla områden är det någonting vi arbetar väldigt intensivt med att komma till rätta med. En del av det handlar om att kartlägga hur tillgången ser ut i dag, hur många läkare det finns och hur fördelningen av kompetensen ser ut runt om i landet. Det har det inte funnits någon klar bild av tidigare.

För att veta vilka specifika insatser vi behöver göra för att möta kompetensbehovet framåt behöver vi börja med att få en klar bild av hur många läkare det finns inom olika specialistområden runt om i landet. Vi har gett ett antal uppdrag till Socialstyrelsen under mandatperioden för att få en tydligare bild, hjälpa regionerna att dimensionera utbildningsplatser och så vidare. Det arbetet kommer att fortgå framåt, och vi gör även ytterligare satsningar för att finansiera utbildningsplatser.

Fru talman! Precis som interpellanten pekar på är det här ett område med delat ansvar, och det är inte helt självklart var gränserna för ansvarsfördelningen går. Det är heller inte helt självklart vilken som är den bästa lösningen framåt. Det är därför som den här frågan är utredd i omgångar.

Precis som nämndes har Myndigheten för arbetsmiljökunskap tittat på frågan och föreslår att Försäkringskassan är den instans som bäst lämpar sig som huvudman för utbildningsfrågorna som rör företagsläkare. Kansliet för hållbart arbetsliv har i sin slutrapport Ett mer hållbart och längre arbetsliv pekat ut Arbetsmiljöverket som den myndighet som ligger närmast till hands att ges uppdraget för att samordna det statliga åtagandet avseende företagshälsovården.

Företagsläkare är inte en skyddad yrkestitel, så det finns inte någon formell statlig reglering eller något krav på specifik utbildning. Många är allmänspecialister i grunden, och sedan läser de ytterligare påbyggnadsutbildning. Vägen fram till företagsläkare är alltså något snårig och skiljer sig åt.

Vi har i dag stor brist inom väldigt många områden när det gäller specialistläkare, och det är svårt med tillgången till utbildningsplatser för specialisttjänstgöring. Det här är någonting som vi nu försöker att ta ett samlat grepp kring, och därför är det svårt för regeringen att särskilt prioritera en inriktning. Det är därför jag hänvisar till både Vårdansvarskommittén och Nationella vårdkompetensrådets rekommendationer om 25 insatser för att säkra kompetensförsörjningen.

Det här är alltså något som vi försöker att ta ett mer samlat grepp kring. Socialstyrelsen tar också fram nyckeltal för hur bristen ser ut och hur regionernas bedömningar ser ut när det gäller behov framåt i tiden för att dimensionera utbildningarna och utbildningsplatserna.