Elisabet Lann

Fru talman! Johanna Haraldsson har frågat mig vilka konkreta åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa en hållbar kompetensförsörjning för företagshälsovården och om regeringen planerar att gå vidare med förslagen och ge en myndighet ansvaret för utbildningen för företagsläkare. Johanna Haraldsson har även frågat mig när regeringen avser att fatta beslut om ansvaret för utbildningen för företagsläkare och vilken bedömning regeringen gör av vilka konsekvenser ett uteblivet beslut får för den framtida tillgången till företagshälsovård i Sverige.

Inledningsvis vill jag framhålla att det är regionerna som enligt hälso och sjukvårdslagen (2017:30) ansvarar för att planera hälso- och sjukvården med utgångspunkt i behovet av vård hos dem som omfattas av regionens ansvar.

En förutsättning för företagshälsovårdens arbete är en robust kompetensförsörjning när det gäller läkare med specialistutbildning inom arbetsmedicin. Specialisttjänstgöring (ST) sker i dag huvudsakligen via tilläggsspecialisering inom arbetsmedicin, genom företagshälsovården som ansvarar för att uppfylla kraven enligt gällande föreskrifter. I dagsläget finns, som Johanna Haraldsson själv nämner, inte någon särskild huvudman med ett utpekat ansvar att sörja för möjligheten att verkställa alla steg fram till specialistkompetensbevis inom arbetsmedicin.

Regeringen har tagit flera initiativ för att stärka det hälsofrämjande och förebyggande arbete som företagshälsovården utför. Bland annat har regeringen gett Karolinska Institutet i uppdrag att förbereda inordnandet av den del av Myndigheten för arbetsmiljökunskaps (Mynaks) uppgift att följa och främja företagshälsovården som avser kompetensförsörjning i myndigheten från och med den 1 januari 2026 (A2025/00104). För att underlätta för arbetsgivare att ta sitt rehabiliteringsansvar och ta till vara företagshälsovårdens expertresurser har även bidraget för arbetsplatsinriktat rehabiliteringsstöd utvecklats. Försäkringskassan och Arbetsmiljöverket har dessutom fått i uppdrag av regeringen att utveckla sin samverkan och tillsyn av arbetsgivares arbetsmiljö- och rehabiliteringsansvar (S2024/02157 respektive A2024/01446). Regeringen har även gett en särskild utredare i uppdrag att ta fram ett förslag till en ny arbetsmiljöstrategi för perioden 2026–2030 (dir. 2024:56).

I juni 2025 överlämnade Vårdansvarskommittén betänkandet Ansvaret för hälso- och sjukvården (SOU 2025:62). Av betänkandet framgår att kommittén ser ett behov av en ökad nationell samordning och dimensionering i utbildningen av hälso- och sjukvårdspersonal där varje huvudman tydligare behöver bidra till det samlade nationella behovet av hälso- och sjukvårdspersonal. Kommittén föreslår bland annat att staten ska ta ett utökat ansvar för hälso- och sjukvårdens kompetensförsörjning och att regeringen ska se över de närmare formerna för detta. Betänkandet har remit-terats. Remisstiden gick ut den 31 oktober 2025.

Avslutningsvis vill jag tacka Johanna Haraldsson för frågorna. Jag ser fram emot debatten.

Fru talman! Jag hoppas att vi ändå är överens om att det viktigaste är att vi inte har några vårdköer utan att alla människor ska få vård när de behöver den. Jag tycker att det är lite synd att fokus läggs på om det finns människor som betalar två gånger för vården. De som betalar för försäkring betalar ju också skatt till den offentligt finansierade vården.

Jag tycker att vi i Sverige kan förvänta oss, med det skattetryck vi har, att man får den vård man behöver när man behöver den, oavsett vilka löneförmåner ens arbetsgivare har valt att erbjuda för att skapa attraktivitet. Det blir en svår mix av olika ämnen när vi pratar löneförmåner, arbetsförmåner och offentligt finansierad sjukvård.

Jag tackar för debatten, och jag hoppas att vi är överens om att ingen ska behöva vänta i kö för att få den vård som man behöver.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Regeringen avser att göra sig av med vårdköerna. Det kommer att ta tid, men det är ovärdigt ett välfärdsland att ha vårdköer. Våra medborgare betalar så mycket i skatt att de inte ska behöva vänta i kö för att få den vård de behöver. Får man vård när man behöver den finns det ingen anledning att teckna privata sjukförsäkringar. Så enkelt är det. Det är därför vi lägger krutet på att arbeta med att få bort köerna. Det viktigaste är att man får vård när man behöver den.

Angående undanträngningseffekterna har man tittat på det. Om människor betalar privat genom försäkringar för vårdkapacitet som regionerna inte nyttjar, då de hellre har patienter i kö, skapar det ingen undanträngningseffekt. Då är det snarare så att det lättar på trycket i köerna. Men det är inte så vi vill lösa problemet med köerna. Vi vill att vår sjukvård ska fungera så bra, effektivt och tryggt att man får den vård man behöver när man behöver den, oavsett om man har försäkring eller inte.

Fru talman! Jag kan inte låta bli att tycka att det är ganska sorgligt att de långa köerna betraktas som en sådan naturlag och så självklara att det är upprörande att det finns personer som försöker hitta vägar för att slippa vänta i kö. Ledamoten uttryckte själv, fru talman, att det handlar om att tränga sig förbi de köer man tvingas stå i.

Ja, köerna har blivit ett faktum. De blev ett faktum efter åtta år av Sstyre och S-ansvar för vården. En av de första saker S-regeringen gjorde vid regeringsskiftet 2014 var att ta bort kömiljarden. Sedan dröjde det fram till 2019 innan man gjorde den första satsningen på att korta vårdköerna. Under de åtta år Socialdemokraterna ansvarade för vården tredubblades köerna.

Det är ju köerna som driver intresset för privata sjukvårdsförsäkringar; annars hade det inte funnits sådana önskemål. Det hade inte funnits något behov av dem.

Det viktigaste är att människor får vård efter behov. Det får man inte när man står i kö. Den etiska plattformens rangordning gäller alltjämt: Det är otroligt viktigt att den som är i störst behov av vård ska ges företräde. Så fungerar svensk sjukvård. Så ska svensk sjukvård fungera.

Men i verkligheten står människor i kö och får inte vård när de behöver den. Det är detta som vi tycker är viktigast att komma åt. Det är därför vi arbetar så aktivt med att korta köerna.

Jag vill också beröra påståendena om att det går att visa på undanträngningseffekter. Det har ju gjorts en utredning som heter Reglering av privata sjukvårdsförsäkringar – ökad kunskap och kontroll. Där framgår att man inte har kunnat hitta några rapporter som specifikt har tittat på om privata sjukvårdsförsäkringar har bidragit till undanträngningseffekter. Man ska alltså vara lite försiktig med sådana påståenden.

Det viktigaste är dock att få bort köerna. Då kommer inga politiker, och inte heller några andra, att ha intresse av att köpa privata sjukvårdsförsäkringar.

Fru talman! Adrian Magnusson har frågat mig om jag anser att det är rätt att kommunpolitiker i landets kommuner skaffar sig privata sjukvårdsförsäkringar för att undvika de långa vårdköerna och om jag kommer att agera utifrån min syn på frågan.

Målet med hälso- och sjukvården är enligt hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården. Dessa vägledande principer gäller för all hälso- och sjukvård, och det är huvudmännen för hälso- och sjukvården, som utgörs av regioner och kommuner, som ansvarar för att lagstiftningen efterföljs. Förtroendevalda politiker har ett särskilt ansvar att agera ansvarsfullt och med gott omdöme. Det är dock inte regeringens uppgift att kommentera enskilda händelser i kommuner och regioner.

Regeringen har vidtagit och kommer att vidta flera åtgärder som syftar till att korta vårdköerna. Jag ser fram emot en fortsatt konstruktiv diskussion med Adrian Magnusson om hur vi kan korta köerna till hälso- och sjukvården och stärka tillgängligheten för alla patienter i landet.

Då interpellanten anmält att han var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav andre vice talmannen att Anna Wallentheim (S) i stället fick delta i interpellationsdebatten.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för en angelägen fråga.

Beredskapen har aldrig varit viktigare, och ingen regering har någonsin satsat mer på beredskapen inom sjukvården. Satsningarna framåt är rekordstora.

Jag är medveten om oron vad gäller rehabilitering, men vi ska komma ihåg att sjukvårdens arbete med att stärka upp beredskapen och resiliensen rör hela vårdkedjan. Alla regioner arbetar med hur man ska få med hela vårdkedjan och kunna ställa om utifrån behov i händelse av kris, katastrof eller till och med krig. I detta arbete ingår också att göra de prioriteringar som behövs där och då.

Det är intressant att se att kunskapen höjs på området. Jag har besökt Aleris i Stockholm, som arbetar med just rehabilitering av skadade ukrainska soldater. Detta visar att vi ökar beredskapen och kunskapen om det vi behöver i händelse av krig.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för frågan.

Den stora användningen av tobaks- och nikotinprodukter bland unga är oroande, särskilt eftersom vi ser att den går upp och dessutom ökar i grupper som tidigare inte har brukat nikotinprodukter. Användningen av snus, inklusive vitt snus, och e-cigaretter ökar kraftigt bland unga. De senaste mätningarna visade att så många som var fjärde niondeklassare, alltså omyndiga som inte får bruka tobak eller nikotin, hade använt nikotin den senaste månaden.

Vi har sedan utredningen överlämnades gått vidare med delen om lustgas. De övriga delarna bereds nu på Regeringskansliet, så jag har i dagsläget inte mer att säga om tidsplan och vilka frågor som tas vidare hur och när. Jag får återkomma.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för en angelägen fråga.

Detta är en fråga som berör väldigt många och som berör många väldigt djupt under en lång period då livet sätts lite på paus i väntan, längtan och frustration. Jag delar frustrationen över att det skiljer sig så mycket åt över landet. Jag vill dock säga att detta inte är det enda område där så är fallet. Ojämlikheten i vården är ett av svensk sjukvårds största problem.

Därför har regeringen arbetat för – och kommer att fortsätta att arbeta för – tydligare riktlinjer. När det gäller kvinnors hälsa har vi tagit fram flera nationella riktlinjer. Vi har tagit fram en förlossningsplan och nationella riktlinjer för klimakterievård.

Det här arbetet fortsätter. Socialstyrelsen får allt fler uppdrag för att sprida kunskap och hjälpa regionerna att komma i kapp och använda det senaste kunskapsläget.

Det är dock fortfarande regionerna som ansvarar för vården, och de gör lite olika.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för att han lyfter upp en av regeringens absolut viktigaste frågor.

Att korta köerna är prioriterat för regeringen och har varit det under hela mandatperioden. Vi har hittills avsatt 18 miljarder för att korta köerna. Vi börjar se resultat, men det är fortfarande osäkert. Vi ska också vara medvetna om att inrapporteringen är lite osäker, bland annat på grund av att flera regioner byter journalsystem.

Vi växlar upp arbetet med nya medel för kommande år. Vi ska också utöka antalet ingrepp där staten betalar hela operationen. Vi har sett att det har gett jättegoda effekter när det gäller höftledsoperationer och framfallsoperationer, som har minskat med nästan 40 respektive 60 procent.

Jag är glad över att höra att köerna minskar också i härliga Dalarna.

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan!

Ja, eftersom vårdgarantin talar om att man ska få ett första besök inom 90 dagar och en insats, behandling eller operation inom 90 dagar och det i många fall inte sker är köerna fortfarande olagligt långa. Det är därför vi fortsätter arbetet med att försöka hjälpa regionerna att korta köerna.

Precis som ledamoten är medveten om, fru talman, är sjukvården regionernas ansvar. Det är regionerna som inte mäktar med att utföra vården inom lagens gränser. Det är därför Vårdansvarskommitténs förslag om att utreda möjligheten att införa sanktioner mot regionerna om de bryter mot lagen tas vidare. Det var vi i Vårdansvarskommittén – som ledamoten också ingick i – helt överens om. Det arbetet har regeringen alltså tagit vidare.

I övrigt vill jag hänvisa till tidigare svar om att vi jobbar på ett nytt sätt med direkt stöd till regionerna genom Socialstyrelsen.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka ledamoten för en väldigt angelägen men också en oerhört svår fråga.

Jag tycker genuint att det här är en av de svåraste frågorna vi har att hantera. Det är förknippat med så oerhört mycket lidande och hopplöshet, och det är också en komplex fråga med en rad olika faktorer som vi behöver beakta.

Det är viktigt att poängtera att Sverige har gjort en förflyttning i hur missbruksvården ser ut. Den förflyttningen har varit efterlängtad, och jag tror att den kommer att ge ett bättre resultat. Vi ser redan att dödligheten har minskat utan att vi är i mål.

Det specifika förslaget bereds fortfarande på Regeringskansliet. Med dagens lagrum finns det inte någon möjlighet att göra en pilot eftersom det inte är lagligt att bruka narkotika.

Fru talman! Jag vill tacka ledamoten för en viktig fråga.

Det är en riktig iakttagelse att ordningen med SKR som motpart i fördelningen av de medel som riksdagen beslutar om i budget är problematisk och inte har nått önskat resultat. Det har också kritiserats av Riksrevisionen.

Detta är också skälet till att vi redan från innevarande år i stället har fördelat dessa medel via förordningar och Socialstyrelsen. Socialstyrelsen har en direkt relation med samtliga regioner där man sätter upp mål för hur de här pengarna ska användas.

Det är på två områden som vi fördelar statsbidrag på det här sättet, och vår uppfattning är att det uppskattas av regionerna och att det är lättare att rikta pengarna dit de faktiskt kan användas på ett framgångsrikt sätt.

Fru talman! Jag vill påminna ledamoten om att det är regionerna som ansvarar för vården. Det är inte regeringen som ansvarar för vården, så misslyckandet är i den meningen inte regeringens. Jag vill också påminna om att mycket av vården fungerar väldigt väl.

Men vi är medvetna om att regionerna kämpar. Det är skälet till att vi bara hittills under mandatperioden har avsatt 18 miljarder kronor för att korta köerna – det gäller bara köerna. Vi gör också gigantiska andra satsningar. Men i år har regionerna 25 miljarder mindre i pensionskostnader, och det gör att regionerna står betydligt starkare i dag än tidigare.

Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag inte håller med om den beskrivningen och att den i vissa delar inte alls ens är överensstämmande med sanningen. Vi har infriat flera löften. Mer arbete är på gång. Det tar tid att vända ett långt vårdmisslyckande. Köerna växte dramatiskt när Socialdemokraterna tog över sjukvården från Kristdemokraterna för elva år sedan – från 45 000 tredubblades de ganska snabbt även före pandemin.

Nu ser vi att köerna minskar. Oavsett vilka siffror som Vänsterpartiet väljer att använda sig av ser vi att köerna minskar något. Vi kommer att fortsätta med det här arbetet så att köerna minskar ännu mer.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka ledamoten för en viktig fråga. Precis som ledamoten konstaterar, fru talman, är detta hjärtskärande och det värsta tänkbara. Vi delar den bilden. Oavsett vad regeringen gör framåt går inte detta tragiska att göra ogjort. Det är det som gör dessa frågor extra svåra.

Med detta sagt gör regeringen mycket på området. Vi har just tagit fram den första nationella förlossningsplanen någonsin. Vi har under mandatperioden avsatt ett antal miljarder till mödrahälsovården och kvinnosjukvården. Vi satsar också under kommande år, 2026, pengar för att ta fram ett kunskapsstöd så att den här förlossningsplanen verkligen får effekt ute i hela landet. Vi vet nämligen att det skiljer sig åt väldigt mycket mellan regionerna.

Herr talman! Regeringen ökar den statliga styrningen av sjukvården. Det är därför vi öronmärker statsbidrag på det sättet. Det har visat sig att det inte fungerar särskilt väl att ösa pengar över regioner som läcker.

När vi inte kan se någon förändring kan väl ni socialdemokrater inte mena allvar med att ytterligare 1,2 miljarder, som ni vill ge ungefär, skulle lösa sjukvårdens problem. Det är inte trovärdigt att hävda att den extra lilla slanten skulle göra hela skillnaden, när vi har skjutit till så mycket medel.

När det gäller omställningen till god och nära vård visar Myndigheten för vård- och omsorgsanalys att det inte går att spåra de 30 miljarder som skulle gå till omställningen till god och nära vård. Man ser i stället att regionerna fortsätter att lägga en allt större andel av finansieringen på specialistsjukvården och allt mindre på primärvården.

Hos en majoritet av regionerna syns ingen skillnad, eller så är det en skillnad i fel riktning. Det är inte hållbart. Det är därför vi nu går ut mer med prestationsbaserade statsbidrag. Vi tecknar bilaterala avtal med regionerna därför att vi ser att överenskommelser genom SKR inte har fungerat och inte har gett rätt resultat. Genom att i stället ge varje region stöd, som de kan vara med och sätta upp mål för så att de inte blir öronmärkta på ett sätt som regionerna inte kan omhänderta, tror vi att vi kan hjälpa dem att nå målen bättre.

Vi möter en positiv respons från regionerna. Men ni i Socialdemokraterna har inga förslag, utan ni bara fortsätter att lägga pengar på sjukvården. Ni har inga lösningar på problemen.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Jag svarade faktiskt på frågan, men jag svarade kanske i ord som var lite för omständliga för att förstå.

Utredningen handlar inte om att ta bort beskattningsrätten utan om att det är orimligt att regioner och kommuner lägger pengar på stora skrytprojekt och sedan tycker att regeringen skjuter till för lite pengar till skolan. Det håller liksom inte. I min hemkommun Göteborg ska man till exempel bygga en arena för 15 miljarder.

Det finns skäl att ta kommuner och regioner i örat om de inte kan prioritera välfärdens kärna. Det är värt att titta på. Hur det är i ledamotens hemregion och vilka skrytprojekt man eventuellt har där vet jag inte, men detta är skälet till utredningen.

När det gäller vårdplatser är det inte fler vårdplatser i dag. Socialstyrelsen utvecklar nyckeltalen utifrån behov. Man mäter helt enkelt överbeläggningar över året. Det som är bra med att behovet av slutenvårdsplatser minskar är att det är ett tecken på att man klarar av att skriva ut till den kommunala primärvården i större omfattning och att mer kan omhändertas där.

Det är en sådan utveckling vi vill se, men på kort sikt behöver vi fortsatt fler vårdplatser. Därför är det otroligt olyckligt när regioner avvecklar vårdplatser. Men vårdplatsbristen är som sagt mindre i dag än tidigare.